Eric Palmqvist (SD) svarade Isak From i en replik om Mineralpolitik i debatten ”Protokoll 2025/26:91 Tisdagen den 17 mars” den 17 mars 2026.
Isak FromS· i en replikTack, Eric Palmqvist, för anförandet! Vi har under den innevarande mandatperioden, när Sverigedemokraterna varit det aktiva stödpartiet till regeringspartierna, sett indragna, pausade och konkursade gröna investeringar…Herr talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.
I natt när jag förberedde detta anförande mullrade det i vanlig ordning i Malmbergsgruvan så att det kändes hemma i vårt hus. Gör det inte det ett par minuter efter midnatt funderar man som gammal gruvis på vad som gått snett med nattens salvor. Där, några kilometer bort – men väl synligt från vår altan – ligger en av min hemkommuns stora gruvor. På drygt 1 000 meters djup far kvinnor och män fram i lastmaskiner, bergtruckar och borr och skrotriggar för att förse Sverige och Europa med järnmalm av bästa kvalitet.
I min hemkommun Gällivare och min valkrets Norrbotten skapas exceptionella värden för AB Sverige, såväl i LKAB:s järnmalmsgruva som i Bolidens gigantiska koppardagbrott Aitik. Många av industrilandet Sveriges exportframgångar har sitt ursprung i dessa eller någon annan av landets gruvor, vars råvara vi blivit mästare på att förädla i värdekedjor som skapar både jobb och välfärd. Ett par exempel på det är produkterna från två av de företag som jag besökte så sent som i förra veckan: Saab Bofors och SSAB.
Om jag i morse då jag tog flyget ned till Stockholm hade tagit med mig några kilo obearbetad järnmalm eller järnpelletar i mitt bagage och stolt visat upp det här hade det kanske inte varit så många som hade låtit sig imponeras, men jag vet att desto fler är imponerade av de slutprodukter som svensk industri skapar av det som har sitt ursprung i vår berggrund. Därmed kan man säga att malmen är, historiskt har varit och under överskådlig framtid kommer att vara en av själva förutsättningarna för det industrialiserade Sverige vi känner. Sverige behöver helt enkelt en gruvvänlig politik.
Herr talman! När jag valdes in i riksdagen 2018 såg situationen annorlunda ut. Då syftar jag inte på det förändrade säkerhetspolitiska läget, även om det också är viktigt i sammanhanget, utan på den politiska ambitionen på området. Vi hade då en regering som satt på händerna och behandlade gruvindustrin styvmoderligt.
Ett miljöparti med ideologiska skygglappar föste Socialdemokraterna framför sig på ett sätt som resulterade i uranförbud, kalkkris och en kraftigt minskad prospekteringsvilja. Deras politik resulterade i att Sverige störtdök som gruvnation i internationella jämförelser. Därmed förlorade både Sverige och EU konkurrenskraft och självförsörjningsförmåga.
Mycket av detta är sådant som Tidöpartierna målmedvetet har arbetat med att förändra. En del är redan genomfört, och en del kommer att beslutas här i riksdagen senare i vår. Men branschen har tolkat signalerna och riktningen, och förhoppningsvis har vi bara sett början.
När jag säger att det bara är början gör jag det utifrån vetskapen att merparten av de förslag Sverigedemokraterna hade på det gruv- och mineralpolitiska området för fyra år sedan nu antingen är genomförda eller något som bereds på departementsnivå. Det handlar om varierande saker som miljötillståndsprocesser, mineralstrategi och ett upphävande av det så kallade uranförbudet.
I sådana här debatter brukar jag poängtera att det är förmågan att hitta och bearbeta metaller som är skillnaden mellan oss och stenåldersmänniskan. Vår förmåga att hitta och bearbeta metaller har tagit oss från att kunna tillverka enkla redskap för jakt och fiske till att tämja uranets fissila egenskaper och på så sätt skapa förutsättningar för ett överflöd av energi, i alla fall om inte Miljöpartiet åter ges möjlighet att vända upp och ned på energipolitiken. Men det är en helt annan debatt.
