Gudrun Nordborg

Herr talman! Jag ska kommentera lite baklänges. Detta med två dagar bekymrar mig inte. Men att man lägger fram ett lagförslag som inte har varit föremål för vare sig utredning eller remissbehandling är allvarligt.

Den kritik vi har mot förslaget är att det är en väldigt märklig konstruktion att bygga på vad man tror ska bli påföljden för vissa brott och en lång katalog som skulle kunna gå in i detta – vi har flera reformer som kommer att rubba en sådan princip. Från Vänsterpartiets sida vill vi ha en tydlig brottskatalog. De här paragraferna, de här brotten, ska medge att de nya medlen tillgrips.

Vi vill inte heller ha den här straffrättsventilen, där man försöker bedöma en klump av brott. Detta menar vi är väldigt rättsosäkert, och vi avundas verkligen inte dem som ska tillämpa den här lagstiftningen.

När det sedan handlar om skolfrågan är vi ense om att det är bra nu. Men vi behöver kanske inte gå tillbaka tio år för att säga att det hade varit bra då. Regeringspartierna har suttit ett antal år nu, och detta skulle ha kunnat komma tidigare också från den nuvarande regeringsmakten.

Herr talman! Ledamoten Martin Melin hävdade att vi enbart yrkar avslag. Det gör vi inte. Vi har ett liknande förhållningssätt som Miljöpartiet och vill att regeringen återkommer med ett förslag som är mer rättssäkert.

Vi står inför kriser. Det är vi helt ense om. Men det handlar också om att vi måste hantera kriser med respekt för vad en lagstiftning innebär. När man kringgår och inte följer konstitutionella regler och annat och går fram oerhört fort och slarvar underminerar man de demokratiska spelreglerna.

Jag tycker att det är allvarligt att man accepterar att de konstitutionella reglerna kringgås. Men jag vill också markera att Vänsterpartiet har alternativet att regeringen bör återkomma, för det är allvarliga problem vi ska hantera.

Jag tror att vi är helt ense om att förebyggande åtgärder måste komma till stånd. Men jag tycker att regeringspartierna åberopar socialtjänstlagen lite för snabbt. Det är en viktig lagtext, men den ska verkställas. Den är ju alldeles ny. Vi måste vänta på att se hur kommunerna kan leva upp till och förverkliga den.

När det gäller den satsning på skolan som kommer nu beror den på att det är valår. Den hade varit välkommen mycket tidigare och hade kunnat hjälpa många barn.

Skulle jag kunna få några kommentarer om detta?

Herr talman! Det är fortfarande en ytterst allvarlig och grym situation med skjutningar och sprängningar som drivs fram via de organiserade kriminella miljöerna. Lagförslaget vi nu talar om handlar om barn. Det är barn som har vitt skilda uppväxtvillkor, barn i det svenska klassamhället och barn som inte fyllt 15 år.

Tankar på barn väcker känslor och ska väcka känslor. Att höra klingande skratt från barn fyller nog de allra flesta av oss med glädje. Jag vill också tro att de flesta av oss känner sorg när barns behov inte blir tillgodosedda och förtvivlan om barn utsätts för hot och våld.

Sverige är egentligen ett rikt land. Men vi har en omfattande barnfattigdom. Enligt SCB kan det handla om mer än 400 000 barn. Enligt Rädda Barnen är det cirka 200 000 barn som lever i en ekonomisk utsatthet som innebär att familjer inte har råd med de allra mest nödvändiga utgifterna för boende, kläder och mat.

Som om inte det vore nog upplever många barn våld. Det är ett våld som finns mitt ibland oss oavsett samhällsklass. Vart tionde barn i Sverige har någon gång bevittnat, sett eller hört, våld i hemmet, och vart tjugonde barn har gjort det ofta. Det är alltså ett barn i varje klass.

Många har också utsatts för fysiskt våld på sin egen kropp. Många pojkar lär sig den vägen också våld som ett maktmedel genom att de ser pappa slå. Forskningen visar också att det är en ökad risk för de barnen att så småningom i livet använda våld. Vi kan också se detta vålds eko i många av de gängkriminellas erfarenheter av traumatiska upplevelser som barn.

Frågan är nu: Ska barnen bära konsekvenserna av vuxnas och samhällets bristande förmåga att ge dem trygghet? Ska barnen bära konsekvenserna av att ansvariga myndigheter inte lyckas fånga upp dem om de är på glid och därmed öppnar för att de kriminella krafterna kan rekrytera dem och utnyttja deras sårbarhet också via nätet och inte enbart fysiskt?

Sverige har ett stort ansvar för att säkerställa att barn inte dras in i kriminella nätverk. Många remissinstanser markerar mot att regeringen har alltför stort fokus på repressiva åtgärder. Liksom Vänsterpartiet hävdar de att de förebyggande insatserna behöver uppmärksammas ytterligare och få resurser.

En strikt välfärd behövs med förskola, skola, socialtjänst och BUP för att kunna upptäcka och förhindra en negativ utveckling. Vi vet forskningsmässigt att just de förebyggande insatserna har stor effekt när det handlar om barn. Så kan man stärka barns självkontroll, självkänsla och kapacitet att stå emot lockelserna från de kriminella gängen.

Nu står vi inför något helt nytt i svensk politik, en rätt i fråga om användning av hemliga tvångsmedel mot unga, så unga att de inte ens är straffmyndiga. Forskning visar att när barn mer eller mindre behandlas som vuxna lagöverträdare finns det en tydlig risk för att de stärks i sin kriminella identitet. Det försvårar naturligtvis rehabilitering och ökar risk för återfall.

Barnkonventionen markerar i sin artikel 40 att barn som inte har uppnått åldern för straffbarhet ska hanteras alternativt och därmed utanför det straffprocessuella förfarandet. Artikel 2 nämns nästan inte i våra sammanhang. Det handlar om antidiskriminering, som också är väsentligt.

Så gott som alla förslag som vi nu har framme hotar barnens personliga integritet. Det finns också de som är väldigt oroliga för att det får spridda effekter inte enbart för de barn som konkret skulle kunna vara i farozonen för att bli rekryterade utan också för deras nära vänner och anhöriga, som kanske också är barn.

Det kan inte nog markeras att barn kan vara både gärningspersoner och offer. Det är inte sällan som de barnen rekryteras på nätet eller ute i andra miljöer genom hot, våld och gromning. I och med att det numera är straffbart att rekrytera barn in i kriminaliteten bör den dubbla utsattheten hos de drabbade barnen både synliggöras och tydliggöras.

Vi står nu i ett läge där jag tror att lagförslagen kommer att röstas igenom i eftermiddag. Jag har sagt förut, och jag upprepar det, att juridik är frusen politik. En majoritet i riksdagen har makt via våra demokratiska regler att diktera lagstiftningen.

Men juridik är också någonting annat. Det är en disciplin i akademin med krav på att vissa hierarkiska principer om till exempel respekt för grundlag och vissa konventioner måste iakttas. I detta lagstiftningsärende finns det kritik från Lagrådet på den punkten. Regeringen har dessutom uppenbarligen mycket bråttom. Lagtexterna med snåriga regler på 24 sidor ska träda i kraft redan den 1 oktober, om två veckor.

Jag och Vänsterpartiet yrkar först och främst bifall till vår reservation 1. Där avstyrker vi förslaget om att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år, det vill säga tvångsmedel i förebyggande syfte utan krav på misstanke om brott. Vi avstyrker också annat, men särskilt kraftigt de preventiva åtgärderna.

