Christofer Bergenblock

Herr talman! Tack, ledamoten Christian Lindefjärd, för anförandet!

Jag noterade särskilt att ledamoten tryckte på hur viktigt det är att vi har en jämlik vård i hela landet. Men jag kan samtidigt konstatera att det under den här mandatperioden inte har gjorts något arbete för att nå dit.

I dag är det stora skillnader i både tandvård och sjukvård beroende på var i landet du bor. Vi kan se att det på landsbygden är en femtedel som har fast läkarkontakt. Totalt i landet är det en tredjedel. Vi kan se att dubbelt så många dör i åtgärdbara tillstånd på landsbygden jämfört med i stadsområden. Och vi kan se att tandstatusen skiljer sig markant beroende på om du bor på landsbygd eller i stad, där det bland 79-åringar är 75 procent som har fler än 20 tänder kvar i munnen. Bland boende i våra glesbygder är det bara 56 procent. Det är en enorm skillnad.

Det här handlar om vilken politik man bedriver för att nå en jämlik vård över hela landet. Där saknar jag förslag och förändringar från Tidöpartierna, för det har inte blivit bättre under mandatperioden. Det handlar inte minst om tillgången till tandläkarkliniker och vårdcentraler för att få den här jämlika vården.

Min fråga är alltså: Varför har Sverigedemokraterna inte gjort något för att sluta dessa klyftor under den mandatperiod som har varit?

Fru talman! Vi debatterar nu ANDTS-frågor. Jag tänker ta upp två olika områden i mitt anförande, dels behovet av en moderniserad alkohollagstiftning, dels behovet av en moderniserad narkotikapolitik.

Låt mig börja med alkoholpolitiken. Syftet med den svenska alkoholpolitiken är, precis som vi hört tidigare, att främja folkhälsan och minska alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar. Det målet delar vi i Centerpartiet fullt ut. Vi kan också konstatera att alkoholkonsumtionen i Sverige stadigt minskat under de senaste 20 åren. Framför allt har det skett en kraftig nedgång bland ungdomar och unga vuxna. Dryckesvanorna i Sverige har också förändrats markant under den här tiden. Det har däremot inte lagstiftningen gjort. Av den anledningen vill Centerpartiet göra en större översyn av lagen. Vi lägger redan nu fram förslag på förändringar i de delar där vi ser behov av det.

Fru talman! I somras införde Sverige äntligen gårdsförsäljning av öl, vin, cider och spritdrycker. Det var en förändring som Centerpartiet hade arbetat för i 20 års tid och som äntligen kunde bli verklighet tack vare den utredning som vi i Centerpartiet initierade och lät genomföra under förra mandatperioden och tack vare att vi äntligen hade en majoritet för detta i Sveriges riksdag efter att även Kristdemokraterna och Liberalerna anslutit sig. Redan samma dag som lagen trädde i kraft, den 1 juni förra året, kunde de första ställena öppna upp för försäljning. Andra anslöt sig under veckorna och månaderna efter.

Jag har själv besökt flera av dessa försäljningsställen. Min bild är att man överlag är nöjd med att det här nu har blivit verklighet. Men samtidigt finns det saker att slipa på i lagstiftningen. Detta lyfte vi från Centerpartiets sida redan när lagen antogs, och vi upprepar det nu i vår kommittémotion. Sammantaget handlar det om att göra lagen mer frihetlig och företagarvänlig, exempelvis genom att höja volymproduktionstaken, minska kravställningen vid besöksarrangemangen och ta bort kravet på att informera om alkoholens skadeverkningar. Det sistnämnda lyftes in precis på slutet av regeringen, trots att det inte ens fanns med i utredningen.

Fru talman! En annan fråga som vi har drivit hårt från Centerpartiets sida är den om att avskaffa det så kallade matkravet, som man i dag är tvungen att uppfylla för att få ett serveringstillstånd. Kravet innebär dels att det måste finnas ett varierat utbud av lagad mat att tillgå ända fram till klockan 23 på kvällarna, dels att maten måste vara tillagad i ett eget kök som ligger i anslutning till serveringslokalen.

Det här ett typexempel på ett lagkrav som gått ur tiden och som det nu är dags att avskaffa. Nu ser det äntligen ut som om vi skulle kunna genomföra den förändringen, i bästa fall från den 1 juli i år. Då kommer vi förhoppningsvis även att kunna förtydliga att det inte ska ställas krav på serveringsplatser inomhus utan att det funkar alldeles utmärkt även med takterrasser, uteserveringar och gatuserveringar.

Leder då gårdsförsäljning och ett borttaget matkrav till ett ökat drickande och ökade skadeverkningar? Tittar vi på vårt grannland Finland, som har haft båda de delarna under många års tid, finns det ingenting som tyder på att så skulle vara fallet. Tvärtom kan man se att när Finland tog bort matkravet år 2018 har drickandet därefter minskat med ytterligare 10 procent i den finska befolkningen. Det finns alltså ingen koppling däremellan.

Moderniseringen av alkohollagstiftningen står alltså inte i konflikt med en restriktiv alkoholpolitik, för den som nu trodde det. Därför vill vi från Centerpartiets sida göra en översyn av hela den svenska alkohollagstiftningen, som i många delar har blivit helt otidsenlig.

Fru talman! Det andra området som jag vill prata om i dag är narkotikapolitiken. Även där behövs det en modernisering, inte minst i synen på missbruk och missbrukare. Såväl Narkotikautredningen som Samsjuklighetsutredningen apostroferar de här frågorna och lägger fram förslag på nödvändiga förändringar, men förändringen går väldigt sakta i Tidöpartiernas Sverige.

Först och främst handlar det om hur vi ser på personer som befinner sig i ett skadligt bruk eller beroende. Där behöver vi på allvar komma bort ifrån bilden av att det handlar om ett självvalt asocialt beteende och konstatera att det handlar om en sjukdom.

