Nadja Awad

Herr talman! Jag kommer verkligen att titta på den presskonferensen. Jag hoppas att regeringen då presenterar ett förslag om hur man ska återställa LSS-lagens intention och säkerställa att alla får assistans, ledsagning och kontaktperson. Detta skärs det just nu ned på runt om i landet, eftersom regeringen har prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste så att kommuner ruineras ekonomiskt och inte kan bevilja insatser. Det ser ojämlikt ut över hela landet, och vi har rättsfall som styr över LSS-praxis. Jag hoppas att regeringen kan presentera något som skulle innebära att LSS-lagens intention återställs på riktigt.

Den andra frågan gäller att det ännu en gång ska behöva dröja med allt som rör rätten för människor med funktionsnedsättningar till ett liv i frihet och med samma delaktighet som alla andra. Vi har väntat i många år på en proposition om förstatligande av assistansen. Vi har väntat i många år på en utredning om behovsbedömningar för att se dem som en helhet utifrån grundläggande behov. Vi har väntat i många år på att färdtjänstutredningen och tolktjänstutredningen ska plockas upp och dammas av på Regeringskansliet.

Detta handlar om att människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga upplever att det tar alldeles för lång tid på de här områdena. Nu har man sagt i vårbudgeten att Försäkringskassan ska få detta uppdrag. Nästan två månader har gått, och ännu har de inte fått det.

Klockan tickar, ministern. Snart är det val. Jag råder ministern att skynda på lite i dessa frågor om förtroendet ska kunna återställas på riktigt.

Herr talman! Jag ska bemöta några saker. Ministern nämnde det uppdrag som regeringen har presenterat i vårbudgeten om att låta Försäkringskassan lämna förslag om timschablonen. Jag har kollat upp detta för att se om Försäkringskassan har fått uppdraget. Det har snart gått två månader sedan vårbudgeten presenterades, och enligt uppgifter från Heja Olika och Försäkringskassan har det fortfarande inte lämnats någon information om vare sig hur eller när Försäkringskassan ska föreslå timschablonen.

Försäkringskassan har fram till i dag ännu inte fått regeringsuppdraget om uppräkning av assistansersättningen. Jag undrar varför det har gått så här lång tid utan att Försäkringskassan har fått något officiellt uppdrag från regeringen om att titta på, som ministern var inne på, hur arbetet ska utformas framöver, storleken på timschablonen samt hur och när den ska presenteras.

Oron växer nu för att uppräkningen av timschablonen blir både alltför sen och alltför liten i och med att Försäkringskassan ännu inte har fått det här regeringsuppdraget. Det är egentligen min fråga till ministern: Varför har regeringen inte gett detta uppdrag till Försäkringskassan än?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Jag hoppas att vi kan ha en konstruktiv debatt om assistansersättningen.

Jag lämnade in interpellationen och hoppades på att debatten skulle kunna genomföras innan vårbudgeten lades fram, men jag förstår att ministern har fullt upp.

Läget inom personlig assistans är katastrofalt. Assistansersättningen är för låg. Det löfte som regeringen och Sverigedemokraterna har gett om en indexering av assistansersättningen har lagts på is; det framkom i vårbudgeten.

Regeringen valde dessutom att strunta i tillkännagivandet från en majoritet i riksdagen om en indexering av assistansersättningen. Det är en demokratisk fråga.

Det är också en fråga om verkligheten och hur den verkligheten kommer att se ut för de assistansberättigade, för personalen inom assistansen och för assistansanordnarna. Vem ska ta passen i sommar eller i andra obemannade scheman? Jag antar att det inte är regeringens ministrar som kommer att göra det, utan regeringen och Sverigedemokraterna kommer att tvinga anhöriga att täcka upp mer än vad de redan gör.

Det blir svårt att behålla duktiga assistenter, för de är lågavlönade i dag. Assistansberättigade kommer inte att få den assistans de behöver och är beroende av. Det görs neddragningar i introduktion och utbildning för personliga assistenter, vilket i synnerhet drabbar den assistansberättigade.

Som ministern nämnde har regeringen i vårbudgeten skrivit att den avser att låta Försäkringskassan lämna förslag om timschablonen. De som följer debatten och som själva har drabbats av assistansersättningens utformande genom åren vet att Sverige har haft detta system redan tidigare. Det system som Försäkringskassan då använde för att beräkna storleken på assistansersättningens timschablon stämde inte överens med hur det såg ut i verkligheten. Assistansen blev underfinansierad, för det fanns inga säkra uppgifter om assistenternas verkliga lönenivå, oavsett om man arbetade kommunalt eller privat.

Jag kommer nu att rabbla upp ett väldigt komplicerat sätt att arbeta på: När Försäkringskassan beräknade storleken på timschablonen utgick man från konsumentprisindex för det som inte var lönekostnader, exempelvis utbildning och arbetsmiljö. När det gällde lönekostnader var utgångspunkten uppgifter från tidigare SKL och SCB om löner för personliga assistenter. Utifrån deras löneuppgifter viktade Försäkringskassan det hela efter andelen kommun- och privatanställda i dagsläget och räknade sedan – på detta komplicerade sätt – upp de beräknade timlöneökningarna enligt Konjunkturinstitutets prognoser. Sammanfattningsvis var detta alltså ett väldigt komplicerat och inte så träffsäkert system.

Det var också så att Försäkringskassan ofta ändå föreslog relativt stora höjningar av timschablonen. Men efter att den dåtida regeringen hela tiden fastställde schablonen till en annan nivå än den som Försäkringskassan föreslog dämpades kraven efter dessa signaler från regeringen.

Min fråga inledningsvis till ministern är därför: Varför väljer Tidöregeringen att gå tillbaka det här systemet, som uppenbarligen inte funkade?

Fru talman! Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch har sänkt skatten för sig själva och för de 51 miljardärer och 575 000 miljonärer som vi har i Sverige. De rikaste kommer ju inte att vara beroende av att anhöriga vårdar dem och ger dem stöd eller att vara beroende av skattefinansierad äldreomsorg, för de har alltid kunnat köpa den vård och omsorg de behöver.

På samma gång har regeringen och Sverigedemokraterna genomfört nedskärningar i svensk äldreomsorg, som minst 130 kommuner blöder pengar till. Resultatet av det är mindre personal, som stressar mer för att hinna med. De har jämt samvetskval men belönas inte direkt med en bra lön. Äldre väntar olagligt länge för att få äldreomsorg. De får sämre kost och känner att de behöver be om ursäkt om toalettbesöket tar längre tid än vad minutstyrningen tillåter.

Samtidigt tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner som löner till vård- och omsorgsbolagens vd:ar och utdelningar till aktieägare, trots att det larmas om mycket allvarliga problem med vinstjakt inom äldreomsorgen. Det rör sig om fusk, kriminalitet, vanvård och sämre arbetsvillkor.