Sammanfattningsvis menar jag och Vänsterpartiet att förslaget är för långtgående och att det inte uppfyller kraven på rättssäkerhet och proportionalitet. Det tar inte heller tillräcklig hänsyn till barns särskilda rättigheter. Riksdagen bör därför avslå propositionen.

Vi har också en ytterligare reservation som jag vill lyfta fram och yrka bifall till. Det är nummer 3. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa tydligt angivna brott. De ska finnas i en brottskatalog, och det ska inte vara så luftigt som i propositionen vi har framför oss i dag. Dessutom bör regeringen lägga till ett förslag om att barns kommunikation med föräldrarna ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning.

Fru talman! Tack för följdfrågan, Henrik Vinge!

Vi kommer inte att önska att de som har begått grova brott ska stanna i Sverige. Där är det antagligen motiverat med utvisning.

När Henrik Vinge kommer med statistiken att nio av tio får stanna vet inte jag vilken typ av brott som avses. Det som nämndes som underlag var utländskt medborgarskap. Där kan det vara stor variation i hur allvarliga brotten är.

Det är alltså inte så att vi skulle bromsa all form av utvisning. Men det ska ske utifrån grundläggande värderingar i en rättsstat med mänskliga rättigheter.

Det är också så att brottsoffers behov av upprättelse kan tillgodoses på många olika sätt. Vi är ense om att bara en fällande dom är en stark upprättelse för ett brottsoffer. Var den eventuella påföljden sedan verkställs behöver inte betyda allt. Men det kan betyda mycket, och det gör det säkert när det handlar om de riktigt allvarliga brotten. Då är också Vänsterpartiet inne på att det ska vara möjligt att verkställa utvisningar.

Fru talman! Tack, Henrik Vinge, för din fråga! Jag tror att du vet ungefär vad jag kommer att svara, och det är inte så tillspetsat som Vinge vill få det att framstå.

Vänsterpartiet tycker inte att man inte ska avtjäna straff för de gärningar man har begått. Men frågan är: Var kommer straffrätten att kunna verkställas bäst och vara till störst nytta för den som har begått ett brott? Där måste anknytningen till Sverige och det alternativa landet bedömas parallellt. Det markeras också i propositionen att det är viktigt att man ser till samtliga aspekter i bedömningen. Det ska vara en helhetssyn.

Jag tror att det här också kan handla om relationer. Vi kanske vill behålla vissa familjerelationer som skulle kunna vara läkande. Dagens utveckling, där vi ofta ser att regeringspartierna med stöd av SD eller pådrivna av SD vill öka möjligheterna till utvisning, gör att det här utmanas ytterligare. Vi vill markera, och det gör vi också med vår reservation, att vi är lite oroliga för att det kommer att bli en stor utflyttning till andra länders fängelser, framför allt – det är ju mest det vi diskuterar.

Jag inser också att regeringspartiernas strategi är att få bort så många personer som möjligt som inte är svenska medborgare. Jag menar att det kan finnas andra grunder till att sådana personer bör få finnas kvar i Sverige.

Fru talman! Vi ska återgå till att diskutera verkställighet utomlands och vice versa av utländska beslut hos bland annat svenska myndigheter och fängelser. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Jag ska återkomma lite mer till innehållet.

Det var en utmaning att hantera det här betänkandet. Det är ett svårhanterligt underlag. Utskottets betänkande i sig var inte svårt. Men vad ligger bakom det? Jo, en proposition på mer än 400 sidor. Underlag är dels en departementsstencil från 2019, dels en ganska stor SOU från 2023.

Om man ska fånga det som vi ofta är nyfikna på, hur reaktionerna har varit på utredningsunderlaget, är det väldigt svårt att hitta remissvaren. Man får gå in och kanske via sökord försöka att söka på de instanser som man tycker är viktigast.

Det finns ingen lista med remissinstanserna som det brukar finnas där man kan läsa hela deras svar, vilka inte alltid avspeglas i propositionen. Jag försökte den här gången att fånga en del via propositionen.

Jag sökte på Amnesty och Advokatsamfundet och fann en del nedslag. Jag sökte på Civil Right Defenders och fick veta att de inte hade rått med att lämna remissvar den här gången. Ideella organisationer gör inte alltid det.

Sedan har jag förstås försökt att läsa lagförslaget. Det är många ganska trassliga paragrafer i sju kapitel som mycket handlar om formalia. Där är det ibland svårt att greppa vad det ena eller andra alternativet innebär i relation till vad som är skrivet i propositionen.

Sammanfattningsvis är Vänsterpartiet i varje fall berett att ställa sig bakom betänkandet. Vi tror att det i stora delar är viktiga saker. Man utvidgar i någon mån möjligheterna att anpassa verkställigheter av sanktioner på ett sätt som kan bli väldigt fördelaktigt för den enskilde. Det blir oerhört intressant att följa hur det här kommer att tillämpas framöver, och det återstår att se.

Det som regleras i de här kapitlen i lagen är förutsättningarna för när en svensk dom på frihetsberövande får verkställas i en annan stat och när en utländsk dom på frihetsberövande får verkställas i Sverige. Men det handlar också om när ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i ett annat land och likaså när ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i Sverige.

Huvudregeln är att beslut om sådana här saker ska fattas på myndighetsnivå. Jag tror att det är viktigt, och flera remissvar har pekat på att det bör vara så. Det ska inte handla om politiska beslut, och det är inte regeringen som ska avgöra, utom i undantagsfall.

Man markerar också att det viktiga är att försöka se vad ett sådant här beslut innebär. Den övergripande förhoppning som regeringen uttrycker, och som jag verkligen delar, är att den dömdes sociala återanpassning underlättas av verkställighet som överförs från ett land till ett annat.

Det markeras också att man ska göra en helhetsbedömning, vilket givetvis är viktigt. Man ska ta hänsyn till hur länge personen har varit bosatt i det ena eller andra landet, hur familjen ser ut, hur arbetssituationen ser ut och vilka språk personen behärskar. Det ska också tas hänsyn till kulturella band till respektive stat.

Sedan har vi frågan om medborgarskapet. Om någon är dömd i Sverige och är medborgare eller bosatt i den andra staten menar man att en överförd verkställighet dit skulle underlätta återanpassningen. Men man skriver också att detta bör kunna ske även om den dömde är svensk medborgare. Där menar jag att Miljöpartiet har gjort en viktig markering i sin reservation, och jag utgår från att vi får det ytterligare belyst.

Sedan finns det bromsar, som vi absolut ska kunna ha, som blir hinder för att flytta en person från Sverige till ett förverkande av påföljden utomlands. Man får inte utmana de regler vi har i utlänningslagen som hindrar avvisning eller utvisning.

Man måste också vara uppmärksam på om det handlar om en utländsk dom som någon vill ha verkställd i Sverige. Det är inte alltid rimligt att så ska få ske. Det handlar bland annat om de fall då motsvarande brott eller handling inte är kriminaliserad i Sverige. Det krävs alltså dubbel straffbarhet.

Det krävs också att den dömde vid tidpunkten för brottet och gärningen inte är under 15 år. Man menar även att vi ska bromsa om det finns risk för att det gäller ett politiskt eller militärt brott.

Vår reservation 1, som jag yrkar bifall till, handlar om att vi ska förhålla oss ganska strikt när det gäller riskerna för att en utvisning, trots att den är beslutad i domen, inte innebär att den som har fått domen inklusive utvisning skulle ha en dålig anknytning till Sverige. Om det finns en starkare anknytning måste det beaktas också i det fallet.

