Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! I dag tävlar länderna om ledarpositionen i den gröna omställningen för att säkra framtidens investeringar och jobb.

Här ligger Sverige i framkant, och den tidigare socialdemokratiska regeringen satsade på den gröna industriella omställningen. Här behöver regeringen ta på sig ledartröjan för att utvecklingen inte ska stanna av. Det är bra att regeringen tänker ta fram en ny nyindustrialiseringsstrategi för norra Sverige, Norrbotten och Västerbotten. Men resten av Sverige, då? Vi har ju en fantastisk utveckling exempelvis i Västra Götaland och flera andra delar av Sverige.

För att klara den gröna omställningen och alla de gröna investeringar som aviseras behöver vi mer energi och en utbyggnad av våra elnät. Här är tillståndsprocessen av yttersta vikt. Den socialdemokratiska regeringen tog viktiga steg för att utreda hur vi ska korta ledtiderna, och här finns nu ett antal förslag som ligger färdiga på bordet. Regeringen valde dock att tillsätta en ny utredning, utan att gå vidare med de förslag som redan finns färdigberedda, och den utredningen ska inte vara klar förrän den 15 december 2024. Tänker energi- och näringsministern gå vidare med några av de förslag som redan finns?

Jag kan inte heller se att regeringen har gått vidare med de förslag som fanns i elektrifieringsstrategin. Där gav den socialdemokratiska regeringen ett antal uppdrag till myndigheterna som handlade om att få processen att gå fortare och som har visat sig ge bra resultat. Det gäller till exempel parallella processer i tillståndsgivningen, där Kronoberg var en av piloterna. Jag kan konstatera att regeringen har förlängt några av uppdragen, vilket är väldigt bra.

Här krävs ett politiskt ledarskap för att staka ut färdriktningen och för att vi ska klara elektrifieringen och de utmaningar och möjligheter som den faktiskt ger. Av ministerns svar framgår att det behövs en utvecklad energiplanering och effektiva och förutsägbara tillståndsprocesser. Det ska även komma en särskild energipolitisk inriktningsproposition med två övergripande mål - ett planeringsmål och ett leveranssäkerhetsmål, precis som ministern beskrev. Det är gott så, men när kommer förslagen som faktiskt gör skillnad för att korta tillståndsprocesserna?

Socialdemokraterna ser behovet av en långsiktig blocköverskridande energiöverenskommelse, och det gör faktiskt de flesta andra också - men inte regeringen och Sverigedemokraterna. Senast var det ordföranden för Svenskt Näringsliv som i Sällskapet Politik & Näringsliv i förra veckan framhöll vikten av breda politiska överenskommelser i energifrågan. Näringslivet vill veta vad som gäller över tid och när de ska investera och efterfråga långsiktiga förutsättningar. Hur tänker ministern här?

Fru talman! Socialdemokraterna har också föreslagit ett mål om minst 60 terawattimmar ny fossilfri el till 2030 för att klara behoven i närtid och för att vi inte ska förlora de stora investeringar och jobb som planeras i hela Sverige. Kan industrins behov inte mötas på kort sikt riskerar vi att helt tappa dessa industrier och gå miste om nya etableringar och jobb. I det korta perspektivet gäller det främst vindkraft, både på land och till havs, men det gäller även solel och effekthöjningar i befintliga anläggningar som vattenkraft och kärnkraft.

När det gäller tillståndsprocesserna: Tänker energi- och näringsministern gå vidare med något av de förslag som redan finns färdigberedda, eller kommer det inte att hända någonting innan den nya utredningen är klar?

Fru talman! Det är intressant när ni i Socialdemokraterna släpper sargen och Miljöpartiet, Monica Haider och Fredrik Olovsson. Helt plötsligt framstår ni som kärnkraftsvänner! Helt plötsligt står ni här och säger att ni vill bygga ut energin i Sverige, och det är ju bra. Men var höll ni hus under de senaste åtta åren? Vi skrev debattartiklar och höll interpellationsdebatter, men Socialdemokraterna lyste med sin frånvaro här i kammaren - förutom vid några tillfällen.

