Patrik Karlson

Herr talman! Det var lite härligt att få en återblick på vilka politiska sloganer som användes i valrörelsen 2006. Själv tog jag studenten det året. Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt hängde med i debatten då, men jag lovar att försöka vara lite mer närvarande i år. Men nog om det, herr talman. Nu debatterar vi betänkandet om hyresrätt.

För Liberalerna är utgångspunkten enkel: Människor ska kunna välja hur de vill bo. Alla vill inte äga sin bostad, och alla ska inte heller behöva göra det. Tre av tio bor i hyresrätt, och för många av dem är hyresrätten inte ett andrahandsval utan det första och bästa valet.

För egen del och för mitt parti står hyresrätten för frihet – frihet att flytta dit där arbete finns, till en ny studieort eller helt enkelt inleda en ny fas i livet, frihet att slippa binda upp sig ekonomiskt men också trygghet i att ha lite mer förutsägbara kostnader och att ansvaret för underhåll inte ligger på den enskilde.

Det här tycker jag är bra för individen men också för samhället i stort. En fungerande hyresmarknad gör Sverige mer rörligt, mer dynamiskt och mer öppet. Hyresrätten är och ska fortsatt vara en viktig, modern och självklar boendeform i vårt land.

Herr talman! En faktor som har stor betydelse för bostadsmarknadens funktion är skattesystemet. Olika boendeformer behöver ha likvärdiga skattemässiga villkor. Skatter ska inte bromsa utvecklingen inom någon del av bostadsmarknaden. Tvärtom ska skattesystemet vara utformat så att det bidrar till att fler bostäder kan byggas, förvaltas, rustas upp och utvecklas.

Det var därför välkommet att Fastighetsägarna, Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta gemensamt för några år sedan lyfte fram förslag för bättre skattemässiga villkor på bostadsmarknaden. Det i sig tycker jag var mycket hoppfullt. Om dessa tre aktörer, som har lite olika perspektiv och ibland olika intressen, kan komma helt överens på detta område är min förhoppning att också vi i politiken ska kunna göra det någon gång i framtiden.

Om man har tagit del av förslagen inser man att det inte handlar om någon total omläggning av skattesystemet. Det handlar om några förändringar i det befintliga regelverket som sammantaget kan göra stor skillnad. De förslag som lades fram handlar bland annat om att slopa fastighetsavgiften för hyreshus och öka möjligheterna till avsättningar och avdrag för reparationer. Precis som de som lade fram förslagen tror jag att det kan främja en mer hållbar utveckling av fastighetssektorn och stärka hyresrätten som boendeform. Jag hoppas som sagt att vi kan komma framåt i frågan.

Herr talman! En gång i tiden var dagens hyressättningssystem välment, men i dag leder det till orimliga konsekvenser. Bostadsköerna ringlar långa. Den nuvarande regleringen har egentligen skapat ett Alag och ett Blag på bostadsmarknaden: å ena sidan insider, som haft tur eller kontakter som gjort att de fått ett förstahandskontrakt, å andra sidan outsider, såsom unga, nyinflyttade och nyanlända, som i stället hänvisas till att vänligen fortsätta vänta i kön.

Det är därför mitt parti under många års tid bland annat har drivit frågan om fri hyressättning i nyproduktion. Det innebär konkret att hyresvärd och hyresgäst ska kunna komma överens om hyran när en lägenhet i ett nybyggt hus hyrs ut för första gången. I stället för att regleringen sätter ett tak, som i dagens system, låter man utbud och efterfrågan mötas i större utsträckning.

Det handlar inte om att förändra villkoren för de hyreshus som finns i dag och för de befintliga hyresgäster som bor där, utan det handlar helt enkelt om att de nya bostäderna – de som ännu inte har byggts och som ingen ännu bor i – ska kunna hyras ut på en annan marknad.

Herr talman! Bostaden är grunden för trygghet, hälsa och framtidstro. Den som har ett hem har också bättre möjligheter att klara skolan, gå upp på morgonen och gå till arbetet och ha ett ordnat familjeliv och en ordnad vardag. Den som saknar ett hem får ofta kämpa i motvind på nästan alla livets områden. Det är därför den sociala delen av bostadspolitiken är så viktig.

Regeringen har under den här mandatperioden förstärkt arbetet mot hemlöshet, bland annat genom satsningar som Bostad först. Det är en bra metod som är evidensbaserad.

Regeringen har också gett Socialstyrelsen uppdrag kopplade till vräkningar, särskilt när det gäller barnfamiljer. Vi har genomfört förändringar som ger kommunala bostadsförmedlingar större möjlighet att använda förturer och reservationer. Och nu går vi fram med att kommunerna ska vara skyldiga att tillhandahålla hyresgarantier, för att få ett bredare genomslag än vad som är fallet i dag och för att motverka osäkra boendeförhållanden, vräkningar och hemlöshet.

Men vi liberaler är också av den åsikten att vi inte enbart behöver göra mer med de verktyg som redan finns utan att vi också behöver prova nytt. Det är därför vi driver frågan om behovsbostäder, ett koncept där vi helt enkelt riktar lägenheter till dem som har allra svårast att komma in på bostadsmarknaden. Om de till exempel riskerar hemlöshet eller behöver fly från våld i nära relationer hänvisas de i dag oftast till tillfälliga nödlösningar. Vi vill i stället ge dem riktiga hem med egen nyckel och eget kontrakt.

Herr talman! En annan viktig komponent som man måste ta upp när man diskuterar bostäder, också i den här frågan, är bostadsbidraget.

Vi har tidigare genomfört en permanent höjning av bostadsbidraget för ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Vi går nu också fram med ett mer moderniserat bostadsbidrag. I dag bygger det på årsinkomsten. Det innebär att människor måste försöka förutse sin ekonomi långt i förväg trots att många lever med små marginaler, varierad arbetstid eller förändrade familjeförhållanden. För många har det här lett till en svår situation där man blir helt eller delvis återbetalningsskyldig, helt i onödan. Genom den här förändringen ser vi nu till att minska den risken avsevärt.

Fru talman! Ett bostadsbidrag ska vara ett stöd när ekonomin är pressad. Det ska inte fungera som en skuldfälla, som det har gjort tidigare. När så många människor drabbas av återkrav är det inte den enskilde som har misslyckats. Då är det systemet som har haft brister.

Jag skulle dock inte vilja låtsas som att detta löser allt. Det här är två viktiga steg som har tagits under mandatperioden när gäller bostadsbidraget, men det får inte bli de sista. Bostadsbidraget har dragits med brister under lång tid. Det har tappat i träffsäkerhet, och när stödet inte följer utvecklingen i samhället riskerar det att urholkas helt och hållet och förlora sin funktion för dem som behöver det allra mest.

På sikt behöver vi därför fortsätta att gå framåt. Vi behöver se över hur stödet bättre kan följa utvecklingen i samhället så att det inte återigen halkar efter. Att genomföra en helhetsöversyn av bostadsbidraget är en rimlig och ansvarstagande väg framåt.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Låt mig börja i den enda rätta änden – med respekten för dem som har byggt upp vårt land. Dagens pensionärer är gårdagens lärare, sjuksköterskor, företagare och industriarbetare. Tack vare deras livslånga insatser står Sverige där det står i dag. De förtjänar både vår tacksamhet och en trygg ekonomi på ålderns höst.

Fru talman! En av de främsta styrkorna i svensk pensionspolitik är det breda samförståndet. Pensionssystemet vilar på en blocköverskridande överenskommelse. Numera har samtliga riksdagspartier ställt sig bakom denna och ingår i Pensionsgruppen. Som liberal gläds jag särskilt åt detta, då långsiktiga frågor som pensioner måste lyftas över kortsiktigt politiskt käbbel.

En av de absolut viktigaste drivkrafterna för egen del är att vi har ett pensionssystem som man kan lita på. Därför är det också så viktigt att vi har ett autonomt pensionssystem som ligger vid sidan av statens budget. Ända sedan det nya pensionssystemet sjösattes har detta varit en bärande princip – just för att vi ska se till att även kommande generationer vet att deras pensioner inte blir en del av en överbudspolitik. Vi får aldrig tumma på den principen.

Fru talman! Det ska löna sig att ha arbetat ett helt liv. Vårt pensionssystem vilar på livsinkomstprincipen – inkomsterna under arbetslivet ska avspegla sig i pensionens storlek. Detta är en djupt rättvis princip. Den som har arbetat, betalat in skatt och bidragit till vår gemensamma välfärd under decennier ska också få märkbart högre pension än den som inte har gjort det. Respektavståndet, det vill säga skillnaden i pension mellan den som har arbetat ett helt arbetsliv och den som inte har gjort det, måste upprätthållas. Det handlar både om anständighet och om incitament. Om någon som har slitit ett helt yrkesliv knappt får mer i plånboken som pensionär än den som inte har jobbat undergrävs förtroendet för vårt system.

Tyvärr har detta respektavstånd krympt oroväckande mycket under senare år. För många som har haft lägre löner hela livet är skillnaden jämfört med grundskyddet bara några hundralappar. Det är orimligt. Hur ska en hårt arbetande människa kunna känna att det var mödan värt om pensionen knappt skiljer sig från bidragsnivån? Så vill och kan vi inte ha det.

Fru talman! Ett viktigt steg mot att återskapa ett mer rättvist respektavstånd är den gas som vi nu inför i pensionssystemet. Alla riksdagspartier i den blocköverskridande Pensionsgruppen har enats om detta införande, och det är historiskt. Vi har länge haft en automatisk broms som sänker uppräkningen av pensioner i kristider för att skydda systemets finanser. Nu kommer vi äntligen också att ha en gas som i bättre tider betalar ut överskottet till pensionärerna. Det är en mycket positiv nyhet. Vi säkerställer därmed att systemet inte bara blir långsiktigt stabilt utan också blir rättvist över tid. Pensionärerna får ta del av överskottet när det går bra och inte bara ta smällen när det går dåligt.

Fru talman! Liberalerna har länge drivit kravet att pension ska beskattas lägre. Pension är inget bidrag utan uppskjuten lön. Det är därför glädjande att vi nu går fram inom regeringen med ett förstärkt grundavdrag för äldre, vilket sänker skatten för alla över 67 år. Det är rimligt att sänka skatten både för personer som arbetar och för personer som har arbetat.

