Anders Ådahl

Fru talman! Jag tackar för en intressant barndomsexposé. Vi fick en likadan historia från Moderaterna tidigare. Man har, som Magnus Oscarsson säger, egna minnen av sin första cykel. Jag hade en DBS som min första cykel - döden bakom styret. Det var en otäck rackare - usch, ja. Men det var inte detta jag tänkte tala om.

I ledamotens anförande fick vi höra om cykelns alla fördelar, men vi fick inte höra om någon politik från Kristdemokraterna. Vad vill Kristdemokraterna med cyklingen i Sverige - för klimatet, för folkhälsan och kanske för plånboken? Kristdemokraterna sitter på ministerposten. Minister Andreas Carlson ansvarar för dessa frågor. Trots det får vi i kammaren i kväll inte höra någonting om Kristdemokraternas politik på cykelområdet.

Jag vill ge ledamoten chansen att säga något om vilken politik Kristdemokraterna vill se på cykelområdet.

Fru talman! Vuxenutbildning, men även vuxenbildning, är kanske en av de tydligaste indikatorerna på hur ett land mår. Ett välmående samhälle klarar av att ha ett system där man som vuxen får chansen att ta igen förlorade ungdomsår och skaffa sig behörighet till högre utbildning eller jobb och där man som vuxen kan lägga om kursen i livet, studera något nytt, byta yrkesbana och följa arbetsmarknadens utveckling. Ett välmående samhälle ger nyanlända goda förutsättningar att lära sig det nya landets språk och att få sina kunskaper validerade, och där ger man dem med funktionsnedsättning lika förutsättningar till utbildning och arbete.

Centerpartiet tar sin socialliberala utgångspunkt i dessa ambitioner för vuxenutbildningen. På en alltmer rörlig arbetsmarknad gynnar inte vuxenutbildningen bara den enskilda individen utan är också en förutsättning för ett växande grönt, hållbart näringsliv och en skicklig offentlig sektor.

Sverige är en liten öppen ekonomi. Med det menar vi att vi är helt beroende av världen runt omkring oss och att vi för vårt välstånd förmår att exportera varor och tjänster med ett allt högre kunskapsinnehåll - dessutom på en marknad som nu snabbt världen över byter skepnad till dels helt och hållet hållbara affärer, dels att bli alltmer dominerad av digitalisering och artificiell intelligens. Utbildningsbehovet är enormt, och likaså är omställningsbehovet enormt.

Centerpartiet drev i förra mandatperioden igenom en av de viktigaste reformerna de senaste årtiondena. Det var en historisk reform av svensk arbetsmarknad, där arbetsmarknadens parter blev överens om ökad flexibilitet för anställda och företag tillsammans med nya möjligheter till omställning under arbetslivet.

En grundläggande del av reformen var ett större fokus på kompetens. Det är viktigt inte minst för att företagen ska kunna hitta anställda med rätt kompetens, behålla nyckelpersoner och kunna ställa om sin verksamhet när det krävs. Samtidigt - och minst lika viktigt - får människor en större chans till kompetensutveckling och möjlighet att byta bana i livet.

Har detta blivit någon succé? Det har väl knappast undgått någon vilket otroligt tryck det är på Centrala studiestödsnämnden, CSN, att hantera det enorma intresset för omställningsstudiestödet. Människor vill ställa om, byta riktning och förkovra sig, och företagen skriker samtidigt efter kompetens i alla branscher. Omställning pågår.

Arbetsmarknadens parter är emellertid inte nöjda med hur den sittande regeringen tar ansvaret vidare. Ett underfinansierat CSN skapar nu betydande problem och ger grus i omställningsmaskineriet. PTK, LO och Svenskt Näringsliv skrev en gemensam debattartikel tisdagen den 25 april och framhöll följande:

"Parterna har vid ett flertal tillfällen uppvaktat regeringen med anledning av problemen hos CSN. Vårbudgeten lugnar oss inte. Det saknas medel för de extra resurser CSN behöver. - - - Det duger inte att individer lämnas i väntan och missar terminsstart."

Centerpartiet tar höjd för detta i sin vårbudget och anser att regeringen borde ha tillfört 500 miljoner kronor i vårändringsbudgeten till omställningsstudiestödet och de myndigheter som ansvarar för att handlägga detsamma. Av samma anledning bör resurserna till omställningsstudiestödet och ansvariga myndigheter öka med 500 miljoner kronor även 2024.

Centerpartiet driver nu på för att stärka och utöka möjligheterna för vuxenutbildning. Vi kan inte slå oss till ro. Som jag sa inledningsvis är behovet av utveckling och reformer stort både för att möta arbetsmarknadens rörlighet och för att möta olika personers förutsättningar.

Yrkeshögskolan är en framgångssaga där matchning mellan företagens behov och de kurser som tas fram är nära nog hundraprocentig. Samtidigt verkar man under kortsiktiga omständigheter.

