Tobias Andersson

Herr talman! Jag kunde inte låta bli att pressa mig in i debatten, för det som har debatterats i dag och som riksdagen snart har att ta ställning till i denna kammare är den första kärnkraftspropositionen på decennier. Det är ett första steg av många från den nya regeringen för att säkerställa rätt förutsättningar för nya kärnkraftsinvesteringar i Sverige.

Någon kanske ställer sig frågan, herr talman, om det inte är marknaden som har styrt. Är det inte marknaden som har genererat en energimarknad där investeringar i kärnkraft har uteblivit? Om så vore fallet hade vi haft en annan politisk dimension att ta ställning till, men i stället behövde den nyvalda regeringen initiera sitt arbete med just det som har debatterats i dag - alltså hinder i svensk lag som vi har behövt riva upp och som kommer att vara borta den 1 januari nästa år.

I nuläget är det som så att man, alldeles oavsett hur gärna man vill eller vilket behov som finns, inte får investera i och etablera en ny kärnkraftsreaktor på något ställe i Sverige förutom de tre där vi i dag har reaktorer i drift. Det är dessutom som så att en befintlig aktör som äger och driftar kärnkraft på någon av dessa tre sajter inte får bygga fler än att det totalt finns tio reaktorer i drift.

Det är inte marknaden som har satt upp dessa spelregler, utan det är politiken som har valt att begränsa förutsättningarna för kärnkraft genom denna typ av lagtext - som vi från regeringsunderlaget nu säkerställer är borta från den 1 januari nästa år.

Detta är det första steget. Det kommer, och har redan presenterats, ytterligare. En utredning har tillsatts av regeringsunderlaget för att titta dels på hur man gemensamt löser kärnavfallsfrågan, dels på tillståndsprocesserna så att kärnkraften kan få snabbspår.

Vi måste även titta på den höga ansökningsavgift som nu finns. Den innebär i praktiken att Vattenfall skulle behöva betala en ansökningsavgift på över 100 miljoner för varje reaktor om företaget exempelvis hade velat etablera sex SMR:er i Ringhals. Trots att reaktorerna är identiska, kommer från samma leverantör och ska placeras på samma plats hade kostnaden uppgått till över 100 miljoner styck. Den avgiften ska naturligtvis sänkas kraftigt.

Allt detta är en del i att riva bort befintliga hinder för att skapa incitament, och mer därtill har presenterats från regeringen för att säkerställa en energimarknad där vi faktiskt premierar de kraftslag som gagnar vårt system snarare än de kraftslag som tär på och belastar vårt system.

När detta är på plats är jag övertygad om att de intresseanmälningar vi ser runt om i Sverige - i Norrköping, Uddevalla, Svalöv, Studsvik och så vidare - kommer att generera en kärnkraftskapplöpning runt om i Sverige. Jag hoppas att min valkrets Skaraborg kommer att vara med i tävlingen om att få någon av de första nya reaktorerna placerade där, exempelvis i Skövde eller i Mariestad.

I debatten har oppositionen haft ett stort fokus på att man vill se en överenskommelse - som om man precis insett hur trevligt det vore om vi tyckte lika i den här frågan. Den cyniske, herr talman, kanske skulle uppleva detta som ett försök från oppositionen att bakbinda regeringsunderlaget och kraftigt begränsa reformutrymmet för att kunna vinna nästa val snarare än ett försök att generera det som vore bäst för vårt elsystem och vår energimarknad.

Ny kärnkraft i Sverige

I detta anförande instämde Eric Palmqvist (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 november.)

Fru talman! Jag tackar på nytt för svaret från ministern.

Man ska kanske inte hänga upp sig på formuleringar, men min uppfattning är att man inte kan vara utsatt för en koranbränning. Det är ingen som utsätts för någonting när man eldar en bok. Som sagt; man ska inte hänga upp sig på exakta formuleringar, men jag vill ändå få fört till protokollet att jag absolut inte tycker att någon blir utsatt bara för att en bok eldas. Det är en del av vår yttrandefrihet, givet att man exempelvis har sökt demonstrationstillstånd eller vad det kan röra sig om. Det är ingen som kommer till skada därför att en bok eldas.

Det är en annan sak om tiotusentals personer står 200 meter härifrån och skriker: From the river to the sea, Palestine will be free. Det innebär indirekt att alla judar i regionen antingen måste migrera från det land där de har en kulturell och religiös hemvist eller så ska de slaktas. Det är per definition vad man ger uttryck för när man säger att man vill att Palestina ska finnas från havet till floden.

Detta är ett helt annat bekymmer än att en helig skrift blir uppeldad, det vill säga det är betydligt värre att uppvigla till våld och att stå bakom ett raderande av Israel som stat och därmed de judar som lever och verkar där. Jag noterar att det nästan dagligen har skanderats fritt på svenska gator och torg.

Jag konstaterar också att detta är ett utbrett bekymmer. Även om ministern inte har tillstått att det är ett bekymmer att antisemitismen är utbredd inom den muslimska populationen, har ministern åtminstone pekat på personer med bakgrund från Mellanöstern - även om muslimer är en mer korrekt benämning av vilka som är berörda. Jag tror inte att de israeler som bor i Israel, som råkar ligga i Mellanöstern, har så mycket antisemitism bland sig.

Har ministern fört en dialog med de muslimska trossamfunden? Varför har de inte fördömt Hamas terrorattack?

Fru talman! Tack för svaret, ministern! Jag instämmer i det ministern säger om vikten av att fördöma det bestialiska våldet som Hamas utövade mot civila judar i Israel.

Det är exakt mot den bakgrunden som jag valde att lämna in den här interpellationen. Det har nämligen varit en slående tystnad kring detta från de muslimska trossamfund som finns i Sverige i dag. Jakob Forssmed får gärna rätta mig om jag har fel, om det är så att Jakob Forssmed i sin roll som minister på området har tagit del av diverse fördömanden från muslimska trossamfund. Jag har inte gjort det.

Senast i dag publicerades en debattartikel i Sydsvenskan. Den skrevs under av Arlöv Muslimska Kulturförening, Malmö Muslimska församling, Malmö Muslimska Samfund, Bosniakiska islamiska föreningen i Malmö, Islamiska Förbundet i Malmö och så vidare. Jag tror att det var uppemot 20 organisationer som undertecknade den. Man fördömde hur svenska medier rapporterar om konflikten, och man fördömde både Israels svar på attacken från Hamas och Israel som stat. Man belyste också att man såg med bestörtning på den svenska regeringens stöd till Israel, men det man valde att inte fördöma var en sak, nämligen Hamas och deras attentat den 7 oktober. Detta var alltså signerat av en uppsättning muslimska föreningar.

Där finns inget fördömande. Jag har inte tagit del av något sådant. Detta är ett problem.

