Gudrun Nordborg

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Jag vänder mig till justitieministern med en fråga som hänger ihop med en formulering i vårpropositionen. Under rubriken Politiska utgångspunkter yttrar man sig om kriminal- och rättspolitiska frågor. Efter en underrubrik om ökad trygghet står det följande: "Det här året har inletts med ett hänsynslöst våld på nivåer som inte har setts tidigare, samtidigt som gängens terror sprider sig från storstäderna till mindre orter. Utvecklingen är inte minst resultatet av en alltför stor invandring till Sverige under lång tid."

För mig är detta förvånansvärda formuleringar. Jag undrar om ministern står bakom dessa formuleringar till fullo.

Herr talman! Jag yrkar bifall till två reservationer, dels nummer 3 om sociala insatsgrupper, dels nummer 4 om en åtgärdsplan för pojkar och män.

Den problematik om unga lagöverträdare som vi diskuterar nu handlar, som Vänsterpartiet ser det, framför allt om att agera förebyggande, och vi ska göra det så mycket vi bara kan. Vi måste försöka arrangera samhället så gott som möjligt för att förebygga konflikter och segregation.

Det är viktigt att starta redan i själva samhällsplaneringen. Hur bygger vi ett samhälle så att vi får en varierad bebyggelse med olika boendeformer? I samma närområde ska det finnas såväl hyresrätter som bostadsrätter, radhus och villor utan stora avstånd eller avskiljande vägar. Det är en faktor som kan betyda väldigt mycket för att överbrygga klyftor som vi har för mycket av i övrigt.

Jag är norrlänning och är bosatt i Umeå. Där har vi till en del kunnat fullfölja denna viktiga princip i samhällsbyggnad, och det har bidragit till att vi i varje fall inte har en explosiv utveckling av kriminalitet bland unga.

När vi diskuterar upplever jag att det många gånger finns ett storstadsperspektiv. Gängkriminaliteten är allvarlig - jag säger inte något annat - men den finns framför allt i storstäderna. Om vi ska arbeta med förebyggande insatser måste vi göra det generellt med åtgärder som fungerar i hela landet.

Jag tror att den generella basen är viktig, oavsett var i landet man finns. Likaså är det oerhört viktigt att ha en fungerande välfärd som ger en grundtrygghet där familjer inte behöver gå sönder på grund av tillfällig arbetslöshet eller en tillfällig kris. Vi ska ha system som fångar upp dessa situationer. Det innebär att om familjen sviktar finns det ett samhälle som fungerar kompensatoriskt. Som flera redan har sagt är skolan och förskolan allra viktigast här för att fånga upp signaler om risker.

Jag vill lyfta upp ett system som jag tror mycket på och som även andra har tagit upp. Det är ett system som används i hela Västerbotten. Man försöker komma in med något som kallas den tidiga linjen, det vill säga tidiga ingripanden, eller HLT, hälsa, lärande och trygghet. Det handlar om vårdcentraler och skolan, men ibland även förskolan. Tryggheten står socialtjänsten för. Dessa samlas omkring de barn som kanske har en problematisk situation, och man har kontakt med familjen.

Det handlar om att kunna komma in väldigt tidigt. Många lärare och andra som möter barn - ofta när de är unga - säger att de kan se när det är fara å färde. Man måste agera mycket tidigare.

Jag tror att man kan jobba väldigt mycket med den sekretesslagstiftning som vi har i dag. Man kan arbeta fram samtycke - då går det bra - och samverka kring en familj. Men vi kan behöva större möjligheter till sekretessgenombrott för att skydda unga mot en utveckling som riskerar att gå illa. Man måste få kontakt med både den unge och familjen på ett annorlunda sätt.

Jag var tidigare inne på hur våld och kriminalitet skapas. Vi måste konstatera det faktum att pojkar och män tyvärr dominerar stort. Där finns en problematik med de så kallade könsrollerna. Vi har stora möjligheter att arbeta på ett principiellt sätt redan i förskolan och skolan och uppmärksamma och diskutera de oerhört grymma machokulturerna.

En annan sak som har lyfts upp tidigare är något som jag också vill markera mot. När vi samarbetar kring unga kommer vi inte fram när det gäller privatskolorna. Där är det fullkomligt stängt. De vill inte delta i projekt som dessa. Jag tror att denna erfarenhet finns från brottsförebyggande arbete över hela Sverige. Också detta är ett stort strukturellt problem som vi borde göra mycket mer kring.

Sedan handlar det om ekonomi också. Det är klart att kriminella aktiviteter kan vara mer triggande och mer lockande om man lever i en begränsad ekonomi där familjen nästan inte har råd med någonting. De regerande partierna har satsat mycket mer på skattesänkningar än på att skydda välfärdens säkerhetsnät. På grund av de nedskärningar vi tyvärr nu ser märker många barn av en dramatisk fattigdom. De kan då vara lättare att locka in i kriminella aktiviteter. De kanske till och med väljer det själva.

Många unga begår enstaka brott, men de flesta fortsätter inte. De allra flesta begår kanske inte brott över huvud taget, mer än möjligen att snatta något i en butik en enstaka gång för att sedan vara skräckslagen för vad som ska hända. Vi måste ändå ta de här tidiga tecknen på väldigt stort allvar. Det är här vi måste stötta familjer och inte minst ensamstående mammor, som ibland helt oförskyllt får stå till svars för att de inte gjort tillräckligt för att skydda sina barn när det kanske egentligen är en våldsam pappa som är grundproblematiken i familjen och man borde ha fått stöd och hjälp långt tidigare för att klara situationen.

Unga lagöverträdare

Jag vill också nämna de två reservationer som Vänsterpartiet lämnat. Den ena handlar om det brottsförebyggande arbete som kan sättas in med de sociala insatsgrupperna, vilka kan ha lite olika former. Brå har rekommenderat hur man kan arbeta effektivt och evidensbaserat på ett långsiktigt sätt med sådana planer. Den andra handlar om pojkar och män och hur vi kan kupera den destruktiva delen av maskuliniteten och den machokultur som riskerar att breda ut sig på ett skarpare sätt i dag än när vi hade starkare tryck på feministiska reformer. Jag vill markera att feminism är något som gynnar samhället i stort och gör att vi lever på ett mer jämställt och jämlikt sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom samtliga av våra elva reservationer. Men jag väljer att lyfta fram särskilt två av dem. Det är nummer 4 om en kvinnofridskommission och nummer 42 om en brottsofferombudsman.

