Gudrun Nordborg

Fru talman! Med våldskompetens blir det i alla fall enklare att se mönster och följa upp. När det gäller det här fallet läggs ansvaret på offret. Även om hon var kvinnlig polis är det fel inställning att det är hon som ska leverera allting. Man måste hjälpas åt och se om hon kan berätta mer. Finns det ytterligare saker man skulle kunna följa upp och som leder till att man får en tryggare inställning? Man kanske åtminstone kan ge skydd med ett kontaktförbud. Men det är inte säkert att sådana dialoger leder till att man får underlag för åtal och fällande dom.

Det måste inte vara så här. Så skarpa krav får vi inte ha. Då har vi inte kommit någonvart med de reformer som har skett hittills och som det har tagit årtionden att flytta fram. Där är vi absolut inte färdiga ännu. Det tror jag att vi förhoppningsvis är ensamma om. Fördomar får inte fortsätta att styra.

Fru talman! Jag tackar för ledamotens frågor.

Jag vill börja med avslutningen, vad vi gör om det bara finns en misstanke. Då ska vi fortsätta och se om den går att styrka. Det går ofta. Det kan finnas sms, det kan finnas brev och det kan finnas sådant som vi inte direkt letar efter. Det kan vara så att den som har varit utsatt har berättat för grannar, vänner och andra. Det kan finnas spår hos hälso- och sjukvården och så vidare.

Jag tycker att det är viktigt att detta lyfts upp i propositionen. Också när det är hotfulla situationer och upprepade förföljelser ska man kunna agera. Där tror jag att vi kan komma längre, och det tycker jag är en viktig del. Det måste inte finnas en fällande dom, som man är alldeles för fixerad vid i dag.

När det gäller exemplet med en kvinnlig polis känner jag till många kvinnliga poliser. Det spänner över år, så det är inte bara precis nu. De har blivit avvisade i rättsväsendet, som har sagt: Du är polis och borde kunna försvara dig själv. Vi tror inte på dig. Du skulle kunna hantera en sådan situation. Det här är inte giltigt.

Det finns situationer där det är en kvinnlig polis som är gift med en manlig polis. Då blir det ännu svårare. Jag minns första gången rättssystemet klarade av att fälla en manlig polis för grov kvinnomisshandel, som det handlade om den gången. Det handlar om fördomar och gränser som vi måste bryta. Dessa fördomar ska vi göra upp med så mycket vi kan. En polis kan vara våldsam på ett felaktigt sätt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och till den proposition som det bygger på.

Jag vill markera att detta är väldigt efterlängtat. Det är också så att det här har varit en fråga som i mycket har drivits av den förra regeringen, och det är viktigt att detta fullföljs. Jag vill också, liksom flera andra här i talarstolen, markera att vi är långt ifrån färdiga med den här problematiken.

När man från kvinnorörelsens sida – inte minst jourerna – i slutet av 80-talet började kräva vad man kallade besöksförbud var det i sig, som några har hunnit nämna här, en viktig reform och ett nytänk. Numera heter det kontaktförbud, och det vill jag att vi ska uppmärksamma. Här blir det på sätt och vis fokus på att det enbart skulle vara fysisk förflyttning av en hotfull person som innebär någonting för den som har varit eller riskerar att bli utsatt för hot och våld.

Även brev, sms och information på sociala medier, som kanske inte tydligt är riktad till en person men ändå träffar den som har varit offer eller är rädd för att bli offer, blir en återtraumatisering som är allvarlig för vuxna och än mer för barn. Även här måste reformerna skydda kvinnor och barn. Att en förövare eller trolig förövare gör sig påmind är väldigt dramatiskt.

Det blir också tydligt att vi kan behöva detta instrument i fler konstellationer än dem vi tänker på i första hand. Våld i nära relationer som drabbar kvinnor och barn är givetvis den allra allvarligaste, men detta ska även gå att använda för att skydda målsäganden och vittnen i rättsprocesser och underlätta för rättsväsendet att få korrekt information som kan bidra till friande eller fällande domar. Att kunna stötta dem som är målsägande och vittnen i andra situationer vill jag markera som ytterligare viktigt.

Om vi begränsar oss till de fysiska förflyttningarna är det oerhört viktigt att skyddsområdet är utvidgat. En passage i texterna som återkommer flera gånger är att man vill att området för kontaktförbudet ska vara så stort att polisen hinner fram om förövaren närmar sig gränsen för det. Jag tror att det finns väldiga utmaningar här, men jag hoppas verkligen att man kan tackla dem. Det är ju stora skillnader på var i riket man befinner sig. En kommun i övre Norrland är jättestor medan en kommun i södra Sverige är ganska begränsad till ytan. Ambitionen måste dock vara att leva upp till detta löfte så att området blir tillräckligt stort.

Det är ganska sällsynt att barn är skyddspersoner. Det har dock ökat successivt, och nu rör 8–10 procent av besluten om kontaktförbud barn. En jätteviktig markering i propositionen och betänkandet är att barn ska ha rätt till ett eget ombud. Om barnet ska skyddas av ett kontaktförbud ska det tillsättas en särskild företrädare, alltså en jurist som för barnets talan och gör barnets röst och behov tydliga. Om barnet i stället begränsas av ett kontaktförbud ska barnet ha en offentlig försvarare. Båda dessa aspekter är givetvis viktiga.

Vi måste gång på gång understryka att risken för att våldet trappas upp är som störst när en kvinna håller på att bryta upp från ett förhållande eller nyligen har gjort det. Här brister det stort i insikt. För ett par år sedan tittade Jämställdhetsmyndigheten på vårdnadstvister och kunde i sin rapport visa att våld var inblandat i 64 procent av fallen om vårdnad och umgänge.

De steg vi nu försöker ta är steg i en riktning mot att vi ska förverkliga löften och förpliktelser vi har åtagit oss i dokument om mänskliga rättigheter. Ni tänker säkert på barnkonventionen eftersom jag nämnde barn och vårdnadstvister, men det handlar också om Istanbulkonventionen, som nämns alldeles för sällan. Däri finns starka krav på att staten ska kunna skydda både kvinnor och barn bättre.

Det finns annan kritik att ta till sig. Riksrevisionen har granskat mycket i sin rapport, och Noas senaste rapport visar att polisen hade kunnat förhindra fler fall av dödligt våld mot kvinnor om man hade varit skickligare. Kompetensen i hela rättsväsendet måste skärpas, och detta motionerar Vänsterpartiet om år efter år. Kompetensutvecklingen blir heller aldrig färdig, för det kommer ständigt nya forskningsrön och fakta man behöver ta till sig för att kunna ge ett rimligt och rättvist skydd.