Det är också därför som Centerpartiet varit pådrivande i att genomföra innehållet i Samsjuklighetsutredningen, där ansvaret för vården ska flyttas över ifrån socialtjänsten i kommunerna till hälso- och sjukvården i regionerna. Det är en helt nödvändig förändring, som tyvärr tar alldeles för lång tid att genomföra.

Centerpartiet har också drivit på för införandet av sprutbytesprogram, vilket nu finns i samtliga regioner. Däremot kan vi inte nöja oss med att det i många regioner bara finns en enda plats för sprutbyte trots väldigt stora ytor. Man behöver naturligtvis gå vidare här och titta på att ha det även på fler platser i sin region. Vi menar också att det nu är lämpligt att börja utreda frågan om brukarrum på samma sätt som finns i våra grannländer för att minska skador och med närhet till medicinskt kompetent personal.

Från Centerpartiets sida säger vi bestämt nej till alla tankar på legalisering av narkotika. Däremot menar vi att polisens resurser i första hand inte ska gå till att jaga enskilda missbrukare, som sällan blir hjälpta av att lämna ytterligare ett urinprov, att ännu en gång få böter som man inte kan betala eller ytterligare en prick i belastningsregistret.

I stället ska resurserna gå till att jaga langarna och den organiserade brottsligheten som ligger bakom den hänsynslösa försäljningen av narkotika. Beroendesjuka ska framför allt få hjälp och stöd att komma ur sitt beroende, inte ytterligare ett strafföreläggande.

Fru talman! Sammantaget behöver vi gå mot en narkotikapolitik som handlar om skademinimering och skadereduktion. Att Sverige sticker ut i Europa vad gäller antalet narkotikarelaterade dödsfall står i direkt relation till den narkotikapolitik som dominerat sedan slutet av 80-talet. Intentionen var god, men nu vet vi bättre. Det finns gott om bra förslag både i Narkotikautredningen och i Samsjuklighetsutredningen. Men det räcker inte att bara prata om det, utan förändringarna behöver genomföras på riktigt.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 8 under punkt 5 om att genomföra innehållet i Narkotikautredningen.

Fru talman! Jag noterar att det går väldigt sakta här. Det man kan ana när det går sakta är att det inte finns någon enighet bland regeringspartierna eller samarbetspartierna om vägen framåt. Det var väl därför det tog sådan tid att över huvud taget komma fram till arbetsgruppen rörande Samsjuklighetsutredningen och implementeringen av utredningens förslag. Nu är detta ändå på gång.

Det är en oerhört viktig reform att flytta över ansvaret för de vårdande insatserna från kommunernas socialtjänst till hälso- och sjukvården i regionerna. Det är väldigt bra. Där kommer vi förstås att trycka på ytterligare, inte minst från Centerpartiets sida, för att det hela ska bli verklighet.

Men i övrigt har det ju saknats förslag ifrån Tidöpartierna. En av de saker som man hade väntat sig ett beslut om var detta med sprututbytesprogram. Nu har som väl var regionerna hunnit före där, så att det finns i alla Sveriges regioner, även om det kanske bara finns på ett enda ställe i många regioner.

En annan sak som man borde utreda och titta mer på är möjligheten till differentierade påföljder för den som brukar narkotika. I dag är påföljden i huvudsak bötesbelopp, men personen borde egentligen få möjlighet till vård i stället.

En annan sak som man borde titta på är brukarrum. Det tas inte upp i Narkotikautredningen, men det skulle ändå vara intressant att höra var Sverigedemokraterna står i den frågan. Där ser vi positiva exempel från våra närmaste grannländer, där vi ser att det medför minskade skador och minskad dödlighet av narkotika.

Fru talman! Tack, ledamoten Leonid Yurkovskiy, för anförandet!

En av de delar som ledamoten tog upp handlade om den svenska narkotikapolitiken. Jag noterar att ledamoten nämner att det är viktigt att vi nu tar nästa steg i den politiken och går från det nuvarande perspektivet till ett perspektiv som handlar om skadereducering och skademinimering för dem som har ett skadligt bruk av narkotika.

Detta är frågor som tas upp både i Samsjuklighetsutredningen från januari 2023 och i Narkotikautredningen från oktober samma år. Där lägger man fram en lång rad förslag. Det har också skett saker under mandatperioden, och det absolut viktigaste har varit att naloxon nu går att kvittera ut på apotek. Bara detta har bidragit till en minskad dödlighet.

Men vi har en hög narkotikarelaterad dödlighet i Sverige jämfört med många andra länder. Många av de förslag som behöver genomföras finns i de två utredningar jag nämnde. Från oppositionens sida drev vi på hårt för att få regeringen att över huvud taget ta tag i Samsjuklighetsutredningen, som nu håller på att så sakteliga implementeras under flera års tid. Narkotikautredningens förslag har vi dock inte sett skymten av.

Min fråga är därför: Var står de övriga partier som Sverigedemokraterna samarbetar med i den här frågan? Och får Sverigedemokraterna något genomslag för den politik som de pratar om här, alltså med skadereducering och skademinimering i fokus?

Herr talman! Nu har vi en debatt om folkhälsa, och ledamoten har själv anfört att civilsamhället och studieförbunden är en väldigt viktig del i arbetet för att förbättra folkhälsan. Då är det klart att det är relevant att föra den debatten här i kammaren just nu.

Jag noterar alla de goda orden om studieförbunden och hur viktiga de är, inte minst för att förebygga ohälsa. Men likväl har man gjort de här neddragningarna, som får full effekt i år. Vi har i region för region kunnat se hur studieförbunden har dragit ned på personal och minskat utbudet. Det har slagit särskilt hårt mot funktionsnedsatta och mot äldre, som varit beroende av verksamheter i studieförbundens regi, både kurser och kulturella aktiviteter. I spetsen för detta har liberala utbildningsministrar gått och slagit mot våra studieförbund.

