Elisabet Lann

Herr talman! Tack till ledamoten för en viktig fråga!

Precis som ledamoten betonar var det här en viktig fråga för Kristdemokraterna, men det har också varit en viktig fråga för den här regeringen. Det innebär att vi har vidtagit åtgärder på många plan och arbetar på många fronter, och nu börjar vi se effekt av det.

Vårdköerna beror inte enbart på en faktor, utan det finns mer kapacitet i systemet än vad som hittills har nyttjats. Genom att till exempel rikta statsbidrag till särskilda insatser har vi mycket tydligt kunnat kapa köerna på några områden.

På totalen ser vi nu att köerna har minskat med 25 procent om vi jämför med precis före valet, rensat för säsongsvariationer. Vi plockar alltså inte enstaka månader för att få fram den statistik vi vill, utan det är långsiktiga trender vi ser.

Herr talman! Det är viktigt att påpeka att det som vi kan göra från nationellt håll, det gör vi också. Vi presenterade så sent som i förra veckan en kompetensförsörjningsmiljard som ska stärka arbetet i regionerna.

Sedan är det så att bara pengar inte löser kompetensbristen. Finns det inte människor att anställa löses inte det med mer pengar. Det är lång ledtid när det gäller utbildad personal. Därför är det glädjande att det är fler sökande än på länge till läkarprogram och att det är fler antagna än någonsin till sjuksköterskeprogram.

Herr talman! Jag tackar för en viktig fråga.

Är det något ansvar som vilar på arbetsgivaren är det just ansvaret för arbetsmiljön. Det gör att regeringen är lite begränsad i vilka åtgärder man kan vidta.

Jag läste ledamotens inlägg på Facebook i dag. Det var en lång rad konkreta förslag. Mycket av det här arbetet pågår. Men att döma av alla dessa förslag skulle man nästan kunna tro att ledamoten vill att staten ska ta över ansvaret för arbetsmiljön och för hälso- och sjukvården.

Jag har kallat till ett möte med de parter som, så att säga, kan påverka detta lite mer. Jag hoppas att vi kan komma fram till mer konkreta åtgärder som vi kan samlas runt. I dag är arbetet nämligen ganska spretigt.

Men, återigen, just arbetsmiljöansvaret vilar oerhört tungt på arbetsgivaren. Och ledamoten är ju klar i sin uppfattning om vem som ska ha det arbetsgivaransvaret.

Herr talman! Regeringen har ju satsat många miljarder på att korta köerna. Från och med 2025 och även under 2026 fördelas medlen på ett nytt sätt som möjliggör ett mycket mer träffsäkert stöd till regionerna. Socialstyrelsen arbetar verksamhetsnära. Man har fått ett förtydligat uppdrag och arbetar nära regionerna för att sätta upp mål som man sedan följer upp med regionerna.

Vi ser resultatet av att vi arbetar på ett nytt sätt, både med riktade bidrag och med mer verksamhetsnära stöd från Socialstyrelsen.

Herr talman! Tack, ledamoten, för en viktig fråga, som dock kräver ett betydligt längre svar än vad som kan ges på en minut! Jag skulle vilja börja med att säga att jag hoppas att vi slipper prata vårdköer om något år. Vårdköer ska inte vara naturliga i sjukvården. Det behöver inte finnas köer i sjukvården. Enligt svensk lagstiftning är det behovsprincipen som ska gälla. Patienter ska få vård utifrån behov. För att nå dit behöver vi jobba på många fronter.

De köer vi har utgör ett enormt problem, en belastning på sjukvården och ett jättestort arbetsmiljöproblem. Det är därför vi målmedvetet riktar in oss på att korta köerna här och nu. Vi ser det som att släcka bränder. Samtidigt arbetar vi långsiktigt med att förstärka och förbättra arbetsmiljön och kompetensförsörjningen och också klara omställningen till en stärkt nära vård för att minska trycket på specialistsjukvården och kunna omhänderta fler tillstånd tidigare.

Fru talman! Återigen vill jag tacka interpellanten för att hon lyfter fram många viktiga delar. Interpellanten är inne på kopplingen till andra tillstånd. Vi ser till exempel att det är alldeles för få som får behandling mot depression och demens, som ofta finns i kombination med parkinson.

När det gäller parkinson är precisionsmedicin ett område där det pågår mycket, där forskningen spelar stor roll och där saker nu händer ganska snabbt. Jag tror att det är för tidigt att säga att det skulle behövas något ytterligare. Vi ska kanske inte avvakta utvecklingen, men vi ska vara förväntansfulla – det kan vara så att utvecklingen på det specifika området kommer att ge resultat. När det gäller specifik precisionsmedicin har vi gjort en fast satsning på 150 miljoner om året för att få på plats en nationell struktur med ett jämlikhetsperspektiv, så att de nya behandlingsmetoderna ska kunna rullas ut och nå hela landet. Jag har goda förhoppningar om att det ska hjälpa.

