Linus Lakso

Herr talman! Samarbetet med Socialdemokraterna är väl det jag oroar mig minst över. Det funkade ju bra i över sju år.

Vi satsade som sagt på underhållet. Vi höjde underhållet betydligt – med 50 procent under den perioden – på framför allt järnvägen. Beskrivningen som Andreas Carlson ger av att den här regeringen satsar på underhållet är alltså inte sann. Det är ju precis tvärtom. Den stora satsningen gjordes under förra mandatperioden. Oavsett om det var 5 procent förra året, som man kunde läsa i propositionen, eller om det är 18 procent som Andreas Carlson påstår nu är det ändå mindre än hälften – på sin höjd – av höjningen den förra regeringen gjorde. Framför allt skjuts den absoluta majoriteten av underhållsskulden på framtiden.

Min fråga är hur Andreas Carlson har mage att påstå att regeringen gör stora satsningar på underhållet av järnvägen när det varken matchar förra regeringens höjning eller ens åtgärdar mer än en bråkdel av problemet.

Sist men inte minst: Jag vet att Andreas Carlson personligen har varit förespråkare för nya stambanor. Trafikverkets analys visar att de verkligen behövs för att uppnå den kapacitet Sverige behöver på järnvägen.

Utredningar visar att ska man bygga dubbelspår på befintliga stambanor blir det i princip ingen skillnad i hur mycket ny järnväg som behövs. Den stora skillnaden är att det blir mycket svårare att göra det rationellt, snabbt och effektivt och med ny teknik om man bygger dubbelspår i stället för att dra nya sträckningar.

Är Andreas Carlson nöjd med regeringens beslut att inte bygga ut järnvägen tillräckligt?

Herr talman! Stort tack till infrastrukturminister Andreas Carlson för att han deltar i debatten! Det är väldigt trevligt.

Jag vill först påminna om att Miljöpartiet har lagt samma summa som regeringen på underhållet av vägarna. Det behöver Andreas Carlson nog inte vara orolig för.

Självklart ska vi ha bra vägar – och de fordon som ska gå på vägarna ska vara elektrifierade. Där brister regeringens politik betänkligt.

Min första fråga är väl rätt och slätt om Andreas Carlson är nöjd med det kraftigt ökade fossilberoendet på svenska vägar under den här mandatperioden och att vi nu är mer beroende av fossila bränslen och indirekt också stöttar Rysslands anfallskrig mot Ukraina genom att driva upp oljepriset och fylla på Rysslands krigskassa.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja fråga om Nya Ostkustbanan. Regeringens så kallade satsning täcker inte ens det Trafikverket tog bort. Det har beslutats att projektet nu enbart ska omfatta utbyggnad av etappen Gävle–Kringlan, där man drar ett nytt dubbelspår i väster och bygger en trafikplats vid E4:an. Detta ska kosta 11 miljarder i stället för 15,8. Men under planperioden finns endast 7 miljarder kronor i nationell plan.

Jag vill också påminna om att statsminister Ulf Kristersson lovade väljarna inför valet 2022 att hela Nya Ostkustbanan skulle stå klar till 2035. Varför ska väljarna lita på Tidöpartiernas löften om nya satsningar på infrastruktur den här gången?

Fru talman! Jag tyckte att jag räknade upp ganska många exempel på hur vi kan göra både underhållet och utbyggnaden av järnvägen mer rationellt. Det är en skam att Sverige är ett av de länder i Europa som bygger infrastruktur dyrast och långsammast. Det är faktiskt helt oacceptabelt.

Jag tror inte att vi behöver ha motsättningar om allt. Det som ledamoten Helena Gellerman nämnde om det som har påbörjats tycker jag är jättebra. Det är en väldigt bra start på att bli mycket bättre på det här området, vilket vi behöver bli.

Jag tror att vi behöver ha en långsiktig och ambitiös plan för att återta hela underhållet inom kortare tid, precis som Miljöpartiet vill. Då tror jag att vi behöver skala upp rationaliteten kraftigt, och först måste man sätta upp ett mål.

Vi positiva till marknaden. Den är ett bra verktyg när det gäller att komma på nya lösningar och lösa problem, medan staten är bra på att vara långsiktig och stabil. Vi ska kombinera dessa två nyttor på bästa sätt genom att ha en långsiktig statlig kontroll över underhållet tillsammans med marknadens innovationskraft för att komma med bättre lösningar och rationalisera.

Sanningen är att det är Miljöpartiet som har lagt fram en plan för att återuppta hela underhållet. Vi har också alla de förslag jag nämnde för att få fart på det här. Precis tvärtom är det med den plan som Liberalerna nu står bakom, där större delen av underhållet skjuts på framtiden. Det duger tyvärr inte.

Fru talman! Tack för frågan, Helena Gellerman!

Nej, jag använder inte ordet kostnadskontroll, för jag tycker att regeringen har använt det på helt fel sätt. Det som jag har förespråkat under lång tid, hela den tid då jag har suttit i trafikutskottet, är att vi ska bygga effektivare och rationellare. Vi behöver få mer utväxling för pengarna.

Det som den här regeringen har gjort och som den kallar kostnadskontroll är egentligen bara att skära ned, ta bort och göra projekten sämre. Man får inte ut mer av pengarna, utan man får ut mindre. Det är klart att man får mindre om man betalar mindre; det är en ganska enkel logik.

Miljöpartiet har länge varit kritiskt till effektiviteten inom Trafikverket. Det är ett av de största problemen. Där har vi drivit på för kostnadskontroll, kan man säga, och för att man ska få ut mer effektivitet.

Vi tror att man behöver dela upp det tydligare så att vi får en myndighet som fokuserar på väg och en myndighet som fokuserar på järnväg. Redan när vi föreslog nya stambanor under den förra mandatperioden föreslog vi ett projektbolag som skulle bygga nya stambanor. Den idén har regeringen inte ens lyckas genomföra åtta år senare.

Vi har sett goda exempel under studieresor till Danmark och Norge, men vi ser också exempel i Sverige, såsom Botniabanan. Där byggde vi i projektbolag, och vi gjorde det inom tid och inom budget.

När det gäller att skala upp underhållet handlar det om större statlig kontroll över helheten, även om det inte behöver vara helstatligt. Vi behöver jobba med utveckling, innovation, rationalitet och industrialisering så att vi får standardiserade processer och den utrustning som behövs för att göra underhållet mycket mer effektivt. Det finns mycket att göra.

Fru talman! När det gäller Tvärförbindelse Södertörn är det precis tvärtom, att den här regeringen tar bort möjligheten att köra kollektivtrafik på den. Det är de besparingarna man har gjort – man inte ska ha avfartsvägar för busshållplatser och så vidare. Verkligheten är alltså precis motsatsen till vad Maria Stockhaus beskriver.

Om man vill satsa på kollektivtrafik kan man göra det betydligt smartare än genom att bygga motorvägar primärt för bilar. Då ska man bygga ut tunnelbana, pendeltåg och bättre cykelvägar – precis det som stockholmarna efterfrågar.