Dessa två förslag är prioriterade eftersom de, om de fullföljs, skulle kunna förväntas medföra väsentliga förbättringar för alla de kvinnor och barn som utsätts för mäns våld i olika former, inklusive hedersrelaterat våld. De ska också kunna skydda och hjälpa hela gruppen brottsoffer.

Jag väljer att lyfta fram en kvinnofridskommission utifrån de erfarenheter som finns efter de stora framgångarna med den kommission som man tillsatte redan 1993 för att hantera frågor om mäns våld mot kvinnor och förstås för att föreslå åtgärder för att motverka det. Det var Sveriges allra första utredning som skulle få arbeta utifrån ett kvinnoperspektiv. Den gjorde detta med en bas i forskning och tog namnet Kvinnovåldskommissionen. Sedan lades grunden för rättspolitiska milstolpar och ett paradigmskifte angående förståelsen av det könsbaserade våldet. Detta väckte även stort internationellt intresse.

Jag väljer att nämna detta, som kan kännas som historia, därför att det var banbrytande och för att det sedan dess har skett en backlash där vi har tappat mycket av den kompetens som kommissionen levererade och också praktiker som den förordade.

Exempel på vad kommissionen åstadkom var införandet av fridskränkningsbrotten samt insikter om vad upprepat hot och våld innebär, särskilt i nära relationer, och om kvinnors och barns enorma utsatthet för angrepp också utanför hemmet - både våld, sexuellt våld och psykiska övergrepp.

Bland reformerna ingick också att ändra i språket. Vi kanske baxnar i dag när vi tittar tillbaka och ser att det beskrevs som att det enbart handlade om han och honom. Utredningen ville föra in både hon och henne, det vill säga att båda könen skulle få nämnas och synliggöras i lagen. Jag minns när jag första gången läste detta och nästan rös över att vi inte fått vara med tidigare. En manlig uppburen professor markerade att alla borde veta att "han" är ett könsneutralt pronomen.

Det kan låta som en lek i dag, men det var också ett sätt att markera det starka inslag av manliga normer som lagstiftningen bar då och som fortfarande är väldigt dominerade i dag. Vi har fortfarande mycket att brottas med i lagstiftningen och ännu mer i tillämpningen på grund av detta.

I propositionen markerade regeringen att insikterna måste öka om den manliga kulturens kopplingar till våld mot kvinnor. Man lämnade också ytterligare förslag som blev genomförda, en del direkt, andra efter lång tid. Brottet våldtäkt mot barn tog till exempel tio år att få in i vår lagtext, så att barn under 15 år kunde skyddas i sin sexuella identitet. Oavsett om våld förekom eller inte skulle det rubriceras som våldtäkt.

Ytterligare reformer har ännu inte genomförts, däribland sådana som gäller destruktiva, kontrollerande beteenden och hatbrott som inkluderar även kvinnor.

Jag nämner detta därför att kommissionen var banbrytande, och vi skulle kunna bryta ytterligare mark om vi upprepar och utvärderar vad kommissionen medförde, vad vi kan tillföra utifrån den forskning som finns numera och hur vi kan fullfölja det mod som utredningen visade genom att ta sig rätten att beskriva barnens utsatthet i familjer där pappa använder våld mot mamma.

Jag vill anknyta till något som vi borde vara mer uppmärksamma på även fortsättningsvis, nämligen att man kan lära sig att våld är ett maktmedel. Det är särskilt sönerna som tar till sig detta på ett könsbundet sätt och riskerar att utsätta sina kommande partner för våld. Vi vet att detta ökar i dag i unga relationer, till och med i väldigt unga relationer. Vi kan se att fostran i våld som makt kan gå rakt in och aktivera det som sker i de kriminella gängen i dag.

Andra viktiga inspel var förstås samverkan mellan olika myndigheter, vikten av våldskompetens för att kunna åstadkomma rättssäkra utredningar med respekt för såväl offer som gärningsperson samt nya bevisformer. Man förordade videofilmning i hemmet av de inledande förhören, vilket har fungerat till och från. Först 2020 lyfte Polismyndigheten upp att det är en framgångsrik bevismetod. Detta måste återupptas.

Något annat jag också vill argumentera för är inrättandet av en brottsofferombudsman. Brottsoffermyndigheten inrättades 1995, och den har vuxit och är oerhört betydelsefull på olika sätt som en kunskapsmyndighet på brottsofferområdet. Den arbetar förstås för att främja brottsoffers rättigheter och uppmärksamma behov och intressen. Detta sker på olika sätt, dels i direktkontakter med brottsoffer, dels genom förvaltning av Brottsofferfonden, alltså de gärningsmannapengar som betalas in till fonden om man har begått allvarligare brott.

Miljoner och åter miljoner har kunnat stödja viktig forskning på brottsofferområdet, där vi har kunnat se framsteg i Sverige tack vare detta. Via gärningsmannapengarna kan stöd också ges till många ideella organisationer och offentliga verksamheter som vill prova att utveckla sitt brottsofferarbete.

Trots att myndigheten har funnits länge har vi ingen överblick över vad som egentligen ingår i brottsoffers rättigheter. Trygghetsberedningen konstaterar att det är svårt att få en övergripande bild av detta. Därför är det som redan har skett viktigt - att Brottsoffermyndighetens nuvarande uppdrag förstärks och tydliggörs.

Det som skulle kunna bli väldigt effektivt är att koppla en brottsofferombudsman till Brottsoffermyndighetens redan existerande verksamheter. Där skulle man kunna samla intryck, samordna och ha rådgivande verksamheter. Jag tror att detta skulle vara ett viktigt och angeläget steg framåt för brottsoffer.

Jag vill nämna ytterligare ett perspektiv, en möjlighet och ett verktyg som vi skulle kunna använda när brotten inte är så allvarliga men har begåtts av unga, nämligen medling. Detta introducerades 2008 genom lagstiftning, och varje kommun har skyldighet att ha en sådan verksamhet. Inledningsvis hade Brå, Brottsförebyggande rådet, ansvar för att introducera och utveckla medlingsverksamhet, och det växte över landet.

