Tobias Andersson (SD) svarade Linus Lakso i en replik om Energi i debatten ”Protokoll 2025/26:50 Torsdagen den 11 december” den 11 dec 2025.
Linus LaksoMP· i en replikJag får tacka Tobias Andersson för inlägget. Tobias Andersson låter väldigt nöjd, men jag noterar att inläggen är betydligt mindre pompösa än de var i början av mandatperioden. Det kanske är för att man inte har så…Nu är det dags att debattera utgiftsområde 21 Energi, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
Tidöpartierna har enats om en budget. Budgeten vi har lagt fram är en konjunkturbudget som är väl balanserad till de behov som vi ser i ekonomin och innehåller ett historiskt reformutrymme.
Vi befinner oss i en lågmäld lågkonjunktur, och då är det viktigt att säkerställa att hushållen får förutsättningar att spendera mer. Detta gör vi genom att göra det mer lönsamt att arbeta och genom att sänka skatten och momsen på flera områden. En vanlig familj får ungefär 5 000 kronor mer i månaden genom bland annat sänkt elskatt, halverad matmoms och sänkta drivmedelskostnader.
En omfattande bidragsreform kombinerat med skattesänkningar kommer att stimulera ekonomin. Vi skapar incitament för att fler ska gå från bidrag till arbete samtidigt som vi fortsätter satsningarna på att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten med mera.
Herr talman! Det är dock energifrågor vi ska fokusera på den kommande timmen. Som bekant är energifrågorna prioriterade av såväl väljarna som Tidöpartierna, och de utgör stommen i det gemensamma politiska projekt som våra fyra partier ägnat sig åt under denna mandatperiod, vilket även märks i denna budget.
Vi har arbetat intensivt med att lägga om kursen för energipolitiken i Sverige. Tidigare regeringars hackighet i energifrågor, hat mot kärnkraft, vindkraftsiver och bristande förståelse för energisystemets funktion har resulterat i betydligt fler utmaningar än nödvändigt.
Svenskt välstånd och svensk välfärd har möjliggjorts tack vare vårt tidigare så välfungerande energisystem. Ett välplanerat elsystem genom kraftig utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft lade grunden för den ekonomi vi ser i dag.
Dessvärre har politiken på senare år misskött och försakat detta. Ideologi och klimathysteri har präglat energipolitiken i stället för fysik och konkurrenskraft, vilket resulterat i underhållsskuld i elnät, volatila elpriser, försämrad leveransförmåga och otillräcklig effekt när det behövs som mest.
Väderberoende kraftslag har en roll att spela i vårt elsystem, men de har byggts ut för snabbt. Utan tillräckligt med baskraft, reglerkraft, lagring och elnät har problem uppkommit.
Allt detta försöker vi nu att åtgärda såväl genom denna budget som genom alla lagstiftningsförslag, regleringsbrev, förordningar med mera som Tidöpartierna levererat på området.
Herr talman! Om jag dock ska fokusera på vad vi i dag debatterar kan jag nämna att vi i och med nästa års budget bland annat sänker elskatten. Det är första gången det sker på decennier. Vi sänker den med 10 öre per kilowattimme. Samtidigt får vi på plats ett högkostnadsskydd för höga elpriser. Det innebär att om det genomsnittliga månadspriset på el överstiger 1,50 kronor per kilowattimme ersätts man per automatik utan krångliga blanketter med den mellanskillnad som överstiger 1,50 kronor per kilowattimme.
Samtidigt fokuserar vi på vad vi här och nu kan göra för att underlätta elsystemet genom att tillskjuta ytterligare 250 miljoner kronor till Kraftlyftet för att stötta investeringar i elnät, energilager och elproduktion.
Samtidigt som vi har hanterat det här betänkandet i utskottet bör man också nämna det faktum att Tidöpartierna nu säkerställt att Svenska kraftnät genomför en ny upphandling av strategisk reserv som kan komma på plats i mitten av januari. Det är något som sågs som utdömt för några veckor sedan.
Det som dock har fått kanske mest utrymme i medierna är att vi i budgeten har inkluderat den statliga riskdelningen för investeringar i ny kärnkraft genom att Riksgäldskontoret får lån i enlighet med lagen om statliga stöd för investeringar i ny kärnkraft. En riskreserv kommer på plats för eventuella fördyrade kärnkraftsprojekt. Ersättning för dubbelriktade differenskontrakt för nya kärnkraftsreaktorer återfinns också i budgeten.
