Gudrun Nordborg

Fru talman! Jag kommer att argumentera för ett bifall till reservation 6, som handlar om att vi ska gå emot förslaget om straffmyndighetsåldern. Vänsterpartiet står också bakom reservationerna om nyrekrytering och tjejernas situation. Självklart gör vi det, men vi lyfter framför allt fram reservation 6.

Denna debatt kommer att pågå i flera omgångar, vilket kan förvirra allmänheten. Den debatt vi har nu handlar om det som har kommit in under allmänna motionstiden. Senare i vår kommer en proposition från regeringen om straffmyndighetsåldern.

Jag har arbetat som jurist sedan min examen i januari 1970, alltså i mer än 55 år. Jag har läst mängder av utredningar och propositioner, men jag har aldrig läst ett förslag till lagstiftning som varit tillnärmelsevis så bristfälligt som detta. Jag är förskräckt. Jag har varit och är upprörd. Här finns förödande kritik från tunga instanser, myndigheter, forskare och civilsamhälle. Det har skrivits seriösa debattartiklar, bland annat av 138 åklagare. Något liknande har vi inte sett förut. Men regeringen låter sig inte påverkas. Det är uppenbart att kritik från experter och intresseorganisationer inte betyder något.

Kritiken handlar bland annat om att sakfrågan sänkt straffmyndighetsålder helt saknar stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Det strider också mot barnkonventionen och regeringsformen. Kritiken handlar också om att förslaget har forcerats fram, trots bristande beredning eller ingen beredning alls på slutet, och står i konflikt med grundlagen.

De tidiga uppdragen till Kriminalvården att förbereda ett mottagande av barn för fängelsevistelser och att förhålla sig till ett minskat antal intagna är också problematiska innan vi via riksdagsbeslut har hunnit ta något demokratiskt beslut om att reformen ska genomföras.

Det fanns kritik i utredningen. Sju av nio särskilt utsedda experter markerade och motsatte sig förslaget om att sänka straffbarhetsåldern – då till 14 år. Här ingick representanter för bland annat Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen. Ändå föreslogs en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Kritiken mot utredningen var massiv och samstämmig. Av de 90 remissinstanserna var det bara 3 som tillstyrkte förslaget.

Trots denna rakt igenom förödande och upprepade kritik har regeringen remitterat ett utkast till en lagrådsremiss. Här går man inte bara vidare med det hårt kritiserade ursprungliga förslaget, utan man går ett steg längre och vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år – detta utan ha gjort någon beredning av just denna åldersgräns.

Många, inklusive jag och Vänsterpartiet, befarar att detta får motsatt effekt och förstärker den kriminella identiteten hos unga. I länder där man har prövat detta, som Danmark, kunde man se att det blev fler återfall, sämre skolresultat och risk för rekrytering av ännu yngre barn, som de kriminella gängen då vänder sig till.

Att straffa barn i de tidiga tonåren är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare. Var är Tidöregeringens brottsofferperspektiv nu? Systemet kan också uppfattas som orimligt när barn utan tillräcklig mognad döms för brott som en eller flera vuxna har lurat, drogat eller tvingat barn att begå.

Forskningen visar också att barn som begår brott som regel befinner sig i ett sammanhang präglat av omsorgsbrist, trauma, social problematik i familjen och psykisk ohälsa. Sådana omständigheter kräver att barnen bemöts som individer i behov av stöd och skydd snarare än som rättssubjekt inom det repressiva systemet.

Socialstyrelsen har också synpunkter och menar att utvecklingen med ett ökat antal grova våldsbrott i första hand är ett samhälleligt misslyckande och därmed samhällets ansvar, inte det enskilda barnets.

Kriminalvården, som förväntas möta dessa barn, säger att barnen befinner sig i en mognadsprocess och inte har lika utvecklade förmågor som äldre personer vad gäller exempelvis impulskontroll och konsekvenstänkande. Detta påverkar att barn begår brott, och de barn som begår brott är ofta socialt utsatta och har särskilt behov av stöd. Samhällets reaktion mot brott som begås av barn bör därför vara inriktad på rehabilitering.

Kriminalvården säger också att man tidigare har markerat att man varken är förberedd eller rustad för att ta hand om barn så unga som 14 år. Bedömningen är att kriminalvården inte heller nu är fullt ut förberedd eller rustad för att ta hand om barn så unga som 14 år – och än mindre 13 år. Kriminalvården förordar därför att barn så unga som 13 år tas om hand på andra sätt, som inte ger avkall på individualprevention eller samhällsskydd men som bättre kan motverka de skadeverkningar som riskerar att uppstå när så unga barn frihetsberövas inom rättsväsendet.

Att ignorera en så här massiv och unison kritik från remissinstanser med expertkunskaper, att vantolka internationella konventioner och att ge i uppdrag att förbereda ett genomförande innan förslaget ens har antagits av riksdagen underminerar lagstiftningsprocessen och är inte förenligt med Sveriges rättsstatliga traditioner.

Slutligen visar en gedigen mängd forskning att en sänkning av straffbarhetsåldern inte kommer att påverka den brottslighet som den är menad att påverka, åtminstone inte i positiv riktning.

Jag har nämnt att detta strider mot barnkonventionen, vilket vi borde ta på stort allvar. Vidare uttrycker FN:s barnrättskommitté tydligt i sina rekommendationer att en stat under inga omständigheter bör sänka straffbarhetsåldern, och Sverige fick 2023 en tydlig rekommendation av barnrättskommittén att låta straffbarhetsåldern ligga kvar på 15 år.

De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen. Det ska inte samhället också vara. Den så kallade reformen måste stoppas.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 6.

(Applåder)

Fru talman! Jag utgår ifrån att vi kan finna former för att utveckla Sis. Vi kan använda bevistalan, som också är ett viktigt verktyg och som markerar brottsoffers rätt att få skuldfrågan klarlagd. Via den vägen kan man också få ytterligare rättigheter som brottsoffer, något som skulle kunna utvecklas ytterligare.

Jag ser alltså inte att fängelse skulle vara det enda alternativet och ännu mindre att straffbarhetsåldern ska gå ned, vilket jag snart kommer att argumentera för i talarstolen.

