Samuel Gonzalez Westling

Herr talman! Den här regeringens politik väcker många frågor, inte minst kring dess kompetens och vad den har för framtida målsättning för Sverige.

Man kan säga mycket om alliansregeringen. Många kände att Sverige blev ett kallare och hårdare land under dess tid. Framför allt var det då vi kunde se polisens oro över att gängrekryteringar bland unga riskerade att öka på sikt. En starkt bidragande orsak var att människor i större utsträckning blev socioekonomiskt utsatta.

Det värsta alliansregeringen gjorde var att den på ett grundläggande sätt förändrade hur Sverige varit uppbyggt. Det är många som aldrig kommer att förlåta den regeringen för den skada den åsamkade Sverige. Polisens spådomar gick tyvärr i uppfyllelse, eftersom regeringen ignorerade varningarna. Skadorna på Sverige blev stora under den tiden och är det fortfarande. Ulf Kristerssons regering, Tidöregeringen, gör skadorna än värre.

Vi debatterar i dag en fråga som handlar om grundläggande principer. Om en person döms i Sverige – ska den personen då inte avtjäna sitt straff i Sverige? Nu när vi lever i en alltmer internationaliserad värld kan detta tyckas vara en fråga som inte är så allvarlig. Det här är inte så farligt, kan man tycka. Men det handlar faktiskt om att ta ett första steg in på en hittills helt ny och obeträdd mark.

Den här regeringen verkar vara väldigt ambitiös. Målsättningen tycks vara att döma så många människor som möjligt till långa fängelsestraff, och detta under så kort tid som möjligt.

I dag ligger Sverige på ungefär 90–92 fångar per 100 000 invånare, vilket är lägre än EU-genomsnittet. Om regeringen lyckas kommer vi i Sverige att riskera nå över 300 fångar per 100 000 invånare och hamnar då i samma liga som Turkiet i antal dömda per capita. De högsta nivåerna i EU ligger i dag på runt 190–200 fångar per 100 000 invånare. Sverige skulle alltså gå från att ligga under genomsnittet till att få flest fångar i hela EU. Vi talar om en tredubbling av fängelsenivåerna i Sverige.

Jag är övertygad om att vi inte kommer att höra någon som helst ånger från Tidöpartierna över det här, för det är trots allt helt i linje med vilken typ av samhälle de eftersträvar. De vill stöpa om Sverige. De gillar inte det välfärdssamhälle vi har byggt upp tillsammans. I stället för att satsa på skola, äldreomsorg och sjukvård vill de att resurserna ska gå till att hålla människor inlåsta. I stället för att förebygga och se till att kriminalitet inte breder ut sig i samhället vill de vara tuffa och hårda.

Jag vill inte att någon ska missförstå mig, så låt mig vara extremt tydlig här. Det kommer annars att komma som ett brev på posten att det jag förespråkar skulle vara så kallad saft-och-bulle-politik. Begår man brott i Sverige ska man straffas. Det finns skäl för det, och vissa straff behöver till och med höjas. Straff fyller en funktion, för både samhället och brottsoffret ska kunna känna att de får upprättelse.

Det är alltså viktigt att vi alla förstår att det är en fråga om känsla som vi bemöter, och inte brottsbekämpning. Jag vill att det noteras här att många förespråkare av hårdare straff hävdar brottsbekämpning som ett argument. Det finns mycket som tyder på att sådana samband är högst tveksamma.

Det som regeringen nu har som målsättning skapar å andra sidan extrema problem både på sikt och i närtid. Regeringen vill höja alla straff och vill att Sverige ska få många fängelsekunder, så många att vi alltså skulle få den högsta nivån i hela EU – och det med god marginal.

Det stora problemet är att det inte finns tillräckligt många fängelser och fängelseplatser. Därför försöker regeringen lösa det hela genom att teckna avtal med Estland om att landet ska ta emot ett stort antal fångar. Detta, herr talman, är vansinne ur flera perspektiv.

Det första är att man river upp rättsstatens grundläggande principer. Om några av de fångar som har begått liknande typ av brottslighet avtjänar sina straff i Sverige och några i Estland är det inte längre fråga om likvärdiga straff. Man kan på ett personligt plan visserligen tänka att det väl inte spelar så stor roll, men man ska vara på det klara med en sak: Om den här principen rivs upp inom ett område, vilket område är då nästa?

Det andra, och det kanske allra mest graverande, är att det här inte bara handlar om Sverige. I Estland är frågan extremt hett debatterad. Den sittande regeringen är djupt impopulär som en direkt följd av just det här avtalet – så till den grad att den med stor sannolikhet kommer att förlora valet nästa år om inget mirakel inträffar. Oppositionen i Estland har lovat att riva upp avtalet direkt, med omedelbar verkan. Även om man nu skulle råka vara en stark förespråkare för att sätta fångar i fängelse i Estland borde det här vara en alarmklocka att ta hänsyn till.

Regeringen riskerar nu alltså att inte bara sätta rättsstatsprinciperna ur spel; den riskerar också att försätta Sverige i en extremt svår situation redan om ett år om oppositionen i Estland vinner valet, vilket mycket tyder på att den kommer göra.

Om Estland säger upp avtalet kommer vi att behöva hantera situationen snabbt, något Sverige alltså inte kommer att vara redo att göra eftersom det är just platsbrist som redan från början är orsaken till att regeringen vill ha avtalet med Estland.

Det som ledamöterna i Sveriges riksdag behöver ta sig en rejäl funderare över – för beslutet vilar i våra händer – är om det är särskilt klokt att gå vidare med att fatta det här beslutet över huvud taget. Risken är överhängande att nästa regering, vilken form den än må ha, kommer att få en rejäl baksmälla att hantera inom bara ett år. Jag skulle hemskt gärna vilja slippa behöva stå här igen då och säga: Vad var det jag sa?

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Socialtjänstministern har ju nära kontakt med socialtjänsterna runt om i landet, så det rimligt att socialtjänstministern också har ett ansvar över det här området.

Här handlar det om människor, också barn, som lever i svår fattigdom redan i dag. Den här regeringen har ökat fattigdomen i landet. Det regeringen nu har gjort genom att driva igenom det här bidragstaket är att lägga ytterligare press på de familjer som har flera barn så att de får leva i ytterligare fattigdom under mycket svåra förhållanden.

Herr talman! Min fråga går till socialtjänstministern.

Regeringen har ju drivit igenom ett bidragstak nu i veckan som sänker ersättningen för människor som redan lever på marginalen. Det handlar om barnfamiljer, sjuka och människor som av olika skäl befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden.

Regeringen påstår att det här ska leda till arbete, men det är ett påstående som saknar tydligt stöd. Tvärtom finns det skarp kritik mot sådana här nedskärningar, då de riskerar att öka fattigdom, stress och ohälsa – faktorer som i praktiken gör det mycket svårare, inte lättare, att ta sig in på arbetsmarknaden.

Låt mig skala bort retoriken om arbetslinjen och ställa en konkret fråga: Vad är det för underlag som ministern har för att det är just sänkta ersättningar som leder till mer arbete? Är det inte så att regeringen driver på i fråga om att öka fattigdomen av ideologiska skäl?

