Gunnar Strömmer

Herr talman! Martina Johansson har frågat mig om jag är beredd att tillsätta en utredning om barns rätt till eget ombud i vårdnads, boende och umgängesfrågor. Laila Naraghi har samtidigt frågat socialtjänstministern om vilka åtgärder ministern avser att vidta för att en utredning om möjligheten för barn att få ett eget ombud i processer som rör deras vårdnad, boende och umgänge ska tillsättas. Den senare interpellationen har överlämnats till mig.

Jag vill inleda mitt svar med att knyta an till det som Laila Naraghi refererar till i sin interpellation om vikten av att barnets perspektiv synliggörs och förstärks. Detta lyfts även fram av Martina Johansson. Det pågår sedan ett par decennier tillbaka en rättsutveckling där barnets roll som rättighetsinnehavare successivt stärks. Inkorporeringen av barnkonventionen i svensk rätt är en del av detta. Barnets ställning i frågor om vårdnad, boende och umgänge har relativt nyligen också stärkts och tydliggjorts i föräldrabalken. Sedan 2021 gäller att barnet ska få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Socialnämnden har nu också möjlighet att höra ett barn utan vårdnadshavarens samtycke och närvaro.

I betänkandet Se barnet! övervägdes för några år sedan frågan om barns rätt till ombud i mål om vårdnad, boende och umgänge. Man kom där fram till att ombud för barn inte bör införas. I betänkandet Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen lämnas inte något förslag, men utredningen har gjort bedömningen att barn bör ha en möjlighet att få en starkare processuell ställning och tilldelas ett eget juridiskt biträde och att frågan därför bör utredas. Betänkandet, som är relativt färskt, bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tvister om till exempel vårdnad är svåra för alla inblandade parter och särskilt för barnen. Jag och regeringen arbetar därför kontinuerligt för att stärka barnrättsperspektivet i frågor om vårdnad, boende och umgänge, särskilt för att skydda barn från alla former av våld. Jag tycker att det är positivt att det finns en bred enighet om att stärka barns rättigheter och möjligheter att komma till tals. Det väsentliga är, enligt min mening, först och främst att barnets åsikter och upplevelser verkligen kommer fram och beaktas. Just nu ligger mitt fokus på förslagen i betänkandet Tryggare hem för barn. I det föreslås bland annat att familjehemsplacerade barn ska ha rätt till ett offentligt biträde när socialnämnden ansöker om att vårdnaden ska flyttas över till familjehemsföräldrarna. I betänkandet finns också förslag på ändringar för att barnets bästa ska få bättre genomslag till exempel vid överväganden om huruvida ett barn ska ha umgänge med en förälder som utövat våld. En proposition är som jag tidigare angett planerad till september i år.

Då Laila Naraghi (S), som framställt en av interpellationerna, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Anna-Belle Strömberg (S) i stället fick delta i interpellationsdebatten.

Fru talman! Än en gång ett tack till interpellanten för möjligheten att diskutera denna väldigt angelägna fråga i dag!

Låt mig säga något om visitationszonerna. Skälet till att vi kan vara snabba i den frågan är att vi har ett ordentligt beredningsunderlag. Vi tillsatte en utredning som under tolv månader arbetade med frågan och som också levererade ett beredningsunderlag som möjliggör en snabb hantering i nästa skede. Utan ett sådant underlag hade det naturligtvis inte varit möjligt att vara snabb.

Det handlar alltså inte om en värdering av angelägenhetsgraden i olika lagstiftningsprojekt, utan det kokar kort och gott ned till frågan om man har ett underlag som man kan bygga seriös lagstiftning på eller om man inte har det. Jag får dessvärre konstatera att den utredning som Socialdemokraterna tillsatte och det sätt på vilket man formulerade uppdraget inte lyckades leverera ett underlag som gör det möjligt att vara snabb.

Däremot kan vi så snabbt och noggrant som möjligt analysera det underlag som vi har fått in i form av utredningen och i form av remissinstansernas svar. Det är det vi gör nu.

Jag vill verkligen försäkra både interpellanten, alla medborgare som är engagerade i frågorna och alla som personligen är omedelbart berörda av frågan att regeringen inte kommer att dröja ett ögonblick i steget när vi väl har gjort bedömningen av vad som är det målrationella sättet att ta sig fram givet det underlag vi har.

Så här i slutet av vårt meningsutbyte och inför den stundande helgen vill jag gärna ta fasta på att vi trots allt är överens om något utomordentligt viktigt, nämligen att i Sverige ska var och en kunna leva och älska vem man vill och vara den man är utan att behöva bli utsatt för tvång och utan att behöva förändra, dölja eller avstå att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller uttrycka sitt kön på det sätt som man själv önskar. En sådan enighet är ingen dålig utgångspunkt när man ska fatta kloka och så småningom, hoppas jag, praktiska och effektiva beslut för att stärka skyddet för människor i en mycket utsatt situation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig återigen bekräfta att vi har tagit del av samma underlag och samma granskningar. Vi har gemensamt ställt oss bakom de tilläggsdirektiv som gavs sommaren 2022 till den aktuella utredningen. Moderaterna har bekräftat det många gånger på egen hand, och det bekräftades också i avtalet mellan samarbetspartierna i samband med regeringsbildningen. Det är alltså riktningen för politiken. Dessvärre har inte den utredning vi nu talar om levererat ett underlag på den här punkten, och det är där vi står.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Apropå vad jag gör konkret på departementet kan jag säga att vi nu ser till att bereda underlaget så bra som det bara går. Vi tar del av alla remissinstansers svar och den analys som har inkommit när det gäller utredningen, som ju omfattar fler frågor än den vi nu diskuterar. Sedan ska vi bestämma oss för vägen framåt.

Strängt taget finns det två vägar framåt. Den första är att vi baserat på den utredning vi har får säga att vi inte kan lägga fram ett förslag när det gäller omvändelseterapi och att vi, så att säga, nöjer oss med det befintliga rättsbeskedet om olika handlingar, som i och för sig träffar mer generellt men som också träffar detta. Den andra vägen är att vi drar slutsatsen att vi måste skaffa oss ett beredningsunderlag för att kunna lämna ett förslag om att förbjuda omvändelseterapi. Möjligtvis finns det också ett tredje alternativ, men strängt taget är det detta vägval vi står inför. Vi förbereder oss nu för att kunna lämna ett genomtänkt svar på frågan.

Jag tycker för all del att analogin till hedersbrotten håller. Jag tycker inte att det är konstigt att tänka sig att handlingar som i sig är brottsliga också delvis ska dömas i ett annat ljus baserat på syfte och motiv. Det sker på andra områden, och det kan mycket väl tänkas ske också på detta område.

Om vi väljer den vägen ska vi i så fall säkerställa att det kan göras på ett effektivt sätt som också gör att skyddet i praktiken blir starkare och bättre än i dag. Jag önskar att vi hade haft underlag för att dra en säker slutsats i den delen, men det har vi tyvärr inte baserat på den aktuella utredningen. Men vi arbetar med det här och nu.

