Gunnar Strömmer

Herr talman! Jag tackar Stefan Olsson för en oerhört angelägen fråga för var och en som värnar den demokratiska rättsstaten och det fria och öppna samhället.

Det är här ordet systemhotande verkligen får sin mening i djupaste bemärkelse, därför att det är fråga om kriminalitet som inte drar sig för att tränga sig in i hela samhället, inklusive den offentliga förvaltningen. Det har vi sett många dramatiska exempel på. Och det finns flera exempel på när kriminella nätverk försöker utöva otillbörlig påverkan eller till och med ta sig in i politiska partier.

Systemhotet är stort; det måste motsvaras av en strategi. Det finns en strategi mot terrorism och våldsbejakande extremism men inte mot den grova organiserade brottsligheten. Det tar vi nu fram, liksom riktade reformer för den offentliga förvaltningen.

Jag kan inte gå in närmare på enskilda fall som uppkommer, men vi i vårt parti har upplevt det tidigare och varit kompromisslösa. Vi har uteslutit medlemmar etcetera. Det är klart att varje parti som drabbas av detta måste agera helt kompromisslöst och rensa ut varje tendens till den typ av infiltration som Stefan Olsson tar upp.

Herr talman! Jag tackar Fredrik Kärrholm för en utomordentligt viktig fråga.

Det långa talets korta mening är: Ja, vi har kommit långt. Direktiven produceras i detta nu, och vi kommer att tillsätta en utredning som ska ta det stora, breda greppet om svensk straffrätt senare under våren.

Vi gör egentligen på två sätt. Det första är för att inte tappa tempo. Det finns ju en risk när man låser in alla angelägna förändringar i det korta loppet i stora och grandiosa långsiktiga projekt. Därför tar vi oss an en hel del av de förslag som ligger på hyllan, som har drivits fram av en majoritet i riksdagen under förra mandatperioden, det vill säga utredningar som låg färdiga när vi kom eller var på väg in. Vi tar också de steg som gör att vi ibland kommer 50, 60 eller 70 procent på vägen men inte ända fram för att inte tappa tempo i det korta loppet.

Däremot krävs det i det långa loppet en totalrenovering, och den har en viktig princip, nämligen att fokus på gärningsman måste ut samt att fokus på brottsoffer och det omgivande samhällets behov av skydd måste in.

Där har vi den principiella utgångspunkten för den stora reform som alltså drar igång längre fram i vår.

Herr talman! Tack, Mattias Vepsä, för frågan!

Mitt besked är mycket entydigt: Jag har förtroende för rikspolischefen, och jag kan försäkra Mattias Vepsä om att det största trygghetsproblemet i det här landet och det största trygghetsproblemet som den här regeringen har att hantera inte är synpunkter på enskilda tjänstemän som kan uttalas från partiföreträdare, utan det är den situation som vi har ärvt efter åtta år av socialdemokratiskt styre.

62 dödliga skjutningar under förra året är ett otroligt mörkt rekord. I ett internationellt perspektiv är det slående. Vi kan jämföra med Norge och Danmark som vardera hade fyra och med Finland som hade två. Vi ägnar dag och natt åt att försöka vända den utveckling som vi ärvt, och vi måste gå fram på flera fronter.

En av dem är polisen. Vi tillför rekordstora resurser, ser till att de har verktyg som de har nekats under väldigt många år och säkerställer också att vi tar tag i allt annat som måste göras för att det här ska kunna vändas på lång sikt: socialpolitiken, straffen och alltihop.

Där har jag mitt fokus, och jag kan försäkra Mattias Vepsä om att där kommer vi att fortsätta att ha vårt fulla fokus.

Herr talman! Tack, Lili André, för en utmärkt fråga i linje med föregående frågeställare! Det är en viktig påminnelse om att den bristande polistätheten inte bara är ett storstadsfenomen utan att den är utomordentligt påtaglig också utanför de stora städerna. Det vet många av oss som kommer från landsorten.

Vad gör vi då? Till att börja med höjer vi ambitionsnivån när det gäller polistillväxten och säger att vi ska ha en polistäthet minst motsvarande snittet inom EU, vilket betyder att vi ska öka antalet poliser från i runda slängar 200 till 300 per 100 000 invånare. Det är en rejäl ambitionshöjning.

Det andra är förstås att vi genom att vi som regering också kan styra polisen genom regleringsbrev, särskilda uppdrag och annat och på så sätt kan säkerställa att den här tillväxten också kommer ut i kapillärerna.

Jag skulle vilja lyfta fram två utomordentligt viktiga saker inte minst för företagarna. Det är för det första fler poliser ute på gator och torg och för det andra fler kvalificerade utredare som kan klara upp brotten när de väl har begåtts.