Fru talman! Jag vill också beröra jämställdheten i pensionssystemet. Vi kan inte blunda för att kvinnors pensioner i genomsnitt är 26 procent lägre än männens. Det har börjat jämna ut sig, men det går väldigt långsamt. Efter ett långt arbetsliv ska inte en stor del av befolkningen straffas ekonomiskt för att den råkar ha ett visst kön.

Men vi måste samtidigt diskutera och förstå varför gapet har uppstått. Orsaken är framför allt att kvinnors arbetsliv tyvärr ofta ser annorlunda ut, med lägre livslöner, fler deltidsår, längre föräldraledighet och ett tyngre ansvar för det obetalda hemarbetet. Ett ojämställt arbetsliv ger ojämställd pension; pensionen är i hög grad en spegelbild av yrkeslivet. Lösningen handlar delvis om att göra arbetsmarknaden mer jämställd men också om att justera pensionssystemet där det eventuellt behövs.

Fru talman! När vi ändå står här i dag och pratar om pensioner tycker jag att det är på sin plats att prata om synen på äldre i samhället och deras möjlighet att delta i arbetslivet och därigenom jobba ihop till ett eget sparande men också till sin framtida pension. Det jag syftar på är såklart åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden. I dag möts alltför många äldre av fördomar när de söker jobb eller vill stanna kvar i arbetslivet. Detta är inte bara djupt orättvist mot individen. Det är också skadligt för vår arbetsmarknad och samhället i stort. Vi har inte råd att slösa bort äldres kompetens baserat på felaktiga fördomar.

I min värld blir det lite motsägelsefullt när man å ena sidan uppmuntrar människor att arbeta längre för att vi ska klara vår välfärd när vi lever allt längre men också för att de ska kunna bygga ihop till mer av sin pension – vi vet alla att de sista åren i arbetslivet gör väldigt stor skillnad för framtida utbetalningar – men å andra sidan stänger arbetsmarknaden för den här målgruppen för att den uppnått ett visst antal ljus i sin födelsedagstårta.

Fru talman! Vi behöver helt enkelt ett arbetsliv där kompetens och vilja räknas, inte personnumret. Vi måste komma åt de fördomar och strukturer som gör att en 50-åring ratas på arbetsmarknaden trots att den har så mycket kvar att ge.

Allt detta hänger ihop. Grundtanken är att vi visar respekt för våra äldre i alla delar av samhället. Våra äldre har hållit sitt löfte till samhället. De har arbetat hårt, betalat in sina avgifter och skatter och byggt Sverige starkt.

Genom att se till att pensionerna speglar ett helt arbetsliv signalerar vi att varje arbetad timme är viktig. Genom att vi garanterar ett grundskydd för dem som av olika skäl inte har kunnat arbeta visar vi samtidigt omtanke om de mest utsatta.

Genom skattesänkningar och återbäring när ekonomin tillåter det erkänner vi att pensionärerna ska ha sin del av kakan. Genom att bekämpa ålderismen slår vi vakt om allas rätt att bidra och få uppskattning oavsett ålder. Med det sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)

Fru ålderspresident! Som liberal känner jag starkt att vårt samhälle måste bygga på frihet, ansvar och gemensam trygghet – frihet för familjer att forma sina liv, ansvar för oss som föräldrar att finnas där för våra barn och en grundläggande trygghet som gör att inga barn hamnar utanför. Alla barn förtjänar en trygg uppväxt med kärlek, möjligheter att utvecklas och föräldrar som har tid och resurser att ge dem det grundläggande som behövs för att man ska växa upp och bli en trygg människa.

Fru ålderspresident! Bostadsbidraget är tänkt att hjälpa ekonomiskt svaga barnfamiljer att ha råd med en god bostad. Men kopplingen mellan bidraget och de verkliga boendekostnaderna har blivit allt svagare med åren. De övre gränserna för bostadskostnader som bidraget beräknas på har inte höjts på snart 30 år. I dag har majoriteten av barnfamiljerna som får bostadsbidrag betydligt högre hyra än vad bidraget tar hänsyn till.

I budgetpropositionen för 2026 går vi fram med förslaget om att höja bostadsbidraget för de barnfamiljer som behöver det mest genom att höja boendekostnadstaket. För familjer med ett barn är det upp till 800 kr i månaden. För familjer med två eller fler barn är det upp till 1 000 kr i månaden. Men jag är också av den bestämda övertygelsen att bostadsbidraget behöver göras om i grunden för att bli mer träffsäkert och verkligen uppnå det mål som var tänkt.

Fru ålderspresident! Vi gör förändringar i föräldraförsäkringen, som jag nämnde i mitt tidigare anförande här i dag, som underlättar för föräldrar och stärker barnens trygghet genom stärkt rätt till tillfällig föräldrapenning, så kallad vab. Vi gör det för att vi vet hur viktigt det är att kunna förena jobbet med familjelivet och vara närvarande när barnen behöver det, till exempel på viktiga möten i skolan kopplade till ett barns sjukdom eller funktionsnedsättning.

Dessutom ska reglerna göras mer flexibla så att båda föräldrar vid behov och i vissa situationer kan vara hemma samtidigt. Till exempel ska flera föräldrar kunna få vabersättning för samma barn och tid vid möten i skola eller socialtjänst som rör barnet.

En annan viktig nyhet framöver är att en förälder som är hemma med en nyfödd kan behålla sin ordinarie föräldrapenning samtidigt som den andra föräldern tillfälligt tar ut vab för ett äldre syskon. Alla som har fler än ett barn förstår värdet av denna flexibilitet. Man kan dela på ansvaret även om ett barn blir sjukt medan det andra är nyfött.

Fru ålderspresident! Vi inför också en förändring genom att vi kortar ansökningstiden för vabersättning från 90 till 30 dagar. Varför gör vi detta? Jo, vi anser att det är ytterst angeläget att minska felaktiga utbetalningar. I dag kan man vänta upp till tre månader innan man begär ersättning för vab. Det ökar risken för fusk men framför allt för misstag eftersom det har gått så lång tid. I och med att vi nu kortar ned tiden för ansökan behåller vi kopplingen mellan frånvaro och utbetalning.

Fru ålderspresident! Ekonomisk trygghet handlar inte bara om bidrag och försäkringar utan också om att familjer får behålla mer av sina egna pengar. Därför innehåller budgeten viktiga skattesänkningar för framför allt låg- och medelinkomsttagare. Förutom en bred palett av skattesänkningar för att stärka hushållens ekonomi går vi också fram med andra lättnader, till exempel att sänka maxtaxans avgifter för förskola och fritidshem.

Vi vidtar dessutom andra åtgärder för att pressa familjernas vardagskostnader. Vi halverar momsen på mat. En kostsam reform kan tyckas, men vi bedömer att det är motiverat i ett läge när matpriserna har skjutit i höjden.

Utöver övriga satsningar vi gör för att stödja barns utveckling inför vi nu fritidskortet för barn och unga. Staten går då in och stöttar barns fritidsaktiviteter så att ekonomin inte ska vara ett hinder för barns och ungas drömmar. Vi vet ju alla hur viktigt det är att man rör på sig, kanske får vara med i fotbollslaget, gå på simskola eller spela teater. Förutom glädje i stunden lägger det också en grund för en god hälsa genom hela livet. Ingen förälder ska behöva säga nej till sitt barn som vill vara med i en aktivitet bara för att plånboken råkar vara tunn i slutet av månaden.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag tackar föregående talare, som i inledningen av sitt anförande lite humoristiskt uppbringade lite mer energi så här på kvällskvisten. Det behövs alltid. Man säger väl att kärleken är störst, men glädjen kommer på en god andraplats i alla fall.

Fru ålderspresident! När en människa drabbas av sjukdom ska samhället finnas där. Sjukförsäkringen är ett löfte om trygghet när arbetsförmågan sviktar och en bro tillbaka till arbetslivet när krafterna återvänder.

Vid det senaste årsskiftet var omkring 200 000 personer sjukskrivna, och en fjärdedel av dem hade varit det i över två år. Bakom varje siffra finns det en människa som ofta längtar efter att komma tillbaka till sin ordinarie vardag. Ju längre sjukfrånvaron varar, desto svårare blir återgången.

Grunden i sjukförsäkringen är dubbla löften – dels ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom, dels stöd vid återgång i arbete. Försäkringen ska med andra ord ge trygghet när man inte kan arbeta men också hjälpa den sjukskrivne att rehabiliteras och få tillbaka arbetsförmågan.

Arbetslinjen – att människor uppmuntras att arbeta – är central. Den bygger på en individuell bedömning av arbetsförmågan och har varit avgörande för att fler ska komma tillbaka i jobb. Den som kan och vill pröva att arbeta igen ska få hjälp och uppmuntran, inte mötas av några osynliga hinder.

Från och med nästa år införs en ny möjlighet för sjukskrivna att testa att arbeta under en kortare period utan att förlora sin sjukpenning. Detta ger såväl individen som arbetsgivaren en prövotid, ett andrum där man kan försöka hitta en väg tillbaka i lugn och ro utan att allt sätts på spel på en gång.

Fru ålderspresident! Runt om i Sverige finns mammor och pappor som slits mellan jobbet och sina barns behov. De älskar sina barn men tvingas oroa sig för ekonomin när barnets hälsa eller särskilda behov kräver deras tid. Det har skapat en ohållbar situation för många av de drabbade.

Men äntligen slipper föräldrar till barn med kroniska sjukdomar eller tuffa motgångar ta semester eller obetald ledighet för att finnas där för sitt barn. I budgetpropositionen för 2026 kommer det en reform som underlättar vardagen för dessa familjer. Vi utökar rätten till tillfällig föräldrapenning, så att föräldrar kan finnas där för sina barn. Det betyder helt enkelt att de ska kunna vabba för att vara med i förskolan eller skolan och instruera personalen om barnets vårdbehov. Det är ett exempel. De ska kunna vabba för att delta i viktiga möten med skolan om barnets sjukdom eller funktionsnedsättning, och de ska kunna vabba för att följa med sitt barn vid socialtjänstens utredningar när barnet kan behöva stöd. Det är riktigt bra att vi får till denna förändring.