Att vi däremot öppnat upp för att åter både prospektera efter och utvinna uran är både logiskt och välkommet, och naturligtvis ska det bara ske efter rigorös miljötillståndsprövning, något som för övrigt gäller all brytning av metall och mineral, farliga som ofarliga. Uran är nämligen inte den enda metall som bryts som har potentiella miljörisker. Trots detta har just uranet, till skillnad från exempelvis arsenik och bly, omfattats av en alldeles egen särlagstiftning som snarare syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin än att värna om miljön.
Herr talman! Här måste även alunskiffer nämnas. Det är en bergart som på senare tid har vållat debatt. Det är komplext att utvinna mineral ur alunskiffer. Det är ingen som påstår något annat, men att det är svårt eller komplext betyder inte att det ska vara förbjudet eller försvåras. Det är nämligen samma miljöbalk och samma miljökonsekvenser som ska styra oavsett bergart. Är det svårare är det också innovationsdrivande.
Vi vet att vi har bland de vassaste företagen i världen på området, och de backas av akademin, där forskare ser till att vi kan behålla ledartröjan på området. Inte ens i SOU 2020:71 kom man fram till annat än att nuvarande miljötillståndsprocesser är tillräckliga för att pröva riskerna med brytning i alunskiffer.
Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser faktiskt att den är bra, även om man också uttrycker att tillståndsprövningarna kan effektiviseras. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att industrin sedan har att förhålla sig till det?
En modern och miljösmart gruvindustri syftar inte bara till att skapa arbetstillfällen och klirr i AB Sveriges kassa. Den syftar även till att stärka vår självförsörjningsgrad av metaller och mineral i den skakiga omvärld vi nu befinner oss i.
Det är inte rimligt att vi i ett läge där det råder uppenbar stormaktsrivalitet om kritiska råvaror i hög grad ska vara beroende av import av metaller och mineral från diktaturer och skurkstater där respekten för miljö och mänskliga rättigheter är obefintlig, i synnerhet i de fall där samma metaller finns i vår berggrund utan att vi faktiskt bryter dem. Här måste såväl nya regler som en attitydförändring till, och jag är övertygad om att den nya mineralstrategi för Sverige som regeringen nu arbetar med och som vi har efterlyst länge kommer att peka ut riktningen på ett bra sätt.
Herr talman! När vi ändå talar om självförsörjning och en skakig omvärld: Det må vara kontroversiellt med uran och alunskiffer, men vår syn på våra tillgångar av kol, olja och gas förefaller vara än mer kontroversiell. Hur är det ens möjligt att vi i tider av oro i världen och ett ökat beredskapsmedvetande inte ser utvinning av egen naturgas som en självklar möjlighet?
Bara i Siljansringen beräknar SGU att det finns omkring en halv till en miljard kubikmeter gasresurser. En del av detta läcker dessutom ut naturligt utan att denna resurs över huvud taget tas till vara. Det är huvudlöst, anser vi. Naturgas är dessutom miljövänligare än både olja och kol och ger upphov till lägre koldioxidutsläpp. Har vi verkligen råd att inte dra nytta av denna tillgång?
När vi talar om huruvida vi har råd eller inte kommer jag avslutningsvis till en sverigedemokratisk käpphäst inom detta politikområde, nämligen vikten av att börja se över de regelverk som reglerar ersättningen till berörda markägare och kommuner.
Om vi ska få fler gruvor att etableras och nå en högre självförsörjningsgrad måste vi också skapa incitament för social acceptans. Vikten av detta kan inte nog betonas. Jag är helt övertygad om att en större del av de vinster som skapas av de naturresursuttag som sker lokalt på ett eller annat sätt måste återföras till lokalsamhället.