Tack så mycket för en angelägen debatt!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag har egentligen inte så mycket att tillägga. Jag är glad för att interpellanten lyfter frågan om den här patientgruppen. Det är kanske inte alltid den patientgrupp som hörs mest i samhällsdebatten. Man ska inte underskatta betydelsen av att uppmärksamma behov för att uppnå förändring. Som interpellanten själv var inne på, fru talman, får regionpolitikerna stöd i sitt arbete genom att frågan lyfts. Jag tycker att det är angeläget att vi har den här debatten, även om det inte är så mycket till debatt – jag tror att vi är väldigt överens i sak.

Som sagt utvärderade Socialstyrelsen 2025 vården vid MS och parkinson. Vi kan konstatera att vården har förbättrats. Jag tycker att det är angeläget att lyfta fram det. Enligt utvärderingen har alla patienter tillgång till grundläggande läkemedel. Men betydligt fler med Parkinsons sjukdom behöver avancerad behandling. Andelen personer med Parkinsons sjukdom som får avancerad behandling har ökat något de senaste åren. Vi ser att det går åt rätt håll, och vi har skäl att tro att det kommer att fortsätta gå åt rätt håll med tanke på att det finns uppdaterade riktlinjer och att man genom SKR har kommit överens om att följa de riktlinjerna.

Ju fler regioner som lyckas lyfta sig på det här området, desto fler kan de inspirera. Det här är ett lärande. Vi har ett stycke kvar till att de 13 procent av patienterna som uppskattas vara aktuella för avancerad behandling också får sådan. Låt oss fortsätta följa utvecklingen för att kunna ge motivation och möjliggöra fler förbättringar!

Herr talman! Tack, interpellanten, för en otroligt angelägen fråga! Jämlik vård är en av de absolut viktigaste frågorna för mig i min roll och för det parti som jag representerar men också för regeringen. Jag tror att det aldrig tidigare har tagits så många steg för att öka den statliga styrningen och ansvaret för vården som det har gjorts så här långt under mandatperioden. Och det arbetet pågår.

Bara överenskommelsen med SKR om att hålla samman kunskapsstyrningen och att vi har nått den här överenskommelsen är ett otroligt viktigt steg. Det har nämligen varit många styrsignaler från olika håll, vilket har gjort vården fragmentiserad men också bidragit till ojämlikhet.

Socialstyrelsen arbetar fortsatt med att utveckla sitt verksamhetsnära arbetssätt genom de statsbidrag som fördelas genom förordning. Det är nytt från 2025 och fortsätter 2026. Så här långt har det tagits emot väl. I möte och samförstånd med varje region kommer man överens om målsättningar och arbetssätt som ska tas fram för att få ta del av statsbidragen.

Det sker väldigt mycket på området, och det beror på att vården är ojämlik. Om du tyckte att svaret var otydligt där, Ewa Pihl Krabbe, vill jag förtydliga att vården är ojämlik på parkinsonområdet men också inom alla andra vårdområden.

Jag skulle våga kalla det som sker under den här mandatperioden för ett slags systemskifte. På område efter område stärker vi det nationella stödet till regionerna. Det har tagits fram flera handlingsprogram och nationella riktlinjer. Det sker på område efter område. Vi har nu också initierat en nationell handlingsplan på hjärt-kärlsjukdomsområdet, vilket har efterfrågats jättelänge. Arbetet pågår alltså på flera områden, vilket jag är väldigt glad för.

Jag vill nämna ytterligare några exempel som spelar roll för just den här patientgruppen. Vissa saker beskrev interpellanten väldigt väl, så jag ska inte gå in på dem. Men jag ska säga något om vad det här innebär för patienterna och deras anhöriga. Vissa sjukdomar är svårare för anhöriga än andra. Regeringen har gett Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i uppdrag att kartlägga och analysera patient, brukar- och anhörigorganisationernas roll och förutsättningar i hälso- och sjukvården för att stärka deras möjligheter att bidra i utvecklingen av vården. Det är ett väldigt angeläget utredningsarbete som pågår.

Socialstyrelsen har i uppdrag att föreslå en nationell strategi och tillhörande handlingsplan för att säkra effektiv och jämlik rehabilitering, habilitering och hjälpmedelsanvändning i hela landet. Det är också ett område som påverkar den här patientgruppen.

Det händer alltså saker på området. Men att vården fortsatt är ojämlik vill jag vara tydlig med. Något som regeringen också gör är att skjuta till medel till det nationella kvalitetsregistret – 80 miljoner bara under 2026. Parkinsonregistret, som startade redan 2011, byggs ut, och allt fler patienter ingår i det.

