Gudrun Nordborg

Herr talman! Statsministern har det yttersta ansvaret för att förebygga nyrekrytering till den grova brottsligheten. Därför ställer jag frågan: Hur anser statsministern att detta bör ske?

Det är uppenbart att hot om strängare straff inte räcker. Har statsministern tankar om till exempel samhällsplaneringen, skolan, välfärden och stöd till familjer för att reducera våldet? Har statsministern uppmärksammat att mäns våld mot kvinnor, som är utbrett, också medför att de pojkar som ser pappa slå löper en ökad risk för att själva använda våld som maktmedel?

Våld föder våld. Kraftsamling mot våld bör efterlysas. Man kan sprida goda exempel eller finna nya exempel som är kreativa och till exempel riktas mot unga i sociala medier.

Fru talman! Betänkandet om säkerhetsprövning av totalförsvarspliktiga som är aktuellt för debatt och troligen beslut inom kort, kanske till och med inom någon timme, ger oss alla en påminnelse om en förändrad värld - en värld som jag verkligen önskar skulle vara annorlunda.

Som fredsaktivist sedan länge vill jag att i vart fall Europa skulle kunna bevara fred, helst världen i övrigt också. Men sedan ett drygt år tillbaka rasar ett grymt angreppskrig från Ryssland mot Ukraina. Påverkat av det kriget har Sverige helt övergett sin alliansfrihet och sökt medlemskap i Nato. Nu ökar vi också investeringarna i försvaret med vapen och med människor som bland annat ska lära sig att använda dessa vapen för att skydda vårt land. Och vi rustar oss med ny anpassad lagstiftning, där lagen vi nu diskuterar ingår som en pusselbit - inte så stor men ändå viktig.

Jag är helt enig med regeringen och tidigare talare om att en sådan här säkerhetsprövning behöver ingå för dem som blir placerade i totalförsvaret. Men innan jag går vidare till den reservation som vi i Vänsterpartiet har kan jag inte undvika att markera att jag som fått växa upp och leva i ett Sverige med växande solidaritet och en välfärd som också vuxit länge för att sedan krympa känner mig både främmande inför och delvis förskräckt över de hårda värderingar som regeringen nu driver, styrda av Sverigedemokraterna och tydligt nedtecknade i Tidöavtalet. Med det vill jag återkomma till reservationen, som ska ses i denna kontext.

Liksom vid många andra tillfällen här i kammaren vill jag agera till försvar för den personliga integriteten. Den är och ska vara en central princip i en demokrati. Respekten för den enskildes privatliv måste väga tungt i all myndighetsutövning, även inom Försvarsmakten.

Det finns dock tillfällen när intrång i den enskildes personliga integritet kan vara motiverade, till exempel när det handlar om rikets säkerhet. Det är i så fall viktigt att sådana inskränkningar enbart sker efter avvägningar i väl motiverade undantagsfall.

Generellt sett accepterar vi i Vänsterpartiet att man ska göra sådana här säkerhetsprövningar. Men vi drar en delvis annan slutsats än regeringen när det handlar om prövningarna efter en avslutad grundutbildning. Vi reserverar oss mot möjligheten att fortsätta göra registerkontroller efter den fullgjorda grundutbildningen med värnplikt. Där yrkar vi bifall till reservationen. I övrigt stöder vi propositionen.

Frågan är dock om det finns alternativ till att gå den här vägen. Precis som Charlotte Nordström har jag fastnat för diskussionen om samtycke i propositionen och i utskottsbetänkandet. Skulle det kunna vara ett alternativ? Jag tror inte att det är det, för vi är också ense om att om man skulle gå den vägen skulle det göra inskränkningar i den skyldighet som vi har i totalförsvarsplikten.

Regeringen bedömer också att kravet på samtycke bör ge vika vid en avvägning mot säkerhetsprövningen. Här håller vi alltså helt med.

I bedömningen markerar regeringen att en säkerhetsprövning av krigsplacerade som får pågå under så lång tid som det handlar om ifall den ska fortsätta efter grundutbildningen och fram till eventuell tjänstgöring är integritetskränkande. Men man accepterar den kränkningen. Det vill inte vi i Vänsterpartiet göra.

Vi ser också att Justitiekanslern har markerat mot det här förslaget, då det innebär en försämring av skyddet av den personliga integriteten. Men man viker sig och accepterar.

Men det finns två organ som precis som Vänsterpartiet tycker att man ska stanna och inte ha den här prövningen efter grundutbildningen och fram till eventuell tjänstgöring. Det är Totalförsvarets plikt- och prövningsverk och Pliktrådet. Båda motsätter sig utredningens förslag och menar att säkerhetsprövningen endast bör genomföras i anslutning till respektive tjänstgöringstillfälle.

Det man också haft uppe och diskuterat - och som jag som jurist förstås tycker är intressant - är om det finns rättslig grund för dessa säkerhetsprövningar. Jag menar att det finns rättslig grund genom det lagförslag som kommer och genom att prövningen ska gälla inom samtliga säkerhetsklasser för dem som blir krigsplacerade.

Säkerhetsprövning av totalförsvarspliktiga m.m.

Det finns alltså ett uppenbart behov av säkerhetsprövning, och jag håller med Charlotte Nordström om att det är tillitsskapande. Om vi ska våga lita på dem som får hantera vapen och känsliga frågor inom vårt försvar behöver de genomgå en sådan prövning - men det ska inte handla om fler tillfällen än när de förväntas gå in i tjänstgöringen.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen och i övrigt bifall till propositionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Vänsterpartiet är i stort väldigt positivt till förslaget i propositionen. Jag vill dock yrka bifall till vår reservation om att riksdagen ska avslå förslaget i den del det avser fler drogtester av barn under 15 år. Det menar vi inte bör genomföras.

En av huvudpunkterna i propositionen är vikten av att kunna föra bevistalan när barn misstänks för brott trots att de är under 15 år och inte kan åtalas. Det måste då handla om grova, allvarliga brott där det är viktigt att klarlägga både om misstanken är befogad och, undantagsvis, om barnet kanske i stället skulle kunna rentvås från misstanken.

Fallet Kevin kommer i mångas åtanke. Vi bör nog se att det var ett extremt fall på många sätt men också att det handlade om så små barn att bevistalan kanske inte ens hade varit till hjälp den gången. När barnen kommer högre upp i åldrarna kan dock detta vara väldigt viktigt.

En annan aspekt som lyfts i propositionen är att brottsoffrens position stärks genom att man ska kunna förordna målsägandebiträde eller särskild företrädare för den som barnet har utsatt för ett allvarligt brott.

Något jag också tycker är viktigt att belysa är att det i remissvaren till propositionen finns mängder av både intressant och oroväckande information om hur svagt genomslag barnperspektivet och barnkonventionen trots allt har fått i svensk rätt och praxis.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Jag går tillbaka till frågan om bevistalan. Om ett barn misstänks för brott är givetvis tidiga och ändamålsenliga insatser från samhället jätteviktiga. Det kan hindra och bromsa en negativ spiral av brottsliga aktiviteter som annars kan fortsätta. Vi kan med det här instrumentet också bidra till att barnet får skarpare hjälp och stöd och kanske också till att familjen får stöd, om det är nödvändigt.

De flesta förslagen i propositionen är väl avvägda. Man kan ställa sig bakom dem med tillförsikt. Men förslaget om drogtesterna bör inte genomföras. Alla människor och i synnerhet barn behöver skyddas från onödiga ingrepp, till exempel kroppsbesiktningar. Det finns redan i dag möjlighet att drogtesta barn som är under 15 år. Den regleringen bör vi låta vara tillräcklig. Samhället bör inte möta barns och ungas beroende med mer tvång.

Vi vill som alltid prioritera att arbeta brett förebyggande för att förverkliga barnens rättigheter enligt barnkonventionen och de skyldigheter som vi rimligtvis ska ha i en välfärdsstat.

Det förebyggande arbetet behöver utvecklas. När det gäller insatser för drogfrihet vill vi lyfta upp att ungdomsmottagningarna ska inkludera alkohol- och drogrådgivning i sin verksamhet. Ungdomsmottagningarna bör få en mer central roll genom att uppdraget breddas. Vi föreslår också att Maria Ungdom i Stockholm ska bli ett nationellt kunskapscentrum om ungas beroende, för att ta till vara kunskaper och erfarenheter och utveckla forskning och kompetens.

Vårt ifrågasättande av förslaget om att vidga möjligheterna till drogtester delas bland annat av Brottsförebyggande rådet. De anser inte heller att argumentationen för att vidga möjligheterna till drogtester är stark nog. Man pekar särskilt på artikel 16 i barnkonventionen och markerar att sådana ingrepp bör användas i så begränsad utsträckning som möjligt.