Fru talman! Jag menar att det som den här regeringen föreslår är mycket allvarligt. Man vill på Sverigedemokraternas påbud göra stora förändringar i medborgarskapslagen. Det gör man som en följd av Sverigedemokraternas åsikt när det gäller synen på medborgarskapet. Det ser vi som otroligt allvarligt.

Vi tycker att det är djupt beklagligt att Liberalerna väljer att rätta in sig i det ledet. Liberalerna har haft en lång tradition av att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter och en tradition av se på medborgarskapet som något grundläggande. Jag beklagar att det är på det sättet.

Vi tycker att medborgarskapet är en grundläggande rättighet. Jag sa inte att vi kommer att gå med på någonting över huvud taget, utan jag sa att vi är beredda att diskutera det. Men vi kan inte diskutera att man ska frånta människor medborgarskapet på grund av att de har lämnat uppgifter som senare visar sig vara osanna eller felaktiga när de inte har haft uppsåt. Det tycker inte vi är rimligt. Därför säger vi nej till förslaget.

Vi ska ha klart för oss att man, när man gör den här förändringen, öppnar dörren för krafter som vi vet inte går att lita på. Man öppnar för att ge dem makt att förändra hur vårt demokratiska system faktiskt ska fungera i framtiden. Det ansvaret vilar otroligt tungt på Liberalernas axlar.

Fru talman! Jag menar att det som den här regeringen föreslår är mycket allvarligt. Sverigedemokraterna påbjuder att man ska göra stora förändringar i medborgarskapslagen. Detta gör nu regeringen som en följd av Sverigedemokraternas åsikt när det gäller synen på medborgarskapet. Det ser vi som otroligt allvarligt.

Vi tycker att det är djupt beklagligt att Liberalerna väljer att rätta in sig i det ledet. Liberalerna har haft en lång tradition av att stå upp för mänskliga fri- och rättigheter och en tradition av att se på medborgarskapet som något grundläggande. Jag beklagar att det är på det sättet.

Vi tycker att medborgarskapet är en grundläggande rättighet. Jag sa inte att vi kommer att gå med på någonting över huvud taget, utan jag sa att vi är beredda att diskutera det. Men vi kan inte diskutera att man ska frånta människor medborgarskapet på grund av att de har lämnat uppgifter som senare visar sig vara osanna eller felaktiga när de inte har haft uppsåt. Det tycker inte vi är rimligt. Därför säger vi nej till förslaget.

Vi ska ha klart för oss att man, när man gör den här förändringen, öppnar dörren för krafter som vi vet inte går att lita på. Man öppnar för att ge dem makt att förändra hur vårt demokratiska system faktiskt ska fungera i framtiden. Det ansvaret vilar otroligt tungt på Liberalernas axlar.

Fru talman! Jag tror inte att Mauricio Rojas hörde mig när jag var i talarstolen alldeles nyss och talade i, tror jag, sex minuter om vad vi anser om medborgarskapet.

Vi anser att det är en grundläggande rättighet. Det är ingenting som man bara kan rycka ifrån någon, oavsett vad personen kan tänkas ha gjort. Vi ser nämligen inte att det finns behov av att man ska kunna göra på det sättet.

Som jag sa skulle vi kunna vara beredda att diskutera möjligheten att frånta någon medborgarskapet vid vissa specifika tillfällen, men regeringen vill ju kunna frånta människor medborgarskapet även om de skulle ha lämnat oriktiga uppgifter utan att ha haft uppsåt att göra det. Det betyder att en människa som på grund av okunskap om vilka förhållanden som faktiskt rådde har lämnat uppgifter som senare visar sig inte stämma skulle kunna bli fråntagen sitt medborgarskap.

Det tycker inte vi i Vänsterpartiet är rättssäkert, och jag har väldigt svårt att förstå hur ett parti som kallar sig Liberalerna tycker att det är rimligt att man ska kunna agera på det sättet. Men jag förstår att Liberalerna har vandrat en lång väg under de senaste 30 åren för att hamna där man slutligen har hamnat. Jag beklagar det, men det är någonting som får ligga på Mauricio Rojas och Liberalernas samvete.

Fru talman! Jag tror inte att Mauricio Rojas hörde mig när jag var i talarstolen alldeles nyss och talade i, tror jag, sex minuter om vad vi anser om medborgarskapet.

Vi anser att det är en grundläggande rättighet. Det är ingenting som man bara kan rycka ifrån någon, oavsett vad personen kan tänkas ha gjort. Vi ser nämligen inte att det finns behov av att man ska kunna göra på det sättet.

Som jag sa skulle vi kunna vara beredda att diskutera möjligheten att frånta någon medborgarskapet vid vissa specifika tillfällen, men regeringen vill ju kunna frånta människor medborgarskapet även om de skulle ha lämnat oriktiga uppgifter utan att ha haft uppsåt att göra det. Det betyder att en människa som på grund av okunskap om vilka förhållanden som faktiskt rådde har lämnat uppgifter som senare visar sig inte stämma skulle kunna bli fråntagen sitt medborgarskap.

Det tycker inte vi i Vänsterpartiet är rättssäkert, och jag har väldigt svårt att förstå hur ett parti som kallar sig Liberalerna tycker att det är rimligt att man ska kunna agera på det sättet. Men jag förstår att Liberalerna har vandrat en lång väg under de senaste 30 åren för att hamna där man slutligen har hamnat. Jag beklagar det, men det är någonting som får ligga på Mauricio Rojas och Liberalernas samvete.

Fru talman! Medborgarskapet i Sverige är inte något som man ska ta lätt på. Det är en försäkran om tillhörighet. Det är en garanti för att man är en självklar del av samhället med rättigheter och skyldigheter precis som alla andra. Den kanske viktigaste rätten av alla är rätten att vara med och forma utvecklingen av vårt land genom fria och demokratiska val. Medborgarskapet är därför inte bara en juridisk status; det är också en identitetsbärare. Det är en av de mest grundläggande formerna av jämlikhet vi har i ett samhälle som i många andra avseenden präglas av stora skillnader.

Det regeringen nu föreslår är att personer som lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter ska kunna fråntas sitt svenska medborgarskap. Det kan vid första anblick framstå som rimligt. Om förslaget enbart hade handlat om personer som medvetet och avsiktligt lämnat falska uppgifter hade det åtminstone funnits skäl att diskutera saken. Men regeringen vill gå längre än så. Man vill också kunna frånta människor deras medborgarskap i fall där uppsåt inte kunnat styrkas. Det innebär i praktiken att medborgarskapet görs mer villkorat och mindre rättssäkert. Det är ett mycket allvarligt steg att ta.

Regeringen går dessutom längre än den grundlagsutredning som behandlat frågan. Utredningen föreslog att medborgarskap skulle kunna fråntas personer som gjort sig skyldiga till handlingar som allvarligt hotar rikets säkerhet eller omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Vi talar då om terrorism, krigsbrott och folkmord. Men regeringen väljer i stället att tala om brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen. Det kan låta som en mindre skillnad i formulering, men det är det inte.