Låt mig också säga något när det gäller myndigheter. När det gäller hur domstolar arbetar med detta har vi såklart en dialog med domstolarna även om man håller behörigt avstånd till deras sätt att arbeta - inte bara med sådana här frågor utan allmänt sett - just därför att domstolarna måste ha ett oberoende i förhållande till regeringsmakten.

När det däremot gäller andra myndigheter, som vi mer omedelbart kan styra, exempelvis polisen, är detta frågor som aktualiseras både i regleringsbrev och i uppdrag och myndighetsstyrning av det enkla skälet att det är av ett så utomordentligt stort allmänt intresse att de här frågorna hanteras på ett initierat, offensivt och omdömesgillt sätt av polisen och andra myndigheter.

Fru talman! Tack till Daniel Vencu Velasquez Castro för möjligheten att få diskutera denna väldigt angelägna fråga i kammaren i dag.

Först vill jag bekräfta att Tidöavtalet är tydligt på den här punkten. Behovet av lagstiftningsförändringar ska utredas i syfte att se till att omvändelseterapi under hot eller genom att på annat sätt försöka tvinga någon att ändra sin sexuella läggning ska vara förbjudet. Det är utgångspunkten. Det var också därför vi omfamnade den utredning som var på plats redan när vi tillträdde.

Det är klart att den uppfattning som kommer till uttryck i det sammanhanget är en uppfattning som mitt parti Moderaterna har haft grundmurad under en längre tid. Det är vår utgångspunkt. Mitt problem är inte i första hand en bristande vilja hos regeringen eller en bristande övertygelse hos Moderaterna utan att den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte inte levererade ett sådant förslag. Det är den praktiska begränsningen för oss i det här läget.

Den utredning som skulle ta hand om den frågan har inte levererat ett underlag som vi bara kan konvertera och göra till ett skarpt lagförslag inför riksdagens kammare. Det är en realitet. Det vi gör är att vi först tar emot utredningen och skickar ut den på remiss. Nu har olika remissinstanser yttrat sig om de frågorna inklusive den fråga som vi nu diskuterar. Det pågår en seriös process där vi försöker att bena ut frågorna i sak och se vad det finns för möjlighet att gå fram med olika delar baserat på utredningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte ett uttryck för en bristande ambition eller en bristande målmedvetenhet utan ett slags utredningsrealitet. Den tillsatta utredningen levererade inte det som efterfrågades på den punkten, även om det i och för sig inte var så skarpt formulerat. Det var en ganska öppen fråga som var ställd till utredaren.

Nåväl, nu står vi där vi står, och vi arbetar metodiskt med frågorna. Det finns en poäng från utredaren. Den kan man ha olika uppfattningar om, och det är det vi nu analyserar. Men det är viktigt att säga att väldigt många av de problem som vi nu diskuterar är sådant som vi inte kan acceptera i ett öppet och fritt samhälle.

Dessbättre finns det ett rättsligt skydd som träffar många av de handlingarna redan i dag. Vad det i så fall handlar om är att förbjuda det i särskild ordning genom att förtydliga eller samla förbudet på ett och samma tydliga ställe. Mycket av det är inte tillåtet i dag.

Jag nämnde tidigare att det kan träffas av olaga frihetsberövande, misshandel och olaga tvång. Jag nämnde det utvidgade utreseförbudet som vi nu driver igenom just i syfte att bland annat skydda barn mot tvångsmässiga utresor där de kan föremål för olika typer av omvändelseförsök.

Även i ljuset av en utredning som inte levererade förslag på den här punkten finns det ett rättsligt skydd. Vi gör en hel del på andra områden när det gäller närliggande frågor. Nu ska vi göra vad vi kan baserat på det underlag som vi har fått. Jag lovar att vi ska återkomma till interpellanten och kammaren när våra slutsatser är färdiga om hur vi kan gå vidare på det underlaget.

Det råder ingen som helst tvekan om att det problem som vi diskuterar är allvarligt. Det är otroligt ingripande för de personer som drabbas av det.

Fru talman! Daniel Vencu Velasquez Castro har frågat mig om jag och regeringen kommer att presentera lagändringar som förbjuder omvändelseförsök samt omvändelseterapi och i så fall när riksdagen kan förvänta sig att få ta del av de förslagen.

Låt mig först slå fast att alla i Sverige ska ha rätt att vara den man är och älska vem man vill. Men för alltför många ser verkligheten inte ut så i dag. Hot, hat, våld och trakasserier begränsar fortfarande hbtqi-personers möjligheter att fullt ut leva fritt och öppet i vårt samhälle.

Att tvinga en person att förändra eller dölja sin sexuella läggning eller att tvinga en person att avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller från att uttrycka kön på det sätt personen själv vill är helt enkelt inte acceptabelt. Ett sådant handlande kan träffas av flera olika brottsrubriceringar, som olaga frihetsberövande, misshandel eller olaga tvång. Omvändelseförsök eller omvändelseterapi får inte heller förekomma inom hälso- och sjukvården.

För mig och den här regeringen är det av yttersta vikt att hbtqi-personer får det stöd och det skydd de behöver. Jämställdhetsmyndigheten har därför fått i uppdrag att kartlägga hbtqipersoners utsatthet och risk för våld i nära relationer samt att föreslå konkreta insatser riktade till såväl målgruppen som berörda yrkesgrupper. Regeringen har även gett Nationellt centrum för kvinnofrid ett särskilt uppdrag att driva en stödtelefon för transpersoner och icke-binära personer som utsätts för våld. Dessutom pågår nu ett intensivt arbete i Regeringskansliet med att ta fram en ny handlingsplan för hbtqipersoners lika rättigheter och möjligheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi ser också att hbtqi-personer är särskilt utsatta i hederssammanhang. Från regeringens sida har vi växlat upp i kampen mot hederskulturen, och många åtgärder har vidtagits på senare tid. Så sent som i januari presenterade vi ett förslag om ett utvidgat utreseförbud som syftar till att skydda barn från att föras utomlands mot sin vilja och där fara illa, bland annat genom att utsättas för omvändelseförsök. Strax därefter gav vi också en särskild utredare i uppdrag att ta ställning till om straffskalorna för vissa hedersrelaterade brott bör skärpas.

Den utredning som Daniel Vencu Velasquez Castro hänvisar till fick i uppdrag att analysera vilket straffansvar som i dag finns när det gäller omvändelseförsök och ta ställning till om det straffrättsliga skyddet bör förstärkas. Utifrån sina iakttagelser har utredningen gjort bedömningen att det inte bör införas en särskild reglering som kriminaliserar omvändelseförsök. Betänkandet har remitterats och bereds nu vidare i Regeringskansliet. Jag vill inte föregripa resultatet av den processen annat än genom att framhålla att den grundläggande frågan om hbtqi-personers rätt att leva fritt och öppet i vårt samhälle är mycket angelägen. Av den anledningen är det viktigt att såväl förslagen som remissynpunkterna blir föremål för en grundlig analys, varför det ännu är för tidigt att säga när regeringen kommer att ta ställning till utredningens förslag och bedömningar.