Vi går också fram med förändringar som gör det möjligt för den som har sjuk- och aktivitetsersättning att studera på deltid och ha ersättningen vilande i motsvarande grad. Dessutom förlängs prövotiden för unga med aktivitetsersättning som studerar – från sex till tolv månader. Det är ett bra budskap. Den som är sjuk men har ett uns av kapacitet att närma sig egen försörjning ska inte hindras av stelbenta regler. Genom att ge fler möjligheten att utbilda sig eller omskola sig trots att de har ersättning öppnar vi dörrar för att människor ska kunna växa, skaffa ny kunskap och kanske hitta ett arbete trots sin nuvarande hälsostatus.

Fru ålderspresident! Ett förslag som inte har fått riktigt lika stora rubriker i budgeten men som är betydelsefullt gäller det utvidgade sjukpenninggrundande inkomstskyddet för medföljande familjemedlemmar till statsanställda, biståndsarbetare med flera som tjänstgör utomlands. Det innebär till exempel att en medföljande make, maka eller partner till någon som är på utlandsuppdrag inte längre ska behöva förlora sin SGI under tiden utomlands. Det underlättar för fler anhöriga att följa med utan rädsla att stå utan trygghet vid hemkomsten.

Fru ålderspresident! För att sjuka ska kunna komma tillbaka krävs det inte bara regler utan också resurser och kunskap i våra system. Regeringen har sedan tidigare intensifierat arbetet med rehabilitering och tillskjutit resurser till Socialstyrelsen för deras uppdrag att stötta hälso- och sjukvårdens arbete med sjukskrivning och rehabilitering.

Det betyder rent praktiskt mer stöd ute i regionerna, till exempel för att sprida bättre arbetssätt så att den sjukskrivne får hjälp i rätt tid. Särskilt fokus läggs också på psykisk ohälsa. Där är frånvaron väldigt hög, och den fortsätter tyvärr att öka. Och vägen tillbaka kantas ofta av svårigheter. Dessutom har bland annat metoden individanpassat stöd till arbete för personer med psykisk sjukdom och svag arbetsmarknadsanknytning införts.

Allt detta ligger helt i linje med vår övertygelse om att kunskap och tidiga insatser är nyckeln. Vi måste behandla orsakerna, inte bara betala ut ersättning.

Jag passar på att yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag håller inte riktigt med om det ledamoten påstår – konstigt nog. Den här regeringen har ju vidtagit flera parallella åtgärder för att stödja hushållen. Vi genomför till exempel en tillfällig sänkning av momsen på livsmedel från 12 till 6 procent. Det genomförs bland annat sänkningar av avgifterna i förskola och fritidshem, och vi går nu också fram med en permanent höjning av bostadsbidraget.

Låt mig återigen påminna om att anledningen till att det fanns ett akut behov av extra bidrag var att flera regeringar under många år bara lät detta halka efter. Det justerades inte i takt med hyresutvecklingen på nästan tre decennier.

Den bristen åtgärdar vi nu. Vi tar ansvar för att stödet ska vara långsiktigt och bli mer rättvist. Som jag nämnde i mitt anförande arbetar vi dessutom med socialt inriktade åtgärder för att inga barn ska behöva vräkas. Detta gör vi till exempel genom att införa obligatoriska hyresgarantier för barnfamiljer.

Jag vill bara säga att vi har ett stort engagemang för det här. Vi anser att politik ska kunna hjälpa på riktigt över tid och inte bara bygga på kortsiktiga lösningar som riskerar att avdunsta med tiden i stället. Vårt fokus ligger på att hålla nere levnadskostnaderna generellt och på att stärka de permanenta skyddsnäten så att alla barn ska kunna växa upp tryggt och säkert även när ekonomin är ansträngd.

Fru ålderspresident! Låt oss först klargöra att det ledamoten Amanda Palmstierna pratar om är det tillfälliga extra bostadsbidraget. Det var just tänkt som ett tillfälligt bostadsbidrag. Det var en akutåtgärd som infördes under exceptionella omständigheter. Vi förlängde ju stödet under omgångar fram till det här året, om än i avtrappad form.

Vi ersätter det dock inte med någon form av siffertrixande. I den budgetproposition för 2026 som regeringen nu går fram med finns en permanent förstärkning av det ordinarie bostadsbidraget för de familjer som har det allra tuffast.

Precis som jag sa i mitt anförande innebär det att en barnfamilj kan få upp till 800 kronor mer i månaden om man har ett barn och upp till 1 000 kronor om man har två barn eller fler. Det här är som sagt pengar som kommer att komma varje månad så länge behovet finns. Det är inte bara ett tillfälligt tillskott beroende på vad reformutrymmet medger.

Jag säger det igen: Det här är första gången sedan 1997 som man höjer bostadsbidragets nivåer. Det är något som samtliga regeringar, även den som mitt parti tidigare ingick i, helt och hållet har försummat. Jag tycker att det kan vara lite magstarkt att från oppositionens sida i det här fallet kritisera oss för att vi tar ansvar och genomför varaktiga lösningar. Det förvånar mig faktiskt lite.

Vi vill ge trygghet på riktigt – inte hålla människor kvar i beroende av tillfälliga bidrag. Jag vidhåller också att jag hoppas att vi kan ta ett ännu större steg på området inom en väldigt snar framtid. Det är ju uppenbart att bostadsbidraget, som när det infördes träffade 11 procent av befolkningen, i dag är nere på 3 procent och absolut inte når dit behoven finns.

Fru ålderspresident! Saken är den att de allra flesta i vårt avlånga land drömmer om ett eget småhus med en bit mark att få kalla för sin. Men utvecklingen har under en längre tid gått i motsatt riktning. Småhus byggs i allt mindre utsträckning, och allt fler familjer ser sin dröm om en egen villa stanna vid just en dröm.

Det här är något som regeringen vill ändra på, och regeringen har redan utsett en egnahemskommissionär med uppdrag att ge ny kraft åt en modern egnahemsrörelse. I hans första delrapport pekades flera av de hinder ut som i dag håller tillbaka byggandet av småhus. I det fortsatta arbetet framåt kommer man att koncentrera sig på åtgärder för att öka småhusens andel av bostadsbyggandet och främja nya trädgårdsstäder. Målet är tydligt. Fler ska kunna uppnå sin dröm, oavsett om man bor på landet eller i stan.

Samtidigt arbetar nu Boverket med att ta fram ett förslag om typgodkända hus, de så kallade Sverigehusen. Det är en modell där hustypen kan prövas och godkännas mot byggreglerna en gång för alla, så att samma modell av hus sedan kan byggas på olika platser utan ny prövning.

Får vi fram en bra modell för detta är jag övertygad om att sådana här typgodkända hus kommer att pressa ned byggkostnaderna, kapa handläggningstiderna och göra det lättare för mindre aktörer att komma in på marknaden.

Fru ålderspresident! Frihet att äga sitt boende handlar inte bara om att bygga själva husen. Det kräver också att vi sänker de ekonomiska trösklar som hindrar människor att köpa sin bostad. Under alltför lång tid har framför allt unga vuxna och barnfamiljer stångat pannorna blodiga mot kreditregler och krav som, om än välmenta, blivit orimligt stränga. Regeringen genomför därför nu flera reformer för att underlätta för människor att spara och att låna till sitt boende på mer rimliga villkor.

För det första har vi ökat det skattefria sparandet på investeringssparkonto, ISK. Upp till 150 000 är skattefritt. Från och med nästa år fördubblar vi det till 300 000 kronor. Det betyder att en vanlig småsparare kan bygga upp en större kontantinsats till sin framtida bostad. Det ska helt enkelt bli mer lönsamt att spara till sitt eget hem.

För det andra adresserar vi de rigida lånekrav som finns i dag. Vi har redan aviserat förändringar av bolånetaket och amorteringskraven som verkligen kommer att göra skillnad för framför allt förstagångsköpare. Bolånetaket kommer att höjas till 90 procent av bostadens värde. För en ung person eller ett par som vill köpa sin första eller en större bostad gör det verkligen en stor skillnad på vilket belopp man måste spara ihop. Samtidigt tar vi bort det skärpta amorteringskravet, som i praktiken stängt många ute från att ens komma i närheten av ett lån eller pressat dem till att låna till orimligt höga månadskostnader. Genom att slopa det kravet och bara behålla grundreglerna för amortering får hushållen lite andrum.

Fru ålderspresident! Trygghet är också en central del av ett liberalt bostadsideal – trygghet i att veta att familjen har tak över huvudet och att man kan bo kvar även om livet skulle ta en oväntad vändning. Därför går regeringen nu fram med socialt inriktade trygghetsåtgärder för de hushåll som i dag har det tuffast.

En sådan del är införandet av obligatoriska hyresgarantier för barnfamiljer i hela landet. Ingen mamma eller pappa ska behöva oroa sig för att barnen inte ska få ett tryggt hem bara för att man råkar ha en tidsbegränsad anställning eller en betalningsanmärkning. En hyresgaranti innebär helt enkelt att kommunen går in som borgenär för hyran under en period, så att familjer som i dag nekas kontrakt av privata skäl ändå kan få en chans. Det tycker jag är oerhört viktigt.

Fru ålderspresident! Bostadsbidraget är tänkt att hjälpa ekonomiskt svaga barnfamiljer att ha råd med en god bostad. Men kopplingen mellan bidraget och de verkliga boendekostnaderna har blivit allt svagare genom åren. De övre gränserna för bostadskostnader som bidraget beräknas på har inte höjts sedan 1997. Det är nästan 30 år sedan. I dag har en majoritet av de barnfamiljer som får bostadsbidrag betydligt högre hyra än vad bidraget tar hänsyn till.

I budgetpropositionen föreslår vi en höjning av bostadsbidraget för de barnfamiljer som behöver det allra mest. Familjer med ett barn kommer att kunna få upp till 800 kronor i månaden, och de som har två eller fler barn kan få 1 000 kronor per månad. Det här är verkligen bra. Det är som sagt ett välriktat stöd som träffar de familjer som har det allra tuffast att få ihop det.

Jag vill samtidigt ta tillfället i akt och konstatera att dagens modell för bostadsbidrag har brister på det stora hela. På sikt anser jag att den behöver reformeras i grunden så att stödet på något sätt kan följa en kostnadsutveckling – till exempel mot KPI eller genom att indikeras mot hyresnivåer – så att barnfamiljer slipper halka efter bara för att de politiska besluten dröjer.