Problemet är att begreppet vitala intressen är otydligt och öppet för framtida tolkningar. Vad som anses vara ett vitalt intresse i dag behöver inte vara detsamma i morgon, och eftersom begreppet inte tydligt definieras i själva grundlagen lämnas ett betydande utrymme åt framtida regeringar att flytta gränserna. Det är just därför man måste vara försiktig när man förändrar grundlagen.

Fru talman! Det här handlar ytterst om vilken syn man har på medborgarskapet. Antingen ser man det som någonting stabilt och gemensamt, en grundläggande rättslig och demokratisk gemenskap som gäller lika för alla, eller så gör man det mer villkorat och till någonting som vissa människor i praktiken förväntas behöva förtjäna om och om igen. Det är här Sverigedemokraternas inflytande över regeringen blir extra tydligt. Det är förmodligen en av Sverigedemokraternas största ideologiska segrar i Tidösamarbetet. I deras principprogram är det tydligt att deras syn på medborgarskapet skiljer sig avsevärt från den syn som länge präglat svensk demokrati och som samtliga övriga partier delar.

De ser inte medborgarskapet främst som en demokratisk gemenskap utan som något som i högre grad ska villkoras, prövas och kunna återkallas. Det är en otroligt farlig utveckling.

Fru talman! Vi ser dessutom hur detta passar in i ett större politiskt mönster. Regeringen, med Sverigedemokraterna som pådrivande kraft, driver en politik som allt oftare bygger på misstänkliggörande av människor i ekonomisk eller social utsatthet. Man inför bidragstak, skärper sanktioner inom socialförsäkringen och genomför förändringar som skapar stor ekonomisk otrygghet för arbetslösa människor. I stället för att minska klyftorna ökar man pressen på människor som redan har små marginaler.

Samtidigt ser vi hur retoriken förändras. Människor som är arbetslösa, fattiga eller beroende av välfärden beskrivs allt oftare som ett problem, som människor som ska kontrolleras, misstänkliggöras och disciplineras. Väldigt ofta antyds också att dessa människor egentligen inte riktigt hör hemma här.

Därför är den här debatten större än bara en juridisk formulering i grundlagen, för när man börjar göra medborgarskapet mer osäkert för vissa grupper förändrar man också synen på vilka som fullt ut anses tillhöra samhället.

Fru talman! Vi måste våga tala klarspråk om vad det innebär när ett parti som Sverigedemokraterna får ett så stort inflytande över grundläggande demokratiska frågor. Det är ett parti vars rötter vi alla vet varifrån de kommer. Gång på gång har vi sett hur man är beredd att tänja på demokratiska normer för att få igenom sin vilja. Så sent som för några veckor sedan såg vi hur man manipulerade röstresultatet i den här kammaren. Det är ett agerande som visar hur respektlös man är i sin syn på demokratiska regler.

Därför räcker det inte att säga att man inte tänker missbruka ett verktyg som detta. Grundlagar måste också skydda samhället mot framtida maktmissbruk. Det är själva poängen med en rättsstat. Internationellt ser vi redan hur vaga formuleringar kring nationella och vitala intressen används allt bredare av regeringar som vill flytta fram sina positioner.

Därför ska vi inte skapa grundlagsbestämmelser som lämnar öppet för framtida godtycke. I en demokrati måste medborgarskapet vara någonting människor kan lita på – någonting stabilt som gäller lika för alla och som inte görs beroende av skiftande politiska vindar.

Fru talman! Jag vill också säga någonting om den andra stora frågan som vi behandlar här i dag, nämligen frågan om aborträtten.

För Vänsterpartiet är kvinnans rätt till sin egen kropp en självklar rättighet. Det gäller även rätten till fri abort. Det ska vara kvinnan själv som avgör om och när hon vill ha barn. Det är en grundläggande fråga om frihet, värdighet och självbestämmande.

Den rätten får vi aldrig ta för given. Runt om i världen ser vi hur kvinnors rättigheter pressas tillbaka. I USA har kvinnor förlorat rättigheter som många trodde var säkrade för generationer framåt. I flera europeiska länder har abortlagstiftningen skärpts. Detta visar någonting viktigt: Rättigheter som inte försvaras kan också monteras ned.

Därför välkomnar Vänsterpartiet att skyddet för aborträtten nu stärks genom att föras in i grundlagen. Det är viktigt och nödvändigt.

Men också här finns en allvarlig brist i regeringens förslag. Regeringen vill nämligen öppna för att rätten till abort ska kunna begränsas genom vanlig lag när det gäller andra än svenska medborgare. Då måste man ställa frågan varför rätten till den egna kroppen ska vara starkare för vissa kvinnor än för andra. Vad är det egentligen för princip som etableras här? Ska grundläggande fri- och rättigheter vara beroende av vilket medborgarskap man har?

Vänsterpartiet accepterar inte den synen. Rätten till abort måste gälla alla kvinnor som befinner sig i Sverige, oavsett medborgarskap eller härkomst.

Fru talman! Det finns också någonting större som förenar de här två debatterna. Både frågan om medborgarskapet och frågan om aborträtten handlar ytterst om vilka rättigheter som ska vara ovillkorliga i ett demokratiskt samhälle och vilka människor som fullt ut ska omfattas av trygghet, frihet och rättssäkerhet.

Vänsterpartiet menar att grundläggande rättigheter inte ska göras mer osäkra för vissa grupper än för andra. Rättigheter ska inte vara beroende av ursprung, kön eller vilket medborgarskap man har. Antingen gäller de grundläggande rättigheterna lika för alla människor eller så gör de inte det.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Medborgarskapet i Sverige är inte något som man ska ta lätt på. Det är en försäkran om tillhörighet. Det är en garanti för att man är en självklar del av samhället med rättigheter och skyldigheter precis som alla andra. Den kanske viktigaste rätten av alla är rätten att vara med och forma utvecklingen av vårt land genom fria och demokratiska val. Medborgarskapet är därför inte bara en juridisk status; det är också en identitetsbärare. Det är en av de mest grundläggande formerna av jämlikhet vi har i ett samhälle som i många andra avseenden präglas av stora skillnader.

Det regeringen nu föreslår är att personer som lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter ska kunna fråntas sitt svenska medborgarskap. Det kan vid första anblick framstå som rimligt. Om förslaget enbart hade handlat om personer som medvetet och avsiktligt lämnat falska uppgifter hade det åtminstone funnits skäl att diskutera saken. Men regeringen vill gå längre än så. Man vill också kunna frånta människor deras medborgarskap i fall där uppsåt inte kunnat styrkas. Det innebär i praktiken att medborgarskapet görs mer villkorat och mindre rättssäkert. Det är ett mycket allvarligt steg att ta.

Regeringen går dessutom längre än den grundlagsutredning som behandlat frågan. Utredningen föreslog att medborgarskap skulle kunna fråntas personer som gjort sig skyldiga till handlingar som allvarligt hotar rikets säkerhet eller omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Vi talar då om terrorism, krigsbrott och folkmord. Men regeringen väljer i stället att tala om brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen. Det kan låta som en mindre skillnad i formulering, men det är det inte.

Problemet är att begreppet vitala intressen är otydligt och öppet för framtida tolkningar. Vad som anses vara ett vitalt intresse i dag behöver inte vara detsamma i morgon, och eftersom begreppet inte tydligt definieras i själva grundlagen lämnas ett betydande utrymme åt framtida regeringar att flytta gränserna. Det är just därför man måste vara försiktig när man förändrar grundlagen.