I det läget ska anhöriga utföra obetald vård och omsorg när välfärdens äldreomsorg är nedskuren, bortprioriterad och marknadiserad. Oftast är det kvinnor som får dra det tyngsta lasset. Det är en fru, en dotter eller en syster. Det här är en kvinnofälla.

Vänsterpartiet kräver att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen, alltifrån finansieringen och arbetsvillkoren till vinstjakten. Det ska inte gå att blunda längre för en kris i välfärden som Tidöregeringen har fördjupat.

Nu ger dock regeringen och Sverigedemokraterna sken av att prioritera äldreomsorgen i och med dagens proposition som vi i riksdagen ska debattera och rösta om. Regeringen presenterar förslag för att stärka stödet till äldre och anhöriga.

Vänsterpartiet har grundsynen att vården och omsorgen liksom anhörigstödet behöver utvecklas. Men vi i Vänsterpartiet är helt övertygade om att det bästa stödet som anhöriga kan få är en välfärd som har god kvalitet och finns i hela landet. Det finns nog inget som gläder och underlättar för de anhöriga mer än när äldre får vård och omsorg i tid och utifrån behov, av välfärdspersonal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar.

Ett av regeringens förslag är att det ska erbjudas en fast omsorgskontakt för den som bor i särskilt boende för äldre personer. Detta stöder vi i Vänsterpartiet, för vi tror att den fasta omsorgskontakten kan tillgodose den enskildes behov av trygghet, kontinuitet, individanpassad vård och omsorg och samordning. Den fasta omsorgskontakten kan också ha en viktig roll för anhöriga och bidra till deras trygghet.

Regeringen föreslår att endast undersköterskor ska kunna utses till fast omsorgskontakt i särskilt boende för äldre. Vänsterpartiet instämmer i detta. Men verkligheten i landets olika kommuner är att undersköterskebristen är akut och långvarig. Det finns i dag, om ingenting görs, en uppenbar risk att undersköterskor tvingas ta ansvar för orimligt många omsorgstagare, vilket direkt motverkar propositionens mål om kontinuitet och trygghet. Den fasta omsorgskontakten i hemtjänsten har redan visat att det är svårt att säkerställa en jämlik tillgång till omsorgskontakt över hela landet eftersom det saknas utbildad personal. Det ställs mer och mer krav på dem som redan är verksamma, vilket gör att de till slut går sönder av arbetsbelastningen och i värsta fall lämnar äldreomsorgen.

Om regeringens förslag ska bli lyckosamt måste fler vilja utbilda sig till undersköterskor samtidigt som dagens undersköterskor måste vilja stanna kvar i yrket. För att detta ska vara möjligt behöver regeringen och Sverigedemokraterna agera för att öka attraktiviteten i att utbilda sig till och jobba som undersköterska.

I stället har regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden bara ökat kraven på undersköterskorna och annan personal i äldreomsorgen. Arbetare går sönder av arbetsbelastningen eftersom de saknar kollegor. Arbetare ruineras ekonomiskt eftersom lönerna i svensk äldreomsorg är sämst i hela EU, enligt nya siffror. De styrs av minutjakt och jobbar längre tid än vad som är fallet i många andra EU-länder. Om de blir sjuka tvingas de betala en straffavgift på tusentals kronor. Om de blir långvarigt sjukskrivna blir de utförsäkrade. Mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris utvisas också undersköterskor och vårdbiträden på löpande band.

Varför har inte regeringen och Sverigedemokraterna presenterat förslag om mer resurser till kommunerna så att de är välfinansierade, så att äldreomsorgen får mer personal, har råd att vidareutbilda personal och kan satsa på att höja lönerna för arbetare och på arbetstidsförkortning? Och varför har man inte avskaffat karensavdraget, infört nationella bemanningsriktlinjer som heltid och tillsvidareanställning och stoppat minutstyrning och delade turer?

Sedan en annan fråga: Varför tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner till vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att låta dem stanna i äldreomsorgen så att vård och omsorg med hög kvalitet kan ges över hela landet, av personal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar? Det är dessa insatser som avlastar de anhöriga.

Vi kan ta bara ett exempel. Mark Jensen, vd för ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag Ambea, tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som 22 vårdbiträdens löner tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag.

Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna. I stället för att gå till personalens löner och de äldres rätt till plats på särskilda boenden blir de till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare. Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta att etablera sig. Därför måste vinstjakten i svensk välfärd avslutas.

Jag förstår därför inte hur regeringen och Sverigedemokraterna ska kunna trolla fram 50 000 nya anställda inom äldreomsorgen till 2030 utan de här satsningarna. Ekvationen är enkel: Om inte politiken lyckas göra så att personal inte blir sjuk och fattig av att arbeta i svensk äldreomsorg kommer anhöriga, varav majoriteten är kvinnor, tvingas ge obetald vård och omsorg. De tar ledigt från jobbet för att gå på läkarbesök med mamma. De hjälper pappa med duschningen om han inte har velat duscha när den minutstyrda hemtjänsten har bestämt att han ska duscha eller lagar mat åt systern för att hon inte vill ha mikromat varje dag.

Därför, fru talman, yrkar vi i Vänsterpartiet bifall till vår reservation 1. Vi måste lösa personal- och kompetensförsörjningskrisen för att säkra kvaliteten i nutidens och framtidens äldreomsorg.

Avslutningsvis vill jag också säga att det är positivt att avlösarservice enligt LSS föreslås bli mer flexibel och även ska kunna utföras utanför hemmet. Samtidigt är det anmärkningsvärt att regeringen väljer att bara plocka ut en minimal del av LSS-utredningen från 2018 utan att också förhålla sig till hur rätten till assistans, ledsagning och avlösning hänger samman systematiskt. När enskilda delar förändras utan helhetsgrepp riskerar personer med funktionsnedsättning att drabbas av otydlighet, ojämlikhet och rättsosäkerhet. En reform av LSS måste bygga på systemförståelse och kan inte göras på lösryckta grunder.

Vi anser att regeringen bör återkomma med ett samlat förslag, där avlösarservice, ledsagning och personlig assistans behandlas i sitt systematiska sammanhang enligt LSS-lagstiftningens intentioner. En sådan reform bör även syfta till att stärka förutsättningarna för anhöriga genom att säkerställa att insatserna blir tillgängliga, rättssäkra och tillräckliga för att förebygga att anhöriga tvingas kompensera med eget stöd och därmed riskera försämrad livskvalitet och ohälsa.

Jag vill tillägga att LSS har en övre åldersgräns, i dag 66 år, över vilken det inte längre går att söka personlig assistans. Den åldersgränsen är diskriminerande och bör tas bort. Åldersgränsen gör att många som skulle ha nytta av insatsen får söka annat stöd eller blir utan stöd. Eftersom jag inte fick tillåtelse att yrka bifall till en sådan reservation, eftersom detta inte ansågs hänga ihop med propositionen, vill jag ändå lyfta det för protokollet.