Vi är kritiska till de stora motorvägsprojekten men inte nödvändigtvis till Södertälje kanal och så vidare. Där anser jag att Maria Stockhaus lägger orden i munnen på mig. Jag har inte sagt att vi ska stoppa den satsningen, till exempel. Och vad som blir utfallet vid en regeringsförhandling kan ingen av oss svara på. Vi vet inte ens hur det kommer att gå i valet, så den frågan är omöjlig att besvara. Jag kan bara redogöra för Miljöpartiets hållning, och det har jag gjort.

Om man vill ha tåg som kommer i tid, en järnväg som fungerar, en elektrifiering som tar fart och ett Sverige som blir mer oberoende av fossila bränslen och om man vill att vi ska bli självförsörjande på egen, förnybar energi ska man rösta på Miljöpartiet. Om man vill ha fler motorvägar i Stockholm, mer partikelutsläpp och avgaser och sämre hälsa för barnen här i Stockholm, eller vilken stad man nu tänker sig att Tidöpartierna ska vara med och styra, ska man rösta på Moderaterna.

Det är bra att vi får fram våra olika prioriteringar här i kammaren.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Detta tydliggör ganska väl vilka olika prioriteringar det blir beroende på vem man röstar på. Sammanlagt har inte minst Moderaterna och Tidöregeringen plöjt ned – om man räknar med Förbifart Stockholm och eventuella satsningar på Östlig förbindelse – över 100 miljarder i nya motorvägar i Stockholm.

Det är helt korrekt uppfattat att vi tycker att det är en felprioritering.

Vi tycker att vi ska satsa på hållbart resande i Stockholm. Det handlar om att stärka kollektivtrafiken, bygga ut när det gäller bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendeltrafik och satsa på cykelvägar, så att man kan resa hållbart i hela Stockholm. Det kommer att vara vår prioritering.

För 100 miljarder får man ganska mycket vad gäller satsningar på järnvägen. Med de pengarna hade vi kunnat komma en bra bit med nya stambanor, det som Moderaterna kallar ett prestigeprojekt. Jag tycker inte att det är ett prestigeprojekt att se till att Sveriges tågresenärer inte behöver stå och vänta på försenade tåg, timme ut och timme in. Det är faktiskt en helt orimlig situation nu.

Det är helt korrekt att Miljöpartiet prioriterar mer kapacitet på järnvägen framför dyra motorvägar i Stockholm.

Fru talman! Efter fyra år med Tidöregeringen kan vi konstatera att det är ett haveri. Sverige står sämre rustat för att möta en oljekris nu än innan Tidöregeringen tillträdde. Sverige är mer beroende av fossila bränslen som produceras i Ryssland, Iran eller Saudiarabien än innan Andreas Carlson blev infrastrukturminister och innan Ulf Kristersson blev statsminister. Sverige är alltså nu mer sårbart.

I början av mandatperioden gjorde man ett stort nummer av att alla transportslag skulle vara välkomna, men Tidöregeringen har konsekvent gynnat fossila bränslen – med sammanlagt 70 miljarder i subventioner – och samtidigt under större delen av mandatperioden gjort det svårare och dyrare att åka tåg eller med kollektivtrafik. Sedan kom det ett rejält valfläsk här på slutet, tre månader före valet.

Men konsekvensen är alltså att den energikälla vars användning har ökat mest under mandatperioden är den fossila energin, motsvarande två kärnkraftverk per år.

Det första och kanske långsiktigt mest skadliga som den här regeringen gjorde var att stoppa investeringar i nya stambanor och därmed också kasta bort tiotals miljarder i medfinansiering från EU som Sverige hade fått för ny järnväg. Nu läggs en nationell plan fram som ytterligare låser in Sverige i ett fossilberoende. Det är dåligt för klimatet, för konkurrenskraften och för vår säkerhet.

Nödvändiga satsningar på järnvägen uteblir. Tågresandet i Sverige har mer än fördubblats de senaste decennierna. Näringslivet vill kunna frakta mer gods klimatsmart på järnväg, och för de flesta människor är det då ganska självklart att det inte bara behövs underhåll på järnvägen utan också mer kapacitet. Men så är det inte för den här regeringen.

Regeringen har stoppat investeringar i nya stambanor i södra Sverige. För norra Sverige saknas full finansiering för utbyggnad av nya Ostkustbanan. Tidigare borgerliga regeringar har fördröjt utbyggnaden av Norrbotniabanan med över tio år.

Fru talman! Vi behöver definitivt underhålla den befintliga järnvägen bättre, men ambitionsnivån hos den här regeringen är oacceptabelt låg. Det handlar alltså om en ynka höjning med ungefär 5 procent av underhållet. Det innebär att i princip nästan hela underhållsskulden för järnvägen skjuts på framtiden efter planperiodens slut.

Det som Andreas Carlson brukar skryta om, och som vi även har hört moderata ledamöter skryta om – fler växelbyten än någonsin och så vidare – är dock resultatet av den förra nationella planen, som Miljöpartiet tog fram tillsammans med Socialdemokraterna och januarisamarbetet. Där höjde vi däremot underhållet med 50 procent. Det var alltså tio gånger mer räknat i procentenheter.

Vi har fortfarande inte fått svar när det gäller återtagandet av underhållet. Man ska återta 10 eller max 15 procent av underhållet den här planperioden. Sedan ska resten, 85 procent, återtas på samma tid. Men det är alltså omöjligt att öka ambitionerna den här planperioden. Den logiken går inte ihop.

Miljöpartiet har tvärtom lagt fram en plan för att återta underhållet helt och hållet och fullt ut under den här planperioden, både på väg och på järnväg.

Under de senaste 30 åren har tågresandet som sagt mer än fördubblats. Detta visar tydligt att människor vill resa hållbart. Viljan finns. Behoven finns. Men vårt järnvägssystem har inte hängt med.

I dag brottas järnvägen med två stora problem. Det är kapacitetsbrist och eftersatt underhåll. Dessa båda problem förstärker varandra. När det blir fullt på spåren blir systemet mer sårbart. När något går fel sprider sig störningarna snabbt. Samtidigt blir det svårare att genomföra underhåll när det är trångt på spåren.

Därför, fru talman, behöver vi göra mer än att lappa och laga. Ska vi på allvar lösa problemen måste vi bygga ut kapaciteten i grunden. Därför behövs nya stambanor i hela Sverige. Det är helt avgörande för vårt land.

Systemet fungerar inte om inte de stora stråken fungerar. I slutändan är det människor som drabbas av försenade tåg och av lång väntan. De kommer inte hem. De kommer inte till jobbet. De kommer inte i tid för att hämta barn från förskolan och så vidare.

Fru talman! Denna nationella plan är i själva verket ett svek mot Sveriges tågresenärer. Det är färre kilometer ny järnväg i denna infrastrukturplan än i den förra. Den stora underhållsskulden för järnvägen lämnar regeringen till framtiden, och regeringen saknar helt en vision eller ett helhetsperspektiv när det gäller järnvägens behov. Detta kommer att göra att människor lämnas kvar på perrongen, väntande på försenade tåg, under lång tid framöver.