Jag vill för att värna trygghet och självbestämmande ha en långsiktig och trygg modell, där stödet behåller sitt värde över tid. Familjer ska veta att samhällets stöd inte avdunstar i takt med att hyrorna stiger.

Fru ålderspresident! Jag vill också lyfta fram det arbete som regeringen gör med att frigöra mer mark för bostadsbyggande – särskilt den statligt ägda marken. Vi pratar ofta om finansiering och regelverk, men vi får inte glömma att det utan byggbar mark inte blir några bostäder.

I flera delar av landet – inte minst i våra storstadsområden – är markbrist och markpriser ett stort hinder för ökat byggande. Samtidigt äger staten betydande områden som man verkligen kan konstatera inte används effektivt, särskilt inte ur ett bostadsperspektiv. Det är inte rimligt att kommuner har bostadsbrist, medan staten kanske på grund av gamla planer eller sega processer sitter på markplättar som bokstavligt talat samlar kottar – snarare än damm i det här fallet.

För att möta bostadsbehoven räcker det inte att bara subventionera och planera. Vi måste ta ett större omtag för att reformera de regelverk som omgärdar byggandet. Dagens planprocesser tar orimligt lång tid. Det är tung byråkrati med utdragna överklaganden, komplexa regler och ibland kanske onödiga specialkrav. Detta sinkar även de mest angelägna projekten. Det är därför högt prioriterat för oss i regeringen att förenkla och förkorta plan- och bygglovsprocesserna. En del av detta var bland annat en debatt rätt nyligen här i kammaren.

Den 1 december trädde ett helt nytt regelverk för bygglov i kraft. Det är en av de största förenklingarna på området de senaste 15 åren.

Fru ålderspresident! Utöver att bygga nytt måste vi också bli bättre på att utnyttja det befintliga bostadsbeståndet. Det finns redan i dag tomma eller underutnyttjade lokaler som kan byggas om till bostäder. Regeringen har sedan tidigare infört planeringsstimulanser för kommuner som vill ställa om oanvända kontor eller affärslokaler till lägenheter. Att omvandla dessa lokaler är resurssmart och kan relativt snabbt ge tillskott på bostadsmarknaden. Jag hoppas att vi kommer att få se flera av dessa initiativ, särskilt nu när e-handel och nya arbetsvanor gör att vissa ytor och kontor inte längre behövs i samma utsträckning.

Med det sagt, fru ålderspresident, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det är precis som ledamoten själv konstaterar: Vi förhandlar inom ramen för regeringen och Tidöavtalet och agerar inte spontant på några utskottsinitiativ.

Jag måste poängtera att regeringen står fast vid att vi måste återupprätta ordning och reda i svensk migrationspolitik, och det är bara att konstatera att den möjlighet till spårbyte som tidigare fanns tyvärr har undergrävt mycket av legitimiteten i systemet.

Om man kommer till Sverige och söker asyl fast man inte har skyddsskäl tycker vi att det är orimligt att man inifrån landet kan leta upp andra sätt att få stanna kvar. Det skickar helt fel signaler om att man kan kringgå de lagar och regler som vi har. Man utnyttjar kryphål, och det skapar helt enkelt en obalans.

Med det sagt: När nu denna nya ordning ändå är fastställd ska vi göra vad vi kan för att se till de människor som har hamnat i kläm och hur man möjligtvis kan ordna upp deras situation.

Fru talman! Tack till ledamoten Annika Hirvonen för frågan!

Låt mig först och främst konstatera att man fortfarande har möjlighet att via den ordinarie processen arbeta i det här landet som arbetskraftsinvandrare. Precis som jag nämnde i mitt anförande har Sverige ett behov av kompetens inom många sektorer.

Jag tror att också den övriga regeringen delar uppfattningen att vi behöver attraktiv arbetskraft. Men vi kan inte låta asylprocessen i sig förvandlas till ett alternativt spår för arbetskraftsinvandring. Det måste vara ordning och reda, och vi ska hålla oss till den ordinarie ordning som finns för att rekrytera utländsk arbetskraft där den behövs.

Med det sagt: Vi ser de problem som har uppstått med lagstiftningen. Utifrån de ramar och den möjlighet som finns med den tid som är kvar på mandatperioden och med det arbete som redan sker på departementen ska vi göra vårt för att se hur man kan lösa frågan för det antal människor som har hamnat i kläm.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land, och Sverige ska alltid vara en fristad för människor som flyr undan krig och förföljelse. Samtidigt måste vi upprätthålla en reglerad invandring och ett mottagande som är stabilt och hållbart över tid. Det handlar ytterst om att värna förtroendet för vårt asylsystem, att de som har skyddsskäl får stanna och bygga sin framtid här medan de som saknar skyddsskäl återvänder.

En långsiktigt hållbar migrationspolitik kräver både tydlighet och konsekvens. Återvändandearbetet är därför helt centralt och en prioriterad fråga för den här regeringen. Bland annat har reglerna skärpts sedan tidigare, så att ett utvisningsbeslut inte längre kan preskriberas automatiskt efter fyra år. Tidigare kunde personer hålla sig gömda i fyra år och sedan få sin sak omprövad. Den luckan har vi nu stängt.

Den nya ordningen är tydlig: Har man fått avslag ska man lämna landet. För att detta ska fungera bygger vi ut kapaciteten för våra förvar och inre utlänningskontroller. Myndigheterna har fått mer resurser att hålla personer i förvar inför utresa när det behövs, och polisen genomför fler kontroller för att söka upp dem som vistas här utan tillstånd.

Fru talman! Att motverka skuggsamhällen är också att slå vakt om vår samhällsgemenskap och tryggheten i vårt land. Regeringen har bland annat sedan tidigare tillsatt en statsrådsgrupp mot skuggsamhället som kraftsamlar över departementsgränserna.

Vi ska täppa till alla kryphål som utnyttjas av oseriösa aktörer, oavsett om det handlar om arbetslivskriminalitet, falska identiteter eller exploatering av människor, för i skuggsamhällets mörker frodas otrygghet och kriminalitet.

Fru talman! Sverige ska inte ensamt bära ansvaret för migration. Det krävs europeisk samverkan och solidaritet. Därför driver Liberalerna och regeringen på för ett större gemensamt ansvar inom EU när det gäller asylmottagandet.

Glädjande nog ser vi nu historiska framsteg inom EU:s asylpolitik. Efter år av låsningar har länderna i unionen enats om principer för en ny asyl- och migrationspakt. Det innebär kortfattat att alla medlemsländer måste bidra, antingen genom att ta emot fler asylsökande eller genom ekonomisk och administrativ solidaritet. Det är precis den rättvisa fördelning vi länge har efterlyst.

Flyktingsituationen måste hanteras gemensamt. Vi ska inte lämna länder som Grekland, Cypern, Italien och Spanien ensamma med ansvaret, och länder som Sverige ska inte heller ensidigt behöva bära en oproportionerlig börda.

Den nya samarbetspraxis som nu gäller inom EU handlar inte bara om omfördelning utan också om att stärka våra gränser och att effektivisera asylprocessen. Ordning vid EU:s yttre gränser är en förutsättning för fri rörlighet inom Schengen.

Genom effektivare prövningar av asylansökningar ska vi tidigt kunna avgöra vilka som faktiskt har skyddsbehov. De som saknar asylskäl ska då få ett snabbare besked om avslag och kunna återvända i stället för att försvinna in i Europa och leva irreguljärt. Det gagnar hela vår kontinent.

Fru talman! Sverige ska konkurrera om de skarpaste talangerna. Vi behöver högkvalificerad arbetskraft för att stärka vårt lands utveckling och välstånd. Tyvärr har det svenska systemet för arbetskraftsinvandring länge dragits med en alltför långsam och krånglig byråkrati. Därför gör den här regeringen en omläggning för att kunna attrahera fler topptalanger till Sverige.

Sedan tidigare har Migrationsverket fått i uppdrag att kraftigt korta handläggningstiderna för arbetstillstånd i kvalificerade yrken. Det ska helt enkelt inte ta en evighet för ett företag att anställa en ingenjör utifrån.

Redan nu ser vi att processen börjar gå fortare. Det ursprungliga uppdraget som gavs var att kompletta ansökningar om arbetstillstånd för högkvalificerad arbetskraft skulle få beslut inom 30 dagar. Den faktiska genomsnittliga tiden är nu cirka 18 dagar. Det är utmärkt. En välfungerande process är avgörande för att våra företag ska kunna växa och investera här i Sverige.

Fru talman! Jag har redan varit inne på det, men när företagen inte hittar medarbetare inom landet med den kompetens de behöver är det viktigt att de kan rekrytera utifrån. Regeringen och Sverigedemokraterna kommer inte att höja lönegolvet vid arbetskraftsinvandring till 100 procent av medianlönen, som vi tidigare hade aviserat. I stället har vi enats om att lönegolvet ska stanna vid 90 procent. Samtidigt är beskedet att listan med 152 undantagna yrken inte längre är aktuell.

Det är ingen hemlighet att vi liberaler helst inte hade velat höja kraven alls utan i stället velat se ordningen att kollektivavtalade löner fick gälla i respektive bransch, men vi är lättade över att det åtminstone inte blir 100 procent av medianlönen.

En viktig poäng på området är dock att vi samtidigt skärper reglerna mot fusk och exploatering. Arbetstillstånd ska numera kunna nekas arbetsgivare som fått sanktioner riktade mot sig eller är misstänkta eller dömda för brott, och nya brottsrubriceringar införs för att straffa exploatering av utländsk arbetskraft samt handel med arbetstillstånd. Det är också väldigt bra. Budskapet är tydligt: I Sverige tolererar vi inte att någon vare sig utnyttjar arbetskraft eller tjänar pengar på att sälja arbetstillstånd.

Fru talman! En reform som ligger oss liberaler särskilt varmt om hjärtat är införandet av språk- och samhällskunskapstest för svenskt medborgarskap. Regeringen arbetar nu med att ta fram detta, och det är verkligen på tiden. Medborgarskapet är ett av de finaste åtaganden och rättigheter man kan få i det här landet. Det markerar att man har blivit en del av vår gemenskap och det demokratiska samhället, med allt vad det innebär av rättigheter och skyldigheter.

