Helena Gellerman (L) om Infrastrukturfrågor

Fru talman! Efter fyra år med Tidöregeringen kan vi konstatera att det är ett haveri. Sverige står sämre rustat för att möta en oljekris nu än innan Tidöregeringen tillträdde. Sverige är mer beroende av fossila bränslen som produceras i Ryssland, Iran eller Saudiarabien än innan Andreas Carlson blev infrastrukturminister och innan Ulf Kristersson blev statsminister. Sverige är alltså nu mer sårbart.

I början av mandatperioden gjorde man ett stort nummer av att alla transportslag skulle vara välkomna, men Tidöregeringen har konsekvent gynnat fossila bränslen – med sammanlagt 70 miljarder i subventioner – och samtidigt under större delen av mandatperioden gjort det svårare och dyrare att åka tåg eller med kollektivtrafik. Sedan kom det ett rejält valfläsk här på slutet, tre månader före valet.

Men konsekvensen är alltså att den energikälla vars användning har ökat mest under mandatperioden är den fossila energin, motsvarande två kärnkraftverk per år.

Det första och kanske långsiktigt mest skadliga som den här regeringen gjorde var att stoppa investeringar i nya stambanor och därmed också kasta bort tiotals miljarder i medfinansiering från EU som Sverige hade fått för ny järnväg. Nu läggs en nationell plan fram som ytterligare låser in Sverige i ett fossilberoende. Det är dåligt för klimatet, för konkurrenskraften och för vår säkerhet.

Nödvändiga satsningar på järnvägen uteblir. Tågresandet i Sverige har mer än fördubblats de senaste decennierna. Näringslivet vill kunna frakta mer gods klimatsmart på järnväg, och för de flesta människor är det då ganska självklart att det inte bara behövs underhåll på järnvägen utan också mer kapacitet. Men så är det inte för den här regeringen.

Regeringen har stoppat investeringar i nya stambanor i södra Sverige. För norra Sverige saknas full finansiering för utbyggnad av nya Ostkustbanan. Tidigare borgerliga regeringar har fördröjt utbyggnaden av Norrbotniabanan med över tio år.

Fru talman! Vi behöver definitivt underhålla den befintliga järnvägen bättre, men ambitionsnivån hos den här regeringen är oacceptabelt låg. Det handlar alltså om en ynka höjning med ungefär 5 procent av underhållet. Det innebär att i princip nästan hela underhållsskulden för järnvägen skjuts på framtiden efter planperiodens slut.

Det som Andreas Carlson brukar skryta om, och som vi även har hört moderata ledamöter skryta om – fler växelbyten än någonsin och så vidare – är dock resultatet av den förra nationella planen, som Miljöpartiet tog fram tillsammans med Socialdemokraterna och januarisamarbetet. Där höjde vi däremot underhållet med 50 procent. Det var alltså tio gånger mer räknat i procentenheter.

Vi har fortfarande inte fått svar när det gäller återtagandet av underhållet. Man ska återta 10 eller max 15 procent av underhållet den här planperioden. Sedan ska resten, 85 procent, återtas på samma tid. Men det är alltså omöjligt att öka ambitionerna den här planperioden. Den logiken går inte ihop.

Miljöpartiet har tvärtom lagt fram en plan för att återta underhållet helt och hållet och fullt ut under den här planperioden, både på väg och på järnväg.

Under de senaste 30 åren har tågresandet som sagt mer än fördubblats. Detta visar tydligt att människor vill resa hållbart. Viljan finns. Behoven finns. Men vårt järnvägssystem har inte hängt med.

I dag brottas järnvägen med två stora problem. Det är kapacitetsbrist och eftersatt underhåll. Dessa båda problem förstärker varandra. När det blir fullt på spåren blir systemet mer sårbart. När något går fel sprider sig störningarna snabbt. Samtidigt blir det svårare att genomföra underhåll när det är trångt på spåren.

Därför, fru talman, behöver vi göra mer än att lappa och laga. Ska vi på allvar lösa problemen måste vi bygga ut kapaciteten i grunden. Därför behövs nya stambanor i hela Sverige. Det är helt avgörande för vårt land.

Systemet fungerar inte om inte de stora stråken fungerar. I slutändan är det människor som drabbas av försenade tåg och av lång väntan. De kommer inte hem. De kommer inte till jobbet. De kommer inte i tid för att hämta barn från förskolan och så vidare.

Fru talman! Denna nationella plan är i själva verket ett svek mot Sveriges tågresenärer. Det är färre kilometer ny järnväg i denna infrastrukturplan än i den förra. Den stora underhållsskulden för järnvägen lämnar regeringen till framtiden, och regeringen saknar helt en vision eller ett helhetsperspektiv när det gäller järnvägens behov. Detta kommer att göra att människor lämnas kvar på perrongen, väntande på försenade tåg, under lång tid framöver.

