Gudrun Nordborg

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, men jag står självklart bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har undertecknat.

Likaväl som vi måste agera för att begränsa nyrekrytering till kriminaliteten måste vi anstränga oss väldigt mycket för att skapa möjligheter för dem som redan har blivit inkluderade i kriminella aktiviteter och göra det så att vi möjliggör avhopp och förstås motverkar återfall i brott.

Här spelar förstås kön roll, som alltid. På den kriminella arenan har mannen varit norm. Pratar vi om kriminalitet ser vi ofta tuffa män för vår inre bild.

Vi kan kanske säga att det vore nog om det stannade där. Men nu är det dessvärre så att också kvinnor dyker upp på den kriminella arenan även när det handlar om väldigt allvarliga brott. Machomannen har alltså fått ett visst sällskap av kvinnor som kopierar machoidealen.

Vi måste förhålla oss annorlunda när det handlar om kvinnor. Deras roll inom kriminaliteten och särskilt de kriminella gängen skiljer sig nämligen delvis från männens. Det är ännu vanligare att dessa kvinnor är både förövare och offer. Detta är inte sällsynt bland männen och pojkarna heller, men flickorna och kvinnorna har väldigt ofta varit utsatta för traumatiska upplevelser, som sexuella övergrepp. Deras kroppar används också inom kriminaliteten. De kan även begå ”vanliga” brott, som att transportera vapen, sprängmedel och pengar, men det handlar också om det extra att de kan vara lockbeten och till och med fungera som bytesvaror mellan kriminella män.

Bilden är mångfasetterad. Det kan handla om väldigt många olika ingångar i kriminaliteten. Brå har gjort intressanta studier och intervjuer med flickor och kvinnor. Det finns de som själva har gjort det aktiva valet att kliva in på den kriminella arenan, men många har gjort det på grund av familj, en kärleksrelation – eller en så kallad kärleksrelation, kanske vi många gånger ska säga – eller en vänskapsrelation.

Hotbilden kan då bli annorlunda för dessa flickor och kvinnor, och de möter också andra svårigheter när de ska försöka lämna den kriminella arenan. Att besluta sig för att lämna detta kan vara väldigt komplicerat, särskilt om man har barn tillsammans med en kriminellt aktiv person. Vi måste finna både rätt resurser och rätt kompetens för att hantera detta. Avhopparprogram som anpassas för kvinnor är därför nödvändiga.

Jag skulle också vilja kommentera fängelserna. Det behövs allt fler fängelseplatser även för kvinnor, dessvärre i alla säkerhetskategorier. Även bland de allra farligaste finns nu kvinnor.

Kvinnorna blir förstås, precis som männen, drabbade av överbeläggningarna – flera har nämnt detta. Det innebär stora problem, som jag tycker att vi måste varna för. Det rör sig om arbetsmiljöproblem för personalen, som kan bli väldigt påfrestande. Det kan innebära risk för våld som riktas mot de anställda men också att personalen måste ingripa i våldssituationer mellan intagna personer. När två personer delar cell kan en våldsam situation snabbt eskalera, kanske utan att personalen hinner reagera och ingripa så som man skulle önska.

Möjligheterna att lämna ett liv i kriminalitet påverkas. Nybyggnationerna förväntas inte ändra det här med dubbelbeläggningar; man planerar fortfarande för permanent dubbelbeläggning. Detta riskerar tyvärr att få negativa konsekvenser. Jag har hittills framför allt talat om det som rör personalen, men det handlar också om de intagnas problem. I värsta fall kan detta också leda till mycket allvarligt våld – vi har redan sett tendenser till det.

Seko kräver att man ska agera för enkelbeläggning och att det borde vara norm samt att man ska ha nolltolerans mot ensamarbete i klientnära situationer. Önskemålet är att det alltid ska finnas minst en kollega inom både hör- och synhåll. Från Vänsterpartiets sida ser vi Sekos krav som rimliga för att en miniminivå ska kunna upprätthållas när det gäller arbetsmiljön inom kriminalvården och anser att regeringen bör agera för detta.

Man kan också känna en stor oro för kriminalvården i stort, och jag ser en oro för en backlash. Om vi drar ut konsekvenserna av dessa orosmoln, som alla är ense om finns, finns risk för att de som borde komma bättre ut efter kriminalvårdsvistelse på anstalt i stället kommer sämre ut. Det handlar om att man inte har nog med lokaler, och man anstränger sig nu till det yttersta för att göra om lokaler som var avsedda för sysselsättning, utbildning eller behandling men nu i stället blir celler eller boenderum.

Detta innebär också att återfallsförebyggande verksamheter påverkas och kanske inte alls kan genomföras på samma sätt. Vistelsen handlar alltså mycket mindre om vård och mycket mer om förvaring – under svåra omständigheter. Där håller jag verkligen med om vad som har sagts tidigare här i talarstolen: Att bygga upp något som gör det möjligt för den intagna att lämna anstalten med förhoppningar om att få vara fri från sitt drogberoende och vara utbildad för att kunna få ett arbete är naturligtvis oerhört viktigt.

Vi har problem också när det handlar om att rekrytera personal, även om det finns många som vill in i kriminalvården och många som redan jobbar där som är oerhört engagerade. Där håller jag också med tidigare talare: Det är lätt att finna sådana personer. Men det är också väldigt viktigt att de engagerade och kanske nyanställda får en riktigt relevant utbildning och att man inte kortar den så som sker i dag.

Jag vill även nämna frivården. Där sker också en expansion, och den kommer kanske lite senare på grund av att vi begränsar möjligheterna till tidigare frigivning. Men vi skulle behöva titta också på detta. Jag skulle önska att jag fick höra fler säga det som vi hörde i en debatt för inte så länge sedan: att Tidöpartierna nu skulle vilja satsa lika mycket, krona för krona, på förebyggande verksamheter som man gör på den repressiva verksamheten.

Jag tror att vi också måste titta på hur vi skapar ett skydd som blir långsiktigt relevant. Vi kan ha alternativa former som innebär både kontroll och ett lättare tryck och som ger större möjligheter till rehabilitering, till exempel vård med fotboja. Där kommer också möjligheterna att skydda eventuella kvinnor och barn som kan finnas i närheten av den kriminella personen in. Vi måste absolut trygga friheten och tryggheten för dem.

Herr talman! Jag står förstås bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet är delaktigt i, men jag yrkar bifall endast till reservation 14.

Den handlar om mäns våld mot kvinnor – ett väldigt brett tema. Det är också ett urgammalt tema. White Ribbon har kallat det för världens längsta krig. Det är ett allvarligt krig.

När vi hör det här begreppet tänker de flesta av oss kanske att det handlar om män som misshandlar sin kvinna, den han är eller har varit gift eller sambo med. Men det är också ett begrepp som inkluderar prostitution och människohandel för sexuella ändamål, vilket jag snart ska återkomma till.

Det här är allvarliga samhällsproblem på alla nivåer. Alla möjliga och rimliga effektiva medel måste användas för att motverka detta våld. Det får inte enbart handla om vackra ord. Regeringen markerar nu – efter julhelgen då vi hade en serie uppmärksammade mord på kvinnor av närstående – att man vill ha en nollvision och sätta stopp för detta dödliga våld. Gärna, säger jag! Vid en första anblick verkar det här handlingskraftigt, men mycket återstår om vi ska komma dit.

Genom årtionden har vi, tack och lov, sett att olika åtgärder har resulterat i att våldet minskar. Tidigare var det länge så att en kvinna dödades av en närstående man var tredje vecka. Nu är det en kvinna ungefär varje månad; det var elva kvinnor förra året. Varje kvinnas liv är naturligtvis oerhört viktigt och ska värnas.

Det handlar också om alla de kvinnor som är på väg mot vad som kan bli ett dödligt våld. De åsamkas otroligt svåra skador, åtminstone inombords. Men många skadas också fysiskt.