Regeringspartiernas inriktning på de repressiva åtgärderna är för ensidig. Vi behöver ha insatser för att markera att det här inte är okej utan kriminellt och att det ska vara straffbart på ett eller annat sätt. Men det måste inte vara fängelser, utan även vårdformer kan fungera. Vi borde kunna vidareutveckla den process som redan har startats i Sis-hemmen och få mycket bättre resultat än vad Kriminalvården själv säger att man kan åstadkomma.

Fru talman! Det var mycket i Charlotte Nordströms anförande som jag vill kommentera, men några saker brände till mer än andra.

Det handlar bland annat om synpunkter som jag delar, till exempel att man måste lägga mer på förebyggande arbete. Det handlar då om socialtjänst och skola och att man har fått en ny socialtjänstlag. Men det här måste resurssättas; annars lägger man bara ansvaret på låg nivå i samhället där det inte finns tillräckliga verktyg. Det finns inte nog ens för att sjösätta de viktiga brottsförebyggande projekt som är på gång och som går ut på att man vill ta hand om barnen på ett tidigt stadium så att de inte hamnar i någon form av kriminalitet.

Jag funderar också över något annat som togs upp men som inte riktigt är i fokus nu, nämligen skillnaden mellan Sis-institutioner och vad jag kallar barnfängelser, som man vill etablera nu. Sis har haft problem, men mycket har reformerats, och man är på rätt väg. Det Sis har men som barnfängelser och Kriminalvården inte har är möjligheten till skola och bra behandling. Detta säger även Kriminalvården själv. Vi står inför en akut situation, och vi måste agera väldigt snabbt. Det är vi helt ense om. Men man måste se mer realistiskt på vilka lösningar som finns i denna problematik.

Herr talman! Jag tackar återigen för synpunkterna.

Jag skulle absolut inte ha något emot om polisen fick rätt att sortera och bestämma vad som är skrot, leksakspistol, ett gammalt vapen som över huvud taget inte kan användas eller ett vapen som kan användas men inte har något särskilt värde. Men om man skulle hitta ett vapen som är värdefullt vore det en poäng om samhället kunde tillgodogöra sig värdet av det, genom att ta fram lämpliga sätt att förmedla vapnet vidare för att få en inkomst som kanske kan bidra till fler och bättre förebyggande åtgärder.

Herr talman! Jag tackar för frågorna.

Jag tycker att det blir lite fel att i detta sammanhang fokusera enbart på de kriminella gängens våld. Som ledamoten själv ger exempel på kan detta gälla vem som helst – jag tog också upp det i mitt anförande – som kanske ”hittar” något man inte har rätt att inneha.

Där menar jag att detta med amnestier är en väldigt värdefull tanke. Jag menar också att de amnestier vi haft som tillfälliga åtgärder har varit något som blivit uppmärksammat och diskuterat.

Sedan skulle jag absolut inte ha något emot att den här verksamheten blev kontinuerlig. Jag tror inte heller att polisen har stora bekymmer med att det kommer någon leksakspistol i sammanhanget. Meningen är dock att vi ska få bort sådana föremål – så skulle jag kunna uttrycka det – som liknar vapen och kan användas för att skrämma eller vara destruktiv och aggressiv.

Jag ser gärna en fortsättning på detta. Hittills har dock regeringen ibland sagt att man skulle kunna ha detta med en viss puls på fem sex år. Därför tycker jag absolut att det vore tid att ta tag i frågan om amnesti på allvar igen, för det var länge sedan nu.

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom de reservationer som vi har markerat i utredningen, men jag yrkar bifall endast till reservationen om vapenamnesti, nämligen reservation 4.

De övriga reservationerna, om lämplighetsprövning för vapenlicens och vapens lämplighet för jakt, omfattas av den stundande propositionen, vilket tydligt har framgått här. De kommer därför att kunna debatteras när propositionen behandlas.

Jag vill nämna att lämplighetsprövningen borde omfatta mer än registerkontroller, som har nämnts tidigare. Förhoppningsvis blir det också en starkare tillsyn av dem som har psykiska problem. Men detta får vi alltså återkomma till.

Vänsterpartiet har sedan länge drivit frågan om vapenamnesti. Reservationen bygger på ett yrkande från allmänna motionstiden och syftar till återkommande vapenamnesti och amnesti för att lämna in sprängmedel.

Tidöpartiernas motiv för att inte bifalla detta är svårbegripligt, i varje fall för mig. Varför tar man inte varje chans att begränsa det – vad jag tror att vi alla uppfattar det som – förfärliga våldet med skjutningar och sprängningar? Ska det i Tidöpartiernas Sverige bara vara strängare straff som ska gälla? Eller ska man också kunna vidta förebyggande och enkla åtgärder mot gängen men även när det gäller risker för övrigt våld?

Den föreslagna amnestin skulle ju kunna hindra också andra våldshandlingar. Jag vill gärna relatera till vad Petter Löberg just framförde från talarstolen. Det förekommer att legala vapen används både för självmord och för våld mot andra, inklusive mäns våld mot kvinnor och barn. I samband med amnestierna 2018 skrev också Polismyndigheten på sin hemsida att detta kunde rädda liv.

Genom återkommande amnestier för illegala vapen och illegal ammunition är det möjligt att minska antalet vapen i samhället. Det är i rådande läge av stor vikt att skjutvapen som cirkulerar i gängkriminella kretsar eller kan åtkommas via dessa kan tas om hand, vilket en vapenamnesti kan bidra till.

Det handlar om en åtgärd med viss brottsförebyggande effekt, som en åtgärd bland flera. Jag vill tro att vi är ense om att det alltid är angeläget både att minska antalet illegala vapen i samhället och att minska våldet. Den brottsförebyggande effekten är begränsad, men jag menar att vi ska ta till vara också den.

En amnesti innebär, som många kanske redan förstår, att vem som helst anonymt kan lämna in skjutvapen och ammunition liksom sprängämnen till polisen. Man slipper då rättsliga påföljder även om innehavet varit illegalt. Eftersom sprängämnen inte omfattas av vapenlagen krävs särskilda amnestiregler för explosiva varor.

