Fru talman! Kärnan i dagens proposition – Nästa steg för en god och nära vård – är en starkare primärvård och fast vårdkontakt. En väl fungerande primärvård med god kontinuitet inte bara ökar tryggheten för patienten i mötet med vården utan skapar också förutsättningar för en effektiv vårdkedja och sjukvård av högsta kvalitet. Därför är det så viktigt att arbetet med omställningen till en god och nära vård fortsätter och att tempot skruvas upp såväl nationellt som ute i regionerna.

Regeringens förslag som vi i dag har att ta ställning till innebär bland annat att termen hemsjukvård tas bort och i tillämpliga fall ersätts med termen hälso- och sjukvård i hemmet. Det förtydligas att regioner och kommuner ska samverka med varandra i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården.

Jag skulle vilja lyfta fram några förslag lite särskilt. En första viktig sak som vi diskuterar i dag är att den medicinska kompetensen inom den kommunala hälso- och sjukvården nu stärks. Detta sker genom att det införs krav i hälso- och sjukvårdslagen på att det i kommunerna ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering som ska vara en fysioterapeut eller arbetsterapeut.

Regionerna ska dessutom vid behov kunna erbjuda en medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska oavsett tid på dygnet även inom den kommunala hälso- och sjukvården. Det här innebär viktiga förbättringar för alla patienter som vårdas i hemmet och för alla äldre i särskilda boenden.

En andra viktig sak är att vi på förekommen anledning nu förtydligar att primärvårdens uppdrag är att tillgodose både fysiska och psykiska vårdbehov. Vi vet alla att psykisk ohälsa står för en stor del av vårdkontakterna. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin tredubblades under Socialdemokraternas regeringsinnehav, och de är fortfarande alldeles för långa. Men alldeles för få regioner prioriterar psykiatrisk eller psykologisk kompetens inom primärvården. Många har inte ens med detta i sina förfrågningsunderlag.

Bristen på psykologisk och psykiatrisk kompetens i primärvården gör därför att alldeles för få personer tänker på att man faktiskt i första hand ska vända sig till vårdcentralen och inte till bup eller specialistpsykiatrin om man själv eller någon i familjen behöver söka vård på grund av sin psykiska hälsa.

Det här fungerar inte längre. Regeringen har därför satsat mer än någon annan regering på psykiatrin. Under flera år har vi från statens sida försökt att stärka primärvårdens och första linjens arbete med psykisk hälsa. Den psykologiska och psykiatriska kompetensen på landets vårdcentraler behöver stärkas, och därför förtydligar vi nu primärvårdens uppdrag i hälso och sjukvårdslagen.

En tredje viktig sak är att dagens proposition innebär att fast vårdkontakt ska göras till norm också inom den kommunala hälso- och sjukvården. En fast vårdkontakt innebär att patienten får en namngiven person inom vården som ansvarar för att samordna och följa upp patientens behov.

När en person slipper att gång på gång upprepa sin sjukdomshistoria för nya personer minskar förstås risken för missförstånd och fel, och patienten får en vård som bättre hänger ihop över tid. För äldre personer och patienter med kroniska sjukdomar är detta såklart extra viktigt.

En fast vårdkontakt kan då hjälpa till att hålla ihop insatser mellan primärvård, kommunal omsorg och specialistvården, vilket minskar risken att människor faller mellan stolarna. Vården blir tryggare, mer sammanhållen och lättnavigerad samtidigt som kontinuiteten stärks.

Avslutningsvis vill jag nämna att vi nu stärker informationskravet så att du som patient på ett bättre sätt ska kunna få information om vem som är din fasta vårdkontakt och fasta läkarkontakt.

Frågan om fast läkare är viktig för oss kristdemokrater. Det är en välfungerande och stärkt primärvård med god kontinuitet som är basen för ett effektivt hälso- och sjukvårdsystem. Kontinuitet är särskilt viktig för personer med komplexa vårdbehov. Men även för alla oss andra kan förebyggande åtgärder underlättas och vården förbättras av att patienten har möjlighet att återkommande få träffa samma läkare i primärvården.