I dagens medier ser vi också att det är mycket som inte hanteras rätt. I ett fall, som utifrån det material som har samlats in verkar vara hedersrelaterat, säger man att den kvinna som senare mördades hade gjort flera anmälningar men att hon sedan tog tillbaka dem. Men det är faktiskt inte möjligt längre, för det är allmänt åtal. Om det görs en anmälan måste man förvalta den. Det handlar också om att bemöta offret på ett sådant sätt att offret förhoppningsvis fortsätter att ge information. Man ska dock inte stanna där utan försöka finna annat bevismaterial och hela tiden, oavsett om anmälan tas tillbaka, fortsätta när underlaget gör en misstänksam. Till exempel hade den nämnda kvinnan åtskilliga fysiska skador.

Jag ska också beröra att det finns åtgärder i rättsväsendet som inte alltid är kompatibla med varandra. Ett kontaktförbud omfattar ju ett visst område, och det ger personen som omfattas av förbudet en fingervisning om var den som ska skyddas från hot och våld finns. Detta är omöjligt att kombinera med andra åtgärder, till exempel skyddade personuppgifter med skyddad folkbokföring, eftersom man då redan har pekat ut var kvinnan nu finns. Sekretessmarkeringar fungerar inte heller bra.

Det yttersta skyddet, fingerade personuppgifter, innebär att den som är offer måste radera ut hela sitt tidigare liv och sina kontakter för att undvika kontakt med en enda person. Här är det jätteviktigt att fortsätta att diskutera vilka möjligheter vi har att agera utifrån Jämställdhetsmyndighetens förslag att det i stället är förövarens liv som ska begränsas. Om detta har Centerpartiet en reservation.

Min talartid är slut, så jag stannar där.

Fru talman! Jag vill rikta mig till justitieministern. Vad tänker ministern göra med tanke på den dramatiska rapporten som har kommit från Noa om polisens bristande våldskompetens efter att man har granskat fall där kvinnan har dött av mannens våld? En av slutsatserna är att flera kvinnors död kunde ha förhindrats om deras försök att anmäla hade tagits på allvar.

Granskningen är gjord av Noa inom polisen. Tyvärr bekräftar detta vad åtminstone kvinnorörelsen upprepade gånger har påpekat sedan 80-talet. Nu hoppas jag att man tar problemet på än större allvar när rapporten kommer från polisen.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3.

Rent allmänt kan man säga att skrivelsen från regeringen syftar till att så objektivt som möjligt beskriva nyttan av de olika tvångsmedlen. Berörda myndigheter har redovisat bland annat om sådana uppgifter har lett till stärkta misstankar mot den misstänkte, till ett annat tvångsmedel, till att en effektivare spaning har kunnat genomföras, till situationer där misstänkta har kunnat avföras från utredningen eller till att den misstänkte har kunnat åtalas. Dessutom har man försökt att beskriva hur tvångsmedlen har utgjort underlag i förhörssituationer eller använts som överskottsinformation och om uppgifterna har bidragit till utredning om brottsutbyte, alltså ekonomiska vinster.

Det är massor av siffror i rapporterna, och de återges förstås i det som regeringen har sammanfattat i sin skrivelse. Men frågan är egentligen: Vad är det för typ av brott man har kunnat hindra? Och vad är det för typ av misstankar man har kunnat avfärda? Vi får inga egentliga mått på detta, och jag vet inte om jag ska önska det heller.

Detaljredovisningar skapar också nya frågor. Men jag vill markera att detta är en väldigt trubbig redovisning. Den säger inte allt om den verklighet som vi uppenbarligen upplever på väldigt olika sätt.

Det är också intressant att vi från justitieutskottet har varit inbjudna både till Åklagarmyndigheten och faktiskt just nu på förmiddagen också till Polismyndigheten för att där få en redogörelse för hur de ser på synen på användning av hemliga tvångsmedel och tvångsmedel över huvud taget. Vi ska väl inte bli förvånade över att olika yrkesgrupper älskar sina verktyg och gärna vill ha fler. Men där måste vi också som politiker våga värdera vilka verktyg som åtminstone verkar vara effektfulla. Står de i proportion till de ingrepp som de innebär i den personliga integriteten? Har de andra risker? Jag menar att vi inte har full kontroll över detta. Jag ska återkomma till utvärderingen.

Jag vill också nämna Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Nämnden har till uppgift att utöva extra kontroll och kan också ta emot anmälningsärenden. Detta menar vi från Vänsterpartiet är en viktig funktion, och den behöver förstärkas. Det är därför vi yrkar bifall till reservation 3, som innebär just detta.

När man läser nämndens årsredovisning kan man se att det har funnits anledning till ingripande. Man har upptäckt felaktigheter. I en del fall har de varit så allvarliga att man har anmält dem till Justitiekanslern, för man menar att de innebär ett skadeståndsansvar för staten. Det är inte många ärenden det handlar om, men det är ett antal.

Jag vill också ta upp lite om de kontrollärenden som uppkommer på enskildas initiativ. En person kan alltså anmäla och ifrågasätta om han eller hon är övervakad eller inte. Nämnden menar att det krävs ett väldigt omfattande arbete för att kunna säkerställa om det har skett eller inte. Detta visar också att det inte är så enkelt att värdera de här ingreppen. Nämnden redovisar att det i många fall till och med kan ta månader för kansliet att granska och analysera uppgifter, även om det bara handlar om en enda person.

Många gånger diskuterar vi ju utredningar som ska beröra stora grupper där man kanske måste gå fram successivt. Ett beslut om kontroll av en person kan leda vidare till en mångfald. Där är det viktigt att polis och åklagare, i bästa fall med domstolsbeslut i ryggen, gör korrekta bedömningar. Personlig övervakning med till exempel rumsavlyssning innebär väldigt starka intrång.

Jag hör till dem som för Vänsterpartiets räkning många gånger i den här talarstolen har efterlyst en summering: Vad innebär mängden av de reformer som har levererats under de senare årtiondena när det gäller begränsningar av den personliga integriteten? Man kommer närmare och närmare oss som personer. Man kan ha avlyssningsmikrofoner i våra hem och så vidare. Vad innebär det här sammantaget?

Regeringen har nu tillsatt en så kallad utredning. Här blir jag kritisk. Det handlar om en enmansutredning. Varför får vi parlamentariker inte vara med? Det vore väl ett sätt att garantera att vi får en bredare belysning av de frågor som vi ofta har diskuterat i kammaren.

Den här utredningen handlar verkligen inte enbart om att man ska bedöma det som handlar om den personliga integriteten och eventuella kränkningar av mänskliga rättigheter. Det man lyfter före allt annat är att man vill få en översyn för att man ska bli mer effektiv och tydlig i regleringen och för att man ska kunna förbättra möjligheterna att använda tvångsmedlen i brottsbekämpning. Då är budskapet dubbelt. Jag kan gå med på att vi ska ha de två syftena. Men när man har många att-satser som fokuserar på det brottsförebyggande och en liten rad om den personliga integriteten är det inte så imponerande och glädjande som vi skulle önska.

Vi har många gånger här i kammaren diskuterat den utveckling som har pågått under hela 2000-talet. Vi menar att vi i allt snabbare takt riskerar att hamna i ett övervakningssamhälle. Frågan om mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka. Det skapar oro i det rådande samhällsklimatet och när det gäller det som kan komma ytterligare. Det yttersta hotet är riktat mot demokratin.