En översyn av mineralersättningen sett till storlek och fördelning är en väg. En annan väg är Sverigedemokraternas förslag om en kommunalisering eller regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar. En sådan reform skulle tvivelsutan kunna bidra på ett positivt sätt, inte minst mot bakgrund av att arbetskraften i dag ofta kommer utifrån och därmed inte betalar skatt i den kommun där gruvverksamheten faktiskt sker.
Herr talman! Tack, Eric Palmqvist, för anförandet!
Vi har under den innevarande mandatperioden, när Sverigedemokraterna varit det aktiva stödpartiet till regeringspartierna, sett indragna, pausade och konkursade gröna investeringar på rad. Det kan vi bara konstatera.
Jag följde debatten om näringspolitik här tidigare, då Sverigedemokraternas ledamot kastade ungefär hela EU-medlemskapet under bussen och ondgjorde sig över i princip alla delar i EU-medlemskapet. Då tänkte jag att jag skulle lyfta upp EU:s Critical Raw Materials Act, som gruv- och mineralbranschen har hyllat – inte minst för att den tydligt sätter fingret på vad medlemsländerna måste göra i form av att korta tillståndsprövningarna.
Vi har faktiskt inte sett några aktiva åtgärder från regeringen på det området. SGU har förvisso fått en del uppdrag, men i fråga om att korta tillståndsprövningstiderna har vi inte sett någonting. Regeringspartierna har lyft upp att man planerar för en ny miljömyndighet, men det finns inget om vad den myndigheten ska innehålla eller vilka krav som ska komma från den myndigheten.
Eftersom Sverigedemokraterna är det stora påverkande partiet i det här regeringsunderlaget kanske Eric Palmqvist kan reda ut det här. Hur ska Sverige uppnå Critical Raw Materials Acts krav?
Herr talman! Tack, ledamoten From, för frågorna!
När det gäller EU-medlemskapet har jag ingen annan ståndpunkt än partiet i övrigt. När det gäller CRMA eller Critical Raw Materials Act delar jag industrins entusiasm över den.
Sedan vet ledamoten From mycket väl att miljötillståndsfrågan inte ens hanteras i vårt utskott. Det är ett annat utskott, miljö- och jordbruksutskottet, som hanterar den. Men jag kan försäkra ledamoten att de kontakter jag har med berört departement ger vid handen att ett sådant genomgripande arbete är på gång och kommer att lanseras under våren. Jag föreställer mig att det är en av de propositioner som vi kommer att hantera här i kammaren under våren.
Exakt hur formerna kommer att se ut för den nyinrättade myndighet som det pratas om, som jag inte riktigt vet detaljerna kring, kan jag naturligtvis inte redogöra för här i dag. Jag tror inte att det är någon i den här kammaren som fullt ut kan redogöra för det.
Jag konstaterar i alla fall att de signaler som vi skickar ut från Tidöpartierna tolkas positivt av näringen som sådan, inte minst mot bakgrund av att prospekteringsviljan har stigit. Jag kan nämna en liten sak som egentligen är väldigt enkel och som handlar om mineraljakten. Man börjar redan på gräsrotsnivå stimulera till att kartlägga mineraliseringar i Sverige, och det är väldigt positivt att man gör det.
I stället för att ställa en konkret fråga tänker jag att ledamoten From gärna får bjuda på en självrannsakan gällande hur det såg ut före 2022, under tiden när vi hade socialdemokratiskt styre och en väldigt låg placering i Fraser Institutes rankning.
Herr talman! Ja, ambitionsnivån var i alla fall hög vad gäller nya gröna industriprojekt, gärna kopplade till grönt stål.
Ledamoten Eric Palmqvist glömmer bort att hälften av tillståndsgivningen kommer från det här utskottet. Bearbetningskoncessionen och prospekteringstillstånden hanterar vi här i näringsutskottet. Sedan är ju tillståndsprocessen för gruvorna en tillståndsprocess i fyra delar, där det är helheten som avgör om man ska få komma igång med brytning.