Fru talman! Vi behöver nya stambanor i hela Sverige. Miljöpartiet vill se nya sammanhängande stambanor i södra Sverige med nav i Jönköping. Nya sammanhängande stambanor gör det enklare att resa både med fjärrtåg och med regional kollektivtrafik. Samtidigt blir det bättre för godstågen. Med sammanhängande stambanor avser vi att koppla ihop de pågående projekten Ostlänken, Göteborg–Borås och Lund–Hässleholm till ett system. Det handlar om att få full kapacitet och om att faktiskt nyttja de samlade investeringarna på ett mycket mer effektivt sätt. Detta skulle påtagligt avlasta de befintliga spåren på Södra stambanan och Västra stambanan.

En snabb järnvägsförbindelse mellan Stockholm och Oslo skulle kunna ersätta många flygresor och dessutom ersätta en hel del biltrafik mellan de större städerna längs rutten. Framför allt skulle den koppla ihop två av Europas viktiga huvudstäder, nämligen Stockholm och Oslo.

Två angelägna projekt för nya stambanor i norra Sverige är Ostkustbanan, inklusive Ådalsbanan, och Norrbotniabanan. I valrörelsen 2022 lovade Ulf Kristersson att hela nya Ostkustbanan skulle stå klar 2035. Nu står det tyvärr klart att det löftet är brutet, för regeringens satsning på Ostkustbanan täcker inte ens det Trafikverket tidigare tog bort. Framför allt räcker det inte på långa vägar för att resenärer och näringsliv ska få det nya dubbelspår, längs hela sträckan, som de länge har väntat på.

Miljöpartiet tillför i stället 45 miljarder kronor till nya Ostkustbanan, utöver de medel som redan finns i den nationella planen för att färdigställa hela nya Ostkustbanan inom planperioden.

Fru talman! Det behövs mer investeringar runt om i hela Sverige. På västkusten behövs snarast möjligt dubbelspår mellan Maria station och Helsingborg, så att vi får bort den flaskhalsen. På Norge/Vänerbanan behöver vi rusta upp sträckan Göteborg–Oslo. Vi behöver stärka Inlandsbanan för gods – det handlar om ökad redundans och kapacitet. Vi behöver en ny bangård i Tomteboda. Det här stoppar regeringen. Ostlänken behöver fortsätta genom Linköping för att sedan kopplas ihop med ett system för nya stambanor. Det här stoppar regeringen också.

Fru talman! Regeringen har tagit bort de så kallade stadsmiljöavtalen. Miljöpartiet vill återinföra de borttagna stadsmiljöavtalen och införa ett landsbygdsmiljöavtal. Det är en medfinansiering till regioner och kommuner i hela Sverige som investerar i gångtrafik, cykeltrafik, kollektivtrafik och hållbara godstransportlösningar. Trafikverkets utvärderingar av de tidigare stadsmiljöavtalen visar på mycket positiva effekter. De har bidragit till ett mer hållbart transportsystem.

Vi vill också se en riktad satsning med statlig finansiering i den nationella planen för ökad framkomlighet och trafiksäkerhet och förutsättningar för attraktiv cykling.

Fru talman! Det här är ett otroligt stort betänkande; det är svårt att få med allt. Men utöver detta behöver vi stärka sjöfarten. Vi behöver investera stort i hållbara bränslen för både sjöfarten och flyget, och vi behöver få en rejäl fart på elektrifieringen.

Fru talman! Vi behöver helt enkelt en regering som investerar i svensk järnväg och som gör det möjligt att resa hållbart i Sverige – med rätt lösning på rätt plats.

Vi i Miljöpartiet står såklart bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag yrkar bifall endast till reservationerna 37 och 20.

Eftersom detta är den sista stora debatten för trafikutskottet under den här mandatperioden vill jag passa på att tacka innerligt för ett gott samarbete. Jag tycker att det för det allra mesta har varit en mycket trevlig och gemytlig ton i utskottet – bland alla partier. Det har jag verkligen uppskattat. Tusen tack!

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Detta tydliggör ganska väl vilka olika prioriteringar det blir beroende på vem man röstar på. Sammanlagt har inte minst Moderaterna och Tidöregeringen plöjt ned – om man räknar med Förbifart Stockholm och eventuella satsningar på Östlig förbindelse – över 100 miljarder i nya motorvägar i Stockholm.

Det är helt korrekt uppfattat att vi tycker att det är en felprioritering.

Vi tycker att vi ska satsa på hållbart resande i Stockholm. Det handlar om att stärka kollektivtrafiken, bygga ut när det gäller bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendeltrafik och satsa på cykelvägar, så att man kan resa hållbart i hela Stockholm. Det kommer att vara vår prioritering.

För 100 miljarder får man ganska mycket vad gäller satsningar på järnvägen. Med de pengarna hade vi kunnat komma en bra bit med nya stambanor, det som Moderaterna kallar ett prestigeprojekt. Jag tycker inte att det är ett prestigeprojekt att se till att Sveriges tågresenärer inte behöver stå och vänta på försenade tåg, timme ut och timme in. Det är faktiskt en helt orimlig situation nu.

Det är helt korrekt att Miljöpartiet prioriterar mer kapacitet på järnvägen framför dyra motorvägar i Stockholm.