Herr talman! Ewa Pihl Krabbe har frågat mig om jag delar bilden att vården av personer med Parkinsons sjukdom är ojämlik i landet och om jag i så fall avser att vidta några åtgärder. Hon har även frågat mig om jag avser att verka för att en implementering av det nationella vårdprogrammet för Parkinsons sjukdom, som Socialstyrelsen fastställt, kommer till stånd.

Det var mycket välkommet att Socialstyrelsen 2022 genomförde en översyn av riktlinjerna för vård vid MS och Parkinsons sjukdom. Nationella riktlinjer stöder huvudmännen i de beslut de fattar om hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen utvärderar också insatsernas kvalitet. Ett viktigt syfte är en god och jämlik vård och omsorg för alla.

Socialstyrelsens senaste utvärdering av vården vid multipel skleros och Parkinsons sjukdom från september 2025 visar på flera förbättringar jämfört med den utvärdering som myndigheten gjorde 2016. Det gäller bland annat tillgång till läkemedel.

De flesta personer med Parkinsons sjukdom står, enligt Socialstyrelsen, på sjukdomsspecifik behandling. Som Ewa Pihl Krabbe nämner i sin fråga identifierar myndigheten i sin uppföljning att vissa skillnader mellan regionerna kvarstår, bland annat vad gäller tillgången till avancerad behandling samt uppföljning för personer som levt med Parkinsons sjukdom.

Regionerna är i egenskap av huvudmän för hälso- och sjukvården ansvariga för att kraven på en god vård uppfylls. Arbetet med att bedriva en patientsäker vård behöver därför bedrivas lokalt i regionerna. Av hälso och sjukvårdslagen (2017:30) framgår att det där hälso- och sjukvård bedrivs ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges. Hälso- och sjukvårdslagen ställer också krav på att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras.

I hela landet pågår ett arbete med att ställa om hälso- och sjukvården till en god och nära vård där primärvården är navet i vården och samspelar med annan hälso- och sjukvård. Omställningen syftar till att vården i högre grad organiseras och bedrivs med utgångspunkt från patientens behov och förutsättningar.

Den 25 september förra året överlämnade regeringen propositionen Nästa steg för en god och nära vård (prop. 2025/26:19). Förslagen syftar huvudsakligen till att tydliggöra primärvårdens uppdrag och ansvar samt stärka tillgången till medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård. Lagförslaget är ett viktigt steg i det fortsatta arbetet för en jämlik vård som bedrivs och samordnas så nära patienten som möjligt.

Vidare är vi från nationell nivå måna om att skapa förutsättningar för att patienter, närstående och hälso- och sjukvårdens medarbetare ska vara trygga i att bästa tillgängliga kunskap används i varje vårdmöte. Regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner har därför kommit överens om en gemensam inriktning för en sammanhållen och ändamålsenlig kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården. Den gemensamma inriktningen syftar bland annat till att bidra till en jämlik och kunskapsbaserad vård genom ett tydligare fokus på implementering av aktuell kunskap.

Sammantaget bedömer jag att dessa insatser bidrar och kommer att bidra till en bättre vård för personer med Parkinsons sjukdom.

Med det vill jag tacka Ewa Pihl Krabbe för frågan. Jag ser fram emot debatten.

Herr talman! Jag håller med interpellanten om att beredskapen byggs här och nu, och det är det vi gör. Jag får nästan en känsla av att inläggen är skrivna lite i ett vakuum utan att interpellanten har förhört sig om och undersökt vad som faktiskt görs.

Jag kan bara svara att det du efterfrågar görs, Markus Selin. Regeringen satsar. Vi har satsat 18 miljarder hittills, och bara i år satsar vi 6–7 miljarder för att stärka kompetensen i regionerna genom statsbidrag. Miljard efter miljard har under hela mandatperioden gått ut till regionerna för att de ska kunna anställa; det är det pengarna går till. De går inte till lokaler eller något annat, utan de pengar som regeringen skjuter till åt regionerna går till just personal.

När det gäller beredskapsområdet pågår det ett oerhört intensivt arbete. Jag ser fram emot att vi antingen i nästa interpellationsdebatt eller vid en särskild sittning kan jämföra vad den här regeringen har gjort för att stärka sjukvårdens beredskap jämfört med vad den socialdemokratiska regeringen under sina åtta år gjorde för att stärka sjukvårdens beredskap.

Tack så mycket för en viktig debatt!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag vet inte om interpellanten inte hörde vad jag sa i mitt tidigare inlägg. Regeringen har tagit initiativ, och det händer saker. Det finns i dag en nationell enhet som kan agera. Den har övat – jag var med på övningen i höstas – och kan kallas in och bistå i händelse av en katastrof- eller krissituation när så behövs. Det händer alltså jättemycket nu, på riktigt.