Fru talman! Vi behöver nya stambanor i hela Sverige. Miljöpartiet vill se nya sammanhängande stambanor i södra Sverige med nav i Jönköping. Nya sammanhängande stambanor gör det enklare att resa både med fjärrtåg och med regional kollektivtrafik. Samtidigt blir det bättre för godstågen. Med sammanhängande stambanor avser vi att koppla ihop de pågående projekten Ostlänken, Göteborg–Borås och Lund–Hässleholm till ett system. Det handlar om att få full kapacitet och om att faktiskt nyttja de samlade investeringarna på ett mycket mer effektivt sätt. Detta skulle påtagligt avlasta de befintliga spåren på Södra stambanan och Västra stambanan.

En snabb järnvägsförbindelse mellan Stockholm och Oslo skulle kunna ersätta många flygresor och dessutom ersätta en hel del biltrafik mellan de större städerna längs rutten. Framför allt skulle den koppla ihop två av Europas viktiga huvudstäder, nämligen Stockholm och Oslo.

Två angelägna projekt för nya stambanor i norra Sverige är Ostkustbanan, inklusive Ådalsbanan, och Norrbotniabanan. I valrörelsen 2022 lovade Ulf Kristersson att hela nya Ostkustbanan skulle stå klar 2035. Nu står det tyvärr klart att det löftet är brutet, för regeringens satsning på Ostkustbanan täcker inte ens det Trafikverket tidigare tog bort. Framför allt räcker det inte på långa vägar för att resenärer och näringsliv ska få det nya dubbelspår, längs hela sträckan, som de länge har väntat på.

Miljöpartiet tillför i stället 45 miljarder kronor till nya Ostkustbanan, utöver de medel som redan finns i den nationella planen för att färdigställa hela nya Ostkustbanan inom planperioden.

Fru talman! Det behövs mer investeringar runt om i hela Sverige. På västkusten behövs snarast möjligt dubbelspår mellan Maria station och Helsingborg, så att vi får bort den flaskhalsen. På Norge/Vänerbanan behöver vi rusta upp sträckan Göteborg–Oslo. Vi behöver stärka Inlandsbanan för gods – det handlar om ökad redundans och kapacitet. Vi behöver en ny bangård i Tomteboda. Det här stoppar regeringen. Ostlänken behöver fortsätta genom Linköping för att sedan kopplas ihop med ett system för nya stambanor. Det här stoppar regeringen också.

Fru talman! Regeringen har tagit bort de så kallade stadsmiljöavtalen. Miljöpartiet vill återinföra de borttagna stadsmiljöavtalen och införa ett landsbygdsmiljöavtal. Det är en medfinansiering till regioner och kommuner i hela Sverige som investerar i gångtrafik, cykeltrafik, kollektivtrafik och hållbara godstransportlösningar. Trafikverkets utvärderingar av de tidigare stadsmiljöavtalen visar på mycket positiva effekter. De har bidragit till ett mer hållbart transportsystem.

Vi vill också se en riktad satsning med statlig finansiering i den nationella planen för ökad framkomlighet och trafiksäkerhet och förutsättningar för attraktiv cykling.

Fru talman! Det här är ett otroligt stort betänkande; det är svårt att få med allt. Men utöver detta behöver vi stärka sjöfarten. Vi behöver investera stort i hållbara bränslen för både sjöfarten och flyget, och vi behöver få en rejäl fart på elektrifieringen.

Fru talman! Vi behöver helt enkelt en regering som investerar i svensk järnväg och som gör det möjligt att resa hållbart i Sverige – med rätt lösning på rätt plats.

Vi i Miljöpartiet står såklart bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag yrkar bifall till reservationerna 37 och 20.

Eftersom detta är den sista stora debatten för trafikutskottet under den här mandatperioden vill jag passa på att tacka innerligt för ett gott samarbete. Jag tycker att det för det allra mesta har varit en mycket trevlig och gemytlig ton i utskottet – bland alla partier. Det har jag verkligen uppskattat. Tusen tack!

Fru talman! Vi står inför stora utmaningar. Vi behöver fasa ut fossil energi för att klara klimatmålen men också, vilket blir alltmer uppenbart, för att trygga vår energiförsörjning och vår säkerhet. Det är också mycket angeläget för näringslivets konkurrenskraft att säkra billig, hållbar energi. Inget av detta lyckas den här regeringen med. I stället för att ta ett helhetsgrepp om de utmaningar vi står inför missar Tidöregeringen ännu en möjlighet.

Vi skulle behöva bygga ett energisystem som är både robust och genomtänkt, där mer förnybar, decentraliserad elproduktion kombineras med stabil grön baskraft och tydliga planeringsmål till 2030 och 2035, så att vi på riktigt säkerställer ett hållbart och motståndskraftigt elsystem.

Fru talman! Inte heller när det gäller energidelning levererar regeringen. Förslagen når inte upp till det uttalade syftet, vilket även flera remissinstanser har påpekat. För att ta tillvara den fulla potentialen i energidelning och energigemenskaper krävs betydligt mer. En fullständigt grundläggande sak vore att införa en definition i lagstiftningen för energigemenskaper. Vi står därför bakom reservation 3, som jag yrkar bifall till.

Fru talman! Misslyckandet blir särskilt tydligt när vi tittar närmare på hur regeringen hanterar flexibilitet i elsystemet – en av de absolut mest avgörande frågorna för framtiden.

Vi vet att elektrifieringen ställer helt nya krav. Det räcker inte längre att bara producera mer el; vi måste också använda elen smartare. Vi behöver ta vara på lagring och frigöra flexibilitet från tusentals resurser runt om i systemet. Det är här roller som leverantörer av balanstjänster och aggregatorer blir helt avgörande.

Fru talman! Det är visserligen ett fall framåt att regeringen nu föreslår att rollen som leverantör av balanstjänster, BSP, tydliggörs i lagstiftningen. Men samtidigt lämnas en av de mest centrala frågorna olöst. Frågan om aggregatorer, de aktörer som kan samla och styra flexibilitet från många olika hushåll och företag, skjuts på framtiden. Det är inget litet problem – det är ett avgörande hinder.

Det finns nämligen en stor mängd outnyttjad flexibilitet i det svenska elsystemet. Det handlar om allt från värmepumpar och industrier till elbilar och batterier. Men detta tar vi inte vara på. Varför? Därför att vi har ett regelverk som inte fungerar. Och det kommer vi inte heller att ha fullt ut efter denna proposition. Detta är modeller som riskerar att bromsa snarare än möjliggöra utvecklingen.

Det är mycket problematiskt att regeringen driver en kompensationsmodell som riskerar att skapa just de hinder som EU:s elmarknadsdirektiv uttryckligen syftar till att undvika.

Flexibilitet handlar bland annat om att styra bort användningen från de tidpunkter när elen är som dyrast, till exempel att ha en smart styrning av sin värmepump. Nu är tanken alltså att den som med hjälp av en aggregator styr bort från dyra priser ska få betala en straffavgift på grund av att man inte konsumerat el enligt den balansansvarigas prognos. Detta låter kanske smått obegripligt för de flesta, så låt mig göra en enkel jämförelse för att visa hur dumt detta är.

Säg att du brukar gå och äta lunch på en restaurang varje torsdag. Men för att spara lite pengar tar du en torsdag med en matlåda. Då får du hem en faktura från restaurangen, som säger: Du uteblev från lunchen i torsdags, och vi hade räknat med intäkterna från din lunch och gjort inköp för att kunna laga den mat du brukar äta – nu får du betala för vår uteblivna intäkt.

