Mattias Vepsä

Herr talman! Det verkar vara en favoritsysselsättning på regeringssidan att ha statsvetenskapliga resonemang om vem som är i regeringsställning. Är det en SD-regering? Är det inte en SD-regering? Vilket parti är oppositionens största parti?

Jag tänker att vi kan ägna oss åt sådana spekulationer utanför kammaren och ha särskilda seminarier i seminarieverksamheten.

Jag är ändå glad att vi är fyra oppositionspartier som samlat säger: Den här lagstiftningen kommer med större risker än fördelar, och därför borde vi avslå den.

Det är klart att vi inte har haft tillgång till Regeringskansliets utredningsapparat för att titta på i detalj exakt hur våra lagstiftningsförslag kan vara utformade, men vi ser den kritik som JO har riktat. Vi tänker därför att man behöver ändra i polislagen så att det blir möjligt att eventuellt titta på dem som är kända sedan tidigare, som har rört sig i eller kan misstänkas ingå i gängkontext. De byggstenarna ska göras tydligare. I Brås rapport pekas sådana möjligheter ut, och det finns även i vårt förslag.

Sedan var det frågan om pandemibekämpning. Det skulle vara på sin plats om vi här i kammaren kunde konstatera att vi är överens om att bryta nyrekrytering, att stärka samhället och att se till att inte en unge lockas in i gängen. Vi ska bryta det som många danska sociologer pratar om, nämligen gängens näringskedja. Vi måste klara både och.

Regeringssidan importerar ett förslag från Danmark, nämligen visitationszoner. Man gör det på ett halvtaffligt sätt, trots att det finns en starkare lagstiftning i Sverige. Men man vägrar konsekvent att se att i Danmark pekar allt fler på att man måste bryta näringskedjan.

Kom till kammaren med förslag om att stärka välfärden, skolan, socialtjänsten och fritiden och om att ge alla unga människor den möjlighet som behövs för att leva ett gott och jämlikt liv! Då kommer vi att rösta för.

Herr talman! Jag tackar för frågorna. Först vill jag kommentera detta med att det bara handlar om remisstiden. Man tidigarelade ju hela produkten ett antal månader. Det är även tidigarelagt när det kommer till verkställigheten eller ikraftträdandet. Säkerhetszonerna kommer att vara på plats om bara några veckor.

I flera interpellationsdebatter som jag har haft med justitieminister Gunnar Strömmer har jag ställt frågor och riktat kritik. Ett år senare, efter dessa interpellationsdebatter, pekar fler och fler tunga remissinstanser också på detta. Dels finns det visitationsmöjligheter, dels har vi problem som har diskuterats i tidigare replikskiften. Det finns en osäkerhet om hur och när man kan visitera. Det leder till att man i vissa områden redan i dag upplever att man blir stoppad på ett sätt som man undrar över.

I dessa debatter fick jag höra att det skulle vara referensgrupper, att det skulle finnas insyn i processerna och att det skulle finnas en möjlighet att vara med och diskutera.

Jag har inte sett några referensgrupper. Till den här departementsserien har ett antal personer från bland annat Polismyndigheten och Brå varit knutna. Men jag saknar, enligt vad jag har läst, civilsamhällets olika erfarenheter och möjligheter för en bredare krets att delta, så att man får en bredd i lagstiftningsarbetet. Jag har alltså hela vägen saknat möjligheter till insyn.

När vi närmade oss årsskiftet tyckte vi att det var värt att titta på den kritik som JO med flera - framför allt JO - riktat i fråga om att vi har ett problem med viss visitation. Vi valde att i ett eget förslag svara upp mot rättsäkerhetsproblematiken. Det handlar alltså om ett kvitto för den som blir stoppad och visiterad, så att man vet varför och på vilken grund man blivit stoppad. Vi vet att många poliser, särskilt nyutexaminerade, också kan få ett stöd i att de måste tänka på lagrummet och sedan ge ett kvitto.

Vi sa också att man skulle kunna titta på att förtydliga detta med gängkontext i polislagen 19 § och 20 §.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Herr talman! I dag debatterar vi förslaget som nu heter Säkerhetszoner - tidigare i debatten har det talats om visitationszoner.

Kriminalpolitiken har stått i centrum för den politiska debatten de senaste åren. Det handlar om en utveckling med skjutningar och sprängningar som är ett resultat av en utveckling som skett över lång tid. Jag vill därför börja med att säga att den socialdemokratiskt ledda regeringen genomförde ett åttiotal straffskärpningar och en massiv utbyggnad av svensk polis och polisutbildning, och effekterna syns i dag. Det är få tomma platser i arrester, häkten och fängelser och fler gripna.

Tidöpartiernas överenskommelse handlar om att ytterligare skärpa straff och utöka polisens verktygslåda. Det är klart att vi socialdemokrater i vissa delar också delar uppfattningen att vi behöver se över straffskalor och även verktygslådan för att komma åt just grov organiserad brottslighet.

Men vår uppfattning är och kommer alltid att vara att om vi ska lyckas trycka tillbaka den utveckling vi har sett och ser krävs det också krafttag när det kommer till nyrekryteringen till gängen. Det krävs krafttag för att klara skolan, socialtjänsten och barns och ungas fritid. Inte minst måste kriminalpolitiken och de verktyg och lagar vi beslutar om här vara effektiva och rättssäkra för att skapa ett djupt förtroende hos hela svenska folket. Det krävs både och - en helhet, något som SD-regeringen saknar. Jag återkommer till detta senare.

Herr talman! Jag kommer i dag i mitt inlägg att beröra varför vi yrkar avslag på förslaget om säkerhetszoner, varför det här förslaget kommer med större risker än nyttor och hur vi socialdemokrater ser på hur rättssäkerheten och den personliga integriteten kommer att drabbas av lagen. Jag kommer att avsluta med några ord om SD-regeringens ensidiga fokus i kriminalpolitiken och bristen på insikt när det gäller att bryta nyrekryteringen, gängens näringskedja.

Utgångspunkten för oss socialdemokrater är att kriminalpolitiken måste vara effektiv, minska brotten, öka tryggheten och vara rättssäker. Vi ser i likhet med regeringen att polisens verktygslåda kan komma att behöva ökas. Men det är viktigt att vi gör det på ett sätt som stärker polisens kapacitet och möjligheter i det praktiska arbete som man har att göra ute i lokalsamhället. Det handlar om att också - förutom att kunna visitera, som ju det här förslaget handlar om - bygga långsiktiga och starka relationer med de boende i våra bostadsområden.

Redan i dag finns det tydliga regler om visitation i polislagen. Polisen har rätt att visitera om det finns misstanke om brott som kan ge fängelse. Polisen har rätt att genomföra kroppsvisitation och husrannsakan i fordon för att söka efter vapen eller andra farliga föremål i brottsförebyggande syfte. Detta regleras i 19 § och 20 § polislagen. I den utsträckning som behövs får man göra kroppsvisitation och söka genom fordon för att hitta vapen eller andra farliga föremål, och kroppsvisitation ska användas när risken är stor för att föremålen ska användas vid våldsbrott. Den praktiska tillämpningen får inte göra att allmänheten uppfattar det som obefogat trakasseri.

Polisen har alltså redan i dag stora befogenheter att visitera misstänkta personer. Men det är klart att vi inte är blinda, utan vi ser den kritik som bland annat Justitieombudsmannen har riktat, som visar att många poliser också i dag har svårt att se hur lagstiftningen ska tolkas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Vi lanserade vårt förslag före jul, innan vi hade fått insyn i den departementsskrivelse som ligger till grund för den här lagstiftningen. Det tog ju ett år innan vi fick se produkten. Vi lanserade alltså ett förslag om att man skulle se över polislagen för att öka möjligheten för polisen att göra visitation i just gängkontext och gängmiljö. Delar av det finns beskrivet i det ärende som vi debatterar i dag.