För att se till att det här ska minska säger regeringen att man nu med full kraft ska motarbeta detta och att denna brottslighet ska bekämpas lika medvetet och systematiskt som gängkriminaliteten. Här har vi ett annat dilemma. Vi ser ibland dessa som motsatser, men de hänger ibland också starkt ihop.

Mycket går faktiskt åt fel håll när det handlar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Vi har fått stora problem för de kvinnor som vill bryta upp ur en relation. Tillståndsplikten, som infördes på tokiga grunder 2024, har lett till att 34 ideella skyddade boenden har lagts ned. De är tvingade att stänga, för de har inte fått tillstånd.

En del krav i denna tillståndsprocess är vad jag skulle säga horribla. Det gäller till exempel att man inte får tillstånd därför att man vill ha alkoholförbud på det skyddade boendet, vilket jag tycker är en utgångspunkt. Man behöver det särskilt eftersom det handlar om både kvinnor och barn och deras trygghet på boendet.

Det finns också riskreducerande metoder, markeras det i reservationen. Det finns exempel på redovisade stora framgångar med att använda sådana. Polisregion Syd har rapporterat hela 97 procent lyckosamma fall där våldet ska ha upphört.

Där får vi nog vara väldigt vaksamma. Vad är det man tänker på som har upphört, och hur har vi på ett effektivt sätt kontrollerat detta? Jag menar att man alltid måste ha partnerkontrakt. De kvinnor som kan vara eller har varit berörda ska vara involverade och snabbt kunna rapportera till polisen om något inte funkar, och de ska få veta om en person som de är rädda för bryter sitt avtal i det riskreducerande arbetet.

Här måste vi också återigen fråga: Kan kvinnan lämna en relation? Kan hon få skyddat boende? Kan hon få en egen lägenhet? Och framför allt: Har allt våld upphört? Har eftervåldet upphört, det som vi så ofta ser grymma exempel på med psykiskt och ekonomiskt våld? Där måste vi också öka vaksamheten, och där gläds jag åt att vi snart kommer att få ny lagstiftning.

Jag kommer så in på prostitution och människohandel. Här finns det samband med det privata våldet. Ett uppmärksammat fall just nu påminner oss om detta, där en man i Västernorrland åtalas både för att ha misshandlat och våldtagit sin fru och för att ha levererat henne för sexköp till minst 120 män. Detta måste åtminstone vara koppleri – ett svenskt parallellfall till Pelicotfallet i Frankrike.

Kvinnan krävs horribelt nog också på skatt för sina så kallade inkomster från den verksamhet hon varit tvingad till under påverkan av både alkohol och droger. Det blir verkligen en dubbel bestraffning via skatteskulder till staten. Detta är orimligt och något vi absolut måste förändra.

Något som vi också tycker är svårt och som borde vara enklare när det handlar om övergrepp i nära relation är rättsprocessen. Vi borde ha väldigt goda förutsättningar att få till stånd en rättsprocess där. Vi har en utpekad misstänkt gärningsperson. Vi har ofta en brottsplats. Men den kallas hemmet, och där gör man alltför sällan brottsplatsundersökningar. Polisen markerar nu genom instruktioner på hemsidan att så alltid borde ske och att man borde använda kriminaltekniker i samtliga fall. Jag tror att vi skulle komma oändligt mycket längre i rättsprocesserna om det blev möjligt.

Något jag också skulle vilja fokusera på är att människohandel, eller i varje fall exploatering, kan vara aktuellt när det handlar om barn och unga. Inte sällan gromas de in i en kriminell verksamhet, som någon berörde här i talarstolen tidigare. Vi skulle ha mycket att vinna på att fokusera bättre på denna väldigt allvarliga brottsarena, som är svårutredd men där kvinnor utsätts för trafficking och görs till offer många gånger varje dag.

Det finns exempel där en kvinna blivit utnyttjad av tio eller fler män på en och samma dag. Det är ett fruktansvärt lidande som dessa kvinnor är utsatta för. Där skulle vi kunna göra mycket mer. Bland annat skulle vi kunna skapa en annan tillit genom att samarbeta brett, låta polisen få stöd från socialtjänsten och verkligen förklara hur man kan få stöd och hjälp på olika sätt – inte enbart att man kan vara brottsoffer och målsägande i processen, om det blir en sådan, och få ett målsägandebiträde utan också att man kan få rätt till skadestånd och att man via IOM, International Organization for Migration, kan få hjälp med en rimlig etablering i sitt hemland med utbildning eller ett nytt yrke.

Polisens arbete med dessa frågor måste prioriteras ännu mycket mer. Jag vill hävda att detta är en form av organiserad verksamhet där man tjänar ännu mycket mer än på narkotika. Man kan alltså låta kvinnorna förbrukas gång på gång, medan narkotika ju försvinner och måste levereras åtskilliga gånger.

Jag menar att vi måste hitta många fler åtgärder. Det behövs kompetensutveckling så att man förstår vidden av det sexualiserade våldet på alla dess arenor för att kunna agera skickligt som polis eller samarbetspartner till polisen. Det gäller också att skapa tillit, och det gäller inte minst att vi måste agera ute i skolor och nå de unga så att de inte involveras i den här verksamheten utan att vi i stället, bland annat med hjälp av polisen i utbildningssituationer, kan skapa ett hopp om ett mycket bättre och tryggare samhälle där vi alla hjälps åt mot destruktiva och grymma krafter.

(Applåder)

Fru talman! Tidöpartierna berömmer sig ofta för att stå för perspektivskiften. Ett ofta markerat sådant är att brottsoffer ska prioriteras. Det handlar då ofta om tron på att högre straff gynnar brottsoffren. Att prioritera reformer som stärker brottsoffer i sig och i sin egen rätt är mer sällsynt. Här finns verkligen mycket kvar att göra.

Skörden av motionsyrkanden från allmänna motionstiden, som vi nu diskuterar, visar detta tydligt. Det är ett perspektivskifte också från regeringens fokus på gäng, som främst handlar om mäns brott mot män, till mer fokus på mäns övergrepp mot kvinnor och barn.

Jag står bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 2. Den reservationen känns mest allvarlig. Den berör ett mycket eftersatt område. Det handlar om prostitution och människohandel för främst sexuella ändamål. Det är ett av de allvarligaste brotten mot kvinnors mänskliga rättigheter. Det är snäppet efter kvinnors död, som dessvärre också inträffar i samband med människohandel och prostitution.

Människohandel och exploatering sker allt oftare på subtila sätt. I början kan det framstå som en affärsmässig uppgörelse, där den utsatta lockas in i till synes vanliga, riktiga, affärsavtal. Men det finns också – nu kanske några av er får en flashback till filmen Lilja 4-ever – det man kallar för loverboys. Det är män som med tal om kärlek och relationer i ett annat land lockar med sig kvinnor och unga flickor till bland annat Sverige för att låta dem exploateras i prostitution och människohandel.

Det här genererar stora summor. Men det är också så att de som blir utsatta ska betala tillbaka en del omkostnader, som man kallar det. Det kan handla om kostnader för resan hit och för boende och uppehälle, som de då ska betala genom så kallat arbete, vilket då är att bli en sexslav.

Tillvägagångssätten genererar stora summor pengar, ofta till organiserad brottslighet. Vi är kanske vana vid att se narkotikan som den stora inkomstkällan i de här grupperingarna. Men narkotika säljs en gång. Kvinnor och barn kan exploateras sexuellt gång på gång, inte sällan många gånger per dag. Jag har träffat dem som har fått ställa upp på sexuella tjänster fler än tio gånger på en dag. Det här genererar då brottsvinster, och det skapar naturligtvis oerhörda skador för offren.

Det finns mycket dokumentation om människohandel och prostitution, men det är som att vi ändå inte tar det på fullt allvar. Det kommer enstaka initiativ då man försöker lyfta vissa frågor här, men det finns sällan något totalt grepp om detta. Det handlar inte enbart om kvinnor. Jag tror att jag också har markerat att det också är stor risk för sexuell exploatering av barn.