Nu säger ledamoten, herr talman, att väldigt lite pengar kan göra väldigt stor skillnad. Det är intressant. Då är kanske tanken hos Liberalerna att ju mer vi sänker bidragen till studieförbunden, desto bättre blir deras verksamheter. Det är inte riktigt detta man hör när man lyssnar på studieförbunden själva och hör vilka konsekvenserna har blivit av de neddragningar som Liberalerna har gjort på studieförbunden.

Det här hänger inte ihop, herr talman. Det stämmer inte. Man står å ena sidan och lovordar studieförbundens verksamheter och drar å andra sidan undan mattan för dem genom drakoniska neddragningar. Varför är detta regeringens och Liberalernas politik för att stärka folkhälsan? Hur går detta ihop?

(Applåder)

Herr talman! Tack till ledamoten Jakob Olofsgård för anförandet!

Jag instämmer inte minst i den del av anförandet som handlade om civilsamhällets organisationer och deras betydelse för det psykiska välmåendet i samhället. Det gäller inte minst barn och unga, som ofta är beroende av föreningslivet, och även den vuxna delen av befolkningen, som gärna befinner sig i studieförbundens regi, precis som pensionärer väldigt ofta gör liksom många av våra funktionsnedsatta.

Det blir därför, herr talman, lite paradoxalt när ledamoten står och pratar om hur viktigt detta är och vi alla i den här kammaren känner till de neddragningar som regeringen och Liberalerna med utbildningsministern i spetsen har gjort under den här mandatperioden. Detta år är det tredje året av neddragningar. Sammanlagt 500 miljoner kronor har dragits bort från våra studieförbund. Det är pengar som hade kunnat gå till kurser för barn och unga, till den som vill bilda ett band eller lära sig ett nytt språk, till kulturaktiviteter för våra äldre – vi vet att det är oerhört betydelsefullt – eller till den som vill lära sig hantera internet och bedrägerier i den digitala världen, vilket är en av alla de kurser som erbjuds.

Men här har man dragit ned. Här har man minskat. Man har slagit mot dessa viktiga bärare i civilsamhället. Jag har väldigt svårt att förstå hur detta går ihop, men det kanske den liberala ledamoten kan förklara för mig. Varför är det så viktigt för Liberalerna att dra undan mattan för studieförbunden?

Fru talman! Det är alltid spännande att hålla anföranden under nedräkning.

Först vill jag yrka bifall till Centerpartiets reservation 7 under punkt 6 om statligt ansvar för vacciner.

Folkhälsa är precis vad det låter som: ett samlingsbegrepp för hela befolkningens hälsa som sträcker sig genom hela livet, från att vi föds tills vi dör. Sådant vi mäter är levnadsvanor och livsvillkor, sjukdomar och skador, psykiskt mående och sociala förhållanden samt antal friska år och livslängd. Målet med hela folkhälsoarbetet är att skapa förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen.

Vilka är då hoten mot folkhälsan, och vad kan vi göra för att nå en bättre och mer jämlik folkhälsa? I grunden behöver vi ha ett samhälle som premierar, stöttar och uppmuntrar till goda levnadsvanor. Hur människor väljer att leva sina liv är självklart upp till var och en, men man ska alltid kunna göra medvetna val både för sin egen del och, om man är förälder, för sina barns del.

En av de delar som vi vet är viktiga är möjligheten till en aktiv fritid där man kan delta i ett socialt sammanhang tillsammans med andra. Från Centerpartiets sida har vi därför en mycket stark tilltro till civilsamhället med föreningar, studieförbund och trossamfund och med den kraft och förmåga som finns där.

Vi vet att mycket av det som görs inom idrottsföreningarna, scoutrörelsen och friluftsorganisationerna bidrar till att få barn och unga att röra på sig och dela en social tillvaro med varandra. Vi vet att studieförbund bidrar till barns, vuxnas, seniorers och funktionsnedsattas välmående genom meningsfulla och utvecklande aktiviteter, antingen det handlar om att spela i ett band, lära sig ett nytt språk eller delta i en kulturaktivitet. Vi vet att trossamfunden bidrar till trygghet och gemenskap, inte minst i tider av oro och rädsla.

Det är av den anledningen som Centerpartiet också riktar medel till dessa verksamheter och kräver att de medel som Tidöregeringen tagit bort återställs.

Fru talman! Vi behöver ha ett samhälle som arbetar förebyggande inom hälso- och sjukvården och där vården når ut jämlikt över hela landet, antingen man bor i storstad eller i glesbygd. Så är det tyvärr inte i dag. Tvärtom kan vi se stora skillnader i folkhälsa beroende på var i landet man bor. Antalet åtgärdbara sjukvårdsrelaterade dödsfall är ungefär dubbelt så högt i glesbygd som i våra stadsområden.

Att det ser ut så hänger inte bara ihop med hur snabbt en ambulans kommer fram vid ett hjärtstopp, utan det hänger till stor del ihop med tillgången till vårdcentraler där man kan upptäcka sjukdomar i tid. Bara var femte patient på våra landsbygder har i dag en fast läkarkontakt, medan snittet hos alla patienter är var tredje.

Centerpartiet vill därför öka tillgängligheten till primärvården med hjälp av en reform vi kallar för landsbygdsläkare, där små, läkarledda enheter ska kunna täcka upp där primärvården i dag har svårt att nå ut. Vi vill också ta fram en strategi för egenvård som tillsammans med ett starkare mandat till apoteken kan stärka människors möjlighet att ta hand om sin egen hälsa.

En av de viktigaste delarna i det förebyggande arbetet handlar om vaccinationer. Där ser vi att det i dag finns stora skillnader i vaccinationsgrad hos befolkningen, inte minst kopplat till socioekonomi. Sverige har i dag ett heltäckande vaccinationsprogram för barn, men vi skulle egentligen behöva ett vaccinationsprogram för hela livet. En bra start på detta skulle vara att införa ett nationellt äldrevaccinationsprogram, där rimligtvis vaccin mot influensa, covid-19, pneumokocker och bältros skulle ingå.

