Linus Lakso

Fru talman! Tack så mycket, Tobias Andersson, för anförandet! Det är nästan rörande hur stolt Tobias Andersson är över mandatperioden. Men det väcker en del frågor när det gäller de påståenden som framfördes.

Mer energi till Sverige, var en av de saker som Tobias Andersson nämnde. Då blir jag lite nyfiken på vad det är Tidöpartierna har åstadkommit som har bidragit med mer energi till Sverige.

Effektbalansen har blivit bättre, nämnde Tobias Andersson. Det kan man absolut läsa i Svenska kraftnäts senaste balansrapport. Men vad är det som har bidragit till att effektbalansen har blivit bättre? Är det någon form av fossilfri energi, eller vad är det som har gjort att det har blivit så här?

Tobias Andersson nämnde också att vi i oppositionen skulle vara väldigt oeniga om energimålen. Men här kan man säga att djävulen finns i detaljerna. Det som Miljöpartiet har föreslagit är att tillgängliggöra mer el, det vill säga inte att det bara ska produceras mer. Vi inkluderar energieffektivisering i vårt mål. Det har en potential på ungefär 25–30 terawatttimmar och ligger alltså ganska mycket i paritet med övriga partiers mål.

Sedan ska såklart nämnas att Tidöpartiernas politik har lett till en tvärnit för utbyggnaden av ny kraftproduktion, så i det här läget kommer det naturligtvis att bli svårt att redan till 2030 uppnå de siffrorna. Detta var något som vi diskuterade för ungefär två år sedan.

Sedan har man ju från industrins sida varit väldigt tydlig med att man efterfrågar siffersatta mål till 2030 och 2035. Det är synd att Tidöpartierna inte har lyckats tillmötesgå industrin när det gäller detta.

Sist men inte minst: Kraftlyftet. Vad har det resulterat i så här långt?

Fru talman! Före valet lovade Elisabeth Svantesson att ny kärnkraft skulle börja byggas inom 100 dagar, och Ulf Kristersson lovade att det skulle ske utan subventioner. Regeringen har målat upp en vision om tio nya kärnkraftsreaktorer för att kunna möta en konsumtion på 300 terawatttimmar.

Nyligen meddelade Niklas Wykman att det inte blir några tio nya kärnkraftsreaktorer. Det blir nog inte fyra reaktorer heller, för det finns inte ens ansökningar för två. Det är alltså högst osäkert om det blir något alls eftersom det inte finns några beslut. Samtidigt har man stoppat utbyggnaden av all annan kraftproduktion, och utbyggnadstakten har minskat med 75 procent.

Min fråga till Niklas Wykman blir därför: Var ska elen komma från för att regeringen ska nå sitt mål om 300 terawattimmar?

Fru talman! Det är ett allvarsamt ämne som vi pratar om i dag. Det handlar om liv och död. Jag har själv faktiskt förlorat en nära vän, en av mina barndomsvänner, i en trafikolycka. Alla som har förlorat en nära vän eller anhörig vet vilken sorg det är. Varje person som dödas i eller av trafiken är en för mycket.

Vi har kommit en bit på vägen i Sverige när det gäller trafiksäkerhet, men vi är långtifrån i mål. Mer behöver göras. Det krävs ett ökat fokus på oskyddade trafikanter. Jag kan tyvärr konstatera att utvecklingen här har gått åt fel håll. Antalet allvarligt skadade i trafiken har ökat, och den största ökningen är just i gruppen oskyddade trafikanter, särskilt bland dem som går och cyklar.

Varje år skadas eller dödas fler än 3 000 fotgängare eller cyklister i kollisioner. Över en tredjedel av dem som omkommer i trafiken är oskyddade trafikanter, trots att de står för en betydligt mindre del i trafikarbetet. Det är alltså statistiskt sett farligare att gå eller cykla än att köra bil.

Sedan nollvisionen infördes har det varit ett starkt fokus på biltrafiken. Man har byggt två-plus-ett-vägar, infört mötesseparering, anlagt vajerräcken och byggt bort farliga korsningar till cirkulationsplatser. Det är väldigt bra.

Fokus har varit på att förbättra trafikmiljön för att minimera konsekvenserna av mänskliga misstag, medan trafiksäkerheten för cyklister tyvärr ofta reduceras till en beteendefråga där man uppmanas att använda cykelhjälm, reflexväst och så vidare. Det är naturligtvis inget fel i det; det är tvärtom väldigt bra. Men det blir en dubbelmoral när det gäller vad man lägger fokus på. Trafiksäkerhet handlar naturligtvis om både trafikmiljö och beteende, och vi behöver behandla trafikslagen lika. När en människa dör i trafiken är det en familj som förlorar en nära anhörig eller någon som förlorar en nära vän. Det visar på behovet av en uppdaterad nollvision där cykling behandlas som ett självständigt trafikslag, där cykel och gång får en plats mer än på ett hörn och prioriteras på riktigt både i trafiksystemet och i budgetprocessen.

Nollvisionen är en väldigt viktig del av den svenska trafikpolitiken, men den skulle verkligen behöva breddas och utvecklas. Vi har fokuserat väldigt mycket på dem som dör i trafiken. Nu behöver vi också lägga fokus på dem som dör av indirekta konsekvenser från trafiken via ökad dödlighet av sjukdomar och från partiklar, buller och utsläpp.

Nästan en tredjedel av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser orsakas i dag av inrikes transporter, huvuddelen från vägtrafiken. Det här får vidare konsekvenser. Enligt IVL dör som sagt närmare 7 000 personer årligen till följd av luftkvaliteten. En stor del av detta är orsakat av trafiken som den ser ut i dag. Årligen är det 200–300 personer som omkommer i trafikolyckor. Vi menar därför att det är hög tid att uppdatera nollvisionen och fatta ett beslut i Sveriges riksdag om att nollvisionen ska inkludera både dem som dör i trafiken och dem som dör av trafiken.

Fru talman! Att hålla hastigheten är ett av de bästa sätten att minska antalet döda i trafiken. Därför välkomnar jag Trafikverkets förslag om att kunna övervaka hastigheten längs sträckor. Om alla höll hastigheten visar beräkningar att ungefär 50 liv per år skulle kunna sparas. Kom ihåg: Varje liv räknas!

Vi ser också att Sveriges kommuner skulle behöva få ökade befogenheter när det gäller regelefterlevnad i trafiken. En kommun har rätt att besluta om hastigheten på kommunala gator och vägar, men kommunen får sedan inte säkerställa att reglerna efterföljs. Det enda som står kommunen till buds är fysiska farthinder eller att invänta polis, som ju ofta kan vara upptagen med annan – grövre – brottslighet. Jag menar att det vore ett effektivt utnyttjande av resurser om kommunerna kunde göra mer. Därför behöver de få ökad befogenhet att sätta upp trafikövervakningskameror och integrera dem i polisens system.