Precis så korkat som detta låter är det som regeringen föreslår när det gäller hur vi ska hantera aggregatorer i elsystemet. Ni förstår själva att detta snarare bygger trösklar än ger nya möjligheter. I stället för att möjliggöra innovation skapar man osäkerhet.

Fru talman! Det finns mycket bättre alternativ. Andra EU-länder har redan infört betydligt enklare lösningar som gör det möjligt för aggregatorer att komma in på marknaden här och nu. Med andra ord: Vi sitter på lösningar, men vi använder dem inte. Detta är, återigen, ett politiskt misslyckande från Tidöregeringens sida.

Vi behöver ett system där innovation inte stoppas av otydliga eller felaktigt utformade regelverk. Ska vi klara klimatomställningen och få ett robust elsystem måste flexibilitet nyttjas, för det ger ett kostnadseffektivt och konkurrenskraftigt elsystem.

Orden var stora när Elmarknadsutredningen sjösattes. Det var ett gyllene tillfälle. Men ännu en gång låter man möjligheterna rinna oss ur händerna i Sverige.

Fru talman! Vi står bakom alla våra reservationer, och jag tror dessutom att det har yrkats bifall till alla. Men jag kan yrka bifall till dem igen, för sakens skull.

Slutligen vill jag, eftersom detta är min sista debatt med näringsutskottet, verkligen tacka särskilt er tappra som är kvar här till slutet för väldigt många roliga debatter, inte minst just om energifrågorna.

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Miljöpartiet har drivit på i över 16 år just för lokal kompensation för vindkraft till kommuner och närboende. Regeringen har tagit ungefär fyra år på sig att få fram ett förslag. Jag får återigen tacka för att regeringen genomför Miljöpartiets politik, men det är som vanligt för lite och för sent.

Jag tolkar frågan som att Moderaterna är emot havsbaserad vindkraft. Det var ett nytt och tydligt besked inför valet. Det är nämligen det som har möjlighet att leverera väldigt mycket energi på relativt kort tid. Det är absolut inte den enda lösningen som vi förespråkar. Vi förespråkar allt förnybart, inklusive grön baskraft och all reglerbar kraft.

Jag noterar att regeringen nu har tillsatt en utredning för att ta fram ett mål för just mer fossilfri flexibilitet, eller grön baskraft, som Miljöpartiet har efterfrågat länge. På punkt efter punkt ger regeringen Miljöpartiet rätt.

Herr talman! Jesper Skalberg Karlsson tog upp de höga priserna. Jag vill minnas att de berodde på Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och det faktum att Europa och även Sverige till stora delar var beroende av rysk fossil energi.

Miljöpartiet föreslog att vi skulle stoppa importen av rysk gas från Ryssland. Då rasade nuvarande ministern för civilt försvar Carl-Oscar Bohlin och sa att det var det värsta han hade hört – att legitimera miljöpartistisk politik på det sättet.

Man fortsatte att importera rysk fossilgas i två år. Det är facit av Moderaternas energipolitik.

Herr talman! Det enkla svaret är att vi gjorde det. Vi har aldrig någonsin i modern tid haft så hög utbyggnadstakt för fossilfri energi som i slutet av förra mandatperioden, när Miljöpartiet och Socialdemokraterna satt i regering. Då hade vi en utbyggnadstakt om 3 gigawatt, det vill säga 3 000 megawatt, per år. Det motsvarar energiproduktionen från ett stort kärnkraftverk.

Nu har utbyggnadstakten havererat. Den har rasat med minst 75 procent, kanske mer. Det enda som vår energiminister har att skryta om är 7 000 megawatt sol och vind som beslutades med Miljöpartiet och Socialdemokraterna i regering. Det är sanningen.

Sedan skulle jag vilja passa på att ställa en motfråga med anledning av den intressanta replikväxlingen mellan Jesper Skalberg Karlsson och Rickard Nordin. Jag blir lite nyfiken: Vad händer, enligt Jesper Skalberg Karlsson, om det kommer en ansökan om att bygga kärnkraft på Gotland?

Herr talman! Från Bohusläns skärgård i väst till Smålands och Östergötlands kust, till Ångermanland och vidare runt Öland och Gotland i områden som i dag skyddas för sin unika natur, unika kultur och höga friluftsvärden vill regeringen nu ta bort det viktiga skyddet och möjliggöra för storskalig industriell etablering av ny kärnkraft. Det handlar om Sveriges kustlandskap, några av våra mest värdefulla och känsliga miljöer.

Syftet med skyddet har varit tydligt: att bevara obrutna landskap, skydda biologisk mångfald och värna närmiljön, möjligheterna till friluftsliv och miljön för närboende. Nu vill regeringen riva upp detta skydd.

I Sörmland har vi en fantastisk skärgård, men nu hotas kusten mellan Trosa och Nyköping. Precis intill Stendörrens vackra naturreservat vill regeringen nämligen smälla upp ett kärnkraftverk.

Kärnkraftsetableringar får stora lokala konsekvenser. Det uppvärmda kylvattnet påverkar havsmiljön och ekosystemen. Den infrastruktur som krävs – kylvattenkanaler, tunnlar, större hamnar, fler vägar – innebär omfattande ingrepp i landskapet.

Sedan har vi olycksrisken. Som framgår av ansökan ligger samtliga av tätorterna Nyköping, Oxelösund och Trosa inom den yttre beredskapszonen om 25 kilometer från Studsvik. Där ska planer finnas för utrymning av områden med förhöjd strålning. Närboende till kärnkraftverk rekommenderas att ha en krislåda för hemberedskap, jodtabletter och en särskild varningsmottagare. Det är det som väntar de människor som riskerar att få ett kärnkraftverk inpå knuten.

Det finns fortfarande inget säkert sätt att hantera avfallet från kärnkraft. Radioaktivt avfall skulle behöva mellanlagras under lång tid, inte minst mellan Trosa och Nyköping.

Det enda positiva med de här projekten är att de är helt orealistiska. Ny kärnkraft är för dyr och tar alldeles för lång tid att bygga för att vara relevant för de utmaningar som Sverige står inför, speciellt där infrastrukturen helt saknas.

Värt att notera är att regeringen samtidigt säger nej till vindkraft långt ute i havet utanför Oxelösund och Nyköping. Man skulle knappt kunna se den, och den skulle leverera en större mängd el till en bråkdel av priset inom ett par år – inte om 20 år eller kanske aldrig, vilket är fallet när det gäller eventuell kärnkraft.

Vi har samma situation i Gävle, för att ta ett annat exempel. Blykalla har skickat in en ansökan gällande sex reaktorer om 70 megawatt som kommer att producera cirka 3,3 terawattimmar. Men det finns inte en enda reaktor av den typ som ansökan gäller. Detta kan bli klart 20–30 år framåt i tiden, men sannolikt blir det aldrig verklighet.

På regeringens bord ligger ansökningar om stora havsvindkraftsparker även i detta område, men man vägrar fatta beslut om dem. De skulle kunna leverera en ungefär 20 gånger så stor energimängd som de kärnkraftsreaktorer ansökningarna gäller – till en bråkdel av priset och inom ett par år.

