Nadja Awad

Fru talman! Sverigedemokraten lyfte i sitt anförande ett antal gånger upp den översyn som regeringen ska göra vad gäller studiemedelssystemet. Det sverigedemokraten inte lyfte upp var att man ämnar effektivisera studiemedelssystemet. Det nämnde han inte i sitt anförande.

Vi vet vad det innebär när en borgare säger att man ska effektivisera någonting, vare sig det är en verksamhet i välfärden eller som i det här fallet ett studiemedelssystem. Då vet vi att det kommer att presenteras nedskärningar. Det är den prioriteringen som regeringen och Sverigedemokraterna gör. Vi ser det i en rad olika förslag.

Det är någonting som studenter runt om i landet lägger märke till. De ser hur deras bankkonton ser ut. Det är minus 210 kronor per månad. Det är vad prognosen är för studenter som bor i studentboende. De kommer att gå back med minus 210 kronor per månad.

Det var någonting som uppdagades efter årsskiftet när TV4 meddelade vilka som var vinnare och förlorare av regeringens och Sverigedemokraternas höstbudget för 2026.

Även ensamstående föräldrar och personer som får sjuk- och aktivitetsersättning är förlorare i regeringens och Sverigedemokraternas prioriteringar.

Min fråga till sverigedemokraten är: Varför tycker Sverigedemokraterna och regeringen att studenter ska gå back med 210 kronor per månad? Är det en satsning enligt regeringen?

Fru talman! Precis som inom den ordinarie skolan är det en förutsättning för ett riktigt bra skolsystem att vuxenutbildningen fokuserar på det viktigaste. Kvaliteten och behoven ska alltid komma i första rummet, inte möjligheten att berika sig på verksamheten.

Då är det viktigt att det finns behöriga lärare så att alla studerande får det stöd de behöver för att klara utbildningen. Detta får inte prioriteras ned för att skapa vinstutdelning till ägarna. Vänsterpartiet anser att målet med all utbildning ska vara att ge de studerande den bästa kunskapen. Därför måste marknadsanpassningen stoppas.

Sverige är i dag det enda landet i världen som tillåter obegränsade vinster inom den privata utbildningssektorn, som samtidigt finansieras via offentliga medel. Lagstiftningen i andra länder är betydligt mindre generös mot privata vinstintressen inom utbildningssektorn.

Även om verksamheten inom vuxenutbildningen på många sätt liknar den inom grundskolan och gymnasieskolan yttrar sig marknadslogiken ibland på andra sätt. Sparandet på personal och slimmandet av organisationen är desamma. Men inom vuxenutbildningen finns inte samma förväntan på att heltidsstudier ska betyda att man är på plats hela tiden.

På så sätt kan man spara in på lokaler och personal. Skulle den studerande sedan inte klara av den stora mängden självstudier går det att omregistrera den för att få nya pengar från kommunen för att erbjuda samma undermåliga utbildning en gång till.

Verksamma inom vuxenutbildningen pekar på att den marknadsanpassning som skett gör att kostnaderna har pressats på ett sätt som försämrat kvaliteten inom vuxenutbildningen även där den fortfarande bedrivs i kommunal regi, eftersom den tvingas konkurrera med billigare privata verksamheter.

Marknadsanpassningen innebär också ett resursslöseri när vinster plockas ut från den skolpeng som egentligen är till för undervisningen. Om skolan nu byggt upp ett stort system för kontroll och granskning är det motsatsen som kännetecknar vuxenutbildningen: avsaknad av kontroll och granskning.

I dag är det är bara kommuner och landsting som får vara huvudmän för kommunal vuxenutbildning och kommunal vuxenutbildning som anpassad utbildning. Endast kommuner får vara huvudmän för kommunal vuxenutbildning i svenska för invandrare.

Många kommuner använder sig av upphandling för att lägga ut delar eller hela sin verksamhet på entreprenad. Kommunen behåller dock huvudmannaskapet och därmed det yttersta ansvaret för att utbildningen följer lagar och regler, och utbildningen måste följa hela regelverket för komvux.

Flertalet rapporter från Skolverket och Skolinspektionen visar att kommunerna ofta brister när de upphandlar vuxenutbildning och lägger ut delar på entreprenad. Det kan handla om att ställa tillräckliga kvalitetskrav om vilken undervisningstid som förväntas.

Vänsterpartiet anser att dagens lagstiftning är för svag. I dag har kommunerna inte verktyg eller incitament nog för att kunna granska de verksamheter där man lägger ut vuxenutbildning.

Vi anser att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär att kommunerna har både rätt och skyldighet att göra ägar- och ledningsprövning av utbildningsanordnare som bedriver kommunal vuxenutbildning på entreprenad. Vidare behöver kraven på kommunernas tillsyn öka.

Regeringen bör också återkomma med ett lagförslag som innebär skärpta krav på kommunernas tillsyn av vuxenutbildning som bedrivs på entreprenad.

Fru talman! För Vänsterpartiet är det också viktigt att alla människor har rätt till flera chanser och likvärdiga möjligheter till utbildning. Inköpen av kurslitteratur är en stor ekonomisk börda för många studerande.

Att den som studerar måste köpa sin egen kurslitteratur kan ses som ett avsteg från principen om avgiftsfrihet för utbildningen. För den som läser samma utbildning under tonåren kostar det ingenting. Samtidigt kan det ibland också vara problem att få tag på vissa böcker när de säljer slut i bokhandeln.

Skolbiblioteken köper förstås inte heller in tillräckligt många exemplar av varje bok för att de ska räcka till alla. Om huvudmännen däremot köper in böcker underlättar det även för lärarnas planering, eftersom de vet vilken bok de kommer att arbeta med de närmaste åren i stället för att de måste anpassa sig efter bokförlagens årliga utgivning.

Läromedelsutredningen föreslog att elever inom kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå ska få tillgång till läromedel utan kostnad. Regeringen väljer i stället att lägga fram ett lagförslag som bland annat innebär att huvudmannen kan besluta att lärverktyg som varje elev inom utbildning på grundläggande eller gymnasial nivå, eller inom anpassad utbildning på grundläggande eller gymnasial nivå, har för eget bruk och får behålla som sin egendom ska anskaffas av eleverna själva eller erbjudas mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskostnader.

Vänsterpartiet anser att det behövs en skarpare reglering så att inte kostnader vältras över på de studerande. Därför anser vi att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär att elever inom vuxenutbildning enbart ska förväntas hålla sig med enstaka lärverktyg.

I dagsläget vill vi i Vänsterpartiet yrka bifall till reservation 6, som handlar om skärpt kontroll och tillsyn av vuxenutbildningen, och reservation 12, som handlar om sfi. Där ska vi se legitimerade lärare. Det ska helt enkelt vara kravet när man undervisar inom sfi.