Att ha en fast och namngiven läkare innebär att patienten får vård av en person som känner till sjukdomshistoria och kan erbjuda mer personlig och effektiv vård över tid. Det stärker relationen mellan patienten och läkaren men bidrar också till bättre vårdresultat och ger tidigare upptäckt och bättre möjlighet att hantera hälsoproblemen.

God kontinuitet leder till minskat behov av akutvård, minskat behov av vård utanför arbetstid och minskad dödlighet. Det visar omfattande studier. Kristdemokraternas ambition är därför fast läkare för alla – en namngiven läkare, en specialist eller blivande specialist i allmänmedicin, som patienten själv känner till.

Vi arbetar också för listningstak för antal patienter på en enskild vårdcentral liksom för den enskilde distriktsläkaren. Det skulle ge såväl distriktsläkare som distriktssköterskor som sliter hårt inom primärvården en bättre arbetsmiljö. Men framför allt skapar det den kontinuitet och kännedom om patienten som ger förutsättningar för både trygghet för patienten och vård av högsta kvalitet.

Vårt mål är att alla medborgare ska vara listade hos en fast och namngiven läkare som ansvarar för patienten. Men endast tre av tio uppfattar i dag att de har en fast läkare. Trots regeringens miljardsatsningar till regionerna för att stärka primärvården ökar inte andelen som upplever att de har en fast läkare att vända sig till.

Regionerna påstår själva att det är betydligt fler som har tilldelats en fast läkare. Men det är inte så mycket värt om inte patienterna själva känner till det. Därför skärper vi nu informationskraven. Man kan tänka sig information via 1177 eller genom informationsblad till alla hushåll. Fler patienter ska ges rätt till en fast läkare, och fler patienter ska veta vem som är deras fasta läkare och vem de ska vända sig till när de söker vård.

I dag tar vi nästa steg för en god och nära vård. Vi kristdemokrater ser fram emot att ta många fler steg för att stärka primärvården framöver.

Fru talman! Staten har förstås ett ansvar för omställningen, och regionerna har också ett ansvar för det. Vad gäller statens bidrag till omställningen till god och nära vård har regeringen skjutit till 35 miljarder sedan 2019 för att stärka omställningen och primärvården.

Problemet är bara det att när vi har gjort överenskommelserna med Sveriges Kommuner och Regioner har de inte förmått agera så att pengarna har nått primärvården. Man kan inte se på regionernas sätt att budgetera att andelen till primärvården har ökat.

Nu har regeringen tröttnat på att försöka styra via SKR eftersom det är en dysfunktionell och ineffektiv styrning. Vi har därför sagt att vi behöver villkora bidragen och i stället samarbeta med regionerna direkt för att få effekt och se till att pengarna verkligen når fram.

Vi har 21 självstyrande regioner, och det innebär att vi har ett väldigt fragmentiserat sjukvårdssystem i Sverige. Staten har inte den kraft att styra som vi skulle behöva ha. Det är ett skäl till att Kristdemokraterna vill skrota dagens 21 självstyrande regioner och låta staten ta över det fulla ansvaret. Jag vet att Kristdemokraterna är ett av få partier som har landat i den ståndpunkten, så desto viktigare är det att folk röstar på oss i nästa val så att vi kan driva igenom detta.

Det finns dock några saker vi är överens om, till exempel att vi skulle kunna ha mer av gemensamma ersättningssystem på statlig nivå. Då skulle vi komma väldigt långt, för då skulle vi också kunna premiera kontinuitet och bemanning. Vi skulle kunna hitta en bra balans mellan att styra tillgänglighet och kontinuitet i våra ersättningssystem, och då skulle vi kunna uppmuntra regioner att stärka primärvården.

Fru talman! När vi hade ett rödgrönt styre i Sverige fanns det ingen samlad nationell plan för kompetensförsörjningen. Det fanns ingen gemensam behovsanalys och ingen färdplan för att komma till rätta med den kompetensbrist vi har. Det har vi nu, tack vare den här regeringen.

Vårdansvarskommittén har alltså sagt att staten ska ta ett större ansvar för kompetensförsörjningen, och det är alldeles utmärkt. Det är något som vi kommer att vilja gå vidare med. Vi vill från Kristdemokraternas sida att staten utifrån de samlade behoven ska kunna peka med hela handen och säga åt regionerna hur många ST-platser i exempelvis allmänmedicin de ska leverera. Men i och med att vi har 21 självstyrande regioner har staten än så länge inte haft den möjligheten.