Jag tycker att det är positivt att ministern konstaterar att det hos människor från Mellanöstern finns en betydligt mer utbredd antisemitism, för så är fallet. Sedan väljer ministern ändå att konstatera att det finns andra grupper, såväl högerextrema som vänsterextrema, som någonstans möts i motstånd mot Israel och i vissa fall i antisemitism. Det är sant. Men de mätningar som finns från Sverige, Storbritannien, Tyskland och andra stater visar tydligt att antisemitism bland den inhemska befolkningen endast rör sig om ett fåtal procent. Det är ett problem som vi absolut kan adressera, men i den muslimska populationen, även i västerländska länder, pratar vi om uppemot 30 procent som hyser antisemitiska åsikter. Detta handlar inte om muslimer som kan påstå att de har drabbats av Israels agerande i Mellanöstern, utan det är människor som har fötts i västvärlden, som har fötts i Europa, som har fötts i Sverige.

Det är dessutom så att det absolut går att göra en koppling mellan palestinier och Hamas eller muslimer i området och Hamas. Hamas har ju röstats fram en gång i tiden, och vi såg också hur muslimer världen över firade när Hamas begick terrorattentat mot Israel. Innan Israel hade svarat på terrorattentatet valde muslimer i Sverige såväl som runt om i västvärlden att gå ut och fira attentaten, detta trots att det enda man då visste hade skett var att en terrororganisation valt att besinningslöst slakta och mörda oskyldiga.

Då firade muslimer runt om i världen. Det var inte svenskar som firade. Det var inte kristna som firade. Det var inte de som eventuellt har ett skäl att hysa agg mot Israel i Mellanöstern som firade. Det var personer av muslimsk tro, med invandrarbakgrund i västvärlden som firade på gator och torg. Personer som aldrig drabbats av någonting som Israel har gjort firade här. Då måste man vara ärlig och säga att det finns en djupgående problematik med antisemitism inom den muslimska befolkningen såväl i Sverige som i Palestina och andra delar av världen.

Adam Cwejman på Göteborgs-Posten skrev i veckan just om vikten av att våga konstatera vem som står för antisemitismen om vi ska kunna tackla denna problematik. Man måste kunna konstatera detta, för det handlar inte bara om hur antisemitismen tar sig uttryck.

Jag vill därför på nytt fråga ministern om han tillstår att det finns en utbredd antisemitism bland muslimer i Sverige.

Fru talman! Tack för svaret, ministern! I efterdyningarna av Hamas hänsynslösa attack mot Israel och deras tortyr, mord och kidnappningar kan det tyckas som att hela det svenska samhället borde ta avstånd från Hamas och uttrycka sitt tydliga stöd för Israel. Tyvärr har så inte varit fallet. I stället har vi sett allt från högt uppsatta politiker till islamister som har försökt relativisera och ursäkta attacken eller flytta fokus från attacken.

På gator och torg har dödandet av civila till och med hyllats av tusentals. Från vänsterkanten vill man legitimera de pro-palestinska demonstrationerna och antisemitiska uttalandena som en rimlig kritik mot Israel trots att så inte är fallet. Gång efter annan sker försök att jämställa den demokratiska staten Israel med terrorgruppen Hamas.

Mot den bakgrunden är det viktigt att regeringen är tydlig med sitt stöd för Israel, vilket jag tycker att regeringen har varit. Det hade även varit klädsamt ifall de muslimska trossamfunden i Sverige tydligt tagit avstånd från Hamas och deras mördande av civila den 7 oktober.

Magnus Norell, forskare med inriktning på terrorism och Mellanöstern, skrev följande i Expressen med anledning av just detta:

"Man kan tycka att det inte skulle vara så svårt att fördöma, eller i alla fall ta avstånd från uppskurna gravida kvinnor, ihjälbrända spädbarn med avskurna halsar eller våldtagna och mördade unga kvinnor vars kroppar sedan skändats. Men det är så Sveriges största muslimska organisationer valt att agera och i detta ligger ett tydligt budskap som Sverige som nation snarast bör ta på stort allvar.

Om inte Sverige på alla fronter tar itu med denna problematik, har vi bäddat för ett långvarigt och ännu mera polariserat och splittrat land, vilket inte bådar gott för framtiden."

Jag instämmer i det citatet och i den problembild som målas upp sett till den strategiska tystnaden från vissa berörda parter.

Det finns nog många åtgärder som regeringen kan vidta på området för att motarbeta våldsbejakande extremism i största allmänhet och islamism i synnerhet. Jakob Forssmed nämner en del i sitt svar. Det handlar bland annat om stödet till Brottsförebyggande rådet för att inrätta ett center mot våldsbejakande extremism, om den nya lagstiftningen rörande deltagande i en terroristorganisation och om den kommande propositionen med nya villkor för stöd till trossamfund och civilsamhället, inklusive demokrativillkoren. Det är väldigt uppskattat, och vi kan återkomma under debattens gång till det.

Jag vill dock börja med att fråga Jakob Forssmed om han instämmer i den bild som forskaren Magnus Norell målar upp i Expressen, rörande antisemitism bland muslimer och de muslimska trossamfundens slående tystnad efter Hamas terrorangrepp. Har ministern efterfrågat fördömanden eller tydliga ställningstaganden mot Hamas i den dialog som ministern haft med de muslimska trossamfunden sedan terrorattentaten den 7 oktober?

Fru talman! Som jag inledde med att säga är det många ministrar, politiker och myndigheter som gemensamt behöver kraftsamla för att lyckas trycka ut gängkriminella och andra typer av extremister från det offentliga Sverige och från de positioner där de strategiskt valt att placera sig i nuläget.

Ett par områden som väldigt tydligt berör ministern är, förutom ungdomsaspekten på det hela, just trossamfund och idrottsföreningar, som ju tillhör ministerns portfölj. Det finns exempel på hur sådana har nyttjats som punkter för radikalisering eller som mötesplatser för extremister. Både religiösa extremister och gängkriminella har sett förutsättningar att genom en idrottsrörelse eller genom ett trossamfund och dess lokaler hitta mötespunkter där man kan träffa unga. Där har man kunnat verka för att involvera dem i olika typer av kriminalitet eller extremism.

Min sista fråga är om det inom ramarna för ministerns portfölj finns några tankar när det gäller åtgärder för att minimera kontaktytorna mellan sådant som interpellationen berör, alltså IS-återvändare eller andra islamistiska extremister, och barn, unga och andra som kan tänkas röra sig i trossamfundssammanhang eller inom ramarna för idrottsutövning.

Herr talman! Tack på nytt, Jakob Forssmed, för svaret!

Jag vill också tacka ministern för att han tillåter sig att resonera lite bredare än det beredningsområde som jag känner till att han har i frågan. Om man ska fram med ny skarp lagstiftning, ändringar av skollagen eller så kommer det arbetet att huvudsakligen tillfalla andra ministrar i den regering som Sverigedemokraterna stöder. Den här interpellationen rör barn och unga, som är något som ministern har som en del av sitt ansvarsområde. Det handlar om hur de riskerar att påverkas av den situation vi nu befinner oss i.