Regeringens energipolitik är ett sant haveri.

Herr talman! Det enda som har levererats med regeringens kärnkraftspolitik är pappersprodukter och presskonferenser i mängder och spaltkilometer. Jag skulle vilja räkna ut hur många timmar regeringen sammanlagt haft presskonferenser om ny kärnkraft den här mandatperioden.

Allt skulle lösas med ny kärnkraft, fick vi veta när Ebba Busch med buller och bång lämnade den energiöverenskommelse som skulle ge Sverige långsiktiga spelregler i energipolitiken. Löftena duggade tätt i valrörelsen. Vi påbörjar bygget av ny kärnkraft inom 100 dagar, sa Elisabeth Svantesson. Det ska byggas utan statliga stöd, sa Ulf Kristersson. Tio nya reaktorer ska vi ha, sa Romina Pourmokhtari. Ett första spadtag före mandatperiodens slut, utlovade Ebba Busch.

Nu har snart hela mandatperioden gått. Tidsplanen för ny kärnkraft har spruckit totalt. I princip inget har hänt, annat än att Vattenfall har landat i ett eventuellt teknikval. Man har fortfarande inte valt leverantör. Ett eventuellt investeringsbeslut kommer att fattas tidigast 2029.

Dessutom har regeringens kärnkraftsplaner krympt ganska markant. Först var det som sagt tio stora reaktorer. Sedan minskade det till två reaktorer, och nu har det krympt till en tummetott. Vattenfall överväger nu en liten SMR-reaktor till 2035 – eller tidigast 2035, som de är noga med att understryka.

Lägg därtill att aktuella kärnkraftsprojekt i EU har blivit i snitt tio år försenade. Då ska vi inte prata om hur mycket man har överskrivit budgetarna – tre till fem gånger, är det ofta. Ingen av de leverantörer som Vattenfall har dialog med har heller byggt en enda av de reaktorer som vi pratar om. Det mesta talar för att Sverige, om någonsin, kommer att ha eventuell ny kärnkraft på plats först någon gång efter 2045. Jag tvivlar även på det.

Herr talman! Sanningen är att regeringens kärnkraftsplaner har varit helt orealistiska. De har ingenting med klimatomställningen att göra, förutom att de möjligen bromsar den.

Herr talman! Till att börja med ligger Spanien i Europa och inte i Sydamerika.

Precis som Eric Palmqvists kollegor i Tidöpartierna har bekräftat här finns det inga säkra metoder för att bryta uran ur alunskiffer. Där verkar Sverigedemokraterna stå ganska ensamma.

För att återkomma till detta med skrämselpropaganda glömde jag att ta upp den andra sidan vad gäller vindkraften. Där är Sverigedemokraterna ofta engagerade i lokala motståndsgrupper som sprider propaganda som undersökningar har visat ofta härstammar från Ryssland och deras intresse av att sabotera svensk energiproduktion. Jag tycker inte riktigt att man ska vara så offensiv från Sverigedemokraterna vad gäller att sprida desinformation och propaganda.

Det är väldigt stor skillnad i faktiska konsekvenser när det har gått fel vad gäller gruvbrytning. Vi kan inte ta de här extremt stora riskerna.

När det gäller det som debatteras i dag handlar det framför allt, vilket har påpekats ett flertal gånger, om det lokala självbestämmandet. Varför ska inte människor få säga nej om man inte vill utsättas för de här stora riskerna? Detta är inte en verksamhet som faktiskt behövs. Vi behöver sällsynta jordartsmetaller, ja, men det finns andra möjligheter att bryta dem.

Herr talman! Jag tackar Eric Palmqvist för frågan.

Den stora skillnaden är att det i fråga om gruvverksamhet finns åtskilliga exempel där det gått riktigt fel, där dammar har brustit och där vi har fått förgiftade vatten. Jag är själv från Västerbotten, och där har vi flera exempel på hur sjöar har förgiftats. Även i Norrbotten har vi exempel där gruvbrytningen har orsakat att gifter har läckt ut i dricksvattnet.

Skillnaden är att detta inte är det Eric Palmqvist kallar propaganda eller skrämselretorik. Det är precis dessa konsekvenser vi har sett. Vi har sett dammhaverier i Finland, i Spanien och så vidare. Det finns en lång rad exempel på gruvverksamhet som gått fel.

Sedan är detta självklart en mycket svår avvägning och intressekonflikt – vi behöver mineraler, och samtidigt är det en mycket miljöfarlig verksamhet – som Miljöpartiet tar på stort allvar.

Men framför allt: Eftersom vi inte behöver mer ny kärnkraft behöver vi inte heller ha någon uranbrytning. Där är vår linje både väldigt tydlig och väldigt konsekvent. Vi kan argumentera mycket väl för den med både miljömässiga, klimatmässiga och ekonomiska skäl och även utifrån den tid det tar för olika kraftkällor att byggas för att vi ska klara klimatmålen. Miljöpartiet har en otroligt stringent hållning i de här frågorna.

Herr talman! Jag har en ganska enkel fråga. Hur ska vi kunna leva ett bra liv i Sverige, på Sveriges landsbygder, om vattnet och marken är förgiftade?

Regeringen har öppnat dörren för uranbrytning i Sverige igen. Det var ett allvarligt misstag. Nu vill regeringen ta bort det lokala självbestämmandet. Den här verksamheten riskerar att orsaka stora skador på människor och miljö. Det handlar om bygder där människor får lämna sina familjegårdar, där de har bott i generationer. De får se bygden dö, och vattnet kanske förgiftas. Det kanske blir ett stort, dött dagbrott.

Samtidigt attackeras nu det kommunala självstyret. Människor får inte ens möjlighet att säga nej till att utsättas för de här extrema miljöriskerna.

Herr talman! Den här propositionen borde inte antas utan kastas raka vägen i papperskorgen.

I Sverige finns de största förekomsterna av just alunskiffer i delar av Skåne, Östergötland, Västergötland, Närke, Öland, Gotland och Jämtland. Det är landskap med jordbruk, naturvärden, viktiga dricksvattentäkter och levande lokalsamhällen där människor bor, lever sina liv och värnar sina bygder och bygdens framtid.

Inte minst i Jämtland har människor i åratal engagerat sig mot planerna på just uranbrytning kring Oviken och Storsjön. Kommunerna runt Storsjön har sagt nej därför att de oroar sig för dricksvattnet, för naturen, för jordbruket och för besöksnäringen, som de är beroende av.

Det finns även planer på brytning i bland annat Västergötland, där prospektering i alunskiffer länge har väckt motstånd just på grund av riskerna för vattnet och jordbruksmarken. I Skåne har människor reagerat kraftigt mot planer som hotar både deras naturmiljö och viktiga delar av Sveriges livsmedelsproduktion.

Det är inte så konstigt att människor runt om i Sverige engagerar sig starkt i den här frågan, för erfarenheten från många gruvprojekt visar att det ofta är lokalsamhället som får bära de långsiktiga kostnaderna, medan vinsterna hamnar någon annanstans. Om vattnet förorenas eller naturen förstörs är det inte gruvbolagens vd:ar som får leva med konsekvenserna i generationer, utan det är människorna på plats. Det är kommunerna, och det är skattebetalarna.