Språket är nyckeln in i gemenskapen. Utan språket blir det svårt att komma in på arbetsmarknaden, att följa med i samhället och att utöva sina rättigheter fullt ut. Den som vill bli svensk medborgare ska visa sig vilja bli en del av vårt land.

Fru talman! Vi har under denna mandatperiod lagt om inriktningen på migrationspolitiken. Vi har under lång tid haft en situation som varken har varit bra för oss eller för de människor som kom hit.

Sverige tar sitt ansvar med effektiva återvändanden, stopp för skuggsamhällen och fokus på skydd och integration och genom att söka lösningar tillsammans med övriga länder i EU.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Vi kan väl börja med att konstatera att det nog inte spelar någon roll hur jag svarar; jag kommer nog ändå inte att få godkänt av ledamoten Malcolm Momodou Jallow för hur jag försöker eller kan svara på en fråga.

Låt mig bara konstatera att vi lyssnar på remissinstanserna. Vi har vägt in deras yttranden noga. Vår grundinställning är som sagt också att retroaktiv lagstiftning normalt ska undvikas, men efter noggrant övervägande har vi gjort bedömningen att nyttan i det här fallet väger tyngre än farhågorna.

Som nyss nämndes står vi mitt i en bostadskris, men det verkar också som att allt som händer i vår omvärld och vad som är den grundläggande orsaken till detta har gått ledamoten helt förbi.

Jag ser ändå fördelar som delar av oppositionen förbiser med att genomföra den här reformen. Genom att vi utökar möjligheten att justera presumtionshyror över tid skapas en bättre ekonomi i nyproduktionsprojekt, vilket i sin tur kommer att bidra till fler bostäder som efterfrågas av medborgarna. Jag skulle hävda att det är ett konkret sätt som reformen kommer att gynna både hyresgäster, byggherrar och fastighetsägare på.

Det här handlar om en helhet och om framtiden. Ja, en handfull hyresgäster kommer nu att få anpassa sig till de nya reglerna, men de skyddas fortsatt i systemet genom att justeringarna knyts till den allmänna hyresutvecklingen på orten. Det är liksom ingen som kommer att stå inför några orimliga hyreshöjningar; det där är en skräckretorik som inte har någon grund i verkligheten. I stället vinner vi på ett enklare och mer dynamiskt system som kommer att stimulera fram fler hyresrätter.

Vi är övertygade om att detta är rätt väg framåt för att få till en mer fungerande bostadsmarknad.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Jag tackar Malcolm Momodou Jallow för frågan.

Jag vill först säga att jag är väldigt glad över att vi har en bred enighet kring att de här förbättringarna av presumtionshyrorna behöver genomföras.

Principer är viktiga i lagstiftning, och normalt ska inte nya regler rubba redan ingångna avtal. Vi står dock inför ett annorlunda läge på bostadsmarknaden som kräver kraftfulla och tydliga åtgärder.

Det här är en fråga som regeringen har övervägt noga. Det är klart att vi har lyssnat på remissinstanserna, men vi har funnit att nyttan för helheten i detta fall väger tyngre än nyss nämnda princip. Syftet med denna proposition är att skapa bättre förutsättningar att bygga nya hyresrätter och säkra rimliga hyror. Det är det som är hela poängen. För att lyckas med detta måste man ibland fatta lite ovanliga beslut, skulle jag vilja hävda.

Ett av de tyngsta skälen i det här fallet – och detta har vi också hört anföras från delar av oppositionen; just när det gäller frågan om retroaktivitet råder bred enighet i kammaren – är att undvika ett splittrat hyressystem under en längre tid. Om äldre avtal skulle undantas skulle vi få två parallella regelverk för hyresjusteringar under cirka 15 års tid framöver – ett för gamla och ett för nya. Hyressättningssystemet är redan nu komplext nog, skulle jag vilja påstå. Om man behövde navigera genom dubbla system i upp till 15 år framåt skulle det bli ännu mer svåröverskådligt.

För samtliga förhandlande parter – hyresvärdarna och hyresgästernas organisationer – skulle det bli oerhört komplicerat att hantera två olika regeluppsättningar under så lång tid. Genom att låta lagändringarna gälla samtliga presumtionshyror skapar vi ett enhetligt och tydligt system från dag ett.

Herr talman! Jag passar på att börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Reglerna för presumtionshyror, som vi står här och debatterar i dag, infördes 2006 för att underlätta nybyggnation. Fastighetsägare och hyresgästorganisationer kunde enas om en hyresnivå som antogs vara skälig under 15 år utan att jämföras med bruksvärdeshyror. Tanken var att ge förutsägbarhet. Den hyra som behövdes för att täcka kostnaderna och ge rimlig avkastning skulle ligga fast, så att byggprojekt verkligen blev av. Samtidigt tilläts årliga justeringar i den utsträckning det var skäligt, med hänsyn till den allmänna hyresutvecklingen på orten, för att hyran skulle kunna anpassas om kostnadsläget ändrades.

Uppriktigt sagt var det väl ingen som väntade sig att detta skulle bli särskilt kontroversiellt. Problemet var att lagen blev otydlig gällande hur dessa årliga justeringar fick göras.

I juni 2022 klargjorde Svea hovrätt till sist saken, och resultatet blev nedslående. Hovrätten tolkade reglerna som att presumtionshyror som mest fick höjas med hälften av den allmänna hyreshöjningen upp till 3 procent. Om hyreshöjningen var högre än 3 procent fick endast 75 procent av den överskjutande delen läggas på hyran. Bara halva hyresökningen i samhället fick alltså slå igenom för nyproduktionshyror under normala omständigheter.

Om de årliga förhandlingarna i en kommun resulterade i till exempel 4 procents generell hyreshöjning fick en presumtionshyra, enligt den modell som hovrätten tog fram, bara höjas med cirka 2 ½ procent. Om hyreshöjningen var 3 procent eller lägre fick man bara ut hälften. Endast i undantagsfall kunde man motivera en ytterligare höjning. Huvudregeln var nu tydlig.

Dessa domar blev inte bra för branschen. I klartext innebar hovrättens utslag att hyresutvecklingen för nya hyreshus begränsades till ungefär hälften av den nivå som gällde för andra lägenheter.

Jag ska måla upp ett scenario för hur den tidigare ordningen kunde slå helt fel i praktiken. Tänk er att en byggherre år 2021 planerade för ett hyreshus med presumtionshyra. Kalkylen gick ihop om hyran initialt fick ligga på 10 000 kronor för en lägenhet, under antagandet att hyran sedan skulle kunna justeras upp i takt med övriga hyror under 15 år framåt.

Efter Svea hovrätts utslag 2022 förstod man plötsligt att hyran inte fick följa med fullt ut – kanske kunde man bara göra omkring hälften av den normala höjningen. Vad hände då? Jo, man tvingades att antingen höja inflyttningshyran ännu mer från start – kanske till omkring 12 000 kronor – för att kompensera för uteblivna framtida justeringar eller lägga projektet på is. Inget av dessa alternativ var bra för vare sig hyresgästerna eller samhället i stort. Just detta fenomen har flera aktörer vittnat om när de sett effekterna av hovrättsdomen.

Herr talman! En viktig poäng i sammanhanget är den breda enighet som råder om att vi behöver genomföra denna reform. Det hör inte till vanligheterna att Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och Sveriges Allmännytta – parterna på hyresmarknadens båda sidor – står samlade bakom en förändring, men i detta fall gör de det. Samma sak gäller inom politiken. Det ger förslaget en avsevärd tyngd.

Den föreslagna reformen går alltså i korthet ut på att utöka möjligheterna att justera presumtionshyror löpande.

Propositionen innebär även förbättringar som ökar hyresrättens attraktivitet. Nu inför vi en möjlighet för hyresgäster i nyproduktion att göra individuella tillval eller frånval. Man får alltså anpassa sin bostad mot en justering av hyran. Det har man tidigare inte kunnat göra, men nu likställs dessa valmöjligheter med övriga.

Dessutom får hyresvärdar bättre möjligheter att genomföra angelägna moderniseringar av fastigheten även under presumtionstiden. Det gör att nyproducerade hus kan fortsätta att hålla hög kvalitet och standard över tid, vilket gynnar hyresgästerna.

Inte minst införs en snabbare tvistlösning för de fall där parterna inte kan komma överens om en initial presumtionshyra eller årlig justering. I dag kan utdragna förhandlingar försena byggstarter, men framöver ska en opartisk skiljeman kunna ge en rekommendation inom tio veckor. Det är en effektivisering som gagnar samtliga parter och ser till att projekt inte fastnar i långbänk.

Fru talman, ledamöter av kammaren, åhörare och lyssnare där hemma i tv-soffan! Som ni har märkt debatterar vi här i dag regeringens förslag om ett nytt regelverk för bygglov. Vid en första anblick kan det verka som att det endast rör sig om en teknisk justering av plan- och bygglagen. Men jag skulle vilja hävda att så inte är fallet. Detta är trots allt en reform som handlar om ökad frihet för individen, decentralisering av makt och tillit till människor.

Politiken ska leverera lösningar som matchar människors drömmar och behov och kontinuerligt jobba bort de hinder som uppstått i människors vardag. Därför välkomnar jag det nya regelverket. Det är som sagt en reform som i grunden bygger på en liberal övertygelse om att människor själva kan och vill fatta kloka beslut om sitt liv och sina hem, om de bara ges friheten och förtroendet att göra det.

Den röda tråden i den här reformen är som sagt ökad individuell frihet och tillit till människors förmåga. I dag detaljstyrs sådant som färgen på ditt hus – vi har hört exempel på detta här i talarstolen tidigare i dag. Vi liberaler tror att du som äger en fastighet själv vet bäst vilken färg den ska ha och hur du ska utveckla den. Det offentliga ska helt enkelt inte lägga sig i detta i onödan.