Vi menar från Vänsterpartiets sida att samtycke ska krävas för att fängelsestraff ska få avtjänas i ett annat land än Sverige även i de fall där personen har dömts till utvisning.

Vi har ytterligare en reservation som jag vill nämna som hänger ihop lite grann med detta. Den handlar om att samtycke ska kunna återkallas under hela processens gång. Till stöd för reservationen finns flera yttranden i propositionen, bland annat från Advokatsamfundet, Uppsala universitet, Göta hovrätt och Örebro tingsrätt. De har liknande invändningar. Det får alltså inte anses säkerställt att man när man lämnar ett samtycke alltid har en fullgod bild av vad det kommer att innebära. Man bör därför kunna få återkalla ett samtycke, och man ska ha rätt att överklaga beslut.

Amnesty markerar att de hade önskat fler påminnelser om bestämmelser om mänskliga rättigheter – både från våra egna grundlagar och från Europakonventionen. Regeringens svar är att detta alltid ska beaktas. Låt oss hoppas att det är så och att vi både i lagtexten och i tillämpningen nu kommer att respektera mänskliga rättigheter.

Fru talman! Vi är djupt oeniga. Det handlar också om att vi kan se att när man har använt visitationszoner eller vistelseförbud blir det lugnt i just de områdena. Det är samma sak med kameror. Men det finns också en risk, som många i dag bevisar, att kriminaliteten flyttar på sig.

Det handlar om någonting annat och mer som måste ske. Vi ska ha starka sociala insatser och avhopparverksamheter som fungerar och som inte blir kontaminerade av nya kriminella krafter.

Sedan vill jag också markera att välfärden inte var perfekt under tidigare mandatperioder när Socialdemokraterna hade mer makt tillsammans med andra vänsterkrafter. Det behövdes göras mycket mer för att få en fungerande välfärd med starka skyddsnät, som också tar barns och ungdomars utsatthet på fullt allvar.

Den generella utvecklingen i världen och i Sverige har skapat utmaningar som varken den förra regeringen eller den nuvarande klarar av att riktigt tackla, med internet och andra utmaningar som verkligen är skarpa för kommunikation och för att trigga till nya brott.

Vi måste hitta nya verktyg och våga satsa på att till exempel fler poliser ska patrullera på nätet.

Fru talman! Jag vill fråga Henrik Vinge om evidens för de påståenden som kom här. Antalet skjutningar har visserligen minskat, men vi ser att antalet sprängningar ökar. Kriminaliteten anpassar sig alltid, och man tar så få risker som möjligt.

Vi kan däremot vara överens om att om det finns en risk att man åker dit och blir gripen av polis utgör det en viktig avskräckande effekt. Men all forskning, både internationell och svensk, visar att det som verkligen har betydelse är sociala förebyggande insatser. Hårdare straff får inte de effekter som regeringspartierna hävdar.

Det beläggs gång på gång. Jag vill med kraft bestrida att vi skulle vara blinda. Jag menar att det snarare är regeringspartierna som tittar på utvecklingen ur ett väldigt snävt perspektiv. Vi på vänstersidan har starkare belägg när vi vill att det ska satsas mer på förebyggande verksamheter.

Samtidigt måste vi naturligtvis också ha åtgärder från polis och åklagare och ha en kriminalvård som är beredd att ta emot de grövsta förbrytarna.

Herr ålderspresident! Jag börjar med att säga att vi från Vänsterpartiets sida står bakom betänkandet, men jag yrkar också bifall till reservation 8.

Det är mycket i dag som har kretsat kring mäns våld i olika former. Jag tycker också att vi kan se bedrägerier, som aktualiseras i det här betänkandet, som en form av väldigt allvarligt ekonomiskt våld. Jag tror att det är viktigt att vi som lagstiftare tar ansvar och bestämmer oss för att markera mot detta och skydda dem som är särskilt sårbara i offerpositionen – helst ska de inte bli brottsoffer.

Jag tycker också att det är extremt viktigt att vi vågar diskutera mer hur vi kan förebygga de här bedrägerierna och hur vi kan begränsa effekterna för den som ändå blir utsatt. Här vill jag påstå att bankerna har ett stort ansvar. En del av dem har börjat ta det genom att kompensera utsatta personer med vissa belopp. De försöker lägga upp varningstexter. Men det skulle vara ännu bättre om de också kunde klara av att begränsa plötsliga, stora utbetalningar och göra en koll. Är det här verkligen relevant? Det handlar om att fördröja utbetalningar. Skulle vi kunna resonera som vi gjorde när det gällde att mörka namnen på beslutsfattare när det skickas underrättelser, som vi diskuterade nyss? Kan vi hitta fler sådana system?

Skulle vi kunna ha det som det är i England? Där får den utbetalande banken stå för den ena halvan av förlusten, och banken som får överföringen får ta den andra halvan. Det handlar långtifrån alltid om hela förlusten. Men de här bankerna kan vara medskyldiga. Det är väl det jag skulle vilja peka på. Jag vill också med detta markera att här finns en del strukturer som vi borde anmäla, använda och angripa innan vi går ned på ett personligt ansvar. Här handlar det mycket om att jag vill begränsa offrets personliga ansvar.

Andra oerhört viktiga inslag i betänkandet handlar om utsatthet för allvarliga sexualbrott. Här tar man ett viktigt steg när man säger att den person som är mellan 15 och 18 ska ha ett starkare skydd. Är man under 15 år är det våldtäkt oavsett om man ”samtycker” eller inte; det behöver inte användas våld. För gruppen 15–17-åringar kan det vara väldigt tveksamt om samtycket egentligen är giltigt eller om man är så starkt beroende eller har en så svag position att det bör bedömas som våldtäkt eller sexuellt övergrepp mot barn. De fall som vi har berört tidigare i talarstolen har handlat om att man har nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Kanske låtsas man samtycka eller förstår inte skillnaden mellan att markera för nej och att uttrycka samtycke och ja. Förslaget är viktigt, självklart och efterlängtat.

Sedan handlar det också en del om ord och uttryck i lagtext och i allmänhet. Ord har en väldig betydelse. Det är viktigt att vi ändrar från ”köp av sexuell tjänst” – det låter som någon service – till ”köp av sexuell handling”. Det får dessutom betydelsen att det här också kommer att träffa handlingar som sker online, det vill säga utan fysisk kontakt.

Jag är säkert inte ensam om att ha blivit utsatt för en mejlstorm från personer som vill kalla sig för sexarbetare och antagligen upplever sig som sådana. Jag har blivit fascinerad av en del av läsningen. De vill markera: Det här är min viktiga försörjning. Jag har inget alternativ. Jag har en väldigt trasig bakgrund. Jag har inte fått gå i skola. Vad ska jag göra nu? Då tänker man: Men hur kan du som inte har fått någon utbildning formulera dig så väldigt raffinerat?

Här blir något som är vanligt inom ”sexindustrin” uppenbart. En aktör kan ha den här väldigt underordnade positionen. Sedan är det en hallick eller organisatör på en annan nivå som skriver annonser och sådana här mejl. Om det skulle vara så att det existerar en ”lycklig hora”, som de vill påstå, är det inte där problemet ligger. Det ligger hos alla de andra, som inte har den positionen. Det är en stark underordning och utsatthet som föranlett dem att gå in på en sexmarknad.

Jag skulle också vilja nämna att vi har kommit så pass långt att vi fått dem som vågar att organisera sig utifrån att de varit involverade i sexhandel. Jag tänker på en av de organisationer som uppstod under metoo: Inte din hora. Unga tjejer beskrev sin enorma utsatthet och ville agera, och de fortsätter att agera väldigt starkt. De markerar att de inte vill ha köpta våldtäkter. De markerar också mot pornografi. Mycket av det som pågår handlar om att vi nästan accepterar köpta våldtäkter.