Fru talman! Det här handlar ytterst om vilken syn man har på medborgarskapet. Antingen ser man det som någonting stabilt och gemensamt, en grundläggande rättslig och demokratisk gemenskap som gäller lika för alla, eller så gör man det mer villkorat och till någonting som vissa människor i praktiken förväntas behöva förtjäna om och om igen. Det är här Sverigedemokraternas inflytande över regeringen blir extra tydligt. Det är förmodligen en av Sverigedemokraternas största ideologiska segrar i Tidösamarbetet. I deras principprogram är det tydligt att deras syn på medborgarskapet skiljer sig avsevärt från den syn som länge präglat svensk demokrati och som samtliga övriga partier delar.

De ser inte medborgarskapet främst som en demokratisk gemenskap utan som något som i högre grad ska villkoras, prövas och kunna återkallas. Det är en otroligt farlig utveckling.

Fru talman! Vi ser dessutom hur detta passar in i ett större politiskt mönster. Regeringen, med Sverigedemokraterna som pådrivande kraft, driver en politik som allt oftare bygger på misstänkliggörande av människor i ekonomisk eller social utsatthet. Man inför bidragstak, skärper sanktioner inom socialförsäkringen och genomför förändringar som skapar stor ekonomisk otrygghet för arbetslösa människor. I stället för att minska klyftorna ökar man pressen på människor som redan har små marginaler.

Samtidigt ser vi hur retoriken förändras. Människor som är arbetslösa, fattiga eller beroende av välfärden beskrivs allt oftare som ett problem, som människor som ska kontrolleras, misstänkliggöras och disciplineras. Väldigt ofta antyds också att dessa människor egentligen inte riktigt hör hemma här.

Därför är den här debatten större än bara en juridisk formulering i grundlagen, för när man börjar göra medborgarskapet mer osäkert för vissa grupper förändrar man också synen på vilka som fullt ut anses tillhöra samhället.

Fru talman! Vi måste våga tala klarspråk om vad det innebär när ett parti som Sverigedemokraterna får ett så stort inflytande över grundläggande demokratiska frågor. Det är ett parti vars rötter vi alla vet varifrån de kommer. Gång på gång har vi sett hur man är beredd att tänja på demokratiska normer för att få igenom sin vilja. Så sent som för några veckor sedan såg vi hur man manipulerade röstresultatet i den här kammaren. Det är ett agerande som visar hur respektlös man är i sin syn på demokratiska regler.

Därför räcker det inte att säga att man inte tänker missbruka ett verktyg som detta. Grundlagar måste också skydda samhället mot framtida maktmissbruk. Det är själva poängen med en rättsstat. Internationellt ser vi redan hur vaga formuleringar kring nationella och vitala intressen används allt bredare av regeringar som vill flytta fram sina positioner.

Därför ska vi inte skapa grundlagsbestämmelser som lämnar öppet för framtida godtycke. I en demokrati måste medborgarskapet vara någonting människor kan lita på – någonting stabilt som gäller lika för alla och som inte görs beroende av skiftande politiska vindar.

Fru talman! Jag vill också säga någonting om den andra stora frågan som vi behandlar här i dag, nämligen frågan om aborträtten.

För Vänsterpartiet är kvinnans rätt till sin egen kropp en självklar rättighet. Det gäller även rätten till fri abort. Det ska vara kvinnan själv som avgör om och när hon vill ha barn. Det är en grundläggande fråga om frihet, värdighet och självbestämmande.

Den rätten får vi aldrig ta för given. Runt om i världen ser vi hur kvinnors rättigheter pressas tillbaka. I USA har kvinnor förlorat rättigheter som många trodde var säkrade för generationer framåt. I flera europeiska länder har abortlagstiftningen skärpts. Detta visar någonting viktigt: Rättigheter som inte försvaras kan också monteras ned.

Därför välkomnar Vänsterpartiet att skyddet för aborträtten nu stärks genom att föras in i grundlagen. Det är viktigt och nödvändigt.

Men också här finns en allvarlig brist i regeringens förslag. Regeringen vill nämligen öppna för att rätten till abort ska kunna begränsas genom vanlig lag när det gäller andra än svenska medborgare. Då måste man ställa frågan varför rätten till den egna kroppen ska vara starkare för vissa kvinnor än för andra. Vad är det egentligen för princip som etableras här? Ska grundläggande fri- och rättigheter vara beroende av vilket medborgarskap man har?

Vänsterpartiet accepterar inte den synen. Rätten till abort måste gälla alla kvinnor som befinner sig i Sverige, oavsett medborgarskap eller härkomst.

Fru talman! Det finns också någonting större som förenar de här två debatterna. Både frågan om medborgarskapet och frågan om aborträtten handlar ytterst om vilka rättigheter som ska vara ovillkorliga i ett demokratiskt samhälle och vilka människor som fullt ut ska omfattas av trygghet, frihet och rättssäkerhet.

Vänsterpartiet menar att grundläggande rättigheter inte ska göras mer osäkra för vissa grupper än för andra. Rättigheter ska inte vara beroende av ursprung, kön eller vilket medborgarskap man har. Antingen gäller de grundläggande rättigheterna lika för alla människor eller så gör de inte det.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Vi lever i ett allvarligt säkerhetsläge. Det svenska totalförsvaret har under de senaste åren återuppbyggts och förstärkts. Det viktigaste under stora kriser och krig är att skydda befolkningen från faror. För det krävs bland annat sjukvård med tillräckliga resurser för att ta emot många patienter, räddningstjänst med tillräckliga resurser för att släcka bränder och rädda liv samt skyddsrum där befolkningen kan ta skydd vid attacker.

Regeringen har föreslagit en ny lag om skyddsrum och skyddade utrymmen. Det är bra. Men lagförslaget är inte tillräckligt bra när det gäller tillgänglighet för personer med funktionshinder. Funktionshindersorganisationernas erfarenheter och kunskaper måste bättre tas till vara i det arbete som görs framöver. Vi i Vänsterpartiet uppmanar alla att läsa remissvar och synpunkter från funktionsrättsorganisationen DHR, som uttrycker stor oro för det bristande funktionsrättsperspektivet i lagförslaget.

Regeringen konstaterar visserligen i propositionen att Myndigheten för civilt försvar ska verka för att skyddsrummen ska vara tillgängliga för personer med funktionshinder. Man bedömer dock inte att det är möjligt att tillgodose de synpunkter som DHR framför utan vill endast beakta synpunkterna inom ramen för det kommande arbetet. Vänsterpartiet menar att detta inte är tillräckligt och att en skarpare skrivning borde ha ingått i regeringens förslag. Att det finns tillgängliga skyddsrum och skyddade utrymmen för personer med funktionsnedsättning måste vara en självklar utgångspunkt för alla aktörer som arbetar med frågan. Detta måste dock ordnas utan att det, som regeringen befarar, leder till en minskning av antalet skyddsplatser i stort.