Jag skulle verkligen önska, liksom föregående talare, att vi skulle satsa väldigt mycket mer på förebyggande verksamheter. Regeringen är inte alls lika beredd att satsa på förstärkningar av det, särskilt inte när det gäller ekonomiskt stöd.

Herr ålderspresident! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1.

Frågan är, som ni säkert har förstått, om halvautomatiska vapen, liknande AR-15, som är kompatibla med stora militära vapenmagasin ska tillåtas för jakt. Vänsterpartiet svarar nej.

Vänsterpartiet vill med all kraft bekämpa brottslig hantering av vapen. Det är lätt att först av allt tänka på gängbrottsligheten, som i sina värsta former skärper sin makt genom att använda vapnen. Det är extremt allvarligt. Men det är det också när vapnen används i privata våldsscener.

Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, har en strukturell förändring skett i de kriminella miljöerna. Där har användningen av legala vapen och tvåhandsvapen minskat, medan illegala vapen och enhandsvapen blivit allt vanligare. Brå bedömer att tillgången till illegala vapen har ökat. Som samhälle måste vi naturligtvis försöka begränsa tillväxten så att vi inte får in fler vapen från krigshärdar. Detta måste bygga på samarbete mellan tull och gränspoliser och på skärpta kontroller.

Jag återvänder till Brå. De har också med anledning av just massmordet på Campus Risbergska i Örebro gjort en särskild analys av dödligt våld med skjutvapen. Gärningspersonen har använt ett legalt skjutvapen som denne haft tillstånd till. Till skillnad från vad som skedde i massmordet i Örebro är offret när det handlar om legala vapen väldigt ofta en partner eller annan närstående till gärningspersonen.

I princip i alla övriga fall, utom vid Örebrodramatiken, handlade det om situationer där gärningsmannen kände brottsoffret. Brottsplatsen var oftast någon av de inblandades hem. Jag tror att ni alla får associationer till mäns våld mot kvinnor, ett annat stort, allvarligt samhällsproblem.

Nivån på användningen av legala vapen har varierat, enligt Brå. Den var ganska hög under första halvan av 90-talet. Därefter minskade den, och efter en relativt stabil period har antalet under de senaste åren ökat igen.

Man har gjort en bedömning av vad som hände under perioden 2014−2021. Då användes legala vapen i 6 procent av alla fall av dödligt skjutvapenvåld. I något fler än fyra fall av tio hade gärningspersonen sökt vårdkontakt eller vårdats för psykisk ohälsa före brottshändelsen.

Dessutom fann Brå att nästan hälften av de gärningspersoner som använt legala vapen hade begått självmord i anslutning till brottstillfället, oftast genom att skjuta sig själv med mordvapnet.

Allt detta gör att det för Vänsterpartiet är uppenbart att behovet av att förhindra brott oavsett sort väger tyngre än individuella rättigheter att få äga ett vapen, jägare eller ej.

Naturvårdsverket tycks ha tänkt annorlunda när man ändrade föreskrifterna i augusti 2023 och tillät halvautomatiska vapen, liknande AR-15, som är kompatibla med stora militära vapenmagasin. Effekten blev att licensökningarna för och försäljningen av dessa vapen ökade kraftigt. Detta anser jag och Vänsterpartiet är oroande.

Polismyndigheten har också framhållit att en utbredning i samhället av dessa stora vapen medför en ökad risk för att kriminella och andra våldsbejakande personer kan få tillgång till vapnen och använda dem för allvarliga våldsdåd. Polisen har vidare framhållit att det är relativt enkelt att få sig en jägarexamen, vilket skapar en rättighet att kunna skaffa ett flertal vapen utan någon behovsprövning.

För ganska exakt ett år sedan, i maj 2024, överlämnade Vapenutredningen sitt betänkande En ändamålsenlig vapenlagstiftning till regeringen. Utredningens bedömning är att riskerna med halvautomatiska vapen liknande AR- 15, som är kompatibla med stora, militära vapenmagasin, sammantaget är omotiverat stora när de vägs mot vad man kallar jaktliga fördelar med sådana vapen. Det är enligt utredningen fullt möjligt att bedriva alla i Sverige förekommande former av jakt med andra typer av skjutvapen. Många erfarna jägare som jag har haft kontakt med har bekräftat detta. De fördelar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang kan enligt utredningen inte motivera de risker för samhället som det innebär om vapnen får innehas för jakt.

En fördel som många har nämnt för mig och som jag verkligen respekterar är att personer med funktionsvariaton kan ha stor glädje av den möjlighet till förhandsinställningar som vapnet medger. Jag menar dock att den frågan bör kunna hanteras med dispenser.

Vid en intresseavvägning anser utredningen slutligen att samhällets intresse av att man begränsar innehavet av den nu aktuella typen av vapen väger klart tyngre än det jaktliga.

Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Vi påminner också om justitieutskottets tidigare ställningstagande när vi diskuterat jaktfrågor: att det är viktigt att kontrollen över farliga vapentyper förstärks.

Jag skulle också vilja nämna att jag uppskattar att regeringen har gett nya direktiv och att man vill se över processen för tillståndsprövning och försöka förstärka den anmälningsskyldighet som hälso- och sjukvården har och se till att den fullföljs på ett relevant sätt. Polisen och Socialstyrelsen har fått i uppdrag att kartlägga hur detta arbete nu bedrivs och hur det kan förbättras så att föreskrifter hanteras på ett bättre sätt än i dag.

Vi kan åter tänka på det allvarliga som skedde i samband med dramatiken i Örebro, som verkligen, tycker jag, bör markera att vi måste ta frågorna om vapen på allra största allvar.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 6.

För Vänsterpartiet är det viktigt att Sverige har en välfungerande kriminalvård som fungerar brottsförebyggande och bidrar till ett tryggare samhälle. Vår kriminalvård har tidigare varit ett föredöme utomlands och internationellt. Så är det inte längre.

Det är ingen överdrift att den svenska kriminalvården nu utmanas till bristningsgränsen av Tidöpartiernas paradigmskifte. Det är en repressiv politik som kräver allt fler och allt längre straff. Vi har kötider till anstalter, häkten och fängelser, och många avtjänar i dag hela sitt fängelsestraff i häkte. Det är överfullt. Dubbelbeläggningar gäller så snart ett bostadsrum är sex kvadratmeter stort eller mer. Det är inte mycket, men där går gränsen för att man ska ha två boende.

Kriminalvårdens målsättning Bättre ut, alltså att man vid frigivning ska komma ut bättre än när man kom under kriminalvårdens hägn, utmanas och riskerar att bli det som Sverigedemokraterna önskat: billig förvaring och närmast ett straffverk.