Ett av de tillfällena var när ni avvecklade väl fungerande kärnkraft med en enda rösts övervikt här i kammaren. Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna tryckte på knappen för att lägga ned väl fungerande kärnkraft. Det är ett beslut som har kostat näringslivet oerhört mycket pengar, och det är ett beslut som har kostat hushållen oerhört mycket pengar. Jag är glad och tacksam att vi nu har en minister och en regering som jobbar dygnet runt för att återställa åtta års olycka.

I en av de interpellationsdebatter jag hade med Anders Ygeman sa han: Jodå, vi måste bygga ut elnätet, för vi ska skicka el från norr till söder. Jag sa redan i den interpellationsdebatten: Nej, men kära statsrådet - vi ska bygga ut elnätet för att skicka upp energi! Men varifrån ska den energin komma när ni avvecklar kärnkraften? Det är precis detta kaos vi såg under den senaste vintern.

Det finns något annat som är rätt intressant. Jag delar uppfattningen att det är bra med stora, breda energiöverenskommelser. Men jag funderar på vad som skulle hända om olyckan var framme 2026 och det blev en röd regering.

Vi kan ju läsa vad Miljöpartiet säger, alltså det parti som Socialdemokraterna har gett vetorätt i energipolitiken. Det är inte vad man säger utan vad man gör som räknas. Vi kan läsa en intervju med Daniel Helldén - om jag förstår det rätt är han valberedningens kandidat till språkrörsposten i Miljöpartiet - i Dagens industri den 20 oktober. Han är glasklar. Han säger att det inte blir någon ny kärnkraft i Sverige. Det går inte att misstolka det beskedet.

Då kan man säga att Socialdemokraterna ändå kommer att köra över Miljöpartiet. Vi hörde ju ledamöterna stå här och hylla behovet av mer energiproduktion. Men om man går till facit och tittar på hur Socialdemokraterna agerade i regeringsställning ser man att de gav vetorätt till Miljöpartiet. Det var Miljöpartiet och de delar av Socialdemokraterna som bevisligen hatar kärnkraft som fick styra den svenska energipolitiken. Det var väl till och med så att Magdalena Andersson i ett installationstal hycklade och hånade kärnkraften och oss som alltid varit kärnkraftsvänner.

Nu har det varit väldigt mycket om kärnkraft, men vi har också vattenkraften. Inte nog med att Socialdemokraterna avvecklade kärnkraft - de gav även uppdraget att se över vattenkraften. Den översynen ledde till drastiskt reducerad effekt från vattenkraften.

Den tidigare regeringen med Miljöpartiet i spetsen gav sig på den småskaliga vattenkraften, som också har en viktig roll i energisystemet. De gav sig på kärnkraft och vattenkraft samtidigt, och facit från den politiken kunde hushållen se förra vintern. Facit finns ju. Varje person som fick en hög elräkning kan skicka en tanke till Socialdemokraterna.

Det var bra att en ledamot i en tidigare interpellationsdebatt frågade om Socialdemokraterna kommer att be svenska folket om ursäkt för sin energipolitik. Det finns tillfälle här i dag. Gå upp och gör nästa inlägg, titta in i kameran och be om ursäkt till svenska folket för att ni gav Miljöpartiet vetorätt i energipolitiken!

Fru talman! Även jag passar på att ge mig in i denna debatt, för jag har noterat att minister Ebba Busch kommer att behöva tillbringa resten av eftermiddagen med att svara på interpellationer från alla socialdemokrater som sitter i näringsutskottet. Då kan det kanske vara klädsamt att även en företrädare för regeringsunderlaget ger sig in i åtminstone någon av debatterna för att försöka balansera upp detta något.

Helt plötsligt låter det från Socialdemokraterna som att man fått en nyfunnen kärlek till energisystemet. Helt plötsligt bryr man sig om energi, effekt och elnät, vilket väl kan sammanfatta temat för de interpellationer man nu ställt till ministern. Helt plötsligt vill man ha och skapa förutsättningar för en elintensiv industri. Men vi som följt nyhetsrapporteringen de gångna åren då Socialdemokraterna haft regeringsmakten har sett både en och två - flera - artiklar om företag som räds nyinvesteringar i Sverige och som medvetet väljer att etablera industrier i andra länder för att de inte litar på det elsystem och den kraftförsörjning som fanns när Socialdemokraterna satt vid makten.