Varför yrkar jag då bifall till reservation 8? Jo, det är för att de som varit involverade i svåra verksamheter markerar hur svårt det kan vara att värja sig i relation till en vuxen när man är i ålderskategorin 15–17 år. Om man önskar en sexuell handling och betalar för den innebär det i sig ett utnyttjande av barnet och skapar en beroendeställning. Jag tror att vi kan ta ett steg till inom en nära framtid för att klargöra om det skydd vi har nu är tillräckligt starkt eller om ytterligare skärpningar krävs. Jag tror att det krävs mer. De förslag som vi diskuterar nu och beslutar om i morgon är väldigt viktiga, men fortsättning måste följa.

Fru talman! Det vi diskuterar nu är att försöka skydda offentliganställda och begränsa den utsatthet för våld, hot och trakasserier som de riskerar.

Det är uppenbart att frågan är svår, och det är inte självklart hur vi ska hantera den. Det handlar om hur vi ska kunna skydda grundläggande principer om objektivitet, legalitet och likabehandling och att de inte får sättas åt sidan. Detta är grundläggande principer i en demokrati och en rättsstat.

Jag medger gärna att det har varit mycket diskussioner inom Vänsterpartiet om hur vi ska förhålla oss till förslaget. Vi har å ena sidan remissinstanser som har sagt att det riskerar att utmana mänskliga rättigheter, å andra sidan ett antal fackföreningar som markerar att vi behöver de här reformerna. Det är inte självklart hur vi ska välja, men vi har faktiskt valt att i högre grad följa de fackliga rösterna.

Sedan gäller det, vilket jag tror att vi kan vara ense om, att vi följer rättsutvecklingen väldigt noga. Det finns också några saker som vi kanske kan vara mer överens om än andra. Att kunna dölja uppgifter om personnamn när man underrättar om beslut är en åtgärd som jag tror är bra – sedan kan vi diskutera om den är tillräcklig. Det gör inte att vi åsidosätter möjligheterna till insyn, eftersom det går att få fram uppgifter om vem tjänstepersonen var. Men det blir i alla fall en viss fördröjning så att den som är upprörd över ett beslut hinner fundera lite till innan man agerar på något fräckt eller trakasserande sätt.

Jag tror också att det kan vara viktigt att vi har personuppgifter som är skyddade när det handlar om personalärenden och till exempel poliser i utbildning. Jag tror inte att vi ska utmana systemet och göra det alltför lätt att klassificera folk och sedan spåra dem i deras hem och privatliv.

Den svåra frågan är på sätt och vis den som handlar om förolämpning mot tjänsteman – någonting som är vanligt. Jag har arbetat inom lokalpolitiken tidigare, framför allt inom socialtjänsten, och jag har haft mycket kontakter med kriminalvården. Där finns en stor utsatthet för detta, och det blir ibland näst intill en never-ending story där någon hela tiden trakasserar men gör det på ett sätt som inte når upp till de klassiska brottskategorierna. Det skulle behövas en möjlighet att markera något bättre och kanske få stopp på ett sådant beteende.

Det finns också anledning att se vad regeringen skriver i propositionen och vad syftet är med det här. Det handlar inte bara om att någon kastar ur sig en oförskämd kommentar, utan det ska ha ett större djup för att kunna hamna i detta. För straffansvar ska det typiskt sett kunna förutsättas att det är opåkallade påhopp och angrepp som träffar tjänstemannen – som man föredrar att skriva i propositionen, men jag föredrar att säga tjänstepersonen – på ett mer personligt plan. Det kanske inte enbart riktar sig mot den enskilde utan också mot anhöriga och barn, och den som är utsatt blir orolig för vad som ska kunna följa om man inte lyder den som trakasserar.

Det kan också vara sådant som är grovt kränkande därför att det anspelar på att tjänstepersonen har fattat beslut utifrån sitt etniska ursprung, sin sexuella läggning, sin könstillhörighet, ett funktionshinder eller något annat särpräglat drag som personen i fråga har. Det är angrepp som är djupt kränkande och som inte har att göra med att man diskuterar ett beslut eller en åtgärd i sak, utan de är direkt riktade mot personen.

Här är det meningen att brottet ska hamna under allmänt åtal. Jag har märkt i debatten, inte minst på sociala medier, att vissa tror att allmänt åtal innebär att åklagare måste väcka åtal. Så är det inte. Allmänt åtal avser att det inte är nödvändigt att jag som känner mig träffad av brottet anger någonting till åtal utan att åklagaren ska pröva detta. Det ska på sakliga grunder prövas om det är tillräckligt på så sätt att rekvisiten är uppfyllda för brottet: Har vi tillräckliga bevis för att det handlar om det här brottet? Och har vi tillräckliga bevis också för att det är den här personen som har begått brottet? Det är alltså något helt annat.

En sak jag tycker är intressant är att det i mängden av remissvar är två teman som ständigt återkommer: Det här borde man kunna hantera med en bättre arbetsmiljö, och det här borde man kunna hantera med en bättre budget.

Det handlar om att man vill ha åtgärder i den ordinarie arbetsmiljön som gör att man kan vara beredd. Det kan vara att ha utrymme för något så banalt som att bara hinna prata: Vad är det vi har upplevt? Är det här en riskfylld situation? Kan du vara med mig på ett tjänstebesök? Kan du sitta intill när jag har besök av en person som jag inte litar på? Kan vi jobba tillsammans och vara två i ett visst ärende? Kan vi träna oss i det som polisen gör med det de kallar dialogpolis, alltså att dämpa en konflikt så att det inte hela tiden blir ett eskalerande?

Jag tror att alla professioner har glädje av att ventilera och bygga upp sådana här frågor. Jag tror också att det egentligen är ett ansvar för arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan dock inte alltid tillhandahålla detta om det inte finns en viss budget för att kunna arbeta på det sättet.

Här vill jag återigen markera att det inte är rimligt att vi hela tiden lutar oss mot straffrätten och glömmer bort det viktiga förebyggande arbete som kan reducera dessa problem på riktigt och i grunden.

Fru talman! Med våldskompetens blir det i alla fall enklare att se mönster och följa upp. När det gäller det här fallet läggs ansvaret på offret. Även om hon var kvinnlig polis är det fel inställning att det är hon som ska leverera allting. Man måste hjälpas åt och se om hon kan berätta mer. Finns det ytterligare saker man skulle kunna följa upp och som leder till att man får en tryggare inställning? Man kanske åtminstone kan ge skydd med ett kontaktförbud. Men det är inte säkert att sådana dialoger leder till att man får underlag för åtal och fällande dom.

Det måste inte vara så här. Så skarpa krav får vi inte ha. Då har vi inte kommit någonvart med de reformer som har skett hittills och som det har tagit årtionden att flytta fram. Där är vi absolut inte färdiga ännu. Det tror jag att vi förhoppningsvis är ensamma om. Fördomar får inte fortsätta att styra.

Fru talman! Jag tackar för ledamotens frågor.

Jag vill börja med avslutningen, vad vi gör om det bara finns en misstanke. Då ska vi fortsätta och se om den går att styrka. Det går ofta. Det kan finnas sms, det kan finnas brev och det kan finnas sådant som vi inte direkt letar efter. Det kan vara så att den som har varit utsatt har berättat för grannar, vänner och andra. Det kan finnas spår hos hälso- och sjukvården och så vidare.

