Gunnar Strömmer

Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig om jag kommer att vara öppen för att alternativ till fängelse kommer att kunna vara möjligt i fler fall, i enlighet med förslagen från Kriminalvårdens generaldirektör. Vidare har Rasmus Ling frågat om jag avser att vidta några åtgärder för att minska risken för att våldbejakande extremistiska uppfattningar sprids på svenska fängelser. Rasmus Ling frågar även om jag kommer att vidta några åtgärder för att Kriminalvården ska få förutsättningar att förbättra sitt resultat avseende återfall i brott.

Den ansträngda beläggningssituationen på Kriminalvårdens samtliga anstalter beror på att utbyggnaden inleddes alldeles för sent. Regeringen tar nu sitt ansvar och har sett till att Kriminalvården har fått de förutsättningar myndigheten behöver för att förbättra beläggningssituationen och klara sitt uppdrag.

Kriminalvården är så mycket mer än bara antalet platser i anstalter och häkten. Att vi byter perspektiv från gärningsman till brottsoffer innebär inte att innehållet i verksamheten är mindre betydelsefullt. En bra och kvalitativ verksamhet som bidrar till att färre återfaller i brott är också en viktig del i det perspektivskifte där brottsoffrens upprättelse och samhällets berättigade intresse av skydd mot brottslighet står i centrum.

Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är en av de viktigaste brottsförebyggande uppgifterna. Under vår tid i opposition uppmanade riksdagen i ett tillkännagivande den dåvarande regeringen att förstärka Kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott. Regeringen arbetar nu för att öka kapaciteten inom Kriminalvården men också för att svensk kriminalvård ska vara effektiv och välfungerande samt att det bedrivs en kvalitativ verksamhet som minskar återfallen i brott.

Regeringen har i den nationella strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism, som beslutades i början av januari, identifierat behovet av att arbeta förebyggande i bland annat fängelsemiljön och frivården. Kriminalvården är därmed en central aktör i det förebyggande arbetet. Myndigheten bedriver sedan en rad år ett framgångsrikt arbete med att förebygga radikalisering i fängelsemiljön och förhindra återfall i sådan brottslighet. Även i arbetet med att ge stöd till de individer som vill lämna våldsbejakande extremistiska miljöer och som behöver hjälp för att genomföra det har Kriminalvården en central roll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I sin kapacitetsrapport redovisar Kriminalvården att expansionen kräver en hel del nya arbetssätt och nytänkande också kring prioriteringar. Det är bra att myndigheten tänker nytt och brett även vad gäller de möjligheter som digitaliseringen ger i fråga om övervakning, bemanning med mera. Regeringen har dessutom gett en utredare i uppdrag att se över möjligheterna att hyra anstaltsplatser utomlands. Kriminalvårdens kapacitetsrapport och övriga förslag analyseras nu på Justitiedepartementet.

Fru talman! Än en gång tack till Kadir Kasirga för möjligheten att diskutera de här oerhört viktiga frågorna i dag!

Jag vill börja med att säga att jag känner utomordentligt stor respekt för det engagemang som Kadir Kasirga har för de boende i Hässelby. Jag tycker att det är oerhört respektingivande med riksdagsledamöter som står upp för medborgare och står upp för medborgare i sin egen valkrets och ser till att deras erfarenheter får en plats också i den här kammaren och påverkar hur politiken utformas framöver. I det avseendet förtjänar Kadir Kasirga onekligen sitt höga anseende.

Jag är kanske inte fullt lika imponerad när vi sedan tippar över i en mer traditionell partipolitisk debatt, för då känner jag att vi kanske har lättat lite från den verklighet som brottsoffren i Hässelby har fått erfara.

Faktum är att brottsofferskyddet i Sverige är alldeles för bristfälligt. Faktum är att åtta år med socialdemokratiska regeringar inte innebar någon förstärkning av brottsofferskyddet, som verkligen hade behövt vara på plats när sprängdådet i Hässelby skedde.