Jag hade förmånen att få vara med i ett antal sådana utbildningar och också möta gärningspersoner och brottsoffer som hade fått mötas och kupera den ångest och oro de haft inför att möta varandra. De kunde träffa avtal om hur de skulle göra när de till exempel sågs i skolan eller, om det var en ung och en äldre person, i den offentliga miljön, om de skulle hälsa eller om det var bättre att låta bli och om de skulle träffa andra avtal om gottgörelse.

Det är viktigt att lyfta fram detta rent generellt och ge Brå ett nytt uppdrag att följa medlingsverksamheten och utveckla den.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till två reservationer, dels reservation 9 om vittnesskydd med mera, dels reservation 13 om rätten till målsägandebiträde.

Jag kommer att ha en lite annorlunda ingång i dessa frågor och inte fokusera enbart på den dramatiska utvecklingen av gängkriminaliteten utan se på det bredare. Det handlar delvis om att jag både bor i och representerar Västerbotten och Umeå, där vi inte har denna problematik så nära som man har i storstäderna. Jag tror att vi måste ha mer än ett perspektiv i sikte när vi arbetar med de i grunden kriminalpolitiska frågorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Processrättsliga frågor

När det handlar om processrätten kan man se den ur ett gärningsmannaperspektiv eller ur ett brottsofferperspektiv. Jag väljer det senare.

Något som kommer i fokus är om jag kommer att anmäla ett brott som jag upplever att jag har blivit utsatt för. Detta påverkas naturligtvis av om det är ett brott av lindrigare art eller ett grovt brott, där stora materiella värden kanske har gått till spillo eller där jag själv som person eller någon i min närhet har blivit allvarligt skadad.

Finns det risker för upprepning? Vem är den misstänkte? Är det en främling eller någon som står mig nära och som jag kanske till och med är beroende av? Finns det risker för upptrappning och upprepning, så som det är med våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor och barn?

Om jag vågar och vill anmäla kommer det att bli beroende av en del processrättsliga regler vad som kommer att hända med min anmälan. Det kan i värsta fall bli en direktavskrivning; polisen inleder då inte ens en utredning. Då måste det vara fråga om kategorin lindrigare brott. Men det är också ett svek mot den som kanske upplever en stor kränkning och har blivit utsatt. Man kan även begränsa förundersökningen, så att bara vissa brott som anmälts blir föremål för utredning. Staten åberopar processekonomiska argument för att göra denna begränsning och bara lyfta upp vissa brott. Det kan också bli fråga om åtalsunderlåtelse. Ni gissar nog vad det handlar om. Det innebär att man avstår från åtal även om det kanske finns en förundersökning som pekar mot att något har hänt. De här frågorna är föremål för utredning nu, och en utredning som lämnats är ute för remissbehandling. Vi får alltså anledning att återkomma till detta och se om vi håller med utredningen och om det bör göras någon ändring.

Vid allvarligare brott kommer andra ifrågasättanden in, särskilt om det är fråga om personkonflikter. Blir jag trodd? Eller blir jag ifrågasatt? Ja, rimligen blir jag det, för polis och åklagare måste försöka utreda fallet med hjälp av motfrågor och argumentation för att komma fram till någonting som inte till hundra procent är offrets berättelse.

Här kommer det att handla väldigt mycket om bemötandet. Orkar jag fortsätta ha kontakt med polis och åklagare? Kommer jag att kunna leva upp till det som inom kriminologin betecknas som idealoffer? Det var Nils Christie, den kände kriminologen från Norge, som etablerade begreppet idealoffer. För att det ska stämma måste vi vara lite i samklang med samhällets värderingar. Ett "riktigt" offer, ett idealoffer som blir värd investeringar, uppfattas som svagt och respektabelt i den situation då brottet inträffade. Gärningsmannen ska framstå som överlägsen och beräknande, och de ska vara okända för varandra. Här får vi in komplikationer som länge har grumlat bilden, framför allt när det gäller övergrepp i nära relationer. Om personerna är bekanta med varandra kan man från vissa håll höra ifrågasättanden - är det en persons fel att det blir "bråk" mellan två?

Det handlar också om hur jag reagerar i relation till polis och andra "hjälpare". Är jag tacksam, eller agerar jag mer motstridigt, vilket kanske får de här "hjälparna" att ifrågasätta mig än mer? Kommer jag att få stöd? Vågar andra vittna till stöd för mig? Förundersökningskungörelsen har en del bestämmelser om detta. Vittnen ska få informationer i ett tidigt stadium om vilka organisationer som kan erbjuda hjälp och stöd till dem. För målsäganden, vilket är det kvalificerade juridiska begreppet för brottsoffer, ska man utreda om det ska vidtas särskilda skyddsåtgärder samt göra en individuell skyddsbedömning. Det är också regler på gång som ska hjälpa både mig som brottsoffer och vittnen att få ett starkare sekretesskydd i domstolshandlingarna, som annars är offentliga. Men vi får vänta till i höst innan de reglerna träder i kraft.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Processrättsliga frågor

Det här med personsäkerheten inrymmer flera grupper, som kallas för bevispersoner. Det är målsäganden, alltså brottsoffret, men också vittnen samt den som är misstänkt eller tilltalad och medverkar i rättegång eller förundersökning om grov kriminalitet. Det är åtgärder som kan vara oerhört viktiga. Ytterst är det någonting som polisen hanterar. Man kan ifrågasätta om detta är rimligt. Det är också så att de beslut som tas inte är möjliga att överklaga. Där har vi alltså egentligen en bristande rättssäkerhet.

Jag vill nu säga något om rätten till målsägandebiträde, vilken vi värnar med vår reservation. Målsäganden är brottsoffret. År 1988 skedde en revolutionerande reform, då man fick rätt att få hjälp av ett eget juridiskt biträde under processen när det skett allvarligare brott. Reformivern gällde framför allt kvinnor och barn som utsatts för allvarliga brott. Sexualbrotten ingår definitivt. Fridskränkningsbrotten - brott mot frihet och frid - ingår, liksom brott mot liv och hälsa över huvud taget om de har sådan grad att fängelse kan utdömas som påföljd. Även rån ingår.