Krisberedskapen och det civila försvaret måste ha ett tydligt tillgänglighetsperspektiv. Det gäller sådant som tillgång till skyddsrum, elförsörjning för att ladda hjälpmedel som rullstolar, sjukvård och läkemedel, möjlighet att ta med ledar- och assistanshundar samt information både i förväg och vid allvarliga händelser. Det är samhället som ska ansvara för att detta perspektiv finns med i krisberedskapen och totalförsvaret, inte den enskilde eller organisationerna inom funktionsrättsrörelsen.

Sverige har ett stort antal gamla skyddsrum som under lång tid varken har setts över eller renoverats. Skyddsrummen är vanligtvis inte byggda med tillgänglighet för personer med olika former av funktionsnedsättning i åtanke, trots att skyddsrummens syfte är att ge skydd för alla olika människor, speciellt de människor som behöver samhällets hjälp och skydd mest. Det kommer tyvärr inte att vara möjligt att bygga om alla skyddsrum så att de har hög tillgänglighet. Vid kontroller av skyddsrum bör det därför ställas krav på fastighetsägaren att åtgärda eventuella enklare brister i fråga om tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

Vi anser att regeringen bör ge Myndigheten för civilt försvar i uppdrag att verka för att det ska finnas skyddsrum och skyddade utrymmen som är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Det här anser vi i Vänsterpartiet att riksdagen bör ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 2.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jägarkåren och sportskyttarna i Sverige åtnjuter högt förtroende när det gäller att hantera och förvara vapen. Det är dessutom oerhört sällan som licensvapen används vid brottsliga gärningar. Ingen skugga ska alltså falla över vare sig jägare eller sportskyttar i kollektiv bemärkelse.

Med detta sagt är det dock viktigt att vara oerhört tydlig: Vapen är just vapen, oavsett syftet med innehavet. Att vi som samhälle har ett intresse av att reglera dem är därför inte särskilt konstigt. Vapen kan användas för att orsaka väldigt stor skada; det är särskilt tydligt i den tid som vi nu lever i.

Väldigt stora delar av allmänheten är rädda för dödligt skjutvapenvåld, och det behöver vi som lagstiftare vara lyhörda inför. Det är därför glädjande att också regeringen har förstått detta, och på det stora hela står vi bakom den proposition som regeringen har presenterat.

Vapen är unika eftersom deras primära syfte är att skada eller döda, oavsett vilket syftet med innehavet kan tänkas vara. Detta gäller jakt såväl som sportskytte. Av det skälet är det viktigt för oss som lagstiftare att vara noggranna med vilken typ av vapen vi är beredda att tillåta i samhället. Samhället kan ha mer tolerans med vissa vapen än med andra. Vissa sorters halvautomatiska vapen är av sådan karaktär att toleransen måste vara låg. Vi välkomnar därför att regeringen inför ett förbud mot nya vapen av den karaktären.

Vi måste göra allt för att förhindra rena massakrer och terrorhandlingar på ett så tidigt stadium som det bara är möjligt. Jag tänker på sådant som det som inträffade på Risbergska i Örebro eller på Utøya. Det som inträffade där orsakades inte direkt av halvautomatiska vapen, men det kanske aldrig hade hänt om de inte hade funnits och varit lagligt ägda.

Attentat av den här typen beror oftast på den tidsanda med hat mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet som råder i dag. Denna typ av brott är tyvärr något som i hög grad rättfärdigas i den retorik som partierna på högersidan använder sig av. De målar med breda penseldrag ut stora grupper av människor som ansvariga för samhällets alla orättvisor. Det handlar om människor vars enda brott är att de är födda någon annanstans i världen eller har en viss religion.

När pengarna inte räcker till för att finansiera skola eller sjukvård används invandrare som syndabockar. När livet blir svårt för gemene man är det invandrade som får bära ansvaret och skulden. Det är en vedervärdig retorik som vi tyvärr känner igen från de allra mörkaste delarna av mänsklighetens historia.

Moderaterna och Kristdemokraterna har på väldigt kort tid vandrat långt in på den här mörka vägen. Liberalernas retorik sträcker sig längre tillbaka än så – vi minns hur de redan för 25 år sedan försökte kapitalisera på främlingsfientlighet.

Sverigedemokraterna är dock värst i det här avseendet. Efter att vid sitt inträde i riksdagen ha försökt att dämpa de allra värsta avarterna har de under den senaste mandatperioden blommat upp fullständigt. Med tanke på varför, och av vilka, partiet en gång bildades är det kanske inte särskilt förvånande.

Vi känner igen hur den här typen av retorik skapar ett samhällsklimat där hat och hot frodas. Det riktigt vedervärdiga med allt detta är att det får grogrund just därför att folket i Sverige känner av att saker och ting inte är som de borde vara.

Jag skulle vilja säga, herr talman, att vi i Sverige i dag har den mest radikala och högernationalistiska regeringen i hela västvärlden. Man skulle kunna se till att hjälpa den växande andel av befolkningen som inte har råd att betala för det mest grundläggande och som ser hur en allt större andel av inkomsterna försvinner i och med höga matpriser, skenande elpriser och höga hyror. Detta är en regering som har majoritet i Sveriges riksdag och som skulle kunna lösa de problem som människor står inför om man bara ville, men det vill man inte. Man skyller hellre ifrån sig på de maktlösa, på de svaga och på de redan utsatta – på invandrarna. Det är ynkligt.

Jag sa tidigare att det är händelser som terrorattentatet på Risbergska som ligger till grund för att vi måste förbjuda vissa typer av halvautomatiska vapen. Det är också ett av skälen som regeringen anför för att införa förbudet mot nya sådana vapen. Det handlar inte om vapnen i sig utan om att det finns människor som är beredda att begå den här typen av illgärningar.

Därför blir det också märkligt när man från regeringens sida vill ta bort femårstillstånden. Vi behöver bättre och regelbundna kontroller för att veta att man faktiskt har behov av vapnen man äger. I ett samhälle måste vi alla vara beredda att göra uppoffringar. När vi ser att det finns risker måste vi agera. Därför anser vi i Vänsterpartiet att det är en stor brist hos regeringen att inte vilja lösa in de redan befintliga halvautomatiska vapnen. Jag yrkar bifall till reservation 2, som syftar till just det.

Jag önskar att vi inte levde i en tid då vi behövde vara rädda för illgärningar som de som inträffade på Utøya eller Risbergska. Men det gör vi. För allas vår säkerhets skull är det därför rimligt och rent av nödvändigt att begränsa förekomsten av halvautomatiska vapen, herr talman. Det räcker med en person och ett dåd för att det ska vara för mycket. Det är vårt ansvar som lagstiftare att göra samhället tryggt.

Fru talman! Hemmet ska vara en trygg plats, en plats där livet får vara precis så som det är – rörigt, kärleksfullt och mänskligt. Det ska vara en plats där barn skrattar och gråter och vardagen rullar på. Det ska vara en plats där människor kan landa efter en lång, slitsam dag och koppla av. Även om livet ibland innehåller motgångar ska man känna att det åtminstone finns en plats här i världen där man kan vara sig själv och kan känna ett lugn.

För allt fler har dock hemmet förvandlats från något som står för trygghet till en ekonomisk stresspunkt – från en plats för vila till en plats för oro. Vid köksborden sitter föräldrarna inte längre för att planera framtiden utan för att räkna. Hur ska pengarna räcka den här månaden? Kommer vi att kunna bo kvar här om ett år? Var ska vi annars bo då?