Socialstyrelsen har i uppdrag att arbeta med att stödja regionerna i det här arbetet. Man har arbetat fram ett koncept som kallas PLUS-konceptet, där PLUS står för personal, lokaler, utrustning och styrning. Det här arbetet vidareutvecklas, men det handlar om att ge regionerna stöd att säkra grundkapaciteten och kunna skala upp kapaciteten vid fredstida kriser, höjd beredskap och ytterst krig.

Det pågår alltså ett arbete. Regeringen tar dessutom ett nationellt ansvar även genom den nya lagstiftning som gör att det går att allokera både personal och resurser i händelse av krissituation och krig. Arbetet pågår, och övningar har genomförts. En del frågor bereds fortsatt.

Jag skulle dock vilja påpeka, apropå hyllningarna av Region Stockholm och fasta anställningar, att man nog ska akta sig för att dra slutsatsen att andra regioner inte erbjuder fasta anställningar och att det är skälet till att de använder sig av hyrpersonal. Det skulle kunna uppfattas som snudd på en kränkning av de regioner som kämpar väldigt hårt med vakanser och ibland inte har några sökande. Det är alltså inte något nytt och alldeles fantastiskt som Region Stockholm har upptäckt här genom att erbjuda fasta anställningar, utan det här är ett problem som väldigt många regioner dras med.

Som sagt: När det gäller specifikt beredskapen tar regeringen verkligen ett stort ansvar i att hjälpa regionerna både finansiellt och med väldigt mycket kunskap. Specifikt på personalförsörjningsområdet kan regionerna söka statsbidrag genom förordning (2023:489) om statsbidrag till regioner för hälso- och sjukvårdens beredskap. De kan ansöka om statsbidrag för åtgärder som rör bland annat personalförsörjning inom beredskapen, liksom utbildning och övning som stärker personalens kompetens inom hälso- och sjukvården. Det är bara ett exempel på åtgärder och aktiviteter som pågår.

Herr talman! Jag tackar interpellanten. Det är viktiga framgångsfaktorer som lyfts fram.

Jag vill påpeka att det lätt blir en lite regionpolitisk debatt i kammaren, och det är kanske inte rätt sammanhang för att jämföra olika regioner. Att jobba med kontinuitet och att göra sig oberoende av hyrläkare är dock inte något unikt för Stockholm, utan det är något som regionerna gör. Det finns också väldigt tydlig lagstiftning om detta. Vi har haft lag om fast läkarkontakt under många år, men som med annan lagstiftning inom vårdområdet är detta något regionerna tyvärr alldeles för sällan lyckas leva upp till.

När jag senast informerade mig om saken ville interpellantens parti ha den ordning vi har i dag gällande det regionala självstyret och ansvaret över sjukvårdsfrågorna. Då blir det också så att det skiljer sig lite åt över landet. Jag instämmer dock helt i att viktiga faktorer för att bygga en robust sjukvård är att jobba med kontinuitet och att undvika hyrläkare – hyrpersonal över huvud taget, inte bara på läkarsidan.

Jag har sedan min första dag i den här funktionen lyft fram vikten av att vården är robust och fungerar i fredstid om vi över huvud taget ska klara vår beredskap. Den viktigaste beredskapsfaktorn är att vården är så robust att den klarar av att leverera den vård som det finns behov av i normalläget. Fungerar inte det kan vi jobba hur mycket som helst med beredskap, men det kommer inte att hjälpa oss.

Parallellt med att regionerna med regeringens och Socialstyrelsens stöd arbetar med att få bort köerna, öka kontinuiteten och skapa robustare verksamheter med fler vårdplatser pågår också ett intensivt arbete med att klara exempelvis masskadehändelser. Vi har ny lagstiftning på plats som möjliggör för staten att omfördela resurser i landet i händelse av kris och katastrof så att man kan flytta både personal och andra resurser för att klara den typen av händelser. Övningar har genomförts och kommer att fortsätta genomföras. Det pågår alltså ett otroligt intensivt arbete med att rusta vården också för katastrofhändelser och i värsta fall krig.

Herr talman! Markus Selin har frågat ministern för civilt försvar hur han avser att säkerställa tillgången till en tillräcklig arbetskraftsreserv inom hälso- och sjukvården vid exempelvis ett väpnat angrepp eller en långvarig kris.