Fru talman! Vad innebär det här egentligen i praktiken? Tänk er en familj, ett ungt par från Mjölby, kan vi säga, som väntar sitt andra barn. Med de nu gällande reglerna hade de varit tvungna att dra igång en bygglovsprocess som hade kunnat bli väldigt lång bara för att bygga ut huset med ett extra rum och slippa flytta från det bostadsområde de rotat sig i, där det första barnet börjat i förskola, lärt känna vänner och påbörjat fritidsaktiviteter. Med det nya regelverket kan de i stället sätta igång direkt och bygga ut sitt hem med upp till 30 kvadratmeter. Beroende på vilken kommun man bor i slipper man dessutom eventuella höga avgifter och onödigt lång väntan. För familjen betyder det att de kan anpassa sin bostad efter sina behov i takt med att livet förändras. Detta är trots allt frihet i praktiken.

Ett annat exempel är att man kommer att få en samlad bygglovsfri yta att disponera fritt. Inom detaljplanerat område blir potten 45 kvadratmeter och utanför detaljplan hela 65. Friheten ökar genom att du själv får välja om du vill uppföra en gäststuga eller en carport eller glasa in en altan utan att behöva kontakta kommunhuset för varje litet enskilt projekt.

Vi inför samtidigt en möjlighet för berörda grannar att ge sitt skriftliga godkännande om någon vill bygga lite närmare tomtgränsen än vad som är normalt i dag. Här släpper det offentliga lite av kontrollen och låter grannar sköta saker i samförstånd.

Kanske har grannen på andra sidan staketet trots allt en lite bättre förståelse för vad som är rimligt för dig och din familj än vad tjänstemännen på kommunen har. Detta är decentralisering i praktiken, baserad på tillit mellan människor.

Sådant som fasadändringar på småhus blir bygglovsbefriat. Byter du dörr, sätter in nya fönster eller målar om huset i en ny färg slipper du att söka lov. Dagens regelverk, där man i vissa kommuner måste göra detta, är en överdriven klåfingrighet som vi nu tar bort. Det blir också möjligt att inreda en vind till bostad även när detaljplanen tidigare har sagt nej. Varför ska vi låta en låst, mörk vind vara tom när den kan bli ett fint rum för en tonåring som har börjat utveckla ett mer självständigt liv och inte vill ha sina föräldrar runt hörnet varje sekund? Den skulle också kunna bli bostad åt en student som fått ett sent antagningsbesked och snabbt behöver en bostad i sin nya kommun. Nu ges den chansen.

När idrottsanläggningar under 1 500 kvadratmeter slipper bygglov blir det enklare att anlägga planer, utegym och mindre hallar. Detta betyder fler platser för spontanidrott, mer rörelse i vardagen och bättre förutsättningar för föreningslivet. Det blir mindre tid i kö och mer tid för att spela, springa och mötas.

Fru talman! Listan på förenklingar kan göras längre. Totalt handlar det om ungefär 40 olika regellättnader på bygglovsområdet. Samtidigt är det dock inte en frihet helt utan ansvar. Alla de grundläggande kraven på byggnader – krav på säkerhet, kvalitet, miljöhänsyn och annat som har tagits upp här tidigare i dag – kvarstår. Skillnaden är att vi inte längre misstror medborgarna och kräver förhandsgranskning av varenda liten förenkling.

Kritiker har bland annat pekat på att man tror att risken för tvister mellan grannar kommer att öka och att tvisterna flyttar från bygglovsskedet till efteråt. Men låt oss vara ärliga: Inte heller dagens system är konfliktfritt. Snarare kanaliseras konflikter i dag in i långdragna överklaganden av bygglov. Jag och mina kollegor tror på en tidig dialog och på att enklare regler kan minska dessa konflikter.

Redan i dag händer det att grannarna säger att de inte har något emot bygget, men ändå kräver byråkratin ett formellt bygglov som kan ta månader. Med den nya ordningen kan man komma överens utan att det offentliga blandas in i onödan.

Fru talman! Jag är övertygad om att samhällsnyttan på sikt kommer att bli stor. Det blir fler bostäder som kommer till. Processer kommer att gå snabbare, och resurser kommer att användas smartare. Genom att ge ökat förtroende och ökad frihet till husägare är jag övertygad om att vi kommer att göra Sverige lite bättre.

Med detta sagt vill jag också yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag.

Situationen på flera av Migrationsverkets förvar har under lång tid varit ohållbar. Narkotika och vapen förs in på förvaren, vilket skapar en otrygg miljö för såväl de intagna som personalen. Både Migrationsverket och Justitieombudsmannen har upprepade gånger tagit upp behovet av kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med dessa problem.

För att ta ett exempel: Innanför väggarna på Migrationsverkets förvar i Märsta har det enligt anställda varit kaosartat, med insmugglade droger, vapenfynd och en allmänt farlig arbetsmiljö. Hot och våld mot personal är vanligt förekommande. I en incidentrapport beskrivs hur en förvarstagen till och med hotade att döda en anställd när han skulle släppas ut. I ett annat fall fungerade inte larmet när personalen hotades, vilket personalen påpekar ”utsätter oss för risker som inte är acceptabla på en statlig myndighet där vi tjänstemän har rätt att vara trygga”.

Vi har också sett rymningsincidenter som har äventyrat säkerheten; så sent som i maj förra året rymde fem personer från förvaret i Märsta. Tre personer greps igen, men två försvann. Under rymningen hotades personalen med våld, och förvaret utsattes för skadegörelse.

Herr talman! En av Liberalernas främsta prioriteringar i det här ärendet är faktiskt att ta arbetsmiljön för de anställda på förvaren på allra största allvar. Det är uppenbart att personalen under lång tid har tvingats arbeta under svåra förhållanden. Fackförbundet ST, som organiserar många av de anställda, har påpekat detta och välkomnar de här förslagen för ökad säkerhet. Man har också länge tryckt på för dessa lagändringar. Att regeringen nu agerar för att stärka säkerheten för Migrationsverkets anställda och dem som är intagna där är därför ytterst välkommet.

Lika viktiga som personalens säkerhet är tryggheten och ordningen för de förvarstagna. Förvaren är låsta boenden, inte kriminalvårdsanstalter. De flesta som hålls i förvar har inte begått något brott utan är där i väntan på utvisning, och de har såklart rätt till en trygg och säker boendemiljö under den tiden.

I dag riskerar dock även de förvarstagna att drabbas av den oreda som råder. När det florerar narkotika inne på förvaren riskerar de att dras in i missbruk, hamna i konflikt med varandra eller helt enkelt känna sig allmänt otrygga av att befinna sig i samma lokal som drogpåverkade.

Herr talman! Nu vidtar vi som sagt åtgärder för att vända den negativa utvecklingen. Två av de viktigaste åtgärderna är att vi utökar kroppsvisitationerna av förvarstagna och möjligheten att undersöka försändelser, även vid en lägre misstankegrad än i dag. Detta innebär att droger och andra farliga föremål kan upptäckas och hindras innan de orsakar skada. En annan viktig åtgärd är att Migrationsverket får möjlighet att anlita väktare för bevakning när en förvarstagen måste vistas utanför förvaret, till exempel vid sjukhusbesök.

Herr talman! Att vi stärker ordningen betyder inte att vi tummar på några principer – tvärtom. Vi skriver uttryckligen in en proportionalitetsprincip i utlänningslagen. Det innebär att varje tvångsåtgärd ska vara nödvändig och lämplig och utgöra en så liten inskränkning som möjligt. De nya befogenheterna får aldrig missbrukas eller användas oproportionerligt. De ska användas där de behövs, när de behövs och under tillsyn.

Med detta sagt vill jag passa på att önska alla en glad sommar.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Herr talman! Bristen på studentbostäder är ett problem som drabbar enskilda unga människor väldigt hårt, men det drabbar också vårt samhälle i stort. I dag oroar sig över hälften av alla studenter för om de ska lyckas hitta någonstans att bo under sin studietid. På flera universitetsorter är situationen minst sagt problematisk. Göteborg har till exempel cirka 11 000 studentbostäder för över 60 000 studenter. Nästan en tredjedel av studenterna väljer bort Göteborg som studieort på grund av bostadssituationen. Liknande trender ser vi i andra städer.

Detta innebär att unga potentiella studenter – framtidens läkare, ingenjörer och lärare – tvekar, eller avstår, från högre studier av rädsla för att helt enkelt inte ha tak över huvudet. Detta är såklart inte något vi ska acceptera i ett kunskapsland som Sverige, och vi måste verka för att alla som kommer in på en utbildning också ska kunna få tillgång till en rimlig bostad.

För att våra universitet ska fortsätta locka talanger och för att näringslivet ska få den kompetens som behövs krävs som sagt fler studentbostäder. Det handlar ytterst om tillgänglighet till högre utbildning. Bostadsbristen ska inte få hindra någons framtidsdrömmar. Den hämmar ungas livschanser och även vårt lands långsiktiga tillväxt och innovationskraft.

Herr talman! Mot denna bakgrund är det bra att vi nu går fram med förslaget Lättnader i byggkraven för studentbostäder, som innebär att man kan göra undantag från vissa byggkrav för studentbostäder. Konkret betyder det att man får bygga upp till 80 procent av studentlägenheterna i en byggnad utan att uppfylla alla nuvarande krav på full tillgänglighet och användbarhet, så länge minst 20 procent uppfyller dessa.

Varje byggnad kommer alltså fortfarande att innehålla fullt besökstillgängliga studentbostäder, men majoriteten av lägenheterna kan utformas mer flexibelt och yteffektivt. Denna 80–20-fördelning säkerställer att det långsiktigt finns tillräckligt många studentbostäder som är fullt tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt frigör vi en potential att bygga betydligt fler bostäder totalt sett.

Varför är då den här reformen så viktig? Jo, med de gamla stelbenta reglerna tvingades man ju bygga varje studentlägenhet på ett sätt som oftast var opraktiskt och dyrt. I dag har studentbostäder bland annat minimalt med utrymme för säng, soffa och skrivbord, men ett gigantiskt badrum – något som flera andra ledamöter tidigare tagit upp som exempel. Resultatet har blivit färre färdigställda bostäder och därmed ökad bostadsbrist på grund av alltför strikta krav i samtliga lägenheter.