Jag tycker att det är viktigt att detta lyfts upp i propositionen. Också när det är hotfulla situationer och upprepade förföljelser ska man kunna agera. Där tror jag att vi kan komma längre, och det tycker jag är en viktig del. Det måste inte finnas en fällande dom, som man är alldeles för fixerad vid i dag.

När det gäller exemplet med en kvinnlig polis känner jag till många kvinnliga poliser. Det spänner över år, så det är inte bara precis nu. De har blivit avvisade i rättsväsendet, som har sagt: Du är polis och borde kunna försvara dig själv. Vi tror inte på dig. Du skulle kunna hantera en sådan situation. Det här är inte giltigt.

Det finns situationer där det är en kvinnlig polis som är gift med en manlig polis. Då blir det ännu svårare. Jag minns första gången rättssystemet klarade av att fälla en manlig polis för grov kvinnomisshandel, som det handlade om den gången. Det handlar om fördomar och gränser som vi måste bryta. Dessa fördomar ska vi göra upp med så mycket vi kan. En polis kan vara våldsam på ett felaktigt sätt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och till den proposition som det bygger på.

Jag vill markera att detta är väldigt efterlängtat. Det är också så att det här har varit en fråga som i mycket har drivits av den förra regeringen, och det är viktigt att detta fullföljs. Jag vill också, liksom flera andra här i talarstolen, markera att vi är långt ifrån färdiga med den här problematiken.

När man från kvinnorörelsens sida – inte minst jourerna – i slutet av 80-talet började kräva vad man kallade besöksförbud var det i sig, som några har hunnit nämna här, en viktig reform och ett nytänk. Numera heter det kontaktförbud, och det vill jag att vi ska uppmärksamma. Här blir det på sätt och vis fokus på att det enbart skulle vara fysisk förflyttning av en hotfull person som innebär någonting för den som har varit eller riskerar att bli utsatt för hot och våld.

Även brev, sms och information på sociala medier, som kanske inte tydligt är riktad till en person men ändå träffar den som har varit offer eller är rädd för att bli offer, blir en återtraumatisering som är allvarlig för vuxna och än mer för barn. Även här måste reformerna skydda kvinnor och barn. Att en förövare eller trolig förövare gör sig påmind är väldigt dramatiskt.

Det blir också tydligt att vi kan behöva detta instrument i fler konstellationer än dem vi tänker på i första hand. Våld i nära relationer som drabbar kvinnor och barn är givetvis den allra allvarligaste, men detta ska även gå att använda för att skydda målsäganden och vittnen i rättsprocesser och underlätta för rättsväsendet att få korrekt information som kan bidra till friande eller fällande domar. Att kunna stötta dem som är målsägande och vittnen i andra situationer vill jag markera som ytterligare viktigt.

Om vi begränsar oss till de fysiska förflyttningarna är det oerhört viktigt att skyddsområdet är utvidgat. En passage i texterna som återkommer flera gånger är att man vill att området för kontaktförbudet ska vara så stort att polisen hinner fram om förövaren närmar sig gränsen för det. Jag tror att det finns väldiga utmaningar här, men jag hoppas verkligen att man kan tackla dem. Det är ju stora skillnader på var i riket man befinner sig. En kommun i övre Norrland är jättestor medan en kommun i södra Sverige är ganska begränsad till ytan. Ambitionen måste dock vara att leva upp till detta löfte så att området blir tillräckligt stort.

Det är ganska sällsynt att barn är skyddspersoner. Det har dock ökat successivt, och nu rör 8–10 procent av besluten om kontaktförbud barn. En jätteviktig markering i propositionen och betänkandet är att barn ska ha rätt till ett eget ombud. Om barnet ska skyddas av ett kontaktförbud ska det tillsättas en särskild företrädare, alltså en jurist som för barnets talan och gör barnets röst och behov tydliga. Om barnet i stället begränsas av ett kontaktförbud ska barnet ha en offentlig försvarare. Båda dessa aspekter är givetvis viktiga.

Vi måste gång på gång understryka att risken för att våldet trappas upp är som störst när en kvinna håller på att bryta upp från ett förhållande eller nyligen har gjort det. Här brister det stort i insikt. För ett par år sedan tittade Jämställdhetsmyndigheten på vårdnadstvister och kunde i sin rapport visa att våld var inblandat i 64 procent av fallen om vårdnad och umgänge.

De steg vi nu försöker ta är steg i en riktning mot att vi ska förverkliga löften och förpliktelser vi har åtagit oss i dokument om mänskliga rättigheter. Ni tänker säkert på barnkonventionen eftersom jag nämnde barn och vårdnadstvister, men det handlar också om Istanbulkonventionen, som nämns alldeles för sällan. Däri finns starka krav på att staten ska kunna skydda både kvinnor och barn bättre.

Det finns annan kritik att ta till sig. Riksrevisionen har granskat mycket i sin rapport, och Noas senaste rapport visar att polisen hade kunnat förhindra fler fall av dödligt våld mot kvinnor om man hade varit skickligare. Kompetensen i hela rättsväsendet måste skärpas, och detta motionerar Vänsterpartiet om år efter år. Kompetensutvecklingen blir heller aldrig färdig, för det kommer ständigt nya forskningsrön och fakta man behöver ta till sig för att kunna ge ett rimligt och rättvist skydd.

I dagens medier ser vi också att det är mycket som inte hanteras rätt. I ett fall, som utifrån det material som har samlats in verkar vara hedersrelaterat, säger man att den kvinna som senare mördades hade gjort flera anmälningar men att hon sedan tog tillbaka dem. Men det är faktiskt inte möjligt längre, för det är allmänt åtal. Om det görs en anmälan måste man förvalta den. Det handlar också om att bemöta offret på ett sådant sätt att offret förhoppningsvis fortsätter att ge information. Man ska dock inte stanna där utan försöka finna annat bevismaterial och hela tiden, oavsett om anmälan tas tillbaka, fortsätta när underlaget gör en misstänksam. Till exempel hade den nämnda kvinnan åtskilliga fysiska skador.

Jag ska också beröra att det finns åtgärder i rättsväsendet som inte alltid är kompatibla med varandra. Ett kontaktförbud omfattar ju ett visst område, och det ger personen som omfattas av förbudet en fingervisning om var den som ska skyddas från hot och våld finns. Detta är omöjligt att kombinera med andra åtgärder, till exempel skyddade personuppgifter med skyddad folkbokföring, eftersom man då redan har pekat ut var kvinnan nu finns. Sekretessmarkeringar fungerar inte heller bra.

Det yttersta skyddet, fingerade personuppgifter, innebär att den som är offer måste radera ut hela sitt tidigare liv och sina kontakter för att undvika kontakt med en enda person. Här är det jätteviktigt att fortsätta att diskutera vilka möjligheter vi har att agera utifrån Jämställdhetsmyndighetens förslag att det i stället är förövarens liv som ska begränsas. Om detta har Centerpartiet en reservation.

Min talartid är slut, så jag stannar där.

Fru talman! Jag vill rikta mig till justitieministern. Vad tänker ministern göra med tanke på den dramatiska rapporten som har kommit från Noa om polisens bristande våldskompetens efter att man har granskat fall där kvinnan har dött av mannens våld? En av slutsatserna är att flera kvinnors död kunde ha förhindrats om deras försök att anmäla hade tagits på allvar.

Granskningen är gjord av Noa inom polisen. Tyvärr bekräftar detta vad åtminstone kvinnorörelsen upprepade gånger har påpekat sedan 80-talet. Nu hoppas jag att man tar problemet på än större allvar när rapporten kommer från polisen.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3.