Skulle då detta ha effekt? Ja, jag hävdar det. Under den senaste vapenamnestin 2018 fick polisen in 12 000 vapen. De lämnades främst in i storstadsregionerna, och enstaka vapen kunde kopplas till den kriminella miljön. Man fick också in nästan 30 000 kilo ammunition.

Det förekom även amnestier innan dess. Den 2018 var den fjärde. Under den första, 1993, fick man in 17 000 vapen. Under den andra, 2007, fick man in 13 000 vapen. Under den tredje, 2013, blev siffran 15 000 vapen.

Summerar vi detta har man alltså hittills fått in 57 000 vapen. Summerar vi ammunitionen handlar det om 96 ton ammunition.

De explosiva varorna har bara varit föremål för amnesti en gång, hösten 2018. Det rörde sig inte om några oerhörda mängder, och man kunde inte heller se någon koppling till just kriminella gäng. Också här tror jag dock att vi har en effekt. Även om skjutningarna i och för sig har minskat har ju sprängningarna ökat, och vi är inte färdiga med vare sig det gängkriminella våldet eller våldet i övrigt i samhället, om vi så pratar om skolskjutningar eller om våld i nära relationer.

Är det då någon av er som nu lyssnar som skulle ha glädje av detta? Angår det er över huvud taget? Jag vill mena att detta med att öka tryggheten generellt angår oss alla. Men det kan också vara så att man själv stöter på ett illegalt vapen. Man kanske har ärvt det eller köpt ett hus och hittat någonting i skrymslen som man inte hade kontroll på tidigare. Då kan man också lämna in sådana vapen eller sådan ammunition till polisen. Man behöver inte förklara någonting, och polisen har inte rätt att ställa frågor.

Jag anser mot denna bakgrund att regeringen bör ta initiativ till nya vapenamnestier för att få människor att lämna in illegala vapen, illegal ammunition och illegala explosiva varor. Jag yrkar bifall till reservation 4.

(Applåder)

Fru talman! Tack igen, justitieministern, för synpunkter som jag i stora delar kan hålla med om! Men jag har också invändningar.

Jag säger tack och lov för att man nu satsar, även om det kom sent. Men jag vill också säga att jag har arbetat med dessa frågor länge. Jag har varit med om stora satsningar där man har gått in brett och på lokal och regional nivå och på riksnivå försökt utbilda alla professioner som skulle kunna komma i beröring med dem som är utsatta för prostitution och människohandel. Men ändå får man börja om på nytt hela tiden, för detta ingår inte strukturellt i systemet. Det kan skjutas undan och nedprioriteras om andra frågor uppfattas som allvarligare.

Jag vill också markera att det också i en del färska forskningsrapporter och kartläggningar att gängkriminaliteten och den organiserade brottsligheten också omfattar människohandel och prostitution. De är alltså inte helt artskilda. Där har man ett cyniskt utnyttjande av kvinnor och barn som ibland är mer lukrativt än narkotika eftersom kvinnor och barn kan missbrukas gång på gång medan narkotikan försvinner när den säljs – har man sålt den är den borta.

Jag håller med om att det är oerhört viktigt att kunna förebygga dessa brott på olika sätt. Där har jag också kunnat se initiativ från olika myndigheter där man försöker satsa på detta. Jag hoppas på en fortsatt intensiv debatt och många fler reformer för att stödja detta.

Fru talman! Jag önskar att de ambitioner som visas nu verkligen blir omsatta i praktiken. Det har tidigare skett satsningar gång på gång, och jag är rädd för att det också fortsättningsvis kan bli punktinsatser som inte ger effekt på bred basis, vilket skulle behövas.

Det är uppenbart att en stor del av den utsatthet som kvinnor och barn har drabbats av har hamnat i skuggan av gängkriminaliteten. Jag hoppas att man försöker komma i kapp så att kvinnor och barn får sina rättigheter tillgodosedda. Man brukar markera brottsofferperspektiven, och de är extremt viktiga här. Det måste bli bättre insatser på detta område.

Jag har inte hunnit ta del av hela den nya utredningen, men när det handlar om insatser för de brottsoffer som är utsatta för prostitution i olika former, som alla enligt vår mening ska ha rätt till målsägandestatus, finns det också utöver polisen, som ibland gör ett väldigt bra arbete, andra professioner som skulle kunna stärkas. Jag tänker särskilt på de regionkoordinatorer som finns. Det har kommit förslag om att man skulle kunna göra så som ett län har gjort, nämligen ha speciella koordinatorer när det handlar om prostitution och människohandel som är fokuserade på barn och unga. Det finns alltså också utrymme för att göra spetsinsatser på den sociala sidan, vilket ibland är nödvändigt för att rättsväsendet ska kunna fungera.

Jag förstår att ministern är glad över att man ”redan” i somras, i juni 2025, tagit initiativ. Men jag blir lite störd och tycker att det skaver när man säger att man ”redan” har gjort det, när det är väldigt gamla problem man ska tackla. Men tack och lov att det har kommit igång nu!

Jag kan också, som jag antydde i mitt förra anförande, fundera över resurssättningen och den handlingsplan som nämns i svaret. Detta har nämnts tidigare när Vänsterpartiet har väckt den här frågan. Jag undrar när handlingsplanen kan väntas vara klar. Någonstans i närtid är det kanske eftersom det nämns i budgetpropositionen; man tänker sig att förstärka med 14 miljoner. Men det är en liten summa, särskilt om det ska täcka flera år. Det skulle vara åren mellan 2026 och 2028, och då blir det för mig en väldigt liten summa för att tackla ett stort problem där många aktörer behöver förstärkningar. Jag undrar om ministern vill kommentera detta.

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag uppskattar att det präglas av engagemang och att det innehåller flera positiva initiativ som riktar sig till en rad olika myndigheter.

Bakgrunden till interpellationen är att kvinnor som har varit involverade i prostitution inte har fått sina rättigheter tillgodosedda vid gränspolisen utan har tagits i förvar i stället för att få betänketid att överväga hur de skulle vilja engagera sig i en rättsutredning, vilket är en rätt de har.

Vårt syfte är att man ska nå ända fram till de kvinnor och flickor som är exploaterade i prostitution. De ska självklart erbjudas stöd och få alternativ inför framtiden. De drabbade har ofta också en nyckelfunktion så att polis och åklagare kan få information som kan leda till lagföring. Det skapar i sin tur nya rättigheter för brottsoffren – rätt till målsägandebiträde, skadestånd med mera inklusive möjlighet till en bättre framtid.