Fru talman! Låt mig återigen bekräfta att det har varit fint och viktigt att få möjlighet att diskutera dessa frågor i dag. Det gäller både allmänt sett - kriminalvårdens viktiga roll i samhället och den expansion som ligger framför den - och de goda förutsättningar som finns för att en stor del av expansionen ska kunna ske på olika platser runt om i landet.

Jag vill bekräfta att jag tar med mig det stora engagemang som har visats här i afton och som jag vet återspeglar det stora, breda och partiöverskridande engagemang som finns i norra Värmland i dessa frågor. Jag ska förmedla detta till Kriminalvården. Jag är övertygad om att de redan känner till det, men likafullt ska de få det bekräftat en gång till.

Vi får med gemensamma krafter ta oss an denna uppgift, som utan tvekan är stor och full av utmaningar men som också, rätt hanterad, kan innebära stora möjligheter i en rad olika avseenden.

Tusen tack för i kväll!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar Mikael Dahlqvist för interpellationen och Runar Filper för värdefulla inspel i diskussionen.

Jag måste först kroka i antydan om att Norrlandslänen får för mycket uppmärksamhet. För egen del har jag svårt att se att Norrlandslänen kan få för mycket uppmärksamhet i något som helst sammanhang. Med min egen förankring i norra Ångermanland vill dock även jag säga att jag ser att det finns andra landsändar som också förtjänar strålkastarljus. Värmland hör onekligen dit av en rad olika skäl.

Jag tycker att det är väldigt fint att vi i dag har fått bekräftat att det stora engagemang som finns lokalt i norra Värmland också återspeglas i ett engagemang på Värmlandsbänken här i riksdagen. Jag är säker på att den här signalen har gått fram till Kriminalvården, och jag bidrar gärna till att bekräfta den. Jag är fullt medveten om att det är Kriminalvården och inte jag som ytterst råder över dessa frågor.

Jag vill också säga att den expansion som kriminalvården har framför sig i hög grad kommer att behöva ske utanför storstäderna, även om det beror på vad vi menar med storstäder utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Med svenska mått finns det både mellanstora och mindre kommuner som i samverkan kan ge gynnsamma förutsättningar för de etableringar och den expansion vi nu har framför oss.

Jag tycker att det minsta man kan begära som engagerad kommunal företrädare, understödd av sina riksdagsledamöter, är att få en ordentlig, positiv respons på engagemanget och förhoppningsvis också komma in i seriösa processer tillsammans med myndigheten. Kriminalvården har en enorm expansion framför sig, och jag är fullt medveten om att vi i det korta loppet har en mycket ansträngd situation där.

Låt mig också säga att jag är mycket medveten om att det här innebär stora påfrestningar och att det, inte minst ur säkerhetssynpunkt, är utomordentligt viktigt att också ha fokus på hanteringen i det korta loppet. Det är ett resultat av en alltför försiktig utbyggnad av kriminalvården historiskt. Nu står vi där vi står och ska ta ansvar för det korta loppet men också skapa goda förutsättningar för den långsiktiga expansionen.

Som jag sa inledningsvis talar vi om en tredubbling av antalet platser under den kommande tioårsperioden. Vi investerar nu rekordmycket i Kriminalvården genom en 60-procentig ökning av anslagen bara de kommande tre åren. Det är klart att detta, rätt använt, kan bidra till utveckling även i andra avseenden runt om i landet. Jag tycker att man ska ta sig an denna uppgift med en öppenhet i det avseendet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Apropå det som Mikael Dahlqvist nämnde om inlåsning i fängelse å ena sidan och prevention å andra sidan vill jag allra sist säga att det är alldeles självklart att det, i synnerhet om vi ska bryta nyrekryteringen av barn och unga, i hög grad handlar om social prevention som berör andra saker än kriminalvård, såsom familj, skola och socialtjänst, och om att säkerställa att dessa har goda förutsättningar.

Just nu aviserar vi ett stort omtag kring HVB-hem och Sis-hem - allt det som finns någonstans i gränssnittet mellan det rättsliga och det sociala. Kriminalvården kommer också att ha en viktig funktion i preventionen genom att låsa in farliga personer under en längre tid, både för att ge bättre upprättelse åt brottsoffren och för att skydda det omgivande samhället mot organiserad brottslighet och annan farlig brottslighet.

Att vi fördubblade minimistraffen för grova vapenbrott från två till fyra år från årsskiftet betyder att de som låses in inte kommer att kunna rekrytera några nya barn och unga under en dubbelt så lång tid. Även det repressiva har alltså en preventiv effekt, och det kommer vara ett grundackord i den expansion som vi nu har framför oss.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar interpellanten och meddebattören för möjligheten att diskutera dessa angelägna frågor här i afton. Jag vill verkligen återupprepa det jag sa i mitt svar, nämligen att jag och många med mig ser det breda engagemang som finns i Värmland, men också i andra delar av landet, när det gäller att vara med och bidra till den oerhört viktiga utbyggnaden av kriminalvården. Som ni är inne på är det ett engagemang som går över partigränserna. Det är väldigt glädjande att se det breda engagemanget här i kammaren i afton.

Som jag sa är det Kriminalvården som råder över frågorna, inte regeringen. Med det sagt gör jag förstås vad jag kan för att vidareförmedla detta engagemang vid mina kontakter med myndigheten och försäkrar mig om att det finns en offensiv dialog med olika kommunala och regionala företrädare runt om i landet som nu sträcker upp handen för att bidra i den här expansionen.

Vad gäller besök ska jag väl vara lite försiktig med att utlova sådana, men jag utesluter ingenting. Jag kan dock säga att till Värmland åker man gärna, och då kan jag inte heller utesluta att det blir ett besök i den här andan. Vi får komma tillbaka till den frågan.

När det gäller samhällsproblemet måste vi nu göra flera saker samtidigt. En sak är de enormt stora bekymmer vi har med den grova organiserade brottsligheten. Här handlar det om att slå mot det grova våldet, skjutningarna och sprängningarna, strypa den kriminella ekonomin och bryta nyrekryteringen av barn och unga. I den offensiven kommer Kriminalvården att ha en utomordentligt viktig roll.

Det råder inte någon tvekan om att Kriminalvården i dag är under ett högt tryck. I inte så liten grad beror det förstås på samhällsutvecklingen med den grova organiserade brottsligheten och på att det under senare år, på väldigt goda grunder, har skett en del straffskärpningar så att personer som döms till fängelse får sitta inne längre än tidigare. Det handlar också, om man tittar bara på det gångna året, om att polisen har blivit alltmer framgångsrik på att klara upp också grov brottslighet. Bara i Stockholm har brottsuppklaringen när det gäller de dödliga skjutningarna gått upp från 15-16 procent förrförra året till över 70 procent förra året. I Uppsala är motsvarande siffra 85 procent.

Det är naturligtvis enorma framgångar. Det är delvis ett resultat av effektivare verktyg till polisen. Detta är något som jag varje dag i veckan kommer att omfamna och glädja mig åt, för det är oerhört viktigt både att låsa in farliga personer och att se till att brottsoffer får upprättelse. Men konsekvensen av det är så klart ett ökat tryck på kriminalvården.