Herr talman! Tack, Merit Frost Lindberg, för denna viktiga fråga! I grund och botten vill man se att det ska vara en politik för arbete och företagande som ska leda till den växtkraft och konkurrenskraft som Merit Frost Lindberg efterfrågar. Det är naturligtvis fortfarande grundackordet, men det är heller ingen tillfällighet att företagare, små såväl som medelstora, inför valet lyfte fram trygghetsfrågan som den enskilt viktigaste frågan.

Bakgrunden till det är naturligtvis att staten inte har kunnat tillhandahålla trygghet och säkerhet för alltför många enskilda som driver företag, och jag kan nämna tre konkreta saker som regeringen nu gör.

Det första är förstås att driva på när det gäller polistätheten. En lokal polisnärvaro är A och O.

Det andra är kameraövervakning. Polisen har fått ett uppdrag att fyrdubbla antalet fasta bevakningskameror. Detta vet vi är både brottsförebyggande och förbättrar möjligheten att klara upp brott.

Det tredje är en ny lag om ordningsvakter, den första reformen på 40 år, med fler befogenheter och större ytor - precis det kommunen behöver för att kunna upprätthålla lag och ordning lokalt.

Herr talman! Tack, Sanna Backeskog, för ännu en viktig fråga! I grund och botten är den närbesläktad med den som Juno Blom just ställde.

Jag för gärna ett vidare samtal med ledamoten och alla andra som är engagerade i de här frågorna, både om hur man i strafflagstiftningen kan bli ännu tydligare när det gäller mäns våld mot kvinnor och om andra aspekter som vi också kommer åt med lagstiftning. Sanna Backeskog nämner flera sådana frågor.

En annan fråga - för att bredda resonemanget mer - är om man använder till exempel bodelningsprocessen som ett utpressningsmedel mot en utsatt part. Det kan handla om alltifrån våld till ekonomisk utpressning med den processen som verktyg.

Min ambition är utomordentligt hög, och jag ser fram emot ett nära samarbete med riksdagen i de här frågorna.

Herr talman! Tack, Juno Blom, för en utomordentligt angelägen fråga! Mitt principiella svar på den frågan är ja.

Sedan vet vi alla att hur detta ska utformas lagstiftningsmässigt är något som vi nu kommer att ta tag i. En av de utredningar som har lagts på regeringens bord heter Tryggare hem för barn, och den handlar i grund och botten om hur principen om barnets bästa ska kunna tydliggöras i lagstiftningen så att den typ av fall som Juno Blom här tar upp inte ska få förekomma.

Samspelet mellan regering och riksdag i den frågan kommer att vara utomordentligt viktigt. Jag ser framför mig att vi kommer att komma med lagstiftningsförslag till riksdagen i den här frågan, i bästa fall redan under det här året.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är klart att det långsiktiga arbetet handlar om andra saker än hemliga tvångsmedel. Det handlar naturligtvis om samhällsutvecklingen i stort. Jag tror också - bara för att säga det - att rättsstaten och socialstaten, som det heter, i väldigt hög grad måste kliva fram gemensamt, inte minst vad gäller de unga förövarna och brottslingarna eller för den delen unga på glid som ännu inte har hamnat i brottslighet.

Jag måste passa på att säga att jag tycker att det ibland finns en förenklad uppdelning där rättsstaten skulle stå för det hårda och socialstaten för det mjuka. Jag tror faktiskt att även de hårdare nyporna i socialstaten kommer att behöva tas till på ett annat sätt än hittills. Det ställs onekligen på högkant nu när vi ser barn långt ned i åldrarna som ägnar sig åt väldigt grov brottslighet och som är i klorna på riktigt grovt kriminella. I den samhällsutveckling som vi nu ser ställs hela vår ordning - allt, kan man säga - i fråga i grunden: den tidpunkt när socialtjänsten kan ta till skarpa ingripande åtgärder utan föräldrars medgivande, effekterna av olika ingripanden från socialtjänsten, vilken typ av boenden som barn som blir omhändertagna ska vara i, snittet mellan den kommunala och den statliga formen av kriminalvård, straffmyndighetsålder, den ålder då man får använda hemliga tvångsmedel samt frågan om straffrabatter.

Rättsstat och socialstat behöver alltså utan tvekan köra i tandem. När det gäller hemliga tvångsmedel, som är huvudfrågan för vår diskussion i dag, kan de också ha en viktig funktion i att förebygga brottslighet. De ska användas med omdöme, och vi ska ha olika integritets-, skydds- och rättssäkerhetsgarantier när vi använder dem, men vi måste flytta tyngdpunkten i riktning mot effektiv brottsbekämpning.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig inleda även denna vända genom att bekräfta att det finns en latent intressemotsättning mellan effektiv brottsbekämpning och personlig integritet. Den är på intet sätt ny utan en ganska evig frågeställning när det kommer till balansen i rättsstaten. Den är dock inte statisk utan påverkas av samhällsutvecklingen.