Herr talman! Jag skulle tyvärr tro att de 83 av Expressen identifierade IS-återvändarna utgör toppen på ett isberg. Då talar vi inte bara om sammanhang där de verkar gentemot barn och unga. Det finns ett mörkertal för hur många som har anslutit sig till IS och hur många som har kommit tillbaka. Alla har inte gjort det under ordnade former.

Det finns också en rapport från 2018 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap där man har identifierat 800 våldsbejakande islamister i Sverige som en del av en våldsbejakande miljö med religiös eller ideologisk påverkan.

Det är väl sannolikt att det även där rör sig om en topp av ett isberg och att det finns stora mörkertal för hur många i Sverige som hyser antidemokratiska värderingar och som är redo att på till exempel uppmaning av en terrororganisation agera destruktivt i Sverige.

Det kan antingen ske aktivt genom terrordåd eller mer passivt genom ett långsiktigt påverkansarbete. Det riskerar i det här fallet att drabba barn och unga i miljöer där de ska undslippa den typen av indoktrinering från ungdomsledare, skolpersonal och andra vuxna som man har all rätt att känna en tilltro till och känna att man har möjlighet att lita på i deras yrkesroll.

Min farhåga är att alldeles för många har valt att söka sig till dessa yrken för att kunna sprida sina våldsbejakande ideologier. Vi vet också hur exempelvis fritidsgårdar har varit ett tillhåll för rekrytering och då kanske mer i gängmiljö eller motsvarande.

Stora delar av det offentliga riskerar att bli infiltrerat av såväl våldsbejakande ideologiska extremister som gängkriminella. Det är nu ett faktum som vi från regeringsunderlaget behöver hantera. Mot bakgrund av det tror jag att vi kommer att behöva obligatoriska registerkontroller för all offentlig personal. Där kan kanske ministern inte uttala sig om alla fall. Men åtminstone delar av det berör ämnen som tangerar ministerns portfölj.

Det är också så att registerutdrag sannolikt inte räcker. De som har varit nere och stridit för IS och kommit tillbaka har inte alla en punkt i registret. Det kan behövas mer än så. Det kan behövas tillgång till misstankeregister och till Säpos register. Det kan behövas en genomlysning av sociala medier eller vilka associationer individerna i fråga har.

Jag förstår att det är ett stort arbete som kommer att beröra många ministrar. Storbritannien har ett system för hur det fungerar i dag. Där gör man en betydligt djupare bakgrundskontroll som sträcker sig vidare än bara till det faktiska registerutdraget.

Vi får se i vilken utsträckning som ministern känner sig manad att svara på frågan om det pågår några initiativ på området. Det gäller fler fall av obligatoriska registerkontroller men också att man breddar dem till att kunna genomlysa även annat.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Som ministern nämnde kunde Expressen nyligen avslöja att en stor andel av de kartlagda IS-återvändarna valt att söka sig till yrken där de jobbar nära barn och unga - ett faktum som torde vara irriterande och oroande för de flesta.

Herr talman! Utan att säga "vad var det vi sa" kan man ändå konstatera att vi med Sverigedemokraternas politik aldrig hade hamnat i den nu uppkomna situationen. Det är nog bekant för de flesta. Sverigedemokraterna hade inte välkomnat de utländska IS-terroristerna till Sverige vare sig innan eller efter att de valde att ansluta sig till IS. Utan invandring av islamister sker inte heller något återvändande av islamister som hunnit spendera tid hos IS.

Nu befinner vi oss ändå i en situation där det är viktigt att vi försöker att övertyga såväl hela det politiska etablissemanget som det offentliga så att vi säkerställer att alla aktörer som är viktiga slutar med att vara naiva i de fall de fortsatt är det.

Visst, herr talman, skulle det rent hypotetiskt kunna vara så att de som väldigt medvetet valde att resa hela vägen till Syrien för att ansluta sig till en terrorsekt i dag ångrar sig djupt och har valt att viga resten av sina liv åt att hjälpa barn och unga i Sverige sedan de kom tillbaka hit. Det vore till och med en fin tanke.

En betydligt mer sannolik förklaring är dock att IS-återvändarna av strategiska skäl valt att söka sig till en målgrupp där de bedömer sig ha störst sannolikhet att kunna påverka och influera nästa generation bosatta i Sverige. Det är för att förleda barn i Sverige och för att kunna skapa grogrund för mer islamistisk extremism i Sverige.

Jag tror att jag talar för alla svenskar när jag säger att barn och unga inte ska behöva ha en IS-återvändare som till exempel socionom, lärare eller ungdomsledare. I dag är det dock ett faktum att föräldrar återkommande låter individer som anslöt sig till en terrorsekt tillbringa tid med deras barn.

Det är någonting som dessutom pågår utan att föräldrarna har kännedom om individens bakgrund, eventuella terrorsympatier och potentiella terrorbrott. Det behövs därför fler verktyg, ny lagstiftning, bättre kontroller hos arbetsgivare med mera. Denna regering har initierat en del arbete på området som berör fler ministrar än Jakob Forssmed och även flera departement.

I sitt svar nämner också Jakob Forssmed att det redan i dag är viktigt med goda rekryteringsprocesser och att det i vissa fall ska ske ett registerutdrag före anställning. Det är bra. Jag anser att man skulle kunna bredda när det är aktuellt med obligatoriska registerkontroller, men vi kan återkomma till det.

Därutöver informerar även ministern om att det i skollagen finns specifika regelverk för registerutdrag och att brotten deltagande i terroristorganisation och involverande av underårig i brottslighet ej ingår som en standarddel i det, varför det kan finnas skäl att se över lagstiftningen.

Herr talman! Mot den bakgrunden vill jag fråga ministern om han givet sitt svar även avser att verka för att den befintliga lagstiftningen ses över. Även om det sannolikt inte kommer att falla på Jakob Forssmeds departement har vi trots det ett värde i att värna unga så att de undslipper att ha IS-återvändare nära sig under sin uppväxt. Detta skulle kunna vara ett sådant verktyg.

Jag skulle även vilja be Jakob Forssmed att i en bredare bemärkelse resonera om vad för andra åtgärder som skulle kunna vara aktuella på området för att skydda barn och unga från IS-terrorister.

Fru talman! Tack på nytt för svaret från justitieministern! Jag ser positivt på att regeringsunderlaget framöver kommer att se över både straffrätten generellt och inte minst fängelsepresumtionen, som ministern lyfter i sitt senaste anförande. Jag tror att vi kommer att komma långt i det arbetet och förhoppningsvis kunna skapa förutsättningar för domstolen att i dessa fall, där det enligt mig rör sig om direkt samhällsskadlig verksamhet, utdöma fängelsestraff i högre utsträckning än vad man gjort hittills i de 25 domar som jag uppmärksammat sedan 2022.