I en tidigare debatt konstaterade jag inte bara att man från socialdemokratiska regeringars sida agerade på ett sätt som föranledde nedläggning av fyra kärnkraftsreaktorer, vilket Riksrevisionen nu pekat på, utan också att man valde att agera på ett sådant sätt att nyinvesteringar i kärnkraft uteblev, vilket per definition har lett oss till en situation där vi står och stampar på exakt samma ställe där vi var 2014 när Socialdemokraterna kom till makten och Vattenfall avbröt sina planer på ytterligare två kärnkraftverk vid Ringhals. De hade kanske kunnat tas i drift nästa år och definitivt påkopplats under denna mandatperiod. Det hade kraftigt underlättat för vårt elsystem och hade kunnat försörja den delen av Sverige med den kraftproduktion som så desperat behövs.

Där är vi tyvärr inte i dag, som en direkt konsekvens av politiska beslut fattade av socialdemokratiska regeringar. Det gäller oavsett i vilken utsträckning Socialdemokraterna vill lägga skulden på Miljöpartiet eller på Lars Beckman från Moderaterna, som man gjorde tidigare under den här debatten.

Nu, däremot, är man en vurmare för detta. Man tycker också att det är viktigt med breda politiska överenskommelser, vilket nyss lyftes upp i debatten. Man vill ha samtal och enighet. Man vill ta ansvar gemensamt. Det hade varit jättefint, fru talman, om det var så - men tillåt mig tvivla.

Jag misstänker att det snarare är så att Socialdemokraterna har landat i att detta är den bästa strategin för dem för att försöka bakbinda den här regeringen. Därmed vill man begränsa reformutrymmet och försöka begränsa förutsättningarna för regeringen, och inte minst minister Ebba Busch, att genomföra den reformagenda som vi gemensamt gått till val på. Den ryms i Tidöavtalet, som hela regeringsunderlaget står bakom, och skulle inte minst skapa förutsättningar för stora investeringar i planerbar kraftproduktion och hjälpa oss att bidra till den elektrifiering av samhället som pågår. Men det vill man inte från Socialdemokraternas sida.

Socialdemokraterna är redo att låta stiltjeläget som funnits på området i tio år fortgå för att man tycker att det är bättre än att vi som regeringsunderlag lyckas åstadkomma förändring och därmed, enligt dem, riskera att få väljarnas förtroende på nytt och fortsätta genomföra vår reformagenda.

Då tycker man att det är bättre att prata om breda överenskommelser, försöka låsa in ministrar och departement i konferensrum och kraftigt begränsa förutsättningarna att faktiskt arbeta och åstadkomma förändring i enlighet med det som väljarna gav oss förtroende för. Jag tror att det är så enkelt att det är ambitionen, fru talman, inte att säkerställa mer fossilfri kraftproduktion i Sverige.

Fru talman! Jag ska försöka bena i några frågor.

Jag börjar i den här änden: Jag uppfattar att det finns samsyn om att vi måste ha mycket mer kraftproduktion framöver. Jag uppfattar att det finns samsyn om frustrationen över att det går för långsamt.

Vad gör då vi? Man kan väl sammanfatta det som att vi går och pratar samtidigt. Det vill säga: Nej, det är inte så att vi bara tillsätter nya utredningar. Delar av Miljöprövningsutredningens och Klimaträttsutredningens förslag är redan på rull - några kom i regleringsbrev till myndigheterna, och några har börjat pytsas ut i separata beslut. Men vi tyckte faktiskt inte att det täckte allting. Det fanns vita fläckar där det fanns risk att det ändå skulle gå alldeles för långsamt. Därför har vi kompletterat med ytterligare utredningar, bland annat om hur vi kan öka den lokala viljan att välkomna landbaserad vindkraft.

Det är svaret på ett kluster av frågor, kan man väl säga.

Ett annat handlar om att lyssna på näringslivet. Jag har inte mött en enda företagare som har sagt att det är precis så här en överenskommelse om långsiktiga spelregler ska se ut. De struntar i om vi sätter in det i något fint dokument någonstans. Vi behöver bara skapa ett sunt och bra samtalsklimat där vi börjar leverera och börjar göra saker.