De faktorer som uppges bidra till att det utförs för få drogtester är enligt Brå inte länkade till själva lagtexten. De ser att det redovisas exempel där det finns en ovilja, många gånger väl motiverad, bland poliserna att använda tvångsmedel mot barn. Det kan handla om tidspress när det gäller att nå fram till socialtjänsten, särskilt på obekväma tider, och tveksamhet inom polisen till att kontakta åklagaren för att få drogtestet godkänt.

Svårigheterna bekräftas delvis av kommunerna. Där handlar det om problem utanför kontorstid om man inte har socialtjänst som snabbt kan komma in och bedöma behovet av drogtest och kommande behandling. Enligt Brå kan man därmed inte lösa de här problemen genom att formulera lagtexten annorlunda. Det handlar om andra insatser i välfärden.

Barnafrid, som är ett kompetenscentrum om barn i Linköping, markerar återigen betydelsen av förebyggande arbete på alla nivåer och att en prioritet förstås bör omfatta även dem som redan har uppvisat problembeteende. Man pekar på specialistbehov inom vården och markerar också att vi har problem som behöver hanteras akut.

Det handlar bland annat om polisens förhörsmetoder. Det har utvecklats sådana för att komma närmare barn som brottsoffer, men de är inte anpassade till barn som misstänkta förövare. Det finns alltså ingen evidensbasering därvidlag. Man markerar att det inför att det ska utbildas ytterligare inom polisen är angeläget att få fram evidensbaserade riktlinjer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Man markerar också att det kan behövas ytterligare förstärkningar för att hela kedjan i rättssystemet ska bli traumamedveten. Trauma kan drabba barn efter missbruk av narkotika och alkohol, men det kan också finnas risker förknippade med missbruk av sexualitet, pornografi och pengaspel. De behöver vara rustade på ett bredare plan.

Jag vill till slut relatera också till Brottsoffermyndighetens remissvar. De uppmärksammar att målsägandebiträden förstås är viktiga men att en argumentation pågår om att det är tragiskt att målsägandebiträdets förordnande riskerar att upphöra inför process i hovrätten. Det är kanske extra viktigt att vi är vaksamma när det handlar om unga misstänkta och när det finns stor risk att vi har unga målsägande i de processerna.

En underårig har väldigt svårt att själv bevaka sina intressen i en rättsprocess. En vuxen skulle i alla fall ha större möjlighet att göra det. Det är viktigt att inte tro att bara vårdnadshavare kan rycka in. De unga behöver få behålla målsägandebiträdena också i hovrättsförhandlingarna.

Med detta vill jag avslutningsvis gå tillbaka till mitt yrkande om att Vänsterpartiet gärna ser att propositionen i stora delar klubbas men att vi avstår från att vidga möjligheterna till drogtest av barn under 15 år.

Fru talman! Jag ska börja med att säga att vi i Vänsterpartiet i stort är nöjda med detta lagstiftningsförslag, och jag kan också lägga till: Äntligen kommer det regler på detta område, som har varit helt öppet och där de som agerar praktiskt har fått göra det bäst de kan!

Vi är dock inte helt nöjda med lagförslaget utan har tre reservationer i betänkandet. Jag yrkar bifall till reservation 1, även om vi förstås står bakom alla tre.

Reservation 1 handlar om att vi är kritiska till några passager i lagtexten. Det vi har kritiserat överensstämmer med vad Lagrådet har tagit upp och varit kritiska till. Vi instämmer till fullo i de delarna. Det handlar om att vi vill värna den personliga integriteten utöver vad som görs i förslaget.

Det är dessutom så att man inte har berett dessa delar tillräckligt. Det saknas underlag för de två passager som jag snart ska nämna. Man har inte haft underlag i utredningen och därmed inte heller fått remissinstansernas reaktioner, vilket hade kunnat göra att vi accepterade detta. Beredningstvånget är en demokratisk princip som vi vill värna samtidigt som vi värnar den personliga integriteten.

Vilka passager är det då som vi i Vänsterpartiet vänder oss emot? Jo, förutom att åklagare och domstol ska kunna bestämma om utlämnande av visst material som man har arbetat med inom Rättsmedicinalverket - det handlar alltså om provmaterial som kommer från den mänskliga kroppen - föreslår regeringen att även polis och säkerhetspolis ska kunna lämna ut sådant material. Det önskar inte vi, utan vi tycker att det ska ske en rättslig kontroll i domstol. Dessutom lägger man till en punkt i paragrafen, nämligen att utlämning ska kunna tillåtas om det finns synnerliga skäl. Det är en skrivning vi tycker är alldeles för öppen och som vi vill gå emot.

Dessa två passager i lagtexten vill vi alltså stryka.

Jag har förstås letat efter varför regeringen har föreslagit detta i sista minuten efter att remissinstanserna redan har sagt sitt och hur regeringen bemöter Lagrådets kommentarer. Regeringen hävdar att det vi kritiserar redan förekommer. Man hävdar också att det skulle vara beskrivet i betänkandet och att varken utredningen i sig eller remissinstanserna har ifrågasatt det lämpliga i detta.

Jag har letat efter exempel på det regeringen säger redan existerar. Jag har utgått från ord som finns i beskrivningen av vad det skulle kunna handla om. Det står bland annat att man skulle få använda humanbiologiskt material för träning av tjänstehundar. Det gav mig orden "utlämnande", "tjänstehund" och "hund" att söka på, men jag hittade inget i SOU:n om detta. Det är alltså regeringen som har tillfört det. Detta gör mig ytterligare brydd.

Regeringen försvarar detta med att säga att det närmast framstår som ett förbiseende att dessa typer av utlämnande inte omfattas av utredningens förslag. Det är endast ett par mindre tillägg, som vi borde köpa, tycker regeringen. Som lagstiftare är jag dock inte beredd att gå på så lösa boliner. Vi har gång på gång sett kommentarer från Lagrådet som regeringen nonchalerar, och jag tycker att detta är ytterligare ett sådant flagrant exempel.

Det kan finnas fog att göra ytterligare saker, men då menar vi i en annan reservation att man behöver överväga att återkomma med ytterligare granskning så att vi får klarhet i vad det skulle handla om. Det har i varje fall inte denna proposition lyckats ge.

Rättsmedicinalverkets hantering av human-biologiskt material

Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom och som handlar om ett nationellt avhopparprogram.

Detta är något som skulle kunna fungera väl som en förebyggande åtgärd och som även, utifrån de erfarenheter man kan få av dem som hoppar av, skulle kunna bidra till att vi förstår mekanismerna bakom att människor ansluter sig till terrorismtankar eller terroristorganisationer. Det kan också handla om annan organiserad brottslighet. Vi kan få ökade kunskaper, och vi skulle kunna få ambassadörer. De som har gått igenom sådana här program är i vissa fall otroligt viktiga i att bidra med insikter om de processer som leder in i denna grymma verksamhet.

Det är inte möjligt att ifrågasätta att det inte finns någon som inte tycker att terrorism är något helt förfärligt som vi ska göra allt vi kan för att förebygga. Frågan är: Vad gör vi då?

Om vi tittar på motionsskörden i detta ärende ser vi att det är några få motioner som handlar om det som skulle kunna vara förebyggande, till exempel ökade resurser till Center mot våldsbejakande extremism, mer samarbete med internationella organisationer och samverkan inom EU. Annars är det en serie repressiva förslag. Man ska straffa mer, straffa på nytt, vidga det möjliga området för straff och kriminalisera ännu mer.

Då väcks ju frågan: Vilket samhälle vill vi ha? Vi vill bort från terrorism och våld, men vad vet vi om vad som kan leda fram till det?

Vi vet att de allra flesta som begår våldsbrott är män. Vi vet att många gör det för att stärka sin känsla av maskulinitet och odlar en machokultur som innebär förakt och ibland öppet hat och våld mot kvinnor och mot svagare män. Detta måste vi hantera på ett helt annat sätt än enbart med verktyget kriminalisering. Vi måste bygga samhället nedifrån, hantera dessa frågor om makt och kön i förskolan och i skolan och problematisera det på ett helt annat sätt än vad vi har lyckats med hittills. Då kommer vi att kunna reducera såväl antalet mord och attentat som antalet barn som växer upp med att se våld som ett maktmedel.

Jag säger detta gång på gång därför att det här är så centrala frågor. Det har sagts här i talarstolen tidigare i dag att vi av någon anledning blundar för att det är män som begår dessa brott. Vi är könsblinda. Det måste upphöra, och vi kan få hjälp med detta på många olika sätt.

Jag vill lyfta fram att det tack och lov finns samarbete i dag där man försöker hantera frågor.