Just på tal om yttrandefriheten är detta en central aspekt. Det är viktigt att betona, fru talman, att om polisen går in och bryter upp en vägblockad är inte detta en handling mot den svenska yttrandefriheten. I dessa fall har de ju inte demonstrationstillstånd, till exempel. De har ingen grundlagsstadgad rätt att blockera vägar och försena eller förhindra samhällsvital infrastruktur att ta sig fram. Det finns naturligtvis tillfällen när de har haft det, men det finns också tillfällen där ett gäng aktivister bara gått ut och blockerat en väg och gjort livet surt för hederliga människor. Då har man inte nyttjat de förutsättningar som återges i vår grundlag och vår ordningslag att faktiskt kunna demonstrera och göra sin åsikt hörd. Tvärtom visar man då noll respekt för dessa. Precis som ministern belyser kan det per definition också innebära att man begränsar någon annans förutsättning att nyttja sin yttrandefrihet.

Jag tycker att detta är viktigt att betona i sammanhanget. Det rör sig alltså inte om att jag från Sverigedemokraternas sida efterfrågar begränsningar i yttrandefriheten. Tvärtom vill jag säkerställa att den nyttjas så som den ska nyttjas i detta fall. Den innefattar inte att blockera vägar varje dag för att man tycker att det är kul. Då behöver vi ha en annan lagstiftning på plats.

Min sista fråga till ministern är om han anser att polisen i dessa fall har agerat tillräckligt kraftfullt mot dem som har blockerat vägar. Det finns exempel där man låtit dem sitta kvar, lett ett demonstrationståg utan tillstånd och så vidare. Hur bör polisen agera i dessa fall?

Fru talman! Tack på nytt för svaret från justitieministern! Jag tror att det är värt att betona vikten av den generella översynen av straffrätten, som inte minst ministern med sin portfölj och sitt uppdrag ägnar sig åt om dagarna. I detta arbete utgör också Sverigedemokraterna en konstruktiv part.

Det är uppenbart att det inte riktigt har fungerat i just de här fallen, anser jag. De som har varit föremål för åtal gällande dels sabotage, dels annan kriminell handling, firar ofta att de når dit. Det finns exempel där människor som har varit i en tingsrättsförhandling väljer att i närtid på nytt ansluta till en liknande aktivistansats. Man har då alltså redan ställts inför samhällets ansvarsutkrävande, man har varit i en tingsrättsförhandling och man riskerar att straffas för den handling man har utfört genom exempelvis en vägblockad - och som någon form av efterföljd går man ut och gör precis samma sak igen.

Då tycker inte jag att vi från politikens sida genom lagstiftning har visat med vilket allvar vi ser på den här typen av handlingar. Det gäller inte minst den totala samhällskostnad det innebär om man på en trafikerad väg en tidig morgon en veckodag inte kan ta sig fram till sitt arbete, med det material man ska leverera eller, i den värsta av världar, med den patient man har i sin ambulans eller dylikt.

Det innebär inte bara en mänsklig frustration och irritation för dem som fastnar där, utan det innebär också förseningar av leveranser till viktiga industriprocesser, att de som är på väg för att bygga upp vårt samhälle inte kan komma fram till den arbetsplats där de ska befinna sig och så vidare. Om man skulle räkna ut totalkostnaden för den här aktivismen tror jag att den skulle vara i miljardklassen varje år sett till de förseningar som uppstår i anslutning till dessa vägblockader, om vi väljer att rikta in oss på den delen av aktivismen.

Jag tror att jag talar för många svenskar när jag säger att det är lätt att instinktivt känna att de som orsakar samhället dessa kostnader också borde betala dem. Riktigt så är inte vår lagstiftning utformad, men det är viktigt att man åtminstone inte firar att man blir föremål för en tingsrättsförhandling. Man ska inte kommunicera till medierna att det här inte är några bekymmer och att man gärna gör om det för att man har moralen eller etiken på sin sida och så vidare. Därmed struntar man ju fullständigt i de lagar som jag och mina kollegor i denna kammare stiftar, inte minst efter förslag från regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I det här fallet tänker jag på att Gunnar Strömmers partikollega Johan Forssell, när han var rättspolitisk talesperson före valet och innan Moderaterna fick justitieministerposten, den 14 april 2022, tror jag att det var, i SVT sa: Mot bakgrund av dessa handlingar behöver vi höja minimistraffen för sabotage. Han menade då att fängelse skulle vara minimistraff.

Sedan var man kanske inte mer konkret i det fallet, men jag upplevde ändå ett skarpt förslag från Moderaternas sida. Det är möjligt att Moderaterna nu går in med detta som ingångsvärde i förhandlingarna när vi har den generella översynen av straffskalorna. Det hade varit uppskattat från min sida om Strömmer som justitieminister om möjligt skulle kunna kommentera om detta är Moderaternas ingång i anslutning till översynen givet de ställningstaganden som det moderata partiet har gjort i frågan tidigare.

Alldeles oavsett detta, fru talman, tycker jag att det är viktigt att vi har ett regeringsunderlag som ser allvarligt på denna typ av kriminell handling såväl som på andra och att vi lyckas åstadkomma en generell översyn av straffrätten, inte minst för att säkerställa att man nyttjar straffskalans fulla längd. När jag möter väljare hör jag att det oftast är det människor irriterar sig på. De vet att man kan dömas till långa fängelsestraff, men de ser det inte ske i praktiken. Vi måste från politikens sida skapa förutsättningar för vårt domstolsväsen att möjliggöra detta.

Fru talman! Tack för svaret från justitieministern!

Vi har de senaste åren sett en ny trend uppkomma, tillta och sprida sig. Personer utan respekt för befintlig lagstiftning eller sina medmänniskor ägnar sig åt olika former av skadegörelse, ohörsamhet mot ordningsmakten, sabotage med mera under parollen klimataktivism.

I deras egna lilla bubbla bryter de förvisso mot lagen, men de gör det åtminstone för någonting fint. Den verklighetsbeskrivningen har de lyckats övertyga sig själva om, och sedan anstränger de sig för att förleda fler till att vara av samma uppfattning.

Detta har inte varit ett problem begränsat till Sverige. Runt om i hela västvärlden har bortskämda ligister bland annat angripit konstverk med allt från färg till hammare, haft sönder oskyldiga privatpersoners fordon, förstört infrastruktur och blockerat vägar.

Just det sistnämnda är det som vi har sett mest av i Sverige. De återkommande vägblockaderna inte minst här i Stockholm gör regelbundet livet surare för de människor som vill göra rätt för sig och ta sig till jobbet i tid för att bidra till samhället i dess helhet.

Detta är situationer som inte hade behövt uppstå om polisen säkerställde framkomligheten på vägarna och aktivisterna fick kännbara straff för den samhällsskada som de genererar genom sina handlingar och den kostnad som orsakas av dessa handlingar.

Inte sällan ser man tyvärr i Sverige i stället hur polisen medföljer aktivisterna trots att de saknar tillstånd och trots de problem som uppstår inte minst när detta sker i rusningstrafik.

