Fru talman! Gudrun Nordborg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att garantera ett starkt skydd för den personliga integriteten vid användandet av hemliga tvångsmedel. Jag vill först bara understryka att jag tycker att det är utmärkt att den frågan reses. Avvägningen mellan den effektiva brottsbekämpningen å ena sidan och den personliga integriteten å den andra är komplex i varje tid men ställs onekligen på sin spets i vår tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min utgångspunkt är att vi har sett en skrämmande utveckling vad gäller gängkriminalitet inte minst i Sverige de senaste åren. Det är en brottslighet som är systemhotande, och min och regeringens uppgift är därför att göra allt som står i vår makt för att vända den utvecklingen.

För att göra det kommer det att krävas kraftfulla åtgärder, och en viktig del av det är att ge brottsbekämpande myndigheter, polis och åklagare inte minst, nya och effektiva verktyg i det arbetet. Det innefattar bland annat utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel också i ett preventivt och förebyggande syfte. Vi avser att lägga flera sådana förslag under det här året.

Samtidigt är det förstås så att alla bestämmelser om hemliga tvångsmedel måste leva upp till högt ställda rättssäkerhetskrav. Det gäller både reglerna i sig och tillämpningen av dem. Det finns flera mekanismer som avser just rättssäkerheten och som har till syfte att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter när man använder hemliga tvångsmedel. Till exempel finns det krav på domstolsprövning och även krav på att offentliga integritetsskyddsombud ska bevaka den enskildes integritetsintresse.

Det finns också ett omfattande tillsynssystem. Tillsynen utövas främst av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. För att säkerställa att nämnden har bästa möjliga förutsättningar att utöva sitt viktiga uppdrag har regeringen också ökat anslagen till nämnden. Även andra myndigheter kan utöva tillsyn. Utöver detta gör regeringen årliga skrivelser till riksdagen, som interpellanten tar upp, med redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel. Det gör också att den parlamentariska kontrollen är en viktig del av det här systemet.

Även om den personliga integriteten ska värnas måste också myndigheterna ha förmåga att motverka den gängkriminalitet och den grova organiserade brottslighet som begränsar livet, friheten, tryggheten och vardagen för människor i hela vårt land, inte minst i särskilt drabbade områden. För den förmågan är möjligheten att i vissa fall kunna använda hemliga tvångsmedel helt avgörande. Regeringen kommer inte tveka att göra det som krävs för att vända den utveckling som vi nu har upplevt under alldeles för lång tid. Ytterst handlar det om medborgarnas trygghet, men det handlar också om att värna det fria och öppna samhället.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för en rak fråga. Jag ska ge ett rakt svar: Ja, jag kan se de riskerna.

Det finns utan tvivel en risk när vi flyttar balanspunkten mellan den effektiva brottsbekämpningen å ena sidan och den personliga integriteten och andra rättssäkerhetsvärden å den andra i riktning mot en effektivare brottsbekämpning. Tilliten till öppenhet och transparens om inte undermineras så i alla fall naggas i kanten. Det är ett skäl till att det är utomordentligt viktigt att vi för den debatten. Det är en reell intressekonflikt som är latent, inte ny. Det är inte heller så att det ena intresset trumfar det andra. I praktiken är det fråga om en avvägning, och förutsättningarna för den avvägningen förändras också över tid. Man talar om proportionalitet som en viktig del i avvägningen, alltså att det ska vara en rimlig balans mellan mål och medel. Den balansen, proportionaliteten, påverkas naturligtvis av hur samhället utvecklas i övrigt.

Min egen resa i frågan är sådan att jag kommer från ett mycket tydligt integritetshörn, men jag har själv flyttat på mig av det enkla skälet att jag menar att samhällsutvecklingen har tagit sådan skruv att det är av utomordentligt stort värde att våra brottsbekämpande myndigheter, under den kontroll som sker av domstolar, integritetsskyddsombud, tillsyn och annat, får kraftfullare verktyg för att ha bättre förutsättningar att både klara upp redan begångna brott och helst förhindra allvarlig brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt oss titta på de konkreta frågor som gäller avlyssning. Ja, jag är av uppfattningen att fler människor riskerar att bli avlyssnade. Det enkla skälet är att alltför många och allt fler är involverade i en typ av brottslighet som gör det motiverat att använda hemliga tvångsmedel, bland annat som i dag inom ramen för förundersökning, och det kommer trots allt att vara huvudregeln även framåt. Men det är helt riktigt att riksdagen har drivit fram, och Regeringskansliet har ärvt, en utredning som också tar sikte på möjligheten att använda hemliga tvångsmedel i brottsförebyggande syfte. Det är en möjlighet som finns i dag.

Gudrun Nordborg nämnde bland annat preventivlagen, som har till syfte att motverka terrorism och spioneri. Där finns verktyg som regeringen och jag menar också bör ställas till de brottsbekämpande myndigheternas förfogande för att förebygga inte minst de skjutningar och sprängningar vi har sett på senare tid.

Det ligger i sakens natur att fler personer potentiellt sett kommer att bli föremål för avlyssning. Men detta styr vi i hög grad utifrån hur vi utformar lagstiftningen. Den kan definieras tydligt på olika sätt, bland annat genom att tala om grupp och organisation. Det handlar vidare om att avgränsa just organiserad brottslighet, vilket redan sker på olika ställen i lagstiftningen. Man kan också diskutera vilka brottskategorier som ska omfattas av möjligheten. Jag har sett en del remissvar när det gäller vår önskan att gå vidare med preventiva tvångsmedel. De kan principiellt sett stödja att brottsbekämpande myndigheter också får möjligheten, men de kan tycka att det ska vara färre brott som borde vara föremål för möjligheten - och så vidare.