Min uppfattning är att om man har ett erfarenhetsbaserat angreppssätt på frågan finns det mönster i vad som efterfrågas av brottsbekämpande myndigheter, inte bara i Sverige. Vi har visserligen en brutal topp på detta isberg med 62 dödsskjutningar under förra året och ett antal sprängningar, och vi vet alla hur starten på detta år har sett ut.

Detta sticker utan tvekan ut i en internationell jämförelse, men vi är ändå inte ensamma om att ha problem med grov organiserad brottslighet. Överallt efterfrågas ungefär samma saker, men nedkokat till den svenska erfarenheten handlar det om sekretesshinder mellan myndigheter. Här finns också en integritetsaspekt.

Det råder dock ingen tvekan om att svårigheterna att dela information mellan till exempel skola och socialtjänst i relation till brottsbekämpande myndigheter är en stor begränsning när det kommer till möjligheten att både förebygga och klara upp brott. Det är också en integritetsfråga.

Vi vet erfarenhetsmässigt att sannolikheten för att både förebygga och klara upp brott ökar genom förekomsten av fasta bevakningskameror. Det är också en integritetsaspekt, men det finns en gedigen empiri som visar på effektiviteten i det verktyget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En förundersökning blir offentlig när man väcker åtal. Det finns en öppenhet och en transparens i det och även en integritetsaspekt. Men det är klart att effekten av det är att det hinner hända väldigt mycket från det att man väcker åtal till det att själva domstolsförhandlingen drar igång, till exempel påverkan av vittnen och annat.

Det kan därför vara befogat att säga att förundersökningen inte ska bli offentlig förrän rättegången är över. Det skulle effektivisera brottsbekämpningen mycket eftersom många vittnen då skulle våga vara med hela vägen. Å andra sidan skulle offentlighets, transparens- och integritetsintressen ta stryk av detta.

Det är alltså en latent avvägning, men jag menar att samhällsutvecklingen gör att tyngdpunkten bör förskjutas. Jag är dock fullt medveten om att man då måste vårda integritetsintresset på ett annat sätt.

Jag tycker att Stockholmsreferensen är intressant. Men för att göra det ännu mer komplicerat: Stockholms utveckling under de senaste månaderna understryker att denna brottslighet kryper långt ned i åldrarna. Om en 15-åring eller 16-åring misstänks för ett brott kan polis eller åklagare tömma den unges mobiltelefon, men man kan inte kan göra det om den som sprängt eller skjutit är 14 år. Det är de facto en stor begränsning för möjligheten att klara upp brotten i dessa konkreta fall.

Ska vi ge möjlighet för polis och åklagare att använda tvångsmedel även lägre ned i åldrarna? Jag är benägen att säga ja till det. Men det råder ingen tvekan om att utöver integritetsintresset kommer även frågan var gränsen ska gå när det gäller barn och unga.

Detta understryker dock att det finns något väldigt berättigat i de verktyg som de brottsbekämpande myndigheterna efterfrågar, och jag är beredd att ge dem "the benefit of the doubt". Det betyder dock inte att jag inte ser att det finns exempelvis integritetsrisker som måste tas om hand på ett annat sätt.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för en rak fråga. Jag ska ge ett rakt svar: Ja, jag kan se de riskerna.

Det finns utan tvivel en risk när vi flyttar balanspunkten mellan den effektiva brottsbekämpningen å ena sidan och den personliga integriteten och andra rättssäkerhetsvärden å den andra i riktning mot en effektivare brottsbekämpning. Tilliten till öppenhet och transparens om inte undermineras så i alla fall naggas i kanten. Det är ett skäl till att det är utomordentligt viktigt att vi för den debatten. Det är en reell intressekonflikt som är latent, inte ny. Det är inte heller så att det ena intresset trumfar det andra. I praktiken är det fråga om en avvägning, och förutsättningarna för den avvägningen förändras också över tid. Man talar om proportionalitet som en viktig del i avvägningen, alltså att det ska vara en rimlig balans mellan mål och medel. Den balansen, proportionaliteten, påverkas naturligtvis av hur samhället utvecklas i övrigt.