Vi menar att det inte får handla om ren inlåsning eller förvaring. Det innebär ju att alla skulle riskera att komma sämre ut och bli farligare under och efter fängelsevistelsen. Risken med en sådan här täthet är också att de som inte har så allvarlig kriminalitet tidigare rekryteras in och fascineras av dem som har det och i trängseln kanske inte klarar av att värja sig mot övertalningsförsök.

Jag vill också nämna att brottsligheten faktiskt minskar i Sverige. Vi kan dock inte bara vara glada över det, för både forskningen och andra ser att det handlar om färre men värre brott som begås.

Kriminalvården måste rustas för att möta både dem som är farligt våldsbenägna och dem som har gjort sig skyldiga till mindre allvarliga brott. Det bör leda till en variation av insatser, från genomgripande strukturförändringar och krav på myndighetssamarbete ned till små men kanske för vissa helt avgörande insatser i hur man till exempel planerar inför att möta en frihetsberövande insats eller inför att man ska lämna en sådan – praktiska saker som gör att du är lite mer rustad när du möter din nya verklighet.

Den platsbrist som råder nu skapar inte bara press och stress hos de boende på anstalterna – den tränger också undan rum som tidigare har använts för besök, sysselsättning, utbildning eller behandling. Återfallsförebyggande insatser begränsas alltså.

Ett exempel är att två tredjedelar av besöksrummen på anstalterna inom klass 1 och 2 har blivit bostadsrum i stället. Det påverkar det psykiska klimatet och orsakar stress och oro. Trängseln skapar naturligtvis risk för konflikter och våld i olika grupper bland de intagna och de anställda. Personalen utmanas också av hot och otillåten påverkan med risk för våld.

Jag lägger märke till att man har uppmärksammat kvinnor mer än tidigare. Kvinnor, som tidigare främst greps för narkotikabrott, kommer nu in för mer gängrelaterade brott. Man noterar även att de är i sämre psykiskt skick än tidigare och att de ofta har varit utsatta för allvarliga övergrepp. Deras brottsofferstatus är viktig att uppmärksamma, men jag ser tyvärr inte spår av det när det handlar om de manliga klienterna.

Det ni hörde mig uttala i talarstolen nyss, som jag har gjort flera gånger tidigare, handlade om att de som upplever våld under uppväxten löper ökad risk för att själva senare begå allvarliga brott. Vi måste bryta den machokulturen. Det är många som ser och reagerar på detta numera. Polisen gör det, Barnombudsmannen gör det och Bris gör det. Många pekar på att vi skulle kunna vinna mycket på att se och stödja dessa unga brottsoffer så att de inte blir kriminella.

Jag vill även beröra kompetensförsörjningen. Den är också väldigt oroande. Nyanställda lämnar kriminalvården i oönskad omfattning. I texterna tar man upp personaleffektiva anstalter. Jag kan fundera över vad det är. Jag gissar att det handlar om att inte skapa för många trånga utrymmen och att det ska vara lätt att röra sig för personalen. Men jag förstår ändå inte riktigt hur det ska hjälpa, även om man naturligtvis bör planera klokt för nya anstalter.

Det kommer att krävas massor av nyanställningar för att hantera expansionen. Det bollas med siffror på åtskilliga tusen årsarbetsplatser. Där måste man anstränga sig. Det krävs en bra arbetsmiljö. Det riskerar man att inte ha i trånga fängelser.

Trygghetsberedningen har nämnts tidigare. Jag var delaktig i den utredningen. Det gav spännande men också oroande inblickar i hur situationen ser ut inom kriminalvården i dag. Det finns åtskilliga brister som förslagen i beredningens betänkande försöker peka på och lyfta fram och som borde gå att åtgärda men som kräver resurser.

Jag kan glädjas åt att vi i vissa delar var ense om sådana förslag, och det förvånade mig lite grann. Det gladde mig att man bland annat kan överväga ytterligare exempel där den dömde avtjänar en del av sitt straff med fotboja i stället för i fängelse. När det handlar om vissa mindre allvarliga brott skulle man helt och hållet kunna avtjäna sitt straff med fotboja. Trygghetsberedningen drog gränsen vid fängelsestraff på ett och ett halvt år. Fler har kunnat stödja sådana förslag i andra utredningar. Det är min förhoppning att sådana åtgärder väljs och utvecklas.

I kostnadsberäkningarna för vad expansionen av kriminalvården ska kosta har det framöver skissats på 10 miljarder. Där skulle jag innerligt önska att åtminstone en del av dessa miljarder gick till konkret förebyggande verksamhet så att vi får färre i kö till att sitta i häkte eller i fängelse.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. Jag gör det för Vänsterpartiets räkning därför att det vore en viktig reform om vi på allvar kan markera mot psykiskt våld och kontrollerande beteende.

Jag vill gå tillbaka lite grann historiskt och nämna kvinnofridsreformerna i slutet av 90-talet. De hade till syfte att minska fokuset på hur man såg nästan enbart på det fysiska våldet för att i stället försöka se de psykiska effekterna av våldet, det vill säga en vridning mot såren inombords, det mest smärtsamma, som sitter kvar som sår även om blåmärken och benbrott har läkt.

Där skedde alltså ett juridiskt paradigmskifte. Man skulle inte se varje gärning som en isolerad händelse, utan det kunde vara fråga om ett förlopp där man skulle markera mot upprepningen. Så gjorde man i lagtexten genom att införa brottet grov fridskränkning om handlingen sker i nära relation. Om det var en man som angrep sin kvinna var brottet grov kvinnofridskränkning. Detta lyckades delvis. Tolkningen av de psykiska effekterna som det allvarliga i brottet har dock klingat av i rättstillämpningen. Det är fortfarande så att man fokuserar mest på det fysiska våldet i rättsväsendet.

Det har ändå kommit efterföljande kriminaliseringar som har byggt på frågan om upprepning. Det är inte minst viktigt att nämna barnfridsbrottet i sammanhanget. Där kan vi nu inkludera det psykiska våldet som ett moment även i barnfridsbrottet och markera att våldet är av extremt allvarlig betydelse för barn.

Promemorian som nämns i betänkandet som vi egentligen diskuterar när vi pratar om psykiskt våld kom redan i augusti 2022. Där fanns kloka resonemang om hur det här våldet fungerar och vad detta skulle kunna inkludera, inklusive att föra in ekonomiskt våld och det kontrollerande beteendet i det psykiska våldet. Det var väldigt klokt tänkt. Men promemorian lämnades in, och regeringen bestämde stoppdatum för remisstiden till den 15 november 2022. Det är mer än två år och fem månader sedan. Sedan har regeringen ruvat på hur man ska formulera straffbestämmelserna.

Jag menar att det kan vara klokt med eftertanke här. Det förekom nämligen några kritiska kommentarer om att man ville ha förtydligande i lagtexten, vilket förstås är viktigt. Men ska det ta så här lång tid? I andra fall, där det inte har handlat om kvinnors och barns utsatthet, har regeringen skyndat mycket mer.