Herr talman! Regeringen verkar strunta i att garantera skydd för personer med funktionsnedsättning i krig eller kris. I regeringens förslag till ny skyddsrumslag vill man nämligen inte att skyddsrummen ska ha tillgänglighetskrav. I en sådan här viktig fråga som handlar om liv eller död riskerar hundratusentals personer med funktionsnedsättning i praktiken att inte få skydd i tid.

Regeringen vet att personer med funktionsnedsättning återkommande drabbas hårdare i krig och krissituationer, inte på grund av sin funktionsnedsättning i sig utan på grund av inte alla delar av samhället i dag är byggda för alla invånare.

Det låter lite som att regeringen vill att det fortsatt ska byggas skyddsrum för människor som de själva, med normerande funktionalitet, och att alla andra helt enkelt ska få lösa det själva.

Min fråga är: Anser regeringen att personer med funktionsnedsättning ska köpa sig egna skyddsrum som är tillgängliga? Vad är det annars tänkt att den här gruppen ska göra i ett skarpt läge vid akut behov av skyddsrum?

Fru talman! Jag kan upprepa det jag sagt om varför Sverige har en nedskuren välfärd, vilket har drabbat skolan, och varför hushållen har och har haft det riktigt tufft ekonomiskt. Det är för att högerpartier i Sveriges riksdag har majoriteten. Hur ska Vänsterpartiet då få igenom någonting som skulle förbättra svensk skola eller göra det lättare ekonomiskt för hushållen? Borgerliga budgetar och lagförslag har gått igenom men inte Vänsterpartiets budgetar och lagförslag. Det är ganska enkel matematik.

Det har sett ut så här över åren för att regeringens partier och Sverigedemokraterna har prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste. Som jag var inne på: Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och andra höginkomsttagare, närmare bestämt de som tjänar över 66 000 kronor varje månad, har fått en skattesänkning på över 6 000 kronor varje månad eller över 70 000 kronor per år. Det är den prioritering regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna har gjort i stället för att säkerställa att barn med funktionsnedsättningar i svensk skola inte får undervisning i en källarvåning av obehöriga lärare, att elevassistenter och speciallärare inte sägs upp mitt i en skolkris, att elever får stödinsatser i tid och att elevgrupperna inte blir större och större.

Vi möttes nyligen av nyheten att tre av fyra som blir sjuka av stress är kvinnor. De jobbar inom välfärden, till exempel i skolan. Ta ansvar någon gång!

Jag ser fram emot att ta del av propositionerna under vårterminen och att ta ställning till dem.

Fru talman! Jag vill förtydliga en sak i den här debatten. Sedan över 15 år tillbaka har högerpartierna haft majoritet i Sveriges riksdag. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inte haft majoriteten. Det är därför det ser ut som det gör runt om i landet.

Nu pratar vi om skolan, men vi kan också titta på hushållens ekonomi. Vi kan titta på klimatambitionerna. Vi kan titta på äldreomsorgen, vården, socialtjänsten och en rad andra områden. Det ser ut som det gör för att regeringens partier tillsammans med Sverigedemokraterna har prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste och att nedmontera välfärden, att göra avregleringar och att privatisera välfärdens verksamheter. Det är därför det ser ut som det gör i Sverige i dag. Det vill jag ha sagt.

Jag går nu över till de olika utredningar och eventuella lagstiftningar som ministern nämnde och som ska förbättra skolans verksamheter. Som jag sa i mitt första anförande är innehållet i flera av utredningarna positivt. Förslagen skulle exempelvis leda till att vi skulle få fler utbildade speciallärare och att fler speciallärare skulle kunna anställas. Man skulle kunna ha fler speciella undervisningsgrupper för att tidigt kunna följa upp och nå ut till de elever som har det allra svårast, bland annat elever med funktionsnedsättningar, och satsa på att få ned frånvaron bland dem genom att införa skolsociala team. Det är positiva förslag. Det var därför jag sa att det är höga ambitioner men i en verklighet där nedskärningarna är de största på 30 år.

Denna högerregering påstår att de gör de största reformerna för svensk skola på över 30 år. Men Sveriges Lärare larmar samtidigt om att det sker nedskärningar över hela landet. Det finns en orsak bakom detta. Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och deras vänner har blivit rikare. Alla andra har fått betala.

De skattepengar som ska gå till barn och unga och arbetare i svensk skola läggs i stället på hög så att de allra rikaste kan roffa åt sig. Höginkomsttagare kan få över 50 000 kronor i månaden i statliga bidrag om de nyttjar lyxrut- och lyxrotbidragen och ISK-sparandets förmåner fullt ut. Vi snackar om över 50 000 kronor i månaden! Det är bidrag höginkomsttagare får för att borgerliga politiker har bestämt att de inte ska behöva betala för sin kakelläggning i köket i Östermalmsvåningen eller för hushållsstädningen och för att de ska slippa betala skatt på det egna sparandet.

Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och andra höginkomsttagare, inklusive ministern själv, som tjänar över 66 000 kronor per månad, har fått en skattesänkning på över 6 000 kronor varje månad – över 70 000 kronor per år – samtidigt som barn med funktionsnedsättningar i svensk skola får undervisning i källarvåningar av obehöriga lärare, elevassistenter och speciallärare sägs upp mitt i en skolkris, elever med NPF-diagnoser som adhd och autism inte får stödinsatser i tid och elevgrupperna blir större och större. Är det här rätt prioriteringar, tycker ministern?

Fru talman! Ministern konstaterar verkligheten, vilken är att alltför många elever inte får tillgång till stödinsatser i rätt tid. Skolan behöver därför bättre förutsättningar för att kunna möta elevernas behov. Regeringen vill därför göra stora satsningar för att utbilda speciallärare. Skolorna ska kunna anställa fler speciallärare, inrätta fler särskilda undervisningsgrupper och öka närvaron för eleverna genom en satsning på skolsociala team.

Fru talman! Det är höga ambitioner i en verklighet där nedskärningarna i svensk skola är de största på 30 år. Regeringen skickar massuppsägningar från Rosenbad till svenska skolor där ute. Det är uppsägningar av speciallärare, specialpedagoger, elevassistenter och lärare. Färdigutbildade speciallärare blir inte ens anställda i den rekordhöga arbetslöshet som är den högsta på 20 år. Elevgrupperna blir också större och större. Sjukskrivningarna bland lärare ökar. Våldet på skolorna eskalerar. Elevernas psykiska ohälsa förvärras något enormt. Det är vad skolorna larmar om, och det är akut.

Jag blir mörkrädd över utvecklingen inom svensk skola. Det krävs ekonomiska resurser för att stävja den här utvecklingen.

Detta konstaterar även rektorerna i grundskolan. Två av tre av dem uppger att de inte får tillräckliga ekonomiska resurser tilldelade för att möta stödbehoven hos elever med NPF-diagnoser. Det kan exempelvis handla om att anpassa skolornas lokaler, anställa personal eller köpa in hjälpmedel. De resurserna läggs i stället på skattesänkningar på miljardtals kronor för regeringen och regeringens rika vänner. Kristersson, Åkesson och deras vänner har blivit rikare. Elever, skolpersonal och vårdnadshavare har fått betala notan.