Rent allmänt kan man säga att skrivelsen från regeringen syftar till att så objektivt som möjligt beskriva nyttan av de olika tvångsmedlen. Berörda myndigheter har redovisat bland annat om sådana uppgifter har lett till stärkta misstankar mot den misstänkte, till ett annat tvångsmedel, till att en effektivare spaning har kunnat genomföras, till situationer där misstänkta har kunnat avföras från utredningen eller till att den misstänkte har kunnat åtalas. Dessutom har man försökt att beskriva hur tvångsmedlen har utgjort underlag i förhörssituationer eller använts som överskottsinformation och om uppgifterna har bidragit till utredning om brottsutbyte, alltså ekonomiska vinster.

Det är massor av siffror i rapporterna, och de återges förstås i det som regeringen har sammanfattat i sin skrivelse. Men frågan är egentligen: Vad är det för typ av brott man har kunnat hindra? Och vad är det för typ av misstankar man har kunnat avfärda? Vi får inga egentliga mått på detta, och jag vet inte om jag ska önska det heller.

Detaljredovisningar skapar också nya frågor. Men jag vill markera att detta är en väldigt trubbig redovisning. Den säger inte allt om den verklighet som vi uppenbarligen upplever på väldigt olika sätt.

Det är också intressant att vi från justitieutskottet har varit inbjudna både till Åklagarmyndigheten och faktiskt just nu på förmiddagen också till Polismyndigheten för att där få en redogörelse för hur de ser på synen på användning av hemliga tvångsmedel och tvångsmedel över huvud taget. Vi ska väl inte bli förvånade över att olika yrkesgrupper älskar sina verktyg och gärna vill ha fler. Men där måste vi också som politiker våga värdera vilka verktyg som åtminstone verkar vara effektfulla. Står de i proportion till de ingrepp som de innebär i den personliga integriteten? Har de andra risker? Jag menar att vi inte har full kontroll över detta. Jag ska återkomma till utvärderingen.

Jag vill också nämna Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Nämnden har till uppgift att utöva extra kontroll och kan också ta emot anmälningsärenden. Detta menar vi från Vänsterpartiet är en viktig funktion, och den behöver förstärkas. Det är därför vi yrkar bifall till reservation 3, som innebär just detta.

När man läser nämndens årsredovisning kan man se att det har funnits anledning till ingripande. Man har upptäckt felaktigheter. I en del fall har de varit så allvarliga att man har anmält dem till Justitiekanslern, för man menar att de innebär ett skadeståndsansvar för staten. Det är inte många ärenden det handlar om, men det är ett antal.

Jag vill också ta upp lite om de kontrollärenden som uppkommer på enskildas initiativ. En person kan alltså anmäla och ifrågasätta om han eller hon är övervakad eller inte. Nämnden menar att det krävs ett väldigt omfattande arbete för att kunna säkerställa om det har skett eller inte. Detta visar också att det inte är så enkelt att värdera de här ingreppen. Nämnden redovisar att det i många fall till och med kan ta månader för kansliet att granska och analysera uppgifter, även om det bara handlar om en enda person.

Många gånger diskuterar vi ju utredningar som ska beröra stora grupper där man kanske måste gå fram successivt. Ett beslut om kontroll av en person kan leda vidare till en mångfald. Där är det viktigt att polis och åklagare, i bästa fall med domstolsbeslut i ryggen, gör korrekta bedömningar. Personlig övervakning med till exempel rumsavlyssning innebär väldigt starka intrång.

Jag hör till dem som för Vänsterpartiets räkning många gånger i den här talarstolen har efterlyst en summering: Vad innebär mängden av de reformer som har levererats under de senare årtiondena när det gäller begränsningar av den personliga integriteten? Man kommer närmare och närmare oss som personer. Man kan ha avlyssningsmikrofoner i våra hem och så vidare. Vad innebär det här sammantaget?

Regeringen har nu tillsatt en så kallad utredning. Här blir jag kritisk. Det handlar om en enmansutredning. Varför får vi parlamentariker inte vara med? Det vore väl ett sätt att garantera att vi får en bredare belysning av de frågor som vi ofta har diskuterat i kammaren.

Den här utredningen handlar verkligen inte enbart om att man ska bedöma det som handlar om den personliga integriteten och eventuella kränkningar av mänskliga rättigheter. Det man lyfter före allt annat är att man vill få en översyn för att man ska bli mer effektiv och tydlig i regleringen och för att man ska kunna förbättra möjligheterna att använda tvångsmedlen i brottsbekämpning. Då är budskapet dubbelt. Jag kan gå med på att vi ska ha de två syftena. Men när man har många att-satser som fokuserar på det brottsförebyggande och en liten rad om den personliga integriteten är det inte så imponerande och glädjande som vi skulle önska.

Vi har många gånger här i kammaren diskuterat den utveckling som har pågått under hela 2000-talet. Vi menar att vi i allt snabbare takt riskerar att hamna i ett övervakningssamhälle. Frågan om mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka. Det skapar oro i det rådande samhällsklimatet och när det gäller det som kan komma ytterligare. Det yttersta hotet är riktat mot demokratin.

Jag skulle verkligen önska, liksom föregående talare, att vi skulle satsa väldigt mycket mer på förebyggande verksamheter. Regeringen är inte alls lika beredd att satsa på förstärkningar av det, särskilt inte när det gäller ekonomiskt stöd.

Herr ålderspresident! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1.

Frågan är, som ni säkert har förstått, om halvautomatiska vapen, liknande AR-15, som är kompatibla med stora militära vapenmagasin ska tillåtas för jakt. Vänsterpartiet svarar nej.

Vänsterpartiet vill med all kraft bekämpa brottslig hantering av vapen. Det är lätt att först av allt tänka på gängbrottsligheten, som i sina värsta former skärper sin makt genom att använda vapnen. Det är extremt allvarligt. Men det är det också när vapnen används i privata våldsscener.

Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, har en strukturell förändring skett i de kriminella miljöerna. Där har användningen av legala vapen och tvåhandsvapen minskat, medan illegala vapen och enhandsvapen blivit allt vanligare. Brå bedömer att tillgången till illegala vapen har ökat. Som samhälle måste vi naturligtvis försöka begränsa tillväxten så att vi inte får in fler vapen från krigshärdar. Detta måste bygga på samarbete mellan tull och gränspoliser och på skärpta kontroller.

Jag återvänder till Brå. De har också med anledning av just massmordet på Campus Risbergska i Örebro gjort en särskild analys av dödligt våld med skjutvapen. Gärningspersonen har använt ett legalt skjutvapen som denne haft tillstånd till. Till skillnad från vad som skedde i massmordet i Örebro är offret när det handlar om legala vapen väldigt ofta en partner eller annan närstående till gärningspersonen.

I princip i alla övriga fall, utom vid Örebrodramatiken, handlade det om situationer där gärningsmannen kände brottsoffret. Brottsplatsen var oftast någon av de inblandades hem. Jag tror att ni alla får associationer till mäns våld mot kvinnor, ett annat stort, allvarligt samhällsproblem.

Nivån på användningen av legala vapen har varierat, enligt Brå. Den var ganska hög under första halvan av 90-talet. Därefter minskade den, och efter en relativt stabil period har antalet under de senaste åren ökat igen.

Man har gjort en bedömning av vad som hände under perioden 2014−2021. Då användes legala vapen i 6 procent av alla fall av dödligt skjutvapenvåld. I något fler än fyra fall av tio hade gärningspersonen sökt vårdkontakt eller vårdats för psykisk ohälsa före brottshändelsen.