Staten ska självklart ta ansvar. Jag tycker att 35 miljarder är mycket pengar, och nästan ingenting av det har gått till en ökad andel budgetering i regionernas budgetar för primärvården. Det är en skandal att vi har en så ineffektiv styrning.

Staten gör vad den kan, men regionerna måste ta sitt ansvar. Vi börjar nu jobba mer direkt gentemot regionerna, och det är bra. Men det krävs också att varje region är beredd att ta sitt ansvar. Den region vi själva tillhör, Region Stockholm, där de rödgröna styr, är absolut inget föredöme. Här är det inga 25 procent av budgeten som går till primärvården; det är inte ens 20 procent. Regionerna där Vänsterpartiet är med och styr behöver också ta ansvar för att stärka primärvården i landet.

Fru talman! Det är glädjande att höra att det finns en stor samsyn i ambitionen och att vi behöver göra mer framåt.

När det gäller ambitionen för hur många allmänläkare per invånare det ska finnas finns det ett riktvärde från Socialstyrelsen, där man satsar på 1 100 listade patienter per läkare. Det är ganska intressant. Det är nämligen bara en region som klarar av att leva upp till detta i nuläget. Det är Region Jämtland Härjedalen, som ju har en del landsbygd och glesbygd, som ledamoten valde att nämna.

Jag tror att det viktiga är att man vågar staka ut en ambitiös kurs framåt och vågar säga att det ska finnas en fast läkare för alla och att det finns listningstak på vårdcentralerna.

Det är möjligt att 1 500 skulle kunna vara ett första steg på vissa håll. Man skulle kunna använda sig av vakanta listor där man inledningsvis tar in hyrläkare för att klara detta, och man kanske till en början också behöver ta hjälp av andra specialistläkare för att se till att alla har en fast läkare. Då kommer man ändå igång med det här på allvar och kan börja jobba mot målsättningen om 1 100.

För att klara kompetensförsörjningen behöver vi utbilda fler ST-läkare i allmänmedicin. En sådan statlig satsning behövs. Vi behöver en statlig styrning som innebär att staten får peka ut hur många ST-platser varje region ska tillhandahålla. Ett förslag som Kristdemokraterna driver är också att man som specialistläkare ska kunna utbilda sig till allmänläkare och behålla sin specialistlön.

Detta är några exempel, men vi behöver göra väldigt mycket för att kunna komma i mål på det här området.

Fru talman! Låt mig vara tydlig: Vår ambition är naturligtvis att det ska vara 1 100 patienter per allmänläkare. Ingenting annat är vårt slutmål. Samtidigt får man vara realistisk och se att det kan behöva finnas vissa övergångslösningar. Jag tror att det är bättre att man har vissa övergångslösningar och kommer vidare framåt med de här ambitionerna än att man låter svårigheterna få allting att stanna av. Det var därför jag nämnde hyrläkare som en tillfällig övergångslösning. Det är ju inte bara Kristdemokraterna som har övervägt detta, utan också till exempel Distriktsläkarföreningen förordar den modellen.

Precis som ledamoten sa är det jätteviktigt att utbildningsplatserna sprids på ett smart sätt över landet så att sannolikheten för att man väljer att stanna kvar och jobba i regionen ökar.

Avslutningsvis vill jag instämma i något som ledamoten sa. Det duger ju inte att regionerna själva säger att sex av tio patienter, eller vad det nu kan vara, har en fast läkare om patienterna själva upplever att det endast är tre av tio som har en fast läkare. Vi menar att det skulle behövas ett nationellt listningssystem för att göra människor medvetna om detta. Dagens beslut handlar om att skärpa informationskraven på regionerna – de ska tala om för människor vem som är deras fasta läkare. Detta är ett sätt att öka människors kännedom om vem som är deras fasta läkare, men det sätter också press på regionerna. Om alla vet vem som är deras fasta läkare skapas det förväntningar. Då gäller det att organisera sjukvården så att vi kommer framåt i frågan om fast läkare.

(forts. § 11)