Gunnar Strömmer

Fru talman! Vi kan börja med frågan om utgångspunkten ska vara inget umgänge i de situationer som Ulrika Westerlund nämner. Det är väldigt lätt att förstå och stämma in i bevekelsegrunderna bakom den ståndpunkten. Jag har ingen som helst anledning att ifrågasätta den breda mänskliga erfarenhet som ligger bakom den ståndpunkten.

Jag har noterat att utredarens utgångspunkt - det är också den utgångspunkt som finns i lagstiftningen - är att det ska ske en bedömning i det enskilda fallet, utifrån de förutsättningar som gäller i det enskilda fallet. De aspekter som Ulrika Westerlund nu tar upp är naturligtvis helt centrala. Om de förekommer i ett enskilt fall är det klart att de ska få ett stort genomslag i den bedömning som sker.

Det som är, ska vi säga, en risk eller tveksamt med att skriva in en så pass distinkt huvudregel är att man ger en sådan konkret rättslig vägledning att man inte kommer att bedöma förutsättningarna på samma sätt i det enskilda fallet. Det ska bli intressant att ta del av vad remissinstanserna skriver om detta med anledning av utredningen. Utredningen går ju inte så långt som Ulrika Westerlund och Miljöpartiet vill.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns ett grepp som utredningen tar och som jag tycker är principiellt viktigt och som adresserar denna fråga. Barnets bästa är, så att säga, ett grundackord i lagstiftningen. Sedan har det varit en utgångspunkt att det ligger i barnets intresse att ha ett umgänge med båda föräldrarna. Den principen har varit stark och har kanske ibland fått ett större genomslag än vad som möjligen kan anses vara förenligt med barnets bästa. Utgångspunkten ska vara att det ligger i barnets intresse att ha ett umgänge med båda föräldrarna. Det får naturligtvis aldrig slå över så att det blir båda föräldrarnas intresse av att umgås med barnet som tar överhanden.

En sak som utredningen slår fast är att det i dag läggs för stor vikt vid den aspekten, alltså barnets påstådda behov och intresse av umgänge med båda föräldrarna. Detta är ett sätt att närma sig frågan och tona ned det som kanske gör att man i alltför många fall bortser från andra intressen som kanske borde ta överhanden när man bedömer detta.

Jag har som sagt väldigt lätt att förstå de erfarenheter som ligger bakom en lite mer distinkt linje i frågan. Det motstående perspektivet är att vi inte ska hamna i ett läge där en rigid reglering gör att vi kommer bort från det som ändå måste vara grunden - att verkligen ta in omständigheterna i det konkreta fallet och låta det vara avgörande.

Men jag förutsätter, som sagt var, att detta kommer att vara en av de frågor som kommer att diskuteras ordentligt i samband med den remissprocess som nu drar igång. Vi får helt enkelt se vart den tar vägen.

Fru talman! Först vill jag säga ett stort tack för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna genom Ulrika Westerlunds interpellation.

Jag vet att det finns ett stort och inte minst blocköverskridande engagemang i riksdagen för det arbete som Unizon gör. Jag tog själv i förra veckan emot namninsamlingen, som var imponerande, med drygt 70 000 namnunderskrifter. Det är också en bekräftelse på att det finns ett brett stöd bland medborgarna för de frågor och perspektiv som vi nu diskuterar. De ställdes ju på sin spets på ett brutalt och förfärligt sätt i det fall som Ulrika Westerlund tar upp.

Det låter kanske som en självklarhet att säga att man delar utgångspunkten, men det är ändå viktigt att säga att de intressen som ska tas till vara inte är något som det råder någon åsiktsskillnad om. Det handlar om barnets bästa konkretiserat i en rad olika avseenden. Frågan är snarare hur detta intresse ska tas till vara på bästa möjliga sätt.

Låt mig ta de konkreta frågor som Ulrika Westerlund ställer. När det gäller utbildning för att höja kunskapen hos domstolar och för den delen också hos andra som på ett konkret sätt ska ta barnets intresse till vara vill jag verkligen förbinda mig att bidra till att det sker utbildningar i högre grad och med högre kvalitet än i dag. Det är helt oundgängligt att de som ytterst dömer och avgör de här frågorna har en ordentlig kunskap om de fall som de ska ta ställning till, och då menar jag inte bara kunskap om omständigheterna i det konkreta fallet utan också en bakgrundskunskap mot vilken man också kan pröva det enskilda fallet. Där tycker jag att det är enkelt att mötas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den andra frågan, om rätten för barn att ha ett ombud, har ju diskuterats tidigare och också varit föremål för statliga utredningar. Där har det funnits en ganska bred majoritet av röster som till slut har landat i att välja en annan väg för att låta barn komma till tals i domstolarna. Lite förenklat kan man väl säga att i stället för genom ett ombud i rättsprocessen ska de få komma till tals genom socialtjänst och andra som normalt sett har den här relationen med barnen. Och socialtjänsten har då en roll i rättsprocessen att säkerställa att dessa perspektiv kommer fram.

För egen del är jag öppen i frågan, för jag vet själv, som ett ganska ärrat ombud i domstol, att den som har egna rättigheter och intressen i en rättsprocess som regel vinner på att ha ett eget ombud när det gäller att komma till tals eller komma till sin rätt i processen. Sedan är det klart att detta kompliceras av att vi talar om barn och en väldigt speciell typ av rättsprocesser. Och jag tycker att de erfarenheter som tidigare har lagts till grund för linjen att man ska ta vara på barnens intressen på andra sätt än genom ett ombud fortfarande är värda att beakta.