För att detta ska vara möjligt krävs att man skapar tillit. Den kan bara skapas via respektfullt bemötande och information så att de vågar berätta om sina erfarenheter. Det måste ges information om rätten till betänketid, som innebär att man har möjlighet till 30 dagars uppehållstillstånd för att överväga vad som har skett och om man vill gå in i en rättsutredning eller inte. En sådan ansökan ger rätt till både vård och insatser från socialtjänsten. Det är en viktig del i skyddsprocessen, som förhoppningsvis kan fortsätta med att man går in i en rättsutredning och får fortsatt uppehållstillstånd.

Att denna rätt till betänketid inte respekteras är enligt vår mening uttryck för ett allvarligt kvinnoförakt med grymma konsekvenser. Här öppnar man nya möjligheter för hallickar och sexköpare. Vi vill inte att de ska kunna återta makten över flickorna eller kvinnorna. Vi måste förhindra det, och vi måste nå ända fram.

Spridda projekt och att man går in punktvis hjälper inte för att hantera detta. Problematiken är inte ny, utan vi har haft den och försökt tackla den i decennier. Det måste till mycket handlingskraft här, inklusive resurssättning för de insatser som behövs i väldigt många myndigheter.

Jag hoppas på en fortsättning från justitieministern och är nyfiken på hur den skulle kunna se ut.

Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern som jag verkligen önskar att jag inte hade behövt ställa. Vi har nyligen beslutat om stärkta kontaktförbud, som tillsammans med fotboja skulle öka skyddet för fler hotade och utsatta personer.

Förra veckan fick jag information från flera håll om att åklagare inte tar beslut om fotboja. Anledningen är att det ännu inte finns fotbojor med gps-system. Det finns alltså ännu inte fotbojor som det går att lita på.

Jag vill fråga justitieministern om det nu går att garantera att Sverige mycket snart har fotbojor med gps-funktion? Detta är en oerhört viktig fråga, inte minst för våldsutsatta kvinnor och barn.

Herr talman! Jag ska kommentera lite baklänges. Detta med två dagar bekymrar mig inte. Men att man lägger fram ett lagförslag som inte har varit föremål för vare sig utredning eller remissbehandling är allvarligt.

Den kritik vi har mot förslaget är att det är en väldigt märklig konstruktion att bygga på vad man tror ska bli påföljden för vissa brott och en lång katalog som skulle kunna gå in i detta – vi har flera reformer som kommer att rubba en sådan princip. Från Vänsterpartiets sida vill vi ha en tydlig brottskatalog. De här paragraferna, de här brotten, ska medge att de nya medlen tillgrips.

Vi vill inte heller ha den här straffrättsventilen, där man försöker bedöma en klump av brott. Detta menar vi är väldigt rättsosäkert, och vi avundas verkligen inte dem som ska tillämpa den här lagstiftningen.

När det sedan handlar om skolfrågan är vi ense om att det är bra nu. Men vi behöver kanske inte gå tillbaka tio år för att säga att det hade varit bra då. Regeringspartierna har suttit ett antal år nu, och detta skulle ha kunnat komma tidigare också från den nuvarande regeringsmakten.

Herr talman! Ledamoten Martin Melin hävdade att vi enbart yrkar avslag. Det gör vi inte. Vi har ett liknande förhållningssätt som Miljöpartiet och vill att regeringen återkommer med ett förslag som är mer rättssäkert.

Vi står inför kriser. Det är vi helt ense om. Men det handlar också om att vi måste hantera kriser med respekt för vad en lagstiftning innebär. När man kringgår och inte följer konstitutionella regler och annat och går fram oerhört fort och slarvar underminerar man de demokratiska spelreglerna.

Jag tycker att det är allvarligt att man accepterar att de konstitutionella reglerna kringgås. Men jag vill också markera att Vänsterpartiet har alternativet att regeringen bör återkomma, för det är allvarliga problem vi ska hantera.

Jag tror att vi är helt ense om att förebyggande åtgärder måste komma till stånd. Men jag tycker att regeringspartierna åberopar socialtjänstlagen lite för snabbt. Det är en viktig lagtext, men den ska verkställas. Den är ju alldeles ny. Vi måste vänta på att se hur kommunerna kan leva upp till och förverkliga den.

När det gäller den satsning på skolan som kommer nu beror den på att det är valår. Den hade varit välkommen mycket tidigare och hade kunnat hjälpa många barn.

Skulle jag kunna få några kommentarer om detta?

Herr talman! Det är fortfarande en ytterst allvarlig och grym situation med skjutningar och sprängningar som drivs fram via de organiserade kriminella miljöerna. Lagförslaget vi nu talar om handlar om barn. Det är barn som har vitt skilda uppväxtvillkor, barn i det svenska klassamhället och barn som inte fyllt 15 år.

Tankar på barn väcker känslor och ska väcka känslor. Att höra klingande skratt från barn fyller nog de allra flesta av oss med glädje. Jag vill också tro att de flesta av oss känner sorg när barns behov inte blir tillgodosedda och förtvivlan om barn utsätts för hot och våld.

Sverige är egentligen ett rikt land. Men vi har en omfattande barnfattigdom. Enligt SCB kan det handla om mer än 400 000 barn. Enligt Rädda Barnen är det cirka 200 000 barn som lever i en ekonomisk utsatthet som innebär att familjer inte har råd med de allra mest nödvändiga utgifterna för boende, kläder och mat.

Som om inte det vore nog upplever många barn våld. Det är ett våld som finns mitt ibland oss oavsett samhällsklass. Vart tionde barn i Sverige har någon gång bevittnat, sett eller hört, våld i hemmet, och vart tjugonde barn har gjort det ofta. Det är alltså ett barn i varje klass.

Många har också utsatts för fysiskt våld på sin egen kropp. Många pojkar lär sig den vägen också våld som ett maktmedel genom att de ser pappa slå. Forskningen visar också att det är en ökad risk för de barnen att så småningom i livet använda våld. Vi kan också se detta vålds eko i många av de gängkriminellas erfarenheter av traumatiska upplevelser som barn.