Vi måste klara av att slå tillbaka mot den grova brottsligheten och samtidigt säkerställa en långsiktig expansion av kriminalvården. Detta har blivit en av den här regeringens viktigaste prioriteringar. De kommande tre åren ökar vi anslagen till Kriminalvården med över 60 procent i akt och mening att säkerställa denna expansion.

Över tid talar vi om en tredubbling av antalet platser. I det korta loppet handlar det mycket om att lätta på trycket genom dubbelbeläggningar, förtätningar genom modullösningar och annat. Vi har satt igång en utredning som ser på möjligheten att hyra anstaltsplatser utomlands. Vi ser på möjligheterna att få fler dömda att avtjäna sina straff i sina hemländer, etcetera.

Vi behöver göra en rad olika saker, men vi kommer aldrig runt att kärnan måste vara en expansion, och den expansionen kommer i hög grad att ske runt om i landet. Därför välkomnar jag kvällens debatt.

Fru talman! Mikael Dahlqvist har frågat mig hur jag ser på de värmländska kommunernas och regionens initiativ för etablering av en anstalt i Råda. Vidare har Mikael Dahlqvist frågat hur jag avser att agera för att detta och liknande initiativ inte ska tappa tempo och engagemang.

Redan i regleringsbrevet för 2023 fick Kriminalvården i uppdrag att översiktligt beräkna vilken kapacitet som behövs i anstalt, häkte och frivård för att de i Tidöavtalet föreslagna reformer som påverkar kriminalvårdens verksamhet ska kunna genomföras. Detta uppdrag redovisades i april 2023, och regeringen följde upp med ett nytt uppdrag i juni där Kriminalvården gavs i uppdrag att redovisa en ny kapacitetsrapport för åren 2024-2033 med anledning av Tidöavtalet. Denna rapport redovisades i december förra året och bereds nu i Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är tydligt att expansionen av kriminalvården inleddes alldeles för sent. Regeringen har därför sedan den tillträdde verkat för att Kriminalvården ska fortsätta med den redan påbörjade expansionen och utöka denna, bland annat genom de medel som tillförts myndigheten. Regeringen har i de två senaste budgetpropositionerna tilldelat Kriminalvården de medel myndigheten har behövt för sin fortsatta expansion.

Det är väldigt glädjande att det finns ett engagemang runt om i Sverige för denna viktiga expansion av kriminalvården. Det är dock Kriminalvården som ansvarar för sin lokalförsörjning inom de ekonomiska ramar riksdag och regering tilldelar myndigheten. Det är alltså Kriminalvården som beslutar hur och var verksamheten ska utökas. Jag har en god och regelbunden dialog med myndigheten om dessa frågor.

Vi kan konstatera att kriminalvården står inför stora utmaningar under kommande år. För regeringen är det därför viktigt att kriminalvården ges rätt förutsättningar för att kunna fortsätta växa, utan att göra avkall på säkerheten eller innehållet i verksamheten. Regeringen kommer därför att vidta de åtgärder som krävs för att Sverige ska fortsätta att ha en effektiv, säker och human kriminalvård och tillse att expansionen håller ett högt tempo.

Herr talman! Jag tackar än en gång ledamoten för möjligheten att diskutera dessa oerhört viktiga frågor i dag. Nu har vi breddat diskussionen en del från skolattacker, radikalisering, våldsbejakande extremism och alla socialpreventiva insatser och andra preventiva insatser som måste till för att man ska bryta mönstren och se till att så få barn och unga som möjligt dras in i en radikaliseringsprocess och våldsbejakande extremism, som i värsta fall till slut kan resultera i våldsamma och dödliga attacker. Detta har vi sett alltför många exempel på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har i dag redogjort för det breda strategiska grepp som regeringen har tagit i nära samspel med myndigheter, kommuner, forskning och civilsamhälle - hela den bredd av aktörer som måste mobiliseras för att vi ska klara den här uppgiften. Jag är säker på att det finns en enorm kraft ute i samhället och en enorm vilja att samarbeta för att åstadkomma detta.

När det gäller det socialpreventiva vill jag säga följande: Jag håller med om att Socialdemokraterna har talat väldigt mycket om detta, men resultaten är ändå det som till slut räknas. Jag kan bara konstatera att alla de 15, 16- eller 17-åringar, och ibland 12, 13- eller 14-åringar, i vårt samhälle som nu dras in i våldsam kriminalitet eller i radikaliseringsprocesser var tre, fyra eller fem år gamla för tio år sedan. Utan att göra partipolitisk polemik av detta kan jag säga att den socialprevention som vi har ägnat oss åt i det här landet uppenbarligen inte har varit särskilt effektiv.

Precis det stora omtag som regeringen nu gör på rättspolitikens område kommer också att behöva göras på socialpolitikens område. Om vi ska få en socialprevention i det här landet som inte bara är ord som inte bara är ett slagord i en politisk debatt kommer vi att behöva bryta mönster på bredden också när det gäller skolan, förskolan och socialtjänsten. Detta paradigmskifte pratar jag gärna vidare om i nästa interpellationsdebatt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Vi ska naturligtvis inte skämta när vi talar om så väldigt allvarliga saker, men det är slående att varje diskussion till slut landar i en bankskatt, när man talar med socialdemokrater. Jag trodde att de pengarna skulle gå till försvaret, men för all del - även om många av förslagen om hur detta skulle gå till, om jag förstod det hela rätt, var ofinansierade kommer det säkert också att räcka till det socialpreventiva arbetet. Vi får tro det när vi ser det, som det heter.

Jag tror att det är väldigt angeläget att backa tillbaka till kärnfrågorna. Om man tittar på den strategi som vi nu kanske lite slarvigt tar oss förbi ser man att den är i högsta grad preventiv till sin karaktär, till och med socialpreventiv. Tre fjärdedelar av den handlar just om att förhindra, förebygga och skydda vårt samhälle och om att avbryta en radikalisering innan den övergår i en förankring i en våldsbejakande miljö, så att det aldrig uppstår ett läge där någon är beredd att ta till våld för att främja sina övertygelser eller intressen.

Det är alldeles självklart att man inte kan åstadkomma denna prevention i ett samhälle bara genom att höja straffen. Jag vet inte riktigt vilken halmgubbe Socialdemokraterna slåss mot, och jag vet inte vem som påstår detta; jag har aldrig gjort det. Däremot ska jag komma till vikten av att höja straffen även i det här hänseendet. Det är klart att detta i högsta grad är en preventiv strategi och att det krävs en mobilisering av hela samhället, långt utanför rättsväsendet, för att ge denna prevention kraft.

Med detta sagt vill jag också säga att många av de saker vi gör mer i kärnan av rättspolitiken, som att skärpa straffen, kan ha utomordentligt stor betydelse. Vi kan exempelvis ta den straffskärpning som skedde den 1 januari, dubbla minimistraff för den som ägnar sig åt grovt vapenbrott eller transporterar sprängmedel. Den betyder att dessa personer under dubbelt så lång tid inte kommer att kunna rekrytera in nya barn och unga i kriminalitet. Det är klart att detta också har en väldigt viktig brottspreventiv effekt.