Dessutom fann Brå att nästan hälften av de gärningspersoner som använt legala vapen hade begått självmord i anslutning till brottstillfället, oftast genom att skjuta sig själv med mordvapnet.

Allt detta gör att det för Vänsterpartiet är uppenbart att behovet av att förhindra brott oavsett sort väger tyngre än individuella rättigheter att få äga ett vapen, jägare eller ej.

Naturvårdsverket tycks ha tänkt annorlunda när man ändrade föreskrifterna i augusti 2023 och tillät halvautomatiska vapen, liknande AR-15, som är kompatibla med stora militära vapenmagasin. Effekten blev att licensökningarna för och försäljningen av dessa vapen ökade kraftigt. Detta anser jag och Vänsterpartiet är oroande.

Polismyndigheten har också framhållit att en utbredning i samhället av dessa stora vapen medför en ökad risk för att kriminella och andra våldsbejakande personer kan få tillgång till vapnen och använda dem för allvarliga våldsdåd. Polisen har vidare framhållit att det är relativt enkelt att få sig en jägarexamen, vilket skapar en rättighet att kunna skaffa ett flertal vapen utan någon behovsprövning.

För ganska exakt ett år sedan, i maj 2024, överlämnade Vapenutredningen sitt betänkande En ändamålsenlig vapenlagstiftning till regeringen. Utredningens bedömning är att riskerna med halvautomatiska vapen liknande AR- 15, som är kompatibla med stora, militära vapenmagasin, sammantaget är omotiverat stora när de vägs mot vad man kallar jaktliga fördelar med sådana vapen. Det är enligt utredningen fullt möjligt att bedriva alla i Sverige förekommande former av jakt med andra typer av skjutvapen. Många erfarna jägare som jag har haft kontakt med har bekräftat detta. De fördelar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang kan enligt utredningen inte motivera de risker för samhället som det innebär om vapnen får innehas för jakt.

En fördel som många har nämnt för mig och som jag verkligen respekterar är att personer med funktionsvariaton kan ha stor glädje av den möjlighet till förhandsinställningar som vapnet medger. Jag menar dock att den frågan bör kunna hanteras med dispenser.

Vid en intresseavvägning anser utredningen slutligen att samhällets intresse av att man begränsar innehavet av den nu aktuella typen av vapen väger klart tyngre än det jaktliga.

Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Vi påminner också om justitieutskottets tidigare ställningstagande när vi diskuterat jaktfrågor: att det är viktigt att kontrollen över farliga vapentyper förstärks.

Jag skulle också vilja nämna att jag uppskattar att regeringen har gett nya direktiv och att man vill se över processen för tillståndsprövning och försöka förstärka den anmälningsskyldighet som hälso- och sjukvården har och se till att den fullföljs på ett relevant sätt. Polisen och Socialstyrelsen har fått i uppdrag att kartlägga hur detta arbete nu bedrivs och hur det kan förbättras så att föreskrifter hanteras på ett bättre sätt än i dag.

Vi kan åter tänka på det allvarliga som skedde i samband med dramatiken i Örebro, som verkligen, tycker jag, bör markera att vi måste ta frågorna om vapen på allra största allvar.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 6.

För Vänsterpartiet är det viktigt att Sverige har en välfungerande kriminalvård som fungerar brottsförebyggande och bidrar till ett tryggare samhälle. Vår kriminalvård har tidigare varit ett föredöme utomlands och internationellt. Så är det inte längre.

Det är ingen överdrift att den svenska kriminalvården nu utmanas till bristningsgränsen av Tidöpartiernas paradigmskifte. Det är en repressiv politik som kräver allt fler och allt längre straff. Vi har kötider till anstalter, häkten och fängelser, och många avtjänar i dag hela sitt fängelsestraff i häkte. Det är överfullt. Dubbelbeläggningar gäller så snart ett bostadsrum är sex kvadratmeter stort eller mer. Det är inte mycket, men där går gränsen för att man ska ha två boende.

Kriminalvårdens målsättning Bättre ut, alltså att man vid frigivning ska komma ut bättre än när man kom under kriminalvårdens hägn, utmanas och riskerar att bli det som Sverigedemokraterna önskat: billig förvaring och närmast ett straffverk.

Vi menar att det inte får handla om ren inlåsning eller förvaring. Det innebär ju att alla skulle riskera att komma sämre ut och bli farligare under och efter fängelsevistelsen. Risken med en sådan här täthet är också att de som inte har så allvarlig kriminalitet tidigare rekryteras in och fascineras av dem som har det och i trängseln kanske inte klarar av att värja sig mot övertalningsförsök.

Jag vill också nämna att brottsligheten faktiskt minskar i Sverige. Vi kan dock inte bara vara glada över det, för både forskningen och andra ser att det handlar om färre men värre brott som begås.

Kriminalvården måste rustas för att möta både dem som är farligt våldsbenägna och dem som har gjort sig skyldiga till mindre allvarliga brott. Det bör leda till en variation av insatser, från genomgripande strukturförändringar och krav på myndighetssamarbete ned till små men kanske för vissa helt avgörande insatser i hur man till exempel planerar inför att möta en frihetsberövande insats eller inför att man ska lämna en sådan – praktiska saker som gör att du är lite mer rustad när du möter din nya verklighet.

Den platsbrist som råder nu skapar inte bara press och stress hos de boende på anstalterna – den tränger också undan rum som tidigare har använts för besök, sysselsättning, utbildning eller behandling. Återfallsförebyggande insatser begränsas alltså.

Ett exempel är att två tredjedelar av besöksrummen på anstalterna inom klass 1 och 2 har blivit bostadsrum i stället. Det påverkar det psykiska klimatet och orsakar stress och oro. Trängseln skapar naturligtvis risk för konflikter och våld i olika grupper bland de intagna och de anställda. Personalen utmanas också av hot och otillåten påverkan med risk för våld.

Jag lägger märke till att man har uppmärksammat kvinnor mer än tidigare. Kvinnor, som tidigare främst greps för narkotikabrott, kommer nu in för mer gängrelaterade brott. Man noterar även att de är i sämre psykiskt skick än tidigare och att de ofta har varit utsatta för allvarliga övergrepp. Deras brottsofferstatus är viktig att uppmärksamma, men jag ser tyvärr inte spår av det när det handlar om de manliga klienterna.

Det ni hörde mig uttala i talarstolen nyss, som jag har gjort flera gånger tidigare, handlade om att de som upplever våld under uppväxten löper ökad risk för att själva senare begå allvarliga brott. Vi måste bryta den machokulturen. Det är många som ser och reagerar på detta numera. Polisen gör det, Barnombudsmannen gör det och Bris gör det. Många pekar på att vi skulle kunna vinna mycket på att se och stödja dessa unga brottsoffer så att de inte blir kriminella.

Jag vill även beröra kompetensförsörjningen. Den är också väldigt oroande. Nyanställda lämnar kriminalvården i oönskad omfattning. I texterna tar man upp personaleffektiva anstalter. Jag kan fundera över vad det är. Jag gissar att det handlar om att inte skapa för många trånga utrymmen och att det ska vara lätt att röra sig för personalen. Men jag förstår ändå inte riktigt hur det ska hjälpa, även om man naturligtvis bör planera klokt för nya anstalter.

Det kommer att krävas massor av nyanställningar för att hantera expansionen. Det bollas med siffror på åtskilliga tusen årsarbetsplatser. Där måste man anstränga sig. Det krävs en bra arbetsmiljö. Det riskerar man att inte ha i trånga fängelser.