Detta arbete har debatterats flitigt. Alla åtta partier som närvarar i denna sal hade under våren några möten på Regeringskansliet tillsammans för att prata om detta och mycket annat. Vi har kunnat följa en debatt i medierna om så kallade energipolitiska förhandlingar – även om jag kanske mest bedömde det som samtal. Det är klart att det har funnits en ambition att säkerställa ett brett stöd för den energipolitiska omläggning som sker i och med denna budget.
Jag upplever att vi har kommit en bra bit på väg. Partierna tycker mer lika i energifrågor i dag än man gjorde för bara några veckor sedan och ännu mer lika än man gjorde för ett par år sedan. De här förslagen får också ett brett stöd i kammaren när vi nästa vecka voterar om dem, eftersom även Socialdemokraterna ställer sig bakom siffrorna för riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft.
Finns det då inget egenvärde i att ha en energipolitisk överenskommelse, herr talman? Jag tror att det kan finnas ett stort värde i det. Framför allt finns det ett stort värde i att vi fortsätter att stöta och blöta argumenten på det här området och att försöka söka så brett stöd som möjligt för de åtgärder som presenteras och genomförs.
Jag tror inte att man kan titta specifikt på en överenskommelse, för de tenderar att inte hålla så länge och är väl endast värda något under den tid de gäller. Men att vi letar efter instrument för att över tid samverka i de här frågorna tror jag är viktigt och någonting som Tidöpartierna kommer att fortsätta att titta på.
De som vill ha en bred energipolitisk överenskommelse om all energipolitik vill ofta också att det ska gå snabbt i energipolitiken. Det här är ett motsatsförhållande, försöker jag bestämt att hävda. Man kan inte både vilja att politiken ska vara enig om allting och samtidigt tycka att politiken behöver göra allting snabbare. De sakerna står i direkt konflikt med varandra.
Jag tycker att åren som vi har styrt Sverige har präglats av ett högt tempo i energifrågorna. Det är ett tempo som vi aldrig hade kommit i närheten av om alla partier hade behövt vara överens innan vi gjorde någonting. Detta blir väldigt tydligt med det här utgiftsområdet.
Tidöpartierna är överens om energipolitiken. Det har vi varit länge, och det finns ingenting som tyder på att vi skulle misslyckas med att vara det i framtiden. När man däremot tittar på de olika budgetarna från de fyra oppositionspartierna kan det konstateras att Socialdemokraterna tillskjuter 100 miljoner kronor till det här utgiftsområdet. Vänsterpartiet drar bort 1 miljard kronor från utgiftsområdet. Centerpartiet adderar 583 miljoner kronor till utgiftsområdet, och Miljöpartiet adderar ungefär 12,5 miljarder mer till utgiftsområdet.
Detta innebär att differensen mellan det oppositionsparti som satsar minst och det oppositionsparti som satsar mest på utgiftsområde 21 för energi nästan motsvarar dubbla den totala summan för utgiftsområdet i statens budget. Det är också ett faktum att de flesta oppositionspartier har mer gemensamt med Tidöpartiernas energipolitik än de har med varandra – om man utgår från deras motioner kopplade till utgiftsområde 21.
Det är ingen som vet vilken energipolitik man får om Tidöpartierna inte får förnyat mandat på valdagen. Det diffar alltså över 13 miljarder mellan de fyra oppositionspartiernas satsningar på utgiftsområde 21.
Jag vill önska lycka till, herr talman, till den som ska förklara för en väljare vad det kokar ned till om man ska samordna energipolitiken efter valet. Ingen i oppositionen kan göra det – varken i denna kammare eller i valrörelsen – och ännu mindre när det därefter blir skarpt läge.
Jag bedömer det därför vara viktigt att vi får fortsatt förtroende att leverera ansvarsfulla förslag inom både det här området och andra och att säkra en sund energipolitik, för det behöver Sverige mer än på länge.
Herr talman! Jag tackar Tobias Andersson för inlägget! Det var intressant.
Jag ska börja i samma ände som ledamoten gjorde, nämligen i de bredare frågorna kring budgeten. Eftersom det togs upp här tycker jag att det är på sin plats att säga att det när riksdagens utredningstjänst jämför de olika budgetalternativen mot varandra är den budget som jag företräder, alltså Socialdemokraternas, som kommer att vara bättre för nio av tio svenskar än den som Tobias Andersson röstar igenom.
Det blir alltså mer pengar i plånboken, eftersom vi ser till att det blir rättvisa skattesänkningar och inte mest till dem som redan har det allra bäst. Vi ser också till att höja barnbidraget – som alla andra nordiska länder har gjort – och att vi har billigare läkemedel. Det är inte minst viktigt för många äldre, men Sverigedemokraterna har gjort det dyrare. Vi tycker också att man ska avskaffa karensavdraget.