Många upplever i dag att de inte får besked om varför de blir visiterade. Den del i lagstiftningen som handlar om att öka rättssäkerheten genom att man faktiskt dokumenterar de visitationer som sker är positiv. Vi skulle vilja utöka det med ett kvittosystem som ger alla den tryggheten på plats, så att de faktiskt får ett svar på varför de stoppas och varför de blir visiterade.

Men med detta sagt landar vi ändå i att den här produkten är hastigt framtagen och inte leder till fler och starkare möjligheter för polisen att genomföra sitt arbete. Vi tycker att lagen ska avvisas och kommer att rösta nej till förslaget.

För det första riskerar lagstiftningen att bli kontraproduktiv, precis som sades i första replikskiftet nyss. Polisens förmåga att klara upp brott handlar i stor utsträckning om ett samarbete med allmänheten. Redan med dagens regler vittnar människor, särskilt många unga med utländsk bakgrund, om att de blir visiterade gång på gång utan att polisen hittar något. Vi menar att risken med zonerna är att misstron mot polisen kommer att späs på. Därför kommer uppklaringsmöjligheterna att minska.

För det andra pekar vi på att de geografiska visitationszonerna blir något missvisande. Vi har ju sett en brottsutveckling det senaste året, och hade regeringen följt utvecklingen hade de kanske också sett att det inte bara är i de zoner som förmodligen kommer att pekas ut som det sker sprängningar och skjutningar. Det sker i en rad olika områden i våra städer. Det är någonting som vi måste få bukt med och ta krafttag för att bekämpa.

För det tredje menar vi att risken är att detta kommer för sent och att man därmed också får en ineffektivitet i lagstiftningen. Zonerna kommer ju att vara geografiskt utmärkta, men hämndaktionerna kommer att vara kopplade till andra platser än just där gängen befinner sig för närvarande. Även om man i propositionen pekar på att det kan komma att införas flera parallella zoner tänker vi att det kanske hade varit enklare att gå fram med ett alternativt förslag, om man nu vill underlätta för polisen när det kommer till visitation.

För det fjärde tänker vi att risken är stor att detta leder till rasprofilering eller diskriminering. Väljer riksdagens majoritet här i dag att ändå införa visitationsmöjligheter och säkerhetszoner bör det förenas med mekanismer som minskar utrymmet för missbruk och godtycklighet.

Precis som framhölls i replikskiftet tidigare har ju regeringen själv i flera olika sammanhang pekat på att det finns en utredning, Ett ökat skydd mot diskriminering, SOU 2021:94, som behandlar dessa frågor. Vi noterar att regeringen återkommande pekar på behovet av att gå fram med lagstiftning på det här området, men man vill inte ge ett besked om en tidsplan. Vi får alltså ett system med säkerhetszoner, som många tunga remissinstanser menar kommer att leda till större risk för diskriminering, men man väljer att skjuta trygghetslagstiftningen, alltså en stärkt diskrimineringslagstiftning, på framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Flera remissinstanser pekar också på möjligheten att överklaga beslut om att införa visitationszoner. Det som låg till grund för lagrådsremissen var inte tillfredsställande. Också Lagrådet instämde i kritiken och tyckte inte att det kunde ligga till grund för lagstiftning. Lagrådet menade att alternativ behövde utredas. Efter detta har det skett vissa justeringar i produkten. Men med detta sagt tycker vi ändå att det kvarstår stora oklarheter. När det väl görs en utvärdering av lagen måste detta tydligt tittas på.

Vi menar också att visitationszonerna innebär inskränkningar i den personliga integriteten. I likhet med andra sådana lagar borde den vara tidsbegränsad och gälla i tre år. På så sätt skulle man kunna göra en ny bedömning av om lagen har gett de effekter som regeringssidan menar att den ska ge. Oavsett tidsbegränsning bör dock lagen tydligt följas upp och utvärderas av utomstående forskare och tittas på i sin helhet efter tre år.

Vi står här i dag i en verklighet där väldigt tunga remissinstanser har kritiserat förslaget, och allt fler sällar sig till den kritik mot regeringen som vi också pekar på i vår motion. Det handlar om hur man bereder lagförslag. Inte minst gäller det att sådana stora inskränkningar i den personliga integriteten nogsamt måste utredas och remitteras. Processen hur vi lagstiftar måste alltså bli bättre.

Lagrådet konstaterar att regeringen tar en risk med den förhållandevis korta remisstiden. Flera av remissinstanserna återkommer också till det. Även om några har kunnat ta sig tid över jul och nyår är det fortfarande så att vi inte vet vad en längre och mer tilltagen korrekt remisstid hade kunnat ge. Lagrådet konstaterar att det kan tänkas att synpunkterna hade kunnat kvalificeras eller göras mer djuplodande om mer tid hade getts.

Herr talman! Jag har pekat på flera av de problem som SD-regeringens förslag har, och jag är inte ensam. Lagen riskerar i värsta fall att undergräva förtroendet för polisen. I bästa fall visar det sig att lagen kommer att vara svår att tillämpa och därmed ineffektiv. Just ineffektiviteten tycker jag att det är värt att stanna upp vid en liten kort stund, för detta pekar även lagens utredare på.

Jag citerar: "Med tanke på att det redan finns vida förebyggande befogenheter kan det dock inte förväntas att effektivitetsvinsten är stor i den meningen att de ökade befogenheterna att ingripa i sig kommer medföra att ett stort antal fler skjutningar och sprängningar kan förhindras."

Det slås alltså fast i utredningen, på sidan 80, att det redan från start är väldigt tveksamt om lagstiftningen kommer att leda till någonting.

Högern ser inte helheten. Jag vill avslutningsvis peka på och lyfta fram också det brottsförebyggande perspektivet.

Vi är många i denna kammare som vill knäcka gängen och få slut på skjutningar och sprängningar. Men ska vi lyckas med det måste SD-regeringen ha fokus på våra rättsvårdande myndigheter, på brott och straff och på att ge landets kommuner och regioner det stöd som krävs. Det räcker inte med att vi skärper lagstiftningen om brottsförebyggande ansvar, att vi i utredningar pekar på skolans brottsförebyggande ansvar eller att vi säger att vi ska ha en ny socialtjänstlag på plats. Det räcker inte att vi har fina strategier.

I strategierna har man faktiskt i stora stycken helt rätt. Man pekar på skolans betydelse, på ett utökat föräldraansvar, på vikten av att alla har ett jobb att gå till, på att kommunernas ansvar för det brottsförebyggande är stort och - det som i denna debatt är mer relevant - på polisens möjligheter att långsiktigt bygga samarbete och relationer med de boende i våra stadsdelar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetszoner

Men då undrar jag hur ni har tänkt på regeringssidan. Kommun efter kommun och familj efter familj vittnar om den kris och det stålbad som dessa verksamheter just nu går igenom. På vilka sätt kommer färre unga att lockas in i kriminaliteten när avgifterna i idrottsföreningar stänger barn ute? Hur kommer motståndskraften i samhället att öka när skolorna har svårt att få vikarier på plats för att man inte har råd eller extra resurser? Socialtjänsten har inte råd att anställa. Barn- och ungdomspsykiatrins köer är enorma, och man tvingas till besparingar.

Jag förstår inte att man å ena sidan pratar om att vi behöver ett starkare samhälle och att man å andra sidan tvingar de starka verksamheterna till stora besparingar.