När det gäller Center mot våldsbejakande extremism vill jag särskilt markera att deras verksamhet uttryckligen och bevisat är baserad på forskning och beprövad erfarenhet och att de hela tiden verkar för en kunskapsbaserad praktik. Detta gör de på olika nivåer - på riksnivå men också på lokal och regional nivå. De utgör en resurs för många tjänstepersoner och ideellt aktiva, och framför allt agerar de förebyggande och hanterar problematik på ett effektivt sätt den vägen. Som nämndes här tidigare har de uppmärksammat manskulturens destruktivaste sida och det våld som den kan leda till.

Det som behövs ytterligare är att vi förstärker olika delar av det förebyggande arbetet. Där har det många gånger efterlysts en nationell avhopparverksamhet. I dag är det lite ad hoc när det gäller hur det fungerar, även om det finns en viss samordning via riksmyndigheter, där rikspolisen har ansvar för att utveckla något. Men jag tycker att utvecklingen gång på gång sker på ett spretigt sätt, där olika organ ska hantera liknande frågor.

Jag tror att det är hög tid att vi verkligen försöker fokusera ordentligt, och där kan avhopparverksamheterna få en viktig roll. Samtidigt, som jag också markerade, behövs en grundläggande social rättvisa som får kompletteras med programmet för att underlätta avhopp från olika extrema miljöer.

Jag yrkar bifall till reservation nummer 3.

Herr talman! Vänsterpartiet yrkar avslag även på denna proposition och lyfter reservation 1, som har den innebörden.

Vi är fortsatt kritiska till de krav på skärpt lagstiftning och skärpta straff som återkommer gång på gång. Vi kan se att de gängrelaterade brotten, skjutningarna och sprängningarna inte har minskat trots de senaste årens stora resurstillskott till polisen, trots tidigare straffhöjningar och trots ökad användning av hemliga tvångsmedel och annat. Polisens uppklaring av brotten i gängmiljö har sjunkit. Detta visar att det behövs även andra åtgärder.

Vi ska fortsätta att stärka polisens arbete, men det är det förebyggande arbetet som fallerar - och som riskerar att fallera än mer. Vi menar att regeringen omgående måste ta ett helhetsgrepp om problematiken, med utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet.

För att verkligen minska kriminaliteten och stärka tryggheten för oss alla krävs en gemensam politisk vilja att minska klassklyftorna. De minskar inte i dag, utan det som sker är det motsatta: oerhörda klyftor som vidgas mer och mer - också på grund av förd politik. Det går inte att bara straffa de kriminella, utan det gäller att vi försöker vara smartare än de och allvarligt bromsa och förhindra nyrekryteringen till de kriminella aktiviteterna. Särskilt gäller det rekryteringen av barn.

Det finns mycket som görs och som borde ske på flera håll. Jag vill nämna till exempel projekt som varit ganska framgångsrika i andra områden, som projektet Sluta skjut, och som borde kunna användas på flera områden. Både Vänsterpartiet och andra har också föreslagit haverikommissioner för att vi skulle lära oss vad som fungerar i stort och smått.

Vi behöver även en nationell avhopparverksamhet. Det skulle kunna vara ett oerhört viktigt led i den förebyggande verksamheten där man också kunde samla erfarenheter av vad människor har upplevt som tidigare kriminella och vad de upplever nu, i ett laglydigt liv, som är positivt. Där kan ideella organisationer som exempelvis Kriminellas revansch i samhället användas bättre.

Vi behöver förstås också hantera insmuggling av narkotika och illegala vapen. Där handlar det om en förstärkning av tullen och ökat samarbete mellan tull och polis.

Förslag om nykriminaliseringar och straffskärpningar menar vi från Vänsterpartiet hela tiden måste analyseras utifrån om de är effektiva och om det kan framstå som proportionerligt. Jag anser att regeringens förslag dessvärre brister i dessa delar i stort.

Det måste också vara så att vårt straffrättsliga system hänger ihop. Det är inte en framgångsrik metod att höja straffen för olika brott i en rad snabba lagstiftningsåtgärder. I flera fall har man presenterat förslag till straffskärpningar utan att tidigare höjningar har hunnit utvärderas. Straffsystemet blir på det sättet oöverskådligt och onödigt komplicerat, och vi ser till och med exempel på att domstolarna inte hänger med utan dömer utifrån tidigare lagstiftningar.

Straffsystemet behöver fylla sitt syfte och inte fungera som ett politiskt verktyg där några via signaler om starkare och strängare straff framställer sig som handlingskraftiga och som att andra inte är det. Frågan är om man handlar på rätt sätt eller på fel sätt.

Det går här att lyfta åtskilliga remissinstanser, men jag noterar att bland annat Justitieombudsmannen gällande den utredning som föregick regeringens lagrådsremiss av propositionen framförde väldigt allvarlig kritik - liksom Lagrådet. Det handlar om att man inte vill täcka in allt detta utan att ha det mer grundligt utrett.

Det som också har kommit fram och som hänger ihop med alla dessa snabba straffskärpningar är att pressen på Kriminalvården är fullkomligt orimlig redan i dag. Det förekommer dubbelbeläggningar som många, både bland de intagna och bland personalen, markerar som väldigt farliga. Dubbelbeläggningarna innebär naturligtvis en risk för att aggressivitet och konflikter blossar upp på ett onödigt dramatiskt sätt.

Kriminalvården har kostnadsökningar redan i dag, och det paket man levererar i denna proposition beräknas kosta ytterligare cirka 800 miljoner kronor per år för att det ska kunna hanteras. Kriminalvården är ju redan i kris; ska vi exponera den ännu mer? Eller ska vi försöka använda dessa miljoner till förebyggande verksamhet? Vad skulle det kunna innebära i så kallade utsatta områden - som Vänsterpartiet menar är politiskt övergivna områden? Det är områden där sociala insatser och skolan är nedmonterade och där affärer och annat drar sig tillbaka. Det blir tråkiga, trista områden som inte ger hopp alls. Tänk om vi kunde vända på det och ge ungdomarna hopp?

Det kan också lämnas kommentarer lite mer på detaljnivå i propositionen.

Vad gäller sådant som handlar om våldsamma uppgörelser har vi redan i dag ganska många markeringar om straffskärpningsgrunder, till exempel om man använder vapen, och man kan komplettera kataloger där det redan finns något.

Jag vill också uppehålla mig lite extra vid människoexploatering, en väldigt allvarlig utveckling som vi tyvärr märker i spåren av den så kallade gröna omvandlingen av industrin och andra verksamheter som är stora i norra Sverige. Det finns redan lagstiftning som handlar om vad som sker vid människoexploatering i arbetslivet, men man borde också kunna bygga in det i området brottslig verksamhet, vilket passar väl in i samma kontext.

Regeringen hävdar att det skulle bli komplicerat om vi gjorde så, eftersom man blir både målsägande och tilltalad om man blir involverad i detta och blir rekryterad via människoexploatering. Men en sådan komplex bild har vi redan i dag. Man behöver skilja på den gärning som exploateringen utgör och den gärning som den unge eller möjligen vuxne har gjort sig skyldig till på grund av exploatering.

Jag vill avslutningsvis kommentera skyddsintressena, som markeras av var man placerar lagtexten. Nu hamnar det i 16 kap., som handlar om brott mot allmän ordning, i stället för i 4 kap. om brott mot frihet och frid. Där skulle en placering passa bättre. När det gäller detta brott menar jag att skyddsintresset primärt är ungas frihet och frid, inte allmän ordning.

Det finns några brott där man skulle behöva skärpa straffen, till exempel allmänfarlig ödeläggelse. Det handlar dock om enstaka exempel, och i propositionen greppar man över väldigt mycket mer än så.

Jag yrkar avslag på betänkandet och bifall till reservation 1.

Herr talman! Det är ingen nyhet att majoriteten är för straff och mer straff och att Vänsterpartiet är kritiskt mot att enbart gå den vägen.

När det handlar om att dra gränser för vad som är legalt eller illegalt är det inte så att man gillar allt som inte är kriminaliserat. Självklart ska vi agera för att det inte ska inträffa. Men vi tror inte att strafflagstiftningen hela tiden är vägen att gå. Det behöver göras mycket annat för att undvika att personer över huvud taget blir intresserade av terrorism och illegala våldsaktioner eller att närma sig grupper som agerar på det sättet.

Självklart måste vi göra allt vi kan för att förebygga. Det gör vi genom att bygga ett starkt Sverige med välfärd och skolor och ett Sverige där vi inkluderar samtliga medborgare och invånare, även om de är nya i Sverige.

Herr talman! Jag tackar för en spännande och laddad fråga.

Jag skulle vilja åberopa Vänsterpartiets principer om att vi naturligtvis vill försöka förhindra och begränsa terrorism så mycket som möjligt. Det förebyggande arbetet är extremt viktigt. Tyvärr blundar majoriteten för sådana insatser och går helt och hållet på att man ska bestraffa, straffa och straffa ännu mer.