När det handlar om elskatten skulle jag vilja säga att vi är med på att den sänks. Den sänks alltså från den nivå den har i dag till den nivå som var 2022 – när inte minst Sverigedemokraterna tyckte att den var alldeles för hög. Nu vill man ha beröm för att man återinför den nivå som Mikael Damberg stod för.
Det är i och för sig jättebra att högkostnadsskyddet finns med i regeringens budget, men hur det ska se ut vet vi fortfarande inte. Man lovade en förordning i höst, men den har fortfarande inte presenterats. Man ska också säga att den handlar om Kraftlyftet, som är alldeles utmärkt politik. Där ser vi att inte en enda krona av årets budget är utbetald – inte en enda krona till någon som helst åtgärd är utbetald.
Frågan är ju verkligen varför det Tobias Andersson står och pratar om i talarstolen inte händer i verkligheten.
Herr talman! Jag uppskattar det beröm som kom från Fredrik Olovsson i hans replik och det faktum att vi i dag tycker mer lika än vi gjorde för ett fåtal år sedan – eller faktiskt bara några månader sedan, när Socialdemokraterna svängde gällande det statliga stödet för riskdelning vid nya kärnkraftsinvesteringar.
Det får dock konstateras att de som primärt tjänar på Socialdemokraternas budget är de som i dag lever på bidrag. Det är också en stor medveten omläggning av bidragspolitiken från Tidöpartierna. Man vill nu i stället skapa incitament för fler att gå från bidrag till arbete, bli en del av vår ekonomi och tillföra sina tjänster till arbetsmarknaden och säkerställa välstånd och välfärd även i framtiden. Det är alltså inte konstigt i sig att vi landar olika i den frågan.
Om vi hade gjort som Socialdemokraterna och valt att inte finansiera våra förslag i budgeten hade vi säkert kunnat ge mycket mer till andra, men då hade vi i slutändan också ökat belåningen kraftigt eftersom Socialdemokraternas budget enligt tjänstemännen på Finansdepartementet saknar finansiering för ungefär 50 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Det kan man lova mycket för, om det är så att man själv inte bekostar det.
Det karensavdrag som Fredrik Olovsson nämner är ju ett tydligt sådant exempel. Det finns uppskattningar på att det skulle kosta 40 miljarder, men Socialdemokraterna låtsas att det är gratis att vältra över kostnaden på företagen i stället. Det tycker inte jag är seriös politik.
När det gäller sänkt elskatt är jag den första att säga att jag gärna hade gått hårdare åt detta. Det är känt att Sverigedemokraterna har drivit den frågan även i tidigare budgetförhandlingar.
Det sista Fredrik Olovsson nämner, om exakt hur olika stödförordningar faller ut i praktiken, är en stark anledning till att Sverigedemokraterna skulle vilja ingå i nästa regering och kunna få ett ökat inflytande vid översynen av hur olika stöd genom myndigheter och annat hanteras och faller ut i praktiken.
Herr talman! Med tanke på just de problem som regeringen har är det väl snarast ett argument för att byta regering till en socialdemokratiskt ledd sådan, som dessutom alltid brukar se till att tillväxten blir högre, arbetslösheten lägre och statsfinanserna starkare. Så skulle det också bli den här gången med den budget vi har lagt på riksdagens bord. Inte minst är vårt budgetsaldo starkare än Sverigedemokraternas och regeringens. De lånar alltså mer pengar för att sänka skatten för dem som har det allra bäst.
Detta är dock en bit bort från energidebatten, ska sägas, och tiden går väldigt fort. Jag ska därför återkomma till frågan om överenskommelser och om samsyn.
Att gå snabbt fram var ett argument för att inte komma överens. Problemet är ju att det faktum att vi inte är överens också gör att saker går långsammare, att företag inte investerar och att man inte litar på att det politiska systemet levererar det man säger. Det beror på att det en mandatperiod finns en majoritet som säger någonting och nästa en annan som säger någonting annat. Ska du då ha decennielånga perspektiv på miljardtals kronor på en osäker marknad måste politiken komma sig samman och leverera tydliga överenskommelser. Ser Tobias Andersson inte värdet av en sådan överenskommelse – egentligen för alla kraftslag?