Som sagt: Jag är öppen för frågan, och jag ser fram emot att diskutera den vidare framåt. Jag är inte beredd att ge något besked här och nu.

Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat socialtjänstministern om regeringen kommer att lägga fram förslag till en lex Tintin och om förslaget kommer att innehålla de åtgärder som Miljöpartiet efterlyser.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Det är en självklarhet för denna regering att barn ska skyddas mot våld och annan kränkande behandling och att varje barn ska ges möjlighet att vara delaktigt i frågor som rör honom eller henne.

Regeringen tog den 20 januari emot betänkandet Tryggare hem för barn. Utredningen presenterar förslag på lagändringar för att stärka skyddet för barn när det uppkommer fråga om barnet ska ha umgänge med en förälder som utövat våld eller gjort sig skyldig till någon annan allvarlig kränkning. I betänkandet överväger utredningen bland annat hur man bör se på umgänge i en situation där barnet eller en förälder har skyddade personuppgifter eller befinner sig i ett skyddat boende.

Regeringens ingång i denna fråga är tydlig: Barnets bästa ska alltid sättas främst. Det är barnets behov, inte föräldrarnas, som ska vara styrande.

Utredningens förslag är en betydelsefull del i regeringens arbete för att uppnå detta. För det fortsatta arbetet blir det naturligtvis centralt att ta del av remissinstansernas synpunkter. Om det skulle visa sig att utredningens förslag inte är tillräckliga är regeringen beredd att överväga ytterligare åtgärder.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Pontus Andersson för att han lyfter denna utomordentligt viktiga fråga. Jag känner stor respekt för Pontus Anderssons djupa engagemang när det gäller både de politiska frågor som dessa fall aktualiserar och, förstås, den förfärliga brottslighet som alltför många barn utsätts för på det här sättet.

Vi är ändå överens om väldigt mycket, till exempel att försök till sådana här övergrepp också ska vara kriminaliserat, vilket är fallet genom gromningsbrottet. Om någon tar kontakt med ett barn i syfte att begå ett övergrepp är detta straffbart även om övergreppet inte äger rum. Detta är utomordentligt viktigt, och jag är öppen för att göra dessa regler ännu skarpare och tuffare.

Den specifika fråga som Pontus Andersson lyfter rör om det även ska vara brottsligt om den som är på andra sidan, det vill säga brottsoffret, inte är ett barn utan en vuxen som utger sig för att vara ett barn. Jag har väldigt lätt att känna respekt för även den frågans betydelse. Inte minst moraliskt kan vi bli väldigt upprörda också över den situationen.

Sedan är frågan om det också ska vara straffbart - om provokationer ska leda till straffbarhet. Detta är en av de frågor vi har sagt att vi ska titta på inom ramen för Tidöavtalet. Det handlar i så fall inte om brottsprovokation utförd av var och en utan av polisen. Ska detta över huvud taget vara tillåtet och, om det ska vara det, för vilka brott? Vi har sagt att vi ska titta särskilt på sexualbrott.

Låt oss avsluta i samstämmighet och säga att detta är den vidrigaste brottslighet man kan tänka sig mot barn. Vi har ett gemensamt ansvar att göra allt vi kan för att skyddet ska stärkas.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig först på ett övergripande plan verkligen instämma i att det krävs ett skifte i den svenska kriminalpolitiken. Denna har i decennier präglats av ett väldigt stort fokus på just gärningsmannen. Där har vi som en väldigt viktig principiell ingång sagt att vi måste få till stånd ett skifte där gärningsmannen hamnar i bakgrunden och där brottsoffret och, beroende på vad vi talar om för brottslighet, också det omgivande samhällets behov av skydd mot grov brottslighet hamnar i förgrunden på ett helt annat sätt.

Brottsofferperspektivet är naturligtvis helt centralt oavsett vilken brottslighet vi talar om, men det är klart att det känns särskilt trängande när brottsoffren är utsatta barn. Det finns dessvärre alltför mycket brottslighet som drabbar barn, och detta är kanske den allra vidrigaste brottslighet som barn utsätts för.

Det perspektivet leder till att vi har all anledning att göra hela den lagstiftning som träffar dessa brott - inklusive gromningsbrottet, som också kriminaliserar försök att få till stånd en träff med barn när personen på andra sidan verkligen är barnet, det presumtiva brottsoffret - ännu vassare och skarpare. Att också påföljderna för denna typ av brottslighet ska skärpas bör vara med i det omtag i fråga om straffen som samarbetspartierna bakom Tidöavtalet är överens om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt sätter brottsofferperspektivet också fingret på knäckfrågan i den fråga som Pontus Andersson tar upp. De fall som Pontus Andersson nämner har ju det gemensamt att det på andra sidan kontakten på nätet, eller var den nu har ägt rum, inte finns något brottsoffer. Där finns inte barnet, utan där finns en vuxen som har utgett sig för att vara barn. Då uppkommer flera andra frågor kring hur man ska tackla den situationen i lagstiftningen.

Att den person som tar de här kontakterna fortfarande ägnar sig åt vidrigheter tror jag att alla är överens om. Men vår lagstiftning bygger som sagt på att det i andra änden av en kontakt måste finnas ett presumtivt brottsoffer för att vår lagstiftning med all den kraft som finns där ska kicka in.

Jag har väldigt svårt att se framför mig att vi skulle hamna i ett läge där en kontakt av denna typ, oavsett vem den vuxne är - en journalist, en representant för ett ideellt initiativ eller någon annan - skulle vara straffbar, även om vi tycker att den är vidrig. Däremot finns det ett utrymme att diskutera brottsprovokation som görs av staten genom polisen och vad konsekvenserna av ett av polisen framprovocerat brott ska bli.

