Katarina Luhr (MP) om Mineralpolitik

Fru talman! I januari i år kom ett pressmeddelande från regeringen med rubriken ”Nya gruvor avgörande för Sveriges totalförsvar och ekonomiska säkerhet”. Alla som ville veta mer om regeringens tankar om detta blev dock ganska snopna när det inte stod något mer om hur regeringen tänker runt åtgärderna för dessa nya gruvor. Samtidigt stod näringsministern på Folk och Försvar och underströk att nya gruvor skulle öppnas. Var gruvorna skulle öppnas och hur regeringen skulle göra för att öppna dem ville hon inte svara på. Lite så har det låtit också i dagens debatt.

Att vi i Sverige och Europa i dag står för en högre användning av metall och mineral än vad vi producerar är tydligt för alla som intresserar sig för mineralfrågan. Detta gör också att vi i dag förlitar oss på länder som i vissa fall har en oacceptabel arbetsmiljö- eller miljölagstiftning och länder där en förändrad nationell politik snabbt skulle kunna dra undan mattan för Sveriges leveranskedjor. Kina har exempelvis en stark position inom grön teknik och dominerar marknaden för sällsynta jordartsmetaller, som i dagsläget är helt avgörande för en snabb elektrifiering.

Sveriges beroende av olika råvaror och insatsmedel är en geopolitisk sårbarhet i ett alltmer osäkert omvärldsläge. Det är därför av många skäl tydligt att Sverige behöver agera för att öka sin självförsörjning av metall och mineral.

Miljöpartiet har länge efterfrågat en uppdaterad strategi för en hållbar mineral- och metallförsörjning. Då både den befintliga gruvnäringen och öppnandet av nya gruvor alltid kommer att ha stor miljöpåverkan vill vi säkerställa att Sverige minskar behovet av nya gruvor genom att i första hand lägga stort fokus på cirkularitet, resurseffektivitet och utveckling av alternativa material. Vi vill också att Sverige ska bedriva effektiv och hållbar gruvnäring i befintliga gruvor och vill samtidigt trycka på för att de globala värdekedjorna blir mer hållbara.

I likhet med alla andra tror vi dock inte att detta är tillräckligt utan att nya gruvor också kommer att behöva öppnas. Här behöver Sverige som gammal gruvnation ta ett stort ansvar med att visa hur man kan bedriva ett aktivt och starkt hållbarhetsarbete. Svensk gruvnäring ska kunna visa upp sig som världens bästa, både ur ett socialt och ur ett miljömässigt perspektiv.

På så sätt kan Sverige samtidigt bidra till den internationella utvecklingen genom att gå före som en förebild när det gäller klimatomställning, resurseffektivitet, miljöhänsyn, social hållbarhet och mänskliga rättigheter. För att vi ska kunna visa upp världens bästa gruvnäring behöver vi agera, och därför ser vi ett stort behov av en ny mineralstrategi med åtgärder som styr åt rätt håll i en hållbar riktning.

Fru talman! I förra årets debatt avslogs vårt förslag om en hållbar mineralstrategi eftersom Tidöpartierna underströk att regeringens strategi som utlovats i slutet av 2024 var under framtagande. Ett år har gått, och vi har, som vi tidigare har diskuterat, fortfarande inte sett någon strategi. Om Sverige ska vara den gruvstormakt som näringsministern pratar om kan regeringen börja med att lägga planen på bordet.

Miljöpartiet vill som sagt storsatsa på återvinning av metaller och mineral. Sverige har i dag stora oanvända resurser av metaller, både i avfallsflöden och i gamla gruvdeponier. Vi behöver se till att de metallerna kommer till nytta i stället för att de hamnar på avvägar eller i deponier. Många av de metaller som i dag efterfrågas kan finnas i gruvavfall, slagg och deponier. Beroende på avfallstyp och ämnen kan de utvinnas ur gruvavfallet med olika svårighetsgrad och olika kostnad. Vi skulle vilja inleda en omfattande kartläggning av var det kan finnas större mängder metaller och mineral, som tidigare har hanterats i linjära flöden, och hur de kan tas tillvara för återanvändning. Kartläggningen bör sedan följas av en nationell strategi för hur metaller och mineral ska utvinnas från de sekundära resurser som i dag finns tillgängliga.

Fru talman! För att öka cirkulariteten för metaller och mineral behövs många olika åtgärder, från stöd till forskning och utveckling till samordning av arbetet. Vi föreslår ett nytt stöd, ett återvinningskliv, för ökad återvinning av strategiska metaller och mineral och en nationell samordnare för att hålla ihop arbetet. För att möjliggöra en snabb utbyggnad av återvinningskapacitet och samtidigt minska företagens investeringsrisker bör det även införas ett tillfälligt produktionsstöd för återvinning av särskilt strategiska material.

Utöver en strategi som visar hur en hållbar mineralförsörjning ska se ut vill vi också se en tydlig handlingsplan för detta. Om nya gruvor ska kunna öppna behöver lokalsamhällena involveras på ett konstruktivt och meningsfullt sätt och urfolks rättigheter respekteras.

Nya gruvor innebär alltid en påtaglig lokal påverkan. De berör lokalmiljön, kommunen, de närboende och befintliga näringar och verksamheter. Gruvor är inget man kan tvinga på samhällen. De kräver tidiga dialoger, acceptans och samplanering. Det ska vara tydligt vad kommunen kan förvänta sig av gruvbolagen innan, under och efter gruvbrytning. Regeringen behöver ta en aktiv roll i att visa hur ny brytning ska kunna förenas med lokalbefolkningens, och inte minst samernas, villkor.