Frågan är nu: Ska barnen bära konsekvenserna av vuxnas och samhällets bristande förmåga att ge dem trygghet? Ska barnen bära konsekvenserna av att ansvariga myndigheter inte lyckas fånga upp dem om de är på glid och därmed öppnar för att de kriminella krafterna kan rekrytera dem och utnyttja deras sårbarhet också via nätet och inte enbart fysiskt?

Sverige har ett stort ansvar för att säkerställa att barn inte dras in i kriminella nätverk. Många remissinstanser markerar mot att regeringen har alltför stort fokus på repressiva åtgärder. Liksom Vänsterpartiet hävdar de att de förebyggande insatserna behöver uppmärksammas ytterligare och få resurser.

En strikt välfärd behövs med förskola, skola, socialtjänst och BUP för att kunna upptäcka och förhindra en negativ utveckling. Vi vet forskningsmässigt att just de förebyggande insatserna har stor effekt när det handlar om barn. Så kan man stärka barns självkontroll, självkänsla och kapacitet att stå emot lockelserna från de kriminella gängen.

Nu står vi inför något helt nytt i svensk politik, en rätt i fråga om användning av hemliga tvångsmedel mot unga, så unga att de inte ens är straffmyndiga. Forskning visar att när barn mer eller mindre behandlas som vuxna lagöverträdare finns det en tydlig risk för att de stärks i sin kriminella identitet. Det försvårar naturligtvis rehabilitering och ökar risk för återfall.

Barnkonventionen markerar i sin artikel 40 att barn som inte har uppnått åldern för straffbarhet ska hanteras alternativt och därmed utanför det straffprocessuella förfarandet. Artikel 2 nämns nästan inte i våra sammanhang. Det handlar om antidiskriminering, som också är väsentligt.

Så gott som alla förslag som vi nu har framme hotar barnens personliga integritet. Det finns också de som är väldigt oroliga för att det får spridda effekter inte enbart för de barn som konkret skulle kunna vara i farozonen för att bli rekryterade utan också för deras nära vänner och anhöriga, som kanske också är barn.

Det kan inte nog markeras att barn kan vara både gärningspersoner och offer. Det är inte sällan som de barnen rekryteras på nätet eller ute i andra miljöer genom hot, våld och gromning. I och med att det numera är straffbart att rekrytera barn in i kriminaliteten bör den dubbla utsattheten hos de drabbade barnen både synliggöras och tydliggöras.

Vi står nu i ett läge där jag tror att lagförslagen kommer att röstas igenom i eftermiddag. Jag har sagt förut, och jag upprepar det, att juridik är frusen politik. En majoritet i riksdagen har makt via våra demokratiska regler att diktera lagstiftningen.

Men juridik är också någonting annat. Det är en disciplin i akademin med krav på att vissa hierarkiska principer om till exempel respekt för grundlag och vissa konventioner måste iakttas. I detta lagstiftningsärende finns det kritik från Lagrådet på den punkten. Regeringen har dessutom uppenbarligen mycket bråttom. Lagtexterna med snåriga regler på 24 sidor ska träda i kraft redan den 1 oktober, om två veckor.

Jag och Vänsterpartiet yrkar först och främst bifall till vår reservation 1. Där avstyrker vi förslaget om att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år, det vill säga tvångsmedel i förebyggande syfte utan krav på misstanke om brott. Vi avstyrker också annat, men särskilt kraftigt de preventiva åtgärderna.

Sammanfattningsvis menar jag och Vänsterpartiet att förslaget är för långtgående och att det inte uppfyller kraven på rättssäkerhet och proportionalitet. Det tar inte heller tillräcklig hänsyn till barns särskilda rättigheter. Riksdagen bör därför avslå propositionen.

Vi har också en ytterligare reservation som jag vill lyfta fram och yrka bifall till. Det är nummer 3. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa tydligt angivna brott. De ska finnas i en brottskatalog, och det ska inte vara så luftigt som i propositionen vi har framför oss i dag. Dessutom bör regeringen lägga till ett förslag om att barns kommunikation med föräldrarna ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning.

Fru talman! Tack för följdfrågan, Henrik Vinge!

Vi kommer inte att önska att de som har begått grova brott ska stanna i Sverige. Där är det antagligen motiverat med utvisning.

När Henrik Vinge kommer med statistiken att nio av tio får stanna vet inte jag vilken typ av brott som avses. Det som nämndes som underlag var utländskt medborgarskap. Där kan det vara stor variation i hur allvarliga brotten är.

Det är alltså inte så att vi skulle bromsa all form av utvisning. Men det ska ske utifrån grundläggande värderingar i en rättsstat med mänskliga rättigheter.

Det är också så att brottsoffers behov av upprättelse kan tillgodoses på många olika sätt. Vi är ense om att bara en fällande dom är en stark upprättelse för ett brottsoffer. Var den eventuella påföljden sedan verkställs behöver inte betyda allt. Men det kan betyda mycket, och det gör det säkert när det handlar om de riktigt allvarliga brotten. Då är också Vänsterpartiet inne på att det ska vara möjligt att verkställa utvisningar.

Fru talman! Tack, Henrik Vinge, för din fråga! Jag tror att du vet ungefär vad jag kommer att svara, och det är inte så tillspetsat som Vinge vill få det att framstå.

Vänsterpartiet tycker inte att man inte ska avtjäna straff för de gärningar man har begått. Men frågan är: Var kommer straffrätten att kunna verkställas bäst och vara till störst nytta för den som har begått ett brott? Där måste anknytningen till Sverige och det alternativa landet bedömas parallellt. Det markeras också i propositionen att det är viktigt att man ser till samtliga aspekter i bedömningen. Det ska vara en helhetssyn.

Jag tror att det här också kan handla om relationer. Vi kanske vill behålla vissa familjerelationer som skulle kunna vara läkande. Dagens utveckling, där vi ofta ser att regeringspartierna med stöd av SD eller pådrivna av SD vill öka möjligheterna till utvisning, gör att det här utmanas ytterligare. Vi vill markera, och det gör vi också med vår reservation, att vi är lite oroliga för att det kommer att bli en stor utflyttning till andra länders fängelser, framför allt – det är ju mest det vi diskuterar.