Det här är någonting som är väldigt viktigt. Här handlar det verkligen om angrepp på person. Jag kanske har gått sönder både fysiskt och psykiskt av det här, och jag är rimligen orolig för vad som möter mig i en rättsprocess. Jag har kanske aldrig tidigare varit med om att sätta min fot i en domstol, där det råder en speciell regim med särskilda fackuttryck och termer. Det handlar verkligen om allvarliga frågor som betyder oerhört mycket för hur jag ska få det framöver. Det är naturligtvis jätteviktigt att få hjälp med det juridiska på ett kvalificerat sätt, och det är en hjälp som det här biträdet kan ge. Jag kan också behöva slussning, socialt stöd och hjälp med många andra frågor som jag kan ha. Genom målsägandebiträdet får jag även hjälp med att processa om skadestånd, det som man i lagtexten kallar för enskilt anspråk, vilket väl också måste förklaras om jag inte är jurist.

De här reformerna har utvidgats lite grann med avseende på vilka brott som varit aktuella. Men från och med den 1 juli 2018 har man gått baklänges. Det är fortfarande samma brottsofferkategorier som kan få hjälp, men framför allt i första instans. Om man överklagar till överrätten - hovrätt eller vidare - upphör hjälpen.

Man var då tvungen att ta ställning igen - behövs det här verkligen? Är det så att offret ska vittna i hovrätten också, eller ska man spela upp de filmer som finns? Där säger man att det inte längre behövs hjälp. Detta har blivit föremål för en utvärdering, som regeringen har stått för. Det som flera blev glada över var att kostnaderna inte hade skenat iväg. Att detta inte skulle ske var också skälet till att man gjorde reformen. Kostnaderna i hovrätterna för målsägandebiträdena minskade med 50 procent.

Men vad fick det för konsekvenser? Hovrätterna tyckte att det fungerade väl, och på domarpodiet fick man kanske sköta det mer i fred när det inte var något målsägandebiträde med. Men Åklagarmyndigheten, Sveriges advokatsamfund och Brottsoffermyndigheten menar att det här inte är rimligt. Det har gett negativ påverkan på många brottsoffers upplevelser i hovrätten. Här står brottsoffren ensamma om vi inte får en ändring till stånd. Man får inte ens hjälp med att tolka den dom som överinstansen kommer att leverera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Processrättsliga frågor

Vi tycker att detta är två viktiga reservationer, och jag yrkar bifall till dem.

Herr ålderspresident! Det finns förstås mycket att säga om straffrätt och dagens kriminal- och straffrättspolitik. Frågan är hur vi bromsar den kriminalitet som förskräcker många av oss i dag. Vi får ständiga påminnelser om de kriminella gängens våldsamma framfart, som drabbar många ekonomiskt. Vi får också många uppgifter om hur kvinnor och barn drabbas av mäns våld - alltför ofta med dödlig utgång. Minst en kvinna mister livet varje månad, och det sker ofta i situationer där de är på väg att bryta upp från en våldsam och farlig man. Ibland drabbar våldet direkt barnet - också där med risk för dödlig utgång. Tintinfallet är ett exempel på detta.

Varför nämner jag dessa två block ungefär samtidigt? Det är för att jag ser samband. Det är inte en tillfällighet att många av de barn som har vuxit upp i hem där de har sett pappa slå och använda våld som maktmedel själva uppfattar att det är effektivt i kommande relationer och i relation till andra. Fler uppmärksammar att detta kan ingå som en komponent i att välja en allvarlig kriminell bana tillsammans med andra i ditt gäng eller din grupp.

Vi måste se sambanden och försöka begränsa alla former av mäns våld, både det som riktar sig från gängen och det som riktar sig mot kvinnor och barn. De hänger ihop, men vi har förmåga att begränsa dem om vi går in tidigt. Framför allt ska barn stöttas. Det är oerhört viktig förebyggande verksamhet.

Vi i Vänsterpartiet är självklart för att när brott begås ska de bestraffas. Det är viktigt ur ett samhällsperspektiv att vi markerar gränser för vad som är tillåtet. Det som många sätter fokus på i dag är straffens längd. Där måste det naturligtvis finnas proportioner. Vi måste vikta vad vi anser vara allvarliga brott. Där ska straffen och sanktionerna vara mer effektiva, och en översyn behöver ske. Man har börjat inse att brott mot kvinnor och barn är väl så allvarliga som många andra brott i samhället.

Med detta sagt är strängare och strängare straff inte alltid effektivt. Det finns forskning som i övertygande underlag visar att det inte fungerar så. Straff betyder något, men förebyggande insatser är allra viktigast.

Jag bor sedan länge i Umeå. Det är en stad som lyfts fram medialt för att ha lyckats förhållandevis bra att mota bort gängkriminalitet. Vilka bakgrunder finns i Umeå? Det är en radikal stad. Där finns en stark feminism. Staden är medvetet samhällsbyggande, som inte är lätt att fixa på några minuter eller några år. Det har bland annat handlat om att hela tiden värna om att när staden byggs ut - den har expanderat kraftigt - ska det hela tiden ske med blandad bebyggelse. Det ska finnas hyresrätter, bostadsrätter och villor. Vi ska motverka allt vad segregation heter så mycket som det bara går, och det ska finnas sociala insatser med bra skolor och aktivitetsformer som också stöttar dem som har det sämst i samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Straffrättsliga frågor

Jag ska inte säga att det är självklart hur det har gått, men det har funnits många vinster i de processerna. Och det är fortfarande så att många kämpar för att bygga vidare på det inkluderande och mer jämlika samhället.

Då är vi också inne på vad det är som sker i dag för att skapa klyftor och grogrund för kriminaliteten. Ja, det är ju de oerhört växande klassklyftorna och fruktansvärda löneskillnader. Det blir gap mellan människor, och man kan nästan förstå att det provocerar. "Jag vill också ha, och ibland tar jag mig rättigheter." Det är förfärligt, men vi måste inse att sådana samband finns. Att satsa på ett jämlikt samhälle är det allra viktigaste vi kan göra.

När det gäller kriminalitet och straff är det här med proportionalitet jätteviktigt - det och att det blir en lagföring över huvud taget. Annars kvittar det ju vilka straffsatser vi sätter upp på papper i lagtexterna.

Det handlar också om att vi gör meningsfulla situationer - att straff inte enbart handlar om förvaring. Där är det stora utmaningar inom kriminalvården i dag. Det får vi återkomma till, men där finns det stora risker att vi inte kan satsa på vare sig arbetsträning eller behandlingar inom kriminalvården och att det redan där skapas nya grupperingar och mycket våld som drabbar både intagna och personal.