Här ligger man generellt långt efter med arbetet. Det gäller inte enbart inom rättsväsendet. Det gäller också i det kommunala arbetet, där man försöker hantera brottsförebyggande åtgärder. Antalet fällande domar är försvinnande litet, men det kommer larm om att det här är ganska frekvent.

Nationella samordningen mot prostitution och människohandel ger ut årliga rapporter. I sin senaste rapport visar de att barn gromas till att begå brott inom de kriminella nätverken men att man sällan kopplar det till människohandel, vilket man rimligen borde göra. De konstaterar också att kunskapen om kopplingarna mellan rekrytering till kriminella nätverk och barns och ungas egna utsattheter i olika kontexter, inklusive i de egna familjerna, behöver fördjupas.

Vi anser att de problem som framkommer behöver åtgärdas och att man måste samla sig för att ta krafttag mot denna exploatering.

Här handlar det också om att vi måste bredda perspektiven. Justitieutskottet tog för inte så länge sedan initiativ till en utredning via RUFS, riksdagens utvärderings- och forskningssekretariat, för att belysa människohandel och prostitution på ett skarpare sätt. Det som bland annat har kommit fram i ett utkast till en rapport handlar om samarbete med socialtjänst, inte minst via regionkoordinatorerna, som finns i våra olika länsstyrelser.

Här vill vi att regeringen agerar på ett skarpare sätt och gör mer för att bekämpa människohandeln.

Frågan om målsägandestatus har redan berörts här i talarstolen. Med målsägande menar vi på juridiska att man får en position som ett juridiskt erkänt brottsoffer i processen. Här är praxis sedan länge, tragiskt nog, att den som har varit involverad i prostitution och sålt sexuella handlingar hanteras som ett vittne. Det är en skymf mot den personen. Om offret för brottet skulle tillerkännas brottsofferstatus skulle offret kunna få rätt till skadestånd, brottsskadeersättning och målsägandebiträde under processen samt tillgång till andra stödinsatser som är givna för flera grupper av brottsoffer.

Sådana här åtgärder kan naturligtvis bli avgörande för kvinnor som är involverade i en allvarlig verksamhet. Det skulle kunna öka deras möjligheter att satsa på ett liv med andra förtecken än prostitution.

Jag vill också nämna kontaktförbuden. Där har det ganska nyligen skett en del viktiga förändringar, där man har utvidgat skyddsområdena för de kvinnor som kan få ett kontaktförbud. Frågan är ändå om vi är på rätt väg. Delvis är vi det, men frågan är om vi inte skulle behöva skifta perspektiv på allvar. Här vill jag gärna utmana partierna inom Tidöregimen.

Frågan är vems frihet vi behöver värna. En kvinna som har lämnat en våldsam man eller blivit utsatt för allvarliga övergrepp på annat sätt borde garanteras sin rörelsefrihet och kunna tillåtas den medan vi i stället borde fokusera på gärningsmannen som borde få en geografisk zon anvisad. Om han ska vistas utanför den zonen borde det anmälas så att kvinnan får vetskap om förändringen. Det är en uppgift som vi också tycker att man borde beakta mer.

Det finns ytterligare en punkt som jag vill beröra. Det finns ett uttryck för det perspektivskifte som jag efterlyser för att fokusera mer på brottsoffer, och det är uttrycket reparativ rättvisa. Det skulle innebära att vi tänker oss för i hur vi lanserar hela rättssystemet och rättsprocessen så att vi gör det möjligt för den som är utsatt att snabbt få tillgång till både stödresurser och välfärdssamhällets övriga insatser, något som skulle kunna leda till en snabbare känslomässig återhämtning och en upplevelse av både rättvisa och tilltro till rättssystemet.

I dag är brottsoffrets berättelse i en process främst ett bevismedel, medan brottsoffrets behov av stöd, upprättelse och återhämtning i princip inte har någon plats i processen. Genom erkännande, ansvarstagande och åtgärder som främjar återuppbyggnaden av förtroende och relationer skulle vi kunna komma mycket långt i rättsväsendet. Det skulle också kunna innebära möjligheter att begränsa återfallsriskerna. En snabb samordning och tillgång till psykologiskt, juridiskt och socialt stöd och därmed en reell möjlighet till läkning och verklig upprättelse skulle vara ett sant brottsofferperspektiv.

(forts. § 14)

Fru talman! Vi har ingen reservation; vi har ett särskilt yttrande.

Där argumenterar vi inte för att man ska bortse från återfallsrisken utan snarare för hur man ska hantera den: Är det här den bästa vägen, eller ska vi också överväga rättspsykiatrisk vård? Borde kanske gränserna mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård utredas och ses över för att kunna fungera på ett bättre sätt?

Sedan är det ändå möjligt att förvaringsstraffet skulle behövas, men i så fall kanske i en mindre reva. Vi har absolut inte argumenterat emot att man ska bedöma återfallsrisken.

Fru talman! En person som befaras vara farlig för andra människor ska rimligen kunna hållas borta från andra personer, oavsett om den farliga personen har begått brott eller inte. Så tänker vi om det är en person som har en allvarlig psykisk störning. Då kan man bli tvångsomhändertagen enbart på grund av den risken men också om man har begått allvarliga brott. Men när det handlar om en person som inte har en sådan stark störning är fängelsestraffet sådant att man inte kan beakta återfallsrisken i samband med frigivning.

Här finns alltså en reva i svensk rätt, och det har påpekats flera gånger från olika håll att rättssystemet inte skyddar mot upprepad allvarlig brottslighet.

Det jag hör och ser i exemplen från talarstolen och utredningarna är att denna reform är efterlängtad av kvinnorörelsen. Det är många kvinnor som inte får skydd mot de män som tidigare har utsatt dem för allvarliga brott. Dessa män kan sedan gå vidare in i nya relationer och åter åsamka kvinnor otroligt grymt våld utan att samhället kan förhindra det.

Det handlar förstås också om barn som riskerar att bli utsatta för sexuella övergrepp, barnpornografibrott och annat som vi vill värja oss mot och där vi ser en upprepad allvarlig brottslighet.

Jag påstår alltså att detta delvis är en feministisk reform. Men den skyddar också i andra fall av mycket grovt våld, och det som drev på reformen var nog att hejda den organiserade brottsligheten och det allvarliga våld som finns där. Likheter vi kan se är risken för liv och hälsa när det handlar om grov misshandel, mordförsök och så vidare. Även när det gäller brott som mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och rån borde gärningsmän kunna dömas för återkommande försök.

Revan behöver täckas av relevant lagstiftning, och med den nya påföljden försöker man göra just det. Det finns som sagt starka feministiska argument för detta, men vi ska också vara lite vaksamma när vi åberopar samhällsskydd. Några remissinstanser har markerat att denna grund för straffrätten har förekommit tidigare, på 1920-talet. De menar att vi borde se den politiska kontexten och att det finns risk att man överdriver tillämpningen och åter öppnar för att oskadliggöra så kallade oönskade element. Förra gången blev bland annat tvångssterilisering och rasbiologi en effekt. Vi ska därför vara vaksamma på hur vi använder begreppen, för jag skulle vilja påstå att detta med samhällsskydd kan vara lite lömskt.

Som har påpekats från talarstolen är det givetvis viktigt att vi upprätthåller rättssäkerhetsaspekter och rättsstatens principer. Här finns vissa tveksamheter i reformen. Lagrådet har markerat en del sådana men också markerat att man inte vill bromsa reformen och inte lägga sig i den rättspolitiska diskussionen. Det är en intressant markering från Lagrådet, och jag tror att den hänger ihop med de påståenden som har kommit från flera håll om att till och med Lagrådet skulle vara aktivistiskt och ta ställning i sådana frågor. Det gör man inte, och inte heller här. Man kommer dock med en del påpekanden om hur lagstiftningsprodukten borde förbättras, och regeringen har i flera fall tagit hänsyn till dessa synpunkter och beaktat kommentarerna.