Nu när jag har fullt ansvar för de här frågorna gör jag allt jag kan för att rätta till det här och säkerställa att de bristerna undanröjs genom en rad olika åtgärder som handlar om det samlade ansvaret för brottsoffer så att man inte behöver sköta allting på egen hand. Det handlar om rätten till skadestånd, om möjligheten att få ut det inom ramen för sitt brottmål och om att slippa behöva driva in sitt skadestånd från gärningsmannen.

Jag gör också allt jag kan för att reducera tillgången till sprängmedel, ett brottsförebyggande arbete som kan förhindra och förebygga den här typen av dåd i första läget.

I mars månad kommer förslaget om visitationszoner till kammaren. Jag hoppas att Socialdemokraterna då är med på ett mycket kraftfullt verktyg för att kunna komma åt vapnen och sprängmedlen på ett helt annat sätt än i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag har verkligen ingen ambition att göra det här till en partipolitisk pajkastning, men om vi ändå ska reda ut ansvarsfrågorna, eftersom Kadir Kasirga lyfter upp dem på ett så tydligt sätt, tar jag naturligtvis fullt ansvar för alla frågor som ligger på mitt bord sedan mitten av oktober 2022 när den här regeringen tillträdde.

Jag får tyvärr konstatera att de boende i Hässelby och många andra brottsoffer nu får ta konsekvenserna av den bristfälliga politiken när det gäller att sätta brottsoffer i centrum som Kadir Kasirgas eget parti och regering ansvarade för efter åtta år vid makten. En viktig del i det mandat som vi från Moderaternas sida fick med oss in i detta var just att inte se till gärningsmannens intresse utan att sätta brottsoffret i centrum.

Allt det vi nu gör önskar jag naturligtvis hade funnits på plats redan vintern 2023 när de boende i Hässelby drabbades av de förfärliga sprängdåden. Att det inte fanns på plats kan dessvärre inte jag lastas för, utan då får man söka de ansvariga de gångna åtta åren och höra varför de inte gjorde tillräckligt för att stärka brottsofferskyddet.

Nu ser vi bristerna, och vi gör allt vad vi kan för att åtgärda dem. Det handlar om alltifrån att tydliggöra ansvarsförhållanden när det gäller stöd till brottsoffer till att de inte puttas mellan stadsdelsnämnd, räddningstjänst, polis eller försäkringsbolag. De ska veta att det finns en samlande kraft som ger brottsoffer det stöd de behöver i den här situationen.

Vi ser till att de kan få sin skadeståndsfråga prövad i brottmålet, inte behöva driva den på egen hand i en separat rättegång utan det stöd man kan få i ett brottmål. Vi ser till att de inte kommer att behöva driva in sina skadestånd själva i förhållande till gärningsmännen, utan de ska få ut sitt skadestånd när en domstol har slagit fast det. Sedan får staten ta på sig uppgiften att driva in skadeståndet från gärningsmannen. Allt detta gör vi nu. Jag önskar att detta hade funnits på plats för de boende i Hässelby, men det fanns det inte. Nu ska vi se till att det finns i framtiden.

Låt mig också få säga att jag träffar oerhört många kommunala företrädare, och jag träffar gärna kommunala företrädare även i Hässelby för att diskutera den typen av frågor. Sedan har det för mig varit ett naturligt insteg att börja med brottsoffren, att se till deras situation och behov, och fråga mig vad jag kan göra i min roll för att förbättra situationen för brottsoffer i det här landet. Det har varit min utgångspunkt också i det aktuella fallet.

Att polisen måste få bättre verktyg för att förhindra och förebygga den här typen av händelser är något som har varit oerhört viktigt för mig och för den här regeringen. Det var därför det var så viktigt att i höstas få på plats lösningen med preventiva tvångsmedel, det vill säga möjligheten att använda till exempel avlyssning mot kriminella nätverk för att förhindra och förebygga den typen av sprängningar. Helst ska de inte behöva äga rum.