Ministern konstaterar också att för många personer med funktionsnedsättning fungerar folkhögskolan bättre än andra utbildningsformer. Det hänger bland annat ihop med att folkhögskolan erbjuder mindre studiegrupper, anpassat stöd och flexibla studieupplägg. Det förbättrar individers möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden eller fortsätta till vidare studier.

Frågan är då varför regeringen väljer att dela ut nedskärningsbudgetar till landets folkhögskolor. 90 procent av folkhögskolorna har minskat verksamheten 2023 och 2024. Det har blivit färre lärare, och kurser och utbildningar har lagts ned.

Fru talman! Det är symtomatiskt att ministern över huvud taget inte nämner anpassad skola och utbildning i sitt svar. Elever som läser enligt ämnesområden i anpassad skolform får fortfarande 225 timmar mindre undervisning än vad alla andra elever i svensk skola får. Det är inte bara en detalj i timplanen utan ett besked som år efter år säger att just de elever som ofta behöver mest undervisning och mest lärarnärvaro förväntas klara sig med minst.

När signalen uppifrån är att den här elevgruppen ska ha mindre tid för lärande, hur kan någon då låtsas bli förvånad över att anpassad skola fortfarande ses som omsorg och förvaring snarare än utbildning? Färre lärare är behöriga i den här skolformen – endast 15 procent. När den obligatoriska förskoleklassen infördes stod den anpassade skolan utanför. När garantin för tidiga stödinsatser kom gällde den inte elever i anpassad skolform. Elevantalet i anpassad skola ökar, men lokalerna blir inte fler. Verksamheten flyttas till överblivna utrymmen som aldrig var tänkta som skola. Vi snackar om källarvåningar, vårdcentraler och avskilda korridorer.

Tycker ministern att regeringen tillför tillräckliga resurser till svensk skola så att barn och unga med funktionsnedsättningar kan få en likvärdig skolgång och utbildning?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för den här debatten och även den föregående. Det var väldigt värdefullt att få ha dem. Det är första gången jag har en interpellationsdebatt om frågan om rätten till teckenspråk genom livet, som är något jag har uppmärksammat mer och mer i och med mina kontakter med funktionsrättsorganisationerna, inte minst Sveriges Dövas Riksförbund. Förbundet lyfter upp alla delar och att de behöver inkorporeras i en nationell handlingsplan för att säkerställa att det svenska teckenspråket respekteras och att döva inte exkluderas från samhällets olika delar.

Jag har inte tolkat det som att ministern anser att det svenska teckenspråket är underordnat svenska språket, utan någonstans ger man det ändå det värde som det har. Jag tror att man också behöver titta på att göra det till ett nationellt minoritetsspråk, för att säkerställa att vi inte bara ser det som ett kommunikationsstöd för dessa personer. Det är viktigt att utreda om teckenspråket kan erkännas som ett nationellt minoritetsspråk. Jag tror att det skulle vara viktigt för den här gruppen att känna att den erkänns som en grupp som har ett fullvärdigt språk.

Ja, jag kan absolut återuppta mina frågor om utbildning och dövas inkludering i utbildningsvärlden med ansvarig minister. Därmed vill jag tacka för den här debatten.

Fru talman! Jag har flera saker som jag vill lyfta upp, men jag börjar med Äldreomsorgslyftet. Jag är talesperson för Vänsterpartiet i äldreomsorgsfrågor. Vi har välkomnat Äldreomsorgslyftet, men vi har inte uppfattat det som att regeringen har skickat några signaler till kommunerna och regionerna om att särskilt satsa på det svenska teckenspråket.

Kompetensförsörjningsbehovet kommer att vara enormt framöver för en rad olika språk men framför allt för det svenska teckenspråket. Om man inte kan tala med en omsorgstagare som är döv blir det rent ut sagt diskriminerande. Där undrar jag om regeringen ämnar ge signaler till kommunerna om att inkorporera det svenska teckenspråket i Äldreomsorgslyftet på arbetsplatser. Det var min första fråga.

Min andra fråga är kopplad till utbildning för döva. Jag menade inte att regeringen har gjort en ändring som har lett till att döva barn inte får undervisning på sitt språk eftersom teckenspråk inte omfattas av modersmålsrätten. Så har det varit väldigt länge. Det jag menade var: Ämnar regeringen göra någon regeländring för att se till att det svenska teckenspråket blir en del av modersmålsrätten? Kommer specialskola att göras tillgänglig via fritt skolval, eller är det återigen bara en kommunal angelägenhet? Vilka signaler vill regeringen skicka?

Att Riksgymnasiet i Örebro, som är det enda riksgymnasiet för döva, har en gräns på fyra sökande är också exkluderande. Det krävs minst fyra sökande för att man över huvud taget ska titta på om en sökande får gå ett gymnasieprogram där. En sådan gräns kan vi inte ha.

Skollagen behöver tydliga språkgarantier för att säkerställa att det svenska teckenspråket får samma värde som svenska språket. Också detta kräver att vi har lärare med teckenspråkskompetens och läromedel på teckenspråk. Vad ämnar regeringen göra i denna fråga?

Vi vet att det sker nedskärningar i skolor över hela landet – de största på 30 år – och att behörig personal saknas. Många har flytt från skolan och jobbar med allt annat än det. Hur ska vi locka tillbaka de lärare som har teckenspråks- och dövkompetens till svensk skola? Och hur ser vi till att fler utbildas?

Sedan fick jag inte något svar om vad regeringen tycker om tolktjänstutredningens förslag att samla det allmänna stödet till tolk i arbetslivet hos Arbetsförmedlingen inom ramen för den särskilda insatsen för bidrag till tolk för döva. Det skulle verkligen säkerställa att fler får tolkstöd i arbetslivet.

Vi behöver också höja det statliga lönebidraget så att småföretag kan anställa döva och andra personer med funktionsnedsättning.

Fru talman! Sverige erkände svenskt teckenspråk redan 1981, men över 40 år senare saknas fortfarande en nationell politik som garanterar att döva i dag inte systematiskt utestängs från utbildning, arbetsmarknad, vård, demokrati och rättigheter, trots att rättigheterna finns inskrivna i lagar och konventioner som barnkonventionen och funktionsrättskonventionen. Staten fortsätter att behandla svenskt teckenspråk som ett kommunikationsstöd, inte som det fullvärdiga språk det är. Utifrån denna utgångspunkt har man inte erkänt svenskt teckenspråk som ett nationellt minoritetsspråk.

Ministern säger i dag att regeringen inte har för avsikt att utreda huruvida svenskt teckenspråk bör erkännas som ett nationellt minoritetsspråk. Varför vill regeringen inte se svenskt teckenspråk som ett fullvärdigt språk utan bara som ett kommunikationsstöd?