Det handlar alltså om ett litet antal mycket allvarliga fall. Utredningens prognos är 45 fall per år. Jag menar inte att vi ska vara mindre varsamma med dessa personer, men vi bör ändå se proportionerna på vad vi riskerar om vi inte accepterar detta förslag. Det kan finnas fördelar med detta system som är viktiga att vinna.

Jag tycker att det är en poäng med hur man har konstruerat påföljden. Det fängelsestraff man skulle ha fått ändå utgör minimitiden, och sedan bedömer rättsväsendet återfallsrisken och sätter en ramtid i proportion till denna risk. Detta kan senare omvärderas. Man tar också hänsyn till typen av brott, och alla förstår av mitt och andras anföranden att det rör sig om väldigt allvarliga brott.

Hur bedömer man då risken för återfall och sätter ramtiden? Risken ska vara påtaglig, och den bedöms utifrån olika kriterier. Man säger dock inte exakt hur.

Man nämner bland annat att det är den gärning som kanske redan är aktuell i domstolen som visar på en farlighet och mängden av den typ av gärningar som har skett tidigare eller som är uppe i domstolsprocessen i den aktuella rättegången.

Man kan bedöma vilken typ av uppsåt det var. Var det planerat eller inte? Det får inte handla om tillfälligheter, utan det måste vara verkligt, seriöst allvar bakom brotten.

En annan intressant sak man nämner är att man ska försöka se om det möjligen finns en psykiatrisk problematik, alltså en problematik av psykisk art som inte når upp till att man skulle kunna döma till rättspsykiatrisk vård.

Här finns en problematik som också är angelägen, nämligen: Hur ser den rättspsykiatriska vården ut i dag? När är det möjligt att döma till den påföljden? Har vi för strikta gränser? Vänsterpartiet tror det. Vi har flera gånger argumenterat för och yrkat på att vi borde utvärdera och kanske reformera den rättspsykiatriska vården.

Vår tanke är att vård är bättre och mer professionell inom de ramarna än vad som kan ske inom kriminalvården. Där handlar det nu mer om förvaring, inte minst utifrån de enorma överbeläggningar som hotar där redan nu. Vi har också andra alternativ att gå vidare med för att täppa igen den här revan på lite olika sätt.

Reformer inom rättspsykiatrin tror vi förstås på. Vi tror också på att vi skulle kunna använda teknik för att skydda och bevaka den som är potentiellt farlig på ett bättre sätt än vad som sker i dag, exempelvis med en preventionsboja.

Det här är ytterligare förslag som vi får arbeta vidare med. Med det sagt vill jag förstås också säga att Vänsterpartiet fortsatt markerar starkt för att vi bör arbeta förebyggande så mycket som vi bara kan och att vi bör satsa på en seriös rehabilitering.

Med det ställer jag mig bakom regeringens proposition.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och därmed till den här viktiga propositionen. Vänsterpartiet säger alltså inte alltid nej, utan vi stöder rimliga och välmotiverade förslag som detta.

Även Lagrådet har varit positivt till lagförslaget men har gjort en del kommentarer i den text som förelades rådet. Detta har regeringen accepterat. Man kan se en del misstag i formuleringarna, vilket tyder på att man åter har haft väldigt bråttom i Regeringskansliet. Denna brist är dock åtgärdad.

En viktig kommentar är att lagförslaget är helt könsneutralt – jag skulle vilja säga könsblint. Det är uppenbart att det framför allt riktar sig mot organiserad brottslighet, men som så ofta förr döljer det vad man också kan åstadkomma i relation till övergrepp mot kvinnor och barn, som vi givetvis också behöver förhindra. Jag sökte på ”kvinnor” i propositionen och fick fyra träffar – och då enbart i remissvaret från Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige. Så borde vi inte ha det. Vi borde i stället lyfta fram de könsmässiga perspektiven på olika sätt, också när det handlar om hedersrelaterat våld och förtryck.

Så till bakgrunden till lagförslaget. I talarstolen nämndes nyss det så kallade vapenattrappmålet i Högsta domstolen. Polisen hade bytt ut vapen i ett källarförråd mot attrapper. Eftersom det gick fyra månader innan attrapperna hämtades ut menade Högsta domstolen att det inte förelåg tillräckligt samband med uppsåt att använda dessa vapen. Detta blir nästan lite skrattretande i krocken med verkligheten. Alla tycker nog att det är ett rimligt och viktigt arbetssätt för de rättsvårdande myndigheterna att kunna byta ut farliga saker för att kunna gillra en fälla. Nu blir detta tillåtet, vilket innebär att man har gjort sig skyldig till brott i de fall det går att fälla för försök till brott. Det går inte vid alla typer av brott, men när det gäller allvarliga brott är det i regel möjligt.

Högsta domstolens lagtolkning hade sin grund i gamla förarbeten från 1949, och därför är regeringens agerande för en reform klokt. Även om man är kritisk till HD:s agerande kunde den nog inte ha gjort mycket annat just då.

Ibland gynnar dock Högsta domstolens tolkningar våra syften. I går fick vi via medierna veta att en person dömts för stämpling till mord för att på nätet ha försökt rekrytera ”klivare” mot god betalning. Trots att ingen kontakt åstadkommits blev domen tuff. Det var positivt.

Den reform vi ska votera om i eftermiddag handlar om att straffansvaret för försök utvidgas så att brott inte utesluts på grund av att en myndighet har vidtagit åtgärder för att bekämpa brott. Det som krävs är att det ska ha funnits fara för att handlingen skulle leda till fullbordat brott. Brottsbekämpande åtgärder kan vara att byta ut vapen mot attrapper eller narkotika mot ofarlig substans. Det kan också vara att låta leveranser av olagliga varor fortgå under övervakning för att kartlägga mottagaren. Att på dessa olika sätt försöka skjuta upp ett ingripande kan öka förutsättningarna för att samla in viktiga bevis. Kanske kan också andra allvarliga brott eller fler personer som deltar i brottsligheten också lagföras.

En annan viktig faktor för de brottsbekämpande myndigheterna är att få tillgång till information i ett tidigt skede, vilket i bästa fall leder till att brott förhindras.

En ytterligare åtgärd som nämns i förarbetena till propositionen är att man ska kunna föra hotade personer i säkerhet för att i ett tidigt skede förhindra brott såsom hedersrelaterade brott och sexualbrott mot barn. Till Sverigedemokraterna vill jag säga att det är en oerhörd skillnad på om rättsapparaten och våra rättsvårdande myndigheter ingriper för att förhindra brott och åstadkomma lagföring och om Dumpen agerar och i värsta fall gör att de rättsvårdande myndigheterna inte kan ingripa i dessa fall.

Jag vill lägga till att man nämner hedersrelaterade brott och sexualbrott mot barn, vilket självklart är viktigt, men man avstår dessvärre från att nämna att väldigt många kvinnor också skulle få oerhört mycket hjälp och stöd om man utvidgade tillämpningsområdet på ett tydligt sätt och också omfattar dem.

Det här är ett område där jag verkligen hoppas att praxis ska utvecklas och att vi inte glömmer kvinnor som är utsatta för allvarliga och kanske pågående övergrepp. Det handlar inte ”enbart” om hedersrelaterat våld. Alla utsatta, oavsett kön, ska kunna hanteras här, menar jag.

Med detta avslutar jag. Vi vet att reformen kommer att gå igenom nu, men jag hoppas att det också kommer att bli en bra praxis i tillämpningen.

Fru talman! Socialstyrelsen har nyligen publicerat två tunga rapporter om kvinnor respektive barn som utsatts för grovt eller till och med dödligt våld. I rapporten om barn konstaterar man att samhällsaktörer brister i sitt förebyggande arbete när det gäller barn med normbrytande beteenden. Två myndigheter som kritiseras är Polismyndigheten och Kriminalvården. Dessa barn är osynliga i deras utredningar.