På några få år har hyrorna skenat; i genomsnitt har de ökat med 15 procent. Samtidigt har lönerna ökat i snigelfart efter att hushållen tog ett orimligt stort ansvar i samband med inflationskrisen. Det var en inflation som inte på något sätt var lönedriven. Samtidigt som detta har hänt har inkomsterna ätits upp av stigande priser på både mat och el.

Regeringen slår sig nu för bröstet och säger att de minsann har bekämpat inflationen genom sina skattesänkningar, som framför allt har gått till dem själva och deras vänner, i synnerhet miljardärerna. Men för en vanlig brevbärare eller undersköterska har skattesänkningarna varit minimala. Statsministern själv får dubbelt så mycket bara per månad som de får på ett helt år. En skattesänkning med drygt 200 kronor per månad är en klen tröst när elräkningarna numera uppgår till tusenlappar. Då har vi inte ens börjat tala om maten.

Konsekvenserna av den här politiken är brutala. Vräkningarna är i dag fler än på över två decennier. Barn tvingas lämna sina hem. Familjer blir rotlösa. För regeringspartierna är det kanske bara statistik, siffror på ett papper. Men det är verkliga människor vi talar om – människor vars liv slås i spillror.

Fru talman! Samhällen prövas i tider av kris. Det är då vi ser vem som verkligen får bära kostnaderna på riktigt. Historiskt har detta varit ett delat ansvar. Hushållen har fått genomlida en period då det inte fungerat att leva exakt så som man är van vid. Men företagen och deras ägare har också fått leva med att vinsterna inte längre varit lika höga som förr.

Det som sker i dag är något helt annat. I dag är det hushållen som får bära hela bördan, och mest av alla är det hyresgästerna. Man skulle nästan kunna tro att kostnadskrisen enbart var deras ansvar – att de själva ska ansvara för den. Vinsterna fortsätter att rulla in i andra änden av ekonomin. Vågskålen har låsts fast; den kan bara tippa åt ett håll.

För hyresgästerna är det värre ändå eftersom systemet för att reglera deras hyror inte längre fungerar som det var avsett. År 2022 infördes systemet med skiljeman, en nödbroms som man i undantagsfall skulle ta till när förhandlingarna mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna kört fast. Men i dag är standardläget i stället att nödbromsen alltid är i. Antalet ärenden som gått till skiljeman har exploderat. Hyresvärdarna kör systematiskt förhandlingar i diket genom att lägga fram orimliga krav på hyreshöjningar, inte för att de vill nå en överenskommelse utan för att de vill slippa den. När förhandlingarna hamnar hos skiljemannen fastställs hyreshöjningarna ofta till hyresvärdarnas fördel. Spelet är riggat till den enes fördel, och förloraren är alltid densamma: hyresgästen.

Fru talman! Det är också på sin plats att tala klarspråk om riskerna i systemet: fastighetsbolag som bygger sina affärer på stora lån och snabba vinster. När räntorna stiger slår det hårt, men kostnaden bärs inte av företagen själva utan av hyresgästerna. Hyresgästerna får betala för andras affärsbeslut, som de inte har varit delaktiga i att fatta. De får inte heller ta del av vinsterna när vinden äntligen vänder. Det är därför helt uppenbart att vi behöver förändring.

Först och främst måste spelreglerna för hyresförhandling ses över. Partsmodellen ska värnas; det är helt och hållet självklart. Men det får inte vara något som bara fungerar i teorin, utan det måste också fungera i praktiken. Missbruk måste stoppas. Därför vill vi att en utredning tillsätts som ser över hur systemet kan reformeras så att hyresgästerna får ett starkare skydd mot oskäliga hyreshöjningar.

Samtidigt ska parterna själva få möjlighet att komma fram till nya och bättre spelregler. Lyckas de med det är det jättebra. Men om de inte gör det måste vi från politikens sida vara beredda att agera.

För det andra måste vi agera omedelbart för att situationen inte helt ska hamna utanför all kontroll. Hyresgästerna måste få en paus; det här håller inte längre. Vänsterpartiet föreslår därför att hyrorna fryses under tiden förhandlingar och utredning pågår. Det handlar inte om att göra en permanent förändring av systemet och inte heller om att politiken lägger sig i själva hyressättningen. Det är nu dags att ge hushållen andrum i en ekonomisk kris. Vi stoppar de skenande hyreshöjningarna till dess att vi har ett system som faktiskt fungerar. Vi pausar så att människor får möjlighet att andas medan vi lagar det som är trasigt. Vad är det om inte politikens uppgift?

Det finns självklart hyresvärdar som har sunda finanser och rimliga behov. Därför är det självklart att det under den generella pausen ska finnas möjlighet att göra undantag. Huvudprincipen måste dock vara klar och tydlig: Det går inte att dra åt tumskruvarna när hushållen redan är på bristningsgränsen.

Men det finns de som vill gå i motsatt riktning och låta marknaden bestämma helt och hållet. Centerpartiet försökte under förra mandatperioden till dess att vi i Vänsterpartiet stoppade dem. Nu har Moderaterna själva tagit fram ett förslag om att införa marknadshyror, som är mer långtgående än Centerpartiet ens hade kunnat drömma om.

Centerpartiet insåg vad det var för krafter de ville släppa in. Deras förslag var i sammanhanget modest: marknadshyror enbart i nyproduktion. De fulla effekterna av den politiken hade vi sett om cirka 100 år. Moderaternas förslag, som stöds av både kristdemokrater och liberaler, innebär att det blir marknadshyror nu, på en gång, för alla lägenheter. Om Moderaternas förslag genomförs vore det som att öppna dammluckorna och hålla tummarna för att vattnet ska stanna på en rimlig nivå. Men det vore en fullständig katastrof. Det är detta som väntar om den här regeringen får fortsatt förtroende. Det kommer att slå hårt mot miljontals hyresgäster, som redan i dag är nedslagna av regeringens politik.

Fru talman! Ytterst handlar det här om mer än bara hur mycket pengar som finns kvar i plånboken. Det handlar om trygghet, värdighet och möjligheten att leva ett liv utan att ständigt behöva oroa sig över om man ska förlora sitt hem, den fasta punkten i livet. Och i slutänden måste man fråga sig: Vill vi att hemmet ska vara en trygg grund att stå på eller ett ekonomiskt gungfly, där man när som helst kan räkna med att drunkna?

Vi i Vänsterpartiet är klara och tydliga i vårt budskap. Vi stoppar de skenande hyrorna. Vi ska laga systemet, som är den grundläggande orsaken. Vi ska återupprätta balansen – bördan ska fördelas rättvist. Ibland måste man välja sida. Vi väljer hyresgästerna, och vi väljer tryggheten. Vi väljer rätten till ett hem.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Fru talman! Hyresvärdar får helt enkelt fundera kring vad vi människor är beredda att betala i hyra. Sedan får man som hyresgäst avgöra om hyran är rimlig eller inte. Det hörde vi David Josefsson själv säga precis nu. Är inte det marknadshyra? Kalla det vad du vill!