Utbildning för döva kan inte reduceras till stödåtgärder utan handlar om rätten till språk från tidig barndom och genom hela utbildningssystemet. I dag får döva barn inte undervisning på sitt språk eftersom svenskt teckenspråk inte omfattas av modersmålsrätten. Specialskolan är inte tillgänglig via fritt skolval, och döva ungdomar hindras att gå det gymnasieprogram de själva vill eftersom Riksgymnasiet tillämpar en gräns på fyra sökande och skollagen saknar tydliga språkgarantier. Det råder också brist på både lärare med teckenspråks- och dövkompetens och läromedel på teckenspråk. Allt detta leder till försenad språkutveckling, språkdeprivation och ojämlika livschanser.

Hur ska regeringen säkerställa en likvärdig utbildning oavsett bostadsort och ett utbildningssystem uppbyggt för elever med teckenspråk som förstaspråk?

Arbetslivet är fortfarande utformat efter hörande som norm, vilket är viktigt att adressera nu när arbetsmarknadsministern också är i kammaren. Detta skapar strukturella hinder för döva. Självfinansieringsprincipen, som gör tolktjänst till en kostnad för arbetsgivaren, bidrar till att det inte blir en förändring för döva på arbetsmarknaden. Dessutom halverades nästan tolkstödet för tolk i arbetslivet 2025, vilket har lett till färre tolktimmar, avslag på mötestolkning och arbetsgivare som avstår från att anställa eller inkludera döva. Detta påverkar dövas möjlighet till arbete och långsiktig försörjning liksom deras möjlighet att göra karriär.

Detta är diskriminering och en betydande kompetensförlust för samhället. Ändå är det mycket svårt att påvisa diskriminering då det inte finns lagstiftning gällande diskriminering på grund av språk eller hörsel. DO tar enbart upp fall som handlar om tillgänglighet, inte språk eller hörsel.

Vidare sviktar vård och omsorg när personal saknar teckenspråkskompetens och tolkning inte garanteras, vilket påverkar både patientsäkerhet och självbestämmande.

Ministern säger att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten. Vi i Vänsterpartiet tycker inte att det är tillräckligt. Baserat på den senaste tolktjänstutredningen, som vi var med och tillsatte, vill vi att det allmännas stöd till tolk i arbetslivet samlas hos Arbetsförmedlingen inom ramen för en särskild insats om bidrag till tolk för döva.

Det är även oroande att det statliga lönebidraget för att anställa personer med funktionsnedsättningar har stagnerat.

Hur ska regeringen säkerställa att döva inte diskrimineras på arbetsmarknaden?

Fru talman! Jag vill lämna en sakupplysning. Sedan 2010 har fler fått rätt till LSS-insatser; det har alltså inte bara skett under den här mandatperioden. Färre personer har dock fått rätt till assistans och ledsagning under den sverigedemokratiskt ledda regeringen. Det vill jag tydliggöra.

Ministern har ju under den här debatten väldigt gärna pratat om vad Vänsterpartiet har gjort och inte har gjort. Man kan nästan tro att det är Vänsterpartiet som har ministeransvaret för funktionshinderspolitiken. Det har vi inte, men det ska vi se till att ändra på efter valet i år.

Låt mig gå in på vad Vänsterpartiet faktiskt har gjort.

Vänsterpartiet möjliggjorde en enig riksdag i frågan om förstatligandet av assistansen, men vad har hänt där? Moderaterna stod ju bakom detta under den förra mandatperioden, men vi har inte sett ett enda förslag presenteras.

Detsamma gäller behovsbedömningen. Man behöver se helheten i stället för att ägna sig åt minut- och sekundräkning på det sätt som nu sker i samband med en ansökan om assistans. Inte heller det har vi sett någonting av, trots att det var någonting som man tyckte var otroligt viktigt under den förra mandatperioden, då man ville ha ett tilläggsdirektiv till utredningen. Ingenting har hänt där.

Man tycker att ledsagningen ska åtgärdas med lite fler strategier i stället för en ny lag.

Man pausar inte återkraven, utan man fortsätter att försätta personer med funktionsnedsättning i ekonomisk kris.

Det ser alltså inte så ljust ut med den här regeringen, men förhoppningsvis kan vi ändra på det efter valet den 13 september.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att det är ganska självklart och tydligt att Vänsterpartiet tycker att staten ska ta mer ansvar för att säkerställa att varenda människa med en funktionsnedsättning ska få den LSS-insats eller de hjälpmedel den har rätt till. Det tycker vi ska vara ett statligt ansvar.

Det låter lite som om ministern har frånsagt sig allt ansvar och lägger det på kommunerna och regionerna och som om ingen kan ändra i lagen för att se till att staten tar större ansvar för LSS-insatserna och säkerställer att de fördelas jämlikt över hela landet. Men vi är ju lagstiftare. Jag är en av 349 lagstiftare i Sveriges riksdag. Vi kan ändra LSS-lagen, eller hur? Det kan vi faktiskt göra. LSS-lagen är trasig, vilket jag tryckte på också i mitt första anförande.

Helt uppenbart efterlevs inte LSS-lagens intention att se till att personer med funktionsnedsättning får leva ett liv som alla andra. Det är någonting som inte stämmer när det gäller hur lagstiftningen är utformad, hur den efterlevs och om det finns tillräckligt med resurser för att man ska få den insats man har rätt till. Det kan vi ändra på. Men regeringen har varit helt handfallen. Man har gjort andra prioriteringar. Man har varit snabb med att sänka skatten för sig själva, inklusive ministern, resten av regeringen och Sverigedemokraterna, med cirka 70 000 kronor varje år sedan man tillträdde. Det har varit prioriteringen. Det har kommit fler jobbskatteavdrag som gynnar de allra rikaste. Vänsterpartiet gör andra prioriteringar.

Ministern gick in på vad Vänsterpartiet och den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen har för ansvar vad gäller LSS-lagen och tillgången till hjälpmedel. Jag vill bara poängtera att under 2024 fick 650 av landets drygt 100 000 synskadade personer ledsagning. Bara 650 av landets drygt 100 000 synskadade fick ledsagning! Så är det i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons Sverige under den mandatperiod vi befinner oss i just nu. Det har alltså blivit sämre med den här regeringen.

Jag skulle inte säga att tidigare regeringar har varit handlingskraftiga när det gäller att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får de insatser de har rätt till enligt LSS. Jag tycker att man borde rikta kritik mot tidigare regeringar också, absolut. Men det har ju blivit sämre med den här regeringens politik. De har återigen prioriterat annorlunda och gjort miljardärerna rikare och gett ministern och Jimmie Åkesson en lönehöjning nu efter årsskiftet.