De här två myndigheterna ingår i justitieministerns ansvarsområde, och jag frågar därför ministern: Hur kommer ministern att säkerställa att dessa barn blir synliga och får brottsförebyggande insatser? Jag ställer frågan särskilt utifrån att regeringen vill att Kriminalvården också ska ha ansvar för barn så unga som 13 år.

Herr talman! Hela rättsapparaten är självklart oerhört viktig i vårt samhälle. Det är med hjälp av de verktyg som finns där som vi ska försöka anstränga oss allt vi kan för att förverkliga en rimlig rättvisa.

Jag vill yrka bifall till reservation nummer 3. Men jag vill också uttrycka mina starka sympatier för den reservation som Socialdemokraterna har lagt fram och det anförande som Teresa Carvalho höll härifrån talarstolen. Det var mycket där som är oerhört viktigt, och hon nämnde reformer som jag hoppas att vi efter ett regeringsskifte ska kunna genomföra tillsammans.

Vänsterpartiets reservation handlar om att vi menar att det är orimligt att många av rättsväsendets fastigheter inte ägs av det allmänna. Vissa ägs av Specialfastigheter, ett aktiebolag som i sin tur ägs av staten. Detta bolag utvecklar och förvaltar bland annat kriminalvårdsanstalter, ungdomshem, domstolsbyggnader och polisfastigheter.

Men allt är inte allmänt ägt. På flera håll och inom flera sektorer hyr rättsväsendet lokaler av privata fastighetsägare. Det finns också exempel på att dessa samhällsviktiga fastigheter ägs av bolag med kopplingar till grov kriminalitet.

Det är inte lämpligt att samhällsviktiga fastigheter står utanför vår demokratiska kontroll och också riskerar att antingen infiltreras av eller säljas till oseriösa, kriminella och säkerhetspolitiskt olämpliga personer och ägare. I ljuset av vad som händer i omvärlden är det rådande säkerhetsläget i Sverige också sådant att det framstår som både naivt och oförsvarbart att detta får fortsätta.

I kommentarer till den här reservationen, som bygger på ett yrkande i en motion från allmänna motionstiden, framkommer att regeringen har tagit en del initiativ som ligger i kanten av detta.

I augusti 2024 gav regeringen Domstolsverket, Kriminalvården och Polismyndigheten i uppdrag att gemensamt försöka identifiera säkerhetsrisker kopplade till fastigheters ägare och till hyresförhållanden och att försöka utarbeta metoder – först, sägs det, inom ramen för gällande regelverk. Då kommer vi kanske inte särskilt långt. Det sägs också att man, förutom att minimera säkerhetsriskerna inom denna ram, skulle kunna uppmuntras att lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att ytterligare minska dessa risker. När detta jobbades fram menade man också, klokt nog, att det skulle ske i samverkan med Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten och, om det behövdes, andra relevanta myndigheter och aktörer.

Något som förstås också ligger i detta med ägarförhållanden är att det inte är enkelt. Man kan inte enkelt bryta in i befintlig ägarstruktur eftersom äganderätten är reglerad framför allt civilrättsligt och ett hyresavtal inte går att riva upp hur som helst. Man är bunden av det.

Men man kan hantera ägandeförhållandena på andra sätt som innebär vissa inskränkningar i fastighetsägarens rättigheter. Det finns exempel på hur man kan göra detta på ett smart sätt. Man behöver skapa effektiva verktyg som gör det möjligt för myndigheterna att hantera situationer som innebär riskfyllda ägarförhållanden.

Vad skulle då detta kunna vara? De nämnda myndigheterna, som fick uppdraget, har vissa förslag. Det skulle kunna byggas ett system med kontroll av ägandeförhållandena som bygger på förvärvstillstånd. Man skulle alltså behöva ha vissa kvalifikationer för att få äga sådana här fastigheter. Alternativt, eller i tillägg därtill, kan en statlig förköpsrätt användas som ett instrument. När en ägare vill överlåta sin fastighet kan man gå in och kontrollera om det skulle vara bättre om staten, samhället, ägde den och i så fall ta över.

Man är också från de här myndigheternas sida inne på att det borde övervägas om inte vissa samhällskritiska fastigheter ska ägas permanent av staten och inte kunna överlåtas till enskilda personer.

Det är också intressant att se att det i en statlig utredning, en SOU, från 2024 föreslogs en del saker som tangerar detta. Där menade man att statlig och kommunal förköpsrätt skulle kunna införas i vissa fall. Den statliga förköpsrätten inriktade sig då tyvärr enbart – vilket dock säkert var bra nog för ändamålet – på det militära eller civila försvaret. Detta respekterar jag till fullo.

När det handlar om verksamhet för att förebygga brottslighet riktar den utredningen, enligt sina direktiv förstås, in sig på att motverka organiserad brottslighet på den kommunala nivån så att en kommun kan göra förköp. Det vore oerhört lyckat om man också gjorde motsvarande på statens sida.

Jag menar att det här finns viktiga saker att följa och följa efter. Vi har långt tidigare också haft en kommunal förköpsrätt, som fyllde sina funktioner. Jag tror att det vore klokt att återupprätta den men att man borde göra det också på den statliga sidan.

Det här skulle, menar jag, vara en brottsförebyggande verksamhet som går på strukturer, där vi släpper lite av den ensidiga fokusering som Sverigedemokraterna och regeringspartierna haft på att enbart arbeta med skuldfrågorna och straffbeläggandet. När vi gör det agerar vi i situationer där det hemska redan har skett.

Jag menar att vi måste hitta många fler verktyg för att vara sant förebyggande och titta på detta med att begränsa tillgången till fastigheter så att de inte kan användas i kriminella aktiviteter, för infiltrationer eller för pengatvätt via de här bolagen. Det är oerhört olyckligt att detta kan ske i dag.

Jag kan inte heller låta bli att kommentera att SD nu slår sig för bröstet och bland annat blandar in bensinpriserna i rättssystemet. Det har inte mycket med processrätten att göra!

Detta med historiskt snabba leveranser kan vi också fundera över nu, när vi i riksdagen kanske tvingas arbeta i sommar. Men i början av mandatperioden fick vi vänta väldigt länge på propositioner.

Herr talman! I likhet med regeringen och väldigt många andra anser jag att det är högst angeläget att vi förhindrar brott i välfärden. Genom de aktuella lagförslagen minskar risken för att barn, äldre och personer med funktionsnedsättning utsätts för brott, främst inom kommunala verksamheter. Det medför givetvis ökad trygghet för dem och deras anhöriga. Det motverkar också det som vi har förskräckts av under senare tid, med många svarta rubriker om övergrepp som skett inom välfärdssektorn mot både barn och äldre och mot personer med funktionsnedsättningar. Vi måste återskapa en tillit för välfärden i bred mening.

Reformen och lagförslagen har ytterligare ett mycket viktigt syfte, nämligen att förhindra infiltration och otillåten påverkan inför anställning av personer till ledande befattningar inom kommunen. Jag och Vänsterpartiet står därför bakom lagförslagen. Men det är inte helt okomplicerat. De här reformerna utmanar och ligger i kanten på viktiga principer som vi har inom en rättsstat. När är man egentligen färdigstraffad? Ska markeringar och begränsningar fortsätta efter att man har avtjänat sitt straff? Hur ska vi tolka oskyldighetspresumtionen, det vill säga att en person ska uppfattas som oskyldig tills en fällande dom finns?

Utmaningarna kommer framför allt upp i samband med användning av belastningsregistret och i synnerhet misstankeregistret. Att en enskild person har begått ett brott som finns med i belastningsregistret tolkas tyvärr av en del arbetsgivare som att det är omöjligt att anställa personen. Jag ser det som väldigt viktigt att man nu markerar i förarbetena att det ska ske en individuell bedömning. En person som begått ett lindrigt brott – kanske för flera år sedan – som inte inbegriper våld eller sexuella övergrepp ska kunna få tillgång till arbetsmarknaden och den viktiga rehabilitering som ett arbete givetvis innebär. Detta kommer också att bero på hur de nya reglerna används. Det kommer att vara viktigt att bevaka det.