Herr talman! Vi föreslog i höstens budget stora satsningar på att bryta rekryteringen, på att stärka socialt utsatta stadsdelar och på extra resurser till skolan för att öka likvärdigheten. Vi vill se starkare satsningar på barn och unga, som ska få en bättre möjlighet till en innehållsrik fritid långt bort från kriminella grupper.

I dag drabbas de som bor i våra mest eftersatta stadsdelar allra hårdast av samhällets ojämlikhet men också av det våld som har vuxit fram med skjutningar, sprängningar och gängkriminella. Säkerhetszonerna kommer med allra största sannolikhet att vara vardag just här.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 5.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag tänker att inga platser i Sverige ska vara osäkra. Vi behöver trygghet överallt. Vi ser att vissa områden i vårt samhälle upplevs som otrygga. Vi ser att vi behöver ha fler aktiva poliser och ett tryggare och starkare samarbete mellan Polismyndigheten, skola, socialtjänst och fritid. Vi behöver bygga starka miljöer där barn och unga kan känna framtidstro.

Vi behöver alltså ha både och i svensk politik och när det gäller kriminalpolitiken, inte en ensidig fixering vid hårdare tag, sänkt straffrättsålder och att sätta fler barn och unga i fängelse. Vi behöver ha en helhet som fungerar och som bygger denna trygghet för människor, där vi också ger de boende och hela samhället möjlighet att bidra till brottsbekämpningen. Detta tror jag är den absolut viktigaste pusselbiten - att polis och boende i våra lokala bostadsområden tillsammans jobbar mot målet att få bort kriminalitet och bryta nyrekryteringen.

Vi oroar oss över att detta lagförslag är hastigt framtaget och att vi inte får svar när det gäller de tunga remissinstanser som framför kritik just mot att nackdelarna är större än fördelarna. Det finns en oro för att polisens möjlighet att göra det Katja Nyberg pratar om, öka tryggheten, motarbetas för att motsättningarna växer.

Kan ledamoten ge några svar när det gäller hur resonemangen har gått? Vad har ni för svar till Advokatsamfundet, Diskrimineringsombudsmannen, Justitiekanslern, Civil Rights Defenders, Rädda Barnen och Barnombudsmannen? Vad är regeringens svar när det gäller den oro som finns? Jag har inte fått något så här långt.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för inledningen i den här debatten om det som lanserades som och tills utredningen presenterades kallades visitationszoner och nu kallas säkerhetszoner.

Hela den här processen har omgärdats av dimridåer och problem för alla som haft invändningar att förstå vad det var som skulle komma fram när utredningen eller skrivelsen till slut presenterades.

Katja Nyberg säger att oppositionen pekar på att zonerna skulle kunna vara för stora eller för små. Jag vill då säga att det kanske är det som är vår invändning mot det här lagförslaget - att vi inte får några svar.

Jag undrar vad Sverigedemokraterna och regeringssidan har att säga till alla de tunga remissinstanser som pekar på det vi samlat vill peka på - att lagförslagets effektivitet inte är tillräckligt stor. Det är inte visat i den departementsskrivelse som ligger till grund för lagförslaget, och det är inte heller något som ledamoten i sitt anförande lägger särskilt stor tyngdpunkt på att förklara.

Kommer effekterna av säkerhetszonerna att bli så stora? Kommer vi att beslagta fler vapen, och kommer fler brottsmisstänkta att kunna gripas och få sitta av straff? Eller blir baksidan i stället att allt fler känner en stor misstro till våra rättsvårdande myndigheter och polisen och att vi får motsättningar? Kommer lagstiftningens vaghet att göra att det är svårt att som polis se om man har rätt att göra ett ingripande eller att som visiterad se att visitationen skedde på rätt grund?

Vi är oroliga för att den här lagstiftningen inte ger de effekter som krävs för att motivera så stora inskränkningar i människors integritet som det faktiskt kommer att handla om.

Fru talman! Jag får tacka för en bra debatt så här långt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill hålla mig kvar lite grann vid frågan om dialog med kommunerna. Jag läser i det svar som har skickats till mig inför debatten och som också har framförts här i kammaren: "Regeringen har dock inte fört någon dialog med SKR om fördelningen av statsbidraget eller uttalat sig om fördelningen till kommunerna." Men samtidigt har alltså statsrådet haft en kontinuerlig dialog med kommunerna, vilket är glädjande. Jag har också sett i tidningen att statsrådet är ute och reser. Vi ska alltså inte överdriva detta, men just i den här frågan har det alltså saknats en dialog.

Samtidigt har statsrådet varit ute och träffat landets kommuner. Då borde ju frågan ha tagits upp med landets kommunföreträdare - omställningen av socialtjänsten är kanske en av de största reformerna på detta område. Då kvarstår frågan varför man har gjort en så fullständig förändring av sättet att beräkna detta att Stockholm går miste om 18 miljoner kronor för omställningen.

Det blir liksom en tävling om vem som förstår landet bäst. Vi har givetvis olika bakgrunder. Men socialtjänsten i Stockholm är i praktiken elva olika socialtjänster med 10 000 medarbetare, och man har sina egna utmaningar, medan mindre kommuner har andra utmaningar i och med att de är färre anställda.

Men tycker statsrådet att 650 000 kronor är rimligt för detta omställningsarbete? Hur har diskussionerna gått i regeringen: Har statsrådet stått upp för en annan fördelning, eller har ni varit helt överens om att det är den här fördelningen som ska gälla trots att den drabbar Stockholm så hårt?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det finns en massa olika sätt att fördela statsbidrag. Vi har sett över tid hur fördelningsnycklarna har förändrats, men vi har också haft traditionen att man i regeringens underlag har fått en inriktning som man kan lita på.

Jag vet att statsminister Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring pratade om en regering som har klipp i steget. Man kan fundera över vart det klippet tog vägen eftersom det inte har funnits någon dialog med SKR under dessa månader, och inte heller med landets kommuner. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt.

Jag är själv uppväxt i en liten kommun på landets västra sida, Laholm. Jag vet att kommuner ser olika ut och har olika förutsättningar. Men jag vet också att väldigt många människor i vårt land oroar sig över den situation vi har i landets storstadsområden, där de allra flesta av de mest utsatta bostadsområdena finns och segregationen är som allra störst. Denna problematik finns givetvis runt om i hela landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag oroas över att regeringen försöker lägga ut en liten dimridå här och säga att ni är en stor kommun och får klara er lite själva. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Här borde man ha haft en dialog. Man borde ha lyft luren eller kanske begett sig över till Stadshuset, i det här fallet, och haft en dialog med Stockholm.

Jag sitter i justitieutskottet och ser den andra sidan av myntet, när man misslyckas med att bryta rekryteringen. Vi är överens om att vi måste göra en omställning och få en starkare socialtjänst och få på plats ett starkare förebyggande arbete.

Socialdemokraterna har lanserat flera nya principer för att exempelvis säkra välfärden genom att indexera statsbidragen till den. Vi har lagt mer pengar på förebyggande insatser för en sammanhållen och likvärdig skola; detta ser vi att regeringen inte har matchat. Vi har upprätthållit de satsningar på Socialstyrelsen för förebyggande arbete som vår regering tidigare gjort, pengar som regeringen drog ned från 250 till 80 miljoner. Vi har utöver regeringens satsningar avsatt nästan 1,9 miljarder för brottsförebyggande arbete.