Jag tycker också att det är intressant – för att avsluta med en mindre konfrontatorisk punkt – att Sverigedemokraterna säger sig vara öppna för någon form av energiberedning framåt. Jag tror att det är alldeles nödvändigt, för att vårda en överenskommelse om energipolitiken, att vi jobbar tillsammans över flera mandatperioder. Det är nämligen så många stora beslut som ska fattas under de här åren för att få många saker på plats att vi behöver komma ihop på ett helt annat sätt.
Men varför inte en överenskommelse först? Finns det inte ett stort värde, inte minst för näringslivet, i att vi kan göra en sådan? När Ebba Busch talar om att det är partistrateger som har sett till att det inte blir någon överenskommelse tror jag faktiskt att det är Tobias Anderssons strateger som hon tänker på.
Herr talman! Jag tackar Fredrik Olovsson för hans andra replik.
Olovsson var med på de samtal som vi förde i våras och har också fört dialog med mig i andra sammanhang kring detta. Min uppfattning är att vi i Sverigedemokraterna gjorde vad vi kunde för att säkerställa att någonting kom på plats. Det är också ett tema som vi har pratat bilateralt om.
Med det sagt tror jag att det hade varit mycket lättare för de fyra Tidöpartierna att komma överens med enbart Socialdemokraterna. Där diffar det, som jag sa i mitt inledningsanförande, 100 miljoner kronor. Det är i sammanhanget små pengar på ett utgiftsområde. På utgiftsområde 21 diffar det 100 miljoner, om jag inte missminner mig.
Men om vi ska enas allihop ska Socialdemokraterna också ha med sig Miljöpartiet och Linus Lakso, som sitter här inne, som vill ha 13 miljarder mer på det här utgiftsområdet. Det är alltså nästan dubbelt så mycket som vad hela utgiftsområdet ligger på i dag. Då blir det väldigt svårt, tror jag, att komma överens.
Jag ser gärna ett förnyat försök för Tidöpartierna att fortsätta prata med Socialdemokraterna, och jag välkomnar den öppning som kommer från Socialdemokraterna och det faktum att man bibehåller de siffror som finns för den statliga riskdelningen för kärnkraft i sin egen budgetmotion. Det är toppen. Men jag tror att vi behöver inse något: Om Fredrik Olovssons budget i dag är underfinansierad med 50 miljarder och man ska köpa Miljöpartiet i en budgetförhandling blir den budgeten underfinansierad med nästan 63 miljarder kronor redan dag ett. Då blir det väldigt svårt att leverera utifrån de löften man har.
Herr talman! Jag får tacka Tobias Andersson för inlägget.
Tobias Andersson låter väldigt nöjd, men jag noterar att inläggen är betydligt mindre pompösa än de var i början av mandatperioden. Det kanske är för att man inte har så jättemycket att vara stolt över.
Det finns mycket att säga om elsystemet som sådant. En sak jag kan nämna är att vi har bättre nätstabilitet nu än innan vi började bygga ut vindkraft, till exempel.
Kraftlyftet nämndes. Det är en satsning som är kopierad från Miljöpartiets politik. Vi kallade det för Kraftsteget, en stor satsning på grön baskraft. Det är faktiskt en stor del av de miljarder som Tobias Andersson nämner. Vi har lagt 6 miljarder på detta. Det är väldigt efterfrågat av svensk industri, så det är en satsning som jag är väldigt nöjd med att vi har.
Vi har för övrigt suttit i sju år i regering och förhandlat, så detta kan vi lösa.
Men jag har några frågor.
Hur många kilowatt eller megawatt har Kraftlyftet genererat denna mandatperiod? Tobias Andersson var ju väldigt stolt över detta med att få till mer effekt.
Det har varit väldigt oklart hur många reaktorer den här regeringen satsar på. Är det en SMR, som egentligen Vattenfall är inne på? Är det två reaktorer, eller är det tio reaktorer? Där skulle jag vilja ha ett klargörande av Tobias Andersson, som ordförande för näringsutskottet.
Sedan vet jag inte om Tidöpartierna är så väldigt överens. Det framstår ju som väldigt splittrat när det gäller att ingå en långsiktig energiöverenskommelse. Miljöpartiet är ett av tre partier som har ingått och hållit en energiöverenskommelse och som principiellt fortfarande står bakom den.
Herr talman! Jag tackar för inlägget och frågorna från Linus Lakso.
Först och främst ska man konstatera att Kraftlyftet inte har funnits på plats under hela denna mandatperiod. Nu tillskjuter vi mer medel för att kunna säkerställa att det levererar på riktigt under 2026.