Principen om oskuldspresumtion utmanas ytterligare av det här med belastningsregistret. Man har försökt sätta en gräns, så att inte varje misstanke ska kunna ”flaggas upp”; det ska åtminstone finnas ett åtal. Men vi är ändå i närheten av och naggar i kanten på de viktiga rättsstatliga principerna, vilket jag är lite orolig för att det kanske enbart är Vänsterpartiet som lyfter fram numera.

Sedan handlar det om de oerhört viktiga funktionerna gällande dem som har en kritisk eller ledande befattning. Inför en sådan anställning ska man bli extra kontrollerad. Det är ganska givet vad det skulle kunna handla om inom de kommunala verksamheterna: tillståndsgivning, till exempel för bygglov, upphandlingsverksamhet, rekrytering av personal, hantering av stora ekonomiska angelägenheter i övrigt, föreningsbidrag med mera. Här borde vi även kunna inbegripa frågor om ekonomiskt bistånd och omhändertagande av barn, där många anställda i dag blir väldigt utsatta i sin yrkesfunktion. Det återstår också att se hur detta kommer att tolkas vid rättstillämpningen.

Något som jag har lagt märke till i förarbetena är att man markerar att det måste handla om en anställning. Det gör att vissa grupper som kan ha väldigt stor inverkan på den kommunala verksamheten inte ingår. Om man till exempel anlitar bemanningsföretag är personerna där inte inkluderade. Samma sak gäller för externa konsulter. Att man utesluter praktikanter tycker jag inte är konstigt. De kanske inte har samma möjligheter. Men vi vet egentligen inte det heller. Varför drar man en så strikt gräns, när det finns andra som kanske också har stort inflytande på kommunerna i privatiseringens tecken?

Flera remissinstanser har ifrågasatt att kontrollerna av de ledande befattningarna ska vara frivilliga och framhållit att det borde vara obligatoriska kontroller. Andra har ifrågasatt att man stannar vid kommunerna. Här kan jag instämma. Vi får fortsätta att bevaka, tycker jag, om inte även regionerna behöver ha samma möjligheter till kontroll av kritiska befattningar i sin verksamhet.

Till slut vill jag framföra en varning för att registerkontroller skulle kunna skapa en falsk trygghet. Vi vet att det är långtifrån allt som fastnar i polisens, åklagarnas och domstolarnas nät. Mycket av den brottslighet som vi vill peka finger mot kommer undan och sker dolt; det finns stora mörkertal. Det räcker inte med registerkontroller. Jag tror att det är minst lika viktigt att se till vad som sker på arbetsplatsen. Det behövs tillräcklig bemanning. Man behöver undvika ensamarbete. Vi behöver närvarande chefer. Även detta är centrala komponenter. Detsamma gäller möjligheterna till visselblåsning och skydd av dem som vågar slå larm om oegentligheter på sin arbetsplats.

Med det vill jag, med varningsflagg, ändå yrka bifall till lagförslagen.

Fru talman! Jag kommer att argumentera för ett bifall till reservation 6, som handlar om att vi ska gå emot förslaget om straffmyndighetsåldern. Vänsterpartiet står också bakom reservationerna om nyrekrytering och tjejernas situation. Självklart gör vi det, men vi lyfter framför allt fram reservation 6.

Denna debatt kommer att pågå i flera omgångar, vilket kan förvirra allmänheten. Den debatt vi har nu handlar om det som har kommit in under allmänna motionstiden. Senare i vår kommer en proposition från regeringen om straffmyndighetsåldern.

Jag har arbetat som jurist sedan min examen i januari 1970, alltså i mer än 55 år. Jag har läst mängder av utredningar och propositioner, men jag har aldrig läst ett förslag till lagstiftning som varit tillnärmelsevis så bristfälligt som detta. Jag är förskräckt. Jag har varit och är upprörd. Här finns förödande kritik från tunga instanser, myndigheter, forskare och civilsamhälle. Det har skrivits seriösa debattartiklar, bland annat av 138 åklagare. Något liknande har vi inte sett förut. Men regeringen låter sig inte påverkas. Det är uppenbart att kritik från experter och intresseorganisationer inte betyder något.

Kritiken handlar bland annat om att sakfrågan sänkt straffmyndighetsålder helt saknar stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Det strider också mot barnkonventionen och regeringsformen. Kritiken handlar också om att förslaget har forcerats fram, trots bristande beredning eller ingen beredning alls på slutet, och står i konflikt med grundlagen.

De tidiga uppdragen till Kriminalvården att förbereda ett mottagande av barn för fängelsevistelser och att förhålla sig till ett minskat antal intagna är också problematiska innan vi via riksdagsbeslut har hunnit ta något demokratiskt beslut om att reformen ska genomföras.

Det fanns kritik i utredningen. Sju av nio särskilt utsedda experter markerade och motsatte sig förslaget om att sänka straffbarhetsåldern – då till 14 år. Här ingick representanter för bland annat Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen. Ändå föreslogs en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Kritiken mot utredningen var massiv och samstämmig. Av de 90 remissinstanserna var det bara 3 som tillstyrkte förslaget.

Trots denna rakt igenom förödande och upprepade kritik har regeringen remitterat ett utkast till en lagrådsremiss. Här går man inte bara vidare med det hårt kritiserade ursprungliga förslaget, utan man går ett steg längre och vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år – detta utan ha gjort någon beredning av just denna åldersgräns.

Många, inklusive jag och Vänsterpartiet, befarar att detta får motsatt effekt och förstärker den kriminella identiteten hos unga. I länder där man har prövat detta, som Danmark, kunde man se att det blev fler återfall, sämre skolresultat och risk för rekrytering av ännu yngre barn, som de kriminella gängen då vänder sig till.

Att straffa barn i de tidiga tonåren är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare. Var är Tidöregeringens brottsofferperspektiv nu? Systemet kan också uppfattas som orimligt när barn utan tillräcklig mognad döms för brott som en eller flera vuxna har lurat, drogat eller tvingat barn att begå.

Forskningen visar också att barn som begår brott som regel befinner sig i ett sammanhang präglat av omsorgsbrist, trauma, social problematik i familjen och psykisk ohälsa. Sådana omständigheter kräver att barnen bemöts som individer i behov av stöd och skydd snarare än som rättssubjekt inom det repressiva systemet.

Socialstyrelsen har också synpunkter och menar att utvecklingen med ett ökat antal grova våldsbrott i första hand är ett samhälleligt misslyckande och därmed samhällets ansvar, inte det enskilda barnets.

Kriminalvården, som förväntas möta dessa barn, säger att barnen befinner sig i en mognadsprocess och inte har lika utvecklade förmågor som äldre personer vad gäller exempelvis impulskontroll och konsekvenstänkande. Detta påverkar att barn begår brott, och de barn som begår brott är ofta socialt utsatta och har särskilt behov av stöd. Samhällets reaktion mot brott som begås av barn bör därför vara inriktad på rehabilitering.

Kriminalvården säger också att man tidigare har markerat att man varken är förberedd eller rustad för att ta hand om barn så unga som 14 år. Bedömningen är att kriminalvården inte heller nu är fullt ut förberedd eller rustad för att ta hand om barn så unga som 14 år – och än mindre 13 år. Kriminalvården förordar därför att barn så unga som 13 år tas om hand på andra sätt, som inte ger avkall på individualprevention eller samhällsskydd men som bättre kan motverka de skadeverkningar som riskerar att uppstå när så unga barn frihetsberövas inom rättsväsendet.

Att ignorera en så här massiv och unison kritik från remissinstanser med expertkunskaper, att vantolka internationella konventioner och att ge i uppdrag att förbereda ett genomförande innan förslaget ens har antagits av riksdagen underminerar lagstiftningsprocessen och är inte förenligt med Sveriges rättsstatliga traditioner.