Fru talman! Det här kan man läsa betydligt mer om i betänkandet och i vår motion. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 om en nollvision och reservation 5 från Miljöpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Jag känner till Magnus Jacobssons engagemang för Ukraina. Det välkomnar jag verkligen. Då blir det också otroligt märkligt att man kan sitta och fatta beslut i den här kammaren om att subventionera fossila bränslen med 57 miljarder.

Även om vi inte importerar olja direkt från Ryssland upprätthåller vi en efterfrågan i Europa. Vi i Europa lägger mer pengar på att köpa fossila bränslen från Ryssland än vad vi lägger på att stötta Ukraina. Jag är den förste i den här kammaren som skulle vilja stötta Ukraina ännu mer.

Sanningen är att det tog två år för regeringen att stoppa direktimport av LNG från Ryssland till Sverige. Det gjordes först efter påtryckningar från Miljöpartiet.

Vi föreslog också ett utskottsinitiativ för ganska många år sedan, direkt efter den fullskaliga invasionen, om att omedelbart stoppa alla fossila bränslen från Ryssland. Sveriges nuvarande minister för civilt försvar sa då att man absolut inte skulle göra det eftersom det skulle legitimera miljöpartistisk politik. Det är alltså en sådan regering, med den typen av ministrar, som Sverige har.

Jag välkomnar verkligen Magnus Jacobssons engagemang för Ukraina, men det mesta går i fel riktning när det gäller att fasa ut fossila bränslen. Det är tvärtom den källa som har ökat allra mest. Regeringen borde ha pressat på mycket hårdare för att tidigare stoppa importen från Ryssland till Europa.

Fru talman! Tack för frågorna, även om det kanske mer var påståenden från Magnus Jacobsson.

Svaret är ganska enkelt. Det jag har kritiserat är den plan som läggs för tiden framåt i och med den proposition som lades på riksdagens bord förra året vad gäller ambitionerna för att återta det eftersatta underhållet.

Jag tycker att det går för långsamt. Det är för låg ambitionsnivå att skjuta 85 procent av underhållsskulden på den svenska järnvägen framför sig till efter 2037, när vi ser hur svenska tågresenärer varje dag drabbas konstant av tågförseningar. Jag tycker att det är för sent, för lite och för låg ambition.

När det gäller nya stambanor är det korrekt som Magnus Jacobsson påstår. De är påbörjade. Problemet är att man har stoppat hopbygget av de påbörjade stambanorna så att det går att åka tåg på nya stambanor Stockholm–Malmö och Malmö–Göteborg.

Det är om möjligt ännu värre att investera väldigt stora pengar för att påbörja ett projekt för att sedan stoppa hopbygget av järnvägen. Då får man inte ut den nytta som det skulle ha gett med nya stambanor.

Det fanns en påbörjad planering av nästa steg i projektet, som man kan kalla det om man vill vara mer nogräknad, för att knyta ihop Sverige med nya stambanor. Ett av de första beslut som regeringen fattade var att stoppa den planeringen.

Och inte nog med det, man åkte också till EU och bad att få ta bort de projekten från TEN-T-kartan så att vi inte kommer att få några som helst EU-pengar för detta.

Fru talman! Tack, Helena Gellerman, men jag undrar nog om inte ledamoten har drabbats av en liten minnesförlust här. Liberalerna var också en del av januariavtalet och samarbetet med den förra regeringen. Frågan kan likaväl ställas till Liberalerna om varför man inte krävde alla saker som Helena Gellerman rabblar upp här.

Sanningen att säga skedde den stora ökningen av pengar till underhåll under den förra regeringen. Som jag nämnde tidigare ökade den förra regeringen underhållet med 100 procent under den mandatperioden. Det var en dubblering, jämfört med de 5 procent som man ökar med nu.

Det är tack vare den stora satsningen som man nu har råd att köpa in större, mer rationella fordon och så vidare. Där behöver takten bara öka. Här lägger sig regeringen på en otroligt låg ambitionsnivå där man mest skjuter underhållsskulden på framtiden. Det kommer att få konsekvenser.

Vi hade, om ledamoten inte minns, beslutat om och påbörjat investeringar i nya stambanor för mer kapacitet på järnvägen. Ledamoten undrade varför vi inte påbörjade det vi hade sagt. Det var precis det vi gjorde, vill jag upplysa Helena Gellerman om. Men det har regeringen stoppat.

Nu kommer vi att stå med underkapacitet under fler decennier än vad som hade varit nödvändigt – precis som Skellefteå–Luleå står utan järnväg längs kusten på grund av att den tidigare alliansregeringen stoppade investeringar i ny järnväg.

Det här är ett mönster som tyvärr upprepar sig, där svenska tågresenärer drabbas i slutändan. Vi hade de värsta förseningarna på över ett decennium förra året under denna regering.

Fru talman! Det vi ser av ökat underhåll är ett resultat av den förra nationella planen, som Liberalerna i och för sig var med och beslutade om men tyvärr förhandlade ned med 100 miljarder, vilket har lett till bristande resurser. Det är vi i Miljöpartiet som väldigt länge har velat styra upp Trafikverket. Det är bra att regeringen äntligen genomför Miljöpartiets politik, men tyvärr görs det inte fullt ut. Det behövs en tydligare uppdelning, så att vi faktiskt får ett fokus på järnvägen. Vi anser inte att det finns ett helhetsansvar i dag.

Frågan om hur detta ska utföras togs också upp. Ja, precis – det behöver bli ett betydligt mer rationellt utförande. Som svar på frågan kan jag bara konstatera att Trafikverket först sa att det var helt omöjligt att återta mer än 15 procent av underhållet till 2037 men knappt ett år senare, vid sitt senaste besök i trafikutskottet, gav beskedet att det nog visst är möjligt, vilket är precis det som jag och Miljöpartiet har hävdat. Genom att sätta press, få bättre struktur och upphandla industriella och rationella processer kan vi återta underhållet snabbare.

Parallellt med det kan vi öka kapaciteten på den svenska järnvägen. I dag tar det tyvärr alltför lång tid, men vi hävdar att det går att pressa och styra även där, så att vi kan bygga ut järnvägen fortare. Vi ser att det är möjligt i andra länder att bygga järnväg fortare, mer rationellt och mer kostnadseffektivt än vi gör i Sverige. Det är precis det vi har sagt under hela den här mandatperioden och även drev under förra mandatperioden. Det är bra att regeringen agerar i den riktningen. Men det är för lite och för långsamt, och investeringarna i ny järnväg uteblir helt.