Markus Selin har också frågat om ministern avser att ta initiativ till att tydliggöra ansvarsfördelningen när det gäller personalförsörjningen inom vården, och i så fall på vilket sätt.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Inledningsvis vill jag understryka att hälso- och sjukvården är en samhällsviktig verksamhet som har en central roll i totalförsvaret. Hälso- och sjukvården måste därför kunna bedrivas även under sådana svåra förhållanden som kan råda under fredstida krissituationer och i ännu högre grad under höjd beredskap och ytterst krig.

Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och själva grunden som hälso- och sjukvården vilar på. Regeringen har därför genomfört flera insatser för att stärka kompetensförsörjningen i normalläge. Regeringen har till exempel gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Uppdraget redovisades den 31 maj 2024, och Nationella vårdkompetensrådet presenterade då 25 olika förslag till insatser för att förbättra kompetensförsörjningen i Sverige.

Förslagen handlar bland annat om att säkerställa tid och resurser för kompetensutveckling och ge ökad möjlighet till karriärvägar för att attrahera, utveckla och behålla vårdpersonal. Majoriteten av förslagen ligger inom ramen för det som i dag beslutas av respektive sjukvårdshuvudman, universitet och högskola, och jag har noterat att flera goda insatser redan pågår för att förbättra kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården.

I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) presenterade regeringen en förstärkt vårdsatsning, bland annat för att säkra kompetensförsörjningen på både kort och lång sikt. För detta ändamål avsätter regeringen 450 miljoner kronor per år fram till 2028. Regeringen avsätter även 50 miljoner kronor 2026 för styrningsinsatser inom detta område. För att fler läkare med utbildning utanför EU, EES och Schweiz ska få svensk läkarlegitimation och kunna arbeta i den svenska hälso- och sjukvården avsätter regeringen 13 miljoner kronor 2026 och beräknar avsätta 14 miljoner kronor från 2027.

Sedan den 1 januari i år förtydligas i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) vilka skyldigheter kommuner och regioner har att erbjuda vård och hjälpa varandra under fredstida krissituationer, höjd beredskap och katastroftillstånd. Skyldigheten att lämna hjälp omfattar alla sorters resurser och kan till exempel utgöras av förstärkningsenheter, det vill säga grupper med tillhörande personal och utrustning.

Vid väpnad konflikt eller krig ställs vården inför situationer som kräver andra kunskaper och arbetssätt än i ordinarie vårdverksamhet. Hälso- och sjukvårdspersonalen behöver därför genomgå kompetenshöjande utbildningar och övningar. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att samordna och genomföra nationella övningar samt att tillhandahålla utbildningar som stärker beredskapen inom hälso- och sjukvården.

Utredningen om det civila försvarets personalförsörjning (Fö 2023:03) gör i betänkandet Plikten kallar! En modern personalförsörjning av det civila försvaret (SOU 2025:6) bedömningen att behovet av personalförstärkning för hälso- och sjukvården vid höjd beredskap till viss del behöver tillgodoses genom civilplikt.

Mot denna bakgrund gav regeringen i april 2025 Socialstyrelsen i uppdrag att analysera och bedöma vilka åtgärder som är nödvändiga för att ett system med civilplikt ska kunna införas inom hälso- och sjukvården. Inom ramen för uppdraget ingick att ta fram bedömningar av behov av civilplikt och förslag på befattningar, utbildningsbehov och ansvar.

Socialstyrelsen slutrapporterade uppdraget i november 2025. Myndigheten konstaterar att bemanningen inom hälso- och sjukvården och tandvården vid höjd beredskap och krig till största del kommer att utgöras av personal som arbetar i verksamheten i normalläget. Den kommer dock att behöva förstärkas med ytterligare resurser.

Socialstyrelsen bedömer därför att det finns anledning att införa civilplikt i hälso- och sjukvården efter både mönstring och annan utredning. Dessa båda former för civilplikt fyller olika behov i hälso- och sjukvården vid händelse av krig. Förslagen i rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Herr talman! Jag och ledamoten är helt överens om problembilden och det extra lagret i problematiken – att det är ojämlikt fördelat och att regionerna faktiskt också konkurrerar om den arbetskraft som finns. Detta gör att det i vissa avseenden blir lite svårare att samverka kring det, för varje region är mån om att behålla sina medarbetare, vilket är förståeligt.

Det som är positivt i detta är att vi har ett rekordintag på sjuksköterskeutbildningen i år. Under hösten var det all-time-high när det gäller antalet antagna till sjuksköterskeutbildningar. Vi har också ett ökande söktryck på läkarutbildningar. Men återigen: Det är lång ledtid på personal, så det löser inte dagens kompetensbrist här och nu. Det visar dock att det kan finnas ljus vid horisonten. Det är otroligt viktigt att vi hjälps åt att hålla fast vid det så att vi behåller dem som har kommit in på utbildningarna och inte minst behåller dem som finns i verksamheterna.