Jag välkomnar därför gärna även denna debatt om att få till fler och starkare verktyg för att bryta nyrekryteringen till gängen. Är det något vi måste växla upp och som vi från vårt perspektiv i justitieutskottet känner att vi saknar är det just insikten att om vi ska lyckas få bort de gängkriminella och få bort problematiken med de mest våldsamma grupperna i vårt samhälle måste vi också bryta rekryteringen. Ska vi lyckas med detta krävs en sammanhållen skola och en stark ekonomisk politik som hjälper de allra mest utsatta i vårt samhälle.

På denna punkt tror jag dock inte att vi är riktigt överens. Senast jag tittade i regeringens budget och blickade ut i verkligheten såg jag nämligen att det läggs mer pengar på lyx-rot och lyx-rut. Man avfärdar bankskatt för de allra rikaste och väljer att skjuta över inflationsbekämpningen på vanligt folk. Som jag inledde mitt första anförande med är situationen tuff för många människor i vårt land. Vi saknar en regering som har klipp i steget och som för dialog med landets kommuner i så här viktiga frågor.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Camilla Waltersson Grönvall för ett intressant svar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Inledningsvis tror jag att vi här i kammaren och alla som tar del av debatten på webb-tv ska påminna oss om i vilket läge Sverige befinner sig.

Den här interpellationen handlar om hur socialtjänsten ska kunna jobba förebyggande och främjande i hela landet för att kunna ge stöd till de mest utsatta barnen och familjerna i vårt land. I svaret här och när jag fört debatter här i kammaren det senaste året får jag tyvärr ett svalt bemötande.

Socialdemokraterna tycker att vi måste göra allt vi kan för att bryta nyrekryteringen till gäng och göra allt vi kan för att möta den välfärdskris som landets kommuner och regioner befinner sig i.

Det kom en ny rapport i veckan från ett antal civilsamhällesorganisationer som säger att en av fem ensamstående föräldrar inte har råd att sätta mat på bordet så att barnen kan äta sig mätta och att 30 procent av sammanboende föräldrar oroar sig för sin ekonomi. Det påverkar barnens välbefinnande och välmående.

Samtidigt befinner sig landets kommuner i en enorm välfärdskris. Det är klart att det påverkar socialtjänsten, för i ett läge där vi måste göra allt vi kan för att hålla barn och unga borta från kriminella miljöer och bryta rekryteringen är det viktigt att socialtjänsten får långsiktiga villkor och spelregler för att kunna behålla sin personal och inte behöva varsla eller spara på de insatserna.

På samma sätt påverkas skolan och fritidsaktiviteterna runt om i landet, alltså alla de verksamheter som vi vet håller barn och unga utanför de kriminella miljöerna.

Därför ställde jag den här frågan, och jag hoppas få några svar i debatten.

Jag vill hålla fast vid Stockholm. Jag är riksdagsledamot från Stockholm, och i Stockholm bor 10 procent av landets befolkning.

Jag har tittat på regeringens hemsida därför att en av frågorna handlar om omställningen av socialtjänsten till den nya socialtjänstlagen, som vi är överens om ska ge socialtjänsten bättre verktyg för att jobba förebyggande. Debatten handlar också om att pengarna till detta aviserades i höstbudgeten, alltså i årets budget. På hemsidan presenterades den 15 september 2023 lokal fördelning av satsningar i höstbudgeten.

Fördelningen skulle ha gett Stockholm 18,6 miljoner kronor för att göra ett omställningsarbete i stadens elva socialtjänster, som i sig motsvarar en medelstor svensk kommun. Det är 10 000 anställda i Stockholms socialtjänst som behöver få en utbildningsinsats.

När kommunerna tog del av fördelningsnyckeln i höstas sattes ett arbete igång. Det anställdes projektledare, det anställdes personal och man påbörjade ett arbete för att göra omställningen och utbilda personalen för att verkställa det vi och regeringen är överens om - att ta steg i den nya socialtjänstlagen för att kunna bryta rekryteringen, jobba mer förebyggande och ha en starkare socialtjänst. Där är vi alltså inte oense.

Men sedan, den 1 februari, kom ett nytt besked från regeringen som gick ut på att Stockholm får 650 000 kronor. Man går alltså miste om 18 miljoner kronor för att göra omställningsarbetet.

Jag tycker inte att jag fått svar på den frågan här i dag. Jag hoppas att ministern i sitt andra inlägg kan redovisa vem som tog det beslutet, varför det togs och varför regeringen inte kunde avisera det tidigare - kanske i samband med budgeten.

Fru talman! Jag kan inte låta bli; jag tycker alltid att det är intressant att diskutera statsvetenskap i kammaren. Jag kollade lite på Google inför denna debatt för att få lite inspiration. Då hittade jag citatet från Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson om att man ska handla billigare mat under kostnadskrisen. Det var ett litet spartips till vanligt folk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

SD-regeringen ger gärna tips till vanligt folk om hur vi ska sköta ekonomin och hur det blir enklare att vända och vrida på varje krona. Samtidigt ser man med andra handen till att dubbla rut och rot och göra det enklare att göra städavdrag för dem som har råd att köpa hemstädtjänster.

Det är klart att vi kan diskutera budget och principer och när vi vaknade. Vi är glada att regeringen äntligen vaknade. Kostnadskrisen i välfärden är nämligen inget nytt. Vi pekade på den redan inför budgeten förra året, och vi har med en dåres envishet fortsatt att tjata om och visa på att kostnadskrisen slår mot våra välfärdssektorer och mot vanligt folk. Därför har vi i våra budgetalternativ valt att prioritera att välfärden får mer resurser och att vanligt folk får hjälp igenom kostnadskrisen.

Goda råd från sverigedemokrater eller regeringsföreträdare är inte illa. Men det hade varit bättre med handlingskraft. Flera ministrar kommer hit till kammaren och säger att de följer utvecklingen. Vi har lärt oss att det innebär att vanligt folk som arbetar i våra välfärdssektorer blir varslade. Risken är att man inte har ett jobb att gå till nästa dag.

Det här är oacceptabelt. Man kommer att driva Sverige allt djupare in i välfärdskrisen i stället för att fler ska få hjälp vid landets vårdcentraler, i hemtjänsten eller i skolan.

Frågan kvarstår alltså: Är de 6 miljarderna ett tecken på ett uppvaknande? Kommer vi att få långsiktiga besked om mer pengar till välfärden framåt?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för möjligheten att föra en principiellt viktig debatt här denna fredagseftermiddag i slutet av mars ett kostnadskrisens år.

Det är många kriser som pågår samtidigt. Det var diskussioner om byggkrisen. Vi har kostnadskrisen som slår mot välfärden och mot vanligt folk. Vi har vårdkrisen som berördes här tidigare av min kollega Mathias Tegnér.

Anledningen till att vi ställer frågor till regeringen är att det är vanligt folk och välfärdens verksamheter som får ta smällen när krisen slår så hårt. Vi har i debatt efter debatt ställt en ganska enkel fråga, och jag tänkte avsluta med den igen: Kommer regeringen att vidta åtgärder?

För snart ett år sedan hade jag en debatt här inne med Erik Slottner och regeringen som handlade om regeringens förmåga att se krisen och att agera och skjuta till mer resurser. Jag skulle vilja inleda med att citera vad ministern sa till mig då: "Mer pengar kommer inte att lösa alla problem som kommunsektorn står inför." Han sa att "kommuner och regioner behöver fortsätta att arbeta innovativt".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad har då ett år av borgerlig innovationspolitik inneburit för välfärden och vanligt folk? Jo, allt fler människor i vårt land uppger att deras barn inte har råd att delta i idrotts-, frilufts- och fritidsaktiviteter. Vi ser hur välfärden i vården varslar medarbetare. Vi ser hur en rad kommuner runt om i landet säger att det inte går att få ihop budgeten och klara skola, fritidsaktiviteter eller omsorg.