Trygghetsberedningen har nämnts tidigare. Jag var delaktig i den utredningen. Det gav spännande men också oroande inblickar i hur situationen ser ut inom kriminalvården i dag. Det finns åtskilliga brister som förslagen i beredningens betänkande försöker peka på och lyfta fram och som borde gå att åtgärda men som kräver resurser.

Jag kan glädjas åt att vi i vissa delar var ense om sådana förslag, och det förvånade mig lite grann. Det gladde mig att man bland annat kan överväga ytterligare exempel där den dömde avtjänar en del av sitt straff med fotboja i stället för i fängelse. När det handlar om vissa mindre allvarliga brott skulle man helt och hållet kunna avtjäna sitt straff med fotboja. Trygghetsberedningen drog gränsen vid fängelsestraff på ett och ett halvt år. Fler har kunnat stödja sådana förslag i andra utredningar. Det är min förhoppning att sådana åtgärder väljs och utvecklas.

I kostnadsberäkningarna för vad expansionen av kriminalvården ska kosta har det framöver skissats på 10 miljarder. Där skulle jag innerligt önska att åtminstone en del av dessa miljarder gick till konkret förebyggande verksamhet så att vi får färre i kö till att sitta i häkte eller i fängelse.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1. Jag gör det för Vänsterpartiets räkning därför att det vore en viktig reform om vi på allvar kan markera mot psykiskt våld och kontrollerande beteende.

Jag vill gå tillbaka lite grann historiskt och nämna kvinnofridsreformerna i slutet av 90-talet. De hade till syfte att minska fokuset på hur man såg nästan enbart på det fysiska våldet för att i stället försöka se de psykiska effekterna av våldet, det vill säga en vridning mot såren inombords, det mest smärtsamma, som sitter kvar som sår även om blåmärken och benbrott har läkt.

Där skedde alltså ett juridiskt paradigmskifte. Man skulle inte se varje gärning som en isolerad händelse, utan det kunde vara fråga om ett förlopp där man skulle markera mot upprepningen. Så gjorde man i lagtexten genom att införa brottet grov fridskränkning om handlingen sker i nära relation. Om det var en man som angrep sin kvinna var brottet grov kvinnofridskränkning. Detta lyckades delvis. Tolkningen av de psykiska effekterna som det allvarliga i brottet har dock klingat av i rättstillämpningen. Det är fortfarande så att man fokuserar mest på det fysiska våldet i rättsväsendet.

Det har ändå kommit efterföljande kriminaliseringar som har byggt på frågan om upprepning. Det är inte minst viktigt att nämna barnfridsbrottet i sammanhanget. Där kan vi nu inkludera det psykiska våldet som ett moment även i barnfridsbrottet och markera att våldet är av extremt allvarlig betydelse för barn.

Promemorian som nämns i betänkandet som vi egentligen diskuterar när vi pratar om psykiskt våld kom redan i augusti 2022. Där fanns kloka resonemang om hur det här våldet fungerar och vad detta skulle kunna inkludera, inklusive att föra in ekonomiskt våld och det kontrollerande beteendet i det psykiska våldet. Det var väldigt klokt tänkt. Men promemorian lämnades in, och regeringen bestämde stoppdatum för remisstiden till den 15 november 2022. Det är mer än två år och fem månader sedan. Sedan har regeringen ruvat på hur man ska formulera straffbestämmelserna.

Jag menar att det kan vara klokt med eftertanke här. Det förekom nämligen några kritiska kommentarer om att man ville ha förtydligande i lagtexten, vilket förstås är viktigt. Men ska det ta så här lång tid? I andra fall, där det inte har handlat om kvinnors och barns utsatthet, har regeringen skyndat mycket mer.

Man hävdade att det var framför allt bland rättsväsendets aktörer som det fanns tveksamheter. Det var oerhört intressant att läsa remissvaren över huvud taget. De visade på en väldigt varierande våldskompetens, inte minst från rättsväsendets sida. Det som störde mig mest var Åklagarmyndigheten, som menade följande om det ekonomiska våldet: ”Det kan i detta sammanhang inte bortses från den starka motivbild som kan finnas för målsäganden att i efterhand påstå oriktiga förhållanden i syfte att undvika återbetalningsansvar.”

Det fanns många fler inom rättsväsendet som hade en mycket mer realistisk inblick i vad det här våldet innebär. Stockholms tingsrätt pratade om en våldsregim. Svea hovrätt markerade att en reform var ett viktigt steg i rätt riktning. Lunds universitet markerade att det var oerhört viktigt att också få ett språk för vad många kvinnor och barn upplever och det lidande som det här medför.

Umeå universitet gjorde detsamma och visade också på att det kan bli farligt om vi delar upp våldet i för många olika sorter. De pågår väldigt ofta parallellt och förstärker varandra. Det är en markering, som också många andra har gjort, mot att vi inte får fragmentisera våldet. Det är något som pågår och som sammantaget får allvarliga konsekvenser. Inte sällan kommer det psykiska våldet i en relation först, och sedan byggs det på med kanske alla de andra våldsformerna.

Jag vill också lyfta upp Istanbulkonventionen. Det är först när vi kommer till remissvaren från ideella organisationer som den lyfts fram. Man markerar att psykiskt våld och ekonomiskt våld ingår i det som vi enligt konventionen har åtagit oss att agera mot.

Jag vill även komma in på regler om bodelning, som vi har diskuterat en del i den här kammaren. Bodelningsreglerna kan ge utrymme för ytterligare former för ekonomiskt våld.

Under min tid som lektor vid Umeå universitet undervisade jag i bland annat familjerätt. Vår lagstiftning hade länge texter som markerade att om ett långt äktenskap där kvinnan hade varit hemma och servat mannen som gjort karriär slutade i skilsmässa, som inte sällan handlade om att mannen hade träffat en yngre kvinna, skulle mannen vara skyldig att ge underhåll, i varje fall under en övergångsperiod. Då skulle kvinnan kunna etablera sig på arbetsmarknaden på något sätt, till exempel genom att gå en kortare utbildning.

Jag minns reaktioner från studenterna efter några år, då vi kanske hade kommit längre med jämställdhetstänket. De sade: Men ska han aldrig bli av med henne? I dag frågar vi oss i stället om hon aldrig ska bli av med honom. Det kan handla om konstruktioner med skulder, borgensåtaganden och andra förpliktelser som mannen har förbundit sig till och som kvinnan blir fast i.

Jag vill avslutningsvis säga något som jag ofta har sagt i talarstolen. Det våld som vi ser i familjerna och de nära relationerna riskerar att sprida sig och också komma in i det som vi lätt fokuserar ännu mer på; det handlar om gängkriminaliteten och sprängningarna. Det är självklart väldigt allvarligt. Men vi får inte bortse från vad grunderna kan vara.

Vi har i dag ännu mer dokumentation och forskning som visar att de flesta av förövarna har upplevt våld tidigt i livet. Jag tror att det finns anledning att ta hand om de unga brottsoffren väldigt mycket mer, så att inte de också blir förövare.

Fru talman! Då upprepar jag att jag hävdar att forskningen är näst intill fullständigt samstämmig, både den internationella och den svenska, om att längre straff inte avhåller och avskräcker från nya brott.

Om vi skulle låsa in alla i fängelser skulle det ju inte ske några brott i samhället, men frågan är om det är värt det för varje brottsling. Eller ska vi ha en skarpare gradering där de som vi kan vara ense om är farliga och hotfulla får de långa straffen medan vi har ett annat förhållningssätt till övriga som begår brott, alltså en mer nyanserad syn på straffets effekter i relation till vad forskningen säger?