När det handlar om dem som åkte till IS tror jag inte att det var någon som åkte dit enbart för att passa barn. Men om man gjorde det tycker jag inte att det ska vara kriminaliserat. Om man däremot var mer aktiv i handlingar som innebar våld och hot på den arena man anlände till tycker vi självklart att det är oerhört allvarligt.

Vi vill inte heller att någon ska åka ned och passa barn i så kallade terrormiljöer. Inga barn borde få vara i terrormiljöer. Det ska vi försöka förhindra. Men vi behöver göra det på andra sätt än enbart genom straff, högre straff och fler straff.

Herr talman! Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen och står därmed bakom våra reservationer. Jag yrkar dock bifall endast till reservation 1, som är den som markerar avslag på propositionen.

Det förslag vi nu debatterar i riksdagen innebär att det införs ett nytt brott i terroristbrottslagen, som redan är omfattande. Beteckningen är deltagande i terroristorganisation. Brottet innebär ett särskilt straffansvar för den som deltar i en terroristorganisation på ett sätt som är ägnat att främja, stärka eller understödja organisationen.

Regeringen föreslår vidare att det ska vara straffbart att finansiera deltagande i en terroristorganisation, att offentligt uppmana eller försöka rekrytera till brottet och att resa utomlands i avsikt att begå brottet. Jag antyder redan med de här orden att även försök är kriminaliserat.

Straffskalan är oerhört skarp: fängelse i högst 4 år. Men om brottet är grovt höjer man till högst 8 år. Har gärningen inneburit att den misstänkte har lett en terroristorganisation och blir fälld för detta brott är maximistraffet 18 år eller till och med livstid. Lagändringarna ska träda i kraft ganska snart - redan den 1 juni nu i år, är det tänkt.

Varför yrkar då Vänsterpartiet avslag? Självklart är terroristbrottsligheten mycket allvarlig och systemhotande. Den är ett av de största hoten mot demokratin, det fria utövandet av mänskliga rättigheter och den ekonomiska och sociala utvecklingen. Därför ska det vara straffbart att planera och utföra terrordåd. Jag är dock i likhet med Lagrådet och flera tunga remissinstanser starkt kritisk till regeringens förslag att kriminalisera redan deltagande i en organisation.

Möjligheten att begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism infördes genom en grundlagsändring så sent som den 1 januari 2023. Vi var alltså tvungna att rucka på grundlagen för att detta skulle kunna vara möjligt. Det finns en risk att detta är ett steg till på ett sluttande plan.

Jag ser med stor oro på den utveckling som skett sedan början av 2000-talet och som i dag har lett till att vi börjar närma oss ett övervakningssamhälle, om vi inte redan är där. Frågor om personlig integritet och mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka.

Varje inskränkning har motiverats utifrån skenbart goda syften som att den förväntats ge en effektivare brottsbekämpning och ett generellt ökat skydd för våra invånare. Sammantaget blir det dock en helhet av drygt två decenniers skärpta lagar när det gäller till exempel kameraövervakning, hemliga tvångsmedel, signalspaning, utlänningskontroll och åtgärder i syfte att hindra terrorism som är illavarslande, särskilt om vi tar ytterligare steg. Varje inskränkning som godtas tenderar att bana väg för ännu fler och ännu mer ingripande skärpningar.

Konsekvenserna för samhällsklimatet och demokratin på lång sikt av dessa lagar är i sig oroande och svåra att överblicka. Så sent som 2022 röstade riksdagens majoritet igenom den nya terroristbrottslagen. Förutom att de många och spretiga lagarna samlades i en lagstiftning utvidgades det straffbara området rejält. Man skärpte straffen för flera av brotten, och en generell straffskärpningsgrund infördes. Rimligtvis borde denna omfattande reform ha hunnit vara i kraft så pass länge att den skulle kunna utvärderas innan ytterligare nya förslag läggs fram.

Genom den nya lagen har Sverige dessutom en omfattande straffrättslig lagstiftning på området. Det är stora steg som redan är tagna. Regeringens förslag kan därför sägas komma att innebära en överkriminalisering.

Att bekämpa terrorism genom att förbjuda organisationer och därmed inskränka den grundlagsskyddade föreningsfriheten och rubba våra grundläggande principer menar vi i Vänsterpartiet är helt fel väg att gå. I stället för att straffa människor för deras tankar eller vilka organisationer de tillhör bör fokus ligga på att förebygga, förhindra och bestraffa de brottsliga handlingar som enskilda planerar och begår, själva eller tillsammans med andra.

Det finns en serie otydliga definitioner av begreppen terrorism och terroristorganisation i lagen. En allmän begreppsglidning riskerar också att leda till att medlemmar i helt fredliga organisationer och personer som stöder befrielse-, motstånds- eller demokratirörelser träffas av lagen. Lagrådet lyfter bland annat upp att vi kanske inte skulle ha fått stödja ANC:s kamp i Sydafrika eller FNL-rörelsen i Vietnam om denna lag hade varit i kraft.

Det finns åtskilliga andra orosmoment där fredliga aktiviteter riskerar att stämplas. Flera remissinstanser lyfter upp att gränserna för vad som blir straffbart är mycket vida. Enligt min mening är kriminaliseringen av vardagliga handlingar inte acceptabel. I lagförarbetena nämns bland annat organiserad barnpassning, matlagning och arrangerande av aktiviteter. Där blir gränserna väldigt svåra att dra. Man nämner också att läkare i fredstid kan riskera att göra sig skyldiga till brott genom att vårda människor som räknas som medlemmar i en terroristorganisation.

Jag är vidare orolig för att det kommer att innebära begränsningar för regeringen att agera när svenska medborgare fängslats av auktoritära regimer för påstådda terroristbrott. Jag är dessutom oroad för hur utlämningslagstiftningen kommer att kunna påverkas.

En fråga som också lyfts av remissinstanserna är enligt vilket lands lag som uttrycken terrorism och terroristorganisation ska tolkas. Är det ett rekvisit enligt den svenska lagen eller enligt det andra landets lag som ska kvalificera till det här brottet? Hittills har vi sett att svenska domstolar har markerat mot detta i utlämningsärenden, men jag tror att flera kan förstå att jag har Turkiet och Erdogan i tankarna här. Vad kommer detta att kunna innebära framöver?

Jag vill avslutningsvis lyfta något som Lunds universitet anförde i sitt remissvar. De är inte övertygade om att det finns tillräckliga skäl för att motivera införandet av ett deltagandebrott och nämner att det kan finnas negativa konsekvenser av kriminaliseringen på andra insatser mot terrorism. Hur ska vi värdera utbildningar, avhopparverksamhet eller underrättelsearbete? Det borde också beaktas.

Summa summarum menar vi från Vänsterpartiet att det finns flera väldigt allvarliga invändningar mot lagförslaget, och vi yrkar som sagt avslag på det.

(Applåder)

Herr talman! Excuse me for speaking Swedish! Nice to have guests here. Welcome!

Som vänsterpartist står jag bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation nummer 4 om polisberedning och strategiskt arbete.

Ombildningen till en sammanhållen polismyndighet 2015 är en av de mest omfattande förändringar som har genomförts inom staten. Reformen var viktig, men samtidigt måste vi konstatera att resultaten inte har motsvarat förväntningarna. Nya utmaningar har dessutom tillkommit. Utvärderingar visar ett fortsatt behov av att stärka strategisk planering, styrning och verksamhetsutveckling samt ett behov av att utveckla uppföljning och stärka det lokala polisarbetet.

Vänsterpartiet menar därför att det behövs ett brett och visionärt grepp om Polismyndighetens verksamhet. Såväl organisationen som verksamhetens former behöver anpassas till samhällsutvecklingen och de utmaningar som följer av denna, till exempel när det gäller digitaliseringens inverkan på brottsligheten och informationsteknikens möjligheter i brottsbekämpningen.

Våldets till dels helt traditionella former med mäns våld mot män och mäns våld mot kvinnor och barn har förstärkts med bland annat nya former av grymma sexuella exploateringar. Till detta kommer narkotikamarknaden, gängkriminaliteten och omfattande bedrägerier riktade särskilt mot gamla personer och företag liksom mot våra välfärdssystem, för att nämna några av många väldigt allvarliga utmaningar.

Samhället har blivit mer komplext. Polisens arbete måste ändra karaktär i relation till detta. Stöd till nya kunskaper behövs om såväl polismetoder som organisation och styrning.

Jag yrkar därför på att regeringen tillsätter en polisberedning. Syftet med den skulle vara att genomlysa och stärka Polismyndighetens verksamhet med både kapacitet och kompetens så att myndigheten långsiktigt ska kunna hantera den komplexa och varierande utvecklingen.

Den samhällsutveckling vi har sett har medfört vidgade klassklyftor som utmanar. Utvecklingen sedan 1990-talet har inneburit en samhällsplanering som skapat segregerande boendeformer. Vi har tagit politiska beslut i vårt land om avregleringar och utförsäljningar av offentlig verksamhet kombinerat med en övertro på marknadslösningar, vilket har flyttat arbetstillfällen från glesbygd och förorter till tätorterna och storsamhällena.