Den här innovationspolitiken vänder jag mig starkt emot. Vi behöver en regering som ser kostnadskrisen och som inser att vi måste dra åt samma håll. I Stockholm, där jag bor, har vi valt att höja skatten. Vi har valt att freda skolan, och vi har valt att se till så att resurserna kommer barn och unga och Stockholms kommuninvånare till del. Men vi vänder oss emot den verklighet som vi lever i: att vi har en regering som riktar udden mot stockholmarna och som låter stockholmarna ta smällen och kostnadskrisen alldeles själva.

Inför det här budgetåret varnade SKR, som alla vet, om att välfärden skulle gå back ungefär 28 miljarder om ingenting gjordes. I samma uppmärksammade uttalande bad SKR om långsiktighet, om tydliga besked och långsiktiga villkor, för att kunna klara kostnadskrisen. Vi ser å ena sidan hur regeringen nu uppmanar landets kommuner att ta hand om detta själva och inte hjälper till och å andra sidan hur man skulle kunna agera för att låta pengar till välfärden stanna just i välfärden.

En annan fråga som faktiskt har bäring här är att man i välfärdssektorerna har fristående friskolekoncerner exempelvis som mitt under kostnadskrisen fortsätter att lyfta ut miljarder ur systemen. Men inte ens på den punkten kan vi nå en överenskommelse här i kammaren om att vi ska strypa möjligheten att plocka ut vinster från vår gemensamma välfärd. Skulle det vara av vikt att peka ut någon gång då det är viktigare än någonsin är det väl mitt under en välfärdskris när pengarna faktiskt saknas. Men inte ens på den punkten är regeringen villig att agera.

Den här regeringen vill inte ge långsiktiga besked. Nu kommer visserligen ett tillskott till landets regioner. Det är pengar som Socialdemokraterna redan i höstas aviserade tillsammans med en inflationssäkring i välfärden - en ny princip för hur vi ska täcka upp kostnaderna för välfärden framåt.

Frågan till ministern kvarstår. Jag skulle gärna vilja ha tydliga besked. Kommer ni att leverera? Kommer regeringen att leverera långsiktighet? Kommer ni att ta tag i de stora utmaningarna? Kommer det att komma mer pengar också till skolan i vårändringsbudgeten?

(Applåder)

Fru talman! Det blir ofta en skattepolitisk debatt när man har möjlighet att diskutera politik med moderater här i kammaren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag skulle vilja komplettera bilden av vad ledamoten Serkan Köse framför så att det blir tydligt för alla att vi hade en del alternativ i höstens budget, till exempel i form av en rättvis skattesänkning för vanligt folk med en avtrappning för höginkomsttagare. Vi föreslog en bankskatt som skulle ha gett stora inkomster till statskassan och fått ned räntorna. Vi avvisade förstärkningen av lyx-rot och lyx-rut, som ger framför allt höginkomsttagare i den absolut starkaste delen av vårt samhälle stora skattelättnader för att städa sina hem eller fortsätta att renovera kök i hundratusentalskronorsklassen.

Detta avfärdade vi samtidigt som vi i stället ville satsa pengarna på välfärden och se till att kommunerna runt om i landet fick hjälp och stöd genom kostnadskrisen. Det handlar inte om att håna någon, att skoja eller att göra sig lustig, utan det är att ute i verkligheten se att den prioritering som den moderatledda regeringen och Sverigedemokraterna gjorde har försatt stora delar av vårt land i en kostnadskris där man nu sparar på barn och unga. Vid sidan av den utvecklingen ser vi att allt fler ringer till Bris och hör av sig till gåvogivar- och insamlingsorganisationerna och de sociala rörelserna för att be om stöd. Det är vad den här debatten handlar om.

Vi vill återigen poängtera att det är jättebra att fritidskortet eventuellt kommer på plats och fylls med ett innehåll, men vi hoppas också att man tar de signaler vi får på allvar och även satsar pengarna på att minska avgifter och se till så att fler kan delta i idrotten.

Fru talman! Jag tackar för en spännande debatt eller diskussion så här på fredagen.

Man kan börja med Moderaternas ständiga fokus på skattesänkningar som den bästa lösningen på alla samhällsproblem. Då får man ändå konstatera att i andra änden har matpriserna ökat enormt. Vi har en inflation som påverkar kostnaderna. När man går och handlar ett par fotbollsskor, ett par badbyxor eller något annat ser man att saker och ting har blivit mycket dyrare. Vi har rekordökningar av hyror. Det är kostnader för att ta sig till och från träningen för den som inte åker bil - för den som till exempel åker tunnelbana, pendeltåg eller buss.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sänkningen av skatten äts alltså upp i andra änden av andra kostnader. Jag tänker också på den välfärdskris som regeringens passivitet har drivit in landet i. Den debatten har vi fört tidigare, men detta slår stenhårt mot barn och ungas möjligheter att ha en aktiv fritid eller ett aktivt kulturliv. Det är ju också där som kommuner runt om i landet skär ned och sparar.

Vi är alltså inte riktigt överens om att skattesänkningen har varit det alexanderhugg som Moderaterna vill göra gällande i riksdagens kammare. Tvärtom står nu allt fler barnfamiljer i en situation, som vi har varit inne på i dag, där de inte har råd att delta för att det är för dyrt. Det är den verklighet som vi diskuterar här i dag, och det är när det gäller den verkligheten som vi skulle vilja ha ännu tydligare svar från regeringen.

Precis som Serkan Köse och ministern pekade på i det förra replikskiftet finns det en stor budgetpost i årets budget som nu inte verkar användas - det handlar om fritidskortet. Det är klart att de pengarna skulle kunna göra nytta här och nu.

Vi kan lämna debatten åt sidan. Vi kan ha lite politikutveckling tillsammans, för vi är konstruktiva. Det är så man ska vara i politiken. Låt oss då vara konstruktiva! På vilket sätt skulle vi kunna använda det utrymme som finns för att faktiskt göra så stor nytta vi bara kan?

Man skulle kunna verkställa vårt förslag om att dubbla pengarna till Idrottsklivet när det gäller de mest socioekonomiskt eftersatta områdena. Jag tänker på idrotten som redan finns på plats och som har byggt upp sin struktur. Det skulle kunna vara ett sätt.

Vi skulle kunna skicka dessa pengarna i ett förstärkt anslag till kommunerna för att de just ska göra det som vi föreslår. Det handlar då om att möjliggöra fler aktiviteter i befintliga idrottshallar eller att lägga grunden för fler spontanidrottsplatser eller anläggningar som skulle kunna byggas runt om i landet.

Man skulle också kunna följa det exempel som finns här i Region Stockholm. Det handlar om att se till att barn och unga under sommarlovet kan ta sig till och från aktiviteterna. Jag tycker att det är bra att vi testar nya metoder att göra det billigare för barn och unga att vara med i idrott, friluftsliv och kulturaktiviteter. Men det smärtar att sex av tio kommuner och regioner inte levererar kollektivtrafik. Vi vet att väldigt många av dem som saknar bil är beroende av alternativa ressätt.

När man är ute och träffar idrottsföreningar kommer detta ofta upp: Vi kan eventuellt träna, men vi kan inte spela en match, och vi kan inte ta oss till en aktivitet utefter nästa tunnelbanelinje. De hänvisas då till alternativ som inte är så bra. Pengarna skulle kunna göra nytta för att underlätta rörligheten, så att alla kan delta i dessa aktiviteter.

Fru talman! Tack för möjligheten till den här debatten! Den är oerhört angelägen att föra.

Vi lever i ett samhälle där vi ser hur klasskillnaderna påverkar och hur kostnadskrisen slår mot dem som har det allra tuffast just nu.