Min egen resa i frågan är sådan att jag kommer från ett mycket tydligt integritetshörn, men jag har själv flyttat på mig av det enkla skälet att jag menar att samhällsutvecklingen har tagit sådan skruv att det är av utomordentligt stort värde att våra brottsbekämpande myndigheter, under den kontroll som sker av domstolar, integritetsskyddsombud, tillsyn och annat, får kraftfullare verktyg för att ha bättre förutsättningar att både klara upp redan begångna brott och helst förhindra allvarlig brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt oss titta på de konkreta frågor som gäller avlyssning. Ja, jag är av uppfattningen att fler människor riskerar att bli avlyssnade. Det enkla skälet är att alltför många och allt fler är involverade i en typ av brottslighet som gör det motiverat att använda hemliga tvångsmedel, bland annat som i dag inom ramen för förundersökning, och det kommer trots allt att vara huvudregeln även framåt. Men det är helt riktigt att riksdagen har drivit fram, och Regeringskansliet har ärvt, en utredning som också tar sikte på möjligheten att använda hemliga tvångsmedel i brottsförebyggande syfte. Det är en möjlighet som finns i dag.

Gudrun Nordborg nämnde bland annat preventivlagen, som har till syfte att motverka terrorism och spioneri. Där finns verktyg som regeringen och jag menar också bör ställas till de brottsbekämpande myndigheternas förfogande för att förebygga inte minst de skjutningar och sprängningar vi har sett på senare tid.

Det ligger i sakens natur att fler personer potentiellt sett kommer att bli föremål för avlyssning. Men detta styr vi i hög grad utifrån hur vi utformar lagstiftningen. Den kan definieras tydligt på olika sätt, bland annat genom att tala om grupp och organisation. Det handlar vidare om att avgränsa just organiserad brottslighet, vilket redan sker på olika ställen i lagstiftningen. Man kan också diskutera vilka brottskategorier som ska omfattas av möjligheten. Jag har sett en del remissvar när det gäller vår önskan att gå vidare med preventiva tvångsmedel. De kan principiellt sett stödja att brottsbekämpande myndigheter också får möjligheten, men de kan tycka att det ska vara färre brott som borde vara föremål för möjligheten - och så vidare.

Låt mig avsluta där jag började. Jag erkänner gärna att det finns en intressekonflikt och att man ska vara varse att tilläggsrisker och annat kommer att flytta balanspunkten - även om den flytten enligt min uppfattning är nödvändig.

Fru talman! Gudrun Nordborg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att garantera ett starkt skydd för den personliga integriteten vid användandet av hemliga tvångsmedel. Jag vill först bara understryka att jag tycker att det är utmärkt att den frågan reses. Avvägningen mellan den effektiva brottsbekämpningen å ena sidan och den personliga integriteten å den andra är komplex i varje tid men ställs onekligen på sin spets i vår tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min utgångspunkt är att vi har sett en skrämmande utveckling vad gäller gängkriminalitet inte minst i Sverige de senaste åren. Det är en brottslighet som är systemhotande, och min och regeringens uppgift är därför att göra allt som står i vår makt för att vända den utvecklingen.

För att göra det kommer det att krävas kraftfulla åtgärder, och en viktig del av det är att ge brottsbekämpande myndigheter, polis och åklagare inte minst, nya och effektiva verktyg i det arbetet. Det innefattar bland annat utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel också i ett preventivt och förebyggande syfte. Vi avser att lägga flera sådana förslag under det här året.

Samtidigt är det förstås så att alla bestämmelser om hemliga tvångsmedel måste leva upp till högt ställda rättssäkerhetskrav. Det gäller både reglerna i sig och tillämpningen av dem. Det finns flera mekanismer som avser just rättssäkerheten och som har till syfte att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter när man använder hemliga tvångsmedel. Till exempel finns det krav på domstolsprövning och även krav på att offentliga integritetsskyddsombud ska bevaka den enskildes integritetsintresse.

Det finns också ett omfattande tillsynssystem. Tillsynen utövas främst av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. För att säkerställa att nämnden har bästa möjliga förutsättningar att utöva sitt viktiga uppdrag har regeringen också ökat anslagen till nämnden. Även andra myndigheter kan utöva tillsyn. Utöver detta gör regeringen årliga skrivelser till riksdagen, som interpellanten tar upp, med redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel. Det gör också att den parlamentariska kontrollen är en viktig del av det här systemet.

Även om den personliga integriteten ska värnas måste också myndigheterna ha förmåga att motverka den gängkriminalitet och den grova organiserade brottslighet som begränsar livet, friheten, tryggheten och vardagen för människor i hela vårt land, inte minst i särskilt drabbade områden. För den förmågan är möjligheten att i vissa fall kunna använda hemliga tvångsmedel helt avgörande. Regeringen kommer inte tveka att göra det som krävs för att vända den utveckling som vi nu har upplevt under alldeles för lång tid. Ytterst handlar det om medborgarnas trygghet, men det handlar också om att värna det fria och öppna samhället.