Tidöpartierna försöker ge sken av att värna landsbygden, men gång på gång ser vi raka motsatsen. När människor på landsbygden protesterar mot de här miljövidriga projekten får de höra att de står i vägen för utvecklingen. När kommuner säger nej försöker regeringen begränsa deras inflytande. När lokalsamhällen oroar sig för vatten, natur och hälsa avfärdas de som ett problem. Det är fel väg för Sverige och för svensk demokrati.

Herr talman! Brytning i alunskiffer innebär oacceptabla miljörisker. När alunskiffer bryts frigörs tungmetaller och radioaktiva ämnen som riskerar att läcka ut i vattendrag, sjöar och omgivande natur och kan orsaka långvariga skadeverkningar på ekosystem och närboende. Dessutom innebär det potentiellt väldigt stora klimatutsläpp genom de kemiska processer som sätts igång i berget.

Ändå vill Tidöregeringen gå vidare med att ta bort vetot, när tvärtom all gruvbrytning i alunskiffer och uranbrytning borde förbjudas snarast.

Herr talman! Brytning av uran i urberg är inte heller någon speciellt trevlig verksamhet. Där frigörs radioaktiva gaser, radioaktivt damm och radioaktiva sönderfallsprodukter. För att komma åt uranet behöver man dessutom bryta stora mängder gråberg, som bryts och deponeras som avfall innehållande uran och andra farliga ämnen som kan fortsätta utgöra risker under mycket lång tid.

Herr talman! Samtidigt är uranfyndigheterna i svenskt urberg små. Det innebär stora miljörisker, medan den ekonomiska och samhälleliga nyttan är närmast obefintlig. Det är faktiskt otroligt svårt att förstå logiken i att öppna för dessa verksamheter med den ekvationen.

Herr talman! Vi behöver en ny regering som tar ansvar för människors hälsa och för miljön.

Fru talman! Vi står onekligen inför stora utmaningar, och vi behöver mer billig, hållbart producerad energi i Sverige för klimatomställningen, för vår konkurrenskraft och för vår säkerhet. I och med Hormuzkrisen tror jag ingen har missat hur skadligt det har varit att vara så djupt beroende av fossila bränslen

Fru talman! Vi hade en regering som faktiskt tog detta på allvar. Efter åtta år med Miljöpartiet och Socialdemokraterna i regering hade Sverige fått upp utbyggnadstakten av fossilfri kraft till motsvarande ett stort kärnkraftverk per år – 3 gigawatt. Trots alla vackra ord som vi har hört från Tidöpartierna i kväll ser vi nu i stället att utbyggnadstakten av fossilfri kraft rasar. Hela elektrifieringen och klimatomställningen kollapsar med Tidöpolitik. Utbyggnadstakten har rasat med 75 procent eller mer under mandatperioden, detta i ett läge när vi behöver mer fossilfri el.

Den energikälla vars användning har ökat mest under Tidöregeringen är i stället den fossila energin. Det fossila har ökat med 10 procent eller motsvarande energimängden från två kärnkraftverk. Det är otroligt skadligt i det här läget.

Fru talman! Hur hamnade vi här? Sanningen är att Tidöpartierna under hela mandatperioden har motarbetat den förnybara energin och konsekvent gynnat det fossila. Vi saknar mål i närtid för att få till mer energi och effekt till 2030 eller 2035.

Miljöpartiet har drivit på för ersättning för vindkraft till kommuner och närboende i över 15 år, så jag är faktiskt väldigt glad att vi nu har en majoritet i riksdagen för båda de väldigt viktiga principerna. Men man kan verkligen undra varför det har tagit så otroligt lång tid för andra att inse behovet av detta. Stor skada är redan skedd. Genom det kommunala vetot har Tidöpartierna redan stoppat majoriteten av all vindkraft som skulle kunna komma till innan 2030. Under förra året, alltså 2025, stoppade kommunerna 98 procent av alla vindkraftverk. Miljöpartiet, tillsammans med Centerpartiet, säger ja i cirka 70 procent av fallen. Man kan jämföra hur mycket mer kraftproduktion vi hade haft då.

Det återstår att se, fru talman, hur de kommunala Tidöpolitikerna kommer att reagera på det här med ersättning till kommuner och närboende, men jag vet i alla fall att det kommer att spela stor roll för de bygder där det byggs vindkraft. Jag har nämligen besökt ett flertal platser där man har byggt vindkraft och gett en lokal ersättning, någonting tillbaka. Det är ett väldigt gott exempel på hur det kunde ha sett ut i hela Sverige om vi hade fått det här på plats långt tidigare.

Bland annat besökte jag Vindbyarna, som de kallar sig, utanför Malå i Västerbottens inland. Springliden, Mörttjärn och Lainejaur får årligen pengar från en närliggande vindkraftpark, och dessa vindkraftspengar används till byautveckling. Bland annat så har byastugan i alla tre byarna rustats upp. ”Här i byn upplever man att man fått en bra chans att utveckla byn tack vare vindkraftspengarna. Här är det ingen som klagar. [– – –] Tidigare hade vi nästan ingenting. Vi kunde aldrig reparera byastugan eller elljusspåret”, säger Roland Lundqvist, boende i Springliden och ordförande i föreningen Vindbyar.

Fru talman! Det är beklagligt att regeringen vill fördela ersättningen till kommunerna utifrån installerad effekt i stället för den faktiska fastighetsskatten för vindkraft. Det ger lägre ersättning, speciellt de första åren, och minskar därmed kommunernas incitament att säga ja till nya projekt.

De incitament som nu föreslås, både till närboende och till kommuner, räcker inte för att få fram tillräckligt mycket el till 2035. Därför vill Miljöpartiet komplettera detta. Det ska vara långsiktigt, men vi vill också ha en snabbhetsbonus, en engångsersättning till kommuner som tillstyrker vindkraftsprojekt, både nya och där man tidigare har sagt nej. Vi vill också förenkla ersättningen till närboende så att den betalas ut automatiskt både till fastighetsägare och till boende i till exempel lägenheter.

Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 5.

Utbyggnaden av vindkraft är, tillsammans med energieffektiviseringar och satsningar på grön baskraft, helt avgörande för att säkra låga elpriser, stärka Sveriges beredskap och möjliggöra både klimatomställningen och en grön industriutveckling. Det finns en bred samstämmighet om att landbaserad vindkraft behövs. Den svenska basindustrins energisamarbete, SKGS, har analyserat industrins ökade behov och efterlyser en skyndsam utbyggnad av landbaserad vindkraft. Svenskt Näringsliv skriver att mängden landbaserad vindkraft kommer att vara helt avgörande för elpriset framåt.

För tre år sedan sa statsminister Ulf Kristersson att han ville titta på allt som kan öka förutsättningarna att de kommande åren drastiskt öka elproduktionen. Ni kommer ihåg att jag nämnde att utbyggnadstakten tvärtom har minskat med 75 procent, så vi kan konstatera att regeringen fatalt har misslyckats.