Herr talman! Det är väl ingen idé för mig att gå vidare med de andra delarna från Funktionsrätt Sveriges granskning; jag kommer ändå inte att få svar på mina frågor om ministern aktivt kommer att driva de här frågorna fastän ministerns eget parti inte kommer att göra det.

Jag går därför över till att belysa att det återigen blir en fråga om att lägga allt ansvar på kommunerna och regionerna att leva upp till målen för funktionshinderspolitiken. Jag vill dock att ministern ska prata lite om sitt eget ansvar, alltså att kunna presentera propositioner för oss i riksdagen att rösta om. Det har vi gjort väldigt lite, knappt alls under den här mandatperioden, fastän Myndigheten för delaktighet, Socialstyrelsen och Riksrevisionen har sagt att man vill ha lagskärpningar framför allt vad gäller LSS. Det finns ju ett antal olika utredningar som sedan flera år ligger och dammar på Regeringskansliet eftersom regeringen inte har prioriterat att plocka upp dem. Det berör både ledsagning, färdtjänst och tolktjänsten.

När det kommer till kommunernas ansvar kan vi ta Göteborgs stad som exempel. Kommunalrådet Marie Brynolfsson har ju skickat ett brev till ministern och bett om en dialog om hur kommunen ska kunna samarbeta med regeringen i de här frågorna, men hon har inte fått något svar. Varför har ministern inte svarat på det brevet?

Herr talman! Inledningsvis vill jag poängtera att Funktionsrätt Sveriges granskning av riksdagspartiernas funktionsrättspolitik inför valet 2026 ger en indikation om vad vi alla har misstänkt under hela den här mandatperioden.

Jag förstår och har kunskap om att Camilla Waltersson Grönvall företräder regeringen och inte är här enbart i egenskap av moderat. Samtidigt speglar Moderaternas svar i den här granskningen också regeringens arbete i funktionsrättspolitiska frågor under hela mandatperioden. De frågor som man uttryckligen har sagt nej till att aktivt driva har man heller inte drivit under hela mandatperioden.

Jag kan dra några exempel. Socialtjänstministern och tre andra ministrar har sagt till mig i olika tidigare debatter och i dagens debatt att det ännu inte finns något beslut om att göra funktionsrättskonventionen till svensk lag – på liknande sätt som man har gjort med barnkonventionen. Den slutsatsen stämmer alltså väl överens med vad vi har bevittnat under hela mandatperioden.

Det finns även andra saker. På frågan om partiet vill att det i direktiven till nya statliga utredningar ska finnas med krav om att konsekvenser av olika förslag alltid ska analyseras ur ett funktionsrättsperspektiv svarade Moderaterna: Nej, vi motsätter oss förslaget helt.

Min fråga till ministern är: Anser ministern att det är viktigt att direktiven till nya statliga utredningar ska innehålla krav om olika förslags konsekvenser utifrån ett funktionsrättsperspektiv?

En annan fråga som var med i granskningen var om partiet vill utreda en ökad statlig styrning när det gäller rehabilitering och tillgång till hjälpmedel. Då svarade Moderaterna: Nej, vi motsätter oss förslaget helt. Gör ministern också det?

Jag är väldigt tydlig här och försöker förklara att jag nu frågar ministern i egenskap av minister, inte enbart som moderat. Det går alltså faktiskt att svara på mina frågor.

En annan fråga gällde en skarpare skollagstiftning med krav på att skol och lärmiljöer utformas tillgängligt för alla elever och en inkluderande utbildning i linje med funktionsrättskonventionen. På den svarade Moderaterna att man motsätter sig förslaget helt. Gör ministern också det?

En annan fråga som också berör skolområdet var om man vill tillskjuta medel för att säkerställa en likvärdig tillgång till högkompetent elevhälsa över hela landet. På den svarade man också att man motsätter sig förslaget helt. Gör ministern också det?

På frågan om att ta bort skrivningen i skollagen som ger möjlighet för skolor att neka elever plats på grund av organisatoriska och ekonomiska svårigheter svarade man också att man motsätter sig ett sådant förslag. Gör ministern också det?

Jag kan fortsätta. En annan fråga handlade om att höja taket för lönebidraget och se till att det indexeras mot utvecklingen av lönekostnader. Man ville ju inte gå vidare med ett sådant förslag. Vill ministern gå vidare med ett sådant förslag?

Jag har flera andra sådana frågor, men jag kan ta dem i nästa runda.

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans ministrar lever världens bästa liv och har makten att bestämma om andra också ska få leva världens bästa liv. Men människor med funktionsnedsättningar känner sig väldigt orättvist behandlade.

När statsminister Ulf Kristersson vill göra ett toalettbesök är det ingen som tar tid för att se hur många minuter det tar. Men en person med funktionsnedsättning behöver uppge i minuter och sekunder hur lång tid det faktiskt tar för att kunna få assistans från en kommun eller en myndighet.

Nog kan vice statsminister Ebba Busch få en god hemlagad måltid varje dag, men Susanne i Långshyttan, som har förlorat sin assistans efter att ha haft den i 30 år, kommer bara att få en hemlagad måltid om hennes vän kan hjälpa till. Därför överväger Susanne just nu att begå ett brott för att i fängelset kunna få det stöd hon behöver.

När finansminister Elisabeth Svantesson som riksdagsledamot fick bidrag för dubbla boenden kunde hon senare bli finansminister. Men Maria i Karlsborg, som behöver assistans, blir återbetalningsskyldig på över 1 miljon kronor fastän det är Försäkringskassan som har gjort fel.

Samma dag som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fick en lönehöjning på 2 900 kronor fick även de med sjuk- och aktivitetsersättning en höjning, men bara med 85 kronor.

Arbetsmarknadsminister Johan Britz har gett sig själv och miljardärerna skattesänkningar i stället för att satsa på att Evelina, som är döv, kan få tolk på jobbet eller att satsa på att höja lönebidraget för att Maria, som har autism, inte ska riskera att bli arbetslös.

Infrastrukturminister Andreas Carlson kan åka taxi, hyra en yacht eller ta flyget för att resa vart han vill och när han vill. Men 11-åriga dottern Tilda får ledsaga pappa Jonas när han inte längre beviljas färdtjänst. Och för rullstolsburne och ALS-sjuke Torsten är det ständig oro när det är snövallar, isiga trottoarer och dåligt skottade övergångsställen. Under vintermånaderna tvingas han isolera sig i dagar.

När Andreas Carlson är bostadsminister gör han det enklare för unga från rikare familjer att flytta hemifrån genom att sänka kontantinsatsen för att köpa bostad, medan andra unga, som Emelie i Helsingborg, inte ens kan flytta hemifrån eftersom hon inte får rätt till den ledsagning hon behöver utan tvingas vara beroende av sina föräldrar.