Fru talman! När det gäller Tvärförbindelse Södertörn är det precis tvärtom, att den här regeringen tar bort möjligheten att köra kollektivtrafik på den. Det är de besparingarna man har gjort – man inte ska ha avfartsvägar för busshållplatser och så vidare. Verkligheten är alltså precis motsatsen till vad Maria Stockhaus beskriver.

Om man vill satsa på kollektivtrafik kan man göra det betydligt smartare än genom att bygga motorvägar primärt för bilar. Då ska man bygga ut tunnelbana, pendeltåg och bättre cykelvägar – precis det som stockholmarna efterfrågar.

Vi är kritiska till de stora motorvägsprojekten men inte nödvändigtvis till Södertälje kanal och så vidare. Där anser jag att Maria Stockhaus lägger orden i munnen på mig. Jag har inte sagt att vi ska stoppa den satsningen, till exempel. Och vad som blir utfallet vid en regeringsförhandling kan ingen av oss svara på. Vi vet inte ens hur det kommer att gå i valet, så den frågan är omöjlig att besvara. Jag kan bara redogöra för Miljöpartiets hållning, och det har jag gjort.

Om man vill ha tåg som kommer i tid, en järnväg som fungerar, en elektrifiering som tar fart och ett Sverige som blir mer oberoende av fossila bränslen och om man vill att vi ska bli självförsörjande på egen, förnybar energi ska man rösta på Miljöpartiet. Om man vill ha fler motorvägar i Stockholm, mer partikelutsläpp och avgaser och sämre hälsa för barnen här i Stockholm, eller vilken stad man nu tänker sig att Tidöpartierna ska vara med och styra, ska man rösta på Moderaterna.

Det är bra att vi får fram våra olika prioriteringar här i kammaren.

Fru talman! Tack för frågan, Helena Gellerman!

Nej, jag använder inte ordet kostnadskontroll, för jag tycker att regeringen har använt det på helt fel sätt. Det som jag har förespråkat under lång tid, hela den tid då jag har suttit i trafikutskottet, är att vi ska bygga effektivare och rationellare. Vi behöver få mer utväxling för pengarna.

Det som den här regeringen har gjort och som den kallar kostnadskontroll är egentligen bara att skära ned, ta bort och göra projekten sämre. Man får inte ut mer av pengarna, utan man får ut mindre. Det är klart att man får mindre om man betalar mindre; det är en ganska enkel logik.

Miljöpartiet har länge varit kritiskt till effektiviteten inom Trafikverket. Det är ett av de största problemen. Där har vi drivit på för kostnadskontroll, kan man säga, och för att man ska få ut mer effektivitet.

Vi tror att man behöver dela upp det tydligare så att vi får en myndighet som fokuserar på väg och en myndighet som fokuserar på järnväg. Redan när vi föreslog nya stambanor under den förra mandatperioden föreslog vi ett projektbolag som skulle bygga nya stambanor. Den idén har regeringen inte ens lyckas genomföra åtta år senare.

Vi har sett goda exempel under studieresor till Danmark och Norge, men vi ser också exempel i Sverige, såsom Botniabanan. Där byggde vi i projektbolag, och vi gjorde det inom tid och inom budget.

När det gäller att skala upp underhållet handlar det om större statlig kontroll över helheten, även om det inte behöver vara helstatligt. Vi behöver jobba med utveckling, innovation, rationalitet och industrialisering så att vi får standardiserade processer och den utrustning som behövs för att göra underhållet mycket mer effektivt. Det finns mycket att göra.

Fru talman! Jag tyckte att jag räknade upp ganska många exempel på hur vi kan göra både underhållet och utbyggnaden av järnvägen mer rationellt. Det är en skam att Sverige är ett av de länder i Europa som bygger infrastruktur dyrast och långsammast. Det är faktiskt helt oacceptabelt.

Jag tror inte att vi behöver ha motsättningar om allt. Det som ledamoten Helena Gellerman nämnde om det som har påbörjats tycker jag är jättebra. Det är en väldigt bra start på att bli mycket bättre på det här området, vilket vi behöver bli.

Jag tror att vi behöver ha en långsiktig och ambitiös plan för att återta hela underhållet inom kortare tid, precis som Miljöpartiet vill. Då tror jag att vi behöver skala upp rationaliteten kraftigt, och först måste man sätta upp ett mål.

Vi är positiva till marknaden. Den är ett bra verktyg när det gäller att komma på nya lösningar och lösa problem, medan staten är bra på att vara långsiktig och stabil. Vi ska kombinera dessa två nyttor på bästa sätt genom att ha en långsiktig statlig kontroll över underhållet tillsammans med marknadens innovationskraft för att komma med bättre lösningar och rationalisera.

Sanningen är att det är Miljöpartiet som har lagt fram en plan för att återuppta hela underhållet. Vi har också alla de förslag jag nämnde för att få fart på det här. Precis tvärtom är det med den plan som Liberalerna nu står bakom, där större delen av underhållet skjuts på framtiden. Det duger tyvärr inte.