Glädjande nog gjorde polisen förra året rekordstora beslag av sprängmedel. Vi har slagit in på en ny väg, och det är min förvissning att vi i framtiden på ett helt annat sätt kan sätta tryck mot de kriminella nätverken för att i ännu fler fall undvika sprängningsdåd av det slag vi har upplevt i natt i Sundbyberg och i mars månad i Hässelby. Men det är oerhört viktigt att ha kraftfulla verktyg när saker och ting väl har hänt. En viktig sak är att ge polisen utökade möjligheter att eftersöka vapen och sprängmedel. Det är därför det är så angeläget för oss att få visitationszoner på plats. Den frågan kommer till kammaren i mars månad. Kommer Kadir Kasirga då att rösta ja till visitationszonerna, som är så oerhört viktiga för att kyla ned konflikter, hitta fler vapen och hitta mer sprängmedel?

Fru talman! Än en gång tack till Kadir Kasirga för möjligheten att få diskutera de här oerhört viktiga frågorna i dag!

De boende i det här radhusområdet i Hässelby som drabbades av det förfärliga sprängdådet är dessvärre inte ensamma i sin situation. Alltför många människor i olika delar av vårt land har fått dela upplevelsen och bära de yttersta konsekvenserna av en grov organiserad brottslighet med en systemhotande kraft och ett våldskapital som brottsligheten uppenbarligen är beredd att använda med en allt större likgiltighet inför konsekvenserna för oskyldiga. Allt detta har ytterst drabbat enskilda människor av kött och blod. I värsta fall har de fått sätta livet till.

Det här är en utveckling som har fått pågå alldeles för länge. Det grova skjutvapenvåldet har tredubblats över tio års tid. Man kan säga att det bristfälliga skydd för brottsoffer som flera av de personer i Hässelby som Kadir Kasirga nämner nu har fått erfara är ett resultat av att vi som samhälle inte har tagit de här frågorna på tillräckligt stort allvar.

En mycket central fråga för regeringen, som uttrycktes första dagen när statsminister Ulf Kristersson stod här i riksdagens talarstol och i sin regeringsförklaring redogjorde för regeringens prioriteringar, är att sätta brottsoffren i centrum, inte bara som retorik utan genom att också i praktiken stärka det skydd som Hässelbysituationen bekräftar har oerhört stora revor.

Det är därför vi i ljuset av deras erfarenheter gör en lång rad saker, som naturligtvis borde ha gjorts mycket tidigare. Det handlar om att till exempel säkerställa att det finns en samlad aktör. De boende har upplevt att det har varit försäkringsbolag, kommun, räddningstjänst, civilsamhälle och polis. Men vem har erbjudit det samlade stödet? Till vem ska man lyfta luren för att reda ut frågorna på ett samlat sätt? En speciell situation just i Hässelby var att det inte var ett flerbostadshus som drabbades. I ett flerbostadshus finns det ofta en bostadsrättsförening eller en hyresvärd som tar hand om alla frågorna. Nu fick alla enskilda människor själva ta tag i sin situation.

Nu har vi gett uppdraget till Brottsoffermyndigheten att peka ut vilken aktör som ska ge det samlade stödet. Vi har noterat de problem som man har pekat på i Hässelby när det gäller värderingen av olika insatser som görs från försäkringsbolagens sida. Det är fråga om värderingsprinciper som är tänkta för helt andra situationer än när helt oskyldiga brottsoffer får sina hem sprängda i luften. Därför har jag också kallat till mig försäkringsbolagen, träffat dem och pratat om frågorna.

Vi har noterat de problem som har funnits när det gäller att driva sin skadeståndsfråga som i det konkreta fallet avskiljs från brottmålet. Vi lyfter upp de frågorna i ett särskilt spår. Allt detta är utomordentligt viktigt.