Slutligen visar en gedigen mängd forskning att en sänkning av straffbarhetsåldern inte kommer att påverka den brottslighet som den är menad att påverka, åtminstone inte i positiv riktning.

Jag har nämnt att detta strider mot barnkonventionen, vilket vi borde ta på stort allvar. Vidare uttrycker FN:s barnrättskommitté tydligt i sina rekommendationer att en stat under inga omständigheter bör sänka straffbarhetsåldern, och Sverige fick 2023 en tydlig rekommendation av barnrättskommittén att låta straffbarhetsåldern ligga kvar på 15 år.

De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen. Det ska inte samhället också vara. Den så kallade reformen måste stoppas.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 6.

(Applåder)

Fru talman! Jag utgår ifrån att vi kan finna former för att utveckla Sis. Vi kan använda bevistalan, som också är ett viktigt verktyg och som markerar brottsoffers rätt att få skuldfrågan klarlagd. Via den vägen kan man också få ytterligare rättigheter som brottsoffer, något som skulle kunna utvecklas ytterligare.

Jag ser alltså inte att fängelse skulle vara det enda alternativet och ännu mindre att straffbarhetsåldern ska gå ned, vilket jag snart kommer att argumentera för i talarstolen.

Regeringspartiernas inriktning på de repressiva åtgärderna är för ensidig. Vi behöver ha insatser för att markera att det här inte är okej utan kriminellt och att det ska vara straffbart på ett eller annat sätt. Men det måste inte vara fängelser, utan även vårdformer kan fungera. Vi borde kunna vidareutveckla den process som redan har startats i Sis-hemmen och få mycket bättre resultat än vad Kriminalvården själv säger att man kan åstadkomma.

Fru talman! Det var mycket i Charlotte Nordströms anförande som jag vill kommentera, men några saker brände till mer än andra.

Det handlar bland annat om synpunkter som jag delar, till exempel att man måste lägga mer på förebyggande arbete. Det handlar då om socialtjänst och skola och att man har fått en ny socialtjänstlag. Men det här måste resurssättas; annars lägger man bara ansvaret på låg nivå i samhället där det inte finns tillräckliga verktyg. Det finns inte nog ens för att sjösätta de viktiga brottsförebyggande projekt som är på gång och som går ut på att man vill ta hand om barnen på ett tidigt stadium så att de inte hamnar i någon form av kriminalitet.

Jag funderar också över något annat som togs upp men som inte riktigt är i fokus nu, nämligen skillnaden mellan Sis-institutioner och vad jag kallar barnfängelser, som man vill etablera nu. Sis har haft problem, men mycket har reformerats, och man är på rätt väg. Det Sis har men som barnfängelser och Kriminalvården inte har är möjligheten till skola och bra behandling. Detta säger även Kriminalvården själv. Vi står inför en akut situation, och vi måste agera väldigt snabbt. Det är vi helt ense om. Men man måste se mer realistiskt på vilka lösningar som finns i denna problematik.

Herr talman! Jag tackar återigen för synpunkterna.

Jag skulle absolut inte ha något emot om polisen fick rätt att sortera och bestämma vad som är skrot, leksakspistol, ett gammalt vapen som över huvud taget inte kan användas eller ett vapen som kan användas men inte har något särskilt värde. Men om man skulle hitta ett vapen som är värdefullt vore det en poäng om samhället kunde tillgodogöra sig värdet av det, genom att ta fram lämpliga sätt att förmedla vapnet vidare för att få en inkomst som kanske kan bidra till fler och bättre förebyggande åtgärder.

Herr talman! Jag tackar för frågorna.

Jag tycker att det blir lite fel att i detta sammanhang fokusera enbart på de kriminella gängens våld. Som ledamoten själv ger exempel på kan detta gälla vem som helst – jag tog också upp det i mitt anförande – som kanske ”hittar” något man inte har rätt att inneha.

Där menar jag att detta med amnestier är en väldigt värdefull tanke. Jag menar också att de amnestier vi haft som tillfälliga åtgärder har varit något som blivit uppmärksammat och diskuterat.

Sedan skulle jag absolut inte ha något emot att den här verksamheten blev kontinuerlig. Jag tror inte heller att polisen har stora bekymmer med att det kommer någon leksakspistol i sammanhanget. Meningen är dock att vi ska få bort sådana föremål – så skulle jag kunna uttrycka det – som liknar vapen och kan användas för att skrämma eller vara destruktiv och aggressiv.

Jag ser gärna en fortsättning på detta. Hittills har dock regeringen ibland sagt att man skulle kunna ha detta med en viss puls på fem sex år. Därför tycker jag absolut att det vore tid att ta tag i frågan om amnesti på allvar igen, för det var länge sedan nu.

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom de reservationer som vi har markerat i utredningen, men jag yrkar bifall endast till reservationen om vapenamnesti, nämligen reservation 4.

De övriga reservationerna, om lämplighetsprövning för vapenlicens och vapens lämplighet för jakt, omfattas av den stundande propositionen, vilket tydligt har framgått här. De kommer därför att kunna debatteras när propositionen behandlas.

Jag vill nämna att lämplighetsprövningen borde omfatta mer än registerkontroller, som har nämnts tidigare. Förhoppningsvis blir det också en starkare tillsyn av dem som har psykiska problem. Men detta får vi alltså återkomma till.

Vänsterpartiet har sedan länge drivit frågan om vapenamnesti. Reservationen bygger på ett yrkande från allmänna motionstiden och syftar till återkommande vapenamnesti och amnesti för att lämna in sprängmedel.

Tidöpartiernas motiv för att inte bifalla detta är svårbegripligt, i varje fall för mig. Varför tar man inte varje chans att begränsa det – vad jag tror att vi alla uppfattar det som – förfärliga våldet med skjutningar och sprängningar? Ska det i Tidöpartiernas Sverige bara vara strängare straff som ska gälla? Eller ska man också kunna vidta förebyggande och enkla åtgärder mot gängen men även när det gäller risker för övrigt våld?

Den föreslagna amnestin skulle ju kunna hindra också andra våldshandlingar. Jag vill gärna relatera till vad Petter Löberg just framförde från talarstolen. Det förekommer att legala vapen används både för självmord och för våld mot andra, inklusive mäns våld mot kvinnor och barn. I samband med amnestierna 2018 skrev också Polismyndigheten på sin hemsida att detta kunde rädda liv.

Genom återkommande amnestier för illegala vapen och illegal ammunition är det möjligt att minska antalet vapen i samhället. Det är i rådande läge av stor vikt att skjutvapen som cirkulerar i gängkriminella kretsar eller kan åtkommas via dessa kan tas om hand, vilket en vapenamnesti kan bidra till.

Det handlar om en åtgärd med viss brottsförebyggande effekt, som en åtgärd bland flera. Jag vill tro att vi är ense om att det alltid är angeläget både att minska antalet illegala vapen i samhället och att minska våldet. Den brottsförebyggande effekten är begränsad, men jag menar att vi ska ta till vara också den.

En amnesti innebär, som många kanske redan förstår, att vem som helst anonymt kan lämna in skjutvapen och ammunition liksom sprängämnen till polisen. Man slipper då rättsliga påföljder även om innehavet varit illegalt. Eftersom sprängämnen inte omfattas av vapenlagen krävs särskilda amnestiregler för explosiva varor.

Skulle då detta ha effekt? Ja, jag hävdar det. Under den senaste vapenamnestin 2018 fick polisen in 12 000 vapen. De lämnades främst in i storstadsregionerna, och enstaka vapen kunde kopplas till den kriminella miljön. Man fick också in nästan 30 000 kilo ammunition.

Det förekom även amnestier innan dess. Den 2018 var den fjärde. Under den första, 1993, fick man in 17 000 vapen. Under den andra, 2007, fick man in 13 000 vapen. Under den tredje, 2013, blev siffran 15 000 vapen.