Den svenska välfärden krackelerar medan de redan välbeställda blir allt rikare. Ojämlikhet provocerar. Dåliga socioekonomiska villkor skapar ökad risk för bland annat gängkriminalitet och våld. Andra brott förutsätter att gärningspersonen har en rimligt god ekonomi, så kallade white-collar crimes. Polisen måste fungera som en av flera aktiva spärrar för att bekämpa båda delar.

Som vänsterpartist och därmed feminist menar jag att klass och kön är centrala bakgrundsfaktorer till kriminalitet. Majoriteten av gärningspersonerna är män, oavsett brottstyp. Men dominansen är särskilt tydlig vid våldsbrotten. Vid det riktigt grova våldet, som utlöses på grund av gängen, handlar det om män eller till och med små pojkar från de lägre socioekonomiska skikten. Mäns våld riktat mot kvinnor och barn är däremot oberoende av klass och finns inom alla samhällsgrupper.

Det bästa av samhällen präglas av jämlikhet och jämställdhet. Därmed vänder jag mig återigen emot den dominerande åsikten bland regeringspartierna, ledda av Sverigedemokraterna, att utvecklingen av kriminaliteten och våldet inte minst skulle vara resultat av en stor invandring till Sverige.

Jag menar att vi måste följa upp det dödliga våld som finns både inom gängen och inom familjen. Där är det ofta männen som står för våldet mot kvinnor och ibland även mot barn.

Vi måste också fokusera på andra dödsfall som ökar i Sverige, nämligen på våra arbetsplatser. Arbetet mot arbetsmiljöbrott behöver förstärkas för att förbättra möjligheterna för särskilt polis men också åklagare att utreda brotten. Man bör tilldelas mer resurser. Det bör även anställas mer personal som utreder och arbetar specifikt och specialiserat mot arbetsmiljöbrotten.

Jag vill även fokusera lite på hur vi formulerar lagtexten om vad polisen ska göra. Bland polisens uppgifter i 2 § polislagen nämns inte upprätthållande av trygghet. Däremot nämns bland annat att polisen ska övervaka ordning och säkerhet och ingripa när störningar har inträffat. Det är självklart viktigt. Men polisen bör också få bättre verktyg för att arbeta mer säkerhets- och trygghetsskapande.

En markering för detta skulle vara att göra polisens brottsförebyggande uppdrag tydligt i polislagen. Det skulle öka möjligheterna till samverkan för dem som i ännu högre grad kan vara med och förebygga rekrytering till ny kriminalitet, oavsett om det handlar om gängvåld eller våld i nära relation och mäns våld mot kvinnor.

Förskola och skola behöver arbeta med machoideal och att manligt och kvinnligt förknippas med rimliga positioner i vårt samhälle. Även socialtjänsten behöver gripa in. Då skulle man tidigt kunna upptäcka och åtgärda sådant som riskerar att gå snett, kanske inom bara några år för de här unga.

Jag skulle också vilja fokusera på att vi alltför ofta pratar om antalet poliser i tjänst inom Polismyndigheten. Det är naturligtvis viktigt att vi har välutbildade sådana och att de är tillräckligt många. Det är de ännu inte. Men det finns en obalans i hur vi ser på dem som kan bidra på ett avgörande sätt inom Polismyndigheten. Det gäller de civilanställdas positioner och hur många av dem vi anställer. Man måste också undvika att skapa klyftor mellan polisutbildade och civilanställda.

Fler civilanställda skulle kunna avlasta polisen med mycket administrativa uppgifter. Det är det ena. Men det kan dessutom handla om något som skulle kunna vara avgörande: att civilanställda med specialistkompetens kan förstärka och förbättra det rent brottsutredande arbetet på ett avgörande sätt. Det har börjat, men det behöver fortsätta.

Innan jag slutar vill jag nämna att polisen återigen har börjat fokusera på att ha brottsofferkompetens och särskilda insatser för brottsoffer som anses särskilt utsatta. Det är bland andra kvinnor och barn som blivit utsatta för mäns våld i olika former. Det är oerhört viktigt att det arbetet fortsätter.

Med god kontakt med brottsoffer och målsägande underlättas polisens arbete med bevisupptagning på ett avgörande sätt. Men polisen måste möta de brottsoffren med stor respekt och lyfta det som inte ska vara brottsoffrens ansvar och själva göra dokumenterande insatser, till exempel när det gäller hemmet, som kan vara en brottsplats. Där kan man filma, och man kan filma de ursprungliga förhören med både gärningsperson och offer. Det är extremt viktigt för att kunna öka uppklaringsprocenten. Man ska förstås också dokumentera skador på såväl brottsoffret som den misstänkte gärningspersonen.

Man skulle dessutom kunna prata länge här, vilket jag inte ska göra, om vad vi har lärt oss av att försöka bekämpa gängkriminaliteten. Det pågår flera lovvärda projekt om hur skjutvapen hanteras. Det är bland annat fasmodellen, och det är Sluta skjut, som andra har nämnt tidigare. Det som jag vill fokusera ytterligare på, och som jag har nämnt i talarstolen tidigare, är att många barn tyvärr lär sig om våld som maktmedel i hemmet om de ser pappa använda våld, och de riskerar att gå vidare i samma grymma fotspår.

Med bifall till reservation 4 hoppas jag att vi ska kunna klubba igenom en bättre utveckling för ett mer jämställt och jämlikt Sverige.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Jag vänder mig till justitieministern med en fråga som hänger ihop med en formulering i vårpropositionen. Under rubriken Politiska utgångspunkter yttrar man sig om kriminal- och rättspolitiska frågor. Efter en underrubrik om ökad trygghet står det följande: "Det här året har inletts med ett hänsynslöst våld på nivåer som inte har setts tidigare, samtidigt som gängens terror sprider sig från storstäderna till mindre orter. Utvecklingen är inte minst resultatet av en alltför stor invandring till Sverige under lång tid."

För mig är detta förvånansvärda formuleringar. Jag undrar om ministern står bakom dessa formuleringar till fullo.

Herr talman! Jag yrkar bifall till två reservationer, dels nummer 3 om sociala insatsgrupper, dels nummer 4 om en åtgärdsplan för pojkar och män.

Den problematik om unga lagöverträdare som vi diskuterar nu handlar, som Vänsterpartiet ser det, framför allt om att agera förebyggande, och vi ska göra det så mycket vi bara kan. Vi måste försöka arrangera samhället så gott som möjligt för att förebygga konflikter och segregation.

Det är viktigt att starta redan i själva samhällsplaneringen. Hur bygger vi ett samhälle så att vi får en varierad bebyggelse med olika boendeformer? I samma närområde ska det finnas såväl hyresrätter som bostadsrätter, radhus och villor utan stora avstånd eller avskiljande vägar. Det är en faktor som kan betyda väldigt mycket för att överbrygga klyftor som vi har för mycket av i övrigt.

Jag är norrlänning och är bosatt i Umeå. Där har vi till en del kunnat fullfölja denna viktiga princip i samhällsbyggnad, och det har bidragit till att vi i varje fall inte har en explosiv utveckling av kriminalitet bland unga.

När vi diskuterar upplever jag att det många gånger finns ett storstadsperspektiv. Gängkriminaliteten är allvarlig - jag säger inte något annat - men den finns framför allt i storstäderna. Om vi ska arbeta med förebyggande insatser måste vi göra det generellt med åtgärder som fungerar i hela landet.

Jag tror att den generella basen är viktig, oavsett var i landet man finns. Likaså är det oerhört viktigt att ha en fungerande välfärd som ger en grundtrygghet där familjer inte behöver gå sönder på grund av tillfällig arbetslöshet eller en tillfällig kris. Vi ska ha system som fångar upp dessa situationer. Det innebär att om familjen sviktar finns det ett samhälle som fungerar kompensatoriskt. Som flera redan har sagt är skolan och förskolan allra viktigast här för att fånga upp signaler om risker.

Jag vill lyfta upp ett system som jag tror mycket på och som även andra har tagit upp. Det är ett system som används i hela Västerbotten. Man försöker komma in med något som kallas den tidiga linjen, det vill säga tidiga ingripanden, eller HLT, hälsa, lärande och trygghet. Det handlar om vårdcentraler och skolan, men ibland även förskolan. Tryggheten står socialtjänsten för. Dessa samlas omkring de barn som kanske har en problematisk situation, och man har kontakt med familjen.

Det handlar om att kunna komma in väldigt tidigt. Många lärare och andra som möter barn - ofta när de är unga - säger att de kan se när det är fara å färde. Man måste agera mycket tidigare.