Låt mig få bredda detta och säga att det är oerhört viktigt att vi går på sprängmedlen. Från den 1 januari gäller dubbla straff för dem som hanterar vapen eller explosiva varor på ett olagligt sätt. Vi har infört preventiva tvångsmedel som gör att polisen kan avlyssna de kriminella nätverken för att förebygga och förhindra den typen av sprängningar som skedde i Hässelby. Vi har gett elva myndigheter i uppdrag att identifiera sårbarheter och reducera dem. Ett nationellt tillståndsregister för sprängmedel som alla har talat om i flera decennier blir nu äntligen av och ska komma på plats i sommar. Avslutningsvis kan jag säga att i mars kommer förslaget om visitationszoner, som kommer att ge polisen möjlighet att eftersöka sprängmedel och vapen på ett annat sätt. Jag hoppas att Socialdemokraterna kommer att rösta för detta.

Herr talman! Kadir Kasirga har frågat mig vad jag har gjort för offren för sprängdåden i Hässelby samt vilka extra resurser regeringen har gett till de kommuner som har blivit drabbade.

Jag vill börja med att rikta mig till de boende i Sundbyberg som i natt har upplevt en fruktansvärd sprängning och till de boende i Uppsala där ett sprängningsförsök nyligen har avvärjts. Jag vill understryka att vi aldrig kan acceptera detta. Ni är inte ensamma. Hela det omgivande samhället står bakom er och känner med er i er situation. Nu gör polisen allt som står i deras makt för att hitta och lagföra de skyldiga.

Herr talman! Detta understryker också varför stöd och skydd till brottsoffer är en så utomordentligt prioriterad fråga för regeringen. Det avspeglas i den helomläggning av kriminalpolitiken som vi nu genomför. Det handlar om ett perspektivskifte, från fokus på gärningsmannen till att sätta brottsoffer och samhällets behov av skydd i centrum. Den som faller offer för de kriminella nätverkens grova våld ska alltid kunna räkna med samhällets stöd och skydd.

Kort efter det fruktansvärda sprängdådet i Hässelby i Stockholm förra vintern besökte jag de drabbade. Jag träffade dem som bor i radhusområdet och tog del av deras berättelser och erfarenheter. Jag följde upp med ett nytt möte med de boende under hösten. Då kunde jag också berätta om flera åtgärder som regeringen har vidtagit för att stärka brottsoffers ställning, bland annat i ljuset av erfarenheterna efter sprängdåden i Hässelby.

Regeringen har gett Brottsoffermyndigheten i uppdrag att kartlägga samhällets samlade stöd till brottsoffer, och i juni förra året utökade vi uppdraget till att även innefatta att myndigheten ska överväga och föreslå vilken aktör i samhället som kan kliva fram och samordna stöd och insatser gentemot brottsoffer. Uppdraget ska slutredovisas senast den 10 juni i år.

I syfte att stärka brottsoffers ställning och förbättra deras möjligheter att få ut ersättning har regeringen också tillsatt en utredning som bland annat ska ta ställning till om brottsoffer ska ha rätt till brottsskadeersättning redan när en dom på skadestånd vinner laga kraft, det vill säga att brottsoffret, lite förenklat uttryckt, ska slippa att själv driva in ersättningen från gärningsmannen, som ofta är fallet i dag. Utredningen ska redovisas i februari nästa år.

Den som har utsatts för ett brott behöver också ha goda möjligheter att få sin rätt till skadestånd prövad på ett effektivt sätt. I dag sker det oftast inom ramen för brottmålet, och då hjälper åklagaren eller ett målsägandebiträde vanligtvis målsäganden med att driva sitt skadeståndsanspråk. Men en domstol kan under vissa omständigheter avskilja skadeståndsfrågan från brottmålet och i stället låta den prövas i särskild ordning enligt de regler som gäller för tvistemål. Ofta innebär ett avskiljande att målsäganden, alltså brottsoffret, kommer i ett sämre läge processuellt sätt. Det blir två rättegångar i stället för en. Åklagaren kan inte längre hjälpa till med skadeståndsanspråket, och ett målsägandebiträde har inte heller kvar sitt uppdrag att företräda målsäganden i det avskilda målet om tvistens värde understiger ett halvt prisbasbelopp. Beroende på utgången i målet kan brottsoffret dessutom riskera att bli skyldig att betala motpartens rättegångskostnader. Jag är väl medveten om att ett beslut om avskiljande kan försvåra för brottsoffret, och regeringen har för avsikt att återkomma om hur den frågan kan tas vidare.