Det här är inte en lek. Det här handlar om det allra mest grundläggande människor har, nämligen ett hem att gå till och en plats där barnen växer upp för att senare kunna ta över när vi är borta. Bostaden är helt avgörande för att människors tillvaro ska vara trygg. Moderaterna tycks anse att införskaffandet av en bostad är att jämföra med att köpa en grillad korv eller en kebabrulle och att det är det valet står mellan. Just de sakerna kan man faktiskt välja mellan eller rent av avstå ifrån om man vill. Men ett eget hem är någonting helt annat.

Moderaterna spelar med människors hela liv när de föreslår det här, och Kristdemokraterna och Liberalerna har redan sagt att de är positiva till deras förslag att införa marknadshyror. Det är nästan så att man undrar om det finns någon form av inträdesprov för att vara med i Moderaterna, där likgiltighet inför människors umbäranden är meriterande. Statsministern själv har en historia av att ha tillskansat sig en bostad som var specifikt ägnad åt hemlösa.

Moderaternas införande av marknadshyror – eller vad de nu vill kalla det – skulle skapa totalt kaos på den svenska bostadsmarknaden. Hyrorna skulle höjas för miljontals människor som redan är otroligt hårt pressade av de senaste årens kriser. Allt detta är för att gynna Moderaternas kompisar i fastighetsbolagen.

Fru talman! Låt det stå fullständigt klart att i det här valet handlar det om att välja sida. Antingen väljer man fastighetsägarna eller så väljer man hyresgästerna. Vänsterpartiet står på hyresgästernas sida.

Fru talman! Moderaterna har ett förslag på något som de kallar trygghetshyror. Enligt David Josefsson själv innebär förslaget att hyresvärden helt enkelt får fundera kring vad människor är beredda att betala för hyra. Sedan får man som hyresgäst säga om man tycker att det är en rimlig hyra, och om man inte tycker det så går man till en annan hyresvärd som erbjuder en annan hyra.

Förslaget från Moderaterna ska börja gälla i samma stund som en hyresgäst flyttar ut. Det innebär att trygghetshyror skulle spridas snabbt som en löpeld genom hela hyresbeståndet på bara några år. Det vore naturligtvis en dröm för fastighetsägarna i Stockholms innerstad, där hyrorna har hållits nere under lång tid som en följd av den svenska modellen för hyressättning som vi har haft under decennier. I praktiken skulle det betyda att fastighetsägarna skulle kunna sätta priserna precis som de vill, eftersom det är upp till hyresgästerna att acceptera om de anser att det är en rimlig hyra eller inte.

Det är svårt att kalla det som Moderaterna nu vill införa i Sverige för någonting annat än marknadshyror. Själva ordvalet från Moderaterna är i sammanhanget rent semantiskt. Innebörden är densamma.

Fru talman! Jag måste erkänna att jag blir något förbryllad. I ett replikskifte i partiledardebatten i januari sade nämligen statsministern, som bekant också moderat, så här: ”Herr talman! En lögn blir inte sannare för att den upprepas gång på gång. Jag tror att det är fjärde gången vi har det här replikskiftet. Moderaterna har inga sådana förslag om att införa det du kallar för marknadshyror med fri hyressättning hur som helst så att människor kastas ut från sina bostäder. Svaret är nej.”

Det statsministern säger kan förstås inte vara sant om det som David Josefsson säger också är sant. Någon av dem ljuger. Vem är det, David Josefsson?

Fru talman! Jag var deltagare vid det möte i Gubbängen som för två år sedan attackerades av högerextrema aktivister. Med största sannolikhet tillhörde de Aktivklubb, en organisation som är känd på många olika sätt, bland annat genom en del kopplingar ända upp till regeringspartierna. Aktivklubb värvar sina medlemmar bland annat genom att kontakta unga pojkar på nätet, ofta genom olika typer av spel eller chattar. De som värvas blir sedan successivt mer och mer radikaliserade, till dess att de har gått så långt att de är beredda att begå avskyvärda våldsamma handlingar. Ofta är det pojkar som aldrig någonsin tidigare har ägnat sig åt kriminalitet. På samma sätt fungerar extrema islamistiska organisationer. De använder sig av samma metoder.

Den som begår brott ska självklart straffas. Men vi måste också se till att man kan lämna de extremistiska miljöerna om man har det önskemålet. Det är därför självklart viktigt att vi har en välfungerande avhopparverksamhet för tungt kriminella extremister, och det arbetet fortskrider nu genom Center mot våldsbejakande extremism. Men en sak som kanske är ännu viktigare är att vi ser till att hitta former för dem som ännu inte har blivit kriminella utan vill hoppa av innan det är för sent. Det är tyvärr inte de befintliga verksamheterna tillräckligt rustade för.

Därför anser vi i Vänsterpartiet att regeringen borde ge Center mot våldsbejakande extremism i uppdrag att ta fram ett program för avhopparverksamhet för personer som vill lämna våldsbejakande extremistiska miljöer utan att ha koppling till kriminalitet. Det är inte en ultimat lösning. Det är inte den slutgiltiga lösningen på det här problemet. Vi har väldigt mycket arbete framför oss för att kunna bekämpa våldsam extremism, inte minst förebyggande socialt arbete. Men vi borde i den här kammaren i alla fall kunna vara överens om att vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dem som har blivit inlurade i den extremistiska miljön, så att de kan lämna den så tidigt som möjligt, innan det är för sent. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 1.

Herr talman! Jag vill börja med några reflektioner som jag har gjort under den relativt korta tid som jag har tjänstgjort i riksdagen.

Vi är många som är oroade över hur det politiska beslutsfattandet har skiftat karaktär genom åren. Riksdagen börjar alltmer likna en lekstuga där det inte är så noga längre vad som sägs eller vilka beslut som fattas. Sverige har en lång tradition av att göra grundläggande arbete inför att lagar ska stiftas. Vi har satt stort värde på vilka synpunkter som viktiga institutioner har haft inför att beslut ska fattas. Så är det inte längre.

I det betänkande som vi behandlar i dag, som handlar om straffrätt, hänvisas genomgående till den straffreformutredning som regeringen har tillsatt. Det är förvisso fint att ha ambitioner, men det är rimligt att också kunna förvänta sig någon form av kvalitet.

Lagrådet, vars uppgift det är att granska och yttra sig över lagförslag, har i sitt yttrande konstaterat att det som regeringen föreslår bokstavligt talat inte lämpar sig som lagstiftning. Det är oerhört kraftfull kritik som borde få vem som helst att dra öronen åt sig. Vi får se vad regeringen gör med sitt förslag i slutänden. Det rimliga vore att skicka tillbaka det till utredaren, men vi vet att det är mycket prestige i politiken nu för tiden.

Det är en påfallande risk att regeringen kommer att lägga en proposition på riksdagens bord – en proposition som Lagrådet kallar ett hastverk och som inte lämpar sig som lagtext – som riksdagen i värsta fall med knapp majoritet kommer att rösta igenom enbart för att man från regeringspartiernas sida har rent partipolitiska intressen snarare än samhällets gemensamma bästa för ögonen. Och konsekvenserna kan bli ödesdigra för svenska folket.