Vi har sagt att vi tillsammans ska utreda de frågorna. Vi har inte föregripit slutsatserna i det vi har kommit överens om, men vi har sagt att vi ska utreda detta utan skygglappar och att ett särskilt perspektiv i det greppet ska vara just sexualbrott.

Frågan är alltså berättigad. Den är också ganska svår. Jag tror att de avvägningar som nu ska göras måste göras på ett utomordentligt noggrant sätt så att vi hamnar rätt i denna angelägna fråga.

Herr talman! Tack, Pontus Andersson, för att ledamoten lyfter de här utomordentligt angelägna och viktiga frågorna!

Jag tror att de flesta medborgare skulle hålla med om att utöver att brottsligheten förstås är allvarlig för de brottsoffer vi talar om är detta också något av det mest stötande man kan tänka sig när det kommer till brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Först vill jag understryka att försöksbrott, att försöka begå brottet, redan är kriminaliserat genom gromningsbrottet. Jag vill gärna uppehålla mig lite vid det. Det är en ganska vid reglering, där man kan säga att den som föreslår eller kommer överens om en träff med ett barn som är under 15 år blir straffad för det alldeles oavsett om överenskommelsen eller träffen verkligen leder fram till ett övergrepp. Den person som tar kontakt med barn och föreslår detta när det finns ett barn på den andra sidan blir straffad. Det är väldigt viktigt att säga detta.

Nu kanske det blir lite juridiskt tekniskt, men man kan säga att vår lagstiftning bygger på att ett försök ska vara ett försök kopplat till brottsoffret. Det är därmed försöksrelationen uppstår. Det är också där vi hamnar lite utanför med de fall som Pontus Andersson tar upp, där det ju inte är brottsoffret på den andra sidan av kontakten utan en vuxen person som uppträder som ett barn. Som Pontus Andersson beskriver tror alltså gärningspersonen att man har kontakt med ett barn på den andra sidan, men det visar sig sedan vara en vuxen. Frågan är då: Ska även denna situation kriminaliseras?

Det råder ingen tvekan om att det är ett stötande agerande av vuxna även i den situationen, men man kan säga att vi då skulle vara ute i lite okänd terräng sett till hur vår lagstiftning är utformad.

Jag är fullt medveten om de olika ideella eller civila initiativ som tas. Pontus Andersson nämner ett av dem. Det förekommer också mediala granskningar där man använder vuxna i kontakter för att avslöja personer som är ute efter att kunna begå den här typen av brott mot barn. Det är en granskning som naturligtvis är välkommen och viktig i vårt samhälle och som kompletterar allt det vi gör och kan göra lagstiftningsmässigt.

Jag tror dock att det skulle vara att gå väldigt långt att låta det bli brottsligt med denna typ av kontakter oavsett vilken vuxen som är på den andra sidan.

Däremot tycker jag att det finns en legitim fråga som Pontus Andersson tar upp, nämligen denna: Om polisen under ordnade former, staten genom sin polis, skulle ägna sig åt brottsprovokation - borde då inte detta vara straffbart? Det är en av de frågor som vi har sagt och kommit överens om att vi ska titta på och utreda. Jag är fullt medveten om att det vore ett ganska stort avsteg från den modell som vår rättsordning bygger på, nämligen att det straffbara är kopplat till ett verkligt brottsoffer.

Herr talman! Pontus Andersson har frågat mig om jag är beredd att agera för ny lagstiftning som innebär att personer ska kunna dömas för försök till eller förberedelse för kontakt med barn i sexuellt syfte.

Först vill jag understryka att bekämpandet av sexuella övergrepp mot barn är en utomordentligt angelägen uppgift för hela vårt samhälle och självklart också för regeringen. Det är av yttersta vikt att sådana brott förebyggs och förhindras.

Bestämmelsen om kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte, det vi ofta kallar för gromning eller gromningsbrottet, straffbelägger att föreslå eller komma överens om en träff med ett barn under 15 år om syftet är att begå en viss sexuell gärning mot barnet. Bestämmelsen har blivit särskilt viktig med hänsyn till den tekniska utvecklingen och de nya möjligheter till kommunikation som den har medfört.

Gromningsbrottet är utformat som en sorts försöks- eller förberedelsebrott till andra sexualbrott. Mot den bakgrunden är inte försök eller förberedelse till kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte kriminaliserat, utan det täcks så att säga av gromningsbrottet.

En viktig del i kampen mot sexuella övergrepp mot barn är också den brottsbekämpande kapaciteten. Inom polisen hanteras internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn av särskilt specialiserade utredningsgrupper vid it-brottscentrumen. Polisen har också tagit fram nationella riktlinjer för hur utredningsarbetet ska bedrivas. Vid Åklagarmyndigheten finns bland annat särskilt utsedda åklagare som utreder brott mot barn.

Som Pontus Andersson tar upp har samarbetspartierna i Tidöavtalet kommit överens om att användningen av provokativa åtgärder ska utredas. I nuläget kan jag inte säga något om detaljerna i uppdraget. Men som framgår av Tidöavtalet ska i synnerhet användningen av metoderna för att bekämpa sexualbrott på nätet beaktas i detta arbete.

Herr talman! Det här var kanske andra gången under vårt meningsutbyte som jag menar att Mattias Vepsä lyssnade något selektivt. Jag har aldrig över huvud taget påstått att staten ska överge kommunerna.