Fru talman! Låt oss först ringa in vad vi är överens om, och det är att rasism är förfärligt. Det ligger i varje anständigt demokratiskt samhälles uppdrag och uppgift att motverka det med all kraft. Det kan man säga alldeles oavsett vad den tar sig för uttryck och vem det riktar sig emot. Det är klart att det finns strukturella problem och mönster som upprepar sig och som träffar vissa grupper mer än andra, men jag uppfattar ändå i grund och botten att det är en fråga om ett individuellt fri- och rättighetsskydd att var och en ska vara skyddad mot rasism eller diskriminering av olika slag.

Det är det ena. Det andra är att jag verkligen inte motsätter mig att man försöker skaffa sig systematisk kunskap om frågan, utan frågan gäller med vilka metoder man ska skaffa sig den kunskapen. Jag tror att man kan komma ganska långt i förståelsen av hatbrott genom att till exempel gå på djupet i en rättsfallsanalys av de fall när vi har haft rättsprocesser som just handlar om hatbrott. Man kan komma långt genom en komparativ studie där man jämför den typen av brott i Sverige med andra jämförbara länder. Jag föreställer mig också att den typen av undersökningar som redan görs, som Brås rapporter som Annika Hirvonen nämnde, är ägnade att höja vår kunskap om detta.

Det jag däremot inte känner mig tilltalad av är tanken att staten på ett eller annat sätt ska driva på för en sortering eller en förfrågan där enskilda människor ska uppge eller sortera sig själv utifrån de faktorer som hatbrottslagstiftningen och diskrimineringslagstiftningen är ägnade att motverka.

Jag tror att det är en farlig väg att gå. Att det görs av olika enskilda aktörer i näringsliv och akademi kan man ha synpunkter på, och det har jag också. Men trots allt är det en annan sak än vad statsmakterna gör för någonting, och den vägen är jag inte beredd att gå.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tar det sista först. Jag tycker att det är mycket berättigat att tala om hatbrott just generellt, oavsett vilken etnisk tillhörighet som brottsoffret har. Jag tror nog att de flesta, baserat på en allmänmänsklig erfarenhet, kan ta till sig att hatmotiv kan slå åt olika håll. Det kan förstås slå från representanter för majoritetsbefolkningen mot minoriteter av olika slag. Det kan vara hatmotiv mellan enskilda människor som hör till olika minoriteter. Och naturligtvis kan man drivas av ett hat också mot någon som är etnisk svensk, som Adam Marttinen tar upp. Däremot har jag inte övervägt några särskilda uppdrag i den delen, men jag tycker att det är helt legitimt och rimligt att lyfta den aspekten av frågan.

När det sedan kommer till frågan om statistiken kanske jag ändå får upprepa vad jag sa inledningsvis. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att vi står och diskuterar frågan här trots åtta år av ett rödgrönt regeringsinnehav. Det finns skäl till att regeringar inte har gett denna typ av uppdrag till exempelvis myndigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag, som i grund och botten har ett liberalt grundackord i min samhällssyn, har intuitivt svårt för att se på människor i grupper, mönster, strukturer och kollektiv. Men det råder samtidigt ingen tvekan om att det finns strukturer i samhället som påverkar en massa olika saker. Det är klart att statistik som kan visa mönster på ett allmänt plan är behjälplig för den som vill göra någonting åt och bryta strukturer.

Min principiella, erfarenhetsmässiga och kanske även praktiska ståndpunkt när det gäller just etnisk bakgrund är att jag tror att det är utomordentligt farligt att i ett likabehandlingsarbete använda sortering som verktyg. Jag vill understryka att jag har uppfattat att Annika Hirvonen inte efterfrågar att vi ska rasregistrera oss med fler faktorer hos Skatteverket utan att metoden just var frivillighet, självidentifiering och så vidare. Likafullt är det för mig en utomordentligt farlig väg att gå att staten sätter i system att efterfråga människors etniska bakgrund i olika avseenden, även om det sker med självidentifiering, eftersom det går stick i stäv med hela idén om antidiskriminering, likabehandling, saklighet och opartiskhet.

Till det kommer de praktiska problemen även med en sådan metod. Dels tror jag möjligen att värdet av statistik som bygger på subjektiva upplevelser snarare än objektiva faktorer kan ifrågasättas i många fall, dels måste det vara så att om den här statistiken - som skulle basera sig på självidentifiering - ändå ska visa på mönster på den nivån måste det ändå handla om faktorer som är så pass uniforma eller enhetliga att de kan systematiseras närmast på ett automatiskt sätt. Likafullt kommer alltså även en självidentifiering på något sätt att bygga på att man krokar i faktorer som är bestämda av andra. Detta är väl en praktisk synpunkt som även Brå har lyft upp.