Jag inser också att regeringspartiernas strategi är att få bort så många personer som möjligt som inte är svenska medborgare. Jag menar att det kan finnas andra grunder till att sådana personer bör få finnas kvar i Sverige.

Fru talman! Vi ska återgå till att diskutera verkställighet utomlands och vice versa av utländska beslut hos bland annat svenska myndigheter och fängelser. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Jag ska återkomma lite mer till innehållet.

Det var en utmaning att hantera det här betänkandet. Det är ett svårhanterligt underlag. Utskottets betänkande i sig var inte svårt. Men vad ligger bakom det? Jo, en proposition på mer än 400 sidor. Underlag är dels en departementsstencil från 2019, dels en ganska stor SOU från 2023.

Om man ska fånga det som vi ofta är nyfikna på, hur reaktionerna har varit på utredningsunderlaget, är det väldigt svårt att hitta remissvaren. Man får gå in och kanske via sökord försöka att söka på de instanser som man tycker är viktigast.

Det finns ingen lista med remissinstanserna som det brukar finnas där man kan läsa hela deras svar, vilka inte alltid avspeglas i propositionen. Jag försökte den här gången att fånga en del via propositionen.

Jag sökte på Amnesty och Advokatsamfundet och fann en del nedslag. Jag sökte på Civil Right Defenders och fick veta att de inte hade rått med att lämna remissvar den här gången. Ideella organisationer gör inte alltid det.

Sedan har jag förstås försökt att läsa lagförslaget. Det är många ganska trassliga paragrafer i sju kapitel som mycket handlar om formalia. Där är det ibland svårt att greppa vad det ena eller andra alternativet innebär i relation till vad som är skrivet i propositionen.

Sammanfattningsvis är Vänsterpartiet i varje fall berett att ställa sig bakom betänkandet. Vi tror att det i stora delar är viktiga saker. Man utvidgar i någon mån möjligheterna att anpassa verkställigheter av sanktioner på ett sätt som kan bli väldigt fördelaktigt för den enskilde. Det blir oerhört intressant att följa hur det här kommer att tillämpas framöver, och det återstår att se.

Det som regleras i de här kapitlen i lagen är förutsättningarna för när en svensk dom på frihetsberövande får verkställas i en annan stat och när en utländsk dom på frihetsberövande får verkställas i Sverige. Men det handlar också om när ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i ett annat land och likaså när ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i Sverige.

Huvudregeln är att beslut om sådana här saker ska fattas på myndighetsnivå. Jag tror att det är viktigt, och flera remissvar har pekat på att det bör vara så. Det ska inte handla om politiska beslut, och det är inte regeringen som ska avgöra, utom i undantagsfall.

Man markerar också att det viktiga är att försöka se vad ett sådant här beslut innebär. Den övergripande förhoppning som regeringen uttrycker, och som jag verkligen delar, är att den dömdes sociala återanpassning underlättas av verkställighet som överförs från ett land till ett annat.

Det markeras också att man ska göra en helhetsbedömning, vilket givetvis är viktigt. Man ska ta hänsyn till hur länge personen har varit bosatt i det ena eller andra landet, hur familjen ser ut, hur arbetssituationen ser ut och vilka språk personen behärskar. Det ska också tas hänsyn till kulturella band till respektive stat.

Sedan har vi frågan om medborgarskapet. Om någon är dömd i Sverige och är medborgare eller bosatt i den andra staten menar man att en överförd verkställighet dit skulle underlätta återanpassningen. Men man skriver också att detta bör kunna ske även om den dömde är svensk medborgare. Där menar jag att Miljöpartiet har gjort en viktig markering i sin reservation, och jag utgår från att vi får det ytterligare belyst.

Sedan finns det bromsar, som vi absolut ska kunna ha, som blir hinder för att flytta en person från Sverige till ett förverkande av påföljden utomlands. Man får inte utmana de regler vi har i utlänningslagen som hindrar avvisning eller utvisning.

Man måste också vara uppmärksam på om det handlar om en utländsk dom som någon vill ha verkställd i Sverige. Det är inte alltid rimligt att så ska få ske. Det handlar bland annat om de fall då motsvarande brott eller handling inte är kriminaliserad i Sverige. Det krävs alltså dubbel straffbarhet.

Det krävs också att den dömde vid tidpunkten för brottet och gärningen inte är under 15 år. Man menar även att vi ska bromsa om det finns risk för att det gäller ett politiskt eller militärt brott.

Vår reservation 1, som jag yrkar bifall till, handlar om att vi ska förhålla oss ganska strikt när det gäller riskerna för att en utvisning, trots att den är beslutad i domen, inte innebär att den som har fått domen inklusive utvisning skulle ha en dålig anknytning till Sverige. Om det finns en starkare anknytning måste det beaktas också i det fallet.

Vi menar från Vänsterpartiets sida att samtycke ska krävas för att fängelsestraff ska få avtjänas i ett annat land än Sverige även i de fall där personen har dömts till utvisning.

Vi har ytterligare en reservation som jag vill nämna som hänger ihop lite grann med detta. Den handlar om att samtycke ska kunna återkallas under hela processens gång. Till stöd för reservationen finns flera yttranden i propositionen, bland annat från Advokatsamfundet, Uppsala universitet, Göta hovrätt och Örebro tingsrätt. De har liknande invändningar. Det får alltså inte anses säkerställt att man när man lämnar ett samtycke alltid har en fullgod bild av vad det kommer att innebära. Man bör därför kunna få återkalla ett samtycke, och man ska ha rätt att överklaga beslut.

Amnesty markerar att de hade önskat fler påminnelser om bestämmelser om mänskliga rättigheter – både från våra egna grundlagar och från Europakonventionen. Regeringens svar är att detta alltid ska beaktas. Låt oss hoppas att det är så och att vi både i lagtexten och i tillämpningen nu kommer att respektera mänskliga rättigheter.

Fru talman! Vi är djupt oeniga. Det handlar också om att vi kan se att när man har använt visitationszoner eller vistelseförbud blir det lugnt i just de områdena. Det är samma sak med kameror. Men det finns också en risk, som många i dag bevisar, att kriminaliteten flyttar på sig.