Det är dessa prioriteringar man har gjort, och det är därför jag påtalar avsaknaden av resurser för att säkerställa exempelvis att Emelie får sin ledsagning eller att Patric får sin assistans. Det är den debatten jag vill ha. Vad kan vi göra här och nu för att se till att dessa personer får sina LSS-insatser?

Vad vill regeringen göra i frågan?

Fru talman! Varenda minister i regeringen och varenda riksdagsledamot i Sverigedemokraterna kan välja hur lång tid en dusch får ta eller vilken måltid hon vill äta. Hon kan grilla med familjen, handla eller gå på konsert utan att vara beroende av någons nåd eller barmhärtighet. Men efter snart fyra år vid makten har regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna tagit ifrån personer med funktionsnedsättningar den friheten.

Jag kommer inte att sluta tjata om Patric som har en cp-skada men inte får assistans, bara hemtjänst på kortare besök. Därför tvingas han vara sängliggande 18 timmar varje dag.

Emelie är 24 år, blind och rullstolsburen men får inte ledsagning. Hon får inte bestämma när hon vill flytta hemifrån eller ta en fika med kompisarna på stan. Emelie är helt beroende av sina föräldrar.

Fyraåriga Lian kan inte se, stå, höra eller prata men får ingen assistans. Därför tvingas hennes pappa assistera henne. Han får därmed 19 timmars arbetsdag.

Maria Andersson krävs på över 1 miljon kronor i assistansskulder, trots att det uppenbarligen är Försäkringskassan som har gjort fel. Hon använder sina egna knappa resurser för att överklaga mot en gigantisk myndighet.

I Laholm har man fått vänta i nästan ett och ett halvt år för att få en LSS-bostad. Isabelle, 23 år, möts inte av utbildad personal utan i stället av väktare som övervakar henne i hennes eget hem.

Om varken staten eller kommunen undersöker hur många minuter och sekunder jag eller någon annan person med normerande funktionalitet behöver för att duscha, klä på sig eller gå en promenad, varför ska personer med funktionsnedsättning behandlas på det viset när de ansöker om assistans?

Under nyår och i snöstorm har duktiga personliga assistenter arbetat och gett personlig assistans. Sveriges regering med hjälp av Sverigedemokraterna tackar dem med att skära ned i assistansersättningen så att de får en urusel lön.

I daglig verksamhet lönar det sig inte för personer med funktionsnedsättning att arbeta, för många får inte ens lön. Många arbetar gratis åt en arbetsplats. För dem som får ersättning för sitt arbete kan det handla om 20 kronor per dag, som i Malmö, eller 15 kronor i timmen, som i Huddinge. Det här berör över 40 000 personer som jobbar i daglig verksamhet. De tvättar åt äldreboenden, jobbar i kaféer, tillverkar produkter som sedan säljs eller skottar snö varje dag men får inte rätt till en hederlig lön, semesterersättning eller a-kassa. De får inte heller chansen att gå över till ordinarie arbetsmarknad eller utbilda sig, vilket är tanken med daglig verksamhet enligt LSS.

När det gäller frågan om hjälpmedel: Varför är en elrullstol helt gratis i Östergötland medan den kostar 1 450 kronor plus en årlig avgift på 600 kronor i Värmland? Din adress avgör alltså vad rullstolen kostar.

Människor med funktionsnedsättningar vill inte se några strategier eller stödmaterial här och där, utan de vill att lagstiftningen ska lagas och att resurserna som regeringen ger ska öka, men ingenting händer.

Fru talman! Regeringen är snabb med att ordna skattesänkningar för sig själva och miljardärerna och att lagstifta för att utvisa välfärdsarbetare inom äldreomsorgen och LSS. Tycker ministern att regeringen gör tillräckligt för att LSS-lagens intention ska efterlevas över hela landet? Tycker ministern att regeringen gör tillräckligt för att se till att tillgången till hjälpmedel är jämlik över hela landet?

Herr talman! Jag vill inleda med att prata om regeringens kamp mot de höga matpriserna. Jag tycker ändå att det är enorm skillnad mellan vad regeringen har gjort de senaste åren för att bekämpa de höga matpriserna och vad Vänsterpartiet har gjort. Regeringen har valt att ta en fika med matjättarna. Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har stått i samma talarstol som ministern nu står i och sagt att matkunder helt enkelt får gå och handla mat där det är billigast. Detta är den handlingskraft som regeringen har visat. Vänsterpartiet, däremot, har stridit för att det ska vara straffbart att ta ut oskäligt höga matpriser. Där kan man inte göra någon jämförelse.

Herr talman! Jag fick inte svar på mina frågor om den lilla höjningen av sjuk- och aktivitetsersättningen, den ojämlika habiliteringsersättningen och höjningen och indexeringen av lönebidraget.

Sjuk- och aktivitetsersättningens höjning med 83 kronor från en redan väldigt låg nivå – är den skälig? Habiliteringsersättningen kan skilja sig åt beroende på var man bor i landet, och var man bor påverkar också om man över huvud taget kan få en sådan ersättning. Är det skäligt?

Vi har småföretag som riskerar att gå i konkurs. Det tvingar personer med funktionsnedsättning ut i långtidsarbetslöshet, om nu inte regeringen säkerställer att lönebidraget höjs och indexeras. Vad har regeringen att säga om detta?

Herr talman! Ministern inledde med att redogöra för regeringens så kallade inflationsbekämpning. I den diskussionen vill jag tillägga: Hur påverkar det inflationen att man har sänkt skatten för miljardärerna och miljonärerna eller att man har höjt arvoden och politikerlöner, för både ministern själv och riksdagsledamöterna? Samtidigt har man inte gjort någonting för hushållen, som faktiskt är de som har den största köpkraften här i landet. Det är de som kommer att konsumera, och det är det som bekämpar inflationen. Den satsningen har över huvud taget varit helt frånvarande under den här regeringen.

Men nu, herr talman, börjar saker och ting hända, säger ministern. Ett exempel är den halverade matmomsen, som riskerar att bli ett Icabidrag. Man säkerställer inte att den oligopolliknande marknaden bryts upp och att matjättarna ser till så att matpriserna faktiskt sänks. Det riskerar alltså att bli ett subventionerat bidrag på flera miljarder kronor för Ica och andra matjättar.

Elskatten sänks, påstår ministern. Det stämmer, men den går tillbaka till samma nivå som innan den här regeringen tillträdde. Samtidigt ska den här regeringen tillåta elbolagen att höja sina elnätsavgifter, som många gånger är högre än kostnaden för själva elkonsumtionen. Under tiden ska Vattenfalls vd kunna fortsätta tjäna 1,5 miljoner kronor varje månad.

Att straffskatten för funktionsnedsatta avskaffats är jättebra. Det har vi i oppositionen påkallat många gånger, i många år. Men efter hur många jobbskatteavdrag som gynnar de allra rikaste sker detta? Det var det som var prioriteringen först, inte att avskaffa straffskatten för personer med funktionsnedsättningar. Hur många sådana jobbskatteavdrag behövde tillkomma för att man äntligen skulle komma på att man behövde avskaffa den här straffskatten?