Man hävdade att det var framför allt bland rättsväsendets aktörer som det fanns tveksamheter. Det var oerhört intressant att läsa remissvaren över huvud taget. De visade på en väldigt varierande våldskompetens, inte minst från rättsväsendets sida. Det som störde mig mest var Åklagarmyndigheten, som menade följande om det ekonomiska våldet: ”Det kan i detta sammanhang inte bortses från den starka motivbild som kan finnas för målsäganden att i efterhand påstå oriktiga förhållanden i syfte att undvika återbetalningsansvar.”

Det fanns många fler inom rättsväsendet som hade en mycket mer realistisk inblick i vad det här våldet innebär. Stockholms tingsrätt pratade om en våldsregim. Svea hovrätt markerade att en reform var ett viktigt steg i rätt riktning. Lunds universitet markerade att det var oerhört viktigt att också få ett språk för vad många kvinnor och barn upplever och det lidande som det här medför.

Umeå universitet gjorde detsamma och visade också på att det kan bli farligt om vi delar upp våldet i för många olika sorter. De pågår väldigt ofta parallellt och förstärker varandra. Det är en markering, som också många andra har gjort, mot att vi inte får fragmentisera våldet. Det är något som pågår och som sammantaget får allvarliga konsekvenser. Inte sällan kommer det psykiska våldet i en relation först, och sedan byggs det på med kanske alla de andra våldsformerna.

Jag vill också lyfta upp Istanbulkonventionen. Det är först när vi kommer till remissvaren från ideella organisationer som den lyfts fram. Man markerar att psykiskt våld och ekonomiskt våld ingår i det som vi enligt konventionen har åtagit oss att agera mot.

Jag vill även komma in på regler om bodelning, som vi har diskuterat en del i den här kammaren. Bodelningsreglerna kan ge utrymme för ytterligare former för ekonomiskt våld.

Under min tid som lektor vid Umeå universitet undervisade jag i bland annat familjerätt. Vår lagstiftning hade länge texter som markerade att om ett långt äktenskap där kvinnan hade varit hemma och servat mannen som gjort karriär slutade i skilsmässa, som inte sällan handlade om att mannen hade träffat en yngre kvinna, skulle mannen vara skyldig att ge underhåll, i varje fall under en övergångsperiod. Då skulle kvinnan kunna etablera sig på arbetsmarknaden på något sätt, till exempel genom att gå en kortare utbildning.

Jag minns reaktioner från studenterna efter några år, då vi kanske hade kommit längre med jämställdhetstänket. De sade: Men ska han aldrig bli av med henne? I dag frågar vi oss i stället om hon aldrig ska bli av med honom. Det kan handla om konstruktioner med skulder, borgensåtaganden och andra förpliktelser som mannen har förbundit sig till och som kvinnan blir fast i.

Jag vill avslutningsvis säga något som jag ofta har sagt i talarstolen. Det våld som vi ser i familjerna och de nära relationerna riskerar att sprida sig och också komma in i det som vi lätt fokuserar ännu mer på; det handlar om gängkriminaliteten och sprängningarna. Det är självklart väldigt allvarligt. Men vi får inte bortse från vad grunderna kan vara.

Vi har i dag ännu mer dokumentation och forskning som visar att de flesta av förövarna har upplevt våld tidigt i livet. Jag tror att det finns anledning att ta hand om de unga brottsoffren väldigt mycket mer, så att inte de också blir förövare.

Fru talman! Då upprepar jag att jag hävdar att forskningen är näst intill fullständigt samstämmig, både den internationella och den svenska, om att längre straff inte avhåller och avskräcker från nya brott.

Om vi skulle låsa in alla i fängelser skulle det ju inte ske några brott i samhället, men frågan är om det är värt det för varje brottsling. Eller ska vi ha en skarpare gradering där de som vi kan vara ense om är farliga och hotfulla får de långa straffen medan vi har ett annat förhållningssätt till övriga som begår brott, alltså en mer nyanserad syn på straffets effekter i relation till vad forskningen säger?

Fru talman! Jag tackar Torsten Elofsson för anförandet.

Det är nog ganska bekant att vi inte är helt överens om inriktningen på kriminalpolitiken och orsakerna till brottsligheten. Det jag nu fäste mig vid i anförandet var ledamotens markering av att allmänheten menar att strängare straff är effektiva. Mot det står ju en enig forskning, både svensk och internationell, som säger att så inte är fallet. Det som är avgörande för väldigt många är i stället risken för upptäckt.

Jag undrar om ledamoten har någon kommentar till detta.

Fru talman! Jag vill kontra lite grann med att zonerna också har skapat problem. Det är många som upplever att de blir visiterade gång på gång därför att de har en annan hudfärg och att det är rasifierade som blir utsatta för visitationer.

Polisen har redan i dag möjlighet att göra vissa visitationer om de har befogad anledning. Men här kan det ske utan särskild misstanke. Det har uppenbarligen också skapat oro och rädsla hos många i de här områdena. Det är en negativ effekt.

Vi måste också se till att polisen arbetar på ett sätt så att man skapar förtroende och tillit och kan öppna för kommunikationer och få viktig information. Jag håller inte med om att det har varit lyckat.

Fru talman! Jag förstår att Martin Melin vill angripa Vänsterpartiet och ifrågasätta vår politik. Det har han all rätt att göra. Men frågan är varför och med vilka argument.

Vi har varit emot en del av de reformer som han nämnde därför att vi tycker att de går alldeles för långt utifrån integritetshänsyn som vi är skyldiga att ta enligt många rättsprinciper, grundlagen och konventioner.

Jag kan ta några exempel där jag inte håller med om vad som har varit rimligt och rätt. När det gäller visitationszonerna, som ni införde, kan jag förstå att det inte händer någonting där medan polisen har en hög bevakning. Men var händer det i stället?

Det danska exemplet, som var föregångare, markerade att man sätter ut visitationszoner för att kunna sätta in många sociala insatser. Det stöder vi, och vi kallar det i stället för säkerhetszoner och trygghetszoner.

Sifferkoden för poliser är en reform som är på gång. Det kommer nu en ny lagstiftning som vi är beredda att stödja. Det som sades stämmer inte. Vi har varit tveksamma.

Jag tycker fortfarande att det handlar om rättssäkerhet. När det gäller de tjänstepersoner som man har kontakt med – tjänstepersoner som poliser eller de som jobbar i ett annat yrke – bör man i de flesta fall få veta vilka de är. Men här kan koder vara trygghetsskapande för flera professioner, och det accepterar vi också.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 2. Den fokuserar på att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, alltså polisens huvudsakliga uppgifter.

Jag och många med mig menar att polisens brottsförebyggande arbete fortsatt är eftersatt även om det har utökats. Det finns brister när det gäller metoder och resurser och inte minst utvärdering, trots att det är ett centralt område. Enligt utomståendes bedömningar behöver polisens trygghetsskapande och kontaktskapande verksamhet kraftigt förstärkas med resurser. Vidare behövs forskning och systematisk metodutveckling. Det ska också omsättas i utbildning av poliserna.