Fru talman! Folkhälsa handlar också om vad vi äter och dricker. Vi ser att obesitas ökat kraftigt bland barn och unga under senare år, och detta riskerar att få långtgående konsekvenser för hela samhället. Övervikt i barndomen riskerar nämligen att leda till livslånga konsekvenser i form av ökad risk för diabetes, cancer och hjärt-kärlsjukdomar senare i livet.

Barn och ungdomar behöver röra sig mer, men de behöver också minska sockerintaget, som till stor del kommer från läsk och energidryck. Därför vill Centerpartiet införa en producentavgift på sockersötade drycker, på liknande sätt som man framgångsrikt gjort i exempelvis Storbritannien och Irland.

I andra änden av skalan har vi undervikt och undernäring bland våra äldre. Totalt bedöms mellan 5 och 10 procent av de äldre vara undernärda, och på våra äldreboenden är siffran ännu högre.

Mat och dryck handlar dock inte bara om nutrition utan också om livskvalitet och livsglädje. Därför blir man oerhört upprörd när man hör om Georg i Stockholm som fick likören indragen vid torsdagsträffarna på äldreboendet, eller om Rut i Arboga som fick söndagssteken indragen på sitt äldreboende. Så ska det naturligtvis inte vara. Även på äldre dagar måste man ha rätt både till goda levnadsvillkor och till god mat.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att folkhälsofrågorna är viktiga och att de berör såväl våra egna levnadsvanor och civilsamhällets resurser som tillgången till sjukvård och möjligheten till egenvård. Det är av den anledningen som Centerpartiet vill återställa regeringens neddragningar på studieförbunden. Det är av den anledningen som vi vill öka tillgängligheten till sjukvård i hela landet. Det är av den anledningen som vi vill införa ett nationellt vaccinationsprogram för äldre. Det är av den anledningen som vi vill minska obesitas bland barn och unga. Det är av den anledningen som vi menar att det är viktigt med god och aptitretande mat på våra äldreboenden.

Folkhälsan behöver uppvärderas!

(forts. § 10)

Fru talman! Det är många utredningar som ligger för beredning på regeringens bord utan att något händer. Vi kommer för all del att överösas av propositioner under våren, med allehanda innehåll, men just detta saknas trots att det efterfrågas.

Jag har ändå uppfattat att det har funnits en spricka i regeringen, som möjligen slöts när Moderaterna gjorde ett ställningstagande på sin stämma i höstas att – som sista parti, tror jag – börja verka för att ha ett vaccinationsprogram för äldre. Därmed borde det vara ganska enkelt att driva denna fråga vidare i både regeringen och Sveriges riksdag. Man borde kunna utgå från den utredning som finns och ta fram en proposition.

Centerpartiet vill egentligen ha ett vaccinationsprogram som sträcker sig över hela livet, med olika innehåll under olika tider i livet.

I delar av landet är det mer eller mindre nödvändigt att ha TBE-vaccin eftersom det sprids så mycket fästingburet virus. I andra delar är risken något mindre. Men i och med klimatförändringarna förefaller fästingarna sprida sig alltmer i landet. Detta behöver man givetvis titta på utifrån en hälsoekonomisk aspekt.

Jag uppfattar ändå att vi har en någorlunda positiv samsyn om att gå vidare i denna fråga. Det som återstår är att gå från ord till handling, och här har Moderaterna med både statsministern och äldreministern under sitt paraply ett särskilt stort ansvar.

Fru talman! Jag tackar Thomas Ragnarsson för anförandet.

Jag håller med om mycket av det som ledamoten sa. Inte minst håller jag med om det han sa om hur viktigt det är med vaccinationsprogram och att dessa har tjänat Sverige och svenska folket väldigt väl sedan allmänna vaccinationsprogram för barn infördes på 40-talet. Vi har ju vaccinerat barn mot difteri, kikhosta, stelkramp, polio och en rad andra saker. Det senaste stora tillskottet var vaccin mot HPV. Det tog för lång tid att få in pojkarna i systemet, men nu är även de med. Jag hoppas att man med catch-up-vaccineringar ser till att fler får detta skydd.

Barn är inte den enda utsatta gruppen i samhället. Även våra äldre är en väldigt utsatt grupp. Vi vet att vaccinationsgraden bland äldre skiljer sig väldigt mycket. Det beror på vilken relation man har till vården men är också kopplat till vilken kostnad olika vaccin medför. Därför har Centerpartiet under lång tid drivit på för att få in ett äldrehälsovårdsprogram liknande det barnhälsovårdsprogram som finns i dag. I detta ska ingå inte bara samtal och screening utan även ett nationellt vaccinationsprogram. Man skulle kunna vaccinera mot influensa, covid-19, pneumokocker och inte minst bältros, som är en fruktansvärd sjukdom att drabbas av på äldre dagar.

Min fråga, fru talman, är när det kommer förslag från regeringen om att införa ett nationellt program för vaccination av äldre.

Fru talman! I Danmark och på Grönland tror jag i alla fall inte att man uppfattar Donald Trump som en frisk fläkt, utan möjligen som en kall vind som dragit in över landet och kontinenten.

Jag går tillbaka till ämnesområdet. När ledamoten säger att man inte tycker att Livsmedelsverket lever upp till sitt uppdrag uppfattar jag ändå att man är inne på att försöka styra innehållet i de här rekommendationerna. Det är ändå där det kommer att sluta när man säger att myndigheter inte lever upp till det här.

Angående den ultraprocessade maten hörde vi alldeles nyss i ett citat från Livsmedelsverket att det inte finns något stöd för detta. Att äta ultraprocessad mat är ingenting man har rekommenderat. Myndigheten skriver själv på sin hemsida att den nyckelhålsmärkning man använder sig av i dag bygger på den senaste samlade forskningen inom området. Man väljer inom varje matsegment ut det nyttigaste alternativet. Detta måste ändå vara ett rimligt förhållningssätt hos en myndighet som vill gynna den svenska folkhälsan och göra det lättare för människor att göra rätt val i butiken.