Låt mig avsluta där jag började. Jag erkänner gärna att det finns en intressekonflikt och att man ska vara varse att tilläggsrisker och annat kommer att flytta balanspunkten - även om den flytten enligt min uppfattning är nödvändig.

Fru talman! Låt mig inleda även denna vända genom att bekräfta att det finns en latent intressemotsättning mellan effektiv brottsbekämpning och personlig integritet. Den är på intet sätt ny utan en ganska evig frågeställning när det kommer till balansen i rättsstaten. Den är dock inte statisk utan påverkas av samhällsutvecklingen.

Min uppfattning är att om man har ett erfarenhetsbaserat angreppssätt på frågan finns det mönster i vad som efterfrågas av brottsbekämpande myndigheter, inte bara i Sverige. Vi har visserligen en brutal topp på detta isberg med 62 dödsskjutningar under förra året och ett antal sprängningar, och vi vet alla hur starten på detta år har sett ut.

Detta sticker utan tvekan ut i en internationell jämförelse, men vi är ändå inte ensamma om att ha problem med grov organiserad brottslighet. Överallt efterfrågas ungefär samma saker, men nedkokat till den svenska erfarenheten handlar det om sekretesshinder mellan myndigheter. Här finns också en integritetsaspekt.

Det råder dock ingen tvekan om att svårigheterna att dela information mellan till exempel skola och socialtjänst i relation till brottsbekämpande myndigheter är en stor begränsning när det kommer till möjligheten att både förebygga och klara upp brott. Det är också en integritetsfråga.

Vi vet erfarenhetsmässigt att sannolikheten för att både förebygga och klara upp brott ökar genom förekomsten av fasta bevakningskameror. Det är också en integritetsaspekt, men det finns en gedigen empiri som visar på effektiviteten i det verktyget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En förundersökning blir offentlig när man väcker åtal. Det finns en öppenhet och en transparens i det och även en integritetsaspekt. Men det är klart att effekten av det är att det hinner hända väldigt mycket från det att man väcker åtal till det att själva domstolsförhandlingen drar igång, till exempel påverkan av vittnen och annat.

Det kan därför vara befogat att säga att förundersökningen inte ska bli offentlig förrän rättegången är över. Det skulle effektivisera brottsbekämpningen mycket eftersom många vittnen då skulle våga vara med hela vägen. Å andra sidan skulle offentlighets, transparens- och integritetsintressen ta stryk av detta.

Det är alltså en latent avvägning, men jag menar att samhällsutvecklingen gör att tyngdpunkten bör förskjutas. Jag är dock fullt medveten om att man då måste vårda integritetsintresset på ett annat sätt.

Jag tycker att Stockholmsreferensen är intressant. Men för att göra det ännu mer komplicerat: Stockholms utveckling under de senaste månaderna understryker att denna brottslighet kryper långt ned i åldrarna. Om en 15-åring eller 16-åring misstänks för ett brott kan polis eller åklagare tömma den unges mobiltelefon, men man kan inte kan göra det om den som sprängt eller skjutit är 14 år. Det är de facto en stor begränsning för möjligheten att klara upp brotten i dessa konkreta fall.

Ska vi ge möjlighet för polis och åklagare att använda tvångsmedel även lägre ned i åldrarna? Jag är benägen att säga ja till det. Men det råder ingen tvekan om att utöver integritetsintresset kommer även frågan var gränsen ska gå när det gäller barn och unga.

Detta understryker dock att det finns något väldigt berättigat i de verktyg som de brottsbekämpande myndigheterna efterfrågar, och jag är beredd att ge dem "the benefit of the doubt". Det betyder dock inte att jag inte ser att det finns exempelvis integritetsrisker som måste tas om hand på ett annat sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är klart att det långsiktiga arbetet handlar om andra saker än hemliga tvångsmedel. Det handlar naturligtvis om samhällsutvecklingen i stort. Jag tror också - bara för att säga det - att rättsstaten och socialstaten, som det heter, i väldigt hög grad måste kliva fram gemensamt, inte minst vad gäller de unga förövarna och brottslingarna eller för den delen unga på glid som ännu inte har hamnat i brottslighet.

Jag måste passa på att säga att jag tycker att det ibland finns en förenklad uppdelning där rättsstaten skulle stå för det hårda och socialstaten för det mjuka. Jag tror faktiskt att även de hårdare nyporna i socialstaten kommer att behöva tas till på ett annat sätt än hittills. Det ställs onekligen på högkant nu när vi ser barn långt ned i åldrarna som ägnar sig åt väldigt grov brottslighet och som är i klorna på riktigt grovt kriminella. I den samhällsutveckling som vi nu ser ställs hela vår ordning - allt, kan man säga - i fråga i grunden: den tidpunkt när socialtjänsten kan ta till skarpa ingripande åtgärder utan föräldrars medgivande, effekterna av olika ingripanden från socialtjänsten, vilken typ av boenden som barn som blir omhändertagna ska vara i, snittet mellan den kommunala och den statliga formen av kriminalvård, straffmyndighetsålder, den ålder då man får använda hemliga tvångsmedel samt frågan om straffrabatter.

Rättsstat och socialstat behöver alltså utan tvekan köra i tandem. När det gäller hemliga tvångsmedel, som är huvudfrågan för vår diskussion i dag, kan de också ha en viktig funktion i att förebygga brottslighet. De ska användas med omdöme, och vi ska ha olika integritets-, skydds- och rättssäkerhetsgarantier när vi använder dem, men vi måste flytta tyngdpunkten i riktning mot effektiv brottsbekämpning.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.