Jag har fått möjligheten att internt leda en arbetsgrupp som har tittat på ökad samhällsgemenskap genom kultur, idrott och fritid. Vi ser ett samhälle där vi lever i skilda världar när det gäller tillgången till idrottsarenor. Vi tittar också på kulturen och även på fritidsaktiviteter. Allt fler deltar men de som står utanför hamnar ännu längre utanför. Så här kan det inte se ut.

Precis som ministern säger i sitt svar är tillgången till idrotten och föreningarna i socioekonomiskt svaga områden lägre än i de socioekonomiskt starka områdena i våra städer.

Min fråga tar utgångspunkt i en allt tydligare verklighet. Vi hade för någon vecka sedan rundabordssamtal med stora delar av barnrättsorganisationerna och även med stora delar av civilsamhället. De träffade också Jakob Forssmed här för en tid sedan. Då låg fokus på att bryta kriminaliteten. Men under båda de möten som vi har haft har det slagit mig att man inte bara hör berättelser om hur konkret problemet är med avgifter för att kunna delta i idrotts- eller fritidsaktiviteter. Det handlar också om att ansvaret förskjuts till barnen själva. Allt fler vittnar om att barnen tar ansvar, för de vet att föräldrarna inte har råd.

Det är om något smärtsamt att höra berättelser från runt om i vårt land om barn som hittar på att de har ont i magen och står över träningen eller säger att de inte vill spela fotboll den här terminen för att intresset inte finns längre. I själva verket kan det handla om att föräldrarna faktiskt har en så tuff ekonomisk situation att man inte har råd. Man får välja mellan fotbollsskor eller avgift till föreningen.

Detta är en verklighet som jag hade önskat att regeringen kunde ta på lite större allvar och kanske lägga i en högre växel för att lösa, för utrymmet finns. Vi socialdemokrater noterar, precis som föregående talare pekade på, att vi inte har sett fritidskortet på plats än. Vi får se om det kommer ett fritidskort. Men varför inte använda utrymmet och redan nu sänka avgifter, öka delaktigheten i idrotten, se till att barnen slipper ta ansvaret själva för sina föräldrars situation? Det går att vara kreativ i ett väldigt svårt läge.

Vi socialdemokrater har ju försökt att bidra. Vi har ett förslag som handlar om att stärka kommunernas möjlighet att öka öppettider och nå fler genom att använda de här pengarna. Men de skulle också kunna användas för att förstärka barnbidrag eller på annat sätt underlätta för de grupper som i dag behöver stöd allra mest.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ska understryka vikten av att faktiskt nå dessa grupper. Vi ser också en oro. Man skulle kanske kunna komma in på det lite senare här. Min fråga handlar om vad man gör här och nu. Jag tror inte att det går att vänta.

Men när vi talar om fritidskortet vill jag ställa en fråga som ett komplement till Serkan Köses fråga om när det kommer. Tar man höjd för alla dolda avgifter? Det handlar om cupavgifter, utrustning och resor. En synpunkt som kommit fram i de rundabordssamtal och de möten som jag har varit med på är att allt färre har råd att ens ta sig till träningen, och vi vet att väldigt få regioner och kommuner stöttar med resor.

Fru talman! Inför den här debatten roade jag mig med att gå tillbaka till den nya ordningslagens proposition och titta på en av de rapporter som låg till grund för att förstärka ordningsvakternas nya uppdrag. Den är skriven av personer från Örebro universitet, och de pekar på att det absolut viktigaste för att öka tryggheten på gator och torg är uniformsklädd polis. Sedan har ordningsvakter absolut, som nummer två tillsammans med polisaspiranter, en viktig roll att fylla. Det är vi överens om.

Jag ställer mig dock frågande till den verklighetsbeskrivning som ministern här i talarstolen för fram. Det vi ser är en regering som har lämnat landets kommuner åt sitt öde. Under en kostnadskris driver man på för att välfärden ska ha det tuffare. Under inflationstrycket tvingas vi se varsel av socialsekreterare, lärare och fältassistenter. Vi ser neddragningar på barns och ungas kultur. Vi ser neddragningar i bostadsproduktionen. Vi ser minskade ambitioner i alla de sektorer som vi vet är skyddsfaktorer för att hålla barn och unga borta från kriminalitet.

Samtidigt riktar ministern här kritik mot hur Stockholms stad sköter sina stadsdelsnämnder när man förstärker dessa delar, förstärker möjligheten att nå barn och unga genom fler fältassistenter och socialsekreterare som kan göra sitt jobb och finnas nära familjerna och gör särskilda satsningar på skolan. Fokus Järva, till exempel, är ett samlat grepp för att lyfta hela Järvaområdet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ser också att trygghetssiffrorna i Stockholm går åt rätt håll. Vi ser att polisen har fått bort öppna drogscener.

Jag tror att det är viktigt att vi hjälps åt, precis som Gunnar Strömmer och Christofer Fjellner pekar på i sin artikel. Vi måste dra åt samma håll. Då säger vi ja till poliser. Men vi socialdemokrater har också sagt: 1 krona till polisen, 1 krona till förebyggande. Det är också vad vi har levererat i opposition och vad vi gör i Stockholms stadshus.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Och det här är alltså riksdagen och inte Stockholms stadshus. Jag bara förtydligar detta med anledning av debatten som helhet.)

Fru talman! För att bekosta Gunnar Strömmers och Christofer Fjellners satsning på ordningsvakter i Stockholm ska man avfärda den skattesänkning som Stockholm och flera andra kommuner tvingades göra därför att regeringen, med Sverigedemokraterna och Gunnar Strömmers parti Moderaterna i spetsen, valde att sänka skatterna för de allra rikaste och inte räkna upp de anslag som landets kommuner är beroende av för att kunna ordna tryggheten brett.

I det förslag som Moderaterna står för i Stadshuset är det bland annat på trygghet man ska göra besparingar lokalt, eftersom man inte har velat höja skatten.

Kontentan av det vi hör här är att det kanske skulle kunna bli en och annan ordningsvakt, men det skulle bli färre fältassistenter och mindre pengar för att ordna de offentliga miljöerna, vilket också är viktigt för det trygghetsskapande arbetet. Det skulle också bli färre socialsekreterare.

Detta skulle innebära att satsningarna på att öka rättvisan och likvärdigheten i skolan och på att trygga skolan för alla oavsett var de bor, vilket långsiktigt kanske är ett av de viktigaste arbeten vi har att göra för att bryta nyrekryteringen, skulle gå om intet.

Denna politik håller inte ihop. Som vanligt när vi diskuterar dessa frågor ser regeringen bara den ena sidan och vägrar att se den andra. Detta arbete måste göras på båda håll - vi måste klara både att ha en stark välfärd och skola och att göra de uppsökande och sociala insatserna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste också klara den andra sidan, som är den hårda sidan. Här är jag glad att några konkreta insatser nu nämnts i talarstolen, även om de inte gjorde det i själva interpellationssvaret, för att vi ska få fler poliser på plats.

Det stämmer att vi haft det tufft att rekrytera poliser till Stockholm. Delförklaringar är - och det vet också Gunnar Strömmer - den arbetsmarknad Stockholmsregionen är, den bostadssituation Stockholm har haft och det löneläge de som arbetar i Stockholm har. Polisen måste göra mer för att öka attraktiviteten när det gäller att komma till vår region och kunna bo och leva där.