Jag vill tacka för en viktig debatt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Som jag sa kommer jag inte att kunna uttala mig om pågående beredningar av förslag, och ledamoten förstår varför jag inte kan göra det. Jag tar dock jättetacksamt emot fler inspel, för det här är ett komplext område med svåra saker att lösa.

Det skapas lätt negativa spiraler där kompetensbristen leder till försämrad arbetsmiljö och ytterligare kompetensbrist. Det skapas även utmaningar för kollegor som behöver täcka upp för kollegor som får kompetensutveckling under arbetstid. Det här är en komplexitet som vi behöver samverka kring på alla nivåer för att komma till rätta med, så att det inte skapas kontraproduktiva effekter och ytterligare press i en sektor som i dag plågas hårt av många pålagor och arbetsuppgifter som gör det svårt att få arbetstid, händer och kollegor att räcka till.

Det här är ett komplext område, och jag tror därför att det är jätteviktigt att alla aktörer är delaktiga i arbetet. Som jag sa tar jag gärna emot goda förslag även från Socialdemokraterna om hur vi kan arbeta vidare med detta område.

Jag vill ändå säga att det pågår ett viktigt arbete. Att Socialstyrelsen har tagit fram ett planeringsverktyg är ett exempel på en strukturell förändring som gör att långsiktig planering över huvud taget blir möjlig. De förutsättningarna har inte funnits alls tidigare. Det här har ganska nyligen kommit på plats. Jag tror att vi behöver vara ödmjuka och förstå att det kommer att ta lite tid innan vi kan se de effekter som vi önskar, men ju mer av den här typen av hjälp och stöd som finns på plats, desto bättre blir förutsättningarna för att komma framåt.

När det gäller till exempel nationellt ledarskapsprogram har SKR i dag ett ledarskapsprogram som de erbjuder till tjänstepersoner, chefer och ledare inom vård och omsorg. Då är det viktigt att vi inte skapar alltför många parallella spår. Det finns alltså redan ganska många aktörer i det här arbetet.

Det är viktigt att vi hittar bra och konstruktiva sätt att samverka på i stället för att skapa dubbla strukturer för olika delar. Det är därför en del av förslagen och arbetet behöver beredas noggrant. Det här är inte något som vi kommer att lösa i en handvändning. Detta tror jag att även ledamoten förstår, herr talman. Jag är tacksam över att det finns ett engagemang i frågan, och jag tror att vi tillsammans kan komma fram till fler goda förslag om hur vi ska komma framåt.

Herr talman! Detta är en angelägen fråga, och personalen är sjukvårdens viktigaste resurs. Det är personalen som bär denna samhällsviktiga verksamhet, och medborgarna skattar sjukvården som en av de viktigaste frågorna. Därför ingår också kompetensförsörjning och arbetsmiljö i de förordningar som villkorar statsbidragen för god och nära vård och tillgänglighet. Regeringen har hittills avsatt 18 miljarder för att öka tillgängligheten i hälso- och sjukvården, varav merparten av pengarna har gått till regionerna. Dessa pengar ska användas till kompetensförsörjning.

Samtidigt delar jag frustrationen över att det går för långsamt. Det här är ett långvarigt problem, men det är också ett problem som tar tid att lösa eftersom det är lång ledtid när det gäller såväl personal som kompetens. Vi har 21 självstyrande regioner och 290 kommuner. Ett problem är att vi inte ens har vetat hur bristen på och behovet av kompetens har sett ut eftersom alla regioner och kommuner har arbetat var för sig. Men nu har regeringen gjort ett arbete och fått bättre koll, och vi kommer att kunna arbeta mer systematiskt framåt – något vi också gör med Socialstyrelsens hjälp.

Jag är glad för att samtliga partier i Vårdansvarskommittén ställer sig bakom att staten bör ta ett större ansvar för kompetensförsörjning. Kommittén presenterade sitt betänkande i juni förra året – det har alltså inte gått så lång tid – och många delar bereds nu på respektive departement. När det gäller de delar som gäller Utbildningsdepartementet är det lämpligt att ledamoten vänder sig till berört departement då jag inte kan gå in på detaljer och inte heller uttala mig om det som nu bereds där.

Något har redan genomförts. Sedan i juni 2025 finns en ny lag på plats som möjliggör förenade anställningar. Det gäller flera yrkesgrupper, inklusive biträdande lektorer. Andra förslag bereds som sagt fortsatt på departementet.

Mycket ligger på regionerna, men regeringen tar också här ett ansvar genom att skjuta till statsbidrag. Vi kommer också att återkomma till hur medlen för 2026 ska fördelas för att hjälpa regionerna att göra ytterligare satsningar på att säkra kompetensförsörjningen framöver.