Jag vill också understryka att regeringens budget tillför mer statsbidrag till kommunerna än tidigare. Dessutom säger det något som också är väldigt viktigt. Vi ska säkerställa att kommuner har möjlighet att använda sina resurser på ett bättre sätt. Det gäller till exempel, som jag var inne på, att säkerställa att socialtjänst, skola och polis kan samarbeta på ett mycket bättre sätt än hittills.

Jag har inget som helst problem med att kommuner ordnar sommarjobb. Nu måste vi väl ändå blicka åtta år bakom och fundera på vad den tidigare regeringen gjorde i det avseendet. Jag tycker inte att man kanske rosade marknaden i de delarna.

Jag lovar att uppmuntra varje kommun i det här landet att ordna sommarjobb till ungdomar. Jag håller helt med om att ett arbete oavsett när det inträder i livet nog är det enskilt viktigaste verktyget för att ta sig in i samhället, bli självständig och skapa relationer och goda framtidsutsikter.

Jag säger ingenting emot det över huvud taget. Vad jag däremot vill understryka är att allt det andra är oundgängligt om vi ska ha en reell möjlighet att bryta brottsutvecklingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om vi inte bryter utvecklingen med skjutningarna och sprängningarna, och inte är beredda att göra det med verktyg som vi hittills inte har prövat, känner jag en enorm rädsla för att den tillitsbrist som Mattias Vepsä talar om kommer att utveckla sig till en tillitskris där människor aldrig vågar tala med polis och åklagare. Det är redan i dag ett stort problem. Människor upplever att det omgivande samhället vänder ryggen till och inte bryr sig om otryggheten när den drabbar någon annan.

Allt detta ser jag som den stora uppgiften för Justitiedepartementet. Att rättsstaten och socialstaten måste göra det tillsammans är jag den förste att skriva under på.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Ja, jag håller definitivt med om att det finns stora utmaningar när det gäller tillit, och vi har talat om integritetsfrågor. Det är hela tiden en avvägning mellan olika intressen, inte minst brottsbekämpning och integritet. Den avvägningen tror jag också är utomordentligt viktig just för tillitsfrågan.

Min bedömning är att det stora tillitsproblemet i Sverige är att en stor del av vårt samhälle upplever att vi tittar bort eller i varje fall inte gör tillräckligt mycket för att säkerställa trygghet på gator och torg för alla hederliga människor oavsett var de bor i Sverige.

Det är klart att brottsligheten i högre grad drabbar utsatta områden än andra områden. Det är helt avgörande för att kunna upprätthålla tilliten i samhället att vi lyckas bryta den utvecklingen, och jag är beredd att gå väldigt långt för att göra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är till gagn för alla hederliga människor och också för alla människor som har kommit till Sverige från andra länder och nu gör allt för att arbeta och göra rätt för sig för att komma in i det här landet. De får sin vardag söndertrasad av en hänsynslös grov organiserad brottslighet.

Det är därför jag är så fokuserad på den uppgiften och också är beredd att göra saker som vi inte har gjort tidigare. Om vi gör som vi hittills har gjort kommer det att fortsätta att gå som det hittills har gått. Det är, som jag sa tidigare, inte ett alternativ.

När det gäller de tillitsfrågor som Mattias Vepsä tar upp i relationen mellan polisen och medborgarna är de problem som Mattias Vepsä nu lyfter fram baserade på de verktyg som polisen redan har i dag.

Det vi vill tillföra är visitationszonerna. Det är ett verktyg bland många. I många av de avseenden som Mattias Vepsä tar upp kommer visitationszonerna att vara föredömliga på det sättet att de är förutsebara.

De beslutas antingen av åklagare eller kanske till och med genom en domstolsprövning. De är avgränsade geografiskt och gäller för en viss tid. Det betyder att alla som finns i den zonen under den tiden kommer att vara varse. Det kommer att skapa en förutsebarhet. I det ligger i sig ett väldigt stort rättssäkerhetsvärde.

Det andra är att det är ett missförstånd att det bara skulle vara zoner som riktas mot utsatta områden. Om man tittar på hur det används i praktiken, inte minst i Danmark, är det ett väldigt etablerat verktyg sedan flera decennier tillbaka och väldigt uppskattat av polisen.

I Danmark används det på ett mycket bredare sätt. Exempelvis gjorde man under nyårshelgen delar av Köpenhamns innerstad till en visitationszon för att i förväg förebygga, förhindra och kyla av en brottslighet som man annars såg framför sig skulle äga rum runt nyår. Jag menar att den modellen skulle tillföra mycket ur rättssäkerhetssynpunkt.

När det sedan gäller helheten är det klart att det tar tid att utreda nya saker. Det stora skiftet i Sverige nu är inte att vi går från ordentliga utredningar till slarvigt och hafsigt, tvärtom.

När man ska ta nya grepp är det väldigt viktigt att göra det ordentligt och på djupet. Det gäller inte minst för att på ett omdömesgillt och balanserat sätt ta hand om de intressekonflikter som Mattias Vepsä tar upp.

Jag vill bestämt säga emot Mattias Vepsä på den punkten att vi bara skulle se halva problemet. Det är klart att resurser är en viktig fråga. Men jag vill ändå betona att statsbidragen är en liten del av den finansiering som sker av socialtjänst, skola och annan välfärd. Det är primärt ett kommunalt ansvar.

Däremot har vi en lång katalog av åtgärder ägnade åt att stärka socialtjänsten och stärka samspelet mellan socialtjänst, skola och polis. Det handlar om att förändra snittet mellan de sociala insatserna och Kriminalvårdens insatser.

Jag skulle säga att det inte finns någon regering, i varje fall inte de senaste åtta, tio åren, som har haft ett lika ambitiöst grepp om helheten som den här regeringen.