Sjukvårdsminister Elisabeth Lann är nog en av dem som får den bästa vården i landet, medan Lasse, som är döv, har tvingats bli opererad två gånger utan att ha tillgång till tolk. ”Jag tänkte att jag ville ta livet av mig, för det var så fruktansvärt hemskt”, sa han. Och den skattesänkning som ministern har gett sig själv kan nog komma väl till pass om hon i framtiden skulle behöva hjälpmedel, medan personer med funktionsnedsättningar tvingas betala för sina hörapparater, elrullstolar eller duschpallar.

När skolminister Simona Mohamsson vill förbjuda så kallade fula skolor, eftersom pampiga lokaler ger henne gåshud, undrar nog många varför hon inte i stället stoppar nedskärningar i svensk skola för elever med funktionsnedsättningar.

Herr talman! Den här regeringen verkar bara bry sig om sig själva och de allra rikaste, för deras frihet och delaktighet i samhället förhandlas inte bort. Men så ser inte fallet ut för människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga.

Detta kommer också till uttryck i Funktionsrätt Sveriges granskning, som den här debatten ska handla om. Moderaterna, som också har ministerposten för funktionsrätt, fick sämst poäng. De hamnade i enkätens bottenliga och fick till och med minuspoäng. Min fråga till ministern, som också representerar Moderaterna, är: Hur kommer det sig?

Herr talman! Det är inte bara statsminister Ulf Kristersson som ska kunna ta en promenad i skogen, laga en hemlagad måltid, åka på semester med sin familj, ta en lite för lång dusch ibland eller något annat så självklart som att ha en inkomst att leva på och ett meningsfullt arbete att gå till eller att få bra vård.

Även personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva i denna frihet och självständighet, men det gör de inte i dag. Färre får personlig assistans och ledsagning, och de får avslag gällande färdtjänst. Döva kan vakna från en operation och inte ha en tolk bredvid sig, och elever med NPF-diagnoser som autism och adhd får inte stöd i tid.

Många lever i fattigdom och är långtidsarbetslösa, och assistansersättningen är för låg. Personliga assistenter är bland de fattigaste arbetarna i Sverige.

Min fråga är: Tycker statsministern att han har gjort allt i sin makt för att förbättra livsvillkoren för dessa människor så att de också kan leva ett liv i frihet och självständighet?

Herr talman! Vänsterpartiet tycker att det är självklart att alla elever såväl på grundskolenivå som i gymnasiet ska ha möjlighet att utveckla och använda sin fantasi och kreativitet samt sin förmåga att kommunicera genom att delta i estetisk verksamhet.

Det krävs kunskaper för att ta del av och tolka det kulturella utbudet. Estetik, kreativitet och förmåga att uttrycka sig konstnärligt är vidare en tillgång i många yrken. I de senaste årens diskussion om försämrade skolresultat har röster höjts för att elever behöver mer tid för teoretiska studier och att det därmed finns mindre utrymme för de praktisk-estetiska ämnena. Det rimmar däremot illa med den forskning där man tittat närmare på hur musik, dans och andra kreativa uttryck ökar barns inlärningsförmåga även i andra ämnen.

Vi i Vänsterpartiet anser att de estetiska ämnena behöver både uppvärderas och få ett ökat utrymme i skolan. Därför vill vi att antalet timmar i estetiska ämnen ska öka och att ämnena ska finnas med på alla nivåer i grund- och gymnasieskolan.

För att detta ska vara möjligt behövs givetvis pedagoger med rätt utbildning och rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Vi menar att den dåliga arbetssituation som råder på många skolor avskräcker människor från att söka sig till yrket, och andelen obehöriga lärare är stor.

Vi vill se en satsning där man lyfter de praktisk-estetiska ämnena i grundskolan. Vi menar att regeringen tillsammans med ansvariga myndigheter och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, behöver ta frågan på allvar. Även äldre ungdomar behöver utveckla sin kreativitet och få fler verktyg för att uttrycka sig. Vi menar att det är djupt olyckligt med den kraftiga minskningen av andelen elever som läser ett estetiskt ämne i gymnasieskolan. Därför tycker vi, kort och gott, att estetiska ämnen bör återinföras som obligatoriska på samtliga gymnasieprogram. Därför yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation 5.

Herr talman! Det är ju sjyst att säkerställa att det finns fler kollegor som kan avlasta, så att det finns fler händer och fötter i äldreomsorgen och så att alla kan ta sin lagstadgade rast och hinner göra ett toalettbesök mellan besöken hos omsorgstagare.

Det är sjyst att se till att de anställda har en lön som de kan leva på. Det blir ju svårt när kommunerna och regionerna får mindre statliga resurser och inte kan satsa på att höja de lägsta lönerna inom exempelvis äldreomsorgen, framför allt för vårdbiträden och undersköterskor.

Det är också sjyst att se till att de inte blir sjuka genom att göra satsningar på deras arbetsmiljö så att de får bättre arbetsvillkor. Det kan till exempel handla om arbetstidsförkortning eller att de får fler kollegor bredvid sig.

Språk är en sak. Som jag sa i mitt anförande tycker vi i Vänsterpartiet att kompetensförsörjning i äldreomsorgen är en prioriterad fråga. Jag tycker dock inte att detta ska användas som ett slagträ i debatten för att peka ut ett vi och ett dom och för att skapa splittring och inbilla svenska folket, som lyssnar på oss ansvariga politiker, att det är en viss grupps fel. Jag säger inte att ledamoten försöker göra det – jag upplever som sagt att ledamoten har varit mycket mer human i sin retorik än vad tidigare talare i den här debatten har varit – men hon borde ändå kunna erkänna att det inte är så det har låtit från Tidöregeringens håll när man har uttalat sig på presskonferenser och i medier.

Vi har nu en personalgrupp som känner sig utsatt på grund av detta. Kan ledamoten förstå att den här retoriken har utsatt dessa människor för ett enormt svek från politikens håll?

Herr talman! Tack, ledamoten Malin Höglund, för ett anförande som jag ändå upplevde som mer humant än de anföranden som hittills har hållits av representanter för Tidöpartierna! Det kan jag delvis tacka för.

En sak reagerade jag dock på, och det är att ledamoten säger att vi måste våga ställa krav på välfärden och välfärdens personal. Just nu upplever dock välfärdens personal – det här får jag höra varje dag i olika utsagor – att regeringen och Sverigedemokraterna har ställt så pass mycket krav på välfärdens personal att de just nu går sönder. De går sönder! Deras kroppar går sönder, och deras hjärtan går sönder. De älskar sitt yrke, men de förmår inte ge vård och omsorg i tid och på det sätt som de hade velat göra. Det beror på nedskärningar som är ett resultat av att man har prioriterat helt fel från nationellt håll.

Detta leder till mer minutstyrning, mindre personal och mindre resurser i äldreomsorgen. En konsekvens av det är att personalen går sönder. De här människorna är sjukskrivna mer än någon annan grupp. Arbetsmiljöverket undersöker just nu 700 arbetsplatser inom hemtjänsten, där det är allra tuffast, på grund av arbetsplatsolyckor, ett stort antal sjukskrivningar och dålig arbetsmiljö.