Som ett urfolk har samerna rätt till ett fritt och informerat förhandssamtycke vid gruvprojekt som rör deras traditionella marker. I dag påverkas samerna och rennäringen av en mängd olika aktiviteter på deras marker, alltifrån turism och heliskiing till skogsnäring och vindkraftsutbyggnad. Det är därför viktigt att samiska representanter har tillräckliga resurser för att kunna delta på ett meningsfullt sätt i konsultationen.

Vi tycker också att staten behöver ta ett större grepp och ett större ansvar för hur gemensamma mineraltillgångar förvaltas och används. I dag finns det en risk att de mineral som kan brytas av utländska företag inte alls kommer att användas för att stärka Sveriges eller Europas resursbehov utan att stora värden i stället kommer att föras ut ur landet. Vi vill bland annat se en gruvskatt med inspiration av den gruvskatt som införts i Finland.

När tillståndsprocesser behöver snabbas på får det inte ske genom att man luckrar upp miljökrav som snarare behöver skärpas. För att snabba på tillståndsprocesser kan man i stället skärpa tidsramarna och stärka myndigheternas kapacitet för att hantera nya ansökningar. Genom en tidig dialog där lokalbefolkningen och berörda kommuner får något att säga till om på riktigt och vara med och planera, och med ett system där kommunerna på ett bättre sätt kan ta del av de vinster som kommer från gruvnäringen, kan man också minska behovet av att behöva göra om sent i processen. Man kan alltså vinna mycket tid på att tidigt samråda med lokalbefolkningen. Syftet med en handlingsplan är därför att kunna möta behoven i den gröna omställningen samtidigt som lokalsamhällets roll och inflytande stärks.

Fru talman! Nu kommer jag till den del av mitt anförande som gäller vilken gruvbrytning Miljöpartiet inte vill se. Det handlar om uranbrytning, brytning i alunskiffer och djuphavsbrytning. På förekommen anledning efter dagens debatt vill jag också lyfta fram utvinningen av fossila bränslen på svensk mark.

I höstas stod vi här och debatterade regeringens förslag om att ta bort förbudet mot utvinning av uran. Tyvärr bifölls förslaget av riksdagen med en rösts marginal, och den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 2026.

Jag vill understryka att Miljöpartiet inte har ändrat uppfattning sedan i höstas. Brytning av uran riskerar att ta stora jordbruksmarker i anspråk och att medföra allvarlig påverkan på miljö, grundvatten och människors hälsa. Vi har även svårt att se några ekonomiska eller energipolitiska skäl till att tillåta gruvdrift eller gruvanläggningar som avser uranhaltigt material. Vi har låga halter uran i våra fyndigheter, och de kommer att kräva enorma dagbrott som ändå inte kommer att vara tillräckliga för att försörja dagens kärnkraftsreaktorer i Sverige. Det finns inte heller några garantier för att det uran som bryts här kommer att användas till vår egen kärnkraftsverksamhet. Det är således vår uppfattning att brytning av uran ska vara förbjudet i Sverige.

Att regeringen i sommar kommer att ta bort det kommunala vetot för uranbrytning är också upprörande. Någon typ av löfte från klimatministern och energiministern om att efter valet införa ett nytt kommunalt veto mot brytning i alunskiffer är sent påkommet och går inte att lita på. Jag tycker att dagens debatt har visat att Tidöregeringens regeringsunderlag inte helt står bakom löftet.

Det är av största vikt att lokalsamhällen, de som direkt påverkas av uranutvinning, får möjlighet att påverka om en urangruva ska öppnas på platsen eller inte. Vi anser att det kommunala vetot för uranbrytning behöver kvarstå, absolut fram till dess att ett nytt veto är på plats.

Vad gäller brytning i alunskiffer är förekomsten av alunskiffer i Sverige väl kartlagt och geografiskt avgränsat. Den historiska brytningen i Sverige har gett stora och kvarstående effekter, och områdena har inte kunnat återställas. De grunda fyndigheterna brer ut sig över stora arealer och sammanfaller med flera av Sveriges mest värdefulla jordbruksområden. Förekomsten av alunskiffer är inte begränsad till Örebro och Västra Götalands län där man har brutit förut, utan de finns också i Skåne, Jämtland och Östergötland, på Öland, i Sápmi och i Östersjön. I dag är det många närboende i dessa områden som kämpar mot ny brytning i alunskiffer och de ändrade ekonomiska förutsättningarna för brytning i alunskiffer när utvinning av uran samtidigt tillåts. Vi vill se ett nationellt förbud mot att bryta i alunskiffer.

Fru talman! Till sist vill jag snabbt lyfta fram att den globala efterfrågan på metaller tyvärr också har lett till ökade planer på djuphavsbrytning. Mineral som kobolt, nickel och litium finns på flera tusen meters djup. För Miljöpartiet är det helt centralt att ett ökat behov av metaller och mineral inte får ske på bekostnad av haven.

Vi vill att regeringen tar en aktiv roll i att driva på för ett internationellt stopp för djuphavsbrytning och mineralutvinning till dess att de miljömässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna är klart utredda. Detsamma gäller såklart gruvbrytning i havet på nationellt territorium.

Jag står såklart bakom alla mina reservationer i betänkandet, men jag vill särskilt yrka bifall till reservationerna 15 och 16 i betänkandet.