Katarina Tolgfors (M) svarade Olle Thorell i en replik om Internationellt bistånd i debatten ”Protokoll 2024/25:51 Måndagen den 16 december” den 16 dec 2024.
Olle ThorellS· i en replikTack, Katarina Tolgfors, för möjligheten att fortsätta debattera de här viktiga frågorna! När det gäller enprocentsmålet upprepar Katarina Tolgfors talepunkter och oneliners som vi hör Benjamin Dousa upprepa ofta - men…Fru talman! Biståndspolitiken är på väg åt fel håll. Regeringen har övergivit enprocentsmålet, och Sverige riskerar till och med att om några år hamna under FN:s rekommenderade nivå för utvecklade länder på 0,7 procent.
Sverige vänder blicken bort från de allra fattigaste och mest utsatta länderna i världen, till exempel Burkina Faso, Mali, Kambodja och Sydsudan. Man har avslutat det bilaterala biståndssamarbetet i länder där konflikter, extrem fattigdom, demokratisk tillbakagång och klimatförändringar slår allra hårdast.
Sverige vänder också blicken åt ett annat håll när humanitära kriser med oerhörd kraft slår mot länder som Sudan, Jemen, östra Kongo, Syrien och Myanmar.
Vi i den här riksdagen är eniga om stödet till Ukraina, men det får inte vara ett alibi för att bortse från andra kriser.
Stödet till civilsamhällets organisationer som förmedlar bistånd ut till världen har skurits ned och kastats in i en oreda av sällan skådat mått.
Regeringen bryter i den här budgeten också helt medvetet mot OECD-Dacs regler, som bestämmer vad som får räknas som bistånd. Det här underminerar Sveriges trovärdighet som biståndsgivare.
Sveriges engagemang i Guatemala ligger också i vågskålen. Guatemala är ett land där vi äntligen ser en ljusning efter år av auktoritärt styre och korruption. Folket där har valt en regering som vill bekämpa korruptionen och stärka demokratin. Att ens överväga att lämna Guatemala nu, precis när stödet behövs som mest, vore ett allvarligt misstag som jag hoppas att regeringen inte begår.
Ett annat felsteg är att regeringen alltmer låter biståndet styras av snäva svenska egenintressen i stället för av ett upplyst egenintresse. Ett upplyst egenintresse innebär att vi inser att vår säkerhet och vårt välstånd bygger på en rättvis och hållbar värld. Det handlar om att sätta de fattigaste och mest utsatta människornas behov och rättigheter som utgångspunkt och i centrum i stället för kortsiktiga svenska vinster.
Regeringen har också valt att inte fortsätta arbetet med en feministisk utrikes- och biståndspolitik, en politik som tar ett helhetsgrepp för att stärka kvinnors och flickors rättigheter och ge dem makt över sina liv och möjlighet att bidra till sina samhällen.
Biståndet behöver också bli bättre på att skydda barns rättigheter. Biståndet kan ju vara skillnaden mellan att ett barn går i skolan och att ett barn tvingas arbeta. Biståndet kan förebygga barnäktenskap, könsstympning och sexuellt våld.
Vi socialdemokrater menar att biståndet också behöver vara en kraftfull motor för att stärka arbetstagares rättigheter. Det handlar om sjysta löner, trygga arbetsvillkor och kamp mot trafficking och exploatering. Det är rättigheter som inte bara stärker individer utan också lägger grunden för mer stabila och rättvisa samhällen. Det är klart att handel och företagande är viktigt, men vi anser att regeringen bortser från arbetstagarnas perspektiv i att bygga välstånd och hållbar tillväxt.
Jag skulle kunna tala mycket längre om alla de här sakerna, men jag vill också hinna med att säga något om förändringen av biståndet till Palestina.
Innan jag går vidare vill jag tydliggöra att vi socialdemokrater i sedvanlig ordning avstår från att rösta gällande själva budgetyrkandet. Men vi yrkar bifall till våra reservationer 1 och 2 gällande nedläggningen av PGU och hur regeringen förhåller sig till OECD-Dacs regler.
Gällande Israel-Palestina har Sverige under lång tid varit en stark förespråkare internationellt för folkrätten, för mänskliga rättigheter och för en tvåstatslösning i IsraelPalestina-konflikten. Sverige har haft en balanserad hållning.
Vi socialdemokrater har fördömt Hamas fruktansvärda terrordåd den 7 oktober och samtidigt stått upp mot de folkrättsbrott som Israel har begått.
Sverige har genom åren stöttat organisationer som al-Haq, al-Mezan Center for Human Rights och Palestinian Centre for Human Rights. Det här är organisationer som dokumenterar brott mot folkrätten, mot internationell lag och mot de mänskliga rättigheterna oavsett vem som står bakom dem, om det är Israel eller palestinier.