När det gäller de säkerhetszoner som diskuteras skulle jag vilja säga att den lokala polisiära närvaron är utomordentligt betydelsefull för fältarnas möjligheter att vara ute och arbeta på kvällar och nätter runt om i landet. När Socialdemokraterna i Stockholm drog ned rejält på antalet ordningsvakter fick detta som omedelbar effekt att fältare, till exempel från civilsamhället, som brukar vara ute kvälls- och nattetid inte vågar gå ut därför att det inte finns någon ordningsmakt eller några andra yrkeskategorier som upprätthåller trygghet och säkerhet på gator och torg. När de fanns där skapade de en trygghet i det offentliga rummet så att man kunde bedriva ett socialpreventivt arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När vi backar undan i fråga om rättstryggheten riskerar vi alltså också i högsta grad att dra undan mattan för förutsättningarna att bedriva ett offensivt socialpreventivt arbete. Att som Socialdemokraterna bygga upp en motsättning mellan å ena sidan det repressiva och å andra sidan det preventiva är alltså inte särskilt effektfullt som politisk retorik och har väldigt lite att göra med de verkliga förhållandena på marken. Vi behöver verkligen göra både och.

Vad gäller resurserna till välfärden är det viktigaste vi kan göra för att få dem att växa att få stopp på inflationen, som gör att varje kommuns pengar tappar i värde för varje dag som går - apropå att ösa in i ett läckande badkar. Vi måste hamna i ett läge där pengarna inte tappar i värde, och sedan ska vi se till att ekonomin börjar växa så att fler människor kommer i arbete.

En gång i tiden landade allting hos Socialdemokraterna i arbetslinje; nu landar det i bankskatt. Jag tror att det vore bättre om ni kom tillbaka till arbetslinjen. Då skulle vi få rejält med växande resurser till välfärden.

Herr talman! Tack, Anna Wallentheim, för möjligheten att diskutera de här utomordentligt viktiga frågorna i dag!

Vi delar oron som Anna Wallentheim ger uttryck för. Det här är dessvärre väl dokumenterat och väl beskrivet. Det är också bakgrunden till att regeringen på bred front ger uppdrag, tillsätter utredningar och backar upp myndigheter som i samspel med varandra nu tar offensiva grepp för att förebygga och förhindra den här typen av allvarliga våldsbrott.

Faktorer som är särskilt oroande är att de som har gjort sig skyldiga till dessa väldigt allvarliga brott som regel är väldigt unga. De är inte sällan själva barn. Det bekräftar att barn och unga är särskilt påverkbara och sårbara när det kommer till radikalisering och rekrytering.

Det går inte heller att frikoppla detta från den bredare utvecklingen i samhället när det gäller extremism och våldsbejakande extremism. Anna Wallentheim beskriver på ett bra sätt en väsentlig del av hotet som kommer från en högerextrem miljö och att det inte minst verkar digitalt och når många unga människor den vägen. Men vi vet också att den våldsbejakande islamismen är det andra riktigt allvarliga hotet när det gäller radikalisering och inlemmande i extremistiska miljöer som kan resultera i allvarliga attacker. Det handlar om terrorattacker som kan drabba andra mål i samhället men också skolor.

Om vi ska ta oss an denna utmaning och göra det på ett systematiskt sätt behöver vi framför allt tänka i termer av högerextremism och våldsbejakande islamism. Vi behöver också angripa de delar där miljöerna påminner om varandra, ibland också gränsar till varandra och överlappar varandra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En sak är tydlig för oss som gärna tänker i systematiska termer när det gäller vissa ideologiska riktningar. Vi bör ha med oss att många av de unga vi talar om, de ensamagerande som är de svåraste att upptäcka men som också i hög grad gjort sig skyldiga till olika attacker både i skolor och på andra sätt, ofta har skräddat ihop en egen ideologi. Gemensamt är att det finns våldsbejakande och våldsamma inslag, men de kan i övrigt vara hopkok från olika ideologiska håll. Allt detta måste vi vara medvetna om och trycka tillbaka.

Det är ett ansvar som hela samhället delar att göra allt som står i vår makt för att förebygga och förhindra att barn och unga radikaliseras och dras in i våldsbejakande miljöer. Det svåraste är sannolikt det som sker i den digitala miljön eftersom det är svårast att ha kontroll över, men vi måste likafullt vidta åtgärder som är preventiva även i det hänseendet.

Herr talman! Anna Wallentheim har frågat mig hur jag och regeringen jobbar med att förebygga det växande hotet när det gäller skolattacker i Sverige.

Jag och regeringen delar Anna Wallentheims oro över utvecklingen. Med anledning av det allmänt förändrade och försämrade säkerhetsläget har regeringen nyligen beslutat om en ny nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism. Av den framgår att fortsatta insatser behövs för att minska risken för att barn och unga radikaliseras och rekryteras till våldsbejakande extremism och terrorism. Det framgår också att skolor behöver stöd för att utveckla förmågan att upptäcka och förhindra att barn och unga radikaliseras och begår våldsdåd både i och utanför skolan.

Regeringen anser att det är viktigt att säkerheten i skolan ska förbättras och att kommuner och fristående skolhuvudmän ska få stöd och vägledning.

En särskild utredare har fått uppdraget att utreda och lämna förslag till åtgärder för att förbättra arbetet med säkerhet i skolväsendet. I utredningens första delredovisning, Samhället mot skolattacker, lämnas förslag om att Center mot våldsbejakande extremism, CVE, vid Brottsförebyggande rådet ska få till uppgift att ge stöd till kommuner, myndigheter och andra aktörer i arbetet med att förebygga skolattacker. Det förslaget bereder vi nu inom Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De berörda myndigheterna tar utvecklingen på största allvar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har i samarbete med Polismyndigheten och CVE tagit fram en vägledning för skolverksamheter. Den heter Våldshandlingar med stora konsekvenser i skolan - En vägledning för skolledning, skolpersonal och säkerhetsansvariga. Av den framgår att alla skolor bör ha en plan som beskriver hur skolan ska förbereda sig för, agera vid och återhämta sig från ett attentat.

CVE, MSB, Polismyndigheten, Socialstyrelsen, Statens skolverk och Sveriges Kommuner och Regioner har gemensamt utvecklat en webbplats: skolattack.se. Jag rekommenderar alla att gå in och titta på den. Webbplatsen vänder sig till alla skolformer, oavsett huvudman. På webbplatsen samlas information och stöd från de aktörer som på olika sätt arbetar förebyggande mot skolattacker och som erbjuder stöd i detta arbete.

Regeringen har gett Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, CVE och MSB i uppdrag att vidta åtgärder för att införliva den nya strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism i sina verksamheter. På så sätt vill regeringen säkerställa att myndigheternas arbete kommer att bedrivas i linje med de inriktningar för det fortsatta arbetet som anges i strategin.

Med dessa åtgärder kommer aktörer inom skolväsendet och andra berörda aktörer att ha tillgång till stöd och vägledning både för deras förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism och i arbetet med att förebygga och hantera skolattacker. Jag och regeringen kommer att fortsatt följa frågan noggrant och är beredda att vidta ytterligare åtgärder om det bedöms vara nödvändigt.