Jag vill yrka bifall till reservation 14. Det är ett inlägg i debatten som handlar om att vi vill att Sverige ska leva upp till FN-konventionen om funktionsrätt. Det gör vi inte i dag.

En glipa där är det som reservation 14 handlar om - att personer med funktionsnedsättningar inte räknas som en grupp som kan utsättas för hets mot folkgrupp. Det vill vi läka och ändra på.

Det är naturligtvis också önskvärt att funktionsnedsättning införs som en särskild hatbrottsgrund. Det har vi motionerat om, och vi hoppas att den utredning som nu tittar på straffskärpningar täcker in det temat.

Det finns väldigt mycket mer att säga, men jag får stanna där för tillfället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om otillbörlig påverkan på demokratiska institutioner

Herr talman! Vad är det som sker? Det som är uppenbart är att det är en väldig förändring i de kriminella aktiviteterna. Tidigare rånade de kriminella banker och värdetransporter. Nu är fokus på att råna välfärdssamhället.

Både i Sverige och övriga Europa märks problem kopplade till arbetsmarknaden, med utnyttjande av utländsk arbetskraft, och ökad kriminalitet kopplad till avfallshantering. Vi har också sett ofattbart fräcka och lönsamma momskaruseller och uppbyggnad av luftbolag som sedan går i konkurs och kan utnyttja lönegarantin till sådana som inte gjort ett enda handtag.

Vi behöver göra mycket. Vi behöver skydda vår offentliga gemensamma sektor och värna offentlighetsprincipen, som ger insyn och kontroll. Vi behöver förändra en del av sekretessreglerna så att de tolv myndigheter som samverkar på denna arena och bekämpar den organiserade brottsligheten, bland andra Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, kan dela information på ett tidigt stadium och bli mer effektiva.

Korruption, infiltration och otillåten påverkan på företrädare inom myndigheter, företag och banksektor bidrar till ett ökat handlingsutrymme för den organiserade brottsligheten. Förekomsten av sådan brottslighet visar på vikten av att vi också stärker säkerhetsmedvetandet generellt, ger medarbetare stärkt skydd och har kontrollsystem inom såväl myndigheter som näringsliv.

Sverige är nu ordförande i EU, vilket gör att vi måste anstränga oss att vara förebilder. Vi i Vänsterpartiet kommer att göra vad vi kan för att motverka både infiltration och korruption.

Herr talman! Jag menade kanske inte att frågan till just Richard Jomshof var problematisk, men att jag tar upp det som jag uppfattar som rasism och antimuslimska tendenser gör att jag riskerar att utsättas för angrepp från personer som i alla fall åsiktsmässigt står nära Richard Jomshof och Sverigedemokraterna.

Jag är inte heller helt enig med Richard Jomshof om historieskrivningen om Sverige. Vi har under århundraden haft väldigt stor glädje av invandrade kompetenser, och det gäller att vi verkligen tar till vara det som är positivt. Vi i Sverige står i dag inför en oerhörd brist på arbetskraft. De invandrade är de som kan rädda den offentliga sektorn, näringsverksamheten och de miljösatsningar som vi nu vill göra med kompetent och välvillig arbetskraft.

Herr talman! Jag begärde ordet och riskerar väl därigenom att utsätta mig för ytterligare hot och hat. Jag ifrågasätter dock det som Richard Jomshof förde fram både i sitt inledande anförande och i anförandet nyss. Detta bygger på att det är invandrare som skulle stå för den problematik som vi diskuterar här och i synnerhet att det skulle vara ett islamistiskt gift som kommer in i Sverige.

Jag tror att vi behöver vara vaksamma på oetiska och kriminella aktiviteter oavsett om det är en klassisk svensk eller en invandrare som står för dem. Jag tror också att vi skulle vinna mycket om vi till exempel inte längre hade religiösa friskolor. Då skulle vi strypa en del av oron för illegal finansiering.

Herr talman! Jag blir tyvärr inte lugnad av justitieministerns besked. Jag uppskattar att det markeras en prioritet för att vi ska känna tillit och att det ska vara transparens. Men då måste vi ju ta bort alla de här hemligstämplingarna och hemlighållandena som regeringen tyvärr levererar nu och som skapar en oro över att vi faktiskt inte vet vad myndigheter och offentliga institutioner gör och hur argumentationen ser ut fram till olika beslut.

Jag välkomnar tillit och transparens, men jag vill inte att vi pressar ansvar nedåt i hierarkierna utan att vi får till stånd en rimlig ansvarsfördelning. Det kan jag se fram emot.

Jag fick inget svar på om det har getts ett uppdrag till Brå.

Herr talman! Jag begärde replik av två anledningar.

En anledning är att jag är lite orolig för tjänstemannaansvar. Det har vi haft tidigare, och det har ofta inneburit att man pressar ansvar för vad en organisation gör eller inte gör nedåt i hierarkin. Underordnade personer får ta ett ansvar som de kanske inte borde ha på grund av att det inte finns resurser exempelvis att arbeta tillräckligt med en fråga.

Den andra anledningen är att jag såg på en presskonferens att Brå tydligen har fått ett uppdrag av justitieministern att inventera infiltration. Det vore väl kanske ett steg framåt, men jag skulle gärna höra kommentarer till det också. Är det en del i det fortsatta arbetet?

Herr talman! Tillåt mig uttrycka förvåning. Jag undrar hur det står till med landets ledning. Den förra regeringen startade en utredning om att motverka otillåten påverkan genom bland annat korruption och infiltration. Den nya regeringen valde att lägga ned utredningen. Åtminstone Moderaterna tycks ångra detta eftersom man begärt dagens debatt om infiltration och annan otillåten påverkan. Hade regeringen behållit utredningen hade vi kunnat få en betydligt mer allsidig och kompetent redovisning av sakernas tillstånd än vad någon timmes debatt här i kammaren kan ge, och dessutom förslag till åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om otillbörlig påverkan på demokratiska institutioner

I debatten om korruption, som hölls nyligen på Vänsterpartiets begäran, var svaren från borgerligheten i sak undvikande, många fina ord till trots. Nu vill man tydligen förringa frågan om korruption genom att fokusera på infiltration. Båda är viktiga, och skillnaden är inte alltid stor.