Mötena med de boende i Hässelby har berört mig djupt. Deras berättelser har påverkat både den rättspolitiska debatten och regeringens politik. De initiativ som regeringen har tagit det senaste året kommer inte att förändra situationen för de drabbade i Hässelby. Men deras erfarenheter har bidragit till att regeringen skyndsamt har vidtagit åtgärder i syfte att stärka skyddet för andra brottsoffer i framtiden.

Herr talman! Tack, Martin Westmont, för att den här frågan lyfts! Det är naturligtvis en oerhört angelägen fråga. Var och en förstår vilka sociala och ekonomiska övergrepp som kan ligga bakom de situationer som Martin Westmont lyfter upp. En aspekt är förstås vårdnadshavare, och det är kanske den mest komplicerade frågan. I förmyndarfrågor eller förvaltarfrågor, om vi vidgar det ännu mer, aktualiseras alltför ofta samma problematik.

Vi ser ännu inte på de här frågorna inom ramen för några formaliserade processer, men de har också aktualiserats från andra håll, exempelvis när det gäller förvaltarfrågor. Jag ber därför att få återkomma och tar också gärna emot förslag på en konstruktiv väg framåt, för det problem som Martin Westmont lyfter upp är reellt, det drabbar alltför många och konsekvenserna kan också bli förödande.

Herr talman! Tack, Peter Ollén, för att du lyfter den här väldigt viktiga frågan!

Vi vet att det här är ett stort och utbrett problem och att konsekvenserna för kulturutövare och andra är väldigt omfattande. Det handlar om immaterialrättsintrång som naturligtvis är olagliga.

Jag noterade nyligen med tillfredsställelse den första domen avseende det som numera kallas för grovt upphovsrättsbrott, en påföljd som infördes relativt nyligen, och den handlade just om illegal ip-tv. Påföljden blev skarp: fängelse i två år och sex månader och dessutom skadestånd på hisnande 195 miljoner kronor för den som dömdes. Förhoppningsvis kommer det också att ha en starkt brottspreventiv effekt när var och en förstår vad som kan bli konsekvenserna av att ägna sig åt den här typen av illegal verksamhet.

Jag vill också lyfta att polis och åklagare har specialister som arbetar med frågorna, och Skatteverket gör kontroller på ett väldigt aktivt sätt. Vi kommer att följa detta noga, och jag är också beredd att vidta ytterligare åtgärder om det krävs.

Herr talman! Tack, Sanna Backeskog, för att vi återigen får tillfälle att diskutera de här viktiga frågorna!

Det råder ingen som helst tvekan om att det inte bara är fysiskt våld utan också psykiskt våld som vi måste komma åt med olika åtgärder, inklusive den straffrättsliga vägen.

Det är helt riktigt att det finns en utredning och ett förslag. Det man möjligtvis kan säga är att en majoritet av remissinstanserna var positiva, medan de som ska hantera det rättsligt var mer problematiserande när det gäller den valda vägen att hantera det straffrättsligt.

Man kan enkelt uttryckt säga så här: Ja, jag tycker att riksdagen ska förvänta sig att regeringen ska återkomma i frågan. Jag kan inte säga exakt när det kommer att ske, men när vi väl gör det ska vi göra det med en lösning som kommer att funka straffrättsligt i praktiken så att det också får den avsedda effekten, nämligen att värna även de kvinnor som utsätts för ett förödande psykiskt våld av sin partner.

Herr talman! Tack, Mikael Damsgaard, för ett återkommande och kontinuerligt uppmärksammande av dessa viktiga frågor!

Jag ska lyfta fram tre saker som regeringen avser att göra.