Delar av detta har vi redan gjort. Den nu sittande regeringen har ju en majoritet bakom sig i denna kammare, så vi kan tuta och köra. Men jag tror ju att det är bra om det kan vara ett så brett och stabilt stöd som möjligt för de långa linjerna.

Därför försöker vi nu, och jag vill understryka det, med en annan typ av energipoliska samtal som inte är de klassiska, segdragna, ibland ganska mediedramaturgiska förhandlingarna utan samtal där vi verkligen ser och lyssnar på varandra och där vi - på ett sätt som är ganska oortodoxt för en regering - väldigt tidigt försöker släppa in synpunkter i texter i det som ska bli propositionsunderlag. Vanligtvis skriver regeringen ett förslag; det är motioner i riksdagen och propositioner från regeringen. Regeringen kommer med en proposition, och sedan kan man ha synpunkter på den. Här försöker vi få synpunkterna innan dess och hellre göra en tajtare produkt med färre men tydliga mål som ska hålla över tid och som inte blir så politiskt färgade. Sedan kommer det att finnas många olika bra och mindre bra idéer från oss alla, tror jag. Där har vi en väldigt bra och nära dialog, och jag ser fram emot att regeringen i olika kapaciteter kommer att fortsätta träffa alla riksdagens partier vart och ett enskilt för att verkligen kunna djuploda i en del av de här frågorna.

Det för mig till 2030. Det finns inget jag önskar mer än att kunna säga ett mål inte 2045 utan 2030 som är realistiskt. Jag tycker fortfarande att Socialdemokraterna är svaret skyldiga på frågan hur det ska gå till, men jag är välvilligt inställd till ett mål om 60 terawattimmar till 2030. Jag har själv inte lyckats få grepp om det. Blir det bara ett mål som vi säger men där vi har svårt att liksom trovärdiggöra planen för att nå dit? En del aktörer jag möter pekar på att det behövs 70 terawattimmar; andra säger 55. Man kan också tänka sig att man sätter ett spann. Men jag har höga förhoppningar på att vi i de fortsatta samtalen skulle kunna konkretisera det ytterligare. Jag utesluter inte det; tvärtom är det där det verkligen skriker nu. Det är därför vi har haft många investeringar som har aviserats men där det finns tveksamhet om framtiden eftersom man inte riktigt vet vad som händer nu. Det skulle jag gärna djuploda i.

Sedan ser jag fram emot att prata lite mer om mina egna förslag här. Jag återkommer strax.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren! Jag tycker att tonen i mycket låter optimistisk. Det kanske inte riktigt gäller för det underlag som finns här i riksdagen; vi har hört några inspel från dem. Men det uppskattas icke desto mindre om regeringen har en annan ingång och lyssnar noga även till oss och till de befogade ambitioner vi, liksom näringslivet i stort, har att få fram åtminstone 60 terawattimmar ny el till 2030.

En stor del av lösningen ligger förstås i vindkraften. Sverigedemokraterna påminner ofta om att de inte vill se mer vindkraft i Sverige, och man kan känna att det är detta också regeringen tycker. Man försämrar förutsättningarna för att ansluta den havsbaserade vindkraften till elnäten på land, där vi ju till sist behöver elen.

Regeringspartierna valde både före och efter valet att rösta nej till en reformerad tillståndsprocess som skulle kunna ge rättssäkerhet för vindkraftsprojekten och de företag som står bakom dem. Därför ser vi nu hur färdiga parker väldigt sent i processen får ett nej fast man tidigare har fått flera ja. I ett av fallen är verken till och med beställda och tillverkade, men de får alltså inte sättas upp - i varje fall inte i Sverige. Detta hade undvikits om S-regeringens förslag hade gått igenom före valet och om riksdagen och partierna här hade röstat igenom förslaget när vi lade fram det i våras.

Men jag tar fasta på att det verkar som att incitamentsutredningen inte är lagd på is utan att vi kan hoppas på att både den reformerade process som vi har föreslagit och incitamentsutredningen kanske kan genomföras. Det skulle i så fall vara väldigt bra.