Fru talman! Det är tydligt att vi behöver en ny regering, en regering som ökar produktionen av el i Sverige och har en vilja att elektrifiera både transportsektorn och industrin genom en långsiktig och stabil industri- och energipolitik. Vi behöver också en regering som faktiskt tar klimathotet på allvar och erbjuder hållbar energi till låg kostnad för både hushållen och industrin.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)

Herr talman! Den underliggande frågan är väl hur mycket moderaten egentligen vill ha vindkraft. Verkligheten talar sitt tydliga språk, nämligen att man i princip har stoppat utbyggnadstakten. De ord som sägs här i kammaren stämmer alltså inte med verkligheten. Jag skulle vilja veta hur det ligger till med det här. Men svaret utkristalliserades egentligen ganska väl i det här replikskiftet.

Man kan enkelt säga att grön baskraft är exakt det som Jesper Skalberg Karlsson, Moderaterna och regeringen finansierar via Kraftlyftet. Det är ett förslag som ursprungligen kom från Miljöpartiet för att få mer grön baskraft. Det handlar om reglerbar kraft av olika slag: kraftvärme, vattenkraft, gasturbiner, batterier och så vidare. Tyvärr har man varit så senfärdig att det ännu inte har kommit en enda kilowatt ur satsningen.

Vad gäller stabiliteten lämnar även kärnkraften en del övrigt att önska. Jag tittade på SVK:s kontrollrum precis före debatten. Hälften av produktionen kommer nu från vindkraft, vilket har pressat ned priset till 12 öre kilowattimmen, men vi har haft svindyr el under våren. Detta kan man också läsa om i Svenska kraftnäts kontrollrum.

Det här beror inte minst på att Ringhals 4 körs på halv effekt på grund av läckage i generatorn. Oskarshamn 3, Forsmark 2 och Ringhals 3 är för närvarande avställda. Dessutom driver stigande gas- och oljepriser upp elpriserna på kontinenten.

Det som behövs är mer vindkraft men också mer reglerbar kraft. Det är det som den moderatledda regeringen totalt har misslyckats med under den här mandatperioden.

Jag undrar hur det är möjligt att verkligheten och de ord som kommer från ledamotens mun stämmer så dåligt överens.

Herr talman! Timmen är sen, så jag hade inte tänkt begära replik. Men när felaktigheterna hopade sig kunde jag inte låta bli. Josef Fransson var i och för sig lätt att strunta i, eftersom inte ett ord som sades från talarstolen var rätt. Men Jesper Skalberg Karlsson säger sig i alla fall vilja främja vindkraft. Det är åtminstone ett fall framåt, så att säga.

Statistiken för den här mandatperioden är ganska förödande. Utbyggnadstakten har minskat med ungefär 75 procent eller mer. Förra året sa kommunerna nej till 98 procent av alla vindkraftverk. Det gör att utbyggnadstakten av förnybar el, eller fossilfri el för den delen, har minskat radikalt den här mandatperioden. Det är vad som har hänt, trots alla vackra ord från Jesper Skalberg Karlsson.

Det kan ändå dölja sig en del bakom ledamotens ord, bland annat hans påstående om att obalanskostnaderna ökar på grund av vindkraften. Det är direkt felaktigt. Svenska kraftnät har dementerat det och skrev tydligt i en debattartikel för något år sedan att det är kärnkraft och utlandskablarna som orsakar de stora obalanskostnaderna. När stora källor till effekt faller ifrån på en gång behöver man mycket grön baskraft för att stötta upp systemet.

Det är lite märkligt hur man kan veta att det är just elen från vindkraften som exporteras. Jag tror inte riktigt att man då har förståelse för hur elsystemet fungerar. All el matas in i systemet. Dessutom har man gett tillstånd till anslutning för extremt mycket konsumtion de senaste åren. Så det där uttalandet stämmer inte.

Jag får återkomma till frågan.

Herr talman! På grund av Tidöregeringens oförmåga att tänka långsiktigt och strategiskt och förebygga risker står nu Sverige sämre rustat än när den tillträdde inför den kris som vi nu ser på grund av Irankriget. Sverige är nu mer beroende av fossila bränslen som produceras i Putins Ryssland, mullornas Iran eller Saudiarabien än innan Andreas Carlson blev infrastrukturminister och Ulf Kristersson statsminister.

Man har konsekvent gynnat fossila bränslen och samtidigt gjort det svårare eller dyrare att åka tåg eller kollektivtrafik i Sverige, eller för den delen att byta till elbil. Den energikälla vars användning har ökat allra mest är den fossila energin. Det är en ökning med 10 procent bara mellan 2022 och 2024.

Det har skett trots att både tåg och kollektivtrafik drivs av förnybar energi som vi kan producera själva, hållbart, i Sverige. Det gör oss mer utsatta för de prischocker på fossila bränslen som vi nu ser. Klimatmålen missas, och utsläppen ökar.

Herr talman! Vad gjorde Tyskland när vi såg samma situation efter Rysslands invasion av Ukraina med skenande priser på både drivmedel och el?

Jo, som en krisåtgärd införde man Tysklandsbiljetten, där man kraftigt sänkte priset på kollektivtrafik till 49 euro i månaden. Man fick då en överflyttning från bil till kollektivtrafik.

Det skulle för Sveriges del innebära ett snabbt minskat fossilberoende. Tillsammans med en elbilsoffensiv och direkta stöd till utsatta hushåll är det en lösning som fungerar både på kort sikt och på lång sikt.

För att sänka hushållens transportkostnader här och nu och minska vårt fossilberoende vill vi att det omedelbart införs en månadsbiljett som gäller för all kollektivtrafik i hela landet, precis som i Tyskland, med ett ordinarie pris på förslagsvis 500 kronor, och 250 kronor för unga, studenter och pensionärer – ett Sverigekort.

Kostnaden för kollektivtrafikresenärer har nämligen ökat kraftigt med 140 procent de senaste 20 åren. Det är betydligt mer än vad bensinpriset har ökat. Inget har gjorts för att sänka kostnaderna för kollektivtrafikresenärerna.

Det är 81 procent av svenskarna som använder kollektivtrafiken. Halva Sverige åker buss eller tåg varje månad. Det är totalt 1,7 miljarder resor som görs per år. Det är en otroligt viktig del av transportsektorn som håller vårt land, våra jobb och vår ekonomi igång.

Men ett kollektivtrafikkort har närmast blivit en klassfråga i dagens Sverige. Det är dags att sänka kostnaderna radikalt för kollektivtrafiken. Detta är ett ytterst bra tillfälle att göra det.

Herr talman! Jag är särskilt glad att vi nu har en enad opposition bakom ett Sverigekort. Därför yrkar jag bifall till reservation 23. Det är som jag ser det en helhet. Vi har tidigare presenterat vad vi kallar för en elbilsoffensiv, där låginkomsttagare kan köra elbil för motsvarande 5 kronor litern.

Herr talman! Det finns en stor efterfrågan på att åka tåg i Sverige. Tågresandet har mer än fördubblats de senaste decennierna. Men det är som att Tidöregeringen verkligen vill göra livet riktigt surt för dem som vill kunna åka tåg, och inte minst nattåg.

Möjligheten att åka nattåg stoppas över hela Sverige med Tidöregeringen och Andreas Carlson vid rodret. Nattågen mellan Göteborg och Umeå lades ned för cirka ett år sedan, och kort därefter mellan Göteborg och Jämtland.