En sak som ministern inte nämner men som slår hårt mot gruppen funktionsnedsatta är priserna på läkemedel. Den 1 juli – samma dag som Ulf Kristersson fick reda på att han hade fått lönehöjning – valde man att höja taket i högkostnadsskyddet för läkemedel. Det innebär att sjuka och funktionsnedsatta får betala mycket mer, flera tusen kronor mer, för läkemedel.

Här står vi och pratar om att personer med funktionsnedsättning är den fattigaste gruppen. De tillhör de fattigaste i Sverige. I högerregeringens och Sverigedemokraternas Sverige går människor med funktionsnedsättning back varje månad.

Med högerpolitiken går en person med intellektuell funktionsnedsättning back med minst 1 700 kronor varje månad eller drygt 20 000 kronor varje år, enligt FUB:s rapport Fångad i fattigdom. Mellanskillnaden betalas inte sällan av deras anhöriga, som i fallet med Ellen, den 47-åriga kvinnan i SVT-programmet Frågan är fri. Hon frågade statsminister Ulf Kristersson hur mycket han tjänade, varpå hon berättade att hon själv får drygt 12 000 kronor före skatt i sjuk- och aktivitetsersättning och därför behöver låna pengar av sin mamma för att få ekonomin att gå runt. Min fråga till ministern är: Ska vi verkligen ha det så här i Sverige 2026?

Herr talman! Den 1 januari höjdes riksdagsledamöternas löner med 2 900 kronor per månad; nu tjänar man 81 400 kronor. Samma dag höjdes även sjuk- och aktivitetsersättningen, men bara med 83 kronor. Nu tvingas personer med funktionsnedsättning att leva på 12 235 kronor i månaden, före skatt, med dagens priser och kostnader.

Ministern säger att människor med funktionsnedsättning ska känna sig trygga med Sveriges socialförsäkringssystem. Denna grupp döms alltså till ett liv i fattigdom och ofrihet bara för att man har en funktionsnedsättning. Hur är detta att leva i trygghet? Hur ska det gå att betala hyran, maten, elräkningen och vinterjackan? Hur ska man ha råd med hjälpmedel, färdtjänst och andra utgifter och kostnader när man får en höjning på bara 83 kronor från en redan låg nivå?

Samma regering som är högst ansvarig för att säkerställa att varenda människa här i landet har råd väljer att höja politikernas löner och att sänka sina egna och miljardärernas skatter. Varför prioriterar den här regeringen och Sverigedemokraterna bort rätten för personer med funktionsnedsättning att ha råd att leva, inte bara överleva?

Ministern säger också att det ska löna sig att arbeta. Det lönar sig inte att arbeta i daglig verksamhet, för personer med funktionsnedsättning får inte ens lön för det arbete de gör. Många arbetar gratis på en arbetsplats. Regeringen och Sverigedemokraterna ser på medan människor jobbar gratis när de har rätt till habiliteringsersättning.

För dem som ändå får ersättning för sitt arbete kan ersättningen ligga på 20 kronor för en hel arbetsdag, som den gör i Malmö, eller 15 kronor i timmen, som den gör i Huddinge. I dagens Sverige får personer med funktionsnedsättning inte betalt för det arbete de gör, eller så får de en mycket låg ersättning. Ersättningen skiljer sig också beroende på var i Sverige man bor.

Detta berör i dag över 40 000 personer som jobbar i daglig verksamhet. De tvättar åt äldreboenden, arbetar i kaféer, tillverkar produkter som säljs och skottar snö, flera timmar varje dag, en till fem dagar i veckan, men har inte rätt till en hederlig lön, semesterersättning eller a-kassa. Varför tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att personer med funktionsnedsättning tvingas arbeta gratis? De får inte heller chansen att gå över till ordinarie arbetsmarknad eller utbilda sig, vilket också är tanken med daglig verksamhet enligt LSS.

Men låt oss inte heller, herr talman, glömma de över 500 000 arbetslösa i Sverige. Vi har den högsta arbetslösheten på 20 år. Många av de arbetslösa har en funktionsnedsättning, som exempelvis Maria Kullmar från Halmstad. Hon fick sin första anställning vid 39 års ålder. Hon har varit långtidsarbetslös och inte fått det stöd hon behövt av en sönderprivatiserad, nedskuren och otillgänglig arbetsförmedling. Äntligen har hon fått anställning som verksamhetsledare på ett kafé, tack vare det statliga lönebidraget. Men nu riskerar arbetsplatser som Marias att gå i konkurs och försvinna på grund av att regeringen inte höjer lönebidraget, som inte har höjts på fem år. Maria riskerar alltså att hamna i långtidsarbetslöshet igen, och småföretag går i konkurs. Det låter som en väldigt dålig arbetslinje, herr talman.

Min fråga är: Vill ministern nämna något om sjuk- och aktivitetsersättningens låga höjning och den ojämlika habiliteringsersättningen, och ämnar regeringen höja och indexera lönebidraget för att företag ska ha råd att anställa personer med funktionsnedsättning?

Fru talman! Vi debatterar i dag hur Sverige ska rusta för framtiden. Det viktigaste rustningsprojektet finns i skolorna, på högskolorna och i vuxenutbildningarna.

Just nu står allt fler människor utan arbete. Vi har en rekordstor arbetslöshet. Många som länge har slitit för att försörja sig hamnar i arbetslöshet när ekonomin bromsar in. Samtidigt lämnar unga grundskolan med ofullständiga betyg eller med endast grundskole- eller gymnasieutbildning och möter en arbetsmarknad där de inte får jobb, och de kan inte flytta hemifrån eller påbörja ett självständigt vuxenliv.

Samtidigt skriker välfärden efter arbetskraft – i vården, i skolan, i äldreomsorgen och i det sociala arbetet. Ett enormt glapp har uppstått mellan människor som vill arbeta och arbetsplatser som desperat behöver personal. När gapet växer växer också den sociala utsattheten. Långtidsarbetslösheten riskerar att bita sig fast. Företag och välfärdsverksamheter får svårt att rekrytera. Regionerna och kommunerna tvingas lappa och laga. Det är en utveckling som Sverige inte har råd med.

Fru talman! Det är dags att använda utbildningssystemet som bryggan som förenar dessa två världar: kompetensbehovet i välfärden och människors rätt till utbildning och egen försörjning.

Vänsterpartiet vill se ett Sverige där utbildning bär välfärden. Människor ska kunna gå från arbetslöshet till utbildning och hela vägen till trygga jobb. Varje region och kommun ska kunna bemanna sin sjukvård, sina skolor och sina omsorgsverksamheter. Politiken ska inte lämna människor att klara sig själva utan bygga vägar in till arbetsmarknaden. Därför satsar vi i Vänsterpartiet på utbildning som lösning. Vi ser det inte som en kostnad eller belastning.