Jag kan också konstatera att det socialdemokratiska partiet och den socialdemokratiskt ledda regeringen var tvungna att fatta beslut om nödåtgärder när det gällde att bevilja tillstånd för att bryta kalk. Nu ser vi effekterna. Efter fyra år har det inte kommit en enda åtgärd för att vi ska kunna bryta mer kalk på Gotland, och kalk är viktig för stålindustrin. Tvärtom är det fler och fler tillstånd som avslås och större och större skeppslaster med kalk som importeras, inte minst från Turkiet. Det är vad Tidöpartierna lämnar efter sig.
Herr talman! Jag noterade ingen fråga från ledamoten From, men ledamoten From uppehöll sig lite vid kalk.
Ja, vad ska man säga om kalken? Det är för det första inget koncessionsmineral utan ett industrimineral. Men vad ledamoten From egentligen borde ägna lite uppmärksamhet åt och fundera lite över är: Hur hamnade vi där? Hur hamnade vi över huvud taget i en situation där kalk, något som finns rikligt i den svenska berggrunden, kunde bli en bristvara i Sverige? Hur hamnade vi där? Hur hamnade vi i ett läge där vi var tvungna att vidta panikåtgärder för att kunna säkra svensk bostadsproduktion, svensk gruvindustri och svenska byggen? Hur hamnade vi där?
Det var definitivt inte Sverigedemokraternas fel; det kan jag försäkra. Det berodde inte på den blå sidan över huvud taget. Det var möjligtvis inte Socialdemokraternas fel, men det kanske berodde på umgänget man hade när man regerade Sverige. Jag skulle i alla fall vilja hävda att det var så. Ledamoten får gärna motbevisa mig. Men eftersom det här är slutrepliken och frågorna som eventuellt ställs av mig blir hängande i luften nöjer jag mig så och tackar för replikskiftet.
Herr talman! Jag tackar Eric Palmqvist för att han som vanligt beskriver kärleken till gruvan på ett väldigt poetiskt och fint sätt. Han beskriver hur man som boende i en gruvkommun känner gruvan, hör gruvan, lever nära gruvan och i vissa fall lever i symbios med gruvan.
Jag kan förstå det, och jag kan också förstå att det kan ge trygghet och göra att man känner att det är välstånd runt omkring en. Det har jag full förståelse för. Men när en kommun blir så nära knuten till en gruva att gruvan påverkar allt man gör i kommunen och styr kommunens verksamhet förstår jag också de människor som känner stor oro när nya gruvprojekt är på gång, för det ger en stor och kraftig effekt på ens boendemiljö och levnadsmiljö när en gruva hamnar bredvid en.
Jag har därför en fråga. Nu har vi ärenden på gång, och man ska vid nya gruvprojekt inte längre kunna säga nej till brytning av uran. Det kommunala vetot ska slopas, och riksdagen har tidigare tagit bort förbudet mot brytning av uran. Jag vill veta om Sverigedemokraterna står bakom att närboende inte ska få yttra sig när det gäller det kommunala vetot. Hur tänker Sverigedemokraterna i den frågan?
Tidöregeringen har dessutom öppnat för att man i stället ska införa ett nytt kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. Det är någonting som flera Tidörepresentanter har uttryckt. Jag undrar om Sverigedemokraterna står bakom det här eller inte.
Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för frågorna och för berömmet – ledamoten talade ju om mitt anförande som poetiskt. Det är inte varje dag det inträffar, det kan jag försäkra, men det är smickrande.
Vi vill jämställa uran med andra koncessionsmineral. Om man bortser från de rent radioaktiva egenskaperna hos uran upplever vi att när det gäller det uranförbud som har varit och hanteringen kring uran har särlagstiftningen väldigt mycket syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin och för Sverige som kärnkraftsnation.