Herr talman! Jag har ägnat ganska många minuter åt att redogöra för min syn på de här frågorna. Den inte helt oanalytiskt lagde kan nog nöja sig med det.

Jag tycker för egen del, och det upprepar jag gärna, att det har ett värde att försöka få personer med olika bakgrund - och då talar jag inte bara om etnicitet utan även om socioekonomi, kön och geografi - att söka sig till polisen, av det enkla skälet att vi behöver väldigt många poliser som ska leva upp till högt ställda kvalitetskrav. Vi behöver många sökande och kan inte unna oss lyxen att inte få alla delar av samhället att söka sig till polisutbildningen. Jag säger också att en poliskår som på ett hyggligt sätt återspeglar samhället i stort i olika avseenden kan ha betydelse även från förtroende- och legitimitetssynpunkt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad jag däremot är mycket entydig med är följande: Mitt grundackord när det gäller diskriminering, likabehandling, mångfald och rekrytering är att vi inte ska sortera personer utifrån etnisk bakgrund eller andra faktorer som de själva inte kan påverka. Det är ingen tillfällighet att det dessutom inte är tillåtet. Grundackordet i vår diskrimineringslagstiftning är likabehandling, att vi inte ska ägna oss åt en sådan sortering. Det är för mig ett väldigt viktigt grundslag att lyfta fram.

När det gäller åtgärder för tillväxt har vi ett nära samspel med Polismyndigheten och har fått och ska få mer återrapportering om vilka åtgärder som måste vidtas för att vi ska kunna fortsätta en tillväxtresa under lång tid framöver i Sverige. Det ser jag fram emot. Då ska vi också återkomma till vilka av dessa delar som förutsätter politiska beslut.

Låt mig allra sist säga någonting som säkerhetszonerna. Den debatt som vi har sett den senaste veckan har i många stycken varit ganska bedrövlig. Vad det i grund och botten handlar om är att människor, oavsett var de bor i landet, ska veta att politiken levererar verktyg till polisen så att den på ett mycket bättre sätt än i dag kan kliva fram och värna alla människors trygghet, säkerhet och frihet. Det, menar jag, är den alldeles avgörande frågan från tillitssynpunkt för polisen, för politiken och för samhället i stort.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag skulle vilja ta fasta på det jag ändå uppfattar att alla är inne på i den här diskussionen, nämligen att vi måste få fler personer som är lämpliga och lever upp till högt ställda kvalifikationskrav att både söka sig till polisen och så småningom bli antagna till en polisutbildning och komma ut och vara verksamma poliser. Det behovet är oerhört stort.

För min del handlar detta inte i första hand - och inte i andra eller tredje hand heller för den delen - om att uppnå någon sorts utfallsrättvisa mellan olika grupper. Vi kan bredda perspektivet och se det historiskt: Varför var det väldigt viktigt att bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning ur en samhällsnyttig synvinkel? Det är klart att det på individnivå gav möjlighet för studiebegåvade ungdomar från hem utan studietradition att komma till sin rätt. På det sättet fanns det många individuella vinster med det. Men vi har också historiskt talat om en begåvningsreserv. Det fanns tidigare väldigt mycket kvalitet och kvalifikationer som inte kom till sin rätt i samhället i stort.

Man kan se olika på det, men när det exempelvis gällt att aktivt försöka bryta könsmönster i rekryteringen till olika yrken har i alla fall mitt perspektiv inte i första hand varit att uppnå rättvisa mellan olika grupper i samhället. Snarare har det handlat om att det kan finnas ett starkt intresse av att säkerställa att många kompetenta sökande som aldrig kommer i fråga eftersom de aldrig hör av sig faktiskt hör av sig och blir föremål för en rekryteringsprocess. Denna måste sedan präglas av icke-diskriminering och likabehandling och vara befriad från inslag som kvotering eller sortering utifrån faktorer som personerna själva inte kan påverka.

Jag tänker därför att det ur polisens synvinkel är rationellt att fråga sig: Finns det medborgare där ute som borde söka sig till polisen men som inte gör det? Hur kan vi få fler kvalificerade personer att söka sig till polisen? Här tycker jag att det finns en legitimitet i att ha en bredare ansats när det gäller rekryteringen. Vad som däremot är väldigt bekymmersamt är om man manipulerar eller ändrar på antagningskraven för att uppnå olika utfall på gruppnivå som inte alls har med det ursprungliga och legitima syftet med operationen att göra.

Det leder mig också till frågor om diskriminering. Det råder väl ingen tvekan om att det i alla samhällen ryms diskriminering av olika grad i olika sammanhang. Däremot tycker jag att det finns väldigt svagt stöd för påståendet att rekryteringen till polisutbildningen på något sätt skulle präglas av diskriminering eller ha diskriminerande inslag. En sådan antydan eller ett sådant påstående måste nog kvalificeras och förtydligas ordentligt för att man ska kunna förhålla sig till det. Jag ser inte att det finns något stöd för det antagandet. Snarare handlar det i så fall om att för få personer som möter de kvalifikationskrav som har satts upp och som är legitima söker sig till utbildningen.

När det gäller förtroende och tillit tycker jag visserligen att det finns värden i att olika sammanhang i samhället på ett rimligt sätt återspeglar samhället i stort. Det kan också ha betydelse från förtroende- och tillitssynpunkt. Jag skulle dock säga att andra frågor är viktigare när det gäller tillit och förtroende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den stora tillitsrisk vi nu löper, om vi till exempel talar om socialt utsatta områden - detta bekräftas också i olika undersökningar av tilliten till polisen - är att polisen inte finns där eller inte har tillräckligt effektiva verktyg för att upprätthålla trygghet, säkerhet och rörelsefrihet för medborgare, oavsett var i landet man bor. Det är den enskilt viktigaste tillitsfrågan, och det får vi inte glömma bort i den här diskussionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor.

Jag börjar med ett perspektiv när det gäller frågor om likabehandling, diskriminering, rekrytering och mångfald. Min uppfattning är att mångfald - i betydelsen personer med olika erfarenhetsbakgrund - i väldigt många sammanhang tillför ett värde. Detta gäller både inom polisen och inom andra viktiga verksamheter i ett samhälle. Det är inte detta som är grundfrågan, menar jag. Frågan är snarare hur man i nästa led funderar över hur man ska förhålla sig till detta i fråga om lagstiftning, regler, metoder för rekrytering och annat.

Jag menar att det inte finns något stöd för att differensen mellan antalet ansökningar och antalet antagna skulle ha att göra med diskriminering eller olik behandling vid antagningen av sökande till polisutbildningen.

Jag tycker att den rimliga utgångspunkten är att det ställs höga krav på de personer som ska komma in på utbildningarna. Vi vet att en väldigt liten andel av dem som söker, oavsett bakgrund, tas in på polisutbildningen.

Jag menar att det framför allt handlar om hur man i så fall kan bredda rekryteringsunderlaget så att fler personer lever upp till de höga krav som måste gälla för att bli antagen till polisutbildningen. Det handlar delvis om att få fler personer som över huvud taget söker till polisutbildningen eftersom vissa utbildningar i dag faktiskt har svårt att fylla sina platser. Men det handlar förstås också om att personer som har en annan bakgrund än snittet i högre grad än i dag kommer i fråga för polisutbildningen.