Nu drar regeringen tillbaka stödet till de här organisationerna. Det är organisationer som har gjort ett oerhört krävande och viktigt arbete med att föra fram bevis till den internationella rättskipningen i form av ICC och ICJ. Det är kortsiktigt och historiskt ansvarslöst att dra tillbaka det stödet. Ett annat exempel är att när Sidachefen besökte Israel och Palestina under tre dagar förra veckan träffade han inga som helst palestinska organisationer.
Man drar samtidigt tillbaka stödet till organisationen Defence for Children International i Palestina, som är en systerorganisation till Rädda Barnen. Denna organisation gör det viktiga arbetet med att dokumentera och besöka palestinska barn som fängslats på Västbanken under omänskliga förhållanden. Det handlar ibland om barn så unga som 12 år. Det ska Sverige inte längre vara med och bidra till.
Man tar även bort stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det är ett program som sedan början av 2000-talet ser till att mer än 2 000 internationella observatörer - en del faktiskt före detta riksdagsledamöter - övervakar hur civila behandlas på Västbanken. De skyddar palestinska barn på väg till skolan så att de inte ska behöva utstå trakasserier, spottas efter, misshandlas eller tvingas stanna hemma från skolan. Att försvaga eller helt ta bort stödet till det programmet är att vända de mest utsatta ryggen.
Regeringen verkar dessutom helt ha missförstått och underskattat betydelsen av stödet till UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.
Fru talman! Man kan fråga sig hur regeringen kan vara så strategiskt naiv. Hur kan man undergräva Sveriges trovärdighet som en röst för folkrätt och mänskliga rättigheter på det här sättet? Det är också ett direkt hot mot Sveriges rykte som konstruktiv, balanserad aktör i den här konflikten. Att inte stå upp för ICC och ICJ, som ju är grundpelarna i internationell rättskipning, är ett svek mot Sveriges tradition. Att regeringen dessutom inte kan göra annat än mumla när frågan kommer om Netanyahu skulle gripas om han satte sin fot i Sverige är ytterligare ett tecken på detta.
Fru talman! Vi socialdemokrater är tydliga med att Sveriges bistånd ska utgå från de mest utsattas behov och rättigheter. Det rättighetsbaserade biståndet måste återställas, och Sverige behöver en politik som bygger på att vi är solidariska, bekämpar fattigdom och orättvisa och skapar möjligheter för dem som drabbas hårdast av konflikter, klimatkriser och ojämlikhet. Socialdemokraterna vill se en biståndspolitik som står upp för barns rättigheter, stärker kvinnors och flickors inflytande och arbetar för sjysta villkor för världens arbetstagare.
Vi vill återinföra en politik för global utveckling, PGU, som var den samlande kraft som gjorde att handel, klimat och bistånd tillsammans bidrog till en hållbar global utveckling. Vi står fast vid principen om ett upplyst egenintresse där vi säger att en jämlik värld är tryggare för oss alla.
Vi socialdemokrater står fast vid enprocentsmålet. Vi är stolta över att Sverige länge varit ett föredöme i världen vad gäller generositet och solidaritet, och när vi återtar regeringsmakten kommer vi stegvis att återställa enprocentsnivån.
Fru talman! Den här debatten handlar egentligen inte bara om biståndspolitik. Den handlar om vilket Sverige vi vill vara. Ska vi vara ett Sverige som står upp för rättvisa, solidaritet och internationell lag, eller ska vi vara ett Sverige som sviker när det gäller? Jag vet vilket val vi socialdemokrater gör.
(Applåder)
Fru talman! Ledamoten Olle Thorell har någonting som jag faktiskt inte har, och det är en portmonnä med en aldrig sinande kassa för olika statliga utgifter.
Vi ser att behovet i världen är stort, men samtidigt är ju inte de medel svenska staten förfogar över oändliga. Jag har alltså en fråga till ledamoten Thorell: Hur och på vilket sätt garanterar en större biståndsbudget och gamla avdankade biståndsmetoder att man kan möta en snabbt föränderlig värld där man kanske måste titta på nya strategier och sätt att möta dagens utmaningar för att bekämpa fattigdom och lindra nöd? Jag skulle uppskatta väldigt mycket om ledamoten kunde ge några konkreta exempel på detta.
Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för möjligheten att fortsätta debattera de här viktiga frågorna!
