Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig vilka lärdomar regeringen och jag drar av Riksrevisionens rapport Statens åtgärder för utveckling av elsystemet och om jag avser att agera för att åtgärda de problem som belyses i rapporten.

Svar på interpellationer

Jag vill redan nu be om ursäkt på förhand till såväl interpellanten som dem som sitter på läktaren och andra som lyssnar för att det här kan bli ett av de tråkigaste svaren i mannaminne. Men det blir ett korrekt sådant. Sedan ska vi se om vi ändå kan ha ett givande utbyte om detta.

Det här rör alltså en riksrevisionsrapport. Det kan låta lite torrt, men det är en otroligt viktig fråga. Regeringen mottog den 19 september den granskningsrapport som Tobias Andersson hänvisar till i sin interpellation. Det som Riksrevisionen har granskat är om de statliga aktörerna förberett och genomfört åtgärder med påverkan på elsystemet så att de tre energipolitiska grundpelarna kan förenas på ett effektivt sätt.

Processen för hanteringen av Riksrevisionens granskningsrapporter följer en väldigt tydlig mall. Regeringen ska i en skrivelse till riksdagen redovisa vilka åtgärder som regeringen har vidtagit eller avser att vidta med anledning av granskningsrapporten. En sådan skrivelse ska lämnas till riksdagen inom fyra månader från det att man tagit emot rapporten. Regeringen kommer därmed att återkomma till riksdagen med anledning av Riksrevisionens granskning av statens åtgärder för utveckling av elsystemet.

Riksdagen beslutade före sommaren om det nya energipolitiska målet om 100 procent fossilfri elproduktion till 2040. Regeringen har med utgångspunkt i regeringens politiska prioriteringar och i enlighet med detta mål inlett arbetet med att lägga om energipolitiken.

Fru talman! Jag vill åter understryka för dem som lyssnar att vi kommer att återkomma med en fullständig redogörelse för dels hur vi från den nuvarande regeringens sida ser på Riksrevisionens rapport, dels vilka åtgärder vi redan har vidtagit eller kommer att vidta.

Jag har haft möjligheten att vara aktiv i rikspolitiken med ett formellt uppdrag i ungefär tio års tid. Under den tiden har jag till och från debatterat energifrågor. Väldigt många av de påpekanden som jag själv har lyft fram i debatten hittar jag också i Riksrevisionens rapport. Med det perspektivet går det ändå att få en viss fingervisning om vad som komma skall även i regeringens svar på Riksrevisionens rapport. Det fanns inte någonting i rapporten som gjorde mig som energiminister förvånad.

Det understryks att tiden måste vara förbi för komplicerade överenskommelser som inte är stringenta utan snarare handlar om att överbrygga andra politiska meningsskiljaktigheter och låta energisystemet och elsystemet betala priset. Det kan låta skönt när man når politiska uppgörelser. Jag själv som medborgare kan tycka att det känns skönt ibland att höra politiker säga: Nu är vi överens - vi har gått in i ett rum här och är överens om detta. Men man är överens om någonting som i grunden kommer att bli varken hackat eller malet. Summan av kardemumman är att det helt enkelt blir ganska dåligt. Det är också dåligt att vara överens om något som är dåligt. Det säger sig självt. Ibland har vi nästan haft ett egenvärde i att vi måste komma överens och att det är bra.

Om man nu ska blicka lite framåt är det vi försöker titta på: Vad behöver elsystemet för att garantera en rimlig nivå av leveranssäkerhet och stabil tillgång till el till ett konkurrenskraftigt pris?

Det gäller hur ska vi säkerställa att nästa generation inte behöver fundera på:

Kommer det el ur två hål i väggen?

Till vilket pris?

Finns det överallt där det behövs och när det behövs?

Det är vad energipolitiken går ut på egentligen. Då måste man bort från ideologiska låsningar.

Jag är en varm förespråkare för spänstiga ideologiska debatter på många politikområden. Men när det kommer till energipolitiken är det faktiskt fysik som det handlar om. Jag älskar sol. Jag älskar vind. Men ingenting av det är baskraft. Vad är baskraft i Sverige? Det är vattenkraften och kärnkraften.

Har vi inte tillräckligt mycket av det som är synkrona energi- och kraftproduktionskällor kan vi inte heller brassa på med mer solkraft eller mer vindkraft. Då funkar inte systemet i Sverige. Politiken måste ut ur energipolitiken, och fysiken måste in i energipolitiken. Det är den omläggningen som vi har påbörjat att göra.

Jag ska svara på Tobias Anderssons fråga om jag tror att det kommer ett erkännande om de politiska beslutens uppenbara effekt på kärnkraftsreaktorerna. Det gäller de fyra kärnkraftsreaktorer som ändå har försvunnit ur det svenska elsystemet under de fem åren. Mitt svar är nej.

Det kan jag kanske älta på natten, men inte på dagen. Då måste vi framåt. Jag tror att det finns en väldigt stor öppenhet för att navigera lite mindre politiskt och lite mer fysikorienterat framåt brett i Sverige i dag.

Fru talman! Det är bra att både titta lite grann på vad som har hänt under det här året och också blicka lite framåt.