Herr talman! För egen del har jag över huvud taget ingen rädsla för att prata om rasism, ojämlikhet eller några andra frågor. Jag tycker däremot att det är viktigt att ha stor precision när man talar om de frågorna.

När det gäller den skillnad som Mattias Vepsä pekar på mellan olika områden vad gäller den upplevda otryggheten och den upplevda tryggheten skulle jag bestämt vilja hävda att detta i sig inte är ett uttryck för någon underliggande rasism eller en blindhet för ojämlikheter i samhället. Det är en realitet att utsatta områden har mycket större problem med otrygghet, våld och sprängningar än socioekonomiskt mer gynnade delar av samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill bestämt påstå att det viktigaste vi kan göra för att öka både den upplevda och den faktiska tryggheten samt tilliten till polis, åklagare och andra rättsvårdande myndigheter i samhället i stort är att ta den här otryggheten på största allvar och göra allt vi kan för att bryta utvecklingen genom att visa att vi inte trubbas av och att vi inte accepterar en enda skjutning, en enda sprängning eller något annat uttryck för den grova organiserade brottsligheten bara för att utsatta områden drabbas i högre grad än andra. Det skulle jag säga är A och O för att vi ska ha möjlighet att vända samhällsutvecklingen men också skapa tillit i relationen med människor som bor i områden som är mer utsatta än andra.

Att det förekommer rasism är en realitet i alla mänskliga samhällen. Det förekommer också fördomsfullhet som inte är fullt utvecklad rasism men som ändå är problematisk och som vi måste ta itu med på olika sätt. Jag vill understryka en sak som är viktig att säga: Det är inte lagligt i Sverige att ägna sig åt det som på engelska kallas racial profiling.

Det råder ingen tvekan om att vår polis måste ha stora möjligheter och verktyg att exempelvis kroppsvisitera. Att ägna sig åt inre utlänningskontroll är en utomordentligt legitim verksamhet i ett samhälle, eftersom vår invandring bygger på att den är reglerad. Människor som får stanna i Sverige ska känna att famnen är öppen: Vi ska göra allt vi kan för att du helt och fullt ska bli en del av vårt samhälle. Men det är också väldigt viktigt att människor som inte har rätt att stanna i Sverige lämnar Sverige.

Att bedriva den så kallade inre utlänningskontrollen är alltså en viktig uppgift för polisen. Men den får inte bedrivas på ett sådant sätt att den är fördomsfull eller har utgångspunkter som lutar mot det som kallas för racial profiling. Jag vet att polisen är utomordentligt medveten om var de gränserna går. Det gäller naturligtvis att se till att det varje dag och i varje enskilt ingripande blir rätt balans och att man upprätthåller rågången.

Frågan om visitationszoner kanske jag får möjlighet att återkomma till i nästa inlägg. Men alla sådana här ingripande åtgärder rymmer en annan viktig avvägning, nämligen den mellan effektiv brottsbekämpning och personlig integritet. Det råder för mig ingen som helst tvekan om att tyngdpunkten måste flyttas i riktning mot den effektiva brottsbekämpningen. Så allvarlig är nu vår utveckling. Med det sagt ska varje verktyg alltid vägas av mot den personliga integriteten och utformas på ett sådant sätt att det kan tillämpas både effektivt och rättssäkert.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Mattias Vepsä har frågat mig om jag tänker ta några initiativ för att justera polisens verktyg som redan i dag medger att polisen får stoppa och söka igenom personer. Han har också frågat mig hur jag och regeringen ska arbeta för att kommande lagändringar och arbetssätt ska bli både effektiva och rättssäkra.

Låt mig börja med att instämma i att förtroendet mellan människor och staten är helt centralt. För att skapa förtroende måste tryggheten för hederliga människor som upplever en stor otrygghet i sina bostadsområden återupprättas.

I den rapport från 2020 som Mattias Vepsä nämner framgår att 45 procent av de tillfrågade stoppats av polis de senaste tolv månaderna. I samma rapport framgår att 55 procent av de tillfrågade känt någon i sitt bostadsområde som har mist livet genom dödligt våld. Den siffran har i motsvarande undersökning från 2022 ökat till 65 procent. Detta är givetvis helt oacceptabelt, och jag tror att många - förhoppningsvis alla - håller med mig om att det dödliga våldet är ett större problem än att bli stoppad av polisen.

Den skrämmande utvecklingen med skjutningar och sprängningar har fortsatt. Händelserna i Stockholmsområdet de senaste veckorna är ett sådant exempel. Min och regeringens uppgift är att göra allt som står i vår makt för att vända utvecklingen. Om vi gör som man hittills har gjort kommer det också att gå som det hittills har gått, och det är inte ett alternativ.

Nyrekryteringen till gängen måste stoppas, och samtidigt måste polis och åklagare få effektiva verktyg. Möjligheten att besluta om tidsbegränsade visitationszoner är ett exempel bland många. Visitationszoner ska vara tillfälliga i tid och vara geografiskt avgränsade. Syftet är att få bort vapen och andra farliga föremål från gatorna. Polisen behöver även utanför sådana zoner ha möjlighet att stoppa och kroppsvisitera personer under de förutsättningar som dagens reglering medger.

Det är självklart så att det finns integritetsaspekter som är kopplade till den här typen av förslag, och en balans måste alltid upprätthållas. Men den allvarliga situationen med skjutningar och sprängningar kräver nya verktyg. Det måste då göras en avvägning mellan olika intressen, och denna avvägning gör jag och regeringen alltid vid utformningen av nya förslag.