Genom detta förslag kan vi nu bygga smartare, billigare och mer ändamålsenligt. När 20 procent av lägenheterna uppfyller alla tillgänglighetskrav kan övriga 80 procent göras mer kompakta. Det betyder att vi kan minska boarean något per lägenhet och därmed få in fler bostäder i varje projekt. Om vi bara kan göra varje studentlägenhet ett par decimeter smalare får vi helt enkelt in fler bostäder i samma byggnad. Lite mindre yta per lägenhet ger utrymme för fler lägenheter totalt. Fler bostäder på samma yta innebär också att boendekostnaderna blir lägre för projektet, och det ger en större klimatnytta då fler bostäder inryms inom samma byggnadsvolym.

Herr talman! En fråga som flera har lyft upp här i dag handlar om hur detta påverkar tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Som jag nämnt tidigare måste alla nya projekt ha minst 20 procent fullt tillgängliga lägenheter. Det innebär rent konkret att det i varje ny studentbostadsfastighet kommer att finnas ett antal lägenheter som uppfyller samma höga tillgänglighetskrav som vanliga bostäder. De kommer att ha tillräckligt stora badrum och dörrbredder samt ha hiss och så vidare. De lägenheter som byggs med undantag från kraven ska dessutom ändå vara besökstillgängliga. Är man till exempel rullstolsburen ska man kunna komma in och hälsa på oavsett lägenhet. Ingen student med funktionsnedsättning ska ställas utan bostad eller tvingas välja bort sin studieort. Faktum är att genom att vi gör det möjligt att starta fler byggprojekt och bygga fler bostäder totalt kan vi på sikt öka det absoluta antalet tillgängliga bostäder.

Jag vågar ändå påstå att jag hellre har 20 procent av tusen nya bostäder än 100 procent av noll byggda bostäder – om jag får uttrycka mig krasst.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Herr ålderspresident! Sjukförsäkringen ska ge ekonomisk trygghet vid sjukdom och aktivt stödja vägen tillbaka till arbetslivet. Under denna mandatperiod har regeringen bland annat tagit initiativ för att sänka trösklarna för återgång i arbete för den som varit sjukskriven.

Ett viktigt exempel är förslaget om arbetsprövning med bibehållen sjukpenning. Det innebär att den som har rätt till hel sjukpenning i överenskommelse med sin arbetsgivare ska kunna prova att arbeta under en kort period utan att förlora sin ersättning. Arbetsprövningen kan ske i upp till 14 dagar åt gången, dock högst två gånger per år. Genom denna reform ges sjukskrivna en ny möjlighet att pröva sin arbetsförmåga i liten skala, utan oro för att stå utan inkomst.

För individen kan detta betyda snabbare rehabilitering och ökad självkänsla, och för arbetsgivaren och samhället innebär det att värdefull kompetens tas till vara. Jag tror att det är så de flesta av oss vill att sjukförsäkringen ska fungera – som en trampolin tillbaka in i arbetsgemenskapen, inte kvicksand man fastnar i.

Vi har också tagit emot och arbetar vidare med bredare underlag för att främja ett längre och hållbart arbetsliv. I höstas presenterades studien Ett mer hållbart och längre arbetsliv. Den redogör för åtgärder som kan göra det möjligt för fler att orka och vilja arbeta längre upp i åldrarna, något som vi ser ett behov av i dag i och med att vi har kompetensbrist på arbetsmarknaden. Detta är solklart viktigt för samhällsekonomin men också för individens självbestämmande. Genom bättre arbetsmiljö, kompetensutveckling i arbetslivet och flexibilitet i pensionssystemet lägger vi en grund för att de som kan och vill arbeta längre får göra det.

Herr ålderspresident! Ett konkret problem som har funnits är regeln att en egenföretagare över 55 år inte får byta till kortare karenstid i sjukförsäkringen. Detta har under lång tid både uppfattats som orättvist och hämmat äldre företagares trygghet. Glädjande nog ska denna karenstidsregel slopas. Det är rimligt att äldre egenföretagare får samma möjlighet som andra att anpassa sin trygghet. För företagaren handlar det om att våga fortsätta driva sitt livsverk utan oro för att stå utan ersättning vid sjukdom på äldre dagar.

Egenföretagare och studenter är två grupper som historiskt ibland har hamnat i kläm i våra trygghetssystem. Vi har länge drivit på för att alla ska ha ett rimligt skydd, oavsett om man är anställd, driver eget eller studerar. En dynamisk ekonomi och ett livslångt lärande kräver att människor vågar satsa, både på sina företag och på sig själva, utan rädsla för att helt stå utanför trygghetssystemen om något oförutsett skulle hända. Det står helt klart att vi behöver hänga med i samhällsutvecklingen och modernisera våra regler så att de passar både dagens arbetsmarknad och våra utbildningsmönster.

Herr ålderspresident! Varje krona i våra välfärdssystem är avsedd att hjälpa – den sjuke, den arbetslöse, den funktionsnedsatte, studenten eller pensionären. När bidragsbrott begås eller felaktiga utbetalningar sker ur systemen sviks både skattebetalarna och de behövande. Det undergräver också allmänhetens förtroende när rubriker om välfärdsfusk dyker upp gång på gång.

Det är därför den här regeringen har gjort kampen mot bidragsbrott och fusk till en av våra prioriterade frågor. Vi kan redan nu se en rad genomförda och planerade insatser för att komma åt problemen. Jag gläds åt att vi tar tag i detta, för jag vill fortsatt ha ett brett och generöst välfärdssystem. Det kräver att vi är hårda mot dem som utnyttjar det otillbörligt.

Ett exempel på lagstiftning på området som redan är på plats är lagen om uppgiftsskyldighet för att motverka felaktiga utbetalningar. Den lagen innebär att myndigheter helt enkelt fått ökad skyldighet att dela information för att upptäcka fusk och fel. Tidigare kunde sekretess och stuprör hindra exempelvis Skatteverket och Försäkringskassan från att enkelt utbyta uppgifter – nu har vi ändrat på det.

En annan del är den betalningssäkring inom socialförsäkringen som blev lag den 1 mars 2025. Det innebär att Försäkringskassan numera, precis som Skatteverket, vid skattefusk kan få möjlighet att via domstol frysa tillgångar hos den som är återbetalningsskyldig till följd av fusk, om det finns påtaglig risk att personen annars smiter från sitt betalningsansvar. Då kliver Kronofogden helt enkelt in och tar egendomen i anspråk till dess att skulden betalas eller drivs in.

Genom vårt samlade arbete mot felaktiga utbetalningar ökar vi legitimiteten i trygghetssystemen. Alla som på ett eller annat sätt är beroende av en ersättning – sjukpenning, pension, studiemedel eller annat – ska känna att systemet är solitt och pålitligt. Skattebetalarna ska veta att deras pengar används rätt. Och de som följer reglerna, de allra flesta, ska slippa misstron som sprids när fusk uppdagas. Det vinner vi alla på, för det är så vi upprätthåller viljan att finansiera våra trygghetssystem även framåt.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Föräldraförsäkringen är central i att ge föräldrar möjlighet att kombinera arbete med familjeliv på ett sätt som gynnar barnens uppväxt. Vi genomförde nyligen förändringar av föräldraförsäkringen som jag varmt välkomnade. För snart ett år sedan fördubblades antalet så kallade dubbeldagar från 30 till 60 dagar, med en utökad möjlighet att använda dem tills barnet är 15 månader. Samtidigt gjordes det möjligt för föräldrar att överlåta föräldrapenningdagar till en närstående. Detta var viktiga steg mot en flexiblare föräldraförsäkring.

Genom de nya reglerna kan föräldrarna vara hemma tillsammans en längre period under barnets första tid, vilket stärker det gemensamma föräldraskapet och ger familjer ökad valfrihet att forma sin föräldraledighet. Förslagen bidrar till att föräldrar lättare kan förena arbetsliv med familjeliv under de perioder som kräver mer flexibilitet i vardagen. På så sätt stärks arbetslinjen och föräldrars makt att utforma sitt eget liv. Det är helt enkelt en mer modern föräldraförsäkring som ligger i takt med dagens arbetsmarknad och familjekonstellationer.

Herr ålderspresident! Liberalerna har länge kämpat för en föräldraförsäkring som främjar både valfrihet och jämställdhet. Vi var bland annat med och införde den första öronmärkta pappamånaden en gång i tiden, och vi ser positivt på att ta ytterligare steg för att minska gapet i uttaget mellan föräldrarna.

Att kunna överlåta föräldradagar är också en företagarfråga. Det är viktigt för denna grupp, som har behov av ökad flexibilitet. Föräldraförsäkringen har tidigare varit alltför rigid, särskilt för egna företagare och för moderna familjekonstellationer, men det har vi nu ändrat på. Sammantaget innebär det här att ingen förälder ska behöva välja mellan karriär och föräldraskap.

Dessa förbättringar kommer även barnen till del. När båda föräldrarna kan dela på ansvaret från start och vara närvarande under barnets första tid skapas tryggare uppväxtvillkor. Vi liberaler ser det som en frihetsreform för familjerna och ett steg mot ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten.

Fortfarande är det dock så att det är mammorna som tar ut störst del av ledigheten, och det är någonting som vi på sikt behöver förändra. Med fortsatt ökad flexibilitet, ekonomiska incitament och annan uppmuntran vill vi se ett ökat uttag från papporna och lägga grunden för att bryta gamla normer.

Herr ålderspresident! En viktig fråga ur liberal synvinkel är att se till att bidragssystemen verkligen hjälper utan att låsa fast människor i utanförskap eller ojämställdhet.

Alla partier har tagit upp flerbarnstillägget, vars syfte är att ytterligare stärka ekonomin hos större barnfamiljer. Tyvärr för det också med sig oönskade effekter. Vi liberaler delar uppfattningen att flerbarnstilläggets konstruktion behöver ses över för att bli mer ändamålsenlig. Ur vårt perspektiv handlar det om jämställdhet och integration, och dagens konstruktion bidrar tyvärr till att många kvinnor hamnar i en situation som försvårar deras etablering på arbetsmarknaden.

Detta är givetvis inte syftet med familjepolitiken, utan dess mål ska vara att ge alla barn en god uppväxt och alla föräldrar möjlighet till egen försörjning. Jag hoppas att vi kommer framåt på ett konstruktivt sätt i detta arbete. Målet är givetvis att ha ett system som stöder de familjer som verkligen behöver det utan att skicka fel signaler eller motverka jämställdhet.