Det första är att se över det så kallade tillträdesförbudet. Det kom till för att stödja butiksägare men är i praktiken rätt krångligt att få till. Vi vill vända på steken och typiskt sett ge butiksägaren rätt att avgöra vem som ska vistas i butiken och inte. Vi vill också göra det brottsligt att inte lämna en butik eller annan lokal om man har fått en tillsägelse efter ordningsstörning eller brottslighet.

Det andra jag vill lyfta fram är den så kallade mängdrabatten. Upprepade butiksstölder straffas i praktiken inte, av det enkla skälet att mängdrabatten gör att man bara räknar de första brotten och inte dem som kommer därefter. Var och en förstår att det är särskilt problematiskt när det handlar om just den här typen av snatterier och stölder.

Det tredje och sista rör uppklaringen av de så kallade vardagsbrotten. Det är ett entydigt uppdrag till den nya rikspolischefen: Uppklaringsprocenten när det gäller medborgarnära brottslighet, inte minst mot butiksägare, måste upp.

Herr talman! Tack, Torsten Elofsson, för denna viktiga fråga!

Låt mig börja med det generella. Det är förvånande att se, när man går på djupet, hur enkelt det är att använda fastigheter och fastighetstransaktioner som verktyg för allt från penningtvätt till annan kriminell verksamhet. Vi stramar åt på alla längder och bredder, höll jag på att säga. Ta bara en så enkel sak som att man inte behöver uppge personnummer eller organisationsnummer när man förvärvar en fastighet! Det kommer vi nu att ändra på.

När det gäller säkerhetskänslig infrastruktur tror jag inte att det är realistiskt att allting alltid ska ägas statligt. Däremot är jag helt på det klara med att vi måste skapa helt andra förutsättningar att kunna gripa in mot oseriösa fastighetsägare.

Det pågår just nu en statlig utredning med tilläggsdirektiv från den här regeringen om möjligheterna att använda statlig förköpsrätt, exempelvis när det handlar om att värna inre säkerhet. Men jag tror också att det krävs en annan syn på upphandlingsregler, tillsyn och tillståndsgivning i den här typen av situationer.

Det som har aktualiserats i Södertälje är alldeles förfärligt och måste tas på största allvar.

Herr talman! Tack, Christian Carlsson, för att de här viktiga frågorna lyfts i dagens debatt!

Det är klart att regeringen gör mycket på området. Låt oss börja i de åtgärder som Christian Carlsson redogör för: utvidgade kontaktförbud och säkerställande av att det är den man som misshandlar som får lämna lägenheten och inte brottsoffret. I den typen av åtgärder har vi lagt i den högsta växeln för att säkerställa att det blir förändringar som verkligen står upp för brottsoffrets, typiskt sett kvinnans, sak i de här situationerna.

Låt mig också säga att det är utomordentligt viktigt att stödja civilsamhällets organisationer på området, för vi vet att dessa organisationer, kvinnojourer och annat, ibland når fram på ett annat sätt än vad det offentliga kan göra. Samspelet är utomordentligt viktigt.

Dessutom tycker jag att det är viktigt att skärpa straffen inte bara för dem som ägnar sig åt kriminella gängaktiviteter utan också för de män som slår kvinnor. Vi kommer att återkomma med många välriktade och välmotiverade straffskärpningar.

Herr talman! Tack, Amanda Lind, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna!

Jag vill först och främst säga att det är väldigt viktigt att ersätta de påföljder som drabbar barn och unga i åldern 15-18 år med fängelsestraff av en rad olika skäl. Väldigt viktiga skäl är just sociala skäl.

Det pekar också utredaren på som har tittat på ungdomsfängelser. Dagens påföljder hjälper inte unga att komma ur brottslighet. Om man däremot överför dem till kriminalvården som har helt annan erfarenhet och helt andra resurser kommer också förutsättningarna för att bryta mönstret för dem som verkligen har kommit på glid att förbättras högst avsevärt. Därmed lättar vi också trycket på resten av systemet som kan arbeta med de sociala insatserna mot alla andra barn och ungdomar.