Det är mot denna bakgrund uppenbart för mig att behovet av åtgärder mot kriminella klimataktivister har tilltagit. Det vore positivt ifall regeringen såg på nya verktyg eller möjligheter att angripa denna problembild.

I sitt svar belyser justitieministern översynen av straffskalan för sabotage mot blåljuspersonal. Det tycker jag är bra. Ministern lyfter också fram att flera av aktivisterna redan har dömts för sabotage. Det stämmer.

Jag vet att Dagens Arena gjorde en granskning. Där konstaterade man att 25 klimataktivister har dömts för sabotage sedan 2022. Vissa av dessa 25 har dömts för flera sabotage i samma mål. Man har därutöver gått igenom 134 domar mot klimataktivister. Det involverar totalt 200 personer varav flera förekommer i en rad av dessa mål. Det kan röra flera åtalspunkter i samma mål. Det är uppenbart att det här är ett problem som verkligen har blommat upp den senaste tiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I sitt svar nämner justitieministern att det rent hypotetiskt går att dömas till fyra års fängelse för sabotage. Detta har dock aldrig skett i det här sammanhanget. Av de 25 klimataktivister som dömts för sabotage är det endast en som har fått fängelsestraff. Det var en återförbrytelse med en företeelse riktad mot en flygplats.

Givet att ministern i sitt svar inte lyfter fram behovet att ändra straffskalan för minimistraff för sabotage vill jag ställa frågan om det är någonting som ministern och regeringen tittar på. Utifrån det befintliga rättsläget och de fall jag har kunnat ta del av upplever inte jag att sabotagelagstiftningen riktigt möter denna tilltagande problematik. Det sänder definitivt inte tydliga signaler till dem det berör som upprepade gånger bryter mot sabotagelagstiftningen.

Fru talman! Tack återigen för svaret, ministern!

Jag skulle också vilja uppehålla mig lite vid verktyget vandel, som ministern gjorde i sitt senaste inlägg. När regeringen processat utredningsdirektiven, utredningen levererats till regeringen, lagrådsremiss ägt rum och en proposition till slut landat här i riksdagen lovar jag att vi i riksdagen hanterar detta väldigt snabbt. Jag ser fram emot att arbetet fram till dess sker skyndsamt hos Tidöpartierna, inte minst hos Maria Malmer Stenergard personligen som ansvarig minister, så att det här kommer på plats så snabbt som möjligt.

Fru talman! Mitt uppenbara mål med att ha vandel som ett verktyg för att utvisa utlänningar är att säkerställa en så enkel sak som att om man befinner sig i Sverige ska man också huvudsakligen känna sin identifikation med och tillhörighet till Sverige som stat och land, inte till en terrorsekt i Mellanöstern. Om en individ fortfarande har Hamas överst på sin prioriteringslista när den befinner sig i Sverige eller om hatet mot judar runt om i världen och specifikt i Israel överskuggar ens kärlek till det land som välkomnat en, alltså Sverige, har man absolut ingenting här att göra. Vi behöver utforma vandelsverktyget på ett sådant sätt att detta mål kan uppfyllas. Det är mitt medskick till ministern.

Det som oroar mig framöver är inte huruvida Tidöpartierna har förmåga att enas i detta, utan att det finns politiska krafter som lär motarbeta en så enkel sak som att stå upp för Israel och motarbeta Hamas. Det syns tyvärr inte minst även i denna kammare. Det är ett bredare samhällsproblem som har drabbat andra politiska partier, men som tur är inte våra.

Fru talman! Tack för svaren, ministern!

Det är mycket som är på gång. Jag vet att ministern arbetar hårt med dessa viktiga frågor tillsammans med mina och Nimas kollegor, inte minst i utskottet som hanterar de här frågorna.

Jag vill lyfta upp lite av det som ministern lyft fram och som definitivt hade fått verklig effekt på dem som vi har problematiserat i denna interpellationsdebatt: de som medvetet går ut och firar morden på och tortyren av civila israeler.

Jag ser fram emot att ta del av propositionen med förslag på vissa ändringar i regelverket om säkerhetsärenden enligt utlänningslagen, som ministern nämner. Det är uppenbart att den befintliga lagstiftningen på dessa områden har varit bristfällig. Den är inte rustad för den situation och hotbild som Sverige i dag befinner sig i.

Att dessutom stärka betydelsen av det svenska medborgarskapet, som är ambitionen med den utredning som nyligen tillsattes, är också positivt, inte minst på grund av de skäl som ministern anger i sitt svar. Det kanske största skälet i den här kontexten är att ett krav på längre hemvist i Sverige skulle förbättra myndigheternas möjligheter att få information och bedöma utlänningens levnadssätt över tid.

Exempelvis hade den typen av sympatier som uttrycktes vid firandet i anslutning till den 7 oktober och Hamas terrorattack mot Israel synliggjort utlänningarnas faktiska lojalitet. Myndigheterna hade kunnat konstatera att det är personer som tycks värdera sin tillhörighet till Hamas eller till Palestina - hur de nu väljer att definiera den - högre än sin svenska anknytning. Därmed är de absolut inte redo eller aktuella för att erhålla ett svenskt medborgarskap, med alla rättigheter som förknippas med det.

I detta sammanhang när vi rabblar förslag som regeringen arbetar med kan också nämnas den presskonferens där regeringen i går informerade om den utredning som tillsatts som ska se över förutsättningar och incitament för ökad återvandring. Det sker mycket bra på detta område, fru talman. Det är bara synd att tidigare regeringar har varit så naiva inför de faktiska säkerhetshot som finns i Sverige. Målsättningen med dessa och andra förslag är tydlig, åtminstone för mig.

Ingen utlänning som hatar Sverige och har sin lojalitet hos terrorister ska ha en plats i Sverige. De som samlas med vänner och bekanta för att fira att islamistiska terrorister mördar, våldtar och kidnappar civila judar i Israel har inte här att göra. De utgör ett hot mot judar i Sverige, vårt sätt att leva och våra värderingar. För mig som lagstiftare handlar det mest om att hitta en väg framåt och ett medel att uppnå målet. Målet är att bli av med dem från Sverige. Justeringar av utlänningslagen, skärpta krav på medborgarskap, ökad återvandring med mera är definitivt bra medel för att uppnå det målet.

Jag tror också att vandelsverktyget, beroende på utformning, kan bli centralt. I en vidare bemärkelse ska man tillåta myndigheter att göra en bedömning av ifall utlänningarna i fråga har levt upp till vad som kan anses vara en hederlig vandel. Ministern lyfte fram i sitt svar att man bland annat skulle kunna titta på om de har deltagit i våldsbejakande eller extremistiska organisationer. Jag tycker att det är alldeles uppenbart att samtliga som har firat Hamas terror tillhör den kategorin och skulle behöva lämna Sverige på grund av bristande vandel.

Fru talman! Jag tackar för svaret från ministern.