Jag tror att det är ett bra instrument. Alldeles oavsett hur likt eller olikt det är de förslag som Miljöpartiet har haft tror jag att vi kan enas om att vi behöver ha punktinsatser där elsystemet behöver det som mest. Oavsett om det innebär en satsning på nät, produktion eller lagring är det ett viktigt steg framåt i den riktningen. Jag tror att vi kan komma att se att det levererar under 2026. Jag hoppas verkligen det.
När det kommer till exakt hur många reaktorer vi ska ha får det för min del gärna byggas så många som elsystemet klarar av, sett till den konsumtion som behövs. Men den riskdelningsmodell som vi har presenterat i och med den här budgeten är tänkt att möjliggöra det första steget på det här området. Då pratar vi kanske om effekt motsvarande två stora konventionella reaktorer. Men nu vet vi att Vattenfall tittar på tre eller fem, beroende på vilken aktör man väljer för Ringhals-sajten. Linus Lakso är också bekant med att jag personligen gärna hade sett att man gått vidare med storskaliga konventionella reaktorer på denna sajt.
Jag vet inte om det är så mycket att skryta om i dag att Miljöpartiet står fast vid en överenskommelse, givet att många lämnade den och resultatet blev förödande för vårt elsystem. Jag skulle inte vara riktigt lika stolt över det faktumet som Linus Lakso är.
Med det sagt ser jag förutsättningar för en fortsatt fördjupad dialog på det här området. Men jag kan konstatera att jag absolut inte har någon aning om hur ni ska få ihop er energipolitik i oppositionen – om Tidöpartierna inte styr Sverige efter nästa val.
Herr talman! Då undrar jag lite grann till vad Tobias Andersson vill använda elen från reaktorerna – hur många reaktorer det nu blir.
Tobias Anderssons kollegor hånskrattade i princip här i kammaren när Northvolt gick i konkurs och otroligt många människor förlorade jobbet i Skellefteå. När det i en europeisk jämförelse och inte minst i en internationell jämförelse gavs ett otroligt marginellt stöd till Stegra, en annan stor och viktig industrisatsning i Sverige, valde man att kalla Energimyndigheten till utskottet för en utskällning.
Vad ska elen användas till? Sverigedemokraterna vill ju inte heller fasa ut den fossila energin från transportsektorn och så vidare. Det vore intressant om Tobias Andersson kunde nämna några exempel på vad elen från den nya kärnkraften ska användas till.
Apropå tidigare överenskommelser: Vi var uppe i en utbyggnadstakt för ny kraftproduktion på tre gigawatt per år när vi lämnade över regeringsmakten till Tidöpartierna. Hur går det nu? Hur många gigawatt byggs per år efter tre år med Tidöregeringen?
Herr talman! Tack, Linus Lakso, för ytterligare frågor!
Det är väl det här som skiljer oss åt. Sverigedemokraternas syn på vad elen ska gå till bygger på det egenvärde som finns i en ökad svensk självförsörjningsgrad i fråga om olika former av energi. Jag är den första att konstatera att jag ser det som någonting värdefullt. Kan vi ställa om i de processer som i dag nyttjar fossil energi, som vi inte är självförsörjande på, och kan vi fortsätta att ställa om i transportsektorn så att vi kan nyttja el som vi har producerat i Sverige i stället för drivmedel som är importerade från Mellanöstern och annat är det ett värde i sig utifrån ett svenskt självförsörjningsperspektiv och inte minst med tanke på den oroliga omvärlden.
Från den änden kommer Sverigedemokraterna in i debatten kring grön omställning. Miljöpartiet kommer in i den andra änden, där man bara ska räkna CO2-utsläpp och tro att det spelar någon som helst roll ifall vi blir nettonollutsläppare i morgon eller ifall EU blir det om tio, fem eller femton år. Det tycker inte Sverigedemokraterna är lika viktigt. För oss handlar det om självförsörjningsgrad i fråga om något så viktigt som energi.
Mot den bakgrunden motsätter vi oss inte en omställning av vare sig transporter eller industrier, men det måste kunna ske i ett tempo som gör att vi inte förlorar vår konkurrenskraft och inte slösar bort våra begränsade resurser.
De två företag som Linus Lakso och alla andra som hela tiden hejar på den gröna omställningen alltid lyfter är Stegra och Northvolt. Jag tror snarare att den stora och viktiga omställningen sker i alla andra företag – i de små, medelstora och hyfsat stora företagen, inte i ideologiskt utpekade prestigeprojekt som har blåsts upp av de olika klimathysteriska stödformer som Miljöpartiet förledde Socialdemokraterna att implementera i Sverige. De gröna bubblor som Linus Lakso ytterst personligen blåste upp spricker nu, och det blir jobbigt.