Det finns också en del andra tillstånds- och regelfrågor som man kan undra om regeringen verkligen tar på allvar. Att bygga ut elnäten är centralt - det har sagts här tidigare. Trots att det finns färdigutredda och remitterade förslag ser vi inte till dem från regeringen. De finns inte på propositionsförteckningen, och ingen talar om när de skulle kunna komma. De borde komma snabbt.

Jag ska ge ett par exempel på vad det egentligen handlar om. Ett exempel är att det borde ges undantag för högspänningsledningar från det generella biotopskyddet eller strandskyddet i miljöbalken. Man får nästan alltid dispens för detta i dag, men det tar lång tid att utreda. Därför borde lagen i stället helt enkelt ändras.

Ett annat exempel är att vi vill att luftledningar ska vara utgångspunkten för ledningar med höga spänningsnivåer. Det blir i praktiken nästan alltid så till slut, men tid och pengar läggs på att utreda och processa de här frågorna. Ett exempel är ärendet med Vattenfall och SSAB i Oxelösund, som har tagit många år. Det är en viktig fråga.

Dessa lagändringar finns alltså att lägga fram för riksdagen; de är färdiga. Vi kommer att rösta för dem. Det kommer att finnas en enorm majoritet för dessa förslag, om regeringen bara lägger fram dem.

Ett av de viktigaste förslagen är det som handlar om att göra ändringstillstånd till huvudregel. Detta kan korta en väldig massa olika tillståndsprocesser. Här har regeringen en fantastisk möjlighet. Det är nästan lite lyxigt att ha ett sådant förslag färdigutrett, liggande på sitt bord. Men då väljer regeringen att utreda detta igen så att det kommer att ta ytterligare något eller några år innan det här viktiga förslaget kan genomföras.

Frågan till statsrådet är varför dessa förslag inte läggs fram och varför ni väljer att utreda ett av dem igen, när det finns ett beredningsunderlag för en hett efterlängtad förbättring och förenkling av något så viktigt som tillståndsprocesser.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren! Man blir ändå lite positiv efter att ha hört svaren. Det finns intresse för fortsatt dialog och fördjupning när det gäller hur målet till 2030 ska se ut. Någonstans känns det ändå som att vi socialdemokrater har prickat ganska rätt. Företagarna och industrin säger någonstans mellan 55 och 70 terawattimmar, och vi har lagt oss på ett mål på 60. En lösning på detta som vi ser som fullständigt självklar är att just havsvindkraften kommer på plats och att man förkortar processen för att få beslut från regeringshåll.

I dag hade vi socialdemokrater i näringsutskottet en diskussion med Elektrikerförbundet, som hade representanter här i riksdagen. Två av dem sitter på läktaren nu, Petter och Magnus. Vi diskuterade just kompetensförsörjning, arbetsmiljöfrågor, stamnätsutbyggnad och mer energiproduktion. Av naturliga skäl är de väldigt insatta, kunniga och drivande i de här frågorna.

En fråga som de lyfte som är av stor angelägenhet är just kompetensbristen när det gäller att kunna bygga ut stamnäten. Den frågan är än viktigare när vi ser att det är ungefär 50 personer som har kompetensen, och majoriteten av dem är av utländsk härkomst - de har kommit hit och har kompetens att hjälpa till att bygga detta.

Då kan man ställa sig frågan hur detta fungerar ur ett säkerhetsperspektiv. Är det lämpligt att främmande makt kan få tillgång till svensk infrastruktur vad gäller stamnätsutbyggnad med den information och så vidare som finns där? Och om vi inte klarar kompetensförsörjningen själva - när Ukraina ska byggas upp kommer mycket kompetens att dras dit - blir det sårbart ur många aspekter. Vad har statsrådet och regeringen för plan för att lösa den utmaningen?

Fru talman! Jag tycker att det som Mattias Jonsson tar upp är synnerligen viktigt. Det finns långtgående säkerhetsaspekter på detta. Vi behöver stärka vår egen kapacitet och kompetens, inte minst på området energiöverföring.

Ska vi sedan bygga ny kärnkraft, vilket mycket av den här debatten handlar om, krävs också kompetens. Det krävs utbildningar. Sverigedemokraterna och Moderaterna lovar att det ska byggas snabbt och att det helst ska ske i går, men inget av detta tycks bli verklighet. Det verkar som om det är något som skaver i regeringsunderlaget.