Jag försöker förstå varför Tidöregeringen inte har mer empati för de arbetare runt om i landet som sliter. Man satsar inte på dem. Tycker Malin Höglund att man har satsat på dem?

Herr talman! Att ledamoten valde att bara svara på en av mina frågor om hur äldreomsorgen ser ut runt om i landet och vilka politiska prioriteringar som den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna har gjort visar på att man inte vill ta ansvar för hur det ser ut i äldreomsorgen. Men man är högst ansvarig för det.

Jag förstår att man inte vill ta det ansvaret. Då blir det ju lite svårt för Sverigedemokraterna inför valet nu i år, 2026, med tanke på vad era väljare förväntar sig. När Åkesson inför valet 2022 sa att man ville göra Sverige för alla äldre förväntade de sig att det skulle bli en helt annan äldreomsorg och en mycket bättre välfärd för dem. Men det blev ju till och med sämre.

Sverigedemokraterna, det största partiet i Tidöregeringens underlag, har gjort att äldreomsorgens kvalitet är den sämsta på tio år. Och så ska man försöka skylla allt på invandrare och muslimer. Jag kan förstå att Sverigedemokraterna tycker att det är den enklaste utvägen. Det är enklare att använda rasistisk och klassföraktande retorik än att med riktiga pengar, kronor och ören, prioritera äldreomsorgen. Det skulle ju innebära att Jessica Stegrud och Jimmie Åkesson och andra inte får sina skattesänkningar eller lönehöjningar.

Det har vi i Vänsterpartiet aviserat att vi inte vill ha. Vi vill inte ha skattesänkningar för oss politiker. Vi vill inte ha lönehöjningar för oss politiker. Vi vill att pengarna ska gå till vanligt folk, till arbetare, till dem som är en del av socialförsäkringssystemet, och vi vill satsa på äldreomsorgen, vården och skolan. Det är våra prioriteringar.

Vilket ansvar vill sverigedemokraten Jessica Stegrud ta i det hela?

Herr talman! Jag tänker att vi kan köra lite av en pedagogisk genomgång av hur det ser ut i svensk äldreomsorg. Jag tänker att jag ställer några frågor till ledamoten, och hon kanske kan hjälpa mig att svara på de frågorna för att sakupplysa dem som lyssnar på oss om hur det ser ut i äldreomsorgen och hur läget ser ut vad gäller politiska prioriteringar av den här regeringen. Jag tänker att ledamoten kanske kan anteckna längs vägen.

Mina första frågor är: Hur hög lön har Jessica Stegrud? Hur många gånger har hennes lön och Jimmie Åkessons lön höjts? Hur mycket har Jessica Stegrud fått i skattesänkning?

Hur mycket har de som tjänar över 66 000 kronor varje månad fått i skattesänkningar av den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna?

Nu ställer jag en massa frågor här, så jag ger också tid till ledamoten att skriva upp dem för att kunna svara på dem sedan.

Hur många kommuner i landet har skurit ned i äldreomsorgen? Hur många medarbetare träffar en äldre inom ramen av två veckor? Hur många kommuner tvingas skära ned på de äldres mat? Hur lång tid får en duschning eller ett toalettbesök ta, enligt minutstyrningen?

Hur ofta sjukskrivs en undersköterska? Är det mer än någon annan yrkesgrupp? Vad är medellönen för Sveriges vårdbiträden? Hur många nya behöver vi anställa i välfärden till 2030? Hur många fler timmar jobbar välfärdens personal i jämförelse med något annat nordiskt land?

Hur mycket tjänar vd:ar för Sveriges vård- och omsorgsbolag varje månad?

Hur många arbetsplatser inom hemtjänsten granskar Arbetsmiljöverket på grund av sjukfrånvaro, arbetsplatsolyckor och urusel arbetsmiljö?

Hur länge måste äldre vänta för att få en plats på särskilt boende? Olagligt länge?

Och hur många duktiga undersköterskor och vårdbiträden har utvisats på grund av låga löner?

Herr talman! När statsminister Ulf Kristersson blir äldre kommer han att kunna köpa den äldreomsorg han behöver med egen personal som städar hans hem, lagar hans mat och agerar chaufför. Med sin privata sjukförsäkring kan han köpa den vård han behöver, och han kan även köpa dyra hjälpmedel. Om han behöver flytta till ett äldreboende kommer det att likna en seniorresort.

Jag förstår att regeringen och Sverigedemokraterna prioriterar bort äldreomsorgen, eftersom de och deras rika kompisar kommer att kunna köpa den vård och omsorg som de vill ha och inte kommer att behöva svensk välfärd. Jag tror inte heller att de efter sin tid som politiker kommer att välja att jobba inom äldreomsorgen. Låga löner och sjukskrivningar lockar inte precis dit dem. Dessa politiker prioriterar skattesänkningar på miljardtals kronor, för det gynnar ju dem.

På grund av politikens prioritering av skattesänkningar för landets miljardärer och mångmiljonärer står vi därför här med en äldreomsorg i kris. Vi kommer att behöva anställa 50 000 personer till 2030. Hur ska vi hitta 50 000 nya medarbetare på bara fyra år, när lönerna är för låga trots att man jobbar heltid, stressar mer och mer, är mer sjukskriven än någon annan yrkesgrupp och inte orkar arbeta ett helt yrkesliv på grund av att det redan nu är personalbrist?

Våra äldre förlorar sin hemlagade lunch och tvingas äta mikromat. De behöver förhandla till sig hur många duschar de kan få, och varje dusch får ta max 15 minuter. Och om de i värsta fall larmar om stroke får de inte hjälp i tid, eftersom personalen är någon annanstans och ger insulin.

Men enligt regeringen och Sverigedemokraterna är det kris i äldreomsorgen för att deras kollegor har en annan bakgrund än etnisk svensk. Så har deras retorik låtit i medier, i debatter och på presskonferenser. Det är djupt problematiskt att misskreditera det hårda arbete som varje arbetare i äldreomsorgen utför och utmåla invandrare som orsaken till alla samhällsproblem som vi har i Sverige.

Frågan om språkkrav är ett exempel på när det här kommer till uttryck. Jag är språklärare i grunden. Jag älskade att undervisa i språk och utveckla mina elevers språkkunskaper. Och eleverna älskade lektionerna i svenska, för de fick lära sig hur de kunde förmedla åsikter, känslor, fakta och berättelser. De fick verktyg och stöd och kunde därmed känna att de lyckades. Men Tidöregeringen har tråkigt nog fått språk att bli ett slagträ i sin högerretorik för att kunna utmåla en bov.

