Herr talman! Pontus Andersson har frågat mig om jag är beredd att agera för ny lagstiftning som innebär att personer ska kunna dömas för försök till eller förberedelse för kontakt med barn i sexuellt syfte.

Först vill jag understryka att bekämpandet av sexuella övergrepp mot barn är en utomordentligt angelägen uppgift för hela vårt samhälle och självklart också för regeringen. Det är av yttersta vikt att sådana brott förebyggs och förhindras.

Bestämmelsen om kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte, det vi ofta kallar för gromning eller gromningsbrottet, straffbelägger att föreslå eller komma överens om en träff med ett barn under 15 år om syftet är att begå en viss sexuell gärning mot barnet. Bestämmelsen har blivit särskilt viktig med hänsyn till den tekniska utvecklingen och de nya möjligheter till kommunikation som den har medfört.

Gromningsbrottet är utformat som en sorts försöks- eller förberedelsebrott till andra sexualbrott. Mot den bakgrunden är inte försök eller förberedelse till kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte kriminaliserat, utan det täcks så att säga av gromningsbrottet.

En viktig del i kampen mot sexuella övergrepp mot barn är också den brottsbekämpande kapaciteten. Inom polisen hanteras internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn av särskilt specialiserade utredningsgrupper vid it-brottscentrumen. Polisen har också tagit fram nationella riktlinjer för hur utredningsarbetet ska bedrivas. Vid Åklagarmyndigheten finns bland annat särskilt utsedda åklagare som utreder brott mot barn.

Som Pontus Andersson tar upp har samarbetspartierna i Tidöavtalet kommit överens om att användningen av provokativa åtgärder ska utredas. I nuläget kan jag inte säga något om detaljerna i uppdraget. Men som framgår av Tidöavtalet ska i synnerhet användningen av metoderna för att bekämpa sexualbrott på nätet beaktas i detta arbete.

Herr talman! Tack, Pontus Andersson, för att ledamoten lyfter de här utomordentligt angelägna och viktiga frågorna!

Jag tror att de flesta medborgare skulle hålla med om att utöver att brottsligheten förstås är allvarlig för de brottsoffer vi talar om är detta också något av det mest stötande man kan tänka sig när det kommer till brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Först vill jag understryka att försöksbrott, att försöka begå brottet, redan är kriminaliserat genom gromningsbrottet. Jag vill gärna uppehålla mig lite vid det. Det är en ganska vid reglering, där man kan säga att den som föreslår eller kommer överens om en träff med ett barn som är under 15 år blir straffad för det alldeles oavsett om överenskommelsen eller träffen verkligen leder fram till ett övergrepp. Den person som tar kontakt med barn och föreslår detta när det finns ett barn på den andra sidan blir straffad. Det är väldigt viktigt att säga detta.

Nu kanske det blir lite juridiskt tekniskt, men man kan säga att vår lagstiftning bygger på att ett försök ska vara ett försök kopplat till brottsoffret. Det är därmed försöksrelationen uppstår. Det är också där vi hamnar lite utanför med de fall som Pontus Andersson tar upp, där det ju inte är brottsoffret på den andra sidan av kontakten utan en vuxen person som uppträder som ett barn. Som Pontus Andersson beskriver tror alltså gärningspersonen att man har kontakt med ett barn på den andra sidan, men det visar sig sedan vara en vuxen. Frågan är då: Ska även denna situation kriminaliseras?

Det råder ingen tvekan om att det är ett stötande agerande av vuxna även i den situationen, men man kan säga att vi då skulle vara ute i lite okänd terräng sett till hur vår lagstiftning är utformad.

Jag är fullt medveten om de olika ideella eller civila initiativ som tas. Pontus Andersson nämner ett av dem. Det förekommer också mediala granskningar där man använder vuxna i kontakter för att avslöja personer som är ute efter att kunna begå den här typen av brott mot barn. Det är en granskning som naturligtvis är välkommen och viktig i vårt samhälle och som kompletterar allt det vi gör och kan göra lagstiftningsmässigt.

Jag tror dock att det skulle vara att gå väldigt långt att låta det bli brottsligt med denna typ av kontakter oavsett vilken vuxen som är på den andra sidan.

Däremot tycker jag att det finns en legitim fråga som Pontus Andersson tar upp, nämligen denna: Om polisen under ordnade former, staten genom sin polis, skulle ägna sig åt brottsprovokation - borde då inte detta vara straffbart? Det är en av de frågor som vi har sagt och kommit överens om att vi ska titta på och utreda. Jag är fullt medveten om att det vore ett ganska stort avsteg från den modell som vår rättsordning bygger på, nämligen att det straffbara är kopplat till ett verkligt brottsoffer.