Jag lämnade in min interpellation bara ett par dagar efter Hamas omfattande terrorattacker mot Israel. Redan då hade få kunnat undslippa att se de fruktansvärda bilder och videoklipp som hade cirkulerat i sociala medier. Den initiala nyhetsrapporteringen vittnade om tortyr, våldtäkter, skändningar med mera, vilka skulle ha skett systematiskt och överlagt.

I dag vet vi än mer. Israel har också bjudit in hundratals journalister att i ett teknikfritt rum få ta del av material som verkligen vittnar om ett sadistiskt agerande från Hamasterrorister, där försvarslösa civila israeler, däribland barn, torteras och mördas framför ögonen på familjemedlemmar.

Hatet mot Israel och mot judar är så djupt förankrat hos dessa Hamasanhängare att det till och med finns ett bandat samtal där en från Hamas mitt uppe i slakten av judar ringer till sina föräldrar och skryter om att han har lyckats mörda tio stycken med sina bara händer, något som föräldrarna i samtalet uttrycker sig positivt om.

Alldeles oavsett vad diverse Palestinavurmare gör för att legitimera och relativisera blixtattacken från Hamas går det inte att komma ifrån att den präglades av ett sällan skådat barbari och skördade över tusen israeliska liv. Antalet skadade och kidnappade uppgår till flera hundra. I sociala medier har flera dystert konstaterat att så många civila judar inte har mördats under någon dag sedan Förintelsen.

Fru talman! Mot denna fruktansvärda bakgrund vill jag tacka ministern för regeringens tydliga ställningstagande. Det kan inte ha undgått någon att regeringen har fördömt Hamas terrorattack och stått stark vid Israels sida sedan dess. Jag önskar bara att alla hade reagerat med samma bestörtning som ministern och jag, att alla som lever och verkar i Sverige hade stått upp mot terrorism, mot kidnappningar, mot sexuellt våld och mot mord.

Tyvärr ser det inte ut så. I stället har dessa fruktansvärda övergrepp firats runt om i landet. Runt om i Sverige har det firats att över tusen israeler mördats. Bilparader med palestinska flaggor, fyrverkerier, videoklipp i sociala medier, demonstrationer med mera visar hur utbrett stödet är för terror mot judar i vissa grupper som tyvärr finns i Sverige.

Fru talman! Min spontana reaktion när jag ser tusentals personer med invandrarbakgrund fira att Hamas har eldat spädbarn, våldtagit kvinnor till den grad att ben har gått sönder i deras kroppar och hackat ihjäl människor är att ingen som firar sådana hemskheter hör hemma i vårt land. Jag tror verkligen inte att någon som blir lycklig över sådana övergrepp någonsin kan anpassa sig till vårt samhälle och vårt sätt att leva eller bli en del av vår värderingsgemenskap. De hör inte hemma här. De har aldrig hört hemma här och kommer aldrig att höra hemma här.

Låt oss vara tydliga med att terrorsympatisörer inte längre kan tillåtas förpesta vårt samhälle med sin närvaro.

Jag återkommer i nästa anförande med kommentarer till många av de förslag som ministern har nämnt.

Fru talman! Vi har nu haft möjligheten att lyssna till fyra socialdemokrater i ett gemensamt angrepp på ministern och på regeringens politik på det här området. Helt plötsligt tycks alla socialdemokrater vurma för och värna om effekt, energi, elnät, tillståndsprocesser, kompetensförsörjning och allt annat som behövs och är viktigt. Det är sådant som den här regeringen också, som bekant, arbetar med för tillfället.

Det är typiskt socialdemokratiskt att få alla dessa uppenbarelser strax efter att man har behövt lämna Rosenbad och de olika departementen. När man inte längre behöver ta ansvar är det lätt att efterfråga allt och satsa allt på allting. Det är enkelt att kräva mer av andra än man någonsin krävde av sig själv och sina partikollegor när man befann sig i den situation som minister Ebba Busch befinner sig i just nu.

Då passar det som socialdemokrat att nyktra till och komma med förslag som är viktiga på området. Men dessa förslag saknades ju helt under de åtta år då Socialdemokraterna satt med och styrde i olika konstellationer! Det är också därför arbetet nu är så intensivt och akut för minister Ebba Busch och övriga delar av regeringsunderlaget. Vi har ju sett åtta förlorade år.

Flera gånger under de debatter som har ägt rum nu har frågan ställts om man tror att Socialdemokraterna kan ta ansvar för den situation de har försatt Sverige i eller om de, som Lars Beckman efterfrågat, vill be svenska folket om ursäkt när de har chansen. Hittills har det varit knäpptyst, men jag vill på nytt ge dem en möjlighet att åtminstone tillstå att alla beslut de tog inte var perfekta och att det hade varit bra om en del av de förslag och åsikter som nu framförs hade kommit lite tidigare.

Fru talman! Även jag passar på att ge mig in i denna debatt, för jag har noterat att minister Ebba Busch kommer att behöva tillbringa resten av eftermiddagen med att svara på interpellationer från alla socialdemokrater som sitter i näringsutskottet. Då kan det kanske vara klädsamt att även en företrädare för regeringsunderlaget ger sig in i åtminstone någon av debatterna för att försöka balansera upp detta något.

Helt plötsligt låter det från Socialdemokraterna som att man fått en nyfunnen kärlek till energisystemet. Helt plötsligt bryr man sig om energi, effekt och elnät, vilket väl kan sammanfatta temat för de interpellationer man nu ställt till ministern. Helt plötsligt vill man ha och skapa förutsättningar för en elintensiv industri. Men vi som följt nyhetsrapporteringen de gångna åren då Socialdemokraterna haft regeringsmakten har sett både en och två - flera - artiklar om företag som räds nyinvesteringar i Sverige och som medvetet väljer att etablera industrier i andra länder för att de inte litar på det elsystem och den kraftförsörjning som fanns när Socialdemokraterna satt vid makten.

I en tidigare debatt konstaterade jag inte bara att man från socialdemokratiska regeringars sida agerade på ett sätt som föranledde nedläggning av fyra kärnkraftsreaktorer, vilket Riksrevisionen nu pekat på, utan också att man valde att agera på ett sådant sätt att nyinvesteringar i kärnkraft uteblev, vilket per definition har lett oss till en situation där vi står och stampar på exakt samma ställe där vi var 2014 när Socialdemokraterna kom till makten och Vattenfall avbröt sina planer på ytterligare två kärnkraftverk vid Ringhals. De hade kanske kunnat tas i drift nästa år och definitivt påkopplats under denna mandatperiod. Det hade kraftigt underlättat för vårt elsystem och hade kunnat försörja den delen av Sverige med den kraftproduktion som så desperat behövs.

Där är vi tyvärr inte i dag, som en direkt konsekvens av politiska beslut fattade av socialdemokratiska regeringar. Det gäller oavsett i vilken utsträckning Socialdemokraterna vill lägga skulden på Miljöpartiet eller på Lars Beckman från Moderaterna, som man gjorde tidigare under den här debatten.