När det gäller konkreta åtgärder tycker jag att det i grund och botten - och där vill jag ge både Katja Nyberg och Pontus Andersson Garpvall rätt - inte handlar om att sänka krav, att sortera utifrån etnisk bakgrund eller att behandla personer som söker till polisutbildningen olika. Det måste i stället vara ett starkt grundackord av likabehandling.

När det gäller alla åtgärder som andas sänkta kvalitetskrav, särbehandling eller kvotering är det min bestämda uppfattning att vi ska avvisa dessa både av vissa principiella skäl och av rättsliga skäl, eftersom det kort sagt inte är tillåtet att arbeta på det sättet.

Andra åtgärder, som kan vara ägnade att bredda underlaget, är däremot både tillåtna och fullt legitima. Det är mycket rimligt att det är Polismyndigheten, som ansvarar för rekryteringen till utbildningen, som arbetar med dessa frågor och att de inte får instruktioner från min sida eller från politiskt håll om exakt hur detta arbete ska bedrivas.

I den delen vill jag i grund och botten säga att det är viktigt med ett brett underlag och att få in personer med olika bakgrund. Och jag talar då inte bara om etnicitet, utan det gäller också socioekonomiskt och personer från olika delar av landet. Det finns en massa olika bakgrunder som i och för sig kan bygga en starkare och bättre poliskår, men det ska inte ske genom att sänka kvalitetskrav eller genom att ägna sig åt särbehandlande eller kvoterande metoder för att nå målen.

Låt mig avslutningsvis säga någonting om tillit. Jag tror att den riktigt stora tillitsrisk som vi löper just nu som samhälle är att delar av samhället upplever att vi vänder bort blicken, att staten inte kliver fram och att staten inte gör allt vad den kan för att bryta utvecklingen med till exempel grov och mycket våldsam brottslighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En nyckel för att inte hamna där är att ha en kompetent, omdömesgill och erfaren poliskår. Det måste vara utgångspunkten för vårt arbete. Utgångspunkten kan inte i första hand vara vad personer som är en del av poliskåren själva har för etnisk bakgrund.

Fru talman! Man brukar säga att demokratins kvarnar mal långsamt men uppenbarligen inte i dag i Sveriges riksdag. Men nu är vi här!

Petter Löberg har frågat mig om jag delar bland annat Polismyndighetens farhågor kring att vi har en alltför dålig representation av personer med utländsk bakgrund inom polisyrket samt vilka konkreta åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att få fler poliser med utländsk bakgrund.

Andelen polisanställda med utländsk bakgrund har ökat varje år sedan 2005 och mer än fördubblats sedan dess. Andelen är lägre jämfört med befolkningen i stort, även om jämförelsen inte är relevant i alla delar. För att vara behörig sökande till polisutbildningen krävs svenskt medborgarskap.

Polisen har ett samhällsbärande uppdrag, och därför är det viktigt att polisens personalsammansättning i så stor utsträckning som möjligt speglar samhället. Det har betydelse både för polisens legitimitet och allmänhetens förtroende för polisen och för polisens förmåga att utföra sitt uppdrag med bästa möjliga kompetens.

Det är Polismyndigheten som ansvarar för rekrytering och personalförsörjning. Genom åren har myndigheten vidtagit flera åtgärder för att öka mångfalden inom polisen. Bland annat har man genom riktade informationsinsatser uppmuntrat personer från underrepresenterade grupper att söka till polisutbildningen. Det har skett i kanaler där målgruppen finns, till exempel via sociala medier eller i samband med olika evenemang. I myndighetens arbete med att attrahera sökande till polisutbildningen ligger ett särskilt fokus på att få fler kvinnor och fler personer med utländsk bakgrund att söka.

Polismyndighetens kompetensförsörjning är helt central för att utföra myndighetens uppdrag och nå goda resultat i verksamheten. För att stärka polisens förmåga att bekämpa brottsligheten behövs bland annat fler poliser. Det är regeringens målsättning att polistätheten ska öka så att den minst motsvarar genomsnittet i EU. Regeringen har gett Polismyndigheten i uppdrag i regleringsbrevet för 2024 att säkerställa att minst nuvarande tillväxttakt i antal poliser fortsätter efter utgången av 2024. Polismyndigheten ska också vidta åtgärder för att öka antalet lämpade polisstuderande, och i det arbetet är mångfalden mycket viktig.

Herr talman! Än en gång tack till Rasmus Ling för möjligheten att i dag diskutera dessa viktiga frågor! Jag vill understryka att regeringen har tagit frågorna på absolut största allvar från första stund. Men jag höjer gärna ambitionsnivån ännu mer.

Det råder ingen som helst tvekan om att samhällsutvecklingen, brottsuppklaringen, en förändrad syn på straff med brottsoffer och samhällsskydd i fokus gör att Kriminalvårdens utveckling under de kommande 10-15 åren kommer att vara en huvuduppgift för Sverige. Där har regeringen redan tagit täten.

Jag ska ta detta med ungdomsfängelserna som en krok för en mer allmän reflektion. Tiden till år 2026 är både kort och lång. Det råder ingen tvekan om att det skruvar upp tempot i omvandlingsprocessen. Men det gör vi för att samhällsproblemen är så utomordentligt akuta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hör nu ofta att vi alla säger: Vi ser skjutningarna och sprängningarna, och vi är alla överens om att det är förfärligt. Vi måste göra allt vad vi kan för att trycka tillbaka det. Men det får inga konsekvenser i sense of urgency när det gäller reformerna.

Det är komplext. Men vi måste med gemensamma krafter säkerställa att vi genomför reformer som gör att vi kan bryta utvecklingen och göra det skyndsamt. Insikten om samhällsproblemens vidd måste få något slags konsekvens i synen på hur vi genomför reformer. Det ska vara högt tempo men också hög precision och hög kvalitet.

Jag vill också bekräfta vikten av att se de utmaningar som kriminalvården har. Dubbelbeläggningar är inte en dans på rosor. Men de kan göras på ett bra sätt, och de kan göras på ett dåligt sätt. En väldigt viktig grej när kriminalvården nu ska byggas ut är att man kan planera för dubbelbeläggning på ett annat sätt redan när man bygger nytt jämfört med den situation som finns i dag när man måste hantera lokaler som egentligen har byggts med en annan utgångspunkt. Allt det ligger framför oss. Det kommer vi att kunna göra på ett dynamiskt och väldigt bra sätt.

Allra sist vill jag säga något kort om den våldsbejakande extremismen. Skrivningarna i strategierna är väldigt starka, men det är inte det avgörande. Det avgörande är hur väl, metodiskt och målmedvetet det arbetet genomförs i praktiken. Där är vi helt överens.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag börjar med det som Rasmus Ling tog upp på slutet om hur vi ska se på framtiden och utvecklingen i svensk kriminalvård. Vad gäller de prognoser som Kriminalvården nu gör ska man förvisso se att det finns betydande marginaler, eftersom det är många faktorer som påverkar den framtida beläggningen. Men låt oss utgå från att det kan vara fråga om en tredubbling av antalet platser i kriminalvården under den kommande tioårsperioden. Det är flera faktorer som driver detta. Jag vill understryka att det inte ett ögonblick handlar om prestige. Men det kanske handlar om synen på samhället och hur man ska hantera de stora samhällsproblemen.