När det gäller enprocentsmålet upprepar Katarina Tolgfors talepunkter och oneliners som vi hör Benjamin Dousa upprepa ofta - men tyvärr inte i den här kammaren då han inte kan vara med i debatten. Det sägs bland annat att behoven är oändliga men att Sveriges statsbudget är ändlig. Ja, så är det ju. Och solen är gul och varm och går upp åt ena hållet och ned åt andra hållet. Det stämmer också. Men det är ju så fiffigt med enprocentsmålet att just eftersom behoven i världen är stora har vi kommit överens om en nivå som är en andel av vårt välstånd. Det gjorde vi för över 50 år sedan för att inte hamna i populistiska debatter om att ett visst behov i Sverige är mycket viktigare än någon utlänning någon annanstans som vi inte träffar eller känner och inte har direktkontakt med.
För att slippa ha en populistisk vulgärdebatt bestämde vi för över 50 år sedan att vi ska avsätta en hundradel av vårt välstånd till fattiga och utsatta ute i världen. Jag är stolt över det. Jag tycker att det är bra. Jag har ingenting emot att Sverige är bäst i världen på att vara generöst och solidariskt med andra länder. Det är Sverigedemokraterna och Moderaterna som har problem med att vara så generösa.
Vad gäller avdankade metoder och att vi ska återgå till allt som det var tidigare hoppas jag kunna återkomma i min andra replik, för vi socialdemokrater vill verkligen också reformera biståndet. Det behöver förändras i en föränderlig värld och tid, men det står inte i motsats till hur generösa vi vill vara.
Fru talman! Jag hörde inte ett enda konkret svar på hur ett enprocentsmål garanterar att man bättre och mer effektivt möter världens utmaningar som de ser ut i dag. Jag skulle uppskatta om jag kunde få åtminstone ett eller två konkreta besked om det.
Jag vill upplysa ledamoten Thorell om att enprocentsmålet under den socialdemokratiska regeringen ju gjorde att biståndsbudgeten låg på en lägre nivå än den gör i dag. Det är bara att titta på statistik som visar detta.
Jag skulle också vilja återkomma till att det inte alltid handlar om hur mycket pengar som avsätts. Alla här inne som någon gång varit kommunpolitiker eller regionpolitiker - jag gissar att det är några stycken - vet ju att lösningen inte alltid är mer pengar. Det handlar snarare om hur man gör, att man har tydliga mål som kan följas upp och att man vet att man träffar rätt.
Återigen, ledamoten Thorell: Vi låtsas att vi har ett enprocentsmål. Vilka strategier använder man, och på vilket sätt bidrar de till att säkerställa att man når fler, hjälper fler, bekämpar fattigdom och ser till att länder kan stå på egna ben och utvecklas?
Fru talman! Hela poängen är att det inte finns någon motsättning mellan effektivitet och storlek. Jag känner mig jättetjatig som säger detta, men det finns ingen sådan motsättning. Inget blir mer effektivt av att det blir mindre, eller större för den delen. Men det är klart att man kan göra mer för mer pengar. Det är ett faktum som jag tror att kommun- och regionpolitiker också känner igen.
Om det till exempel skulle finnas 180 miljoner kronor mer till utvecklingsforskning via Vetenskapsrådet, som regeringen tog bort förra året, skulle man kunna göra mer utvecklingsforskning som kan vara fattiga och utsatta människor till gagn. Då skulle man via forskning och vetenskapliga metoder kunna ta reda på vad som faktiskt är effektivt och hur man bäst bekämpar fattigdom.
Det där tog regeringen bort med ett pennstreck - 180 miljoner. 600 forskare skrev protesterande debattartiklar i Aftonbladet. Jag tror aldrig jag har sett så många skriva under en och samma debattartikel.
Det är klart att det märks om det blir mindre pengar. Men det är också klart att vi ska vara så effektiva det bara går med de pengar som finns. Det finns ingen motsättning däremellan.
Vad gäller att reformera och utveckla biståndet har vi socialdemokrater i dagarna gått ut med ett brev till biståndsorganisationer och andra intresserade om att vara med och bidra till en reformagenda 2.0, en socialdemokratisk reformagenda. Vi ser nämligen i pandemins spår och när världsordningen förändras i och med Rysslands ockupation av Ukraina att fattigdom, polarisering och klyftor skenar i världen. Då behövs det en ny politik. Det kommer vi att ta ansvar för att formulera.
Fru talman! Jag reagerade på ett stycke i Olle Thorells anförande om att Sverige och regeringen har frångått den feministiska utrikespolitiken. Gott så! Det stämmer. Men i samma stycke anförde Olle Thorell att vi inte heller står upp för kvinnors och flickors frihet och egenmakt.
Just den biten är ett prioriterat tematiskt område i reformagendan. Det står uttryckligen att det är en av regeringens och Sveriges prioriteringar. Och vi har bistånd som går till att främja just det. Vi har bistånd som går till att hjälpa kvinnor att överleva graviditeter och förlossningar och till utbildning för flickor. Vi har bistånd som går till att öka kvinnors och flickors deltagande i den digitala miljön, bistånd som går till att motverka våld mot och förtryck av kvinnor, bistånd som går till att hjälpa kvinnor att öka deltagandet i politiken med mera.