För mig är det en principiell fråga, och jag har full respekt för att man kan ha olika uppfattningar beroende på samhällssyn. Men jag tror att det är väldigt farligt, även om det bygger på frivillighet och självidentifiering, att staten initierar sortering utifrån etnisk bakgrund. Jag tror att de praktiska implikationerna av det är svåra att överblicka och potentiellt sett väldigt farliga. Därför blir mitt svar trots allt nej.

Fru talman! Tusen tack, Annika Hirvonen, för frågan! Det är intressanta resonemang i botten av den frågan.

Vad är det för rätt som enskilda människor har i förhållande till hatmotiv? Ja, det är att inte bli utsatta för brott som grundar sig på ett sådant motiv. Alla brott är naturligtvis allvarliga, men om motivet dessutom har att göra med din hudfärg, religiösa övertygelse, etniska bakgrund eller något annat uppfattar vi som demokratisk rättsstat att det finns en särskild skyddsgrund. Därför är det utomordentligt viktigt att det finns en robust lagstiftning kring sådant och att man i brottsbekämpande myndigheter, i alla andra delar av de rättsvårdande myndigheterna och för den delen i samhället i stort är väldigt medveten och vaksam när det gäller den typen av brottslighet.

Låt mig här också ta upp Adam Marttinens fråga. Jag är också övertygad om att mönstret när det gäller hatbrott ibland kan vara lite randigare eller rutigare än vad vår ofta ganska polariserade debatt vill ta in. Vi vet att det kan begås hatbrott exempelvis mellan olika etniska minoriteter. Det kan också, föreställer jag mig, vara en drivkraft i förhållande till någon som har en etnisk svensk bakgrund.

Sedan är det inte upp till justitieministern, menar jag, att ge rättsvårdande myndigheter instruktioner om att uppmärksamma en viss typ av hatbrott mer än andra. Det är bra att vi har debatten, men det får räcka som en generell signal från våra demokratiska institutioner. Att ha ett robust lagligt och rättsligt skydd mot hatbrott är utomordentligt viktigt, och brottsbekämpande myndigheter ska utan skygglappar ingripa mot all slags hatbrottslighet.

När det gäller frågan om statistik är det kanske ändå inte en tillfällighet - detta säger jag inte i ett raljant syfte - att det som Annika Hirvonen efterlyser inte finns efter åtta år med rödgrönt styre.

Jag tror att man kan ha olika ideologiska ingångar i det - jag tänkte snart komma till min egen. Vi kan börja med att konstatera att det praktiskt är väldigt komplicerat. Man kan titta på vad det finns för tillgängliga uppgifter för var och en. Vi vet att det på Skatteverket finns uppgifter om kön och medborgarskap och att det finns uppgifter om dina föräldrars födelseland. Det är de objektiva faktorer, om man får använda det uttrycket, som finns registrerade om oss vad gäller den typ av faktorer som vi nu talar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Till skillnad från andra länder, exempelvis USA, har Sverige historiskt sett varit utomordentligt bestämt i uppfattningen att staten inte ska ägna sig åt registrering på en mer kalibrerad nivå än detta och heller inte tillhandahålla system som på andra sätt uppmuntrar en sortering av människor utifrån de faktorer som vi inte själva kan påverka. De har utan tvekan relevans, men detta är sådant som man kan säga att diskrimineringslagstiftningen, hatbrottslagstiftningen och annat är ägnat att skydda.

Jag har ett rakt svar på Annika Hirvonens fråga till mig - om jag tänker vidta någon åtgärd för att åstadkomma jämlikhetsdata. Svaret på den frågan är nej. För mig bottnar det bland annat i en praktisk erfarenhet. Även de myndigheter, Brå och andra, som Annika Hirvonen nämner lyfter fram att de själva uppfattar att det skulle vara väldigt komplicerat att göra detta. Men för mig är det faktiskt också en moralisk eller principiell fråga. Jag tror att det om man ska ha en konsekvent likabehandlingslinje i ett land som bygger på icke-diskriminering och likabehandling är utomordentligt vanskligt att sätta igång eller uppmuntra system som trots allt bygger på sortering.

Fru talman! har frågat mig om jag och regeringen kommer att ge polisen i uppdrag att förbättra sitt hatbrottsarbete och om jag kommer att inrätta en stödlinje för dem som drabbas av hatbrott.