Det är egentligen inte en politisk fråga – och det är det som är så viktigt. Det är inte en politisk fråga, utan det är just myndigheten som styr över det här.

Jag tycker att det var ett lite tvetydigt svar från Sverigedemokraterna, fru talman, om hur de ser på det här. Jag har tidigare hört kritik från andra sverigedemokrater mot just nyckelhålsmärkningen. Jag skulle vilja veta svart på vitt om det är så att Sverigedemokraterna vill gå in och styra innehållet i Livsmedelsverkets nyckelhålsmärkning eller innehållet i Livsmedelsverkets rekommendationer – eller kanske rent av avskaffa deras nyckelhålsmärkning.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Vi är vana vid att Sverigedemokraterna gärna hänvisar till USA och det som händer där. Vi har hört Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson kalla Donald Trump för en frisk fläkt i världspolitiken. Vi har sett att Sverigedemokraternas ungdomsförbund Ungsvenskarna vill införa ett svenskt ICE, trots det vi har kunnat iaktta de senaste dagarna i USA.

Vi har också sett hur USA:s hälsominister Robert F Kennedy har gått fram med sitt vaccinskeptiska och vetenskapsföraktande program i den amerikanska politiken. En av de saker han har slagit ned på har varit just hälsoråden. Han menar att man inte ska lyssna på forskningen och vetenskapen, utan man ska lyssna på vad han tycker är rätt utgångspunkter.

I Sverige har vi en tradition av att lyssna på vetenskap, evidens och beprövad erfarenhet. Detta är utgångspunkten i Livsmedelsverkets rekommendationer vad gäller mat i Sverige. Myndigheten är i sin tur hopkopplad med Folkhälsomyndigheten. Det handlar om att hjälpa konsumenter att välja det som är nyttigt och bra för den egna hälsan och folkhälsan.

Vi har från Centerpartiets sida varit väldigt noga med att man också ska kunna välja det som är närproducerat, både för att det finns en nyttighetsaspekt i det och för att det gynnar det svenska lantbruket. Tyvärr har tillgången till närproducerat kött dock minskat under Sverigedemokraternas ledning i politiken.

Av det jag hör låter det ändå som att Sverigedemokraterna tycker att man ska gå in och börja styra myndigheten. Vad är det för styrning de vill ha? Vad är det för märkning de vill ta bort?

Herr talman! Den största utmaningen i svensk tandvård i dag är tillgängligheten. Till stor del handlar det om att det är svårt med kompetensförsörjningen, både hos folktandvården och de privata praktikerna. Att få personal till mottagningar som ligger långt ifrån utbildningsorter och storstadsområden är extra svårt.

Av den anledningen var förväntningarna höga på förslaget i tandvårdsreformen om att kompensera kommuner utanför storstäderna med ett extra ekonomiskt tillägg. Landsbygdskommuner som Åre, Vetlanda och Hylte skulle få 20 procents tillägg. Blandade kommuner som Nybro, Falkenberg och Kiruna skulle få 10 procent. Men av detta blev det ingenting.

Det har skyllts på statsstödsreglerna, men i vanlig ordning handlar det kanske mer om regeringens bortprioritering av Sveriges landsbygder.

Min fråga till socialtjänstministern är: Kommer det att komma ett ekonomiskt tillägg till våra landsbygdskommuner?

Fru talman! Arbetskraftsinvandringen är för all del inte den stora frågan för svensk välfärd, men vi har sett exempel från norra Sverige där man har varit tvungen att stänga ned verksamhet inom äldreomsorgen för att det inte har fungerat när man har behövt utvisa arbetskraftsinvandrare.

Golvet på 90 procent innebär att man inte kan anställa vare sig undersköterskor eller vårdbiträden inom svensk välfärd, för man når inte upp till detta.

När det gäller undantagslistan, som ledamoten pratar om, kommer det enligt vad jag har hört från de förhandlingar som pågår mellan era partier inte att bli någon sådan, utan det kommer att bli dessa 90 procent. Men det återstår att se. Jag kan bara se byråkratin framför mig när man ska komma överens om vilka yrken som ska undantas från lönegolvet. Det bästa vore att låta parterna sköta den delen.

Det var inte bara när vi hade invandring till Sverige tillbaka i tiden som vi blev beroende av invandrad arbetskraft, utan det gäller inte minst de senaste tio åren. Ibland låter det som att det bara handlar om den svårartade asylinvandringen och att människor har hamnat i arbetslöshet under de senaste tio åren.

SKR visar dock i en rapport som släpptes häromdagen att 4 000 läkare, 2 000 sjuksköterskor och 33 000 undersköterskor och vårdbiträden med utländsk bakgrund har anställts i svenska kommuner och regioner under de senaste tio åren. Vi är alltså helt beroende av dessa människor.

Det låter inte som att Sverigedemokraterna och Liberalerna är på samma linje, men man sitter i samma båt. Vilken politik är det egentligen som gäller från regeringens sida – är det bra för svensk välfärd med alla de invandrare som jobbar där, eller är det dåligt?

Fru talman! Tack, ledamoten Lina Nordquist, för anförandet!

Ett av de stora problemen och en av de stora utmaningarna inom svensk sjukvård är kompetensförsörjningen, och det gäller inte bara inom sjukvården utan även inom omsorgen i välfärdssektorn.

Låt oss se på personalen inom vård och omsorg i dag. En tredjedel av undersköterskorna har utländsk bakgrund, och samma sak gäller hälften av tandläkarna och en tredjedel av läkarna. Enligt ett tidigare anförande från Sverigedemokraterna behövs inte de här personerna i svensk vård, och det bästa vore om de lämnade landet så att det blev som vi hade det på 50 och 60-talet, vad nu det skulle innebära.