De populära nattågen mellan Stockholm och Berlin läggs snart ned, i sommar, och under den här våren halveras antalet tåg i den otroligt viktiga nattågstrafiken till norra Norrland.

Det är skamligt dåligt av Tidöregeringen. Det beror inte på den förra infrastrukturplanen. Det beror på regeringens aktiva val att inte skjuta till de pengar som behövs till statens trafikavtal. Det är ett aktivt val från Tidöregeringen.

Vi skulle i stället behöva en regering som vänder utvecklingen och skjuter till relativt blygsamma summor till trafikavtalen så att vi får nattåg i hela Sverige. Vi behöver ge ett samhällsuppdrag till SJ att trafikera vissa viktiga sträckor. Det har blivit lite av ett haveri med upphandlingen av nattågen till norra Norrland. Det har bidragit till problematiken.

Nu upphandlas dessutom, som det ser ut, smala nattåg. Det är något som inte minst Sverigedemokraterna var väldigt emot, Patrik Jönsson. Jag missade att ta replik på det. Men jag undrar verkligen om Sverigedemokraterna är nöjda med den upphandling som genomförs av nattågen.

Herr talman! Vi behöver, som vi har varit inne på tidigare, underhålla järnvägen betydligt bättre. Regeringen har lagt sig på en oacceptabelt låg nivå. Man har höjt underhållet med ynka 5 procent. Det är en ytterst marginell ökning. Det är egentligen det enda man har att skryta om under hela den här mandatperioden.

Det blir ganska futtigt när man jämför med den förra regeringen, som höjde underhållet med 100 procent. De ynka 5 procenten lyckas knappt beta av någonting av underhållsskulden fram till 2037. Man tar igen ynka 15 procent. Det är ett haveri när det gäller att underhålla svensk järnväg.

Miljöpartiet föreslår i stället att vi återtar 100 procent av underhållet till 2037. Trafikverket har, tvärtemot vad som påstås av flera regeringspartier här, sagt att det går att återta underhållet snabbare. Det gäller att pressa på. Vi vet att det går att göra mycket snabbare och rationellare än i dag. Då ska vi se till att det sker.

Det första och kanske mest långsiktigt skadliga som Tidöregeringen gjorde var att stoppa investeringar i nya stambanor. Oavsett om man vill ha 320 eller 250 kilometer i timmen är det ett faktum att vi nu med den här regeringen inte får några stambanor alls som binder ihop Sverige.

Tågresandet har som sagt mer än fördubblats de senaste decennierna. Näringslivet vill kunna frakta mer gods klimatsmart på järnväg. För de flesta människor är det ganska självklart att vi behöver investera i mer kapacitet om vi ska kunna frakta mer gods och fler människor på järnvägen.

Men det är det inte för Tidöregeringen. I stället valde man att stoppa nya stambanor i södra Sverige. För norra Sverige saknas än så länge beslut om angelägna satsningar som Nya Ostkustbanan. Dessutom har man chockhöjt banavgifterna och tagit bort miljökompensationen. Det minskar i stället transporten av gods på järnväg.

Herr talman! Det är tyvärr en tragisk förlängning av decennier av borgerlig politik där man blockerar påbörjade satsningar på den svenska järnvägen och låter den förfalla. Norrbotniabanan försenades över ett decennium på grund av alliansregeringen.

Herr talman! Vi behöver i stället en politik som gör det möjligt att resa hållbart i hela landet. Vi ska göra stora investeringar i järnvägen, bygga nya stambanor från norr till söder och se till att återta underhållet så att vi har en järnväg i topptrim.

Vi ska göra det billigt och enkelt att åka med kollektivtrafik i hela Sverige med ett Sverigekort. Vi ska bygga järnväg mellan Stockholm och Oslo och rusta upp Inlandsbanan. Vi ska helt enkelt ha en plan, inklusive en plan för offensiv elektrifiering, som gör det enkelt och billigt att resa utan ett beroende av fossila bränslen.

Herr talman! Jag är faktiskt glad över att Maria Stockhaus tycks inse att Trafikverket inte funkar i nuvarande form. Det blir väl gott om vi får en ny regering efter nästa val, så att vi kan ta tag i detta och dela upp det i två myndigheter, så att vi får en myndighet som faktiskt fokuserar på att få ordning på svensk järnväg.

Sedan finns det en annan fråga som blir väldigt märklig. Maria Stockhaus är väldigt negativ till nya stambanor i Sverige. Det låter som om det är det värsta hon har hört talas om. Det är ju ganska lustigt i och med att det var en moderat partiledare, Fredrik Reinfeldt, som lanserade idén om höghastighetståg och att modernisera Sverige och så vidare. Minnet är relativt kort hos de flesta moderater, verkar det som.

Sedan är det lite oklart vad som avses med höghastighetståg. Vi hade ju en diskussion om hastigheten, och det är alldeles riktigt att Miljöpartiet förespråkade 320. Sådana banor byggs runt om i Europa, mycket fortare och mycket billigare än i Sverige. Jag önskar att vi hade kunnat vara lika bra som många andra länder, men jag hade gärna kompromissat med vilket parti som helst, inklusive Moderaterna, om hastigheten. 250 var också på tal. Men det som den här regeringen gjorde var ju att skrota stambanorna helt och hållet.

Är det alltid fel att bygga järnväg för 250 kilometer i timmen, enligt Maria Stockhaus? Det verkar vara lite oklart vad som är problemet. Trafikverket har ju i ett flertal utredningar konstaterat att det råder brist på kapacitet på den svenska järnvägen. Det är också detta som gör att vi får så mycket förseningar. Vi har för liten kapacitet. Vi har fördubblat tågresandet de senaste decennierna utan att bygga ut järnvägen.

Herr talman! Jag blev faktiskt lite häpen när jag hörde Maria Stockhaus anförande. Vissa saker beskrevs i ljusa ordalag. Vi har rekord när det gäller att byta växlar, och vi återtar mer underhåll. Allt blir bättre, och det är alltså tack vare den här regeringen.

Det finns ju bara ett problem, nämligen att det är den infrastrukturplan som den förra regeringen beslutade om som fortfarande gäller.

Jag ska presentera några jobbiga siffror för Maria Stockhaus. När vi hade en rödgrön regering med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ökade vi underhållet med 100 procent på åtta år. Vi dubblerade det. Detta såg vi till att Trafikverket klarade av. Nu skryter man om en höjning med ynka 5 procent. Var och en får väl göra en bedömning av vilken siffra som känns större, så att säga. Det finns väl en objektiv sanning där.

Resultatet är alltså att man lämnar 85 procent av det eftersatta underhållet oåtgärdat efter 2037. Sedan tror man att man på något magiskt vis ska återta resten av underhållet till 2050. Då ska man alltså helt plötsligt sexdubbla takten. Det är en väldigt märklig matematik.

Jag är ändå glad att Maria Stockhaus sent omsider konstaterar brister i organisationen hos Trafikverket. Det är i och för sig ett fall framåt, men där har vi väl en av nycklarna till att faktiskt åtgärda underhållet på järnvägen. Jag undrar hur nöjd Maria Stockhaus egentligen är med planen vad gäller underhållet, där det mesta lämnas därhän.