Herr talman! Anna Vikström har frågat mig om jag och regeringen genomfört några åtgärder som Nationella vårdkompetensrådet har föreslagit till regeringen hittills i delrapporterna, slutrapporterna eller den nationella planen och vilka av dessa åtgärder vi kommer att genomföra.

Anna Vikström har vidare frågat hur jag och regeringen avser att gå vidare med förslagen i utredningen Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens – utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov (SOU 2025:63) samt vilka övriga åtgärder jag kommer att vidta för att stärka det nationella åtagandet för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning.

Inledningsvis vill jag understryka att personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och grunden som hälso- och sjukvården vilar på. Regeringen gav därför Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256).

Uppdraget redovisades den 31 maj 2024, och Nationella vårdkompetensrådet presenterade då 25 olika förslag till insatser för att förbättra kompetensförsörjningen i Sverige. Förslagen handlar bland annat om att säkerställa att det finns tid och resurser för kompetensutveckling och om att ge ökad möjlighet till karriärvägar för att attrahera, utveckla och behålla vårdpersonal. Majoriteten av förslagen ligger inom ramen för det som i dag beslutas av respektive sjukvårdshuvudman, universitet och högskola, och jag har noterat att flera ändamålsenliga insatser redan pågår för att förbättra kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården.

Regeringen beslutade den 19 oktober 2023 att tillsätta en särskild utredare med uppdraget att analysera vilka förändringar som kan behövas i regelverk och strukturer när det gäller reglerade yrken, specialistkompetenser och specialistutbildningar samt vidareutbildning och fortbildning inom hälso- och sjukvården och tandvården för att möta de utmaningar som dessa verksamheter står inför (SOU 2025:63). Slutbetänkandet redovisades den 3 juni 2025. Utredningen föreslår bland annat att fortbildning blir ett lagkrav för både arbetsgivare och vårdpersonal samt nya regler för specialistutbildningar och skyddade yrkestitlar. Förslagen bereds nu i Regeringskansliet.

Regeringen beslutade den 1 juni 2023 att tillsätta en parlamentariskt sammansatt kommitté för att ta fram beslutsunderlag som möjliggör ett stegvis och långsiktigt införande av ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för hälso- och sjukvården (SOU 2025:62). Enligt slutbetänkandet som redovisades den 2 juni 2025 bedömer kommittén att staten bör ta utökat ansvar för ett antal områden, varav kompetensförsörjning är ett, i syfte att skapa bättre förutsättningar att möta vårdbehovet. Förslagen bereds nu i Regeringskansliet.

Regeringen avsatte 2025 knappt 5,9 miljarder att fördelas under förordningen (2024:1252) om statsbidrag till regioner för stärkt tillgänglighet och ökad vårdkapacitet inom den specialiserade hälso- och sjukvården samt knappt 3,7 miljarder kronor att fördelas under förordningen (2024:1253) om statsbidrag till kommuner och regioner för utveckling av en god och nära vård. För att få ta del av dessa medel måste huvudmännen genomföra insatser som avser förbättrad kompetensförsörjning och arbetsmiljö.

I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) presenterade regeringen en förstärkt vårdsatsning, bland annat för att säkra kompetensförsörjningen på både kort och lång sikt. För detta ändamål avsätter regeringen 450 miljoner kronor per år fram till 2028. Regeringen avsätter även 50 miljoner kronor 2026 för styrningsinsatser inom detta område. För att fler läkare med utbildning utanför EU, EES och Schweiz ska uppnå svensk läkarlegitimation och arbeta i den svenska hälso- och sjukvården avsätter regeringen 13 miljoner kronor 2026 och beräknar avsätta 14 miljoner kronor från 2027.

Med det vill jag tacka Anna Vikström för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Herr talman! Jag återkommer till att effektivitetsdelegationen är ett exempel på att man kan ansöka om medel för att sprida innovation och utveckla vården och göra den mer effektiv för att klara framtidens utmaningar. Där finns anslag att söka, och där kan man få medel för att göra detta.

I Socialstyrelsens uppdaterade strategi för att möjliggöra och bidra till ansvarsfull innovation inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och tandvård konstateras det att de ska skapa förutsättningar för att stödja implementering av innovation hos sina målgrupper. De anger också att de ska följa upp, kartlägga och utvärdera utvecklingen inom innovation hos målgrupperna. Det är ett arbete som pågår.

Herr talman! Jag delar interpellantens bild av att det här är avgörande för hur svensk sjukvård ska klara utvecklingen och framtidens behov med den demografiska utveckling vi har. Arbetet pågår, och jag är glad över att vi är överens om att det är viktigt. Det gör att jag hoppas att det kommer att fortsätta under lång tid framöver, för det kommer vi att behöva.