I dag kan vi tyvärr se att både kompetensutvandringen och kompetensutvisningen ur Sverige är stora. Människor som i dag har tjänster inom välfärden lämnar landet. En av anledningarna är det statliga lönegolv på 90 procent av medianlönen som har införts. Det är 33 390 kronor, vilket kan jämföras med ingångslönen för ett vårdbiträde, som ligger någonstans mellan 24 000 och 27 000, eller ingångslönen för en undersköterska, som ligger någonstans mellan 27 000 och 30 000.

Samtidigt lägger regeringen enorma summor på återvandringsbidrag för att få människor att lämna Sverige.

Min fråga, fru talman, är: Varför är det så viktigt att få människor att lämna Sverige i stället för att låta dem jobba inom den välfärd där vi så väl behöver dem?

Fru talman! Sverige behöver en välfärd som är tillgänglig och jämlik i hela landet. Det har vi inte i dag – inte inom skolan och inte inom vården. Tyvärr är ojämlikheten stor mellan våra regioner och ibland även inom samma region.

Från Centerpartiets sida kan vi aldrig acceptera att man får räkna med sämre tandstatus eller mer långdragna sjukdomsförlopp om man bor på landsbygden jämfört med i storstäderna. Barn ska inte behöva födas på vägrenen för att man inte hann till sjukhuset. Ungdomar ska inte behöva bli suicidala för att man inte får kontakt med bup. Människor ska inte behöva dö i behandlingsbara tillstånd för att man inte får vård i tid. Men de här olikheterna ser vi i dag, och dem vill Centerpartiet lösa genom investeringar i Sveriges landsbygder, genom ett ökat nationellt ansvar där det behövs, genom flexibla lösningar och genom ökad egenmakt.

Svensk hälso- och sjukvård brottas med många utmaningar. Det handlar framför allt om tillgången till vård och om kompetensförsörjningen. Vi kan se att det i dag finns orimliga ojämlikheter över landet. Till stor del handlar det om skillnaden mellan tätbefolkade och glesbefolkade regioner, men det handlar inte bara om det. Staten behöver ta ett större ansvar inom vissa områden men också släppa kontrollen lite grann inom andra områden.

Tyvärr har regeringen förspillt en stor del av den här mandatperioden på att utreda ett förstatligande av vården. Det var redan från början ett dödfött förslag, dels för att det inte finns i närheten av en politisk majoritet för en sådan reform, dels för att ingenting kommer att bli bättre av att 350 000 sjukvårdsanställda styrs av en generaldirektör i Stockholm. Den som tror att ens ett enda nedläggningshotat sjukhus i Sverige skulle räddas när byråkraterna i en sådan organisation börjat räkna på vad som krävs för ett effektivt och rationellt sjukhus och vilket patientunderlag ett sådant sjukhus behöver kan räcka upp en hand. Den våg av nedläggningar av både vårdcentraler och sjukhus som skulle följa på en sådan reform skulle ta en ände med förskräckelse.

Nu avfärdades den frågan av Vårdansvarskommittén. Vad är då problemet? Jo, problemet är att det finns andra områden som faktiskt behöver mer av nationell styrning och som kommittén hade kunnat fokusera på från början om den inte behövt jobba med den övergripande förstatligandefrågan. Från Centerpartiets sida delar vi nämligen slutsatsen att det behövs en starkare nationell kontroll av läkemedel, vaccinationer, screening, luftburna transporter och ytterligare ett par områden. Men nu måste de här områdena utredas på nytt för att man ska kunna komma fram till författningsändringar.

Samtidigt löser inte detta frågan om tillgång till sjukvård i hela landet. Av den anledningen lägger vi från Centerpartiet fram ett skarpt förslag om landsbygdsläkare med 2 miljarder kronor i budget. För dem som bor i Stockholm är inte tillgängligheten till primärvården något stort problem, men för dem som befinner sig på våra landsbygder kan det vara väldigt långt mellan vårdcentralerna. Därför vill vi möjliggöra för små läkardrivna praktiker som kan täcka upp där dagens vårdcentraler har svårt att nå ut och på det sättet öka tillgängligheten till vården.

Nu hjälper inte heller Centerpartiets förslag om det inte finns personal att tillgå på våra landsbygder. Därför vill vi återinföra bastjänstgöringsåret inom tandläkarutbildningen, och vi anslår 900 miljoner för fler platser som ST-läkare i hela landet. En helt färsk rapport från SKR visar dessutom att hälften av Sveriges tandläkare och en tredjedel av Sveriges läkare inom regionerna är utrikes födda. Svensk tandvård och sjukvård vilar alltså till oerhört stor del på vår invandrade befolkning, som förtjänar en stor eloge i dessa tider då Tidöpartierna och Socialdemokraterna tävlar om att få invandrare att känna sig så ovälkomna som möjligt i vårt land.

Ytterligare ett stort problem i svensk sjukvård handlar om väntetider och vårdköer. Tidöpartierna hade när mandatperioden började som mål att kapa köerna, men verkligheten har visat något annat. Trots fagra löften och miljarder av kronor i prestationsbaserade anslag har resultaten inte blivit vad man önskat. Samtidigt ser vi att effektiviteten skiljer sig runt om i landet.

Vi menar att det bästa sättet att nyttja kapaciteten i systemet och premiera dem som är effektiva, oavsett om det är offentlig eller privat vård, är att låta patienterna själva välja utförare även inom specialistvården från dag ett. Genom 1177 ska man kunna se både kötider och kvalitetsindikatorer för att sedan kunna göra ett medvetet val. Med ett sådant system kommer köerna att minska samtidigt som makten hamnar hos patienterna.

Ett annat problem inom svensk hälso- och sjukvård är den kvinnorelaterade vården, såsom mödrahälsovård, förlossningsvård och klimakterievård. Centerpartiet lägger 600 miljoner kronor mer än regeringen inom det området. Sverige behöver inte bara en jämlik vård. Sverige behöver också en jämställd vård.