Fru talman! Jag tackar Thomas Morell för svaren.

Jag får passa på att ställa frågan till ledamoten: Är det då så att Göteborg–Alingsås finns med i den plan som Trafikverket har lagt fram under styrning av den här regeringen? Det är min första motfråga.

När det gäller godset kan jag bara hålla med. Men grundproblemet är ju kapacitetsbrist, som även godstrafiken lider svårt av. Järnvägen är för hårt belastad. Man behöver köra väldigt många tåg. Det blir väldigt lite tid att underhålla järnvägen. Belastningen blir mycket hårdare än vad järnvägen är byggd för. Då säger det sig självt att man behöver bygga ut järnvägen. Men det är precis det som Thomas Morell, Sverigedemokraterna och den här regeringen har satt stopp för.

Vad visar då den utredning som den här regeringen gav Trafikverket i uppdrag att ta fram? Vi vill bygga nya stambanor, men vi har inte låst oss vid en exakt hastighet. Det viktiga är inte om det ska vara 250 eller 320 utan att de byggs. Ni vill däremot stoppa hela projektet. Man kan bygga 41 mil ny järnväg med hög standard. Man kan bygga fristående. Man skulle kunna bygga på brobana. Det skulle kunna göras snabbt, rationellt och effektivt med nya metoder. Alternativet blir att bygga 35 mil dubbelspår. Det kommer att bli dyrt och ge stor påverkan på befintlig trafik. Man kommer inte att kunna bygga med samma kvalitet, eftersom den gamla järnvägen är krokig.

Det framstår bara som alltmer dumt att stoppa nya stambanor. Det är väl bara att beklaga att svenska folket på grund av den här regeringens beslut kommer att få leva med tågförseningar i större utsträckning än vad som hade behövt vara fallet.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Frågor i slutrepliker får betraktas som retoriska.)

Fru talman! Tack så mycket för frågorna, Thomas Morell!

Jag börjar med Trafikverket. Jag kan bara beklaga att Thomas Morell och Sverigedemokraterna inte valde att gå vidare med utskottsinitiativet om att dela upp Trafikverket i två myndigheter. Då skulle vi ha en myndighet som faktiskt kan hålla koll på vägen och en myndighet som kan ha en helhetssyn över den svenska järnvägen. Om det är någonting vi är överens om är det att det inte fungerar som det är i dag.

Vi kan bara beklaga det. Nu behöver man verkligen agera. Jag ser inte att det har hänt speciellt mycket, trots påståendena om att man har styrt upp Trafikverket. Det återstår verkligen att se.

När det gäller rapporten från Riksrevisionen som du hänvisar till, och hur man prioriterade, gjorde Riksrevisionen ett misstag där. Det är de samhällsekonomiska kalkylerna, inte ett riksdagsbeslut, som ligger till grund för den. Det är inte riksdagen som har beslutat hur Trafikverket ska beräkna vad som är samhällsekonomiskt lönsamt eller inte.

I sådana beräkningar finns det alltid val att göra. De valen utgår inte minst från vad man prioriterar, till exempel om man prioriterar klimatet. En brist i dem är att man värderar en bilists tid högre än en tågresenärs. Det kan jag tycka är fel. Det handlar också om vilken kalkylränta det ska vara och så vidare. Man kan alltså inte utgå från den kritiken, eftersom den inte är befogad.

När det gäller tunga fordon ska jag utveckla det mer. Men det är absolut regeringen som har dödat den marknaden. Det är också precis vad branschen själv säger i den rapport som den nyligen släppt.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Så här det sista året i mandatperioden vill jag ändå påminna ledamöterna om att alla talar via talmannen. Duande och sådant ska alltså inte förekomma.)

Fru talman! Det här är ju sista budgetdebatten för mandatperioden, och därför passar det bra att summera infrastrukturminister Andreas Carlsons och Tidöpartiernas transportpolitik.

Jag ser att det redan suckas! Nej, det blir inte roligt – det kan jag intyga.

Låt mig börja med tågen. Andreas Carlson har ju upprepat vackra ord om att regeringen välkomnar alla transportslag, men inget kunde tyvärr vara mindre sant. I stället har vi sett hur Tidöpartierna fullkomligt har raserat utbyggnaden av den svenska järnvägen och möjligheten att åka tåg.

Det första och mest långsiktigt skadliga som Andreas Carlson gjorde var att stoppa investeringen i nya stambanor och därmed kasta bort tiotals miljarder i medfinansiering från EU som hade kunnat ge Sverige ny järnväg.

Tågresandet i Sverige har mer än fördubblats de senaste decennierna. Näringslivet vill frakta mer gods klimatsmart på järnväg, och för de flesta människor är det självklart att det behövs mer järnväg. Men det är det inte för infrastrukturminister Andreas Carlson. Han har i stället stoppat investeringar i nya stambanor i södra Sverige, och i norra Sverige saknas beslut om viktiga satsningar, inte minst Nya Ostkustbanan.

Detta är tyvärr bara en tragisk förlängning av tidigare borgerlig politik där man blockerar påbörjade satsningar i den svenska järnvägen och låter den förfalla. Norrbotniabanan blev över ett decennium försenad på grund av alliansregeringen, och nu har man presenterat ytterligare en plan som vägrar att ta investeringsbehoven i svensk järnväg på allvar.

Möjligheten att åka nattåg stoppas över hela Sverige med Andreas Carlson vid rodret. Nattågen mellan Göteborg och Umeå lades ned för snart ett år sedan, och kort därpå var det nattågen mellan Göteborg och Duved i Jämtland. De populära nattågen mellan Stockholm och Berlin läggs snart ned. Så sent som för någon vecka sedan fick vi veta att de helt avgörande nattågslinjerna till norra Norrland försämras kraftigt. Det är en katastrofal utveckling.

Vi behöver bättre underhålla den järnväg vi har, men här har Andreas Carlson lagt sig på en oacceptabelt låg ambitionsnivå med en ökning av järnvägsunderhållet på ynka 5 procent. Det innebär att 85 procent av underhållsskulden skjuts långt in i framtiden efter 2037. Om bara 15 procent av underhållsskulden kan återtas till 2030 med regeringens plan, hur ska man då klara att återta resterande 85 procent under ungefär samma tidsperiod?