Jag tror att man kan jobba väldigt mycket med den sekretesslagstiftning som vi har i dag. Man kan arbeta fram samtycke - då går det bra - och samverka kring en familj. Men vi kan behöva större möjligheter till sekretessgenombrott för att skydda unga mot en utveckling som riskerar att gå illa. Man måste få kontakt med både den unge och familjen på ett annorlunda sätt.

Jag var tidigare inne på hur våld och kriminalitet skapas. Vi måste konstatera det faktum att pojkar och män tyvärr dominerar stort. Där finns en problematik med de så kallade könsrollerna. Vi har stora möjligheter att arbeta på ett principiellt sätt redan i förskolan och skolan och uppmärksamma och diskutera de oerhört grymma machokulturerna.

En annan sak som har lyfts upp tidigare är något som jag också vill markera mot. När vi samarbetar kring unga kommer vi inte fram när det gäller privatskolorna. Där är det fullkomligt stängt. De vill inte delta i projekt som dessa. Jag tror att denna erfarenhet finns från brottsförebyggande arbete över hela Sverige. Också detta är ett stort strukturellt problem som vi borde göra mycket mer kring.

Sedan handlar det om ekonomi också. Det är klart att kriminella aktiviteter kan vara mer triggande och mer lockande om man lever i en begränsad ekonomi där familjen nästan inte har råd med någonting. De regerande partierna har satsat mycket mer på skattesänkningar än på att skydda välfärdens säkerhetsnät. På grund av de nedskärningar vi tyvärr nu ser märker många barn av en dramatisk fattigdom. De kan då vara lättare att locka in i kriminella aktiviteter. De kanske till och med väljer det själva.

Många unga begår enstaka brott, men de flesta fortsätter inte. De allra flesta begår kanske inte brott över huvud taget, mer än möjligen att snatta något i en butik en enstaka gång för att sedan vara skräckslagen för vad som ska hända. Vi måste ändå ta de här tidiga tecknen på väldigt stort allvar. Det är här vi måste stötta familjer och inte minst ensamstående mammor, som ibland helt oförskyllt får stå till svars för att de inte gjort tillräckligt för att skydda sina barn när det kanske egentligen är en våldsam pappa som är grundproblematiken i familjen och man borde ha fått stöd och hjälp långt tidigare för att klara situationen.

Unga lagöverträdare

Jag vill också nämna de två reservationer som Vänsterpartiet lämnat. Den ena handlar om det brottsförebyggande arbete som kan sättas in med de sociala insatsgrupperna, vilka kan ha lite olika former. Brå har rekommenderat hur man kan arbeta effektivt och evidensbaserat på ett långsiktigt sätt med sådana planer. Den andra handlar om pojkar och män och hur vi kan kupera den destruktiva delen av maskuliniteten och den machokultur som riskerar att breda ut sig på ett skarpare sätt i dag än när vi hade starkare tryck på feministiska reformer. Jag vill markera att feminism är något som gynnar samhället i stort och gör att vi lever på ett mer jämställt och jämlikt sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom samtliga av våra elva reservationer. Men jag väljer att lyfta fram särskilt två av dem. Det är nummer 4 om en kvinnofridskommission och nummer 42 om en brottsofferombudsman.

Dessa två förslag är prioriterade eftersom de, om de fullföljs, skulle kunna förväntas medföra väsentliga förbättringar för alla de kvinnor och barn som utsätts för mäns våld i olika former, inklusive hedersrelaterat våld. De ska också kunna skydda och hjälpa hela gruppen brottsoffer.

Jag väljer att lyfta fram en kvinnofridskommission utifrån de erfarenheter som finns efter de stora framgångarna med den kommission som man tillsatte redan 1993 för att hantera frågor om mäns våld mot kvinnor och förstås för att föreslå åtgärder för att motverka det. Det var Sveriges allra första utredning som skulle få arbeta utifrån ett kvinnoperspektiv. Den gjorde detta med en bas i forskning och tog namnet Kvinnovåldskommissionen. Sedan lades grunden för rättspolitiska milstolpar och ett paradigmskifte angående förståelsen av det könsbaserade våldet. Detta väckte även stort internationellt intresse.

Jag väljer att nämna detta, som kan kännas som historia, därför att det var banbrytande och för att det sedan dess har skett en backlash där vi har tappat mycket av den kompetens som kommissionen levererade och också praktiker som den förordade.

Exempel på vad kommissionen åstadkom var införandet av fridskränkningsbrotten samt insikter om vad upprepat hot och våld innebär, särskilt i nära relationer, och om kvinnors och barns enorma utsatthet för angrepp också utanför hemmet - både våld, sexuellt våld och psykiska övergrepp.

Bland reformerna ingick också att ändra i språket. Vi kanske baxnar i dag när vi tittar tillbaka och ser att det beskrevs som att det enbart handlade om han och honom. Utredningen ville föra in både hon och henne, det vill säga att båda könen skulle få nämnas och synliggöras i lagen. Jag minns när jag första gången läste detta och nästan rös över att vi inte fått vara med tidigare. En manlig uppburen professor markerade att alla borde veta att "han" är ett könsneutralt pronomen.

Det kan låta som en lek i dag, men det var också ett sätt att markera det starka inslag av manliga normer som lagstiftningen bar då och som fortfarande är väldigt dominerade i dag. Vi har fortfarande mycket att brottas med i lagstiftningen och ännu mer i tillämpningen på grund av detta.

I propositionen markerade regeringen att insikterna måste öka om den manliga kulturens kopplingar till våld mot kvinnor. Man lämnade också ytterligare förslag som blev genomförda, en del direkt, andra efter lång tid. Brottet våldtäkt mot barn tog till exempel tio år att få in i vår lagtext, så att barn under 15 år kunde skyddas i sin sexuella identitet. Oavsett om våld förekom eller inte skulle det rubriceras som våldtäkt.

Ytterligare reformer har ännu inte genomförts, däribland sådana som gäller destruktiva, kontrollerande beteenden och hatbrott som inkluderar även kvinnor.

Jag nämner detta därför att kommissionen var banbrytande, och vi skulle kunna bryta ytterligare mark om vi upprepar och utvärderar vad kommissionen medförde, vad vi kan tillföra utifrån den forskning som finns numera och hur vi kan fullfölja det mod som utredningen visade genom att ta sig rätten att beskriva barnens utsatthet i familjer där pappa använder våld mot mamma.

Jag vill anknyta till något som vi borde vara mer uppmärksamma på även fortsättningsvis, nämligen att man kan lära sig att våld är ett maktmedel. Det är särskilt sönerna som tar till sig detta på ett könsbundet sätt och riskerar att utsätta sina kommande partner för våld. Vi vet att detta ökar i dag i unga relationer, till och med i väldigt unga relationer. Vi kan se att fostran i våld som makt kan gå rakt in och aktivera det som sker i de kriminella gängen i dag.

Andra viktiga inspel var förstås samverkan mellan olika myndigheter, vikten av våldskompetens för att kunna åstadkomma rättssäkra utredningar med respekt för såväl offer som gärningsperson samt nya bevisformer. Man förordade videofilmning i hemmet av de inledande förhören, vilket har fungerat till och från. Först 2020 lyfte Polismyndigheten upp att det är en framgångsrik bevismetod. Detta måste återupptas.

Något annat jag också vill argumentera för är inrättandet av en brottsofferombudsman. Brottsoffermyndigheten inrättades 1995, och den har vuxit och är oerhört betydelsefull på olika sätt som en kunskapsmyndighet på brottsofferområdet. Den arbetar förstås för att främja brottsoffers rättigheter och uppmärksamma behov och intressen. Detta sker på olika sätt, dels i direktkontakter med brottsoffer, dels genom förvaltning av Brottsofferfonden, alltså de gärningsmannapengar som betalas in till fonden om man har begått allvarligare brott.

Miljoner och åter miljoner har kunnat stödja viktig forskning på brottsofferområdet, där vi har kunnat se framsteg i Sverige tack vare detta. Via gärningsmannapengarna kan stöd också ges till många ideella organisationer och offentliga verksamheter som vill prova att utveckla sitt brottsofferarbete.

Trots att myndigheten har funnits länge har vi ingen överblick över vad som egentligen ingår i brottsoffers rättigheter. Trygghetsberedningen konstaterar att det är svårt att få en övergripande bild av detta. Därför är det som redan har skett viktigt - att Brottsoffermyndighetens nuvarande uppdrag förstärks och tydliggörs.

Det som skulle kunna bli väldigt effektivt är att koppla en brottsofferombudsman till Brottsoffermyndighetens redan existerande verksamheter. Där skulle man kunna samla intryck, samordna och ha rådgivande verksamheter. Jag tror att detta skulle vara ett viktigt och angeläget steg framåt för brottsoffer.