Summerar vi detta har man alltså hittills fått in 57 000 vapen. Summerar vi ammunitionen handlar det om 96 ton ammunition.

De explosiva varorna har bara varit föremål för amnesti en gång, hösten 2018. Det rörde sig inte om några oerhörda mängder, och man kunde inte heller se någon koppling till just kriminella gäng. Också här tror jag dock att vi har en effekt. Även om skjutningarna i och för sig har minskat har ju sprängningarna ökat, och vi är inte färdiga med vare sig det gängkriminella våldet eller våldet i övrigt i samhället, om vi så pratar om skolskjutningar eller om våld i nära relationer.

Är det då någon av er som nu lyssnar som skulle ha glädje av detta? Angår det er över huvud taget? Jag vill mena att detta med att öka tryggheten generellt angår oss alla. Men det kan också vara så att man själv stöter på ett illegalt vapen. Man kanske har ärvt det eller köpt ett hus och hittat någonting i skrymslen som man inte hade kontroll på tidigare. Då kan man också lämna in sådana vapen eller sådan ammunition till polisen. Man behöver inte förklara någonting, och polisen har inte rätt att ställa frågor.

Jag anser mot denna bakgrund att regeringen bör ta initiativ till nya vapenamnestier för att få människor att lämna in illegala vapen, illegal ammunition och illegala explosiva varor. Jag yrkar bifall till reservation 4.

(Applåder)

Fru talman! Tack igen, justitieministern, för synpunkter som jag i stora delar kan hålla med om! Men jag har också invändningar.

Jag säger tack och lov för att man nu satsar, även om det kom sent. Men jag vill också säga att jag har arbetat med dessa frågor länge. Jag har varit med om stora satsningar där man har gått in brett och på lokal och regional nivå och på riksnivå försökt utbilda alla professioner som skulle kunna komma i beröring med dem som är utsatta för prostitution och människohandel. Men ändå får man börja om på nytt hela tiden, för detta ingår inte strukturellt i systemet. Det kan skjutas undan och nedprioriteras om andra frågor uppfattas som allvarligare.

Jag vill också markera att det också i en del färska forskningsrapporter och kartläggningar att gängkriminaliteten och den organiserade brottsligheten också omfattar människohandel och prostitution. De är alltså inte helt artskilda. Där har man ett cyniskt utnyttjande av kvinnor och barn som ibland är mer lukrativt än narkotika eftersom kvinnor och barn kan missbrukas gång på gång medan narkotikan försvinner när den säljs – har man sålt den är den borta.

Jag håller med om att det är oerhört viktigt att kunna förebygga dessa brott på olika sätt. Där har jag också kunnat se initiativ från olika myndigheter där man försöker satsa på detta. Jag hoppas på en fortsatt intensiv debatt och många fler reformer för att stödja detta.

Fru talman! Jag önskar att de ambitioner som visas nu verkligen blir omsatta i praktiken. Det har tidigare skett satsningar gång på gång, och jag är rädd för att det också fortsättningsvis kan bli punktinsatser som inte ger effekt på bred basis, vilket skulle behövas.

Det är uppenbart att en stor del av den utsatthet som kvinnor och barn har drabbats av har hamnat i skuggan av gängkriminaliteten. Jag hoppas att man försöker komma i kapp så att kvinnor och barn får sina rättigheter tillgodosedda. Man brukar markera brottsofferperspektiven, och de är extremt viktiga här. Det måste bli bättre insatser på detta område.

Jag har inte hunnit ta del av hela den nya utredningen, men när det handlar om insatser för de brottsoffer som är utsatta för prostitution i olika former, som alla enligt vår mening ska ha rätt till målsägandestatus, finns det också utöver polisen, som ibland gör ett väldigt bra arbete, andra professioner som skulle kunna stärkas. Jag tänker särskilt på de regionkoordinatorer som finns. Det har kommit förslag om att man skulle kunna göra så som ett län har gjort, nämligen ha speciella koordinatorer när det handlar om prostitution och människohandel som är fokuserade på barn och unga. Det finns alltså också utrymme för att göra spetsinsatser på den sociala sidan, vilket ibland är nödvändigt för att rättsväsendet ska kunna fungera.

Jag förstår att ministern är glad över att man ”redan” i somras, i juni 2025, tagit initiativ. Men jag blir lite störd och tycker att det skaver när man säger att man ”redan” har gjort det, när det är väldigt gamla problem man ska tackla. Men tack och lov att det har kommit igång nu!

Jag kan också, som jag antydde i mitt förra anförande, fundera över resurssättningen och den handlingsplan som nämns i svaret. Detta har nämnts tidigare när Vänsterpartiet har väckt den här frågan. Jag undrar när handlingsplanen kan väntas vara klar. Någonstans i närtid är det kanske eftersom det nämns i budgetpropositionen; man tänker sig att förstärka med 14 miljoner. Men det är en liten summa, särskilt om det ska täcka flera år. Det skulle vara åren mellan 2026 och 2028, och då blir det för mig en väldigt liten summa för att tackla ett stort problem där många aktörer behöver förstärkningar. Jag undrar om ministern vill kommentera detta.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag uppskattar att det präglas av engagemang och att det innehåller flera positiva initiativ som riktar sig till en rad olika myndigheter.

Bakgrunden till interpellationen är att kvinnor som har varit involverade i prostitution inte har fått sina rättigheter tillgodosedda vid gränspolisen utan har tagits i förvar i stället för att få betänketid att överväga hur de skulle vilja engagera sig i en rättsutredning, vilket är en rätt de har.

Vårt syfte är att man ska nå ända fram till de kvinnor och flickor som är exploaterade i prostitution. De ska självklart erbjudas stöd och få alternativ inför framtiden. De drabbade har ofta också en nyckelfunktion så att polis och åklagare kan få information som kan leda till lagföring. Det skapar i sin tur nya rättigheter för brottsoffren – rätt till målsägandebiträde, skadestånd med mera inklusive möjlighet till en bättre framtid.

För att detta ska vara möjligt krävs att man skapar tillit. Den kan bara skapas via respektfullt bemötande och information så att de vågar berätta om sina erfarenheter. Det måste ges information om rätten till betänketid, som innebär att man har möjlighet till 30 dagars uppehållstillstånd för att överväga vad som har skett och om man vill gå in i en rättsutredning eller inte. En sådan ansökan ger rätt till både vård och insatser från socialtjänsten. Det är en viktig del i skyddsprocessen, som förhoppningsvis kan fortsätta med att man går in i en rättsutredning och får fortsatt uppehållstillstånd.

Att denna rätt till betänketid inte respekteras är enligt vår mening uttryck för ett allvarligt kvinnoförakt med grymma konsekvenser. Här öppnar man nya möjligheter för hallickar och sexköpare. Vi vill inte att de ska kunna återta makten över flickorna eller kvinnorna. Vi måste förhindra det, och vi måste nå ända fram.

Spridda projekt och att man går in punktvis hjälper inte för att hantera detta. Problematiken är inte ny, utan vi har haft den och försökt tackla den i decennier. Det måste till mycket handlingskraft här, inklusive resurssättning för de insatser som behövs i väldigt många myndigheter.

Jag hoppas på en fortsättning från justitieministern och är nyfiken på hur den skulle kunna se ut.

Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern som jag verkligen önskar att jag inte hade behövt ställa. Vi har nyligen beslutat om stärkta kontaktförbud, som tillsammans med fotboja skulle öka skyddet för fler hotade och utsatta personer.

Förra veckan fick jag information från flera håll om att åklagare inte tar beslut om fotboja. Anledningen är att det ännu inte finns fotbojor med gps-system. Det finns alltså ännu inte fotbojor som det går att lita på.

Jag vill fråga justitieministern om det nu går att garantera att Sverige mycket snart har fotbojor med gps-funktion? Detta är en oerhört viktig fråga, inte minst för våldsutsatta kvinnor och barn.