Detta kan jämföras med när Miljöpartiet satt i regering. Under den perioden ökade underhållet med över 100 procent. Det är alltså en fördubbling, och vi lägger fram en plan för att återta 100 procent av underhållet till 2030. Vi ser också resultatet av de stora ökningar som gjordes under föregående regering. Det är egentligen det resultatet som flertalet av Tidöpartierna nu står och skryter om, det vill säga att underhållet verkligen har kommit igång. Men det behövs betydligt högre ambitioner än så.

Många företag vill också använda järnvägen som ett pålitligt och miljövänligt sätt att transportera gods, men i stället för hjälp från regeringen har man fått höjda banavgifter och borttagen miljökompensation. Banavgifter för tunga godståg har ökat med över 600 procent på 15 år. Det är inklusive en höjning på 55 procent mellan 2024 och 2025. Det har lett till att industrin har tvingats flytta stora mängder gods från järnväg för att lyckas hålla ned kostnaderna.

Den här regeringens misskötsel av den svenska järnvägen får konsekvenser för vanligt folk. Förra året slogs ett dystert rekord, nämligen fler försenade tåg än på över ett decennium. Vi ska komma ihåg att det bakom siffrorna döljer sig en verklighet för svenska hushåll och företag. Det handlar om att under oräkneliga timmar sitta fast i kvava tåg eller stå på perrongen i regnet utan besked. Det handlar om uteblivna leveranser, missade arbetstimmar, missade hämtningar på förskolan, förseningar till viktiga möten, förseningar till bröllop eller förseningar till den här debatten – som jag råkade ut för. Det handlar om känslan av att komma hem när den gemensamma middagen redan har kallnat.

Sverige behöver i stället omedelbart återuppta planeringen för att bygga ut och rusta upp järnvägen i hela landet, inte minst bygget av nya stambanor, beslut om dubbelspår på Nya Ostkustbanan, påskyndad utbyggnad av Norrbotniabanan och prioritering av ny järnväg mellan Oslo och Stockholm – för att nämna några exempel. Nattåg och stark regionaltrafik i hela landet borde vara en självklarhet.

Fru talman! Flyg och sjöfart har sina stora fördelar. Låt mig börja med sjöfarten. Inget annat transportslag kan transportera lika stora volymer gods på ett så energieffektivt sätt. Flyget har den stora fördelen att man kan ta sig långa sträckor på kort tid, och vi kommer att behöva flyg även i framtiden – inte minst ambulansflyg, brandflyg och militärt flyg.

Det som både sjöfarten och flyget har gemensamt är beroendet av fossila bränslen och svårigheten att elektrifiera inom överskådlig framtid. Då behöver vi naturligtvis producera hållbara bränslen för att säkra en hållbar framtid för både flyget och sjöfarten.

Med tanke på alla vackra ord från minister Carlson hade man kunnat tro att satsningen på hållbart flygbränsle och bränsle för sjöfart är i full gång. Men tyvärr har vi mest mottagit besked om att planerade satsningar avbryts i Sverige. I Ö-vik och Långsele har man avslutat eller skjutit upp planer. Skellefteå Kraft och medinvesterare tvekar på grund av uteblivet stöd från regeringen.

Ur säkerhetssynpunkt hade det varit minst sagt önskvärt om Sverige kunde tillverka egna flygbränslen till alltifrån Jas Gripen till ambulanshelikoptrar och Kustbevakningen. Då skulle vi också säkra eget fartygsbränsle för alltifrån fraktfartyg till flottan.

Från företrädarna för Tidöpartierna får vi höra att det i stället för brist på politik är flygskam som är problemet. Jag tycker att det är otroligt dåligt att man inte ens kan investera i denna helt nödvändiga utveckling i Sverige, där vi har väldigt goda förutsättningar.

Just fossilfrihet och elektrifiering har såväl Andreas Carlson som Ebba Busch, Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari pratat mycket om. Men hur ser det ut i verkligheten? Ett gott råd från livscoachen är att se till vad människor, inte minst regeringen, gör snarare än vad de säger.

Elektrifieringen av både transportsektorn och industrin har bromsat in kraftigt. Just elektrifieringen är nog regeringens allra största misslyckande. Den energikälla som har ökat mest under denna mandatperiod är nämligen i stället fossila bränslen, med 15 terawattimmar i årlig användning bara mellan 2022 och 2024.

Anledningen är såklart att man har lagt 57 miljarder på att subventionera fossila bränslen i stället för att lägga de pengarna på att stötta hushållen att byta till elbil, till billig kollektivtrafik och så vidare.

Branschorganisationen Mobility Swedens senaste rapport visar på en dyster utveckling. Elektrifieringen av transportsektorn till 2030 blir väsentligt lägre än tidigare prognoser visat. Samtidigt hade Sverige under förra året en rekordstor export av begagnade elbilar till andra länder, som har en tydlig plan för elektrifieringen.

Lika mörkt ser det ut när det gäller tunga transporter. Svenska företag som Volvo och Scania står beredda med elektrifierade tunga fordon som kan sjösättas på marknaden. Men den här regeringen har dödat hemmamarknaden totalt. Det är inte bara dålig klimatpolitik; det är också usel näringslivspolitik. Allt detta sker dessutom i ett läge där Europa lägger mer pengar på att köpa fossila bränslen från Ryssland än vi lägger på att stötta Ukraina.

Detta får naturligtvis konsekvenser för klimatet. Förra året ökade Sveriges utsläpp med 7 procent. Det är den största ökningen på 15 år, mitt i en lågkonjunktur. Sverige är nu det land i EU vars utsläpp ökar allra mest. Och en stor del av detta sker inom transportsektorn. Där ökade utsläppen med hisnande 20 procent.

Fru talman! Vi behöver en ny regering, en regering som tar ansvar för Sveriges och Europas säkerhet genom att öka produktionen av inhemska hållbara bränslen och som ökar takten i elektrifieringen. Vi behöver en regering som ser till att det blir billigt att resa hållbart var du än bor i Sverige. En elbilsoffensiv skulle göra så att den som behöver bil kan leasa en elbil för 1 500 kronor i månaden. Och man kan se till att det blir billigt och attraktivt att ta kollektivtrafiken. Vi vill som sagt ha ett Sverigekort så att det kostar under 500 kronor i månaden att åka kollektivtrafik i hela landet.

Vi behöver en regering som även bryr sig om den svenska järnvägen genom att återta underhållsskulden, genom att sänka banavgifterna och genom att bygga ut järnvägen med tillräcklig kapacitet med nya stambanor i hela landet, från Luleå i norr till Malmö i söder.

Fru talman! Med detta vill jag passa på att önska alla en riktigt god jul.

Fru talman! Tack för svaren så långt, Maria Stockhaus! Jag blev dock inte riktigt klok på vilka satsningar på hållbart flygbränsle som görs. Det får Maria Stockhaus gärna förtydliga i nästa svar.