Jag vill tacka för en angelägen diskussion och passa på att önska både herr talmannen och interpellanten en god jul och ett skönt uppehåll.

(KARIN SUNDIN (S): God jul!)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Innovation kräver ju utrymme att prövas i verksamheterna. Jag uppfattar att interpellanten och jag är helt överens om det, även om det låter på interpellanten som att jag inte förstår skillnaden mellan forskning och innovation. Det gör jag, och jag har också i mina svar varit inne på båda delarna.

Den verksamhetsnära innovationen kräver luft i systemet, möjlighet att ägna sig åt innovation och strukturer för att kunna pröva och testa innovationer i sin verksamhet. Interpellanten nämnde flera goda exempel, herr talman, på hur kollegialt samarbete och patientmöten kan bidra till innovation. Det är oerhört viktigt att det finns utrymme i scheman och i verksamheter för att arbeta innovativt.

När det gäller strukturer för att sprida detta krävs sådana dels inom verksamheten, dels inom regionerna. Här lyftes också, herr talman, flera goda exempel på hur man uppmärksammar innovationer. Det finns fackförbund som har prisutdelningar för goda innovationer. Det kan handla om ganska lågt hängande frukter och enkla åtgärder som avsevärt underlättar och säkrar vården. Detta ska verkligen främjas och stimuleras.

När det gäller den nationella strukturen är just effektivitetsdelegationen exempel på en ny struktur som regeringen har tagit initiativ till, där man kan få medel för att utveckla och pröva innovationer inom vården. Där har vi alltså ett exempel.

Jag återkommer till att med den organisation för vården vi har med 21 huvudmän som styr och leder sina regioner på lite olika sätt – det är dessutom ganska komplexa verksamheter i ibland rätt stora regioner – är det svårt att hitta en nationell struktur som omhändertar all innovation ute på golvet. Varje region och varje verksamhet måste också ta ansvar för att leda och styra sina verksamheter så att det finns utrymme att utveckla verksamheten och även strukturer att dela utvecklingen vidare.

Jag menar återigen att genom att Socialstyrelsen har fått ett uttalat uppdrag att arbeta mycket mer verksamhetsnära har vi också förbättrat förutsättningarna för att sprida goda exempel mellan regioner.

Herr talman! Jag vill återigen tacka Karin Sundin för interpellationen. Detta är ett väldigt viktigt och angeläget ämne.

Interpellanten är inne på behovet av att nå de stora patientgrupperna, som också blir allt större. Antalet personer som är 80 år eller äldre kommer att öka med nästan 50 procent de närmaste sex åren. Vi har också att vänta oss ett större antal kroniker och ett ökat tryck på primärvården. Att primärvården följer med i utvecklingen och att det finns verksamhetsnära innovation och utveckling är helt avgörande i detta.

Regeringen gör mycket på många områden. Jag vill påminna om, herr talman, att Sverige enligt FN:s globala innovationsindex är världens näst mest innovativa land. I nästan två decennier har Sverige rankats topp tre i världen. Vi har otroligt goda förutsättningar.

Vi ska inte slå oss till ro och vara nöjda med det. Vi behöver fortsätta utveckla vården för att kunna möta framtidens behov – där är vi helt överens. Men vi ska inte heller piska oss och tro att vi ligger så illa till, när vi faktiskt har ledartröjan på oss i de här frågorna på många sätt.

Återigen: När det gäller cancerområdet och precisionsmedicin ligger Sverige absolut i topp. Där utvecklas också nu en nationell struktur för ett brett införande för att detta ska nå de stora grupperna. Det ska inte koncentreras till våra sex sjukvårdsregioner, utan det ska finnas en struktur som tillgängliggör den bästa och senaste behandlingen för patienter runt om i landet oavsett om man råkar bo nära ett universitetssjukhus eller inte.

Detta är bara ett område där det här sker. På allt fler medicinska områden tas det fram kunskapsstöd och nationella riktlinjer. Socialstyrelsen har fått i uttryckligt uppdrag att jobba mycket mer verksamhetsnära. Det är också ett sätt att stärka strukturerna för att sprida innovation och de framsteg som görs ute i regionerna. Det är ju så: Som svensk sjukvård är organiserad riskerar den att bli fragmenterad. Utveckling riskerar att fastna i en region och inte spridas och komma alla patienter till del.

Bristen på jämlik vård i Sverige är en av våra stora utmaningar. Därför har regeringen valt att arbeta på nya sätt för att ge tydligare styrning och vägledning till vården, både till professionen och till patienter i form av tydligare information. Socialstyrelsen ska också arbeta nära varje region i fördelning av statsbidrag för att bättre kunna sprida innovation och goda exempel mellan regionerna.