Jag ska peka på ett antal väldigt konkreta saker. Det handlar om att riva sekretesshinder för samverkan. Det är helt centralt. Nu tar vi ett stort och brett grepp om detta. Socialtjänsten ska kunna göra ingripande insatser också utan föräldrars samtycke i flera fall. Det är en otroligt viktig sak. Det gäller förstås också att arbeta med familj och skola.

Herr talman! Tack, Angelica Lundberg, för den väldigt angelägna frågan!

Vi har haft glädjen att diskutera frågan många gångar här i kammaren under mitt första år i den här rollen och även tillsammans med civilutskottet så sent som före jul.

Jag vill kvittera det engagemanget med att säga att vi nu äntligen ska säkerställa att det blir en seriös process om frågorna genom att nu under året tillsätta en utredning som tar hela greppet om bodelningsfrågorna.

Det gäller inte minst de situationer som Angelica Lundberg lyfter upp, nämligen där den svagare parten i en skilsmässa kan hamna i en väldigt utsatt situation. Det handlar om de ekonomiska villkoren och ersättningsreglerna kring bodelningsprocessen.

En annan fråga har gällt möjligheten att begära uppskov och se till att bodelningsprocessen drar ut på tiden till den milda grad att tiden i sig blir ett påtryckningsmedel på den svagare parten.

De här frågorna har puttrat under en väldigt lång tid i debatten. Nu ska vi äntligen se till att göra någonting åt det. Vi återkommer under vårens lopp med fina, tydliga och raka direktiv på området.

Herr talman! Jag tackar Martin Melin för en oerhört väsentlig fråga. Först vill jag slå fast något som jag är övertygad om att alla här inne ställer sig bakom, nämligen att vi aldrig kan acceptera sexuella övergrepp på barn och unga oavsett om de sker i verkliga världen eller i den digitala miljön. Jag tycker också att vi ska välkomna att civilsamhället vill engagera sig i de här frågorna på ett väldigt konkret sätt.

Med det sagt håller jag med Martin Melin om att rättsväsendet - polis, åklagare och andra - naturligtvis måste få effektivare verktyg för att kunna möta den här problematiken. Tidöavtalet slår fast att utökade möjligheter att använda provokativa åtgärder ska utredas, och vi kommer inom kort att tillsätta en utredning som bland annat ska ges i uppdrag att se på förutsättningarna för att utvidga de möjligheterna. Syftet är att stärka myndigheternas förmåga framför allt när det gäller dold spaning och underrättelseverksamhet.

Herr talman! Det råder ingen som helst tvekan om att utöver det angelägna syftet att låsa in fler personer under längre tid för att åstadkomma en upprättelse för brottsoffer och skydda samhället mot grov brottslighet måste kriminalvården göra allt vad den kan för att hjälpa enskilda som är inlåsta att komma ut på andra sidan som bättre människor. Behandling när det gäller droger är en utomordentligt central del av det, liksom yrkesträning och utbildning. Det uppdraget ligger fast. Min förhoppning och förvissning är att vi ska kunna utveckla och stärka den delen av verksamheten i den expansion av kriminalvården som nu äntligen är framför oss.

Herr talman! Tack, Ingemar Kihlström, för en utomordentligt angelägen fråga!

I dag på morgonen fattade regeringen beslut om Sveriges allra första nationella strategi mot organiserad brottslighet. Den rymmer naturligtvis flera viktiga delar, inte minst den centrala del som handlar om att bryta rekryteringen av barn och unga in i de kriminella nätverken.

Vi aviserade också att vi i närtid till riksdagen kommer att skicka över en särskild skrivelse som tar sikte på socialpreventiva åtgärder, det vill säga allt det som kommer före rättsväsendets insatser på det här området.

