Olle Thorell (S) om Internationellt bistånd genom multilaterala organisationer

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservationer 1 och 6 i betänkandet.

Det multilaterala biståndet är en bärande del av Sveriges internationella arbete för hållbar utveckling, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter, bland mycket annat. Genom kärnstöd till FN-organ och andra multilaterala organisationer har Sverige i decennier bidragit till att bygga starka, transparenta och effektiva institutioner i länder som kämpar mot hunger, sjukdomar, konflikter och klimatkrisen.

Kärnstöd till FN är en finansieringsform som gör det möjligt för organisationerna att planera långsiktigt, agera snabbt i kriser och anpassa insatser efter skiftande behov. Det är effektivt och strategiskt och ger dessutom Sverige inflytande i organisationerna. Det kräver ansvarstagande, men det ger också genomslag för svenska prioriteringar som jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Sverige har länge varit ett föredöme genom att ge stora, stabila och långsiktiga kärnstöd. Detta innebär att beslutet från regeringens sida att minska kärnstöden med närmare 2 miljarder kronor är särskilt beklagligt. Att regeringen sedan i strategin tonar ned tidigare uttalade ambitioner om att aktivt begränsa kärnstöden är förstås välkommet, men det räcker inte med nyanserade formuleringar. Neddragningarna är redan gjorda, och de får konsekvenser.

Särskilt svårt att förstå är att regeringen helt avvecklar kärnstödet till UNDRR, det vill säga FN:s organ för katastrofförebyggande arbete, i en tid av ökande klimatrelaterade katastrofer. Det förebyggande arbetet är redan gravt underfinansierat och borde snarare förstärkas. Det är också svårt att se logiken i att skära i stödet till UNFPA och Globala fonden inför nya fleråriga avtal – eller att helt avsluta stödet till Unaids, en nyckelaktör i arbetet med sexuell och reproduktiv hälsa – inte minst nu i skenet av USAID:s nedläggning och de konsekvenser det får i södra Afrika och i andra delar av världen.

Regeringen talar om att biståndet ska värna svenska intressen. Det är klart att vi ska försöka värna svenska intressen i allt det vi gör. Men vilka intressen, och på vilket sätt? Vi socialdemokrater menar att Sverige alltid har haft ett upplyst egenintresse av att bidra till en stabil, rättvis och hållbar värld. Det är ett intresse som bygger på solidaritet, jämställdhet, demokrati, respekt för folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

När biståndet sänks under enprocentsmålet samtidigt som politiken för global utveckling har avskaffats och Agenda 2030-arbetet nedprioriteras sviker regeringen inte bara våra åtaganden utan också världens mest utsatta människor. Det är särskilt allvarligt i en tid då det internationella biståndet står inför sin största kris på decennier. Med Donald Trump i Vita huset ser vi hur USA kliver bort från den multilaterala arenan. USAID, som länge var en av världens största givare, monteras nu ned i snabb takt. Konsekvenserna är förödande och mycket tydliga.

I Sydafrika tvingas kliniker stänga, och hiv-patienter i Sydafrika, Uganda och andra hårt drabbade länder blir utan sin medicin. I Nigeria står tiotusentals människor utan behandling. I Tigrayregionen i Etiopien har miljontals förlorat tillgång till matbistånd. Det här är bara några exempel. Beräkningar visar att uppåt 34 miljoner människor riskerar att dö till följd av beslutet. 34 miljoner människor! Det är alldeles oerhört.

När en aktör som står för runt 40 procent av det globala humanitära biståndet drar sig tillbaka krävs ledarskap av andra. Sverige har historiskt varit en sådan ledande röst, men i dag ser vi en regering som drar ned på biståndet, vänder bort blicken och fokuserar mer på regionen än på de globala utmaningarna och abdikerar från det ansvar och den roll som vi tidigare har burit med stolthet.

Vi ser hur den svenska regeringen blir en del av det internationella sluttande planet. Det är ett plan där man skär i biståndet, har frångått enprocentsmålet och rört sig raskt i en riktning som snart riskerar att placera Sverige under 0,7 procent av bni till bistånd. Det är en anständighetens gräns som FN har satt för rikare länder. Det vore ett historiskt svek om Sverige hamnar under den anständighetens gräns. Vi är faktiskt ett av världens rikaste och mest framgångsrika länder, även om vi förstås också har utmaningar.

När vi socialdemokrater får tillbaka regeringsmakten kommer vi att återställa biståndet steg för steg tillbaka till enprocentsnivån. Vi vill att Sverige ska vara en förebild och ett föredöme, inte ett rikt land bland många andra rika länder som vänder ryggen åt de globala utmaningarna.

Vi beklagar att regeringen fortsätter att prioritera ned det multilaterala arbetet. Det drabbar de mest fattiga och utsatta människorna i världen, och det är ett svek mot de värderingar som Sverige tidigare har stått för och varit stolt över i internationella sammanhang. Därför reserverar vi socialdemokrater oss, och därför kommer vi att fortsätta att kämpa för ett bistånd som är principfast, generöst, behovsstyrt och internationellt respekterat.

Herr talman! Jag vill tacka snälla Katarina Tolgfors för att hon ger mig chansen att berätta om alla nya idéer och funderingar som Socialdemokraterna har om att utveckla biståndspolitiken. Den behöver nämligen utvecklas. Världen förändras. Tiderna ser annorlunda ut. Behoven är stora i världen. Och hur man skapar ett effektivare och bättre bistånd som ger ännu mer pang för skattepengarna är förstås av intresse för oss.

Vi vet att biståndet inte kommer att lösa världens alla problem. Även om vi skulle ge 5, 7 eller 10 procent av bni – vilket vi inte har några planer på att göra – skulle det ändå inte lösa världens alla problem. Bistånd är en del i det maskineri som kan lyfta upp fattiga länder och utsatta människor ur utsatthet och fattigdom. Men det är inte det enda verktyget.

Handel är jätteviktigt. Det är positivt att regeringen vill hitta synergieffekter mellan handel och bistånd och se till att det finns företagande, entreprenörskap och framtidshopp i fattiga länder, så att de kan försörja sig själva.

Man behöver hitta nya finansieringskällor. Det ska inte bara vara statliga skattepengar som finansierar. Det finns också privata medel, organisationer och stiftelser, som Gates Foundation. Det finns massvis med privata initiativ och rika oligarker där ute som ägnar mycket tid åt att ge bort sina pengar.

Sverige måste vara engagerade och se till att vi kan få utväxling på de insatser vi gör också med andra finansieringar.

Det handlar även om regleringar av internationell handel och denna galenskap med tullar som förstör ekonomier världen över. Alla sakerna hänger ihop.

Vi menar dock att biståndet är en viktig del. Vi är flexibla, nytänkande och innovativa. Men vår ryggrad är inte flexibel när det gäller enprocentsnivån. Vi tycker att den ska vara en styråra för svenskt bistånd.