När det gäller just visitationszoner ingår det uttryckligen i utredarens uppdrag att se till att systemet blir både effektivt och rättssäkert. Jag har också fullt förtroende för att våra brottsbekämpande myndigheter kommer att använda befintliga och nya verktyg på ett rättssäkert sätt.

Herr talman! Jag tackar Mattias Vepsä för hans avslutande anförande.

Låt mig ta tillfället i akt att också säga något om de senaste månadernas händelseutveckling i Stockholm. Det här sker i ljuset av en händelseutveckling som dessvärre har pågått under väldigt lång tid. Vi stängde 2022 med ett mycket mörkt och dystert rekord med 62 dödsskjutningar i Sverige att jämföra med 4 i Norge, 4 i Danmark och 2 i Finland. Det säger någonting om hur långt och djupt den här förfärliga utvecklingen har gått och trängt in i vårt samhälle.

Med det sagt görs enorma insatser från polisens sida för att i det akuta läget mobilisera för att trycka tillbaka den senaste våldsvågen. Jag har själv besökt poliser på många olika ställen i Stockholm under den här tiden: Skogås, Vällingby, Södertälje, Huvudsta och även andra ställen. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla poliser på fältet som gör heroiska insatser i Stockholm och som också, vilket Mattias Vepsä var inne på, har lyckats trycka tillbaka en stor del av den våldsvåg vi nu har sett.

Den är verkligen inte bruten. Men med den mobilisering som har skett i Stockholm med stöd av poliser från andra håll i landet har det gjorts oerhört mycket för att förhindra och förebygga ny brottslighet och också skapa förutsättningar för att klara upp de grova skjutningar och sprängningar som vi har sett.

Jag kommer gärna tillbaka till frågan om hur polisen i Stockholm ska kunna växa. Det råder ingen tvekan om att det är viktigt att polisen växer i hela Sverige. Regeringen har som sagt gett ett uppdrag till Polismyndigheten utifrån ett mycket ambitiöst tillväxtmål. Det råder dock heller ingen tvekan om att Stockholm har haft särskilda problem och hittills inte har utgjort en del av polistillväxten i Sverige. Det måste det bli ändring på, och där kan vi gärna samarbeta vidare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Mattias Vepsä menar att regeringen bara ser delar av problemet. Jag uppfattar att ett större problem kanske är att Mattias Vepsä lyssnar lite selektivt på vad jag har att säga.

Först beskrev jag väldigt brett olika aspekter av problematiken. De påverkar naturligtvis också attraktiviteten hos polisyrket, men då kopplat till samhällets förmåga att knäcka till exempel den grova organiserade brottsligheten. Där behövs utan tvekan skarpare verktyg för polis och åklagare. Jag nämnde några av dem. Att riva sekretesshinder är ju ingen hård åtgärd i den bemärkelsen att den bara handlar om att sätta dit och bura in folk under längre tid. Det är också en utomordentligt viktig åtgärd för att förebygga och förhindra att brott över huvud taget begås.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett bättre utbyte av information mellan polis, skola och socialtjänst är helt avgörande för att bryta utvecklingen när det gäller exempelvis försörjningen av väldigt unga människor som ägnar sig åt sprängningar och skjutningar. Det är en utveckling som vi den senaste tiden inte minst har sett i Stockholm.

Det finns alltså en enorm bredd i perspektivet, och jag menar att alla delar som handlar om förmågan att lösa uppgiften, till exempel den grova organiserade brottsligheten, också har en direkt länk till attraktiviteten i de yrken som ligger närmast dessa stora samhällsproblem.

Den bredare frågan gäller Stockholm och villkoren här. Jag är Örnsköldsviksbo i grund och botten och kommer alltså från en mindre stad i landsorten. Det finns säkert andra städer i Sverige som vill göra anspråk på att vara riktiga storstäder, men med internationella mått mätt är nog Stockholm den enda stad i Sverige som kan kallas riktigt stor. Det innebär särskilda utmaningar, bland annat vad gäller förekomsten av socialt utsatta områden - dessutom över en stor yta och i olika väderstreck - och att det är här som statsledningen och de nationella politiska institutionerna finns. Terrorhot riktas oftast mot ett lands huvudstad.

Enkelt uttryckt kan man säga att komplexiteten i den polisiära uppgiften är något alldeles extra i en stad som Stockholm. Å andra sidan tror jag att en hel del av den potentiella attraktiviteten i polisyrket också ligger i det. Storstadens komplexitet innebär stora professionella utmaningar på ett positivt sätt. Det tror jag är väldigt viktigt att ha med sig. Det som naturligtvis innebär stora påfrestningar är också det som i grund och botten skapar en väldigt intressant och utvecklande arbetsmiljö.

Sedan råder det ingen tvekan om att en annan aspekt av detta är de höga levnadsomkostnaderna i Stockholm. Jag har också hört bostadsfrågan adresseras, även om jag kanske ännu inte på mina fyra månader har hört just Polismyndigheten eller enskilda poliser uttala någon vurm för det investeringsstöd som Mattias Vepsä tog upp. Hur man på ett långsiktigt sätt kan skapa förutsättningar för byggandet av fler bostäder i Stockholm och på andra håll är naturligtvis en fråga som också påverkar levnadsvillkoren för en polis.

Kommuner har naturligtvis möjligheter att diskutera direkt med polisen i Stockholm och på andra håll om man vill samarbeta kring bostäder och annat. Det sker också på olika håll. Det är dock en fråga som ligger utanför regeringens domäner. Men jag uppmanar alla kommuner att ha sådana dialoger med den lokala polisen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, Mattias Vepsä, för frågan och för det här inlägget!