Sedan håller jag med om att mer hade kunnat göras tidigare. Vi hade gärna varit mer offensiva både vad gäller underhållet och vad gäller att bygga ut järnvägen för att få en tillräcklig kapacitet.

Faktum är dock att den här regeringen endast skjuter problemet på framtiden. Ynka 15 procent kommer att återtas till 2037.

Då blir frågan: Hur har man då tänkt hinna återta resterande 85 procent när det gäller underhållet till 2050 – det är alltså ungefär samma tidsperiod? Man påstår ju att det inte är möjligt att återta mer än 15 procent till 2037.

Nu säger i och för sig Trafikverket redan att det är fel. Det går att återta snabbare, precis som Miljöpartiet också har sagt. Det är klart att det är möjligt om man trycker på. Men det saknas pengar i den här regeringens plan. Känns det då inte lite som ett misstag att ha skjutit till för lite pengar? Det blir min följdfråga.

Återigen: Jag vill gärna veta hur satsningen på hållbart flygbränsle ser ut eftersom vi mest har fått ta emot besked om planerade satsningar som inte görs i Sverige. I Ö-vik har man skjutit planer på framtiden. I Långsele hade ett stort företag planer på att investera i produktion av hållbart sjöbränsle och flygbränsle. I Skellefteå är stora satsningar på gång. Men jag har pratat med både Skellefteå Kraft och de investerare som ligger bakom detta, och de är väldigt oroliga för regeringens totala handfallenhet och efterlyser handlingskraft.

Min fråga kvarstår alltså.

Fru talman! Tack, Maria Stockhaus, för anförandet! Jag har några frågor. När det gäller flyget är jag inte alls orolig för att komma överens med Centerpartiet. Tvärtom är det ju vi som gör stora satsningar på inte minst hållbart flygbränsle.

Ska vi kunna flyga hållbart i framtiden är det en nyckelfaktor att faktiskt producera hållbart flygbränsle. Vilka volymer man kan producera på ett hållbart sätt får framtiden utvisa, men ett som är säkert är att man behöver satsa. Jag undrar helt enkelt vilka satsningar Tidöregeringen gör för att få igång produktionen av mer hållbart flygbränsle och sjöbränsle.

Sedan vill jag korrigera en sak när det gäller vägunderhållet. Jag vet inte hur Maria Stockhaus har läst vår budget, men det hon säger är helt enkelt inte sant. Vi lägger precis lika mycket på underhåll av vägar som regeringen gör. Vi tycker ju att de vägar vi har ska vara väl underhållna. Det är de fossila bränslena vi ska komma bort ifrån när det gäller vägtrafiken.

Sedan var det väldigt mycket skryt om järnvägsunderhållet. Då kan vi titta på lite siffror och jämföra med föregående regering. Vi höjde underhållet med 100 procent under förra mandatperioden. Det var en dubblering. Det är också den dubbleringen som ligger till grund för det som Maria Stockhaus med flera nu skryter om, alltså att vi får mer underhåll på järnvägen just nu. Regeringens plan, som man pratar om, är nämligen inte beslutad än. Tvärtom tog man i början av den här mandatperioden bort underhåll från järnvägen.

Vi kan konstatera att 85 procent av underhållsskulden kommer att vara kvar till 2037. Är Maria Stockhaus nöjd med det, med tanke på hur det ser ut på svensk järnväg i dag?

Fru talman! Det var ett av många magstarka påståenden i denna debatt som Camilla Brodin nu kom med. Hon talar om ekonomiskt ansvarstagande. I budgeten utfärdar ju regeringen inte mindre än 840 miljarder totalt i subventioner och kreditgarantier till ett enda kraftslag. Det är radikalt mycket dyrare än Miljöpartiets satsningar.

En av de stora budgetposterna är satsningen på grön baskraft. Vi lägger drygt tre gånger så mycket som regeringen på detta, och det är efterfrågat av industrin och nödvändigt för kraftsystemet.

Det andra vi lägger mycket pengar på är energieffektivisering. Som jag nämnde är det otroligt smart.

Pressar vi ned elbehovet med 10 procent kan man trycka ned elpriset med 50 procent. Beräkningar har visat att hushållen kan spara uppåt 100 miljarder per år.

Frågan handlar sällan om hur mycket pengar man satsar, även om ni slösar betydligt mer, utan om hur effektiva satsningarna är och vad de ger tillbaka. Era kärnkraftssatsningar är ungefär tre gånger så dyra och kommer inte inom en rimlig tid över huvud taget.

Vad gäller havsvinden godkände vi Kriegers flak. Den hade gjort otroligt stor nytta om den hade kommit på plats. Men detta har regeringen effektivt stoppat. Till skillnad från det vi var överens om i den tidigare energiöverenskommelsen, nämligen att man skulle ta bort Svenska kraftnäts uppdrag att bygga ut elkablarna, ska man nu i stället bygga elkablar till Norrbotten för att jämna ut effektbalansen. Det är ganska dumt och ineffektivt när inte minst SE4 och Skåne behöver billigare el här och nu.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Vi godkände som sagt hundra procent av de ansökningar som kom in och som vi hann besluta om under föregående mandatperiod.

Den här regeringen har avslagit 83 procent av de ansökningar som man har beslutat om. Det är också ett tjugotal som man inte har fattat beslut om och som ligger på regeringens bord. Det regeringen har sagt nej till motsvarar alltså hela Sveriges energianvändning.

Fru talman! Det är bra att Camilla Brodin ytterligare sätter fingret på regeringens totalt misslyckade politik för elektrifiering. Hela poängen med att bygga ut mer el är nämligen att vi ska använda den till något. Jag tycker att vi ska använda den till att ersätta fossil energi, för det är bra för klimatet, för Sveriges konkurrens och för vår säkerhet.

Under det senaste året har Sverige haft ett historiskt stort elöverskott, där vi exporterar 39 terawattimmar. Det är absolut bra på sätt och vis, för vi trycker undan tysk och polsk kolkraft, till skillnad från när Alliansen styrde, när Sverige på många års basis var beroende av import av just tysk och polsk kolkraft. Det såg Miljöpartiet till att styra upp.

Det stora problemet är dock den havererade politiken för elektrifiering, där vi ser att det går åt fel håll inom transportsektorn. Scania och Volvo står redo och har utvecklat tunga ellastbilar, men regeringen har förstört hela hemmamarknaden genom att gynna det fossila i stället för att gynna elektrifieringen. Här står vi med massor av förnybar och fossilfri el som vi skulle behöva använda för att ställa om. Men regeringens politik omöjliggör detta.

