Fru talman! Jag tycker att det är lite roligt att ministern var sen till sin egen debatt. Detta är den minister som är ansvarig för svenska tåg över hela landet. De har sämre punktlighet än tågen i Ukraina.

Jag återgår nu till ämnet för debatten, fru talman.

Statsminister Ulf Kristersson kan resa vart han vill i Sverige. Han kan ta tjänstebilen för att komma till jobbet, flyga till västkusten för att delta i en konferens, hyra en yacht en sen sommarkväll med familjen eller till och med åka tåg eller buss för att besöka en förskola eller ett äldreboende. Min huvudpoäng är att han har friheten att ta sig överallt i Sverige om han vill.

Den friheten vill dock inte han, regeringen eller Sverigedemokraterna att personer med funktionsnedsättningar ska ha. Hans Löfdahl i Ulricehamn är synskadad. Han har äntligen, efter ett år som arbetslös, fått en provanställning i Skara, men han har svårt att ta sig dit. Trots att han är beviljad färdtjänst får han inte arbetsresor av kommunen. I stället får han resa kollektivt minst fyra timmar om dagen, med bussbyten som försvåras av hans synnedsättning. Nu, när arbetslösheten är rekordhög, vet han inte om han kan behålla jobbet.

Mikael Haraldsson fick ställa in sina midsommarplaner när resan från Malmö till Helsingborg och tillbaka skulle kosta över tusenlappen.

Lisbeth Olin vet inte hur hon ska ha råd att åka och handla – i Malmö är färdtjänsten nämligen tre gånger så dyr.

Ystadbon Benny Rosdahl har svårt att se och svårt att gå. Efter 15 år bestämde Skånetrafiken plötsligt att han inte längre får färdtjänst. Sedan han blev av med färdtjänsten åker han inte längre till Fontänhuset i Malmö, där han annars har deltagit i sociala aktiviteter varje vecka. Han säger: Nu är jag mer hemmasittande, och jag tycker inte om det.

Människor med funktionsnedsättningar förlorar sitt arbete, blir fattigare och kan inte semestra eller delta i sociala aktiviteter i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons Sverige. Synskadade ska inte behöva riskera livet för att kunna röra sig ute i samhället.

Fru talman! Jag förstår att regeringens alla ministrar och deras miljardärer och mångmiljonärer till kompisar inte påverkas av de här problemen. Jag förstår också att man hellre vill vända sig till höginkomsttagarna, som tar flyget, lyxyachten eller bilen. Men färdtjänsten fungerar inte, och det är regeringen som är ytterst ansvarig för att den inte fungerar över hela landet. Jag vill hoppas att regeringen och Sverigedemokraterna tycker att det är ett problem att personer med funktionsnedsättningar tvingas leva i ofrihet, isolering och fattigdom när färdtjänsten inte längre är tillgänglig för dem eller när den är för dyr.

Lagstiftningen är trasig, domstolspraxisen är problematisk och kommunerna och regionerna är underfinansierade. Frågan ligger just nu på regeringens bord. Myndigheten Trafikanalys har redan föreslagit att lagen förtydligas, bland annat genom att den utgår från ett dörr-till-dörr-perspektiv, alltså individens faktiska förmåga att resa hela vägen självständigt. Den utredningen har legat och dammat hos regeringen i nästan tre år utan åtgärd. Jag tycker inte att den här regeringen ska lägga ansvaret på någon annan.

Ämnar regeringen att plocka upp och damma av Trafikanalys utredning för att se till att var och en får den färdtjänst man har rätt till och att man har råd med den?

Fru talman! Ministern hänvisade till de regionala huvudmännen och till att de tolkar lagen fel. Det stämmer helt och hållet.

Utifrån rådande rättspraxis har vi sett en utveckling där man även om man får färdtjänsttillstånd kanske inte kan utnyttja det på det sätt man vill, och en del får inte ens färdtjänsttillstånd, oavsett om det är en blåbrun eller rödgrön region eller kanske en blandning av fler partikulörer.