Vi har svängdörrar mellan politik och näringsliv. Företrädare för näringslivet kan till och med kliva rakt in i regeringen, med skolministern som före detta styrelsemedlem i skolbolag som tydligt exempel. Detta är en form av infiltration som är synlig och inte kriminell men som väcker frågor om vems intresse den ministern prioriterar, skolbarnens eller skolbolagens. Frågan skärps av att skolministern lägger ned utredningen om att införa offentlighetsprincipen i alla skolor. Summan blir ett dåligt exempel på hur demokratin bör förvaltas.

Hemligstämplingen av vilka som får ta emot ersättningar genom det enorma elprisstödet är också ett oroande beslut i strid med rättsstatliga principer. Motsatsen, det vill säga att öppna för insyn, skulle öka möjligheten att hindra kriminella aktörers påverkan, inklusive infiltration.

I Vänsterpartiet är vi djupt oroade över både korruption och infiltration - de ökar. Båda göds genom att alltmer av det som har förvaltats inom offentlig sektor är privatiserat och ofta drivs med vinstintresse. Förutom att detta automatiskt krymper den demokratiska insynen och den demokratiska arenan ökar ytan för olika former av otillbörlig och kriminell påverkan. Vad är det som sker? Jo, välfärdsbrotten och den företagsrelaterade brottsligheten fortsätter att växa.

Jag vill förstås återkomma till frågan i nästa anförande.

(Applåder)

Fru talman! Nu kom det upp intressanta nya frågor. Detta med offentlighet och sekretess på olika vis måste vi hantera på ett smartare sätt än vad som sker i dag.

Det har tagits beslut om att man kan ha en del förhör tidigt, också före huvudförhandlingen, och jag tror att det kan skydda vittnen och andra. Det finns sätt att gå vidare där.

Hur vi än vänder och vrider på de processuella frågorna måste vi se vilka strukturer som göder denna kriminalitet. Sverige var länge ett land med lägre kriminalitet än många andra länder, och det fanns en direkt koppling till den starka välfärdsstaten med fungerande omsorg och skola och med tillgång till arbete och bostäder. Men inte minst privatiseringarna har lett till att flera orter har blivit politiskt övergivna, vilket under många år har öppnat för kriminalitet utan att samhället med kraft gått emot.

Vänsterpartiet har arbetat och arbetar för att vi ska ha ett samhälle där ingen har anledning att se kriminaliteten som en lösning. Vi vill ge alla barn - apropå de unga - en uppväxt som ger dem en bra start i livet, från förskola till skola och in i det första jobbet. Vi vill på allvar minska våld och kriminalitet genom att bygga ett rättvist samhälle med bas i trygghet och ömsesidig tillit. Men det enkla och självklara som alla behöver tycks vara det allra svåraste.

Fru talman! Jag förstår inställningen, och jag har hört den från polis och åklagare. Jag kan begripa att när man är mitt inne i tuffa processer, med mycket våld omkring sig, vill tillgripa precis allt. Men gränser måste finnas.

Låt oss titta på gränsen rättssäkerhet, det vill säga att det ska vara en domstolsprövning. Vi kan se att det gällande dessa ärenden är oerhört få avslag. Får polis och åklagare alltid som de vill? Är ansökningarna väl underbyggda? Är de som ansöker medvetna och restriktiva när de söker sina tillstånd?

Det offentliga ombudet är ett slags garant, men vi får hoppas att dessa ombud hela tiden agerar oerhört seriöst och framför invändningar om det är befogat. Det vet vi inte riktigt.

Det sker också underrättelse till den som blir föremål för ett beslut när åtgärden är avslutad. Om det blir en förundersökning eller ett åtal ser man kanske delar av materialet, men om det inte leder till rättslig åtgärd ska man få en underrättelse. Det är dock svårt att få fram vad denna underrättelse ska innehålla; det är mer att det har skett något, inte vad som har tagits fram kring en person. Hur djup var kränkningen? Här känner jag också oro.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Flera av dessa åtgärder innebär avlyssning, dokumentation och läsning av material där fler än den som är konkret utpekad kommer i fråga och blir inbegripna i detta. Många säger att detta inte gör så mycket om man har rent mjöl i påsen; då behöver man inte vara rädd för detta. Men jag känner en oro i och med den samhällsutveckling vi har politiskt att man framöver kan dra in fler grupper på ett svårartat sätt.

Jag kan i redovisningarna också se att det rapporteras några framgångsexempel till regeringen. Det gläder mig att dessa fall löstes eftersom det var allvarliga fall, men jag tycker fortfarande att balansen är svår.

När det handlar om att klara upp brott har vi misslyckats. Vi har gett väldigt mycket resurser till polisen. Men i framför allt Stockholmsområdet jobbar man nu på annat sätt genom att avisera särskilda händelser och kan därigenom äntligen samarbeta mellan olika utredningar och dela information med varandra. Nu ser vi effekter av detta i form av anhållanden och häktningar, vilket leder framåt.

Det var så man tänkte att den sammanhållna Polismyndigheten skulle ha fungerat för länge sedan och att de kraftiga resursförstärkningar som har getts till polisen skulle ha fått effekt.

Jag tror att vi måste hitta många fler sätt att angripa den allvarliga kriminaliteten. Vi måste ge polisen resurser men också kräva att man använder dem effektivt och inte lutar sig mot att "om vi hade haft hemliga tvångsmedel hade det gått mycket bättre". Den argumentationen oroar mig.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Vi är ense om vissa saker, men inte om allt. Självklart är vi eniga om att kriminaliteten måste begränsas och bekämpas på bästa möjliga sätt. Frågan är hur.

Är upprepad användning av hemlig övervakning bästa vägen? Justitieministern pläderar för det. Som vänsterpartist önskar jag intensivt prioriteringar av andra samhällsinsatser. Men låt oss också fundera över vad hemlig övervakning innebär i dag. Vad finns det för former?

I skrivelsen från regeringen redovisar myndigheter för vad de har gjort. Under år 2021 handlar det om följande:

I fråga om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation var det 3 926 tillstånd som berörde primärt 1 384 personer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I fråga om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation var det 12 989 tillstånd som berörde 3 310 personer.

I fråga om hemlig kameraövervakning var det 242 tillstånd som berörde 235 personer.

I fråga om hemlig rumsavlyssning var det 166 tillstånd som berörde 79 personer.