Fru talman! Nej, regeringens 1,7 miljarder räcker inte för att bygga ut kraftsystemet i tillräcklig takt. Det är därför Miljöpartiet har satsat 6 miljarder på investeringar i grön baskraft.

Det finns en stor potential. Redan potentialen hos batterier bedöms till 8 gigawatt, och gasturbiner går ganska fort att bygga – på ett år. Det handlar mer om en bedömning av hur mycket man vill investera. Potentialen för energiproduktion ligger på 70–80 terawattimmar inom 10–15 år om man slår ihop vind och sol. Det är den realistiska planen.

Det är Moderaterna som helt saknar en realistisk energipolitik. Ny kärnkraft kan komma på plats om tidigast 20 år, så det är ett helt orealistiskt svar på hur vi ska få fram el till industrin till ett rimligt pris. Branschen har själv räknat fram att man kan leverera förnybar energi plus grön baskraft till ett genomsnittspris på ungefär 55 öre.

Där får man ungefär tredubbla kostnaden för den kärnkraft som Jesper Skalberg Karlsson vill ha. Bygger man ut tio reaktorer med de subventioner som han vill ha handlar det om en merkostnad för elen på ungefär 1 000 kronor i månaden per hushåll. Det är fullständig galenskap, och detta är en helt orealistisk energipolitik som är skadlig för hushållens ekonomi, för Sveriges konkurrenskraft och för klimatomställningen.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det är lite ironiskt att Jesper Skalberg Karlsson väljer att kritisera satsningarna på grön baskraft, eftersom det är exakt det som regeringen gör i det så kallade Kraftlyftet: satsningar på exakt samma tekniker. Jag vet inte riktigt om Jesper Skalberg Karlsson har läst regeringens egen budget.

Om det är så dåligt att satsa på tekniker som ger mer effekt i närtid blir min motfråga: Varför satsar ni skattepengar på det, om det är en så fruktansvärt dålig idé? Det verkar lite motsägelsefullt.

De 10 gigawatt som vi har föreslagit som ett effektmål bygger på beräkningar som inte minst Vattenfall har gjort. Ellevio har gjort liknande beräkningar och kommit fram till det behovet. Senare har också SVK kommit med en beräkning som visar att vi behöver bygga ut ungefär den mängden effekt för att balansera systemet.

Vi har föreslagit en lång rad tekniker. Det ska vara ett teknikneutralt investeringsstöd. Det finns potentialberäkningar av inte minst Energimarknadsinspektionen. Lägger man ihop potentialerna vad gäller vattenkraft, kraftvärme, batterilagring, flexibilitet och så vidare är det möjligt att komma långt över 10 gigawatt.

Min motfråga svarstår. Om det är en så dålig idé, varför lägger regeringen nu 1,7 miljarder på Kraftlyftet?

Fru talman! Det här är mandatperiodens sista budgetdebatt, så det passar ganska bra att summera Ebba Buschs och Tidöpartiernas energipolitik.

Allt skulle lösas med ny kärnkraft, fick vi veta när Ebba Busch med buller och bång lämnade den energiöverenskommelse som skulle ge Sverige långsiktiga och stabila spelregler till nytta för inte minst industrin. Löftena duggade tätt i valrörelsen. Vi påbörjar bygget av ny kärnkraft inom 100 dagar, sa Elisabeth Svantesson. Det ska byggas utan statliga stöd, sa Ulf Kristersson. Tio nya reaktorer ska vi ha, sa Romina Pourmokhtari. Åtminstone ska ett första spadtag tas före mandatperiodens slut, sa Ebba Busch inte minst – för att sedan en eller två månader senare hävda att hon aldrig sagt det. Men det finns ju inspelat.

Snart har hela mandatperioden gått. Tidsplanen för ny kärnkraft har spruckit totalt. I princip inget har hänt, annat än att Vattenfall har landat i ett teknikval. Man har fortfarande inte valt leverantör och talar om ett investeringsbeslut tidigast 2029. Dessutom har regeringens ambitioner om två stora reaktorer till 2035 krympt till en tummetott. Vattenfall överväger nu en liten SMR-reaktor som eventuellt kan vara klar tidigast 2035. Lägg till det att aktuella kärnkraftsprojekt inom EU har blivit minst tio år försenade och att ingen av de leverantörer som Vattenfall har dialog med hittills har byggt en enda reaktor.

Det mesta talar för att Sverige som tidigast kan få eventuell ny kärnkraft först efter 2045, det vill säga efter att vi ska ha uppnått alla våra klimatmål. Sanningen är att den här regeringens kärnkraftsplaner har varit totalt orealistiska. De har ingenting med klimatomställningen att göra, förutom att de möjligen bromsar den.

Vi kan konstatera att det vi behöver bygga ut är det som kan leverera mer el i närtid till låg kostnad: förnybar energi och grön baskraft. Ebba Busch har ibland talat om att regeringen välkomnar alla kraftslag, men ingenting kunde vara mindre sant. I stället har vi kunnat se hur Tidöpartierna fullkomligt raserat utbyggnaden av förnybar energi.

Fru talman! När de tre förlorarpartierna bildade Tidöregeringen och tog över hade den rödgröna regeringen fått upp utbyggnadstakten rejält. Vi låg då på över 3 gigawatt per år i kraftutbyggnad. Nu ser vi att utbyggnadstakten rasar. Hela klimatomställningen och industrins gröna omställning kollapsar under den här regeringens politik. Utbyggnadstakten rasade med 50 procent förra året. Enligt prognosen rasar den med totalt 75 procent i år. Kanske blir det än värre nästa år.

Hur hamnade vi här? Anledningen är att Tidöpartierna motarbetar den förnybara energin och saknar en fungerande energi- och klimatpolitik. Man saknar mål i närtid för mer energi och mer effekt. Sådana mål skulle kunna sikta på 2030 och 2035. Tidöpartierna stoppar genom vetot större delen av all vindkraft som skulle kunna komma före 2030. Mellan 70 och 100 procent säger man nej till, från Liberalerna till SD, medan Miljöpartiet är det parti som säger mest ja till vindkraft ute i kommunerna.

Vi har drivit på för ersättning till kommuner och närboende i över tio år, så det är glädjande att andra partier äntligen har ändrat sig. Men vad är det som tar så fruktansvärt lång tid? Kommunerna väntar på sina pengar, och det har nu gått över ett och ett halvt år sedan det aviserades att kommunerna skulle få sina pengar. Det har utlovats att det ska ske före årsskiftet; dagarna kan räknas ned. Sedan kvarstår det faktum att många kommunala politiker redan har lovat sina väljare att säga nej till vindkraft, inte minst på grund av den häxjakt som Tidöpartierna drev mot vindkraften under valrörelsen.