Inom socialutskottets ansvarsområde ligger även ett annat av mandatperiodens stora sorgebarn, nämligen funktionshinderspolitiken. De vackra orden har staplats på hög i debatter och panelsamtal, men resultaten har uteblivit. Högen av rapporter på Regeringskansliets bord har vuxit sig allt större under mandatperioden, men de nödvändiga reformerna har inte kommit på plats.

Fortfarande väntar vi på förslag om ett ändrat huvudmannaskap för personlig assistans, men framför allt väntar vi på den nödvändiga utredningen om att säkerställa behovsbedömningarna, så att huvudmannaskapet över huvud taget kan förflyttas. Fortfarande väntar vi på förslag om att återupprätta färdtjänsten utifrån den rapport som Trafikanalys har lämnat. Fortfarande väntar vi på en ny lagstiftning om ledsagning efter riksdagens tillkännagivande för ett och ett halvt år sedan. Fortfarande väntar vi på en indexering av schablonen för personlig assistans efter förra årets brutna löfte. Frågan är alltjämt om ett förslag till index kommer att komma före valet.

Från Centerpartiets sida är vi inte heller nöjda med regeringens låga uppräkning av schablonen för 2026 med 1,5 procent. Vi markerar det genom att räkna upp den till 2 procent och tillföra 135 miljoner kronor till den personliga assistansen.

Inte heller svensk äldreomsorg skulle fungera utan våra invandrare. Omkring en tredjedel av personalen har utländsk bakgrund. Sammantaget gör man ett fantastiskt arbete, men ofta är det alldeles för små marginaler och ett svagt ledarskap. Enligt Socialstyrelsen går det 50 medarbetare per chef. För att stärka ledarskapet vill Centerpartiet se en obligatorisk ledarutbildning för dem som får chefstjänster inom äldreomsorgen, liknande rektorsutbildningen. Samtidigt beskrivs arbetsbelastningen hos personalen ha ökat under senare år, och sjukskrivningstalen är alldeles för höga.

Problemet är störst i norra Sverige, och på sina ställen har personalbristen dessutom spätts på av regeringens beslut om orimliga lönegolv för arbetskraftsinvandring. Vad som däremot är bra är den fortsatta satsningen på Äldreomsorgslyftet för att trygga kompetensen hos personalen.

Sist är jag också tvungen att kommentera regeringens arbete för barn och unga. Trots en ny socialtjänstlag som betonar det förebyggande arbetet förefaller det som att hela politiken handlar om repression i stället för att förebygga.

Under hela mandatperioden har Centerpartiet krävt att vi måste komma till rätta med problemen på Statens institutionsstyrelses vårdhem samt säkra upp vården på våra HVB-hem. Vi står helt bakom att överföra LSU-vården från Sis till Kriminalvården, men fram till dess måste verksamheten även för denna grupp fortsätta att utvecklas.

Regeringens besked om att man nu vill sätta 13-åringar i fängelse tar vi däremot helt avstånd ifrån. Har regeringen helt gett upp om barn och unga? Barn under 15 år ska inte sitta i fängelse utan få vård och hjälp på statens institutioner för att komma ur den kriminella identiteten.

Det är de vuxna som utnyttjar de här barnen som ska bestraffas. Samtidigt måste vi se till att nyrekryteringen upphör. Det är där det förebyggande arbetet kommer in och den nya socialtjänstlagen.

Det handlar för all del om såväl socialtjänsten som skolan och civilsamhället. Barn och unga måste framför allt se att det finns en bättre väg att välja i livet.

Fru talman! Centerpartiet strävar efter en vård och omsorg som finns tillgänglig för alla och som utgår från den enskilda människans behov. Rätten till självbestämmande och inflytande över den vård och omsorg som ges måste gälla alla.

Oavsett om det handlar om äldreomsorg, funktionsrätt, sociala insatser eller hälso- och sjukvård ska man kunna förvänta sig att den är både jämlik och tillgänglig, oberoende av var i landet man bor.

Fru talman! Nu tror jag att ledamoten lite grann blandar ihop olika saker. Att vi ska ha ett fungerande system för kontroll inom den personliga assistansen är vi alla i kammaren överens om. När det gäller kopplingen till uppräkningen av schablonen för personlig assistans är risken i stället att en för låg uppräkning, vilket bland annat Vårdföretagarna har framhållit flera gånger, kommer att leda till att de seriösa företagen slås ut från branschen. Kvar blir kanske kriminella aktörer eller sådana som har ett dåligt uppsåt i den verksamhet de ska bedriva.

Min fråga handlar om när det kommer en indexering. Vid den presskonferens som hölls i samband med att den förra budgeten presenterades sades att en indexering skulle utredas för ett genomförande 2026. När sedan den här budgeten närmade sig upptäckte man att det inte fanns en färdig utredning. I stället ändrade man i den Powerpointpresentation som fanns vid det här tillfället och konstaterade att det skulle ske en utredning men att man inte visste när den skulle komma.

Trycket har varit hårt från funktionsrättsrörelsen. Jag har noterat att ledamöter från Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har sagt att de vill se en indexering presenteras i samband med vårbudgeten. Det enda parti som inte har svarat är det parti som sitter med ansvaret via ministerposten för funktionshinderspolitiken.

Kommer de andra partierna i Tidösamarbetet att få rätt, det vill säga att det kommer en presentation av en indexering i samband med vårbudgeten? Eller kommer Moderaterna att stoppa den?

Herr talman! Jag vill passa på att hälsa ledamoten Noria Manouchi välkommen till ett av alla de replikskiften som vi av tradition brukar ha i socialutskottet.

Till Moderaternas ansvarsområden under denna mandatperiod hör funktionshinderspolitiken. Den socialtjänstminister vi har, Camilla Waltersson Grönvall, är moderat till partibeteckningen. Därmed får man utgå från att det också har varit ett prioriterat område för Moderaterna under mandatperioden.