Det fanns ju ett beslut om att vi inte längre skulle ha kärnkraft i Sverige, så man ville inte ha bränslet heller. Om vi ska ha kärnkraft ska vi logiskt sett potentiellt kunna utvinna åtminstone en del av bränslet här i Sverige också.
När det gäller alunskiffer är vår ingång precis som jag sa i mitt anförande att det är innovationsdrivande att ha utmaningar. Vi vet om att det är svårt, det är ingen som påstår någonting annat, men att det är svårt betyder inte att det är omöjligt. Det måste vara upp till industrin att utveckla rätt tekniker för att göra detta på ett sätt som är i linje med miljölagstiftningen. Kan man inte det ska man inte bryta, men om man kan visa att man kan göra detta på ett bra sätt ska det också vara okej.
När det gäller oron hos dem som inte är vana vid att bo nära en gruva vill jag säga att oro är naturligt. Det ska man givetvis bekräfta. Det förutsätter också att de får alla kort och alla fakta på bordet. Det är det minsta man kan förutsätta.
Herr talman! Jag tycker inte att jag fick svar på de frågor jag faktiskt skulle vilja ha svar på.
Det handlar om att regeringen har tagit bort förbudet mot brytning av uran. Jag vet att Sverigedemokraterna står bakom att man tog bort det förbudet; det är tydligt. Nu tänker man också ta bort det kommunala vetot så att kommunerna inte ska få säga sitt om någon vill starta en urangruva. Det här har ju varit uppe för diskussion, och jag vill veta hur Sverigedemokraterna ställer sig till att man tar bort det kommunala vetot.
Det kommer också ytterligare ett raster på detta, nämligen att representanter för Tidöpartierna och regeringspartierna har gått ut och sagt att man när man tar bort det kommunala vetot för uranbrytning ska ersätta det med ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer.
Det här är ganska avgörande för dem som nu sitter och är oroliga för att det kommunala vetot tas bort och som känner att detta kanske ändå är okej om man nu inför ett nytt veto mot brytning i alunskiffer. Därför vill jag veta hur Sverigedemokraterna ställer sig till att införa ett nytt kommunalt veto och ersätta vetot mot uranbrytning med ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer.
Herr talman! Jag vill återigen tacka ledamoten Katarina Luhr för frågorna. Jag tyckte att jag svarade på dessa frågor.
Jag vill understryka att jag inte förhandlar om det här, utan vi har en samordningsenhet som samordnar detta. Vår ingång i detta är precis som jag sa att det inte är berggrunden i sig som är begränsande utan de miljökonsekvenser som beskrivs och som företagen redogör för.
Därför är vår ingång inte att det behövs ett speciellt veto för alunskiffer. Det kan vara så att förhandlingen ger någonting annat, men vår ingång är att bergarten i sig inte är begränsande. Miljötillståndsprövningen ska vara likadan oavsett bergart. Det får inte tillåtas mer konsekvenser för att det är en annan och mer komplex berggrund att bryta i.
Det är också så att mycket av det svenska uranet förekommer i alunskiffer, men det är inte det enda som finns i alunskiffer, och vice versa. Det finns något slags tolkning om att det här skulle hänga ihop, men det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop.
Jag vill återigen säga att vi jämställer uran med andra koncessionsmineral. Det finns inga kommunala veton kring något annat, oavsett om det är bly, arsenik eller någon annan giftig metall. Vi betraktar detta som en del av det kollektiva statliga som vi äger tillsammans när det gäller vår berggrund. Därvidlag har vi ingen annan syn på uran i det avseendet.
Jag vill gå tillbaka till det jag sa i avslutningen och inte riktigt hann med sist. Oro för något nytt och okänt – oavsett om det är en ny järnväg, en ny hamn, en ny gruva eller någon annan industri – är rättmätig. Folk förtjänar naturligtvis att få svar på sina frågor. Vi vet dock att folk grät i Pajala när den gruva man först hade protesterat mot lades ned och hamnade i malpåse.