Om det nu har identifierats att det generellt behövs kompetensutveckling i språk kan vi väl satsa på det som den välfärdsfråga det är? Det kommer att vara viktigt att göra förstärkningar inom svenska språket och andra språk. Det rör sig om teckenspråk, minoritetsspråk och vårdsvenska.

Vi har en alltmer etnifierad äldregrupp. Vi vet ju att kognitiv svikt leder till att man faller tillbaka i sitt första språk och tappar andra språk som förvärvats senare i livet. Därför behöver vi satsa på språklyftande insatser i äldreomsorgen.

Det innebär dock inte att Tidöregeringen och andra politiker ska få vård- och omsorgspersonal att känna sig utsatt eller att de får försöka övertala resten av svenska folket att det är den invandrade välfärdspersonalens fel att äldreomsorgen är i kris. Det är helt fel och oacceptabelt.

Vi är politiker, och man talar gott om hela sin befolkning. Om man inte förmår att avstå från en rasistisk och klassföraktande retorik gentemot sitt folk ska man inte regera. Då är man högst olämplig att göra det.

Det är bra, herr talman, att regeringen nu har valt att gå på utredarens förslag, vilket kan sammanfattas som att man inte ska bestraffa personalen med krav som kan spä på den redan enorma personalbristen. Förslaget är att utöka arbetsgivarens ansvar att identifiera språkkompetensbehov och åtgärda det. Det är bra att regeringen landade i detta förslag, även om jag förstår att Sverigedemokraterna kanske gärna hade velat se något mer repressivt.

I snart fyra år har vi saknat, efterfrågat och krävt också andra väldigt grundläggande åtgärder från regeringen. Våra äldre saknar personal att prata med, personal som kan ge dem vård och omsorg när de behöver det. Personalen hinner inte möta varje äldre eller ens ta sin lagstadgade rast på grund av jakten på minuter och konstant stress.

Börje, 86 år, får ständigt träffa ny personal i hemtjänsten och säger: ”De vet inte vem jag är.” Han träffar för många olika personal varje dag, och det känns otryggt. Jag förstår honom, för det är inte så relationer kan byggas. Det måste kännas tryggt i de mest intima delarna som ombyte av inkontinensskydd eller en duschning innebär.

En undersköterska har fått nog och väljer att lämna yrket hon egentligen älskar. Hon säger i en intervju att Agda behöver prata, men de har bara tio minuter på sig. Ibland är Agda ledsen, och det hon behöver mest är att få sitta och prata en stund, för hon är så fruktansvärt ensam. Men det hinner man inte.

Det är förkrossande, herr talman, att det ser ut så här i dagens Sverige. Var är Tidöregeringens satsningar för att få personalen att hinna med och inte stressa lika mycket? Var är satsningarna som gör att våra äldre känner sig trygga med den äldreomsorg de behöver?

Avskaffa minutstyrningen! Inför arbetstidsförkortning så att man orkar arbeta heltid! Förbättra arbetsvillkoren! Ge mer statliga resurser till kommunerna så att de inte tvingas skära ned i äldreomsorgen! Det har minst 130 kommuner nu gjort.

Vi lade fram ett färdigt förslag om en kriskommission i äldreomsorgen för socialutskottet att rikta till regeringen, något som hela oppositionen ställde sig bakom. Men det blev inget tillkännagivande då äldreminister Anna Tenje hänvisade till Tidöregeringens enorma satsning på språkkrav. Hur löser språkkrav dessa problem?

Socialstyrelsen konstaterar att äldreomsorgens kvalitet inte varit sämre på tio år. På flera håll är äldreomsorgen i dag värre än före pandemin. Det är ett resultat av nedskärningar och marknadsexperiment i omsorgen som regeringen och Sverigedemokraterna absolut är ansvariga för.

De 46 rikaste i Sverige har fått skattesänkningar av regeringen och Sverigedemokraterna. Samtidigt blöder minst 130 kommuner i Sverige pengar, så äldres toalettbesök minuträknas. Äldre får träffa över 20 medarbetare på två veckor. Äldre får vänta i över tre månader för att få plats på särskilt boende. Man sparar in på god och näringsrik mat för äldre. Och undersköterskor är mest sjukskrivna av alla på grund av en urusel arbetsmiljö, men de har inte råd att bli sjuka.

Regeringen och Sverigedemokraterna tillåter också våra skattepengar att försvinna till vinster som blir vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att stanna i äldreomsorgens verksamheter.

Jag kan nämna en vd som exempel. Mark Jensen är vd för Ambea, ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag. Han tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som hans 22 vårdbiträdens löner tillsammans.

Vi vet samtidigt att löner och pensioner är sämre och personalen färre inom just vinstjagande vård och omsorg. Det här är ett resultat av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna från personalens löner och från de äldres rätt till plats på särskilda boenden och i stället blir till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare.

Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta etablera sig runt om i landet. Och med regeringens och Sverigedemokraternas regler utvisas därtill duktiga undersköterskor och vårdbiträden på löpande band mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris.

Jag tror, herr talman, att svenska folket förväntade sig fler och andra satsningar från regeringen och Sverigedemokraterna än bara språkkrav. Det lät väldigt annorlunda från dessa högerpartier före valet.

Slutligen, herr talman, kräver Vänsterpartiet att en kriskommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen från resursfördelning till arbetsvillkor, arbetsmiljön och vinstjakten. Det ska inte längre gå att blunda för den kris som Tidöregeringen har fördjupat.

Vi är också väldigt glada och stolta över att hela oppositionen ställde sig bakom förslaget om en kriskommission. Även fackförbundet Kommunal och organisationerna PRO och SPF Seniorerna kräver en kriskommission.

När vi byter ut den här regeringen står Vänsterpartiet redo att ta ansvar för att bygga upp äldreomsorgen igen – för personalen, för de äldre och för ett samhälle som håller ihop. Jag yrkar bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde Nils Seye Larsen (MP).

Herr talman! Ledamoten säger att vi inte kommer att klara av personal- och kompetensförsörjningen i äldreomsorgen om vi har låga ambitioner. Det låter som att ledamoten menar att det är våra undersköterskor, vårdbiträden och annan personal i äldreomsorgen med invandrarbakgrund som har låga ambitioner. Det stämmer inte, och jag kommer inte att acceptera ett sådant språkbruk från ledamoten eller någon annan representant från Tidöpartierna.

Vi ska vara stolta över vår personal i välfärden, oavsett om de har invandrarbakgrund eller inte. De sliter dag ut och dag in för att ge den vård och omsorg som våra äldre behöver. De sjukskrivs mer än någon annan yrkesgrupp, och de har extremt låga löner som tack för det. De orkar inte jobba heltid, och deras kroppar slits ut.