I grunden är stöden viktiga verktyg i familjepolitiken och något vi ska slå vakt om. Men vi måste ständigt utvärdera dem och se hur de kan förbättras.

Herr ålderspresident! För att familjepolitiken ska fungera som tänkt krävs det att stöden når fram effektivt och rättvist. Vi vet att många ensamstående föräldrar, oftast mammor, är beroende av underhållsstöd för att klara vardagen när den andra föräldern inte kan betala tillräckligt.

Vi vet också att bostadsbidraget är ett viktigt stöd för många men att det också har sina brister, vilket vi har hört flera debattörer säga. Riksrevisionens granskning av bostadsbidraget visar också att det inte är effektivt utformat i förhållande till sitt bostadspolitiska syfte. Bidraget är inte heller tillräckligt tydligt fokuserat på möjligheten för barnfamiljer att efterfråga goda och rymliga bostäder, vilket ju är själva målet med stödet. Detta är inte bara en viktig signal att ta fasta på utan också att agera på.

Förutom att se till att öka träffsäkerheten i systemen måste man undvika att familjer hamnar i skuldfällor på grund av felaktiga utbetalningar. Förändringar har gjorts, och framöver ska beräkningen av dessa stöd bygga på aktuella månadsinkomster i stället för gamla taxeringsuppgifter. På så sätt minskar risken för stora återkrav dramatiskt, för när detta drabbar den enskilde är det en extremt jobbig situation. Det ska vara lätt att göra rätt, och barnfamiljer som har rätt till bostadsbidrag ska få korrekt belopp från början och inte riskera att hamna i skuldsättning. Samtidigt innebär det mer aktuella inkomstunderlaget att fusk och felaktigheter kan förebyggas. Bidragen ska ju gå till dem som verkligen behöver stöd.

Herr ålderspresident! Ekonomisk familjepolitik handlar ytterst om vilka uppväxtvillkor vi ger barn och vilken frihet och trygghet vi ger deras föräldrar. Liberalernas linje syftar till att alla barn ska ha en god start i livet och att alla föräldrar ska kunna forma sitt familjeliv utan orimliga hinder.

Med det sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Den nya modell för beräkning av ränteskillnadsersättning som vi diskuterar i dag syftar till att stärka konsumentskyddet genom att minska risken för omotiverade skillnader mellan olika låntagare som löser sina bundna lån i förtid. Den gör det också enklare för låntagarna att planera sin ekonomi och konkurrensutsätta sina bolån, alltså att jämföra banker och byta om de får bättre villkor. Detta är en reform som jag välkomnar varmt.

Varför behövs då denna reform? Jo, dagens system för ränteskillnadsersättning har länge kritiserats för att vara orättvist och hämmande. Som det fungerar nu kan banker ta ut mycket höga avgifter när kunder vill lösa sina bundna bolån i förtid.

En ny regel om ränte-skillnadsersättning – minskade hinder mot förtidsbetalning av bostadslån

Finansinspektionen har bland annat konstaterat att nuvarande regler gynnar bankerna på så sätt att de ersättningar som tas ut ofta är högre än de faktiska kostnader som banken har. Med andra ord tvingas många låntagare betala oskäligt höga belopp om livet förändras och de behöver lösa lånet i förtid. Detta drabbar särskilt de hushåll som kanske redan har en svagare ekonomi eller ett sämre förhandlingsläge gentemot banken.

Rent krasst kan vi konstatera att dagens modell missgynnar konsumenter med sämre eller osäkra ekonomiska förhållanden eftersom de ofta har en högre avtalad ränta i grunden och därmed tvingas betala mer i ränteskillnadsersättning. Ett sådant system är varken rimligt eller hållbart ur ett konsumentskyddsperspektiv.

Detta är en väl avvägd och efterlängtad förändring. Bland annat har Finansinspektionen kallat det angeläget att ändra reglerna på detta område.

Konkurrensverket har pekat på att trögrörligheten måste brytas. Till och med Svenska Bankföreningen – alltså bankerna själva – medger att det upplevs som en orättvisa när olika låntagare kan tvingas betala olika mycket. Det finns alltså nu en bred samsyn också politiskt om att förändring behövs. Förändring sker nu.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och tacka för i kväll.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 maj.)

Fru talman! Sverige har en av Europas mest trögrörliga bostadsmarknader. Detta är inte bara ett problem för unga som inte kommer in eller för familjer som vill byta upp sig till någonting större. Det är också ett hinder för tillväxt och integration. Det byggs för lite, det tar för lång tid och det kostar för mycket. Anledningarna till detta är flera. Ledtiderna för att få fram en bostad är i snitt tio år. Planprocesserna är långsamma, detaljstyrda och hämmande. Det kommunala planmonopolet måste justeras, och vi behöver helt enkelt färre regler som sätter käppar i hjulen och fler incitament att faktiskt bygga.

Sverige har inte brist på mark – vi har brist på byggbar mark. Brist på transparens vad gäller markanvisningar är en av de faktorer som försvårar att byggprojekt förverkligas. Varje försenat byggprojekt är en familj som inte kan bildas, en person som inte kan tacka ja till ett arbete eller en student som helt enkelt får skjuta upp sin universitetsdröm. Hur systemet för markanvisningar verkar är svårt att förutsäga. Även i efterhand är det svårt att förstå på vilka kriterier den ena byggherren valts framför den andra. Grunden för varje byggprojekt är marken som bygget ska stå på, och grunden för mer byggande är ett transparent system för markanvisningar.

Som jag sa måste vi korta planprocesserna. Vi måste få ned överklagandegraden och se över byggreglerna, så att de inte blir hinder för funktionella, prisvärda bostäder. Vi behöver släppa fram den kreativa kraften så att idéer och initiativ inte kvävs under regelbördan.

Fru talman! En gång i tiden var dagens hyressättningssystem, det så kallade bruksvärdessystemet, välmenat. Men i dag leder det till orimliga konsekvenser. Bostadsköerna ringlar långa. I Stockholm får man igenomsnitt vänta i nio år på en hyreslägenhet. För de allra mest attraktiva adresserna kan kötiden vara uppåt 30–40 år – 30 år, fru talman, är ett helt vuxenliv. Unga människor hinner helt enkelt ge upp drömmen om en egen bostad innan de ens fått chansen. Det är inte rimligt.

Den nuvarande hyresregleringen har egentligen skapat ett A- och ett Blag på bostadsmarknaden: å ena sidan insider, som haft turen eller kontakterna att få ett förstahandskontrakt, å andra sidan outsider, såsom unga, nyinflyttade och nyanlända – alla de utan tusentals ködagar som i stället hänvisas till en andrahandsmarknad med otrygga korttidskontrakt eller inget boende alls.

Systemet leder också tyvärr till ineffektiv användning av vårt bostadsbestånd. När hyror inte riktigt speglar verkligheten låser det fast människor. Äldre, välbeställda hyresgäster bor ofta kvar i stora, centrala lägenheter med låg hyra långt efter att deras barn flyttat ut, medan barnfamiljer med mindre resurser tvingas pendla långväga för att få plats. Det är varken rättvist eller effektivt.

Därför behövs reformer, och som flera andra har pratat om tidigare är ett av förslagen fri hyressättning i nyproduktion. Vad innebär det egentligen rent konkret? Jo, det betyder att hyresvärd och hyresgäst fritt ska få komma överens om hyran när en lägenhet i ett nybyggt hus hyrs ut för första gången. I stället för som i dagens system, där regleringen sätter ett tak, låter man utbud och efterfrågan mötas.

Det handlar som sagt inte om att chockhöja några hyror för befintliga hyresgäster. Det handlar om att de nya bostäderna, de som ännu inte har byggts och som ännu ingen bor i, ska kunna hyras ut på en annan marknad.

En välfungerande hyresmarknad är dessutom en viktig nyckel till rörlighet och effektivitet i hela vår ekonomi. Människor måste kunna flytta dit där jobben finns, och företagen måste kunna rekrytera arbetskraft utan att bostadsfrågan sätter käppar i hjulet. När man är ute och gör besök på företag i dag anger många att de har svårt att anställa eftersom potentiella medarbetare tyvärr inte hittar någonstans att bo. Det hämmar ju Sveriges konkurrenskraft.

Fru talman! Jag ska också komma in lite kort på den sociala dimensionen av bostadspolitiken. Jag nämnde fri hyressättning och reformer på marknaden, men det betyder inte att vi blundar för de mest utsatta. Samtidigt som vi genomför de här reformerna för att bygga bort bostadsbristen måste vi se till att ingen lämnas i sticket. Här är vi glasklara.

Generella regleringar som bruksvärdessystemet har inte förmått att lösa de sociala problemen, så vi behöver prova nya verktyg. Det är därför vi har gått fram med en ny form av social bostadslösning som vi kallar behovsbostäder.

Behovsbostäder är helt enkelt hyreslägenheter riktade till dem som har allra svårast att komma in på bostadsmarknaden – de som riskerar hemlöshet, de som behöver fly från våld i nära relationer samt äldre eller unga i akut bostadsnöd. I stället för att många, som i dag, ska hänvisas till tillfälliga nödlösningar eller tvingas bo på adresshotell och i redan utsatta områden vill vi ge dem riktiga hem med alldeles egna kontrakt.

Till skillnad från de koncept som existerar i dag isolerar vi inte de här människorna i några utsatta särskilda bostäder eller så kallade fattigkvarter. Vi pratar alltså inte om den typen av fattighus som fanns vid förra sekelskiftet. Dit vill ingen tillbaka, och verkligen inte vi. I vår modell ska det här i stället helt enkelt integreras i det vanliga bostadsbeståndet och spridas ut i olika stadsdelar.

Tanken är enkel: Blanda i stället för att avskilja! Om ett nytt kvarter byggs kan en liten andel av lägenheterna avsättas som behovsbostäder, och om en privat eller kommunal fastighetsägare har lediga lägenheter kan några av dessa läggas in i systemet. Det blir en social kvot mitt i det vanliga, ordinarie bostadsbeståndet – inte vid sidan av.

Fru talman! Ett tryggt hem är grunden för att kunna ta ett jobb, bilda familj, starta företag eller utbilda sig. Utan bostad stannar livet. Därför är bostadspolitiken så oerhört viktig. Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.