Polismyndigheten har tagit strategibeslut om hur arbetet ska bedrivas. Det är viktigt men inte komplett. Det vore en början om vi i lagstiftningen kunde stärka polisens markerade uppgift att vara förebyggande, men det bör ske i samverkan med många andra. Polisen klarar inte detta ensam.

Det finns många utmaningar. Vi har berört några tidigare i debatten. En av dem är definitivt den organiserade brottsligheten. Förutom skjutningar och sprängningar, som vi ofta pratar om, sker nu en ökad infiltration av de kriminella i ekonomiska sammanhang. Där förekommer exploatering av välfärden. Den har möjliggjorts av den långtgående privatisering som öppnar för infiltrering av vinstdrivande företag inom skola, vård och omsorg. Förutom att detta dränerar samhället på skattemedel ökar kostnaden på grund av att vi också måste använda skattemedel för att investera i administration för att försöka få kontroll över exploateringen.

Vi har också berört en konkurrens som ibland har funnits och som jag hoppas kan gå över. Den handlar om konflikten mellan att investera i personal och ekonomi för att arbeta mot mäns våld mot kvinnor eller mot den organiserade brottsligheten. Mäns våld mot kvinnor drabbar barn både direkt och indirekt i familjerna. Det borde inte finnas konkurrens mellan de här två områdena. De hänger ihop, inte minst när det handlar om rekrytering av unga till kriminalitet.

Bara under den här veckan har vi hört uttalanden från rikspolischefen under besöket i utskottet om att de flesta unga upplevt våld. Under gårdagens viktiga seminarium i riksdagen bekräftades detta faktum av ansvariga från bland annat Järfälla kommun, som menar att alla unga upplevt våld, och av Bris representant. Vi har även hört exempel tidigare här i kammaren på att ny forskning från England dokumenterat att det är så.

Jag skulle vilja påstå att forskning i decennier har visat att det är stor risk att de pojkar som ser pappa slå mamma lär sig våldet som en maktfaktor och upprepar detta både i sina egna relationer och i andra sammanhang. Bris sammanfattar barnens situation som att utan sårbara barn finns det ingen rekrytering. En slutsats som vi från Vänsterpartiet har hävdat många gånger härifrån talarstolen är att det handlar om fattigdom och annan utsatthet.

Vi måste agera tidigt för att rädda de barn som har upplevt våld och annan utsatthet. Där kan polisen göra oerhört viktiga insatser. De kan förstås göra orosanmälningar om de stöter på barn i ”fel” sammanhang, och i hanteringen av barnfridsbrott kan de tillsammans med sociala insatser ge stöd till de här barnen. Vad gäller utredningsverksamheten handlar det även om att det behövs samverkansformer, till exempel barnahus.

Vi har också nämnt skyddade boenden tidigare. Där ser jag med oro på att det sker en privatisering. Man fokuserar mer på skalskydd än på det sociala stöd och den pepp som kvinnorna verkligen behöver, för både sig själva och barnen, för att kunna lämna en våldsam man och rädda barnen undan pappans våld.

Jag skulle också vilja nämna några projekt som jag tycker vore värda att upprepa på flera håll. Ett är Rätt kurva, som är ett samarbete mellan socialtjänst, polis och andra aktörer i civilsamhället – särskilt näringslivet. Där fokuserar man på att stödja barn som kanske redan har en viss kriminalitet och har begått några brott. Det är unga personer mellan 8 och 15 år som kan komma i fråga i det här projektet. Det är för närvarande sjösatt i Södertälje, Linköping och delar av Göteborg och kommer att utvärderas av universitetet där. Konceptet består i att man från polis och socialtjänst kontaktar och besöker familjer. Man försöker erbjuda skräddarsydda insatser för både barn och familjer.

Beredskapslyftet öppnar för möjligheter att engagera näringslivet ytterligare och ge ekonomiska resurser. Man jobbar bland annat med mentorskap, jobbtimmar under tiden barnen går i skolan, möjligheter till sommarjobb och andra aktiviteter som kan ge någonting meningsfullt. Man kan även stödja föräldrar om de behöver det, till exempel med ett jobb närmare bostaden eller jobb över huvud taget.

Jag skulle också vilja lyfta fram Fryshuset, som driver väldigt viktiga verksamheter på flera håll i landet.

Center mot våldsbejakande extremism kan erbjuda mycket stöd och arbeta förebyggande för att hindra framför allt risker för våld i skolan.

Det finns ytterligare en aspekt som jag inte tycker har kommit fram särskilt ofta. Det är en verksamhet som kommer närmare verkligheten och medborgarna, nämligen medborgarlöften. Det handlar om kommunala projekt där kommun och polis tillsammans med andra försöker agera. Ibland görs det på sätt som liknar projektet Rätt kurva.

Slutligen vill jag nämna polisutbildningen, som tas upp i en annan viktig reservation som Vänsterpartiet är delaktigt i. Den handlar om att bredda rekryteringsbasen så att polisen får större möjligheter till kulturell kompetens och förmåga att förstå också invandrares sätt att förhålla sig eller vara artig på när man till exempel närmar sig en familj eller kliver in i deras hem.

Alldeles nyligen såg vi ett exempel på riktigt förfärlig rasism inom polisen, något som absolut inte borde få förekomma. Jag tänker på ett fall som har lyfts upp flera gånger och ännu mer nu med allt som kommit fram om den unge pojken Mohamed. Han blev kidnappad och till slut dödad. Mamma sökte hjälp, men polisen närmast hånade henne och vägrade att ge henne tolk. Det här ska inte behöva förekomma i dagens samhälle. Vi måste agera för att skapa mycket större respekt för kulturella skillnader.

Fru ålderspresident! Jag kan börja med att tacka för att det har varit många rapporter och inkännande anföranden som tar ställning för brottsoffren. Jag kan säga att historiskt fanns inte ens begreppet förrän 1970, och det har också präglat det faktum att det har varit oerhört svårt att få in de perspektiven. Vi är inte klara än, även om mycket har hänt under åren sedan ordet först förekom.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8. Jag står självklart bakom alla reservationer som Vänsterpartiet har lagt fram, men den här upplever jag som viktigast. Reservationen gäller åtgärder som ska vidtas på grund av våldspornografi.

Jag har flera anledningar att ta upp denna reservation. En är att jag åtskilliga gånger har hört kvinnor berätta om att de har tvingats att se våldspornografiskt material, och sedan har samma scener iscensatts mot dem, ibland av deras man eller sambo, i andra fall har det varit främlingar. Jag har dessvärre också hört barn berätta om detta. Barn är ännu mer utlämnade när de får höra från en förövare, som de inte uppfattar som en förövare utan som en allmän person, att så här ska vi göra: Du ser på filmen. Vi ska göra likadant.