Ministern påstår att det inte finns tillräckligt med information om hur det ser ut runt om i landet och om vilka förändringar som behövs i både lag och finansiering. Men denna information har vi redan, för den fick vi när Trafikanalys presenterade sin utredning för nästan tre år sedan. Regeringens beslut att begrava färdtjänsten i ännu en utredning är en stor besvikelse, för det innebär att personer med funktionsnedsättning, till exempel synnedsättning, åter behöver vänta på sin rätt till färdtjänst för att de precis som alla andra ska kunna ta sig till arbete, studier och fritidsaktiviteter. Varför ska de behöva vänta ännu ett år när vi redan vet vad problemet är och hur vi kan lösa det?

Vänsterpartiet tycker inte att färdtjänsten ska begravas i ytterligare en utredning, för den utredningen behövs inte. Varför behövs den inte? Jo, för att den utredning vi redan har menar att rättspraxis har utvecklats på ett sätt som inte återspeglar lagens intentioner. Lagen om färdtjänst anger att den tjänst som anordnas ska vara av god kvalitet, men i lagstiftningen preciseras inte närmare vad detta innebär. Samtidigt har landets tillståndsgivare olika ambitioner och ekonomiska förutsättningar när det gäller att bevilja färdtjänsttillstånd och vad det är möjligt att använda färdtjänsten till. Paralleller dras också till hur den allmänna kollektivtrafiken fungerar, vilket har betydelse för hur och när den enskilde får resa.

Sammanfattningsvis har tolkningen av lagen lett till att färdtjänsten inte fungerar. Detta vet vi genom utredningen från 2023. Därför föreslår Trafikanalys förtydligande av kriterierna i lagstiftningen för färdtjänsttillstånd. Man föreslår att lagen bör förtydligas så att den utgår från det jag nämnde inledningsvis, nämligen dörr-till-dörr-perspektivet, alltså individens faktiska förmåga att resa hela vägen självständigt.

Detta förslag har varit föremål för beredning på Landsbygds- och infrastrukturdepartementet i nästan tre år. Men minister Andreas Carlson tycker att ytterligare ett år av utredande är en bra åtgärd. Denna passivitet tvingar ännu fler synskadade till isolering och inlåsning, och de förlorar sina jobb när de inte kan ta sig dit.

Varför väljer man att tillsätta en ny utredning i stället för att agera här och nu? Man har ju redan all information i utredningen från 2023.

Fru talman! Det här handlar om att oberoende av region får inte personer med funktionsnedsättning rätt till färdtjänst. Vi behöver inte mer information om det, för all information finns redan. Vi ser den i nyhetsrubrikerna, och den finns i utredningen från 2023. Dessutom gör Myndigheten för delaktighet årligen en uppföljning av funktionshinderspolitiken. Där konstateras att färdtjänsten inte fungerar, något som personer med funktionsnedsättningar kan intyga.

Vi behöver en lösning här och nu, och all information finns som sagt redan. Om Transportstyrelsen skulle konstatera samma sak som utredningen har det gått ytterligare ett år utan att något har gjorts. Regeringen är extremt passiv när det gäller att säkerställa att personer med funktionsnedsättningar får rätt till samma livsvillkor som alla andra. Detta gäller inte bara färdtjänst utan även LSS, hjälpmedel, arbetsmarknad och rätten till teckenspråk som modersmål. Inom en rad samhällssektorer ser vi en lathet från regeringen när det gäller personer med funktionsnedsättning. Man gör absolut ingenting.

Trafikanalys menar att i rättspraxis tolkas lagen fel och att lagen därför behöver förtydligas så att den utgår från ett dörr-till-dörr-perspektiv. Är regeringen och ministern beredda att plocka upp utredningen här och nu för att gå vidare med förslaget? Eller har man fastnat i att man behöver mer information? Ja eller nej?