Jag vill nämna ytterligare ett perspektiv, en möjlighet och ett verktyg som vi skulle kunna använda när brotten inte är så allvarliga men har begåtts av unga, nämligen medling. Detta introducerades 2008 genom lagstiftning, och varje kommun har skyldighet att ha en sådan verksamhet. Inledningsvis hade Brå, Brottsförebyggande rådet, ansvar för att introducera och utveckla medlingsverksamhet, och det växte över landet.

Jag hade förmånen att få vara med i ett antal sådana utbildningar och också möta gärningspersoner och brottsoffer som hade fått mötas och kupera den ångest och oro de haft inför att möta varandra. De kunde träffa avtal om hur de skulle göra när de till exempel sågs i skolan eller, om det var en ung och en äldre person, i den offentliga miljön, om de skulle hälsa eller om det var bättre att låta bli och om de skulle träffa andra avtal om gottgörelse.

Det är viktigt att lyfta fram detta rent generellt och ge Brå ett nytt uppdrag att följa medlingsverksamheten och utveckla den.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till två reservationer, dels reservation 9 om vittnesskydd med mera, dels reservation 13 om rätten till målsägandebiträde.

Jag kommer att ha en lite annorlunda ingång i dessa frågor och inte fokusera enbart på den dramatiska utvecklingen av gängkriminaliteten utan se på det bredare. Det handlar delvis om att jag både bor i och representerar Västerbotten och Umeå, där vi inte har denna problematik så nära som man har i storstäderna. Jag tror att vi måste ha mer än ett perspektiv i sikte när vi arbetar med de i grunden kriminalpolitiska frågorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Processrättsliga frågor

När det handlar om processrätten kan man se den ur ett gärningsmannaperspektiv eller ur ett brottsofferperspektiv. Jag väljer det senare.

Något som kommer i fokus är om jag kommer att anmäla ett brott som jag upplever att jag har blivit utsatt för. Detta påverkas naturligtvis av om det är ett brott av lindrigare art eller ett grovt brott, där stora materiella värden kanske har gått till spillo eller där jag själv som person eller någon i min närhet har blivit allvarligt skadad.

Finns det risker för upprepning? Vem är den misstänkte? Är det en främling eller någon som står mig nära och som jag kanske till och med är beroende av? Finns det risker för upptrappning och upprepning, så som det är med våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor och barn?

Om jag vågar och vill anmäla kommer det att bli beroende av en del processrättsliga regler vad som kommer att hända med min anmälan. Det kan i värsta fall bli en direktavskrivning; polisen inleder då inte ens en utredning. Då måste det vara fråga om kategorin lindrigare brott. Men det är också ett svek mot den som kanske upplever en stor kränkning och har blivit utsatt. Man kan även begränsa förundersökningen, så att bara vissa brott som anmälts blir föremål för utredning. Staten åberopar processekonomiska argument för att göra denna begränsning och bara lyfta upp vissa brott. Det kan också bli fråga om åtalsunderlåtelse. Ni gissar nog vad det handlar om. Det innebär att man avstår från åtal även om det kanske finns en förundersökning som pekar mot att något har hänt. De här frågorna är föremål för utredning nu, och en utredning som lämnats är ute för remissbehandling. Vi får alltså anledning att återkomma till detta och se om vi håller med utredningen och om det bör göras någon ändring.

Vid allvarligare brott kommer andra ifrågasättanden in, särskilt om det är fråga om personkonflikter. Blir jag trodd? Eller blir jag ifrågasatt? Ja, rimligen blir jag det, för polis och åklagare måste försöka utreda fallet med hjälp av motfrågor och argumentation för att komma fram till någonting som inte till hundra procent är offrets berättelse.

Här kommer det att handla väldigt mycket om bemötandet. Orkar jag fortsätta ha kontakt med polis och åklagare? Kommer jag att kunna leva upp till det som inom kriminologin betecknas som idealoffer? Det var Nils Christie, den kände kriminologen från Norge, som etablerade begreppet idealoffer. För att det ska stämma måste vi vara lite i samklang med samhällets värderingar. Ett "riktigt" offer, ett idealoffer som blir värd investeringar, uppfattas som svagt och respektabelt i den situation då brottet inträffade. Gärningsmannen ska framstå som överlägsen och beräknande, och de ska vara okända för varandra. Här får vi in komplikationer som länge har grumlat bilden, framför allt när det gäller övergrepp i nära relationer. Om personerna är bekanta med varandra kan man från vissa håll höra ifrågasättanden - är det en persons fel att det blir "bråk" mellan två?

Det handlar också om hur jag reagerar i relation till polis och andra "hjälpare". Är jag tacksam, eller agerar jag mer motstridigt, vilket kanske får de här "hjälparna" att ifrågasätta mig än mer? Kommer jag att få stöd? Vågar andra vittna till stöd för mig? Förundersökningskungörelsen har en del bestämmelser om detta. Vittnen ska få informationer i ett tidigt stadium om vilka organisationer som kan erbjuda hjälp och stöd till dem. För målsäganden, vilket är det kvalificerade juridiska begreppet för brottsoffer, ska man utreda om det ska vidtas särskilda skyddsåtgärder samt göra en individuell skyddsbedömning. Det är också regler på gång som ska hjälpa både mig som brottsoffer och vittnen att få ett starkare sekretesskydd i domstolshandlingarna, som annars är offentliga. Men vi får vänta till i höst innan de reglerna träder i kraft.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Processrättsliga frågor

Det här med personsäkerheten inrymmer flera grupper, som kallas för bevispersoner. Det är målsäganden, alltså brottsoffret, men också vittnen samt den som är misstänkt eller tilltalad och medverkar i rättegång eller förundersökning om grov kriminalitet. Det är åtgärder som kan vara oerhört viktiga. Ytterst är det någonting som polisen hanterar. Man kan ifrågasätta om detta är rimligt. Det är också så att de beslut som tas inte är möjliga att överklaga. Där har vi alltså egentligen en bristande rättssäkerhet.

Jag vill nu säga något om rätten till målsägandebiträde, vilken vi värnar med vår reservation. Målsäganden är brottsoffret. År 1988 skedde en revolutionerande reform, då man fick rätt att få hjälp av ett eget juridiskt biträde under processen när det skett allvarligare brott. Reformivern gällde framför allt kvinnor och barn som utsatts för allvarliga brott. Sexualbrotten ingår definitivt. Fridskränkningsbrotten - brott mot frihet och frid - ingår, liksom brott mot liv och hälsa över huvud taget om de har sådan grad att fängelse kan utdömas som påföljd. Även rån ingår.

Det här är någonting som är väldigt viktigt. Här handlar det verkligen om angrepp på person. Jag kanske har gått sönder både fysiskt och psykiskt av det här, och jag är rimligen orolig för vad som möter mig i en rättsprocess. Jag har kanske aldrig tidigare varit med om att sätta min fot i en domstol, där det råder en speciell regim med särskilda fackuttryck och termer. Det handlar verkligen om allvarliga frågor som betyder oerhört mycket för hur jag ska få det framöver. Det är naturligtvis jätteviktigt att få hjälp med det juridiska på ett kvalificerat sätt, och det är en hjälp som det här biträdet kan ge. Jag kan också behöva slussning, socialt stöd och hjälp med många andra frågor som jag kan ha. Genom målsägandebiträdet får jag även hjälp med att processa om skadestånd, det som man i lagtexten kallar för enskilt anspråk, vilket väl också måste förklaras om jag inte är jurist.

De här reformerna har utvidgats lite grann med avseende på vilka brott som varit aktuella. Men från och med den 1 juli 2018 har man gått baklänges. Det är fortfarande samma brottsofferkategorier som kan få hjälp, men framför allt i första instans. Om man överklagar till överrätten - hovrätt eller vidare - upphör hjälpen.

Man var då tvungen att ta ställning igen - behövs det här verkligen? Är det så att offret ska vittna i hovrätten också, eller ska man spela upp de filmer som finns? Där säger man att det inte längre behövs hjälp. Detta har blivit föremål för en utvärdering, som regeringen har stått för. Det som flera blev glada över var att kostnaderna inte hade skenat iväg. Att detta inte skulle ske var också skälet till att man gjorde reformen. Kostnaderna i hovrätterna för målsägandebiträdena minskade med 50 procent.

Men vad fick det för konsekvenser? Hovrätterna tyckte att det fungerade väl, och på domarpodiet fick man kanske sköta det mer i fred när det inte var något målsägandebiträde med. Men Åklagarmyndigheten, Sveriges advokatsamfund och Brottsoffermyndigheten menar att det här inte är rimligt. Det har gett negativ påverkan på många brottsoffers upplevelser i hovrätten. Här står brottsoffren ensamma om vi inte får en ändring till stånd. Man får inte ens hjälp med att tolka den dom som överinstansen kommer att leverera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Processrättsliga frågor

Vi tycker att detta är två viktiga reservationer, och jag yrkar bifall till dem.