Jag kan ytterligare rapportera, och det här är något som ni kanske också har tagit del av, att de poliser som arbetar mot prostitution kan hitta att sexköparen har med sig en padda med filmer. Sedan tvingas samma handlingar på den kvinna som är involverad i prostitution. Det här är en form av våldtäktsreklam, och det ger definitivt uttryck för starkt kvinnoförakt. Vi måste inse att själva produktionen av våldspornografin per definition innebär att man också utsätter kvinnor och barn för våld och övergrepp.

Hur ser det ut när vi försöker hantera detta? Vi kan hitta att det finns förbud mot barnpornografi, och egentligen också mot våldspornografi, som kallas för olaga våldsskildring. Båda förbuden finns med i brottsbalkens kapitel 16, som avser brott mot allmän ordning. Man tänker inte på de personer som är involverade, utan här är det fråga om brott som har kriminaliserats därför att man vill begränsa spridningen av värderingar och uppmaningar till våldsamma handlingar; det man kallar att förhindra förråande beteenden och effekter liksom normförskjutningar.

När vi tittar på brottet olaga våldsskildring kan vi se att det finns oerhört få anmälningar och ännu färre som leder till åtal eller fällande dom. Det har gått år sedan vi hade något sådant case i Sverige – fastän vi är översvämmade av pornografiskt material.

Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, har just den här veckan en aktionsvecka mot porr. Roks polisanmäler och försöker skapa en praxis. Organisationen menar att det som nu pågår är att när det avtalas om en inspelning av ett pornografiskt material undkommer en del män åtal för koppleri och brott mot sexköpslagen, samtidigt som kvinnor blir utsatta för sexuellt våld, övergrepp och våldtäkter.

Glädjande nog har det levererats ett antal utredningar, bland annat betänkandet Sexuellt utnyttjande i pornografiska syften. Det handlar om att synliggöra den våldsutsatta. I betänkandet föreslår man att vi ska öka uppmärksamheten på området. Vidare vill man att en hotline ska finansieras, där särskilt barn ska få hjälp genom att material som innehåller sexuella övergrepp tas ned från nätet. Vidare ska en hotline även fungera som en anmälningssida dit allmänheten kan vända sig för att göra en anmälan.

För barnen finns en ideell organisation, Ecpat, som stöder barn och som kan ta ned bilder från nätet där barn förekommer i sexuella situationer. Ecpat lyckas med det arbetet. Det man önskar i utredningen är att det ska bli samma möjligheter för både barn och vuxna.

Det som utredningen också pekar på är att det förekommer att barn som är utsatta för sexuell exploatering inte bedöms som våldsutsatta, utan de beskrivs som barn med ett socialt nedbrytande beteende. Risken finns att de här barnen inte får stöd utan i stället pekas ut som problematiska själva och blir omhändertagna enligt LVU. Det är naturligtvis en felaktig beskrivning av deras situation, på samma sätt som om man kallar det ett sexuellt självskadebeteende. Det handlar om utsatthet som sätter grymma spår.

Remisstiden gick ut för ganska exakt ett år sedan, och vi har ännu inte sett någon lagrådsremiss från regeringen. I andra utredningar går utredningstakten snabbare, tyvärr. Här hoppas jag förstås att mer ska komma.

Ytterligare en utredning heter Ut ur utsatthet. Den kom också för ett bra tag sedan; den presenterades i december 2023, och remisstiden går ut om en månad. I utredningen lämnas förslag om mer organisering av program för barn som är utsatta för sexuell exploatering och människohandel samt förslag på aktörer som skulle kunna vara viktiga där. Det föreslås också att det jämställdhetspolitiska delmålet ska kompletteras med att man fokuserar på sexuellt utnyttjande i pornografiskt material, för att skydda och åstadkomma mer åtgärder mot detta.

Jag vill dessutom gärna lägga till att de här arenorna är en marknad där det även finns utrymme för organiserad brottslighet. De är med och skördar ekonomiskt av de här verksamheterna. Våld föder alltså våld och göder på flera sätt utvecklingen av den organiserade brottsligheten.

Jag anser sammanfattningsvis att regeringen bör fortsätta att tillsätta utredningar för att begränsa detta med våldspornografi samt föra de utredningsförslag i hamn som redan har kommit. Det är viktiga utredningar som har remissbehandlats för ganska länge sedan.

Det finns mycket mer att säga både om detta och om andra aspekter på brott och brottsoffer, men jag stannar där.

Fru ålderspresident! Jag uppskattar också de här stöden till Brottsofferfonden. Jag har själv jobbat länge på Brottsoffermyndigheten och med de frågorna. Jag vet att pengar som går till Brottsofferfonden kan göra väldigt stor nytta, exempelvis när det handlar om forskning, där vi har breddat perspektiven väsentligt på ett sätt som det allmänna inte alltid kunnat ge. Man har också kunnat stödja jätteviktiga projekt som har handlat om allt från bemötande till utbildning inom jourerna, polisen, domstolsväsendet och så vidare och som har förbättrat läget väsentligt för de brottsoffer som kommer i kontakt med rättsväsendet. Det är viktigt. Men jag menar att det är ännu viktigare att vi kommer nära dem som är brottsoffer och som nyligen har varit utsatta, så att de får ett fortsatt kompetent stöd. Där är jourerna oerhört viktiga. Fonden ger till exempel inte medel till de skyddade boendena. De måste komma från annat håll.

Jag har uppskattat de reformer från regeringen som omnämndes och som verkligen har kommit närmare brottsoffer. Sedan är jag tveksam till en del annat, men det får bli en annan debatt. Jag undrar hur vi skulle kunna gå vidare för att stödja skyddade boenden på ett kompetent sätt. Kan vi enas om någonting där?

Fru ålderspresident! Jag vill först rikta mig till Charlotte Nordström och tacka för hennes engagemang i fråga om mäns våld mot kvinnor och barn. Det engagemanget delar vi, och det är oerhört viktigt. Jag menar att det är en grundsten för både kriminalpolitiskt och socialpolitiskt arbete. Jag kan också hålla med om att det har kommit en hel del positiva reformer från regeringen under senare tid.

Men sedan är det detta med helhetssynen. Det är ju ibland så att lagreformer och viktiga steg inte följs upp med ekonomiska resurser. Det kan handla om Kriminalvården, som nu inte klarar av att ha ett bra brotts- och återfallsförebyggande arbete. Men går vi tillbaka till brottsofferperspektivet är det så att man skär ned på socialtjänsten och möjligheterna att ge stöd till kvinnor och barn. Man förändrar också möjligheterna för jourerna att bedriva skyddade boenden, som är enormt viktiga. Där har vi en kompetens som är uppbyggd via stark folkbildning, skulle jag vilja påstå. Man följer forskningsfronten väldigt noga och gör ibland starkare insatser än vad socialtjänsten i offentlig regi kan göra.

Jag skulle önska att vi också kunde bredda perspektiven. Min fråga blir då om Charlotte Nordström kan ställa upp på att vi gör det. Det är inte justitieutskottets primära uppgift. Men jag menar att det är vår politiks primära uppgift att se till att helheten fungerar.