Vi har, precis som Tobias Andersson har understrukit här, valt att bana väg för ny kärnkraft genom att se över de regler som hindrar utbyggnaden. Det handlar om att det har funnits en begränsning i Sverige för vilka platser man får bygga kärnkraft på och för hur många reaktorer, begränsat till tio reaktorer.

Vi talar ofta om de fyra kärnkraftsreaktorerna som har försvunnit ur det svenska energisystemet. Men därtill har vi Ringhals 5 och Ringhals 6 där hela projekteringen stannade av. Den hade fortlöpt i nio år till om det inte hade varit för det politiska klimat som rådde då.

Framför allt försöker vi nu sätta en ordning av att alla goda krafter behövs. Sverige är i dag världsledande i grön omställning. Vi är världsledande i grön omställning som inte innebär att vi ska tillbaka till medeltiden eller att folk ska lägga sig ned och dö, sluta konsumera, sluta kunna resa till andra delar av världen och sluta kunna bana väg för nya företag, ekonomisk tillväxt och fler arbetstillfällen.

Vi är världsledande i grön omställning som svarar på det som ibland på engelska kallas för the million dollar question. Går det att kombinera grön omställning med ekonomisk tillväxt, stark välfärd och sjysta jobb? Det svenska svaret är ja. Anledningen till att vi har kunnat svara ja på detta är att vi har haft förhållandevis billig och leveranssäker el, och vi har haft mycket av den.

Det bygger på att man har visat lite kärlek, omtanke och förståelse för hur elsystemet fungerar. Jag ska dra det igen, med en dåres envishet. Det handlar om att man trycker på en massa intermittent kraftproduktion. Det är väderberoende kraftproduktion som sol och vind. Den kommer och går beroende på vädret. Än så länge har vi inte lyckats hitta en fantastisk lösning där man kan spara all den el som produceras när det blåser jättemycket eller när det skiner jättemycket. Det kanske kommer, liksom små ekosystem för att kunna hantera det. Men det finns inte i stor skala för att kunna hantera ett land som Sverige.

Elnätet måste vara gjort för att kunna vara som en autobahn när det blåser jättemycket och skiner jättemycket. Då måste man kunna brassa på hur mycket el som helst i systemet. Annars kan man inte ta vara på det. Men däremellan när det inte finns där är det precis som Tobias Andersson understryker. Då ska vattenkraften eller kärnkraften balansera upp det när det plötsligt slutar att lysa eller slutar att blåsa. Det är vad som har gjort det hela så komplicerat.

Vad har vi då fattat för beslut här? Svenska kraftnät och Energimyndigheten har fått i uppdrag att öka på takten och intensifiera och stärka försörjningstryggheten i energisektorn. Det är precis för att komma åt att systemet är så labilt och kommer och går lite som det vill.

Vi har också beslutat om en tillförlitlighetsnorm. Det låter väldigt korrekt och är otroligt bra och viktigt. Den beskriver hur många timmar per år det är samhällsekonomiskt motiverat att landets produktion och möjlig import inte tillgodoser hela den förväntade efterfrågan på el. Vi måste alltså skaffa oss koll på vad det är som gör att systemet är mycket mer labilt nu trots att vi de senaste tio åren har tryckt in 10 000 megawatt - vilket motsvarar sju kärnkraftsreaktorer - i ny kraftproduktion. Det beror på att kärnkraften har försvunnit.

Hur säkerställer vi då att vi kompenserar för detta? Det här, fru talman, är några beslut som redan har fattats i år.

Fru talman! Svaret på frågan är: Det tror jag. Ibland är det tuffa rubriker och tuffa konflikter i politiken. Det hör demokratin till. Men jag kan säga att några av de bästa och mest omdömesgilla personer jag vet är sossar. De är stolta socialdemokrater. Nog är det många av dem som jag har haft dialog med genom åren, och det har jag även nu.

Jag uppfattar att det brett i politiken nu finns ett fönster där vissa politiska låsningar som fanns förut inte finns där längre. Det är ett fönster och en möjlighet som vi verkligen ska ta till vara. Vi är många, oavsett politisk färg, som enas i kärleken till Sverige. Vi enas i viljan och drivet och i vetskapen om att oavsett vilken regering som kommer att få lov att klippa de där banden, och oavsett om det är blå eller röda kommunalråd som lokalt kommer att få välkomna nya företag, nya investeringar och nya arbetstillfällen till sina orter, är det dit vi måste. Vi har inget val.

Med det sagt tycker jag att man också ska ha en ödmjukhet inför att det ibland inte blir bra när man fattar politiska beslut. Jag vet redan nu att det kommer att finnas sådana beslut. När de utvärderas om några år kommer man att säga: Vi skulle till A, men vi hamnade i stället på B. Då får man vara ödmjuk inför att man behöver justera kursen.

Denna ödmjukhet ska jag försöka hålla fast vid men ändå fortsätta att välkomna alla goda krafter - alla goda krafter i politiken och alla goda krafter vad gäller ny kraftproduktion.

Jag älskar kärnkraft, för den kommer att göra Sverige rikare, den kommer att göra det billigare att vara svensk och den kommer att bana väg för tillväxt, för fler arbetstillfällen och för möjlighet att nå våra klimatmål. Kärnkraften har gjort det förut, och den kan göra det igen. Nu ska vi se till att det blir verklighet. Tack för interpellationen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.