En väldigt viktig orsak till att många fler kommer att sitta i fängelse och att man kommer att sitta där längre är att samhällsutvecklingen har fört oss till en punkt där vi kan konstatera att det dödliga skjutvapenvåldet på tio år har tredubblats. Det sker skjutningar och sprängningar. Det är fråga om väldigt grov och allvarlig brottslighet som inte minst barn och unga dras in i. Fler kommer att dömas för allvarliga brott oavsett vad vi gör med straffsatserna framöver.

En andra del som jag vill lyfta fram är brottsuppklaringen. Polisen i Stockholm lyckades under förra året öka brottsuppklaringen avseende skjutvapenvåldet från 15, 16 eller 17 procent till över 70 procent. I Uppsala var uppklaringen 85 procent under förra året. Effektivare verktyg till polisen, bättre arbetssätt och större framgång med att klara upp brott kommer också att innebära att fler personer döms för sina brott. Eftersom det handlar om allvarliga brott kommer de att sitta i fängelse länge. Det är i grund och botten en positiv utveckling. Vi ärvde ju en situation med en brottsuppklaring på under 20 procent gällande de så kallade mängdbrotten, ännu lägre siffror för det dödliga våldet på en del håll och så vidare. Det är otroligt viktigt för legitimiteten i hela rättsstaten att vi får upp brottsuppklaringen. En både ofrånkomlig och önskvärd konsekvens av det är att fler skyldiga kommer att gripas, lagföras och dömas för sina brott. Sedan kommer naturligtvis också straffsatserna att påverka situationen.

Ingenting i dagens situation i kriminalvården är ett resultat av Tidöpartiernas kommande straffskärpningar; det är resultat av en rad andra faktorer. Det vi nu gör är att vi planerar långsiktigt och uthålligt för att möta allvarlig brottslighet och annan brottslighet med en skarpare syn på straff än hittills. Vi menar att man måste få till ett skifte, så att gärningsmannens intressen beaktas i lägre grad medan brottsoffrets intresse av upprättelse och det omgivande samhällets behov av skydd beaktas i högre grad.

Jag vill vända mig mot beskrivningen att det här skulle vara ett uttryck för någon allmän, generell och oprecis repression. Jag har nu hört flera gånger från vänsterhåll att det är det vi ägnar oss åt och att vi i stället bara borde fokusera på skjutningarna, sprängningarna och det grova våldet. Då vill jag lyfta fram rapportering som på senare tid gett oss en påminnelse om vad dagens regler får för konsekvenser i form av låga straff för exempelvis grova sexuella övergrepp och våldtäkter. Man får komma ut efter två tredjedelar av strafftiden även om man har en enorm benägenhet till återfall och så vidare. Det är inte en tillfredsställande ordning. Vi ska göra allt vi kan för att trycka tillbaka det grova våldet. Det råder det ingen som helst tvekan om. Men vi måste också lyfta blicken och se att det finns väldigt mycket annan allvarlig brottslighet som drabbar stora delar av vårt samhälle och som måste möta en kraftfullare respons än vad som i dag är fallet. Vi ska långsiktigt rusta kriminalvården för att kunna möta den utvecklingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar Rasmus Ling för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor här i dag i kammaren.

När det gäller kriminalvård är det naturligtvis helt riktigt att det finns flera syften. Jag vill understryka att inlåsning i sig har ett viktigt syfte av det skälet att det är en sådan oerhört viktig del av det omgivande samhällets reaktion på brott som vi inte kan acceptera. Det är därför det är viktigt att straffen på ett bättre sätt än i dag ska spegla brottens allvar i framtiden. Det är en utomordentligt viktig del av brottsoffrens upprättelse. Det här är också det sätt som ett civiliserat samhälle kompenserar brottsoffer för det intrång som har skett i deras rätt till integritet, trygghet, säkerhet och frihet.

Ett annat viktigt syfte är att skydda det omgivande samhället mot brottslighet. Inlåsningen i sig har alltså ett viktigt syfte, som är frikopplat från det återfallsförebyggande, men det är självklart så att tiden i fängelse ska användas på ett så produktivt sätt som möjligt och i görligaste mån bidra till att så många som möjligt kommer ut på andra sidan utan att återfalla i kriminalitet. Inget i Kriminalvårdens uppdrag har förändrats i den delen. Vi understryker tvärtom betydelsen av det på olika sätt.

Jag vill också peka på Trygghetsberedningen, som fick ett nytt uppdrag i samband med regeringsskiftet som handlar om snittet mellan det återfallsförebyggande arbetet i kriminalvården och vad som sedan händer när man lämnar fängelset.

Vi flyttar alltså fram positionerna. Min referens till tillkännagivandet i riksdagen i opposition var inte ett uttryck för någon illa dold längtan tillbaka till opposition, utan för de långa linjerna i våra positioner när det gäller återfallsförebyggande arbete.

Med det sagt råder det ingen som helst tvekan om att det stora trycket på kriminalvården påverkar möjligheterna att bedriva en så bra verksamhet som man skulle önska. Jag skulle vilja säga att en hel del av omvandlingstrycket förvisso också erbjuder möjligheter.

Rasmus Ling nämnde dubbelbeläggning. Att just den omständigheten skulle vara negativ i relation till återfallsförebyggande insatser tror jag är svårt att belägga.

Mitt intryck är att dubbelbeläggningen inte är det som Kriminalvården själva pekar på som ett stort problem jämfört med det tryck som en dubbelbeläggning innebär när det gäller exempelvis gemensamma ytor och utmaningarna med att differentiera dem och säkerställa att det finns tillgång till meningsfull verksamhet som med nödvändighet måste bedrivas under en större del av dygnet än tidigare, och så vidare. Det är klart att det påverkar på ett negativt sätt, men det finns också positiva utvecklingsmöjligheter i det. Det är klart att lösningen inte ligger i ett ökat ohanterat tryck utan i att Kriminalvården expanderar och växer så att man kan bedriva en bra verksamhet innanför murarna.

Vad gäller ansvarsfrågorna har jag i och för sig inget jättestort behov av att älta dem, men jag tycker ändå att det är viktigt att klarlägga med vilka förutsättningar vi gick in i det här uppdraget. I februari 2023, ett par månader efter det att regeringen tillträdde och jag fick den här rollen, kom fackförbundet Seko med rapporten Satsa på personalen. Det var oerhört mörk läsning om tillståndet i kriminalvården. Man skulle kunna kalla det ett mycket mörkt bokslut över de åtta år som Rasmus Ling och Miljöpartiet i hög grad ansvarade för. Det är startpunkten för vår resa. Det kommer att ta tid att vända utvecklingen, men vi ska ge Kriminalvården goda förutsättningar även i det korta loppet. Jag är helt övertygad om att Kriminalvården har sin bästa tid framför sig.