Det handlar om någonting annat och mer som måste ske. Vi ska ha starka sociala insatser och avhopparverksamheter som fungerar och som inte blir kontaminerade av nya kriminella krafter.

Sedan vill jag också markera att välfärden inte var perfekt under tidigare mandatperioder när Socialdemokraterna hade mer makt tillsammans med andra vänsterkrafter. Det behövdes göras mycket mer för att få en fungerande välfärd med starka skyddsnät, som också tar barns och ungdomars utsatthet på fullt allvar.

Den generella utvecklingen i världen och i Sverige har skapat utmaningar som varken den förra regeringen eller den nuvarande klarar av att riktigt tackla, med internet och andra utmaningar som verkligen är skarpa för kommunikation och för att trigga till nya brott.

Vi måste hitta nya verktyg och våga satsa på att till exempel fler poliser ska patrullera på nätet.

Fru talman! Jag vill fråga Henrik Vinge om evidens för de påståenden som kom här. Antalet skjutningar har visserligen minskat, men vi ser att antalet sprängningar ökar. Kriminaliteten anpassar sig alltid, och man tar så få risker som möjligt.

Vi kan däremot vara överens om att om det finns en risk att man åker dit och blir gripen av polis utgör det en viktig avskräckande effekt. Men all forskning, både internationell och svensk, visar att det som verkligen har betydelse är sociala förebyggande insatser. Hårdare straff får inte de effekter som regeringspartierna hävdar.

Det beläggs gång på gång. Jag vill med kraft bestrida att vi skulle vara blinda. Jag menar att det snarare är regeringspartierna som tittar på utvecklingen ur ett väldigt snävt perspektiv. Vi på vänstersidan har starkare belägg när vi vill att det ska satsas mer på förebyggande verksamheter.

Samtidigt måste vi naturligtvis också ha åtgärder från polis och åklagare och ha en kriminalvård som är beredd att ta emot de grövsta förbrytarna.

Herr ålderspresident! Jag börjar med att säga att vi från Vänsterpartiets sida står bakom betänkandet, men jag yrkar också bifall till reservation 8.

Det är mycket i dag som har kretsat kring mäns våld i olika former. Jag tycker också att vi kan se bedrägerier, som aktualiseras i det här betänkandet, som en form av väldigt allvarligt ekonomiskt våld. Jag tror att det är viktigt att vi som lagstiftare tar ansvar och bestämmer oss för att markera mot detta och skydda dem som är särskilt sårbara i offerpositionen – helst ska de inte bli brottsoffer.

Jag tycker också att det är extremt viktigt att vi vågar diskutera mer hur vi kan förebygga de här bedrägerierna och hur vi kan begränsa effekterna för den som ändå blir utsatt. Här vill jag påstå att bankerna har ett stort ansvar. En del av dem har börjat ta det genom att kompensera utsatta personer med vissa belopp. De försöker lägga upp varningstexter. Men det skulle vara ännu bättre om de också kunde klara av att begränsa plötsliga, stora utbetalningar och göra en koll. Är det här verkligen relevant? Det handlar om att fördröja utbetalningar. Skulle vi kunna resonera som vi gjorde när det gällde att mörka namnen på beslutsfattare när det skickas underrättelser, som vi diskuterade nyss? Kan vi hitta fler sådana system?

Skulle vi kunna ha det som det är i England? Där får den utbetalande banken stå för den ena halvan av förlusten, och banken som får överföringen får ta den andra halvan. Det handlar långtifrån alltid om hela förlusten. Men de här bankerna kan vara medskyldiga. Det är väl det jag skulle vilja peka på. Jag vill också med detta markera att här finns en del strukturer som vi borde anmäla, använda och angripa innan vi går ned på ett personligt ansvar. Här handlar det mycket om att jag vill begränsa offrets personliga ansvar.

Andra oerhört viktiga inslag i betänkandet handlar om utsatthet för allvarliga sexualbrott. Här tar man ett viktigt steg när man säger att den person som är mellan 15 och 18 ska ha ett starkare skydd. Är man under 15 år är det våldtäkt oavsett om man ”samtycker” eller inte; det behöver inte användas våld. För gruppen 15–17-åringar kan det vara väldigt tveksamt om samtycket egentligen är giltigt eller om man är så starkt beroende eller har en så svag position att det bör bedömas som våldtäkt eller sexuellt övergrepp mot barn. De fall som vi har berört tidigare i talarstolen har handlat om att man har nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Kanske låtsas man samtycka eller förstår inte skillnaden mellan att markera för nej och att uttrycka samtycke och ja. Förslaget är viktigt, självklart och efterlängtat.

Sedan handlar det också en del om ord och uttryck i lagtext och i allmänhet. Ord har en väldig betydelse. Det är viktigt att vi ändrar från ”köp av sexuell tjänst” – det låter som någon service – till ”köp av sexuell handling”. Det får dessutom betydelsen att det här också kommer att träffa handlingar som sker online, det vill säga utan fysisk kontakt.

Jag är säkert inte ensam om att ha blivit utsatt för en mejlstorm från personer som vill kalla sig för sexarbetare och antagligen upplever sig som sådana. Jag har blivit fascinerad av en del av läsningen. De vill markera: Det här är min viktiga försörjning. Jag har inget alternativ. Jag har en väldigt trasig bakgrund. Jag har inte fått gå i skola. Vad ska jag göra nu? Då tänker man: Men hur kan du som inte har fått någon utbildning formulera dig så väldigt raffinerat?

Här blir något som är vanligt inom ”sexindustrin” uppenbart. En aktör kan ha den här väldigt underordnade positionen. Sedan är det en hallick eller organisatör på en annan nivå som skriver annonser och sådana här mejl. Om det skulle vara så att det existerar en ”lycklig hora”, som de vill påstå, är det inte där problemet ligger. Det ligger hos alla de andra, som inte har den positionen. Det är en stark underordning och utsatthet som föranlett dem att gå in på en sexmarknad.

Jag skulle också vilja nämna att vi har kommit så pass långt att vi fått dem som vågar att organisera sig utifrån att de varit involverade i sexhandel. Jag tänker på en av de organisationer som uppstod under metoo: Inte din hora. Unga tjejer beskrev sin enorma utsatthet och ville agera, och de fortsätter att agera väldigt starkt. De markerar att de inte vill ha köpta våldtäkter. De markerar också mot pornografi. Mycket av det som pågår handlar om att vi nästan accepterar köpta våldtäkter.