Herr talman! Ämnet processrättsliga frågor rymmer oerhört mycket. Jag ska beröra bara några aspekter. För säkerhets skull börjar jag med att yrka bifall till reservation 5.

När vi talar om processrättsliga frågor handlar det ytterst om tillgång till rättvisa, vilket är en central princip i en demokrati och en rättsstat. Man ska ha tillgång till det i tid, och det får väldigt gärna handla om snabbare lagföring, vilket den moderata ledamoten lyfte upp tidigare.

Det behöver också handla om ekonomi med rättshjälpsmöjligheter och möjligheter till juridiska biträden utan alltför höga kostnader eller helst inga kostnader alls. Det här skapar tillgång till rättvisa på riktigt.

Jag vill också ta upp en dimension som har berörts tidigare, nämligen möjligheten att närvara vid förhandlingar via video. Det ger väldigt många fördelar. Det underlättar både för parter och för vittnen i olika typer av processer att inte behöva resa långa sträckor.

Domstolsverket har försökt etablera det här på ett starkare och tryggare sätt genom att använda statens servicecenter. Jag skulle verkligen önska att dessa servicecenter fick stå kvar, för där kan man ha faciliteter som gör det tryggt även i den situationen. Det är inte säkert att det går att komma undan rädsla och oro enbart genom att lämna domstolslokalerna eller att man kan få det rättssäkert om man genomför videoförhör lite var som helst.

Det förekommer också skild praxis mellan olika domstolar. Meningen är att vi åtminstone ska få riktlinjer där man särskilt ska försöka bedöma vad det innebär för kostnader eller andra olägenheter om en part eller ett vittne behöver inställa sig fysiskt i en domstolsbyggnad. Det kan förstås också handla om att vi ska hantera rädslor och om att det kan finnas risk för påtryckningar i övrigt. Det handlar alltså även om säkerheten.

Åtskilliga processer ger i dag möjlighet till närvaro via videolänk. Det är inte minst viktigt i mål om exempelvis grov kvinnofridskränkning, där kvinnorna kan ha en väl befogad rädsla för att möta en gärningsman i rättssalen. I andra mål finns det kanske också rädsla för att råka ut för förföljelse när man som brottsoffer eller vittne lämnar domstolen. Det är också ett riskmoment.

Det finns alltså både effektivitetsskäl och säkerhetsskäl till att erbjuda videomöjligheter. Jag menar att det ytterst handlar om rättssäkerheten. Vänsterpartiet och Miljöpartiet menar att närvaro via videolänk regelmässigt bör erbjudas om målsägande eller vittne till följd av rädsla inte vill delta på plats i rättssalen.

Sedan vill jag fokusera på framför allt domstolslokaler men även andra lokaler som rättsväsendet förfogar över. Det var detta jag avvaktade till mitt anförande med att beröra och inte tog upp i replikväxlingen.

Många av rättsväsendets fastigheter ägs – tack och lov, skulle jag vilja säga – av Specialfastigheter Sverige Aktiebolag. Det är ett bolag som ägs av svenska staten. Det handlar om olika typer av lokaler och hus, såsom kriminalvårdsanstalter, ungdomshem, domstolsbyggnader och polisfastigheter. Det är verksamheter som är oerhört viktiga samhällsfunktioner, vilket ställer höga krav inte minst på säkerhet. Men det finns även privata fastighetsägare som rättsväsendet hyr av, och dessvärre finns det exempel på att samhällsviktiga fastigheter ägs av bolag med kopplingar till grov kriminalitet.

Här är det rimligt att vi försöker hitta en annan ordning. Det är inte rimligt att samhällsfastigheterna ska stå utanför demokratisk kontroll. Vi önskar en ordentlig kartläggning av hur stor andel av rättsväsendets lokaler som ägs av privata bolag och hur många av de bolagen som har kopplingar till grov kriminalitet.

Det finns nu förslag som kan komma att verkställas. Det är myndigheter som har samverkat om och diskuterat de här frågorna. Det handlar om Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten och andra relevanta aktörer och myndigheter. Detta redovisades nyligen, och man har förslag på hur problematiken kan hanteras som verkar väldigt positiva.

Det man trycker på är att vi kanske kan ha kontroll i samband med att vi säljer en fastighet men att vi när det gäller ägarförändringar som sker senare är bundna av hyresavtal och då inte kan hantera maktförskjutningar där. Man kan dock göra som myndigheterna nu föreslår och skapa ett system för kontroll av ägarförändringar där man kräver förvärvstillstånd och där statlig förköpsrätt är ett instrument för att hantera risken att lokaler ägs av illegala aktörer. Det är någonting som jag menar behöver övervägas på stort allvar. Så kan vi också bidra till en bra tillgång till rättvisa – och det i trygga lokaler.

Fru talman! Jag hör vad du säger, Ludvig Ceimertz. Nu är det ju så att praxis när det gäller möjlighet att delta digitalt i en rättsprocess varierar stort över landet. En del domare är otroligt restriktiva med detta, vilket skapar bekymmer, oro och rädsla för många både offer och vittnen. Så får det inte vara.

När det handlar om att göra det möjligt med digital närvaro har jag också erfarenhet efter att länge ha arbetat både i och utanför rättsväsendet, och det kräver att man gör det under säkra förhållanden. Där vore servicecentren utmärkta att behålla för att garantera det.

Jag känner också igen sedan många reformer tillbaka att man har försökt ändra på möjligheten att rekrytera kvalificerade jurister till domartjänster. Det går ibland trögt. Där måste det göras mer. Detta är dock ingenting som den SD-ledda regeringen på egen hand har hittat på nu. Det är ett krav sedan mycket länge.

Jag sparar att kommentera frågan om det viktiga med lokaler som är skyddade och icke- privata och inte riskerar kriminell inblandning. Det handlar om hela rättskedjan, inklusive domstolslokaler ibland.

Fru talman! Jag reagerar på Ludvig Ceimertz reaktioner på flera reservationer. Det började med kommentarerna till digital möjlighet till deltagande i rättsprocessen, och sedan följdes det upp av fler kommentarer av Ludvig Ceimertz.

Jag vill nog påstå att jag är väl medveten om det som kom fram här om att en del arbete pågår. Men jag ser också att det finns en väldig kluvenhet. När det gäller digital tillgång till rättsprocesser har Domstolsverket velat använda olika servicecenter för att etablera bra videomiljöer på olika håll ute i landet. Samtidigt drar regeringen tillbaka möjligheten för ett antal servicecenter. Det här är inte bra ur demokratisynpunkt över huvud taget, och allra minst när det handlar om rättsväsendet.

När det handlar om domare har vi från Vänsterpartiet haft kontakter som har lett till att vi är oroade över hur situationen ser ut. Vi tycker att arbetet måste accelerera och att man måste ge mer stöd på olika sätt för att rekrytera domare och avlasta dem som är hårt pressade i dag. Det gäller också lokalerna, som jag kommer att återkomma till i mitt anförande. Men låt oss börja med det här.

Ger man med en hand och tar tillbaka med en annan?