Samtidigt försämras förutsättningarna för solkraft genom att den tidigare 60-öringen för överskottsel har dragits bort, vilket straffbeskattar hushåll som har investerat i solenergi. Regeringen har dessutom sänkt det gröna avdraget mitt under en lågkonjunktur, något som sannolikt har ökat arbetslösheten.

Regeringen har lagt en död hand över all havsbaserad vindkraft, inte minst i Östersjön, i stället för att ge försvaret i uppdrag att samordna med energiintresset. Det är dessutom är en avgörande del av totalförsvaret att vara självförsörjande på energi.

Regeringen har gett avslag på 83 procent av alla ansökningar om havsbaserad vindkraft som den har fattat beslut om. Dessutom ligger det en stor hög som den inte har fattat beslut om. Under förra mandatperioden var 100 procent av de beslut som fattades positiva.

Nu ligger det som sagt flera stora havsvindsprojekt på regeringens bord. Vissa har legat där sedan 2023, trots att länsstyrelsen har sagt ja och försvaret inte har några invändningar.

Bara två av projekten, som ligger i Bottenhavet, skulle leverera motsvarande två hela kärnkraftverk och skulle kunna vara på plats inom tio år till hälften av kostnaden.

I realiteten har man också stoppat utbyggnaden av tillståndsgivna havsparker som Kriegers flak genom att stoppa Svenska kraftnäts utbyggnad av elkablar till havs.

En ytterligare vindkraftpark hade kunnat pressa elpriserna rejält i hela SE4 och Skåne och därmed jämna ut elprisskillnaderna som vi ser i landet.

Ett annat smart sätt att pressa elpriserna är energieffektivisering. Det är det naturligtvis för den som genomför åtgärden men även för andra. En energieffektivisering på totalen på 10 procent beräknas pressa ned elpriserna med 50 procent och har också miljön som vinnare.

Vad har då hänt? De tidigare stöden för energieffektivisering har avskaffats både för flerbostadshus och för företag. Regeringen bedömer i sin egen energiplan att man inte ens når EU:s lågt satta energieffektiviseringsmål till 2030.

En lyckad politik för energieffektivitet skulle kunna frigöra 25 terawatttimmar till 2030, motsvarande drygt två stora kärnkraftverk. Men även här misslyckas Tidöpartierna.

I stället har elnätsavgifterna skenat utan att utbyggnadstakten när det gäller elnätet egentligen har ökat nämnvärt. Det beror på dålig styrning från regeringen. Ansvarig myndighet har länge påtalat att elnätsregleringen behöver förbättras.

Fru talman! Som om inte detta vore nog står Sverige just nu utan effektreserv i vinter. Det är en backup som behövs i kritiska lägen. Det har man misslyckats med att upphandla. Det är ett riktigt haveri av regeringen.

Fru talman! Fossilfrihet och elektrifiering har såväl Ebba Busch som Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari talat väldigt mycket om. Men hur ser det ut i verkligheten?

En bra tumregel är att se till vad människor gör snarare än till vad de säger. Jag gick in på Energimyndighetens statistik för energianvändning och kunde då finna att den energikälla som har ökat allra mest är fossil energi.

Den årliga användningen har ökat med 15 terawattimmar 2022–2024. Det kan såklart korrelera med att regeringen totalt har lagt 57 miljarder på att subventionera fossila bränslen i stället för att stötta elektrifieringen.

Detta sker i ett läge när Europa lägger mer pengar på att köpa fossila bränslen av Putin än på att stötta Ukraina. Genom att driva upp fossilenergianvändningen undergräver vi vår egen säkerhet.

Både elektrifieringen av transportsektorn och industrin har kraftigt bromsat in. Jag skulle vilja påstå att just elektrifieringen är regeringens största misslyckande.

Fru talman! Vi behöver en ny inriktning i energipolitiken. Vi behöver en regering som tar Sveriges och Europas säkerhet på allvar genom att öka produktionen av inhemska hållbara bränslen och el.

Vi behöver en regering som tar industripolitiken på allvar och stöttar industrin genom långsiktighet och stabilitet, utan ett regeringsunderlag som hånskrattar när viktiga svenska industriprojekt går i konkurs.

Vi behöver en regering som tar klimathotet på allvar och erbjuder hållbara alternativ till en låg kostnad för både hushållen och industrin.

Också jag får önska alla en god jul!

Herr talman! Då undrar jag lite grann till vad Tobias Andersson vill använda elen från reaktorerna – hur många reaktorer det nu blir.

Tobias Anderssons kollegor hånskrattade i princip här i kammaren när Northvolt gick i konkurs och otroligt många människor förlorade jobbet i Skellefteå. När det i en europeisk jämförelse och inte minst i en internationell jämförelse gavs ett otroligt marginellt stöd till Stegra, en annan stor och viktig industrisatsning i Sverige, valde man att kalla Energimyndigheten till utskottet för en utskällning.

Vad ska elen användas till? Sverigedemokraterna vill ju inte heller fasa ut den fossila energin från transportsektorn och så vidare. Det vore intressant om Tobias Andersson kunde nämna några exempel på vad elen från den nya kärnkraften ska användas till.

Apropå tidigare överenskommelser: Vi var uppe i en utbyggnadstakt för ny kraftproduktion på tre gigawatt per år när vi lämnade över regeringsmakten till Tidöpartierna. Hur går det nu? Hur många gigawatt byggs per år efter tre år med Tidöregeringen?

Herr talman! Jag får tacka Tobias Andersson för inlägget.

Tobias Andersson låter väldigt nöjd, men jag noterar att inläggen är betydligt mindre pompösa än de var i början av mandatperioden. Det kanske är för att man inte har så jättemycket att vara stolt över.

Det finns mycket att säga om elsystemet som sådant. En sak jag kan nämna är att vi har bättre nätstabilitet nu än innan vi började bygga ut vindkraft, till exempel.

Kraftlyftet nämndes. Det är en satsning som är kopierad från Miljöpartiets politik. Vi kallade det för Kraftsteget, en stor satsning på grön baskraft. Det är faktiskt en stor del av de miljarder som Tobias Andersson nämner. Vi har lagt 6 miljarder på detta. Det är väldigt efterfrågat av svensk industri, så det är en satsning som jag är väldigt nöjd med att vi har.

Vi har för övrigt suttit i sju år i regering och förhandlat, så detta kan vi lösa.

Men jag har några frågor.

Hur många kilowatt eller megawatt har Kraftlyftet genererat denna mandatperiod? Tobias Andersson var ju väldigt stolt över detta med att få till mer effekt.