Vi säger att vi behöver bygga kärnkraft, och vi behöver fokusera på de platser som redan har elnät. Där förstår man också betydelsen av rätt kompetens, rätt utrustning och rätt insatser. Det finns en förståelse bland kommunerna. Där är det möjligt.

Sedan är det ingen här som kan säga att kärnkraft är snabbt eller billigt. Det har vi med tydlighet lärt oss. Vi kan också komma ihåg den tidigare alliansregeringen. Mycket kan man säga om Fredrik Reinfeldt - vi till och med saknar honom ibland - men att industrin var "basically gone" får stå för honom själv. Det Socialdemokraterna gjorde var att sätta industrihjulen i rullning. Det är klart att vi är väldigt oroliga nu när vi ser att Sverigedemokraternas inflytande bromsar industrihjulen.

Fru talman! Jag tackar för svaren. Jag får hålla med mina kamrater här om att det är välkommet att ministern är positiv till en dialog och vill fortsätta den. Samtidigt vet jag inte hur mycket klokare jag har blivit efter denna debatt i fråga om vad regeringen tänker göra för att snabba upp tillståndsprocesserna vad gäller utbyggnad av elnät och produktion. Det är en ny utredning, och ministern berättade här i dag om några andra förslag som vi inte visste om tidigare.

Jag tänker att det vore väldigt enkelt att fatta beslut om de förslag som redan finns och som ligger i byrålådan, precis som min kamrat Fredrik Olovsson mycket förtjänstfullt tidigare sa. Näringslivet efterfrågar det, och även myndigheterna efterfrågar dessa beslut. Och med en dåres envishet vill jag upprepa att näringslivet också efterfrågar en långsiktig blocköverskridande energiöverenskommelse. Här hade jag tänkt säga att regeringen är tondöv, men så lät det inte riktigt i dag. Jag hoppas att jag hörde rätt.

Jag konstaterar att ministern har bjudit in till samtal. Vi får väl se vad som kommer ut av det. Processen vid varje överenskommelse behöver inte se precis likadan ut som den har gjort bakåt i tiden, så detta ser vi verkligen fram emot.

Sedan tycker jag att det är väldigt intressant - jag måste kommentera det - att Lars Beckman har utsett den kommande regeringen, under nästa mandatperiod, med socialdemokrater i regeringsställning. Vi tackar för att du tror på det. Det gör vi också, kan jag tala om.

Jag tycker också att det är intressant att Tobias Andersson står här och säger att våra förslag borde ha kommit lite tidigare. Alla de förslag som jag, och flera av oss, har pratat om här i dag är socialdemokratiska förslag, inte regeringens förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror i grunden att vi nu har ett gyllene tillfälle, ett unikt fönster, att komma överens om en långsiktig grundplatta för svensk energiförsörjning framåt. Det kommer att finnas många "detaljer" i detta att fortsätta diskutera framåt. Det kommer att finnas olika kreativa idéer kring hur man kan öka tempot i en del av tillståndsprocesserna eller öka ekonomiska incitament för det ena och det andra. Men jag tror att vi är så pass många inom politiken, brett, och inom näringslivet som tycker att det kanske inte är på detta område som de mest ideologiskt färgade politiska besluten ska tas. Jag tror också att det är den allmänna folkviljan.

Det är något så grundläggande som svenska hushålls möjlighet till tillräckligt med el till vettiga priser som är det som behöver värnas här. Nu är det något så grundläggande som en helt unik konkurrenskraft i världen. Det finns obevekliga och högt satta klimatmål oavsett regeringar som kommer och går. Här kan vi konkurrera med USA, för deras klimatambitioner har kommit och gått med regeringar. Här kan vi diskutera tempot och vad som är bäst beslut. Men att vi tar klimatförändringar på stort allvar, att ambitionerna är höga och att vi ska göra detta på ett sätt som värnar ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen är en unik säljfördel för Sverige.

Jag tror att vägen framåt är leveranssäkerhetsmål, planeringsmål och mer kraftproduktion med rätt egenskaper, som gör att vi inte bara blir exportörer utan också har tillräckligt med effekt där det behövs när det behövs. Jag ser fram emot de fortsatta samtalen inför propositionen senare i höst.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.