Nu, däremot, är man en vurmare för detta. Man tycker också att det är viktigt med breda politiska överenskommelser, vilket nyss lyftes upp i debatten. Man vill ha samtal och enighet. Man vill ta ansvar gemensamt. Det hade varit jättefint, fru talman, om det var så - men tillåt mig tvivla.

Jag misstänker att det snarare är så att Socialdemokraterna har landat i att detta är den bästa strategin för dem för att försöka bakbinda den här regeringen. Därmed vill man begränsa reformutrymmet och försöka begränsa förutsättningarna för regeringen, och inte minst minister Ebba Busch, att genomföra den reformagenda som vi gemensamt gått till val på. Den ryms i Tidöavtalet, som hela regeringsunderlaget står bakom, och skulle inte minst skapa förutsättningar för stora investeringar i planerbar kraftproduktion och hjälpa oss att bidra till den elektrifiering av samhället som pågår. Men det vill man inte från Socialdemokraternas sida.

Socialdemokraterna är redo att låta stiltjeläget som funnits på området i tio år fortgå för att man tycker att det är bättre än att vi som regeringsunderlag lyckas åstadkomma förändring och därmed, enligt dem, riskera att få väljarnas förtroende på nytt och fortsätta genomföra vår reformagenda.

Då tycker man att det är bättre att prata om breda överenskommelser, försöka låsa in ministrar och departement i konferensrum och kraftigt begränsa förutsättningarna att faktiskt arbeta och åstadkomma förändring i enlighet med det som väljarna gav oss förtroende för. Jag tror att det är så enkelt att det är ambitionen, fru talman, inte att säkerställa mer fossilfri kraftproduktion i Sverige.

Fru talman! Tack på nytt för svaret från ministern! De förslag som nämnts rör sådant som vi står bakom. Vi ser även framför oss hur mycket mer kommer att ske, inte minst för att säkerställa att de rekommendationer som Riksrevisionen egentligen i efterhand ger till tidigare regeringar efterlevs av denna regering, som har en annan nyans och en annan förståelse för dessa frågor.

Vi har under debattens gång kunnat konstatera att varken jag eller ministern tror att Socialdemokraterna nu i efterhand kommer att ställa sig upp och erkänna sin skuld för nedläggningen av kärnkraftsreaktorerna, trots att all tillgänglig empiri konstaterar det ansvar Socialdemokraterna har haft för att detta händelseförlopp har ägt rum. Jag tror inte att det är sannolikt att Socialdemokraterna tar ansvar, alldeles oavsett hur mycket empiri och evidens som presenteras för den allmänna opinionen att ta del av.

Den fråga som däremot kanske håller mig vaken - vi pratade ju om sådant tidigare under debatten - är snarare om man från Socialdemokraternas sida har förstått konsekvenserna av de beslut man har fattat. Har man varit medveten om vad detta kommer att innebära, eller har man helt enkelt inte förstått och greppat vilka systemeffekter det kommer att föranleda?

Ärlig talat, fru talman, vet jag inte vad jag tycker är värst. Jag vet inte om jag tycker att det är värre om Socialdemokraterna aldrig kunde förutse, förutspå och greppa innebörden av de beslut man fattade tillsammans med Miljöpartiet än om man förstod det och rent cyniskt ändå valde att fortsätta på den inslagna banan bara för att garantera att hålla kvar regeringsmakten med Miljöpartiets stöd. Jag vet inte vilket som är värst - okunskap eller cynisk makthunger. Men något av detta handlar det om.

Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern under mina sista sekunders talartid. Nu sker ändå en omläggning från Socialdemokraterna. De börjar öppna upp i viss utsträckning för att åtminstone ha fler än tio reaktorer - förvisso inte på fler än tre platser, men det sker ändå en positiv förändring. Socialdemokraterna står bakom mål om fossilfritt till viss del.

Bedömer ministern att detta är en trovärdig omläggning från Socialdemokraterna?

Fru talman! Tack på nytt för svaret från ministern!

Det ska bli intressant att få ta del av skrivelsen i dess fulla omfång. Om jag bara ska göra något nedslag i Riksrevisionens granskningsrapport kan jag konstatera att de rekommendationer som riktas till regeringen sannolikt, åtminstone enligt min bedömning, är rekommendationer som regeringen redan hade med sig innan man klev in på de olika departementen.

Det handlar om en kunskap och en förståelse som man efterfrågat och belyst under de gångna åren. Man riskerar helt enkelt inte att upprepa samma misstag som Riksrevisionen menar att tidigare regeringar har gjort på området.

Man kan bara ta en av rekommendationerna. Den lyder: Utred principiella frågor om vilka elsystems nyttor som bör ges ersättning så att likvärdiga ekonomiska incitament kan ges de aktörer som bidrar med olika systemstödjande nyttor.

Det är någonting som åtminstone Sverigedemokraterna under många år har efterfrågat. Vi måste säkerställa att den kraftproduktion som per definition genererar inte bara kraft utan också en systemnytta blir kompenserad för den nyttan. Den är framför allt det möjliggörande den innebär för andra kraftslag.

Det gäller då inte minst vind och sol som tack vare vattenkraft och kärnkraft kan kopplas på vårt elnät. I nuläget råder snarare en omvänd situation. Exempelvis slits vattenkraftens turbiner ut på bekostnad av att vindkraften ska ut på elnätet.

Man har tidigare inte bara subventionerat tillgång till vindkraften utan också låtit vattenkraften ta en del av den kostnad det inneburit att addera så mycket väderberoende kraftproduktion ut på vårt elnät. Det är en kännedom vi har som nu Riksrevisionen ger som rekommendation till regeringen.

Fru talman! Vi har hitintills i debatten kanske primärt fokuserat på hur politiska beslut föranlett en nedläggning av kärnkraftverk. Det gäller specifikt de fyra som belysts i rapporten. Men politiska beslut har också därtill förhindrat, eller åtminstone kraftigt begränsat, nyinvesteringar i kärnkraft.

Vi kan börja med det faktum att den första skarpa propositionen från regeringen på detta område var Ny kärnkraft i Sverige - ett första steg. Den syftar inte till att i morgon beställa ny kärnkraft. Nej, det är inte där vi kan börja. Eftersom vi har haft regeringar som rent juridiskt med svensk lagstiftning begränsat investeringar i kärnkraft måste vi börja med att riva upp de hindren genom att ta bort begränsningarna om tio reaktorer på tre platser i Sverige. Vi måste alltså börja med att riva upp rent juridiskt tekniska hinder för nya kärnkraftsinvesteringar.

Vi kan också konstatera att när den socialdemokratiska regeringen tillträdde 2014 och presenterade sin budget kunde man på svt.se den 1 oktober läsa: "När Socialdemokraterna och Miljöpartiet i dag presenterade sin nya energiöverenskommelse grusades Vattenfalls planer om att kunna uppföra ersättningsverk om cirka tio år."