De uppgifter som kommer fram i Brottsförebyggande rådets fördjupade rapporter om antisemitiska, islamofobiska och nu senast afrofobiska hatbrott är nedslående. Detsamma gäller uppgiften i den senaste rapporten om att den yngsta målsäganden bara var sju år gammal. Brås hatbrottsstatistik och fördjupade analyser ger oss angelägen kunskap om både den utsatthet som olika grupper av människor lever med i Sverige och de konsekvenser den får.

Polismyndigheten har en hög ambitionsnivå i arbetet mot hatbrott. Det finns en nationell kontaktpunkt för dessa frågor liksom utpekade demokrati- och hatbrottsutredare i alla polisregioner. Polismyndigheten har sedan några år tillbaka även inrättat särskilda hatbrottsenheter i Stockholm, Göteborg och Malmö, i syfte att förbättra arbetet med denna typ av brott.

Polismyndigheten har fått ett uppdrag som syftar till att uppklaringen och lagföringen av hatbrott och andra brott som hotar demokratin ska öka, samt att kompetensen inom myndigheten för att utreda dessa brott ska öka. I slutredovisningen av uppdraget, som ska ske senast i december 2023, ska Polismyndigheten redovisa resultatet av sina fortsatta åtgärder för att bekämpa hatbrott och andra brott som hotar demokratin. Polismyndigheten ska även beskriva hur samverkan med myndigheter och organisationer bedrivs samt hur Polismyndigheten säkerställer en fungerande dialog med drabbade personer.

Brottsofferjouren har en nationell stödlinje som ger information och medmänskligt stöd till brottsutsatta, deras anhöriga och vittnen. Dit kan även personer som har blivit utsatta för hatbrott ringa. Brottsofferjourens verksamhet finansieras genom bland annat statsbidrag.

Att människor utsätts för verbala påhopp och våld på grund av sin hudfärg eller religion är förstås oacceptabelt. Att en stor andel av dem som utsätts är barn och unga gör frågan än mer angelägen. Arbetet mot hatbrott är mycket viktigt, och regeringen följer frågan noga, inte minst genom det pågående regeringsuppdraget till Polismyndigheten. Som sagt: Vi ser fram emot den kommande slutredovisningen av det uppdraget. Däremot finns det i dagsläget inga planer på att inrätta en särskild stödlinje för personer som drabbas av just hatbrott.

Fru talman! Jag har väl i grund och botten redogjort för min hållning. Jag tycker att frågan äger sitt principiella berättigande och att det är en fråga som vinner på att inte så att säga diskuteras i falsett. De flesta frågor här i världen vinner på att diskuteras i ett lugnt och sakligt tonläge, och jag tycker att det här meningsutbytet är ett uttryck för det.

För att bredda frågan kan man säga att uniformen förstås är en central del när det gäller att bygga tillit och skapa förtroende hos medborgarna. Och för att säga det uppenbara: Det är naturligtvis en mycket bredare fråga. I den utsträckning det finns tillitsproblem mellan svensk polis och medborgarna tror jag kanske inte att det i första hand har med den här frågan att göra utan att det möjligtvis är andra frågor som är mer centrala att ta itu med.

Med detta sagt, fru talman, vill jag tacka för den här debatten. Jag tycker att den lyfter en viktig principiell fråga som, som sagt var, uppenbarligen hanteras på olika sätt av demokratiska rättsstater, länder i Norden och andra länder. Redan detta tycker jag understryker frågans berättigande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig starta i det svar som Merit Wager, var det väl, hade fått från den finska polismyndigheten och som Richard Jomshof läste upp. Jag är kanske mest förtjust i första halvan av svaret. Jag tycker att frågans principiella legitimitet ligger i frågan om vad en uniform är och vilka symboler, kläder eller vad det nu kan vara som kan anses rymmas inom ramen för något som ändå på det hela taget är uniformt.

Så snart vi glider över i frågan om hur detta uppfattas blir det onekligen subjektivt. Jag kan nog föreställa mig att en huvudduk kan vara förtroendeskapande snarare än tvärtom för en del, och för andra är det precis tvärtom. Exakt hur detta påverkar yrkets attraktivitet, om man tycker att den ena religiösa symbolen står för vissa värden och den andra för andra värden och vad man läser in i detta är naturligtvis en del av den principiella frågan, men då är vi inne på frågan om hur man själv upplever det ena eller det andra. Jag skulle vilja hålla mig till den första delen, nämligen den principiella frågan.