Herr talman! Låt mig först på ett övergripande plan verkligen instämma i att det krävs ett skifte i den svenska kriminalpolitiken. Denna har i decennier präglats av ett väldigt stort fokus på just gärningsmannen. Där har vi som en väldigt viktig principiell ingång sagt att vi måste få till stånd ett skifte där gärningsmannen hamnar i bakgrunden och där brottsoffret och, beroende på vad vi talar om för brottslighet, också det omgivande samhällets behov av skydd mot grov brottslighet hamnar i förgrunden på ett helt annat sätt.

Brottsofferperspektivet är naturligtvis helt centralt oavsett vilken brottslighet vi talar om, men det är klart att det känns särskilt trängande när brottsoffren är utsatta barn. Det finns dessvärre alltför mycket brottslighet som drabbar barn, och detta är kanske den allra vidrigaste brottslighet som barn utsätts för.

Det perspektivet leder till att vi har all anledning att göra hela den lagstiftning som träffar dessa brott - inklusive gromningsbrottet, som också kriminaliserar försök att få till stånd en träff med barn när personen på andra sidan verkligen är barnet, det presumtiva brottsoffret - ännu vassare och skarpare. Att också påföljderna för denna typ av brottslighet ska skärpas bör vara med i det omtag i fråga om straffen som samarbetspartierna bakom Tidöavtalet är överens om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt sätter brottsofferperspektivet också fingret på knäckfrågan i den fråga som Pontus Andersson tar upp. De fall som Pontus Andersson nämner har ju det gemensamt att det på andra sidan kontakten på nätet, eller var den nu har ägt rum, inte finns något brottsoffer. Där finns inte barnet, utan där finns en vuxen som har utgett sig för att vara barn. Då uppkommer flera andra frågor kring hur man ska tackla den situationen i lagstiftningen.

Att den person som tar de här kontakterna fortfarande ägnar sig åt vidrigheter tror jag att alla är överens om. Men vår lagstiftning bygger som sagt på att det i andra änden av en kontakt måste finnas ett presumtivt brottsoffer för att vår lagstiftning med all den kraft som finns där ska kicka in.

Jag har väldigt svårt att se framför mig att vi skulle hamna i ett läge där en kontakt av denna typ, oavsett vem den vuxne är - en journalist, en representant för ett ideellt initiativ eller någon annan - skulle vara straffbar, även om vi tycker att den är vidrig. Däremot finns det ett utrymme att diskutera brottsprovokation som görs av staten genom polisen och vad konsekvenserna av ett av polisen framprovocerat brott ska bli.

Vi har sagt att vi tillsammans ska utreda de frågorna. Vi har inte föregripit slutsatserna i det vi har kommit överens om, men vi har sagt att vi ska utreda detta utan skygglappar och att ett särskilt perspektiv i det greppet ska vara just sexualbrott.

Frågan är alltså berättigad. Den är också ganska svår. Jag tror att de avvägningar som nu ska göras måste göras på ett utomordentligt noggrant sätt så att vi hamnar rätt i denna angelägna fråga.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Pontus Andersson för att han lyfter denna utomordentligt viktiga fråga. Jag känner stor respekt för Pontus Anderssons djupa engagemang när det gäller både de politiska frågor som dessa fall aktualiserar och, förstås, den förfärliga brottslighet som alltför många barn utsätts för på det här sättet.

Vi är ändå överens om väldigt mycket, till exempel att försök till sådana här övergrepp också ska vara kriminaliserat, vilket är fallet genom gromningsbrottet. Om någon tar kontakt med ett barn i syfte att begå ett övergrepp är detta straffbart även om övergreppet inte äger rum. Detta är utomordentligt viktigt, och jag är öppen för att göra dessa regler ännu skarpare och tuffare.

Den specifika fråga som Pontus Andersson lyfter rör om det även ska vara brottsligt om den som är på andra sidan, det vill säga brottsoffret, inte är ett barn utan en vuxen som utger sig för att vara ett barn. Jag har väldigt lätt att känna respekt för även den frågans betydelse. Inte minst moraliskt kan vi bli väldigt upprörda också över den situationen.

Sedan är frågan om det också ska vara straffbart - om provokationer ska leda till straffbarhet. Detta är en av de frågor vi har sagt att vi ska titta på inom ramen för Tidöavtalet. Det handlar i så fall inte om brottsprovokation utförd av var och en utan av polisen. Ska detta över huvud taget vara tillåtet och, om det ska vara det, för vilka brott? Vi har sagt att vi ska titta särskilt på sexualbrott.

Låt oss avsluta i samstämmighet och säga att detta är den vidrigaste brottslighet man kan tänka sig mot barn. Vi har ett gemensamt ansvar att göra allt vi kan för att skyddet ska stärkas.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.