Om jag ska peka på några delar vet vi tack vare entydig forskning att familjen och skolan är helt centrala för att kunna bryta mönster tidigt. Jag är väldigt stolt över att vi i vår budget satsar rekordstora belopp - 400 miljoner, vill jag minnas - på familjestöd. Vi kopplar det till annan lagstiftning på mitt område som höjer kraven och förväntningarna på föräldrar, till exempel när det gäller kriminalitet som begås med lägenheten som bas. Vi behöver både och - både hårdare krav och stöd till alla som vill göra rätt.

Herr talman! Straffet måste på ett bättre sätt återspegla brottets allvar. Utgångspunkten kan inte vara att man ska komma ut tidigare än vad straffet säger. Vi vill vända på steken. Självklart är det så att den som verkligen uppför sig, som deltar i behandlingsprogram och som i övrigt deltar i ett återfallsförebyggande arbete i fängelset ska kunna tillgodoräkna sig det vid en prövning av villkorlig frigivning. Men det kan inte vara som i dag, att man med automatik i praktiken släpps ut efter två tredjedelar av tiden och att risken för återfall i brottslighet inte ens får vägas in i bedömningen.

Herr talman! Tack för frågan, Gudrun Nordborg!

Det är helt riktigt att det nu sker ett ambitiöst arbete för att förändra straffrätten. Fokus ligger på brottsoffers upprättelse och på det omgivande samhällets behov av skydd mot grov brottslighet. I det arbetet ingår också frågan om villkorlig frigivning. Jag skulle säga att det kanske är ett av de mest angelägna inslagen i översynen.

Vi vill inte att det, som i dag, ska vara villkorlig frigivning med automatik. Huvudregeln är att man kommer ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet, och i kriminalvårdens fall får exempelvis risken för återfall i brottslighet inte vägas in.

Under senare tid har några uppseendeväckande fall diskuterats, till exempel gällande sexualbrott. Personer som gjort sig skyldiga till flera grova sexualbrott och bedömts ha mycket hög återfallsrisk har ändå blivit villkorligt frigivna. Vi vill vända på regeln. En person ska bli villkorligt frigiven om den har skött sig väl och det i övrigt är lämpligt, annars inte.

Fru talman! Jag vill än en gång rikta ett tack till Anna Wallentheim för möjligheten att få diskutera de här angelägna frågorna i afton.

Man kanske måste backa bandet och fråga sig: Vad är straffens syfte? Det gäller att komma rätt in i frågan om vad som är kriminalvårdens syfte. Straffen har det syftet att utkräva ansvar för handlingar som har brutit mot samhällskontraktet och brutit mot lagen. Inlåsningen i sig är en väldigt viktig och central del av kriminalvårdens verksamhet.

När vi vill skärpa straffen handlar det om att vi vill att straffen på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar. Det gäller inte bara den grova organiserade brottsligheten som begås i kriminella nätverk utan även annan brottslighet, exempelvis sexualbrottslighet och annan allvarlig brottslighet.

Vi vill också på ett tydligare sätt än i dag ge brottsoffren upprättelse och att det omgivande samhället ska ges ett bättre skydd mot grov brottslighet genom att farliga personer låses in längre. Inlåsningen är fundamental del av kriminalvårdens uppdrag. Det är jag beredd att stå för varje dag i veckan.

I den mån någon tror att det är Sverigedemokraterna som har kommit på den hållningen rekommenderar jag ett straffrättsfilosofiskt studium som sträcker sig många hundra år bakåt i tiden. Det uppkom långt innan Sverigedemokraterna kom in riksdagen. Det är en viktig del av i varje fall liberalkonservativ tradition och syn på det här området.

Med det sagt råder det heller inte någon tvekan om att kriminalvården också har ett väldigt viktigt syfte i att försöka säkerställa att som många som möjligt kommer ut som bättre människor på andra sidan. Det uppdraget ska inte förändras utan snarare förstärkas.

Jag får allra sist ta fasta på det kollegan från Ystad sa. Vi vill allra helst att så få som möjligt ska hamna där. Det är klart att det i allra första läget handlar om preventiva insatser. Det talar vi gärna om en annan kväll.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.