Vattenfall hade alltså som ambition att se över förutsättningarna att bygga nya kärnkraftverk på Ringhalssajten men valde att lägga ned de planerna mot bakgrund av ett politiskt regeringsskifte. Om det inte hade skett hade vi under detta år eller kanske nästa år kunnat koppla på både en och två kärnkraftsreaktorer på vårt elnät och leverera såväl energi som effekt där det behövs som allra mest.

Det kan inte vi. Det är där vi står i dag, fru talman. Jag och ministern arbetar med det. Sannolikt är just Ringhals den plats där vi ser den första nya reaktorn komma på plats, som vi nu behöver agera på tio år efter.

Det är inte nog med att tidigare regeringar lagt ned eller agerat på ett sätt som gjort att man varit tvungen att lägga ned kärnkraftverk. De har dessutom säkerställt att nyinvestering inte ägt rum. Jag tror att ministern har rätt i att Socialdemokraterna inte kommer att erkänna sitt ansvar för det.

Fru talman! Jag tackar ministern för det enligt henne tråkiga svaret.

Sverigedemokraterna har länge kritiserat den förda energipolitiken. Vi har beskyllt den för att vara ideologiskt driven och helt sakna förankring i verkligheten. Vi har kritiserat de beslut som enligt oss föranlett att vi i nuläget befinner oss i en situation där Sveriges energisystem har stora problem eftersom vi inte har tillräckligt med vare sig energi, effekt eller elnät.

Detta ska regeringsunderlaget försöka åtgärda, men det kan konstateras att läget i dag hade varit betydligt bättre om man inte valt att lägga ned kärnkraftverk i förtid. Under de senaste åren har detta faktum debatterats ständigt. Under valrörelsen påstod Socialdemokraterna konsekvent att deras politik absolut inte hade påverkat nedläggningen av några kärnkraftsreaktorer över huvud taget. Jag och ministern har länge vetat att detta är en lögn, fru talman. Men nu har vi även fått uppbackning av Riksrevisionen genom deras granskningsrapport med namnet Statens åtgärder för utveckling av elsystemet.

Rapporten kan sammanfattas som att den förda politiken byggt på en fullständig avsaknad av förståelse för hur energisystemet fungerar och att den varit kortsiktig och saknat konsekvensanalys. Rapporten pekar bland annat ut några av de politiska beslut som i princip omöjliggjorde för kärnkraften att konkurrera på lika villkor. Till de exempel som lyfts fram i Riksrevisionens rapport hör höjningen av effektskatten. Man beskriver att det helt saknades konsekvensanalys inför höjningen och att den tillsammans med bland annat annan befintlig beskattning och låga elpriser bidrog till nedläggningen av fyra kärnkraftsreaktorer.

Fru talman! Jag kommer under debatten att återkomma lite mer till rapporten, men först vill jag ha sagt att det är uppenbart att Socialdemokraterna låtit ideologi, politiskt spel och kohandel vara viktigare än Sveriges bästa. För detta faller ett tungt ansvar på Magdalena Andersson och Socialdemokraterna, som mer eller mindre betalat Miljöpartiet för regeringsmakten genom att tillåta att ett fossilfritt energisystem, ett av världens kraftfullaste, snudd på omintetgjorts.

Sverigedemokraterna har däremot under lång tid konsekvent kritiserat den här inriktningen på energipolitiken och varnat för dess konsekvenser. Därför är jag glad över att tillsammans med ministern vara en del av ett regeringsunderlag som nu i det närmaste gör en helomvändning på området och säkerställer att fysikens lagar i stället för ideologiska skygglappar får vara vägledande för energisystemet. För oss är det helt centralt att säkerställa en långsiktig, konkurrenskraftig och tillförlitlig energiförsörjning för både hushåll och näringsliv. Det krävs med andra ord mer planerbar elproduktion, vilket innebär kärnkraft, något vi hade kunnat ha i större utsträckning i dag ifall vissa politiska beslut inte hade fattats.

Fru talman! Jag är fullt medveten om att Ebba Busch inte kan föregripa den skrivelse som regeringen med anledning av granskningsrapporten kommer att återkomma med. Min fråga till ministern blir i stället om ministern tror att Socialdemokraterna nu kommer att erkänna sitt ansvar för nedläggningen av kärnkraftverk efter att Riksrevisionen konstaterat en politisk skuld.

Fru talman! I tisdags lämnade regeringen över propositionen Ny kärnkraft i Sverige - ett första steg till riksdagen. För första gången på fyra decennier tas nu initiativ för ny kärnkraft i Sverige. Kortfattat handlar detta första steg om att riva upp de lagstiftningsbegränsningar som i dag finns, som att det bara får finnas tio reaktorer i drift och att kärnkraft bara får finnas på tre ställen - begränsningar som tillsammans med den energipolitik som tidigare regeringar fört har föranlett såväl nedläggning av reaktorer som uteblivna investeringar i nya.

Men den kärnkraftsfientliga politiken är nu ett minne blott. Jag vill därför fråga klimat- och miljöministern hur regeringen säkerställer att Strålsäkerhetsmyndigheten har vad som krävs för denna stundande kärnkraftsboom.

Fru talman! Jag tackar på nytt för svaret från Lotta Edholm.

Jag skulle ändå vilja skilja detta från när det är svårt för lärare att leva upp till demokratiuppdraget som en konsekvens av att elever har dåliga värderingar i frågorna som nämndes. Det är klart att det är ett problem, och där är det viktigt att vi från politikens sida betonar att lärare måste kunna undervisa även på teman som Förintelsen bland dem som är kritiska och våga tala om hederskultur framför dem som kanske själva är en del av den. Det är jätteviktigt att politiken står upp för lärarna så att de kan undervisa om dessa ämnen alldeles oavsett vad elever tycker, tänker, säger och gör.

Det är en helt annan sak när lärarna själva bidrar till att agera bristfälligt i dessa fall. Det är alltså inte fall där läraren har det tufft att göra det som är rätt utan fall där läraren väljer att göra det som är fel genom att brista i objektivitet och opartiskhet, exempelvis genom att måla upp Sverigedemokraterna som något som Sverigedemokraterna inte är.

Jag tycker att det är viktigt att vi betonar att denna problematik finns. Jag har ännu inte fått något svar från Lotta Edholm i vilken utsträckning hon tror att den här problematiken förekommer eller hur vi ska säkerställa att det mörkertal och den tystnadskultur som råder på temat kan uppdagas. Det är klart att verktygen finns där, men de tjänar inte mycket till om elever inte vågar tala ut om den bristfälliga undervisning de tar del av. De kanske kommer till mig eller till partikollegor till mig, men de vågar inte gå hela vägen och anmäla det här till skolans huvudman eftersom de är oroliga för att de ska drabbas negativt vid betygsättningen.

Fru talman! Därför skulle jag vilja fråga Lotta Edholm som min sista fråga i vilken utsträckning den här typen av diskussioner och problembilder lyfts fram när Lotta Edholm är ute och träffar rektorer, skolpersonal, kommunpolitiker som arbetar på utbildningsområdet med flera.