Det har man dock inte kunnat se i resultaten vad gäller funktionshinderspolitiken. Ska man tala om en förlorad mandatperiod skulle jag väl säga att det är på det området – ett område där utredning har staplats på utredning men där resultaten har uteblivit.

Vi har en utredning om att göra om ansvaret när det gäller personlig assistans till ett statligt huvudmannaskap. Där har det inte hänt något. Förutsättningen för att göra det är en utredning om behovsbedömningar. Den är inte ens tillsatt ännu. Det finns en utredning om hur färdtjänsten kan förbättras. Den har inte lett till några förändringar från regeringen. Det finns en utredning om ledsagningen som visar att det behöver tillskapas en ny lagstiftning. Där har vi i majoriteten blivit så upprörda att vi till och med har gett regeringen ett tillkännagivande, men ingenting har hänt.

Det sista som borde utredas men inte har utretts är en indexering av schablonen inom den personliga assistansen. Min fråga till ledamoten är: När kommer indexeringen av schablonen för personlig assistans?

Herr talman! Jag kan konstatera att landsbygdspolitik handlar om prioriteringar – om att välja att prioritera eller att inte prioritera. Vad gäller tandvårdsfrågan hade regeringen kunnat prioritera att klarlägga att det inte fanns någon strid med EU:s statsstödsregler innan propositionen lades fram till riksdagen, men man prioriterade inte att göra den juridiska analysen. Därför sköt man detta på framtiden, och det är oerhört beklagligt.

Därefter blev svaret från Sverigedemokraterna att ett förstatligande av vården skulle rädda Sveriges landsbygder. Ingen ska inbilla mig att en vårdorganisation efter ett gigantiskt omorganisationskaos, styrt av en generaldirektör i Stockholm, kommer att leda till att den svenska vården fungerar ut i kapillärerna på våra landsbygder. Tvärtom kan man nog räkna med att nedläggningarna av svenska sjukhus kommer att gå som en chockvåg genom landet efter att byråkraterna i Stockholm huggit tag i vad som är ett rationellt och effektivt svenskt sjukhus. Det är den sverigedemokratiska landsbygdspolitiken. Den kommer inte att hjälpa landsbygden, utan den kommer att stjälpa landsbygden.

Det som behövs är att möjliggöra för vården att finnas tillgänglig överallt. Centerpartiet lägger därför fram ett förslag som vi kallar landsbygdsläkare. I praktiken ska allmänläkare få möjlighet att driva små läkarstyrda vårdenheter ut i kapillärerna för att täcka upp på den landsbygd där vårdcentraler saknas.

Alla i hela landet ska ha rätt till tillgänglig och jämlik vård. Det har Sverigedemokraterna inte lyckats med under sina tre år vid makten – och vi får hoppas att det inte blir fler.

Herr talman! I valrörelsen pratade Sverigedemokraterna väldigt mycket om den svenska landsbygden och vilka satsningar man skulle göra för att få den levande, tillgänglig och jämlik. Efter valet kokade det där ned till att sänka priset på bensin och diesel – därefter tog den sverigedemokratiska landsbygdspolitiken slut.

Nu har man suttit och styrt den här skutan från aktern under tre års tid, men ändå har välfärden inte under någon tid blivit prioriterad för att göras tillgänglig och jämlik i hela landet.

Förra veckan, herr talman, debatterade vi svensk tandvård och den största vårdsatsningen under den här mandatperioden med ett nytt högkostnadsskydd för äldre. Det fanns ett förslag om att göra tandvården mer geografiskt jämlik genom att tillskjuta kommuntypstillägg till våra landsbygdskommuner, men detta valde regeringen bort. Man har skjutit det på framtiden – kanske kommer det, kanske kommer det inte.

Vi kan se att tillgängligheten i den svenska sjukvården skiljer sig markant mellan stadsområdena och landsbygden. Tillgången till en fast läkarkontakt är 20 procent om man bor på Sveriges landsbygd, medan den är över 30 procent om man bor i något av storstadsområdena. Det här är inte rimligt.

Det har funnits möjlighet på möjlighet för Sverigedemokraterna att med rimliga satsningar se till att vi får en jämlik välfärd i hela Sverige, men det har man inte lyckats med. Min bild är att man inte ens har haft ambitionen att lyckas med det.

Min fråga, herr talman, är: Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna inte har förmått att prioritera en jämlik sjukvård i hela landet?

Herr talman! Om det rör sig om ett trendbrott när det gäller vårdköerna återstår kanske att se; det krävs lite längre tid för att kunna konstatera det. Men det vi kan se i dag är att alldeles för många väntar alldeles för lång tid. Bara förra månaden var det 50 269 patienter som väntat mer än 90 dagar på en nödvändig operation.

Problemet är inte de självstyrande regionerna i sig. Ingen ska inbilla mig att man löser detta genom att svensk sjukvård, med 350 000 anställda, styrs av en generaldirektör i Stockholm. Däremot skulle mycket av problemet kunna avhjälpas om patienterna fick mer makt över sin egen vård, även vad gäller specialistvården.

Centerpartiet har under hela mandatperioden drivit att vi vill se en nationell jämförelsetjänst via 1177, där man kan se både hur långa vårdköerna till olika operationer är och hur operationerna har fungerat enligt kvalitetsindikatorer, så att man själv från dag ett kan välja specialistvård var man vill i hela landet. Det liknar den vårdförmedlingsinsats som Tidöpartierna nu lanserat, men jag konstaterar att det är en mer byråkratisk modell där det fortfarande i slutändan är läkarna som äger besluten om var patienterna hamnar. Vi menar att den makten faktiskt kan läggas hos patienterna själva. Om de själva får möjlighet att välja kommer vårdköerna strukturellt att kunna minska.

Sedan är det som sagt inte fel att lägga pengar på prestationsbaserade insatser, men det är inte så vi löser strukturproblemen inom svensk sjukvård.

Jag kan med ögonen i backspegeln konstatera att Kristdemokraterna inte under tre års tid har lyckats förkorta de olagligt långa köerna i svensk vård.