Jag undrar om Olle Thorells mening är att vilseleda genom att påstå att regeringen och Sverigedemokraterna inte står upp för kvinnors och flickors frihet och egenmakt och inte heller har bistånd eller politik på det området. Det stämmer nämligen inte.
Fru talman! Det här replikskiftet känns som en déjà vu. Jag vet att vi har haft det tidigare; vi har talat om att det väl är bra att regeringen ändå ägnar sig åt en del jämställdhetsarbete. Och det är klart att det är bra. Det är väl jättebra.
Men regeringen har skrotat den feministiska utrikespolitiken, och den var mer än bara enskilda projekt. Den var mer än en påse pengar som går till bistånd någonstans. Den var en helhetssyn, ett tankesätt om att förändra vår utrikes- och biståndspolitik så att perspektivet på feminism och genderfrågor skulle genomsyra all utrikes- och biståndspolitik. Det gör det inte längre.
Regeringen har lagt ned medlingsnätverket för kvinnor, som FBA hade, utan att göra någon utvärdering av det. Regeringen ser inte längre till att ambassaderna ute i världen har i sina instruktioner att inkorporera det feministiska perspektivet i allt sitt arbete. Det finns inte längre. Då prioriterar man annorlunda. Och då blir det mindre pang för pengarna. Det blir mindre feminism.
Det förvånar väl inte mig att Sverigedemokraterna vill ha mindre feminism, men man ska inte låtsas som att det är likadant som innan man lade ned den feministiska utrikespolitiken. Det är givetvis bra att man arbetar med jämställdhet och att det fortfarande är en del av regeringens reformagenda och biståndspolitik.
Men jag säger som jag sa förra gången vi hade det här replikskiftet. Man kan ha en fin sportbil, riva ut motorn ur den, slå igen huven och säga: Titta vilken fin sportbil! Den är jättebra. Vi sysslar med sportbilsåkande här. Men det går ju inte särskilt bra utan motor.
Fru talman! Jag tackar Olle Thorell för förtydligandet. I hans anförande lät det som sagt som att regeringen inte bedriver något sådant bistånd över huvud taget.
Jag har också en fråga angående PGU. Förslaget är att vi ska frångå de målen. De ingår i dag i arbetet med Agenda 2030. Arbetet med Agenda 2030 i Sverige är ett riksdagsbundet mål som ligger fast, trots att vi nu ändrar detta med PGU.
Målet för PGU beslutades 2003 och har i dag ingen formell verkan. Jag undrar därför varför Olle Thorell anser att PGU borde kvarstå. Det har inte någon reell funktion då det bland annat finns upptaget inom arbetet för Agenda 2030 och redovisas i samband med redovisningen för Agenda 2030. Att ha en dubbelmålsättning, är det inte bara dubbelbyråkrati i traditionell svensk anda? Jag förstår inte varför man vill hindra en förenkling och ett förtydligande som är i linje med verkligheten, med det år vi faktiskt är i och med status i det arbetet.
Fru talman! Vad fint att jag får säga något om PGU i relation till Agenda 2030 också. Jag hann inte med det i mitt anförande.
Sverige lade 2003 fram den världsunika politiken för global utveckling, efter ett gediget remissarbete med dialog med civilsamhället, samtal med forskare och ett stort förankringsarbete. Vi var då en föregångare i världen för att bedriva en samstämmighetspolitik där alla politikområden ska dra åt samma håll och bidra till global utveckling. Det var i spåren av Agenda 21 och Riomötet. Det var unikt och världsledande och har fått andra att följa efter. Det var bra.
Sedan kan vi tycka att Sverige inte gjorde tillräckligt mycket av det under såväl socialdemokratiska som andra regeringar. Men det är ett bra rättesnöre.
Det vore enkelt om man bara kunde ta bort det och ersätta det med Agenda 2030. Om det ska ha minsta lilla trovärdighet behöver den här regeringen satsa något på Agenda 2030-arbetet. Men det gör man ju inte. Man har tagit bort den nationella samordnaren och lagt ned det kansliet. Man ändrar instruktionerna så att samma tvingande skrivningar ut till departement och myndigheter om att följa upp Agenda 2030-arbetet inte alls ingår. Det är gravt nedprioriterat av den här regeringen. Yasmine Erikssons poäng faller alltså ganska platt, tyvärr.
Det borde finnas en gemensam uppfattning i den här salen om att politiken ska dra åt samma håll för att vara mer effektiv och ändamålsenlig.