I fråga om hemlig dataavläsning var det 589 tillstånd.

I fråga om preventivlagen, det vill säga åtgärder för att hindra vissa allvarliga brott, var det 0 beslut.

I fråga om inhämtningslagen, det vill säga inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation som har skett i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, var det 599 beslut.

Vidare tillkommer att Säpo också har agerat, vilket har lett fram till 494 beslut.

Jag nämner detta för att visa att det inte är fråga om ett fåtal ärenden, och många personer berörs primärt - ibland ytterligare personer.

Precis som justitieministern också nämnde pågår ytterligare arbete i Regeringskansliet för att lägga fram ännu fler repressiva förslag, bland annat om utökad användning av hemlig tvångsavlyssning, större möjligheter att använda preventiva tvångsmedel utan brottsmisstanke liksom utredning av visitationszoner.

Vad blir den sammantagna effekten av detta? Justitieministern hoppas att åtgärderna ska skapa trygghet och förtroende för staten från medborgarnas sida. Jag ser en oro med de successiva stegen mot framväxten - vi är inte där än - av ett obehagligt övervakningssamhälle. Det är en serie myndighetsbeslut som fattas, och vi tänjer gränser hela tiden när det handlar om grundlagsskyddade och konventionsskyddade mänskliga rättigheter.

Kan också justitieministern se att det finns en risk för att medborgarnas tillit till vårt samhällssystem undermineras av besluten?

Fru talman! Jag kan hålla med om stora delar av svaret. Men min angreppspunkt var just att brottsoffren inte hela tiden vill ha allt högre straff. De vill ha upprättelse, också genom straffet, om möjligt.

Sedan varierar det förstås hur man blir bemött och vilken information man får. Vänsterpartiet skulle också vilja driva att vi får en brottsofferombudsman kopplad till Brottsoffermyndigheten, vilket vi har motionerat om, så att man skulle kunna få en genomlysning och en blick för vad som faktiskt sker i rättskedjan. Vi föreslår också ett femicidpaket, som jag nämnde i mitt anförande, med kompetensutveckling för hela rättskedjan, särskilt när det gäller våldskompetens. Där brister det i dag, och en hel del brottsoffer blir allvarligt kränkta under processens gång. Det är absolut inte meningen att det ska vara så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Jag undrar om vi skulle kunna få stöd för detta från justitieministern. Känns detta som bra förslag från oss?

Fru talman! Jag vill fråga justitieministern en del saker. Jag var också nyfiken på det som Annika Strandhäll nyss frågade om.

Jag är oroad för välfärdssektorn eftersom jag ser att den är en oerhört viktig del av det brottsförebyggande arbetet. Men låt oss ta upp andra problem. De finns också.

Jag uppskattar förstås att man säger att man ska sätta brottsoffer i fokus. Det är extremt viktigt. Men ibland är det en växling mellan att vara offer och förövare. Vi får inte se det som enbart svartvita konstruktioner. Den som har varit offer riskerar att bli förövare. Detta hör också att det bli viktigt att fokusera på offer.

Jag har arbetat mycket med dessa frågor och mött många brottsoffer. Jag har inte stött på att offren just vill ha strängare straff. De vill ha upprättelse, och det handlar om att rättsprocessen ska ge dem upprättelse. De vill helst se en fällande dom men i vart fall ett konstruktivt och bra bemötande, så att de blir bekräftade och inte ständigt ifrågasatta, även om det måste komma sådana frågor också i en brottsutredning.

Varför kopplar man brottsoffer till krav på högre straff? Bland andra har Rädda Barnen i en forskningsrapport nyligen visat att det är ganska felaktigt.

Jag vill också fråga om polisen. Det är lätt att säga att det ska vara ett bestämt antal miljoner i budgeten och ett bestämt antal poliser ute på gator och torg, i bilar eller patrullerande på nätet. De behövs självklart. Men det som jag tycker saknas är en utvärdering av vad polisen har gjort med de resursförstärkningar som har kommit. Både forskare och Riksrevisionen har ju efterlyst utvärderingar, granskningar och metodutveckling.

Fru talman och Louise Meijer! Du laddar upp med ett batteri av enbart repressiva åtgärder. Vissa av dem kan jag uppskatta. Men att hela tiden argumentera för strängare straff och skarpare åtgärder reducerar inte vad som är en destruktiv maskulinitet och som man i många fall tillåter växa underifrån och ge uttryck för nya våldsformer.

Vi måste hitta sätt att begränsa den destruktiva maskuliniteten, som tar sig uttryck i våld mot kvinnor och barn men också ute i samhället. Där tycker jag att ni är helt tomma på lösningar och förslag. Strängare straff begränsar inte detta på sikt.

Om vi inte får till stånd också insikter om våldet och våldets mekanismer hjälper det inte att vi på ett rimligt sätt kan lagföra dem som begår övergrepp redan nu.

Fru talman och Louise Meijer! Jag har läst Tidöavtalet, eller slottsavtalet som jag föredrar att kalla det, noga och sökt efter markörer. Jag hittar inte att man apostroferar att det handlar om mäns våld mot kvinnor eller patriarkala våldsstrukturer som träffar kvinnor och som vi behöver åtgärda.

Däremot kan jag se att möjligheten att få skadestånd nämns bland det som du nu räknar upp. Det är angeläget för alla brottsoffer inklusive kvinnor och barn. Där håller jag med. Jag har själv erfarenhet av att arbeta mycket med de frågorna på Brottsoffermyndigheten och anser att det är oerhört viktigt. Jag vet det också via kvinnojourerna.

Kontaktförbuden nämns flera gånger, men oftare i samband med gängkriminalitet än mäns våld mot kvinnor. En positiv bieffekt blir att också kvinnor kan få starkare skydd. Det behövs verkligen. Också där håller jag alltså med.

När det gäller delgivning är det samma sak. Det är en problematik som gäller alla brottskategorier. Kvinnor kan vinna på att det också åtgärdas.

I fråga om fotbojan håller vi givetvis med.

Även kontrollerande beteende är en form av mäns våld mot kvinnor. Man har länge, faktiskt sedan 1995, argumenterat för att det borde ingå i den kriminaliserade gruppen kvinnofridsbrott. Det var det ursprungliga förslaget i Kvinnovåldskommissionens betänkande Kvinnofrid, som Vänsterpartiet stöder.