Så här har det låtit hela mandatperioden från Tidöregeringens håll när vi pratar om äldreomsorgen – alla problem som vi ser i äldreomsorgen med personal- och kompetensbrist, nedskärningar och besparingar i välfärden handlar om personal med invandrarbakgrund. Att vi har en sådan låg kvalitet i äldreomsorgen verkar handlar om dem och inte om att regeringen och Sverigedemokraterna har sänkt skatten för sig själva, miljardärerna och mångmiljonärerna, höjt sina egna arvoden och därmed levererat nedskärningsbudgetar till kommunerna och regionerna, som har behövt säga upp personal. De kan inte höja deras löner tillräckligt mycket, och de kan inte förkorta arbetstiden så att personalen orkar jobba heltid.

Min fråga till ledamoten är därför: När ska regeringen och Sverigedemokraterna ta ansvar för hur äldreomsorgen ser ut i dag och sluta skylla på personal med invandrarbakgrund?

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

För oss i Vänsterpartiet är kompetensförsörjningen i dag och för framtiden en av de mest fundamentala politiska prioriteringar som vi måste satsa på från nationell nivå. Språkkompetens är en sådan sak. Svenska språket och andra språk kommer att vara viktiga att utveckla inom äldreomsorgen.

Men personalförsörjningen är också fundamental. Våra äldre saknar ju personal att prata med och som kan ge dem vård och omsorg i tid när de behöver det. Personalen hinner inte trösta äldre när de känner sig ledsna och hinner inte ta sin lagstadgade rast på grund av jakten på minuter och konstant stress.

Det saknas 50 000 anställda i äldreomsorgen. Frågan när det gäller kompetens- och personalförsörjning för framtiden som behöver adresseras är därför: Hur ska regeringen och Sverigedemokraterna trolla fram 50 000 nya anställda på fyra år? Det är nämligen det som Socialstyrelsen nyligen har konstaterat behövs.

Jag förstår att regeringens och Sverigedemokraternas största satsning för den här mandatperioden är språkkrav i äldreomsorgen, men det finns även andra saker som vi behöver ta tag i. Min fråga till ledamoten är därför: Hur ska regeringen och Sverigedemokraterna trolla fram 50 000 nya anställda i äldreomsorgen inom fyra år så att våra äldre har någon som de kan prata med, som kan ge dem tröst, vård och omsorg i tid och så att vår personal har kollegor som är tillräckligt många så att de hinner ta ut sin lagstadgade rast?

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson kommer att förlora sitt jobb efter valet den 13 september. Det vet han om. Men jag tvivlar på att han är orolig över att inte få ett nytt jobb. Svenskt Näringsliv välkomnar säkert in honom i värmen. Ulf Kristersson verkar också vara världens bästa kompis som sysslar med kompisrekryteringar, och en tjänst ger ju oftast en gentjänst. Alltså sitter han och hans rika kompisar ganska lugnt i båten när det stormar i landet, nu när vi befinner oss i den värsta arbetslösheten på länge, där en halv miljon människor är arbetslösa. Detta är den här regeringen och Sverigedemokraterna ansvariga för.

En grupp som är överrepresenterad bland de arbetslösa är personer med funktionsnedsättning. De upplever att Ulf Kristersson och Tidöregeringen har övergett dem totalt. Det låter som en väldigt dålig arbetslinje från regeringens håll.

Maria Kullmar från Halmstad har varit långtidsarbetslös, och Arbetsförmedlingen har misslyckats flera gånger med att ge insatser anpassade efter hennes autismdiagnos. Men äntligen fick hon sin första anställning vid 39 års ålder, som verksamhetsledare på ett kafé, tack vare det statliga lönebidraget. Nu riskerar dock arbetsplatser som Marias att gå i konkurs och försvinna på grund av att regeringen och Sverigedemokraterna inte höjer lönebidraget. Det har inte höjts på fem år. Maria riskerar därmed att hamna i långtidsarbetslöshet igen, och småföretag riskerar att gå i konkurs.

Småbarnsmamman Eva Fridh, 46 år, är arbetslös, nästan blind och praktiserar på kontor för att få aktivitetsstöd. Trots lång arbetslivserfarenhet är det svårt för henne att få jobb. Hon tror att det beror på diskriminering, för hon får fler frågor om sin funktionsnedsättning än om sin kompetens. Hon säger: Jag går runt med en klump i magen för att min ekonomi är på gränsen.

En tredjedel av alla mellan 16 och 65 år med en funktionsnedsättning har upplevt diskriminering i arbetslivet. De väljs bort i rekryteringsprocessen på grund av funkofobiska föreställningar om deras funktionsnedsättning, eller så ger inte chefen dem arbetsuppgifter som motsvarar kompetensen eller den lön de förtjänar. Utrikesfödda med funktionsnedsättning löper ytterligare risk för diskriminering.

”Du borde ha skrivit att du är blind. Då hade du aldrig behövt komma hit.” Med de orden möttes 30-åriga Sandra Ristic när hon sökte jobb som administratör. Trots att Sandra förklarade att det finns hjälpmedel och att hon har erfarenhet av liknande jobb tvingades hon lämna intervjun nästan innan den börjat.

Synskadades Riksförbund arbetar dels för att synskadade ska få rätt till hjälpmedel, som talprogram i datorn, dels för att försöka ändra attityden hos arbetsgivaren. Men man har en lång uppförsbacke där, konstaterar man.

I tre år har Eva Björklund sökt jobb som redovisningskonsult, men gång på gång har hon fått nej. Förklaringen hon fått från arbetsgivare är att hon är döv: Hur ska du kunna prata i telefon? Hur ska du kunna prata med kollegor? Arbetsgivare har bara sett att det skulle finnas problem, inte lösningar.

En lösning skulle kunna vara att Arbetsförmedlingen får ansvar för tolkstöd i arbetslivet och kan lämna bidrag för kostnader för tolk åt döva, hörselskadade och personer med dövblindhet som behöver tolkstöd i sitt arbete. Det förslaget finns i en utredning som tyvärr legat och samlat damm på Regeringskansliet i över tre år medan allt fler döva tappat hoppet och slagits ut i arbetslöshet.

Jag tänker också på deras rätt till färdtjänst och ledsagning för att de ska kunna ta sig till och från jobbet – det skär man totalt ned på runt om i landet.

Herr talman! Riksrevisionen konstaterar att Arbetsförmedlingen inte identifierar personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga tillräckligt snabbt – och i vissa fall gör man det inte alls. Det finns stora skillnader mellan grupper. Vissa får vänta väldigt länge på att få sin funktionsnedsättning identifierad, ibland mer än tre år. Det gäller särskilt personer som är äldre än 25 år och personer födda utanför Sverige men också personer med en funktionsnedsättning som innebär nedsatt eller begränsad rörelseförmåga. De hinner bli långtidsarbetslösa innan funktionsnedsättningen blir identifierad.

Riksrevision konstaterar också att Arbetsförmedlingen brister i att tillhandahålla stöd och insatser i rimlig tid och utifrån den enskildes förutsättningar. Man konstaterar att många arbetssökande saknar insats eller aktivitet två år efter inskrivning, vilket påverkar deras jobbchanser negativt.