Vi har också varnat för vad en utebliven bostadspolitik innebär för just vår region. Inte gör den det enklare att rekrytera personal. Detta larmar inte bara polisen om utan också flera välfärdssektorer - men också företag. Det är en helt orimlig politisk verklighet att vi inte har verktyg för att lösa även det samhällsproblemet. Det skulle kunna leda till att öka attraktiviteten för välfärdsyrken men också till att kunna få fler poliser till Stockholm.

Det är ändå viktigt att hålla sig till den principiella frågan här: Är det kommunernas ansvar att upprätthålla tryggheten på gator och torg, eller är det polisen som har det övergripande ansvaret? Jag tycker mig se en skiftning här. I den artikel jag hela tiden hänvisar till är man ganska nöjd och skjuter över ansvaret på någon annan när det inte fungerar.

Jag skulle vilja se en lika pigg justitieminister när det kommer till att lösa just det här problemet som man ser i andra avseenden. Då kan det snabbutredas och läggas in både snabbspår och fler växlar för att lösa olika problem. Här skulle vi behöva väldigt mycket mer aktion för att se till att vi får fler poliser till Stockholm.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Jag har ägnat morgonen åt att åter läsa igenom artikeln i Expressen där justitieministern tillsammans med oppositionsborgarrådet här i Stockholm oroar sig för bland annat ordningsvakterna. Jag tänkte kommentera detta.

Jag sökte också efter idéer och svar på frågan jag ställde i min interpellation: Vad avser regeringen att göra för att Stockholm ska få fler poliser? Sanningen är ju att Stockholm inte har lika många poliser som övriga delar av landet. Jämfört med tillväxten de senaste åren ligger Stockholm mellan 800 och 1 000 poliser back. Det saknas alltså poliser i vår huvudstad.

Jag hade egentligen tänkt avsluta med denna fråga, men jag önskar att regeringen skulle ägna tid och kraft åt att besvara en så enkel fråga som vad regeringen gör för att säkerställa polistillväxten i Stockholm. I stället väljer man i artikeln - lite mindre i svaret i kammaren i dag - att oroa sig över utvecklingen i Stockholm efter maktskiftet för ett och ett halvt år sedan.

Jag vill poängtera att det som har skett i Stockholm är att vi har vänt utvecklingen. Efter att ensidigt ha fokuserat på ordningsvakter eller annat trygghetsskapande har man från Stockholms sida valt att förstärka stadsdelsnämndernas arbete för att kunna jobba långsiktigt, bryta nyrekryteringen och öka tryggheten på stadsdelsnivå.

Stockholm är en stor stad, och det krävs att man jobbar så nära det lokala man kan. Det innebär fler socialsekreterare, fler fältassistenter, ökad vuxennärvaro och därmed också ett ökat trygghetsarbete så nära vi kan komma dem som bor i vår stads olika delar.

Det finns möjlighet att lokalt anställa ordningsvakter om stadsdelsnämnderna så skulle vilja. Det finns inget förbud mot detta, men det leder ändå in på en principiell fråga. Som jag inledde med att säga saknas det poliser i huvudstaden. Den nationella förstärkningen har inneburit att det tillfälligt har kommit poliser till vår stad. Då ökar närvaron på gator och torg, och därmed kan fler som begår brott fängslas och dömas. Vi kan också öka tryggheten i vår stad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Av de förstärkningar som har gjorts drar jag slutsatsen att det gäller att få in fler poliser i det dagliga arbetet.

Det är polisen som har ansvar för trygghetsarbetet. Det är ingen annan än polisen som har våldsmonopol och som, enligt polislagen, har ansvar för att skapa och upprätthålla trygghet och säkerhet runt om i våra städer.

Vi i denna kammare ökade visserligen kommunernas ansvar för det brottsförebyggande arbetet förra sommaren. Det var en bra lagskärpning, och många kommuner gör ett fantastiskt jobb.

Jag skulle vilja ha svar på hur regeringen tänker när det gäller att få poliser på plats i Stockholm. Samtidigt som man har ökat kommunernas ansvar för det brottsförebyggande arbetet driver man in kommun efter kommun i en allt djupare välfärdskris som gör att kommunerna blir tvungna att spara in på fältassistenter, socialtjänsten och skolan. Detta rimmar illa med det som Gunnar Strömmer och Christofer Fjellner pekade på i sin artikel, det vill säga att kommunerna ska ta ett större ansvar för tryggheten.

Jag vill också fråga hur det trygghetsarbete vi har att göra i landets kommuner rimmar med att driva in dem i en välfärdskris.

Herr talman! Vi bär landet genom krisen, säger ministern. Jag skulle säga att det är vanligt folk som bär landet genom krisen och får ta de största smällarna.

Om jag får ta upp tråden och prata om det brottsförebyggande och det främjande arbetet undrar jag varför det är viktigt att spara på just landets kommuner.

Det har varit mycket prat om verkligheten, och jag undrar i vilken verklighet regeringen befinner sig i Rosenbad. Jag tror inte att det är den verklighet jag befinner mig i när jag besöker skolor i Huddinge och pratar med idrottsledare, fritidsledare och andra. DN skriver om detta. Där kan vi läsa att ungdomarna i dag väljer att delta i verksamheten innan basketträningen börjar, för de har inte längre råd att betala medlemsavgift i föreningen. Men innan basketträningen börjar kan de vara med och leka. Så ser det ut i Sverige i dag. Det är verkligheten.

Då får jag ställa en fråga till ministern. Tror hon att gängen får det lättare eller svårare att rekrytera barn och unga i en miljö där landets idrottsföreningar, kulturutövare, fritidsgårdar, skolor, välfärdsinstitutioner och statliga kulturinstitutioner får spara pengar? Resultatet av ett år med SD-moderatledd regeringspolitik är ju att fyra av fem institutioner måste spara. Nationalmuseum stänger på tisdagar. Taket rasar in på Naturhistoriska - bristande underhåll, men detta skedde under regeringens ansvar, så detta får vi sätta på kontot med framgångar. Landets kommuner blir i dag också tvungna att dra ned på kultur- och fritidsverksamheter.

Att ministern tar upp det brottsförebyggande i en verklighet där så många gör alltmer för mindre pengar får mig att tycka att skämskudden ska fram. Vi skulle vilja ha en regering som agerar och inte bara följer utvecklingen och lovar att det kanske kommer ett fritidskort någon gång i en framtid. Vi kräver ett agerande nu.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag tackar också Emma Ahlström Köster för att hon deltar i denna debatt.

Jag ska börja i Stockholm. Stockholm är en fantastisk stad. Det är landets huvudstad. Och det är ett rödgrönt styre både i Region Stockholm och i Stockholms stadshus.

I Region Stockholm måste det socialdemokratiskt ledda styret nu städa upp efter 16 år av högerstyre som har inneburit stora marknadiseringar, underskott och problem i vården. Det är klart att vi i vår region valde att höja skatten när staten underfinansierade stöden till landets regioner. Det är 18 av 21 regioner som gör stora underskott. Vi sa: Detta svek mot personalen och mot dem som behöver vården är orimligt - vi höjer skatten och ser till att vi kan satsa pengar på vården.

Vi gör det också möjligt för barn och unga att resa billigare med tunnelbana, pendeltåg och bussar i vår region, vilket faktiskt också är ett sätt att se till att de kan delta bättre i fritidsaktiviteterna. I Stockholms stad väljer vi dessutom att höja skatterna för att klara finansieringen av skolan.

Jag går tillbaka till temat för debatten. Allt fler skolor varnar för att regeringens underfinansiering av kultur i skolan gör att vi nu ser neddragningar även i skolan när det kommer till barns och ungas kultur. Jag tror att det var i går som det uppmärksammades att många kommuner oroar sig över detta.