Fru talman! Kriminaliteten får stor uppmärksamhet i samhällsdebatten. Det är befogat. Det är också befogat med upprördhet över sakernas tillstånd. Men det är än mer befogat att vi som politiker bemödar oss om att hantera problemen med stöd av fakta, forskning och beprövad erfarenhet.

Det går inte att komma ifrån att kriminaliteten och våldet i hög grad påverkas av två starka maktstrukturer i vårt samhälle: klass och kön. Rekryteringen till den grova kriminaliteten sker främst bland pojkar från politiskt eftersatta områden i våra större städer. Det är pojkar i utanförskap som i värsta fall redan har lämnat skolan eller vill göra det för att de inte fått stöd nog för att klara kraven där. De välkomnas i stället i gängen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Det är Vänsterpartiets övertygelse att det bästa sättet att förebygga kriminalitet är att motverka klassamhället och dess provocerande klyftor. Det är ett tungt vägande skäl till att vi vill se en stark och gemensamt finansierad välfärdssektor med förskola, skola, utbyggd fritidsverksamhet och kultur, socialtjänst, bra bostäder, låg arbetslöshet och ett robust socialt försäkringssystem - ett jämlikt samhälle som vågar ge trygghet och skapa hopp.

Generella, förebyggande insatser kan behöva förstärkas med individuellt stöd så tidigt som möjligt. Många lärare i förskolan markerar att de tidigt kan se barn i riskzoner. Familjer slår ibland larm och begär stöd utan att få det.

Forskningen visar med övertygande tydlighet att förebyggande verksamheter är lönsamma, särskilt på lång sikt. Men vad menar vi med förebyggande insatser? Regeringspartierna argumenterar mer om kontroll än om stöd. Det riskerar att skapa misstro och bryta ned den tillit som vissa samhällsaktörer, till exempel områdespoliser, lyckats bygga upp. Önskan om visitationszoner förskräcker därvidlag. De riskerar att bli kontraproduktiva.

Samtidigt måste grov brottslighet och gängkriminalitet bekämpas på ett effektivt sätt, dock med hjälp av lagstiftning som fortfarande respekterar de grundläggande principerna för en rättsstat. Vi måste bekämpa både brotten och brottens orsaker. På det sättet hänger välfärdspolitiken och kriminalpolitiken väldigt tätt ihop.

I slottsavtalet fokuserar partierna på gängen och vapenvåldet. I Vänsterpartiet fokuserar vi även på våldet mot kvinnor. I slottsavtalet nämns mäns våld mot kvinnor en enda gång, då relaterat till vistelseförbud och mest för gängens skull. I regeringens budget för rättsväsendet nämns mäns våld mot kvinnor nio gånger. Det är en viss förbättring. Men för såväl gängens våld och skjutningar som våldet mot kvinnor gäller att män dominerar stort som förövare och att våldet har fruktansvärda effekter - samtidigt som det finns samband som många tiger om.

Våldet mot kvinnor är det yttersta uttrycket för vissa mäns behov av att utöva makt och kontroll över "sin" kvinna. Den svenska jämställdheten döljer ännu mörka patriarkala värderingar - diskriminerande värderingar som vissa nu dessutom vill stärka.

Mäns våld mot kvinnor och barn pågår mitt ibland oss och i alla samhällsgrupper, vilket forskningen visat gång på gång, liksom metoo och den rapport som Roks nyligen släppt. Många av oss vet att fler än en kvinna per månad dödas av en man som hon har eller har haft en relation med. Mellan 15 och 22 kvinnor dödas på det sättet varje år.

Våldet ger eko. Forskningen visar att barn som bevittnar våld kan vilja ta efter och själva använda våld som ett maktmedel. Det arvet är könsbundet. Det handlar om pojkar som riskerar att bli våldsutövare och flickor som riskerar att underordna sig våldet. Pojkarna är inte sällan de vi ser i utåtriktad, allvarlig kriminalitet.

Vi måste angripa både det vissa tycker är det "lilla", begränsade våldet i hemmen och det våld som många uppmärksammar mer ute på gator och torg. De hör ihop. Våldet ger eko.

Vi kan också se att trots polisens stora resurstillskott, höjningar av många straff och ökad användning av hemliga tvångsmedel har gängrelaterade brott och skjutningar inte minskat. Detsamma gäller mäns våld mot kvinnor. Det visar att det behövs andra, skarpare och mer träffsäkra åtgärder än de som nu förs fram som lösningar av de fyra styrande partierna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Våldsbejakande och destruktiva mansnormer måste förändras i grunden. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti som vill rubba den rådande könsmaktsordningen och det rådande klassamhället. Inom rättsväsendet driver vi bland annat krav på kompetensutveckling. Det handlar om ett femicidpaket för polis, åklagare och domstolspersonal för att mäns våld mot kvinnor i alla dess former, inklusive prostitution och människohandel, ska kunna hanteras med skärpt våldskompetens i hela rättskedjan. Utan det blir skärpta straff meningslösa. De skyldiga måste lagföras och straffas, annars är det slag i luften.

Kompetensutvecklingen behöver också inkludera hanteringen av den nya, viktiga rubriceringen barnfridsbrott. Vänsterpartiet vill även inrätta en särskild hjälplinje för kvinnor i akuta lägen så att man snabbt kan få kompetent hjälp och en skarp riskbedömning.

Vänsterpartiet vågar se att de övergripande problemen med kriminalitet och våld förhåller sig till klass och kön. Vi vill begränsa klassklyftorna och motverka de destruktiva delarna av maskuliniteten i allt, med åtgärder från förskolan genom hela utbildningssystemet inklusive yrkesutbildningarna och med fortbildning för aktiva i professioner som kommer nära offer.

Vi har inte råd att blunda för klass. Vi har inte råd att fortsätta vara könsblinda. Vi har inte råd med mäns våld. Vi har inte heller råd att fokusera enbart på strängare straff. Det är något som forskningen verkligen understryker både internationellt och i Sverige. Det är både ineffektivt och extremt dyrt. Fokus måste läggas på förebyggande, effektiva åtgärder som rör välfärd.

Fru talman! Vänsterpartiets budgetmotion ska ses som en helhet. Vi avstår från att yrka. Vi har beskrivit detta i ett särskilt yttrande till det här ärendet.

(Applåder)