Under mandatperioden har det genomgående varit så att regeringen pressat igenom politik och lagförslag som är ogenomtänkta och även djupt problematiska. Jag är personligen besviken. Jag hade högre tankar om riksdagen och regeringen som institutioner. Jag trodde faktiskt att vi skulle kunna vara bättre än så här.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet står naturligtvis bakom alla våra förslag, men jag tänkte ändå lyfta fram ett av dem lite särskilt här i dag.

Vänsterpartiet har länge varit pådrivande för att mäns våld mot kvinnor måste bekämpas hårdare och kraftfullare från samhällets sida.

Naturligtvis är ingen vettig person försvarare av mäns våld mot kvinnor. Och det skulle vara mig helt främmande att göra som regeringspartiernas företrädare och beskriva mina politiska motståndare som någon form av försvarare av det som är ett av våra allra största samhällsproblem. Så är det inte. Alla här är motståndare till mäns våld mot kvinnor. Men det är ändå djupt problematiskt att det från regeringspartiernas sida ofta framställs som att mäns våld mot kvinnor skulle vara ett brott som enbart begås av invandrade män. Kontentan av den retoriken är uppenbar för alla.

Det här är något som vi tyvärr ser är en genomgående retorik på alla områden. Snart sagt alla samhällsproblem som finns kan invandrare eller fattiga i allmänhet lastas för, i alla fall enligt regeringspartierna.

Vi i Vänsterpartiet vägrar att acceptera en så infantil problemformulering. Mäns våld mot kvinnor kan ta sig många olika uttryck och begås av män av alla sorter.

Sexköp är ett sådant uttryck. År 2022 höjdes minimistraffet för köp av sexuell handling från böter till fängelse. Efter skärpningen har dock påföljden i flera domar blivit villkorlig dom i kombination med 40 dagsböter, vilket anses motsvara en månads fängelsestraff. Att domstolarna dömer till villkorlig dom i kombination med böter i stället för fängelse kan bero dels på att de aktuella sexköparna är tidigare ostraffade, dels på att maximistraffet för sexköp bara är ett års fängelse och att sexköp inte är ett så kallat artbrott.

Eftersom intentionen med lagändringen var att skärpa straffet för sexköp anser vi i Vänsterpartiet att tillämpningen av sexköpslagstiftningen borde ses över. Syftet borde vara att se om någon förändring krävs för att lagändringen ska leda till avsett resultat. Regeringen bör därför ta initiativ till en översyn av tillämpningen av sexköpslagstiftningen för att komma till rätta med det här.

Med det yrkar jag bifall till reservation 5.

Herr talman! Jag kan konstatera att statsministern inte verkar vilja svara på frågan. Vi vet i detta nu att ungdomar står i begrepp att bli utvisade i detta nu. Det rapporterade Aftonbladet om så sent som i går, och det sker på grund av den här regeringens lagstiftning.

Regeringen varnade själv för detta. När detta röstades igenom här i kammaren bara för något år sedan varnade regeringens eget underlag för att det här skulle bli konsekvenserna. Det påtalades här i kammaren att detta skulle bli effekten. Ändå tvingade regeringspartierna igenom förslaget.

Jag tycker att det är lite småaktigt av statsministern att stå här i kammaren och hänvisa till lagstiftning som antogs för tio år sedan när det är den här regeringens politik och beslut som leder till att tonåringar utvisas från Sverige – deras hem i allt utom på papperet.

Herr talman! Vissa saker måste man bara göra, Skorpan. Annars är man bara en liten lort.

Så sa Jonatan Lejonhjärta när han skulle förklara varför han var tvungen att kämpa mot Tengil, fast han var rädd. Det är vad mod innebär. Du kan inte vara modig om du inte samtidigt är rädd.

Dagligen hör vi om modiga ungdomar som vågar tala öppet om det fruktansvärda öde som väntar dem när de nu står inför det faktum att de ska tvingas lämna det som de ser som sitt land, sitt hem, i allt utom på papperet.

Det är den här politiken som Ulf Kristersson personligen har drivit igenom. Det är han som är ytterst ansvarig för det som nu sker. Det framgick tydligt när beslutet fattades att det här skulle bli resultatet. Kanske trodde inte Ulf Kristersson att det skulle göra så mycket. Kanske hoppades han att de drabbade ungdomarna skulle lämna Sverige i all tysthet. Kanske räknade han inte med det folkliga raseri som det här skulle mynna ut i.

I fredags gick regeringen ut med att man skulle stoppa utvisningarna. Det har sedan dess visat sig vara tomma löften. Utvisningarna fortsätter. Regeringens och Sverigedemokraternas ord var bara en skenmanöver för att tysta debatten.

Vi i Vänsterpartiet, tillsammans med Miljöpartiet, lade fram ett förslag om att stoppa utvisningarna omedelbart, och i går röstade regeringspartierna ned det förslaget med en rösts övervikt, efter uppmaning från Ulf Kristerssons talman.

Jag tror att Ulf Kristersson är rädd. Jag förstår att Jimmie Åkesson kan framstå som hotfull och stor, särskilt med tanke på partiets rötter i nazismen. Det var trots allt det partiet som Åkesson gick med i en gång i tiden. Men statsministern, är det inte dags att göra det moraliska och modiga?

Stå emot Jimmie Åkesson! Håll ditt löfte och stoppa tonårsutvisningarna nu!

(Applåder)

Herr talman! De senaste veckorna har med anledning av den här regeringens politik präglats av barnens villkor. Vi vet att regeringen nu fokuserar på att man ska sätta barn – 13-åringar – i fängelse.

Vi vet också att regeringen splittrar familjer genom att man utvisar nyblivna 18-åringar, för man har helt enkelt bytt politik och tagit bort en ventil. Man drar sig inte ens för att skicka ut åtta månader gamla bebisar till totalitära islamistiska stater. Det är vad den här regeringen ägnar sig åt.

Moderaternas moraliska kompass svajar på ett sätt som gör att man drar sig till minnes apartheidregimens dagar, när Moderaterna hade svårt att ta ställning.

Sverige har en tradition av att ha statsministrar som är moraliska giganter: Olof Palme är en, och Carl Bildt kunde också göra sitt till när det behövdes. Statsministern framstår snarare som en moralisk pyssling.

Är det inte dags att skaffa sig en ryggrad och sätta stopp för det här eländet nu?

Fru talman! Ett av de stora grundproblemen med EMU är de stora skillnaderna mellan länderna i EU och att vi bedriver olika typer av finanspolitik. Vi i Vänsterpartiet tror att vi snarare har bättre möjligheter och större chans till genomslag om vi fördjupar andra former av samarbeten på EU-nivå. Det kan man naturligtvis ha olika åsikter om, men om vi ska gå med i EMU och det skulle finnas en politisk majoritet för det tycker vi i Vänsterpartiet att detta är en fråga för svenska folket att avgöra i en folkomröstning.

Med detta sagt ser vi inte i dag att det finns särskilt angelägna skäl att driva på i den riktningen. Sverige har kvar kronan som valuta, och vi bör ha kvar den. Vi bör behålla vår riksbank.

För att lösa de problem som Sverige står inför är det viktigare att vi får en annan regering, som till skillnad från den nuvarande bedriver en aktiv finanspolitik som minskar klyftorna i samhället och ser till att få Sverige på rätt kurs igen.