Vi delar helt och hållet ambitionen att polisen ska växa. Regeringen har lagt fram ett mycket ambitiöst tillväxtmål. Att vi ska nå EU-snittet betyder grovt räknat att vi ska gå från dagens ungefär 200 poliser per 100 000 invånare till 300 poliser per 100 000 invånare. Det är ett utomordentligt ambitiöst tillväxtmål.

Det är riktigt att polisen har växt under senare år som ett resultat av stora ekonomiska satsningar, som inte minst den här kammaren under förra mandatperioden drev fram i förhållande till den då sittande regeringen, men att det inte sedan 2015 har skett någon tillväxt i Stockholm. Det är färre poliser netto i dag än 2015 i Stockholm. Man kan alltså säga att de satsningar som gjorts under senare år inte har inneburit någon polistillväxt i Stockholm. Det är vårt nuläge.

Vad gäller lönesatsningar är de naturligtvis en viktig del i att skapa attraktivitet i ett yrke. Om vi nu ska beskriva historien på ett korrekt sätt var de satsningarna något som den förra regeringen var mycket tveksam till, men som riksdagen drev igenom. Det gjordes en riktad, särskild lönesatsning på poliser som var utomordentligt viktig och som skapade utrymme inte minst i Stockholm för riktade lönesatsningar på poliser i lägre inkomstlägen. Den satsningen skapade också drivkrafter att vara ute i yttre tjänst, till exempel. Det är ju otroligt viktigt att tillväxten av poliser sker i mötet med medborgarna.

Om man breddar frågan om attraktiviteten tror jag att det finns dels allmänna frågor, dels Stockholmsspecifika aspekter. Allmänt sett handlar det förstås om villkoren - allt från lön till andra anställningsvillkor - men en faktor som jag tror är helt avgörande är att man ute i kapillärerna i verksamheten upplever att man har förutsättningar att göra ett bra jobb som når resultat.

Det gäller då hela kedjan. Det handlar om vilka verktyg som tillhandahålls polisen - och där är vi nu långt framme med fler fasta bevakningskameror, ökade möjligheter till hemlig avlyssning och att riva sekretessregler mellan myndigheter. Allt sådant ger ökade möjligheter att förebygga brott, och när brotten väl är begångna ger det polis och andra rättsvårdande eller brottsbekämpande myndigheter rimliga förutsättningar att lösa sina uppgifter.

En stor frustration som jag möter bland många poliser är att när de väl lyckats med sin uppgift uppfattar de att konsekvensen i senare delar av systemet inte blir tillräckligt stark. De som begått brott blir inte inlåsta - eller inlåsta under för kort tid - och är snart ute igen och kan begå nya brott. Allting hänger ihop, från verktygen till straffen. Där tror jag inte att polisyrket skiljer sig från andra yrken. Man måste få förutsättningar att göra ett bra jobb. Då kan man också tänka sig att bli polis och stanna kvar längre i yrket.

I Stockholm gäller naturligtvis speciella förutsättningar. Mattias Vepsä var inne på konkurrensen från andra arbetsgivare inom såväl polisen som näringslivet och andra delar av samhället. Det skapar en särskild konkurrenssituation. Det är också en realitet att arbetsbelastningen i Stockholm på många sätt är mer krävande än i andra delar av landet, i varje fall på mindre orter. Men här finns även stora möjligheter när det gäller attraktiviteten. Jag ska be att få komma tillbaka till det i kommande inlägg.

Herr talman! God morgon! Mattias Vepsä har frågat mig vilka insatser jag och regeringen planerar för att fler ska vilja arbeta som polis i Stockholm.

Sverige ska vara ett tryggt land att leva i. Det förutsätter ett starkt rättsväsen och tillgängliga poliser. Som framgår av regeringsförklaringen ska Polismyndigheten få fler anställda med högre löner under mandatperioden. Målet är att polistätheten minst ska motsvara genomsnittet i EU.

Regeringen har därför givit Polismyndigheten i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som behöver vidtas för att nå målet om en polistäthet som åtminstone motsvarar genomsnittet i EU. Av redovisningen ska framgå vilka åtgärder som behöver vidtas, av vem och vid vilken tidpunkt samt vilka förutsättningar som måste finnas för att målet ska nås så snart som möjligt. Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars i år.

Utöver det har Polismyndigheten tillförts särskilda medel som ska användas för höjda löner och annan ersättning i syfte att stärka polisyrkets attraktivitet.

Jag delar interpellantens uppfattning att polistätheten i Stockholm behöver öka och att den är avgörande för att åstadkomma bättre resultat och öka tryggheten. Med mer resurser och bättre verktyg följer också berättigade förväntningar från medborgarna om att utbyggnaden av polisen leder till ökad polisnärvaro och förbättrade resultat.

För regeringen är det viktigt att Polismyndigheten upprätthåller en ändamålsenlig polisiär närvaro som utgår från den lokala problembilden i hela landet, både i storstad och i glesbygd. Regeringen har i regleringsbrevet ålagt Polismyndigheten att särskilt redovisa hur myndigheten har frigjort resurser till förmån för den polisiära kärnverksamheten.

Det är förstås inte långsiktigt hållbart att poliser från övriga delar av landet flyttas för att under en längre tid arbeta i Stockholm. För att säkerställa hög polisiär närvaro i hela landet är det därför viktigt att polisregion Stockholm har en korrekt dimensionering och en förmåga att försörja sin egen verksamhet.