Det har varit väldigt oklart hur många reaktorer den här regeringen satsar på. Är det en SMR, som egentligen Vattenfall är inne på? Är det två reaktorer, eller är det tio reaktorer? Där skulle jag vilja ha ett klargörande av Tobias Andersson, som ordförande för näringsutskottet.

Sedan vet jag inte om Tidöpartierna är så väldigt överens. Det framstår ju som väldigt splittrat när det gäller att ingå en långsiktig energiöverenskommelse. Miljöpartiet är ett av tre partier som har ingått och hållit en energiöverenskommelse och som principiellt fortfarande står bakom den.

Herr talman! Vi står inför en omfattande elektrifiering som vi behöver göra för att byta ut fossilt mot förnybart. Vi behöver göra det för klimatomställningen, för vår konkurrenskraft och inte minst för vår säkerhet. Det är inte rimligt att Europa skickar mer pengar till Ryssland för fossila bränslen än vad vi stöttar Ukraina med.

Herr talman! Jag tycker också att detta, precis som i den förra debatten, framför allt är en missad chans att göra mer och bättre. Elnätsbolagens intäktsreglering, det vill säga hur mycket de får ta betalt av sina kunder, behöver reformeras så att det blir mer lönsamt att investera i flexibilitetstjänster, smarta elnät, digitalisering och energilagring. Tillsammans bidrar detta till att öka kapaciteten i det befintliga elnätet.

Jag nämnde några reformer under mitt förra anförande – att möjliggöra flexibilitet via aggregatorer från exempelvis elbilar och värmepumpar, för att ta två exempel – men mer behöver göras.

Uppskattningar visar att vi kan behöva investera så mycket som 1 000 miljarder i elnäten för att klara det ökade elbehovet. Det är dock om vi gör som vi har gjort hittills, det vill säga löser allting genom att bygga mer kopparledning, vilket blir onödigt dyrt. Samtidigt visar nämligen analyser att det finns en stor potential att använda elnäten effektivare, kanske så mycket som 25–40 procent effektivare. Det innebär, för den som är snabb i huvudräkning, en kostnadsbesparing på mellan 250 miljarder och 400 miljarder för elnätskunderna i slutändan.

Var och en förstår att det blir en väldigt stor skillnad när det gäller vilken prislapp du får på din faktura för elnätskostnaden om vi behöver investera 1 000 miljarder eller 600 miljarder.

Då kommer vi in på en av dagens frågor, nämligen överrullningen. Den skulle kunna göras på ett smartare sätt, anser jag. Jag har inte alla svar, men i stället för att låta elnätsbolagen fritt disponera detta kunde man ta fram en statlig strategi: Var behöver vi verkligen stärka upp elnäten för att klara elektrifieringen?

Vi kunde också ha mer av en plan för att klara klimatomställningen. Vi vet ju vilka industrier som behöver ställa om, och vi vet att vi behöver ställa om transportsektorn. Jag tror att detta skulle kunna göras effektivare.

En annan relaterad fråga som är högst aktuell och där jag tycker att man missar en chans är elnätsbolagens effekttariffer. Vi behöver absolut utnyttja elnätet effektivare och uppmuntra till smart styrning, men med det sätt på vilket effekttarifferna nu införs riskerar vi ett rejält bakslag.

Jag tror att alla som har en effekttariff vet vad det handlar om, men för övriga handlar det alltså om att du får betala för vilken effekt du använder på ditt abonnemang. Så som det är utformat nu hos många elnätsbolag riskerar det att slå mot exempelvis solcellsproducenter och elbilsägare. Dessa riskerar nu att straffas trots att de gjort samhället en tjänst genom att investera i mer förnybar energi, elektrifiera och byta ut det fossila mot eldrift. De riskerar att få en avgift trots att det inte är fullt i elnätet, trots att det kanske finns hur mycket plats som helst och trots att det skulle vara ett perfekt tillfälle att ladda elbilen på full effekt för att utnyttja ett överskott av el.

Herr talman! Här behöver vi tydligare styrning från regeringen. Vi behöver ett uppdrag till Energimarknadsinspektionen att harmonisera denna lagstiftning – det är väl framför allt genom förordningar i dagsläget, men vi har alltså 170 olika elnätsbolag som nu sitter och utformar effekttariffer. För att detta ska funka på ett ändamålsenligt sätt behöver man kunna utveckla en smart styrning så att konsumenter kan undvika den här effekttariffen, för det är egentligen det som är syftet: att på så sätt utnyttja elnäten smart.

Här ser vi inte heller några initiativ från den här regeringen, trots att det är ett pågående och akut problem. Som sagt straffas elkunder på ett helt otillbörligt sätt för när de använder effekt.

Ytterligare en missad chans är att tydligare möjliggöra för energigemenskaper i Sverige. Vi har inte ens en lagmässig definition av energigemenskap, trots att detta har blivit stort i andra länder – inte minst i Tyskland, där det finns tusentals energigemenskaper.

Det handlar egentligen om att man går ihop i ett kvarter, en by eller ett samhälle och optimerar elsystemet. Man kanske installerar energilagring och egen elproduktion. På så sätt kan man minska sina elkostnader, men man bidrar också till samhället genom ökad resiliens och beredskap, genom att elnäten kan nyttjas effektivare och inte minst genom ökad elproduktion.

Tyvärr ser vi alltså en lång rad missade chanser från den här regeringen när man ändå lägger fram en proposition.

Sist men inte minst: Varför passar man inte på att lägga fram en vätgasstrategi? Det är nu ungefär ett och ett halvt år sedan energiminister Ebba Busch i Almedalen proklamerade att Sverige nu har en vätgasstrategi. Problemet, herr talman, är bara att ingen har sett den, så jag får utgå från att den inte finns. Däremot finns det ett förslag från Energimyndigheten på en vätgasstrategi. Detta hade varit en alldeles ypperlig chans att faktiskt lägga fram en vätgasstrategi och en strategi för hur vi bygger ut infrastrukturen för just vätgas, vilket ju redan är på gång inte minst i norra Sverige.

Också vad gäller gasnäten och naturgasnäten hade vi behövt en tydligare strategi för att få in mer biogas. Vi har potential att byta ut all fossil gas som vi i dag använder i det svenska gasnätet mot biogas. Att fortsätta använda det fossila gynnar främst Ryssland och missgynnar klimatet.

Herr talman! Regeringen lämnar väldigt mycket att önska vad gäller smarta, innovativa lösningar som minskar vårt beroende av fossil energi, minskar kostnaderna för elkonsumenterna och minskar våra utsläpp av koldioxid.

Med det sagt, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 november.)