De resursstarka skolorna, där det finns eldsjälar och resurser för att få kulturarbetare eller föreställningar att komma, kanske klarar av det. Men man oroar sig över att landets kommuner inte klarar av att erbjuda kultur i skolan i den omfattning som hade varit möjlig om statsbidragen i stället hade räknats upp. På precis samma sätt är det nu flera kommuner som säger att de inte klarar kulturen för barn och unga när det kommer till kulturskolan.

Min fråga om kultur- och konstutövarna - kulturarbetarna - hör också ihop med detta. Det kanske var väl drastiskt att säga att allting är ruttet i den moderatledda kulturpolitiken, för så är det ju inte; ministern räknade upp några delar som vi absolut kan vara överens om, exempelvis satsningar på kulturarbetarnas trygghetssystem. Det är något som vi initierade och bland annat utredde under vår tid i regeringen. Jag tycker att det är bra att vi får trygghetssystem och andra satsningar, som stipendier, på plats. Men medan man ger med ena handen drar man med andra handen bort en stor del av kulturarbetarnas möjligheter runt om i landet.

Man drar ned på stödet till folkbildningen, som är extremt viktig för det lokala och regionala konst- och kulturlivet. Det är en del av kulturens mylla. Kulturutredningen pekar på att våra studieförbund, folkhögskolor och folkbildningen har en enormt viktig roll, och indirekt är de en jätteviktig arbetsgivare för väldigt många. Där gör man ju neddragningar i hundramiljonersklassen, helt utan att göra några konsekvensanalyser.

Jag roade mig med att titta på påståendet att Socialdemokraterna inte har satsat på dessa områden. Under vår regeringstid växte kulturbudgeten till rekordstorlek. Vi ser nu i stället hur kulturbudgeten inte räknas upp. Vi ökade anslaget och utvecklingsbidraget till kulturskolan, som nu halveras. Vi ser att skolorna under vår tid hade möjlighet att göra sitt jobb på kulturområdet, och vi hade också velat gå före och säga att estetiska ämnen är viktiga för alla landets gymnasieelever. Det röstades ned här i kammaren av en högermajoritet.

Därmed återgår vi till pudelns kärna: Politik är prioriteringar. Varför är lyx-rot, lyx-rut och stora skattesänkningar för landets allra rikaste viktigare än att säkerställa kulturens infrastruktur för barn och unga i vårt land?

Herr talman! Jag noterar att jag fick ett nej på min första fråga, om regeringen och ministern avser att ta några som helst politiska initiativ för att avhjälpa den kostnadskris som landets kommuner och regioner men också kulturlivet befinner sig i.

Jag noterar också att ministern inte verkar ha analyserat läget. Det är anmärkningsvärt. Jag tänker återkomma till det i mitt anförande, för det kan väl inte på något sätt vara en överraskning att Sverige befinner sig i en inflationskris.

Hela valrörelsen handlade om hur vi bäst skulle möta det säkerhetspolitiska hot som Parisa Liljestrand nämner i sitt svar - hur vi skulle rusta Sverige starkt för den säkerhetspolitiska situation vi ser, med krig i Ukraina, i vårt närområde, men också hur vi skulle rusta landets kommuner och regioner starka för att se till att vi klarar vår välfärd. Jag uppfattade i alla fall att väldigt mycket av valdebatten handlade om just det.

Vi förlorade som bekant valet. I stället fick landet en SD-ledd regering.

Sedan ett år tillbaka har i alla fall jag analyserat läget när det gäller barn och unga och kultur, idrott och fritid i vårt land. Jag leder en arbetsgrupp som Socialdemokraterna har tillsatt.

Jag kan konstatera att väldigt mycket är känt. Men vi vet att klass har enormt stor inverkan på om man deltar i kulturlivet. Vi vet att geografi i bemärkelsen avstånd och om man bor i centrala delar av våra städer betyder mycket. Vi vet också att ekonomi är en viktig faktor för att barn och unga, som den här interpellationen handlar om, ska ha råd och möjlighet att delta i idrottsliv och friluftsliv.

Vi vet också att andra faktorer som kulturell bakgrund och kön används för att förklara att vi lever i skilda världar. Vissa deltar i kulturen, idrotten och friluftslivet i enormt stor utsträckning, och andra står långt ifrån.

Med den kris vi befinner oss i växer klyftorna och skillnaderna i vårt land. Hushållens ekonomi har försämrats de senaste åren. SD-regeringen verkar stå passiv inför den kris som vanligt folk nu genomlider. Vi ser att tio års reallöneökningar har utraderats och att matpriserna har stuckit iväg kraftigt och stigit mer än i jämförbara länder i vårt närområde.

Men till saken. Detta har också påverkat våra kommunala kulturskolor, som tvingas spara. Nio av tio kulturskolor sparar. Vi ser hur inflationen pressar kultur- och fritidsförvaltningarna och politikerna runt om i landets kommuner. Fyra av fem statliga institutioner sparar, och 55 procent av landets kommuner säger att man gör neddragningar i just barns och ungas fritids- och kulturverksamhet.

Jag tänkte återkomma till det jag skulle kommentera - att politik är prioritering. Det här är andra året som regeringen styr under inflation. Det är den andra budgeten som regeringen lagt fram i den här kammaren. Det är andra gången som regeringen prioriterar stora skattesänkningar för landets allra rikaste och låter vanligt folk betala. Hur kommer det sig att regeringen gör den prioriteringen och pressar vanligt folk i stället för att se till att vi räddar alla barns och ungas möjligheter till en aktiv fritid?

Med det vill jag ställa frågan igen. Kommer ministern att genomföra satsningar för att alla barn och unga ska kunna delta i landets kultur- och idrottsverksamheter?

Fru talman! Jag tycker att det här replikskiftet blir ganska tomt. Det blir på något sätt innehållslöst.

Vi byggde ju ut polishögskolan, och vi fick ut fler poliser. Vi såg till att lagstiftningen skärptes när det gäller en rad olika straff, och det finns nu möjlighet att lagföra fler förbrytare och kriminella. Man ser dagligen rapporter om att häktena här i Stockholm är överfulla och att fängelserna är överfulla. Det är ju resultatet av en omläggning av kriminalpolitiken, där vi började med ett ganska tomt bord 2014.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Preventiva vistelseförbud

Jag tror dock att både ledamoten och jag kan konstatera att 17 av 21 propositioner och skrivelser förra året hade en socialdemokratisk avsändare i form av utredningar. Om ledamoten kallar socialdemokratisk politik innehållsfattig eller innehållslös får jag nog alltså be honom att backa bandet och läsa igenom dessa 17 av 21 propositioner för att spåra var någonstans de initierades.

I dag debatterar vi ju någonting som vi faktiskt är i stort sett överens om: Vi vill ha en utvärdering av den nya lagstiftningen och tycker att regeringen borde kunna möta oss och säga att man ska göra en utvärdering. Ni säger också detta i texten, Fredrik Kärrholm, men är inte villiga att köpa reservationen.

Det vi efterfrågar här är att man ser till att lyssna på landets kommuner. Vi skärpte en lag förra året, och det handlade om att det brottsförebyggande arbetet skulle bli ett kommunalt ansvar. Varför ser man då till att spara på landets kommuner i en ekonomisk kris? Varför öppnar inte finansminister Elisabeth Svantesson plånboken och ser till att vi slipper det kortsiktiga avskedandet av exempelvis socialsekreterare när ekonomin viker?

Detta borde Fredrik Kärrholm ta med till den moderata riksdagsgruppen och ha en liten workshop om - kanske skriva en rapport - för att sedan komma tillbaka till kammaren med lite innehåll och lite mer politik för att rädda de förebyggande verksamheterna i vårt land.