Frågan i sig är berättigad. Jag har inte uppfattat att detta är ett stort praktiskt problem i Sverige eller att vi kan peka på en stor erfarenhet av att detta har skapat konflikter, misstro eller tillitsbrott. Med utgångspunkt i en säkerhetsansats föreställer jag mig att det är en väldig skillnad mellan att å ena sidan stå upp mot stenkastare och våldsverkare i ett påskupplopp och att å andra sidan ägna sig åt inre tjänst.

Enkelt uttryckt: Det finns flera relevanta aspekter på frågan som jag tycker hanteras bäst inom ramen för Polismyndigheten. Detta blir min konklusion. Principiellt är det en mycket berättigad fråga, och jag tycker att det är bra att diskussionen förs. Det är uppenbart att demokratiska rättsstater hanterar den på lite olika sätt. Jag tycker att argumenten i våra nordiska grannländer - flera av dem har framförts här - har goda skäl för sig. Jag har ändå stort förtroende för polisens förmåga att göra avvägningen kring vad det är för uniform som ska gälla inom svensk polis.

Fru talman! Om jag som ångermanlänning skulle möta en polis med "Skaraborg" på armen är jag inte alls säker på att jag skulle känna tillit till saklighet och opartiskhet, som det heter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tack till både interpellanten och ledamoten från Västra Götaland! Jag skulle vilja bena upp detta och först ta den principiella frågan. Jag tycker att det är en mycket berättigad principiell diskussion.

Någon kanske vill antyda att frågan diskuteras i ett omvänt diskriminerande syfte, att det skulle vara illegitimt att diskutera frågan därför att man då skulle vara ute efter personer som exempelvis har en viss tro - jag kan ju inte utesluta att interpellanten har stött på också sådana invändningar. Jag vill då understryka att om man tittar på våra nordiska grannländer - interpellanten Richard Jomshof nämnde själv Norge - eller för den delen ut över Europa ser man att demokratiska rättsstater hanterar denna fråga på olika sätt.

Principiellt tycker jag att det är en mycket legitim uppfattning att uniformen ska vara just uniform. Vad som sedan anses vara en del av denna uniform ser lite olika ut på olika ställen, vilket kan vi se om vi jämför Sverige med andra länder. Det finns en gråskala för vad som kan rymmas inom en uniform som fortfarande betraktas som en uniform även i praktisk bemärkelse.

En annan viktig sak som man måste vara noggrann med, apropå sakligheten och opartiskheten, är att om du har en kippa på huvudet är inte detta i sig ett uttryck för att du agerar osakligt och partiskt. Sakligheten och opartiskheten tar sig uttryck i myndighetsutövningen, och jag föreställer mig att en polis med en kippa på huvudet mycket väl kan agera både sakligt och opartiskt i sin myndighetsutövning.

Däremot föreställer jag mig, om vi talar om upplevelsen av opartiskhet och saklighet, att en rad olika saker i en polis agerande absolut kan påverka den enskildes upplevelse av tillit eller av att ha blivit sakligt och opartiskt behandlad. Jag utesluter inte heller att en religiös symbol för en del skulle kunna påverka den upplevelsen. Det tycker jag i alla fall är ett rimligt argument.

Å andra sidan - och det är därför jag ändå tar en lite mer pragmatisk ställning till frågan - är detta rimligen någonting som polisen måste överväga själv. Om det är så, som ledamoten från Västra Götaland sa, att polisens säkerhetsavdelning har lyft frågan föreställer jag mig att det förs en diskussion inom Polismyndigheten och att det görs en avvägning.

Jag har själv inte uppfattat - ni får gärna upplysa mig om jag har missat någonting - att denna diskussion i första hand förs baserat på bred praktisk erfarenhet av att detta de facto har varit problematiskt utan snarare att frågan i hög grad diskuteras just som en principiell fråga. Under alla omständigheter tycker jag att den hör hemma inom Polismyndigheten, och det är där jag har landat i mitt svar.

Fru talman! Richard Jomshof har frågat mig om jag anser att det ska vara tillåtet att bära religiösa attribut till polisuniformen och om jag kommer att agera i frågan.

Polisen ska, liksom andra som utför offentliga förvaltningsuppgifter, i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen och dessutom iaktta saklighet och opartiskhet. Det är helt grundläggande, och det följer av regeringsformen. Jag har stort förtroende för att polisen agerar på ett sätt som gör att deras saklighet och opartiskhet inte kan ifrågasättas.

Den fråga som Richard Jomshof lyfter tycker jag är av principiellt intresse. Likafullt menar jag att vad som är en lämplig klädsel för en polis ytterst är en fråga för Polismyndigheten som arbetsgivare att besluta om. Uniformen tas fram med hänsyn till krav på säkerhet, enhetlighet med mera.

I ljuset av detta har jag har inte för avsikt att vidta några åtgärder när det gäller polisens uniformer.