Arbetsförmedlingens effektiviseringar av verksamheten genom ett ärendebaserat arbetssätt, självservice på distans och digitala möten som förstahandsval och nedmontering av lokalkontor, personal och kompetens har inte fallit väl ut i arbetet med målgruppen. Arbetssökande upplever därmed att de bollas runt, och det skapar dubbelarbete för förmedlarna.

Det är också för långa väntetider när det gäller medicinska utredningar och underlag från hälso- och sjukvården. I grunden beror dock flertalet brister på att myndighetens arbetssätt och processer till stor del utgår från en förväntan om att arbetssökande förmår driva sina ärenden på egen hand. Det skapar problem, eftersom många i målgruppen har svårt att leva upp till denna förväntan. Det kan till exempel handla om utmaningar kopplade till att ta till sig information, att skicka in korrekta underlag eller att i övrigt hålla kontakt med Arbetsförmedlingen.

Som har nämnts i debatten förbrukar inte Arbetsförmedlingen de budgeterade anslagen för lönebidrag och Samhall. Det ökar inte antalet anställda med lönebidrag och antalet människor med andra subventionerade anställningar. Dessutom minskar lönebidragen över tid samtidigt som Arbetsförmedlingen säger att personalneddragningar har bidragit till färre lönebidragsbeslut, eftersom det är personalintensivt att handlägga de ärendena.

Avslutningsvis: Riksrevisionen bedömer att regeringen inte styrt tillräckligt väl för att fler personer med funktionsnedsättning ska komma i arbete, och man har kommit med en rad olika rekommendationer till regeringen och Arbetsförmedlingen.

Det är alltså regeringens urusla styrning av Arbetsförmedlingen som gör att de här människorna inte får de insatser och stöd som de behöver för att kunna erhålla ett arbete och en inkomst och ha råd att leva, inte bara överleva. Trots det fortsätter regeringen och Sverigedemokraterna att attackera arbetslösa genom att sänka deras akassa och försvåra för dem att få försörjningsstöd. Dessutom attackerar de invandrare som är arbetslösa genom att utmåla dem som lata, som ovilliga att lära sig svenska och som att de endast vill leva på bidrag. Det är en absolut vidrig människosyn som vi i Vänsterpartiet tar starkt avstånd från.

Jag yrkar bifall till reservation 3 av Vänsterpartiet.

Herr talman! Ledamoten skyller å ena sidan på tidigare regeringar och å andra sidan på en lågkonjunktur. Utförsäkringen av personer med funktionsnedsättningar spär man också på och försätter dem i en oerhörd fattigdom genom att också urholka a-kassan och göra det svårare att få försörjningsstöd. Man gör den här gruppen ännu fattigare. Hur är det att ta ansvar för den här gruppen? De får ju inte bättre livsvillkor med den borgerliga regeringens politik.

Det stämmer inte att den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna har gett mer pengar till folkhögskolorna. Det är därför vi ser nedskärningar. Över 90 procent av folkhögskolorna har tvingats dra ned på verksamheten.

Lönebidraget har inte höjts. Och det är den viktigaste insatsen, enligt Arbetsförmedlingen, för att säkerställa att företag kan anställa personer med funktionsnedsättning.

När det gäller rätt till tolk hörde jag vad ledamoten hade att säga. Tolktjänstutredningen, som har legat och dammat på Regeringskansliets bord i över tre år, skulle säkerställa att företag har råd att anställa och ha tolk på arbetsplatsen. Den skulle göra så att personer som är döva och som har dövblindhet skulle kunna komma i arbete. Regeringen är nu inne på sin tredje arbetsmarknadsminister. Ändå händer ingenting. Vi får kanske till och med en fjärde arbetsmarknadsminister efter söndagens krishantering i Liberalerna.

Herr talman! Det är ganska osmakligt av ledamoten att hänvisa till tidigare år och tidigare regeringar när vi här och nu har en regering som med hjälp av Sverigedemokraterna har försatt personer med funktionsnedsättningar i långtidsarbetslöshet. Och det blir bara värre.

Jag tycker att vi ska prata om vad det är som går fel här och nu på den svenska arbetsmarknaden. Vad är det som gör att man i den här gruppen inte får ett arbete och därmed inte en inkomst för att kunna leva, inte bara överleva?

Ledamoten hänvisade till hur viktiga folkhögskolorna är. Men den här regeringen och Sverigedemokraterna har gjort så att över 90 procent av folkhögskolorna tvingats dra ned på verksamheten. Regeringen och Sverigedemokraterna har delat ut nedskärningsbudgetar i omgångar, och vi ser därför stängda kurser och att antalet lärartjänster har minskat.

Lönebidraget har legat på samma nivå sedan 2020. Maxbeloppet är 20 000 kronor. Då har företag inte råd att anställa, och de går i konkurs.

Rätt till tolk, hjälpmedel, färdtjänst och ledsagning har totalt fallerat under den här regeringens och Sverigedemokraternas styre. Människor med funktionsnedsättningar har inte ens möjlighet att ta sig till och från jobbet, eftersom de inte får färdtjänst, inte får ledsagning och inte får tolk för att kunna kommunicera med kollegor. De slussas därmed bort från intervjuerna. De kommer inte ens till en intervju eftersom företagen inte kan erbjuda tolk. Det kostar för mycket.

Sedan har vi också effektiviseringen och nedskärningen av Arbetsförmedlingen.

Vilket ansvar vill ledamoten ta för hur det ser ut på arbetsmarknaden för den här gruppen?

Fru talman! Det här handlar om att oberoende av region får inte personer med funktionsnedsättning rätt till färdtjänst. Vi behöver inte mer information om det, för all information finns redan. Vi ser den i nyhetsrubrikerna, och den finns i utredningen från 2023. Dessutom gör Myndigheten för delaktighet årligen en uppföljning av funktionshinderspolitiken. Där konstateras att färdtjänsten inte fungerar, något som personer med funktionsnedsättningar kan intyga.

Vi behöver en lösning här och nu, och all information finns som sagt redan. Om Transportstyrelsen skulle konstatera samma sak som utredningen har det gått ytterligare ett år utan att något har gjorts. Regeringen är extremt passiv när det gäller att säkerställa att personer med funktionsnedsättningar får rätt till samma livsvillkor som alla andra. Detta gäller inte bara färdtjänst utan även LSS, hjälpmedel, arbetsmarknad och rätten till teckenspråk som modersmål. Inom en rad samhällssektorer ser vi en lathet från regeringen när det gäller personer med funktionsnedsättning. Man gör absolut ingenting.

Trafikanalys menar att i rättspraxis tolkas lagen fel och att lagen därför behöver förtydligas så att den utgår från ett dörr-till-dörr-perspektiv. Är regeringen och ministern beredda att plocka upp utredningen här och nu för att gå vidare med förslaget? Eller har man fastnat i att man behöver mer information? Ja eller nej?