Varför yrkar jag då bifall till reservation 8? Jo, det är för att de som varit involverade i svåra verksamheter markerar hur svårt det kan vara att värja sig i relation till en vuxen när man är i ålderskategorin 15–17 år. Om man önskar en sexuell handling och betalar för den innebär det i sig ett utnyttjande av barnet och skapar en beroendeställning. Jag tror att vi kan ta ett steg till inom en nära framtid för att klargöra om det skydd vi har nu är tillräckligt starkt eller om ytterligare skärpningar krävs. Jag tror att det krävs mer. De förslag som vi diskuterar nu och beslutar om i morgon är väldigt viktiga, men fortsättning måste följa.

Fru talman! Det vi diskuterar nu är att försöka skydda offentliganställda och begränsa den utsatthet för våld, hot och trakasserier som de riskerar.

Det är uppenbart att frågan är svår, och det är inte självklart hur vi ska hantera den. Det handlar om hur vi ska kunna skydda grundläggande principer om objektivitet, legalitet och likabehandling och att de inte får sättas åt sidan. Detta är grundläggande principer i en demokrati och en rättsstat.

Jag medger gärna att det har varit mycket diskussioner inom Vänsterpartiet om hur vi ska förhålla oss till förslaget. Vi har å ena sidan remissinstanser som har sagt att det riskerar att utmana mänskliga rättigheter, å andra sidan ett antal fackföreningar som markerar att vi behöver de här reformerna. Det är inte självklart hur vi ska välja, men vi har faktiskt valt att i högre grad följa de fackliga rösterna.

Sedan gäller det, vilket jag tror att vi kan vara ense om, att vi följer rättsutvecklingen väldigt noga. Det finns också några saker som vi kanske kan vara mer överens om än andra. Att kunna dölja uppgifter om personnamn när man underrättar om beslut är en åtgärd som jag tror är bra – sedan kan vi diskutera om den är tillräcklig. Det gör inte att vi åsidosätter möjligheterna till insyn, eftersom det går att få fram uppgifter om vem tjänstepersonen var. Men det blir i alla fall en viss fördröjning så att den som är upprörd över ett beslut hinner fundera lite till innan man agerar på något fräckt eller trakasserande sätt.

Jag tror också att det kan vara viktigt att vi har personuppgifter som är skyddade när det handlar om personalärenden och till exempel poliser i utbildning. Jag tror inte att vi ska utmana systemet och göra det alltför lätt att klassificera folk och sedan spåra dem i deras hem och privatliv.

Den svåra frågan är på sätt och vis den som handlar om förolämpning mot tjänsteman – någonting som är vanligt. Jag har arbetat inom lokalpolitiken tidigare, framför allt inom socialtjänsten, och jag har haft mycket kontakter med kriminalvården. Där finns en stor utsatthet för detta, och det blir ibland näst intill en never-ending story där någon hela tiden trakasserar men gör det på ett sätt som inte når upp till de klassiska brottskategorierna. Det skulle behövas en möjlighet att markera något bättre och kanske få stopp på ett sådant beteende.

Det finns också anledning att se vad regeringen skriver i propositionen och vad syftet är med det här. Det handlar inte bara om att någon kastar ur sig en oförskämd kommentar, utan det ska ha ett större djup för att kunna hamna i detta. För straffansvar ska det typiskt sett kunna förutsättas att det är opåkallade påhopp och angrepp som träffar tjänstemannen – som man föredrar att skriva i propositionen, men jag föredrar att säga tjänstepersonen – på ett mer personligt plan. Det kanske inte enbart riktar sig mot den enskilde utan också mot anhöriga och barn, och den som är utsatt blir orolig för vad som ska kunna följa om man inte lyder den som trakasserar.

Det kan också vara sådant som är grovt kränkande därför att det anspelar på att tjänstepersonen har fattat beslut utifrån sitt etniska ursprung, sin sexuella läggning, sin könstillhörighet, ett funktionshinder eller något annat särpräglat drag som personen i fråga har. Det är angrepp som är djupt kränkande och som inte har att göra med att man diskuterar ett beslut eller en åtgärd i sak, utan de är direkt riktade mot personen.

Här är det meningen att brottet ska hamna under allmänt åtal. Jag har märkt i debatten, inte minst på sociala medier, att vissa tror att allmänt åtal innebär att åklagare måste väcka åtal. Så är det inte. Allmänt åtal avser att det inte är nödvändigt att jag som känner mig träffad av brottet anger någonting till åtal utan att åklagaren ska pröva detta. Det ska på sakliga grunder prövas om det är tillräckligt på så sätt att rekvisiten är uppfyllda för brottet: Har vi tillräckliga bevis för att det handlar om det här brottet? Och har vi tillräckliga bevis också för att det är den här personen som har begått brottet? Det är alltså något helt annat.

En sak jag tycker är intressant är att det i mängden av remissvar är två teman som ständigt återkommer: Det här borde man kunna hantera med en bättre arbetsmiljö, och det här borde man kunna hantera med en bättre budget.

Det handlar om att man vill ha åtgärder i den ordinarie arbetsmiljön som gör att man kan vara beredd. Det kan vara att ha utrymme för något så banalt som att bara hinna prata: Vad är det vi har upplevt? Är det här en riskfylld situation? Kan du vara med mig på ett tjänstebesök? Kan du sitta intill när jag har besök av en person som jag inte litar på? Kan vi jobba tillsammans och vara två i ett visst ärende? Kan vi träna oss i det som polisen gör med det de kallar dialogpolis, alltså att dämpa en konflikt så att det inte hela tiden blir ett eskalerande?

Jag tror att alla professioner har glädje av att ventilera och bygga upp sådana här frågor. Jag tror också att det egentligen är ett ansvar för arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan dock inte alltid tillhandahålla detta om det inte finns en viss budget för att kunna arbeta på det sättet.

Här vill jag återigen markera att det inte är rimligt att vi hela tiden lutar oss mot straffrätten och glömmer bort det viktiga förebyggande arbete som kan reducera dessa problem på riktigt och i grunden.