Herr ålderspresident! Det finns förstås mycket att säga om straffrätt och dagens kriminal- och straffrättspolitik. Frågan är hur vi bromsar den kriminalitet som förskräcker många av oss i dag. Vi får ständiga påminnelser om de kriminella gängens våldsamma framfart, som drabbar många ekonomiskt. Vi får också många uppgifter om hur kvinnor och barn drabbas av mäns våld - alltför ofta med dödlig utgång. Minst en kvinna mister livet varje månad, och det sker ofta i situationer där de är på väg att bryta upp från en våldsam och farlig man. Ibland drabbar våldet direkt barnet - också där med risk för dödlig utgång. Tintinfallet är ett exempel på detta.

Varför nämner jag dessa två block ungefär samtidigt? Det är för att jag ser samband. Det är inte en tillfällighet att många av de barn som har vuxit upp i hem där de har sett pappa slå och använda våld som maktmedel själva uppfattar att det är effektivt i kommande relationer och i relation till andra. Fler uppmärksammar att detta kan ingå som en komponent i att välja en allvarlig kriminell bana tillsammans med andra i ditt gäng eller din grupp.

Vi måste se sambanden och försöka begränsa alla former av mäns våld, både det som riktar sig från gängen och det som riktar sig mot kvinnor och barn. De hänger ihop, men vi har förmåga att begränsa dem om vi går in tidigt. Framför allt ska barn stöttas. Det är oerhört viktig förebyggande verksamhet.

Vi i Vänsterpartiet är självklart för att när brott begås ska de bestraffas. Det är viktigt ur ett samhällsperspektiv att vi markerar gränser för vad som är tillåtet. Det som många sätter fokus på i dag är straffens längd. Där måste det naturligtvis finnas proportioner. Vi måste vikta vad vi anser vara allvarliga brott. Där ska straffen och sanktionerna vara mer effektiva, och en översyn behöver ske. Man har börjat inse att brott mot kvinnor och barn är väl så allvarliga som många andra brott i samhället.

Med detta sagt är strängare och strängare straff inte alltid effektivt. Det finns forskning som i övertygande underlag visar att det inte fungerar så. Straff betyder något, men förebyggande insatser är allra viktigast.

Jag bor sedan länge i Umeå. Det är en stad som lyfts fram medialt för att ha lyckats förhållandevis bra att mota bort gängkriminalitet. Vilka bakgrunder finns i Umeå? Det är en radikal stad. Där finns en stark feminism. Staden är medvetet samhällsbyggande, som inte är lätt att fixa på några minuter eller några år. Det har bland annat handlat om att hela tiden värna om att när staden byggs ut - den har expanderat kraftigt - ska det hela tiden ske med blandad bebyggelse. Det ska finnas hyresrätter, bostadsrätter och villor. Vi ska motverka allt vad segregation heter så mycket som det bara går, och det ska finnas sociala insatser med bra skolor och aktivitetsformer som också stöttar dem som har det sämst i samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Straffrättsliga frågor

Jag ska inte säga att det är självklart hur det har gått, men det har funnits många vinster i de processerna. Och det är fortfarande så att många kämpar för att bygga vidare på det inkluderande och mer jämlika samhället.

Då är vi också inne på vad det är som sker i dag för att skapa klyftor och grogrund för kriminaliteten. Ja, det är ju de oerhört växande klassklyftorna och fruktansvärda löneskillnader. Det blir gap mellan människor, och man kan nästan förstå att det provocerar. "Jag vill också ha, och ibland tar jag mig rättigheter." Det är förfärligt, men vi måste inse att sådana samband finns. Att satsa på ett jämlikt samhälle är det allra viktigaste vi kan göra.

När det gäller kriminalitet och straff är det här med proportionalitet jätteviktigt - det och att det blir en lagföring över huvud taget. Annars kvittar det ju vilka straffsatser vi sätter upp på papper i lagtexterna.

Det handlar också om att vi gör meningsfulla situationer - att straff inte enbart handlar om förvaring. Där är det stora utmaningar inom kriminalvården i dag. Det får vi återkomma till, men där finns det stora risker att vi inte kan satsa på vare sig arbetsträning eller behandlingar inom kriminalvården och att det redan där skapas nya grupperingar och mycket våld som drabbar både intagna och personal.

Jag vill yrka bifall till reservation 14. Det är ett inlägg i debatten som handlar om att vi vill att Sverige ska leva upp till FN-konventionen om funktionsrätt. Det gör vi inte i dag.

En glipa där är det som reservation 14 handlar om - att personer med funktionsnedsättningar inte räknas som en grupp som kan utsättas för hets mot folkgrupp. Det vill vi läka och ändra på.

Det är naturligtvis också önskvärt att funktionsnedsättning införs som en särskild hatbrottsgrund. Det har vi motionerat om, och vi hoppas att den utredning som nu tittar på straffskärpningar täcker in det temat.

Det finns väldigt mycket mer att säga, men jag får stanna där för tillfället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om otillbörlig påverkan på demokratiska institutioner

Herr talman! Vad är det som sker? Det som är uppenbart är att det är en väldig förändring i de kriminella aktiviteterna. Tidigare rånade de kriminella banker och värdetransporter. Nu är fokus på att råna välfärdssamhället.

Både i Sverige och övriga Europa märks problem kopplade till arbetsmarknaden, med utnyttjande av utländsk arbetskraft, och ökad kriminalitet kopplad till avfallshantering. Vi har också sett ofattbart fräcka och lönsamma momskaruseller och uppbyggnad av luftbolag som sedan går i konkurs och kan utnyttja lönegarantin till sådana som inte gjort ett enda handtag.

Vi behöver göra mycket. Vi behöver skydda vår offentliga gemensamma sektor och värna offentlighetsprincipen, som ger insyn och kontroll. Vi behöver förändra en del av sekretessreglerna så att de tolv myndigheter som samverkar på denna arena och bekämpar den organiserade brottsligheten, bland andra Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, kan dela information på ett tidigt stadium och bli mer effektiva.

Korruption, infiltration och otillåten påverkan på företrädare inom myndigheter, företag och banksektor bidrar till ett ökat handlingsutrymme för den organiserade brottsligheten. Förekomsten av sådan brottslighet visar på vikten av att vi också stärker säkerhetsmedvetandet generellt, ger medarbetare stärkt skydd och har kontrollsystem inom såväl myndigheter som näringsliv.

Sverige är nu ordförande i EU, vilket gör att vi måste anstränga oss att vara förebilder. Vi i Vänsterpartiet kommer att göra vad vi kan för att motverka både infiltration och korruption.

Herr talman! Jag menade kanske inte att frågan till just Richard Jomshof var problematisk, men att jag tar upp det som jag uppfattar som rasism och antimuslimska tendenser gör att jag riskerar att utsättas för angrepp från personer som i alla fall åsiktsmässigt står nära Richard Jomshof och Sverigedemokraterna.

Jag är inte heller helt enig med Richard Jomshof om historieskrivningen om Sverige. Vi har under århundraden haft väldigt stor glädje av invandrade kompetenser, och det gäller att vi verkligen tar till vara det som är positivt. Vi i Sverige står i dag inför en oerhörd brist på arbetskraft. De invandrade är de som kan rädda den offentliga sektorn, näringsverksamheten och de miljösatsningar som vi nu vill göra med kompetent och välvillig arbetskraft.

Herr talman! Jag begärde ordet och riskerar väl därigenom att utsätta mig för ytterligare hot och hat. Jag ifrågasätter dock det som Richard Jomshof förde fram både i sitt inledande anförande och i anförandet nyss. Detta bygger på att det är invandrare som skulle stå för den problematik som vi diskuterar här och i synnerhet att det skulle vara ett islamistiskt gift som kommer in i Sverige.

Jag tror att vi behöver vara vaksamma på oetiska och kriminella aktiviteter oavsett om det är en klassisk svensk eller en invandrare som står för dem. Jag tror också att vi skulle vinna mycket om vi till exempel inte längre hade religiösa friskolor. Då skulle vi strypa en del av oron för illegal finansiering.

Herr talman! Jag blir tyvärr inte lugnad av justitieministerns besked. Jag uppskattar att det markeras en prioritet för att vi ska känna tillit och att det ska vara transparens. Men då måste vi ju ta bort alla de här hemligstämplingarna och hemlighållandena som regeringen tyvärr levererar nu och som skapar en oro över att vi faktiskt inte vet vad myndigheter och offentliga institutioner gör och hur argumentationen ser ut fram till olika beslut.

Jag välkomnar tillit och transparens, men jag vill inte att vi pressar ansvar nedåt i hierarkierna utan att vi får till stånd en rimlig ansvarsfördelning. Det kan jag se fram emot.

Jag fick inget svar på om det har getts ett uppdrag till Brå.