Polismyndigheten har från den 1 april 2022 infört ett månatligt fast lönetillägg till samtliga poliser som är placerade i Stockholm och har en månadslön under 36 000 kronor. Syftet är att attrahera fler poliser till Stockholm och behålla de poliser som redan arbetar i just Stockholmsområdet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sammanfattningsvis kan jag försäkra Mattias Vepsä om att regeringen kommer att följa upp hur resursläget i polisregion Stockholm utvecklas och även arbeta för ökad polistäthet i hela landet.

Herr talman! Jag tackar Anna-Belle Strömberg för frågan.

Jag tar gärna stafettpinnen och bär den gärna gemensamt med ledamoten och alla andra ledamöter i denna kammare som jag vet är engagerade i frågan. Jag känner också till ert seminarium, och när vi är klara här ska jag själv träffa Unizon och ta emot över 70 000 namnunderskrifter som har samlats in med anledning av det fall som Anna-Belle Strömberg nämnde.

Vad avser vi att göra? Till att börja med ska vi säkerställa att vi har fortsatt utbyte och dialog mellan de olika hus som hanterar dessa frågor tillsammans. På regeringens bord finns utredningen Tryggare hem för barn, som handlar om hur principen om barnets bästa ska få ett mycket tydligare och starkare genomslag i lagstiftningen och därmed förstås också i den praktiska användningen av lagstiftningen.

Frågestund

Anna-Belle Strömberg och alla andra starkt engagerade kan vara förvissade om att regeringen också har ett starkt engagemang i frågan och avser att komma till riksdagen med ett lagstiftningsförslag så snart det bara går.

Frågestunden var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, Per-Arne Håkansson, för att du tar upp denna fråga. Jag tar gärna tillfället i akt att bena ut hur jag ser på den.

Det är såklart ett underbetyg för Sverige att tappa i rankning när det kommer till korruption. Det är inget bra avslut på de år som ligger bakom oss. Det är alldeles uppenbart att vi måste ta oss an frågan i hela dess komplexitet och göra det på bredden.

Det är också riktigt att vi nu gör ett omtag vad gäller utredningar i dessa frågor. Vi kommer under de kommande månaderna gradvis att redogöra för hur vi tänker gå till väga. Det handlar om att lägga ut olika frågor på myndighetsuppdrag och utredningsuppdrag. Det handlar också om att ta fasta på nya EU-initiativ som kommer inom bara några månader. Det kommer att fordra att vi inte bara gör utredningar av kartläggningskaraktär, som jag menar att den utredning vi lagt ned hade, utan att vi också i hög grad måste ägna oss åt skarp lagstiftning på detta område.

Alla de frågor som omfattades av den tidigare utredningen kommer att tas om hand på olika sätt i de olika initiativ som regeringen kommer att ta under de månader som ligger framför oss.

Herr talman! Jag tackar Mikael Eskilandersson för frågan.

Det är helt riktigt att det finns ett sådant underlag, och vi får återkomma till hur vi tänker oss att gå vidare med detta underlag.

På ett allmänt plan vill jag säga två saker. Det första är att principen om barnets bästa är en självklar utgångspunkt för regeringens politik på detta område precis som på en rad andra områden vi har diskuterat i kammaren i dag. Det andra är att min erfarenhet och övertygelse är att denna utgångspunkt också kan leda till olika slags familjebildningar, och det tycker jag att vi principiellt, moraliskt och erfarenhetsmässigt borde kunna vara överens om.

Exakt vad detta kommer att innebära vad gäller de förslag ledamoten refererar till ska jag be att få återkomma till.

Herr talman! Tack, Lars Engsund, för en viktig fråga! Jag vet, och det har du också berättat om tidigare, att den har engagerat hela det lokalsamhälle som du är en del av.

Du vet också att jag inte får kommentera enskilda fall. Jag får hålla svaret på en principiell nivå, men jag vill bara säga på ett allmänt plan att var och en kan förstå att för anhöriga som drabbas av något sådant här och för den delen hela samhället som är engagerat är det naturligtvis förfärligt och bedrövligt.

Detta väcker också en del principiella frågor om hur man ska se på personer som är dömda för allvarliga brott och där det dessutom finns en påtaglig återfallsrisk.

Vi vill straffa återfall i brott hårdare. Vi vill införa nya straffrubriceringar som handlar om förvaring, som i grund och botten handlar om att tillgodose det omgivande samhällets behov av skydd inte minst mot återfallsförbrytelser, och sänka gränsen för den obligatoriska häktningen. Nu gör vi det till ett och ett halvt år därför att det är det förslag som har legat på bordet, men vi vill ta ned det till tolv månader.

I ett sådant här konkret fall måste vi naturligtvis se på vilka omständigheter som borde leda till att man blir inlåst också i väntan på ett straff. Det lovar jag att vi ska återkomma till.

Herr talman! Tack, Pontus Andersson, för en viktig fråga!

Ja, jag kan bekräfta att det kommer att ske under mandatperioden. Det hänger ihop med den ansats jag tog upp tidigare som svar på frågan från Fredrik Kärrholm - att vi klipper till med de förslag som ligger på bordet för att komma så långt det bara går så fort som möjligt. Men det utesluter på inget sätt att flera stora systemförändringar också måste ske, även om det tar lite mer tid av det enkla skälet att det inte finns något att börja med utan vi börjar om.

Frågan som Pontus Andersson nu tar upp om dubbla straff kommer vi att återkomma till i andra lagstiftningsärenden under mandatperioden. Att den är så viktig är därför att den utöver att vara både principiellt och moraliskt riktig också varit en hörnsten i den strategi som varit så framgångsrik i framför allt Danmark när det gäller att bekämpa de kriminella gängen.

Det långa talets korta mening är alltså ja.