Sverige kommer att sakna tusentals vårdanställda inom bara några år. För att trygga vårdens kompetensförsörjning bygger vi ut läkarutbildningen med 500 platser och sjuksköterskeutbildningen med 1 000 platser fram till 2030. För detta avsätter vi 208 miljoner kronor 2026.

För att fler ska ha råd att studera satsar vi 300 miljoner kronor på kurslitteratur för vuxenstuderande. Det är 300 miljoner mer än regeringen. Det är en avgörande jämlikhetsreform. Ingen ska tvingas avstå från att studera till undersköterska, barnskötare eller elevassistent för att man inte har råd med böckerna.

För att högskolan ska vara tillgänglig för alla satsar vi 10 miljoner kronor på att göra högskoleprovet tillgängligt för personer med funktionsnedsättningar och ytterligare 10 miljoner för att undvika avgiftshöjningar. Det blir totalt 20 miljoner kronor för att säkerställa breddad rekrytering i praktiken, inte bara i teorin.

Fru talman! Människor som står utanför arbetsmarknaden behöver en trygg och tydlig väg in i utbildning. I Vänsterpartiets budget är det en prioritering. Vi vill se ett system som verkligen matchar arbetslösa med de yrken där bristerna är som störst: i välfärden på landsbygden och i kommuner och regioner som år efter år skriker efter personal.

Vi vet att utbildning fungerar. Vi vet att när människor får möjlighet att utbilda sig tar de den. Vi vet också att varje investerad krona i utbildning betalar sig många gånger om genom att människor får en egen försörjning och genom att vårdcentraler, skolor och äldreboenden äntligen kan bemannas.

Fru talman! Slutligen: Det här är inte utgifter. Det är investeringar i Sveriges framtid – i Kiruna, i Ånge, i Olofström och i våra storstäder, förorter och landsbygder. Det är investeringar i unga som behöver en andra chans, i vuxna som vill växla spår och i välfärdens hjältar, både dagens och morgondagens. Vi investerar i människor. Vi utbildar för framtiden och för välfärden över hela landet.

(Applåder)

Fru talman! Det är precis detta jag menar med att den här regeringen konstant fabulerar och vilseleder. Inte ens ni går ju fram med ett konkret språkkrav. Det har äldreministern själv sagt i mediala utspel och presskonferenser. Regeringens egen utredare om ett språkkrav rekommenderade inte heller ett konkret språkkrav, då det skulle leda till att personalbristen i äldreomsorgen skulle öka. Därför går inte regeringen fram med ett lika skarpt förslag om språkkrav som man initialt gjorde. Man vill ju enligt ministern inte spä på de problem som redan finns inom äldreomsorgen med hög personalomsättning och stor personalbrist. Det är det jag menar med att den här regeringen konstant vilseleder.

Jag förstår att det är bekvämt för regeringen att inte avvika från det Sverigedemokraterna vill att regeringen ska göra, vilket är att hänvisa alla problem, allt från äldreomsorgens utmaningar till den rekordhöga arbetslösheten, till att de är invandrarnas fel. Att pensionärerna inte har råd att handla mat eller köpa sina mediciner är invandrarnas fel. Att vi har beställningsmord bland unga är också invandrarnas fel. Alla problem ska hänvisas till invandrare.

Jag förstår att regeringen har fått ett beställningsjobb från Sverigedemokraterna att hänvisa alla politiska förslag till att attackera invandrare. Just nu utvisas de som jobbar inom äldreomsorgen på löpande band, när de är en del i att bära upp välfärden på exakt samma sätt som alla andra. Det är ovärdigt, tycker jag.

Fru talman! Jag vill att äldreministern svarar på min fråga. Jag börjar bli lite trött på att ha återkommande interpellationsdebatter med äldreministern men också med andra ministrar i den här regeringen som vägrar att svara på frågan och som älskar att fabulera i debatterna och vilseleda dem som lyssnar och tittar på oss här. Man kan nästan tro att ni har gått en retorikkurs hos Trump, för det är det ni sysslar med dag in och dag ut i den här kammaren.

Vi i oppositionen är ju här för att utkräva ansvar av den här regeringen. Då tycker jag, fru talman, att den här regeringens alla ministrar måste börja svara på våra frågor.

Det är inte okej att äldreminister Anna Tenje anklagar mig för att inte presentera något förslag i den här debatten. Hela interpellationen om en haverikommission preciserar allt från de urusla arbetsvillkoren och resursbristen till vinstjakten inom äldreomsorgen. Det är en rad olika förslag i det samlade förslaget om en haverikommission i äldreomsorgen som jag vill debattera här och nu med äldreminister Anna Tenje, för folk där ute vill veta: Vill ni utreda äldreomsorgen på riktigt, eller vill ni plocka och ta av det som passar er just nu?

Jag förstår att den här regeringen tycker att språkkrav i äldreomsorgen är den bästa politiken just nu, för ni är ju beroende av Sverigedemokraterna. Den här regeringen är beroende av det största partiet i det här regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna, som gärna vill hänvisa till att alla samhällsproblem skulle vara invandrares fel och vill utmåla det som att äldreomsorgens alla brister skulle kunna åtgärdas med mer språkträning.

Det är en del av det här. Vi ska satsa på språkkompetensen i äldreomsorgen. Vi ska satsa på alla språk, för alla språk kommer att behövas. Det kommer att behövas svenska och andra språk, för gruppen äldre har blivit mer och mer etnifierad. Vi kommer att behöva alla språk. Men det är inte bara den satsningen som krävs. Vi behöver andra satsningar också, eller hur? Det är det jag vill diskutera i den här debatten. Jag förstår att det är bekvämt att hänvisa alla samhällsproblem, som äldreomsorgens utmaningar, till invandrare. Men det är att vilseleda och fabulera. Jag tycker att vi ska hålla oss till sakpolitiken.

Det är därför jag vill ha svar på min fråga om Vänsterpartiets förslag om en haverikommission som handlar om en parlamentarisk utredning där hela Sveriges riksdag är representerad för att komma till rätta med alla problem som vi har i äldreomsorgen.

Tolv personer har dött på grund av de brister vi ser i arbetsmiljön inom hemtjänsten. Fem personer larmade om stroke men fick inte hjälp i tid. Hur ska språkträning hjälpa de människorna? Det var ju inte fråga om att det skulle vara svenska språket som ledde till att de inte fick hjälp i tid när de larmade, utan det var för att det är brist på personal. Det är på grund av det inhumana tidsplaneringssystemet med minutstyrning. Det är de förslagen som vi vill diskutera i kammaren.

Återigen: Jag vill ha svar på frågan med utgångspunkt i det jag har lyft upp i interpellationen om en parlamentarisk kommission. Vill äldreministern tillsätta en sådan, ja eller nej?

Fru talman! Vad skulle resultatet bli om Sverige faktiskt tillsatte en parlamentarisk utredning för äldreomsorgen och därefter gjorde det som behövs?

Undersköterskan Therése skulle inte längre behöva stå där, med full blåsa, och fundera på när hon får nästa toalettpaus medan hon stressar mellan brukare i hemtjänsten. Hon skulle kunna andas. Om Roger, 79 år, absolut inte vill duscha på onsdagsmorgonen kan han göra det på eftermiddagen, eller på torsdagen, för både han och Therése vet ju att det är hon som kommer tillbaka då.

Tänk hur Rogers dotter Anneli skulle känna då – att hennes pappa själv får bestämma över sin dag igen. Han slipper stress, och hon slipper kliva in och ta ansvar för hans hygien mitt i sin lärarroll. Hon kan lägga fokus på sina elever och sitt liv, inte på att vända upp och ned på sin kalender för att rädda tryggheten för sin pappa, därför att minutstyrningen, detta avhumaniserande system där varje sekund räknas men aldrig människan, är avskaffat.

Vårdbiträdet Sandra skulle inte längre starta sitt arbetspass klockan 7 och sluta 21.30 efter att ha tillbringat fyra fem obetalda timmar i en busskur mitt i ingenstans eller i ett personalrum. Hon skulle kunna vara hemma när barnen vaknar och när de ska sova, därför att delade turer – dessa fullständigt orimliga arbetspass – är avskaffade.

Undersköterskan Fatima skulle jobba en 33-timmars arbetsvecka på en heltidstjänst, med bibehållen lön. Hon får tid med sin familj, tid för återhämtning och tid för livet. Hon har fler kollegor omkring sig, inte färre. Hon har färre långtidssjukskrivna kollegor och färre samvetskval för att hon tvingas välja mellan att svara på ett larm om misstänkt stroke eller ge insulin i tid. Hon är mindre stressad och gladare, och framför allt känner Fatima att hon räcker till, därför att arbetstidsförkortning och högre bemanning har blivit verklighet.

Agneta, som väntar på besök, mår också bättre. När Fatima kommer frågar hon alltid hur Agneta mår, och det finns tid att lyssna på svaret. Fatima vet exakt var Agnetas mediciner står och vilken kaffekopp hon föredrar. Agneta slipper upprepa sig gång på gång för nya ansikten. Kontinuiteten gör att hon vågar slappna av och känna sig trygg i sitt eget hem. Det finns tid för både vård och omsorg men också för att bläddra i fotoalbumet och prata om barnbarnen som hon är så stolt över.

Och så har vi vårdbiträdet Abdi. Han hör till dem som länge haft en av Sveriges lägsta medianlöner – 23 600 kronor i månaden – men när äldreboendet där han jobbar återtas i kommunal regi förändras allt. Hans lön höjs, och han behöver inte längre välja mellan en tandläkartid och vinterkläder åt barnen. Pengarna räcker till båda sakerna och lite mer därtill. Abdi får också en tillsvidareanställning. Han börjar tänka framåt – kanske ska han vidareutbilda sig till undersköterska. Chefen uppmuntrar honom, och utbildningen kan dessutom göras på arbetstid. Plötsligt känns det inte bara som en dröm utan som att en dörr faktiskt står på glänt – en väg vidare, en utveckling som är hans.

Fru talman! Det är detta jag önskar för våra äldre, för deras anhöriga och för arbetare som bär hela välfärden på sina axlar. Och jag tror faktiskt att regeringen också önskar det. Därför måste jag ställa frågan igen: Kan äldreminister Anna Tenje tänka sig att tillsätta en parlamentarisk utredning så att hela Sveriges riksdag tillsammans kan utreda och åtgärda hela äldreomsorgen?

Fru talman! Jag ska försöka hålla det här anförandet ganska kort eftersom mitt förra anförande drog ut på tiden. Jag är tuff i debatterna, men jag försöker att vara en snäll kollega!

Fru talman! Sverige står inför en av vår tids största välfärdsutmaningar, nämligen personal- och kompetensförsörjningen i vård, skola och omsorg. Vi kan bygga hur många vårdplatser som helst och lova hur mycket trygghet som helst, men utan människor som utbildar sig och stannar kvar inom välfärdens yrken faller hela systemet.

Med närmare 600 000 arbetslösa i Sverige måste vi i politiken börja använda de verktyg vi har för att göra det möjligt för fler att utbilda sig, ta jobben och vilja stanna kvar inom välfärden. Ett av de verktygen är studiemedelssystemet. Det är inte bara en finansieringsmodell för högre studier utan ett av de mest kraftfulla styrmedel vi har för att påverka personal- och kompetensförsörjningen.

Vänsterpartiet tar detta på allvar. Därför föreslår vi en rad konkreta satsningar för att göra välfärdens utbildningar mer attraktiva och mer tillgängliga.

För det första vill vi utöka antalet studieplatser både på läkarutbildningen och på sjuksköterskeutbildningen. Det kommer att kräva resurser i form av studiemedel, och därför avsätter vi 76 miljoner kronor för att fler ska kunna ta steget och utbilda sig till välfärdsyrken. Vi vet att Sverige desperat behöver det.

För det andra vill vi använda studiemedelssystemet smartare. I dag står många mindre och glesbefolkade regioner inför akut personalbrist inom vården och omsorgen. Därför vill Vänsterpartiet införa möjligheten för vårdutbildade som väljer att bo och arbeta i de här regionerna att skriva av sina studieskulder. Det är ett konkret sätt att rikta utbildad personal dit behoven är som störst, och vi avsätter 39 miljoner kronor för detta.

För det tredje har även andra välfärdsyrken stora kompetensutmaningar. Biblioteken är en demokratisk infrastruktur, men det råder brist på utbildade bibliotekarier på många håll i landet. Därför vill vi bygga ut bibliotekarieutbildningen och avsätter 5 miljoner kronor för det.

Slutligen, herr talman: Vi avvisar regeringens så kallade effektivisering av det högre bidraget i studiemedelssystemet. Vi anser inte att det är en effektivisering utan en nedskärning – en nedskärning som riskerar att slå hårt mot människor som redan kämpar ekonomiskt och ofta studerar till just de yrken som välfärden är beroende av att människor arbetar inom.

Sammanfattningsvis satsar Vänsterpartiet 320 miljoner kronor mer än regeringen på studiemedel och utbildningsplatser. Vi ser nämligen studiemedelssystemet som en strategisk investering och inte som en kostnad.

Herr talman! Om vi vill ha fler sjuksköterskor och läkare och fler inom andra viktiga välfärdsprofessioner måste politiken göra det möjligt. Det behövs inte fina ord och symboliska insatser utan riktiga förbättringar av människors ekonomiska förutsättningar för att studera och arbeta där samhället behöver dem. Det gör Vänsterpartiet.

Jag yrkar bifall till reservationen.