Centerpartiet anser att ett stort yrkeshögskolelyft bör genomföras där yrkeshögskolan stärks och får en högre grad av fasta anslag. Privata och offentliga arbetsgivare bör få möjlighet att delfinansiera utbildningsplatser när de ser stora behov av kompetenser utöver den nivå som staten har bedömt nödvändig. Fler förberedande utbildningar, där kortare påbyggnadsutbildningar kan ingå, bör finansieras. Det bör även tas fram fler utbildningar på en högre kvalifikationsnivå.

Regeringen bör därför utreda möjligheterna till korta yrkeshögskoleutbildningar på en högre nivå i det så kallade EQF-systemet för att stärka det livslånga lärandet för fler. Ytterst handlar det om att se över och stärka yrkeshögskolans roll som matchningsmotor för arbetsmarknadsutbildningar gentemot högskolor och universitet. Jag yrkar därför bifall till reservation 27 under punkt 14.

Vi menar dessutom vad vi säger. I Centerpartiets vårbudget föreslås att medlen till yrkeshögskolan höjs och i så hög grad som möjligt permanentas. I regeringens förslag till vårändringsbudget sänks i stället anslagen jämfört med hur det var 2022.

Centerpartiet anser att tillgång till utbildning bör stärkas genom lärcentrum över hela landet. Lärcentrum har en viktig roll för den nationella, regionala och kommunala kompetensförsörjningen och ökar möjligheterna att bo, studera och arbeta i hela landet.

Centerpartiet vill stärka förutsättningarna för personer med intellektuell funktionsnedsättning att studera på till exempel universitet eller högskola. Det finns i dag inget samlat regelverk för eftergymnasiala studier för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Vi vill att förutsättningarna för en anpassad högskola utreds. En del i en sådan i utredning torde vara att se över om yrkeshögskolans uppdrag kan breddas.

Centerpartiet anser vidare att döva medborgare ska ha samma rättigheter och möjligheter som övriga medborgare att utbilda sig, omskola sig eller byta yrkesbana. Statens ansvar för att tillgodose en jämlik tolktjänst inom eftergymnasial utbildning bör därför utredas.

Slutligen vill Centerpartiet förbättra valideringen av utländska examina. Det finns fortfarande inte något effektivt och systematiskt sätt att inventera vilka kompetenser, inte minst i bristyrken, som finns hos nyanlända. Det är viktigt att denna kunskap hos nyanlända akademiker och experter inte förslösas utan identifieras och att möjligheter skapas att så snabbt som möjligt kunna använda dessa kompetenser i produktivt arbete. Det behövs en förbättrad och effektiviserad inventering av nyanländas kompetenser, en effektiviserad valideringsprocess och ökade möjligheter till komplettering och tillvaratagande av en utländsk examen.

Herr talman! Ingenting är så riskabelt för vårt energisystem och våra energipriser som en fragmenterad energipolitik där budskapen varierar och hoppar mellan mandatperioder. De investeringar som görs går in i ett energisystem som ska stå i många år och under många mandatperioder.

År 2019 valde Kristdemokraterna och Moderaterna att kliva av den då rådande energiöverenskommelsen. Sedan dess har vi sett en stor osäkerhet på marknaden, vilket har lagt en våt filt över investeringar, utveckling och möjligheten att attrahera kapital till energimarknaden.

Min fråga går till energiministern. Är det dags att visa ledarskap och bjuda in övriga partier i riksdagen, i akt och mening att åter försöka få på plats en bred energiöverenskommelse?

Herr talman! Forskning när det gäller att få till arbetspendling visar, om jag minns rätt, att man under alla tider har velat ligga någonstans runt 45-50 minuter. Även om man levde av att samla ved var arbetspendling på ungefär 45 minuter lagom. Sedan blev det lite för långt. Om vi bygger ihop Jönköping med Göteborg med stambanor skulle den sträckan, enligt de planer som ligger, ta 50 minuter, och från Borås till Göteborg skulle det vara 35 minuter. Vi skulle få en regionförstoring.

Ledamoten Gellerman har rätt i att det bildas starka innovationskluster i de större städerna och runt de större hubbarna. Med en regionförstoring kan oändligt många fler människor få tillgång till de miljöerna. Om vi inte bygger ut med stambanor tvingas människor bo nära orterna.

Att vi som ett första steg prioriterar Göteborg-Borås må vara rätt nu när beslutet väl är taget. Men i så fall måste vi absolut, precis som regionföreträdarna säger, förbereda för att kunna bygga till Ulricehamn och Jönköping. Vår tillväxt i Sverige är helt beroende av att ha stora regioner och att man kan bo längre bort från centralorterna. Det är helt enkelt så det hänger samman.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 8 mars.)

Herr talman! Det handlar egentligen inte om att folk ska åka från Göteborg till Stockholm på ett nytt sätt, vilket jag också talade om i mitt anförande. Det är inte poängen. Poängen är att man på den sträckan ska kunna ta sig från till exempel Borås till Jönköping eller från Linköping till Ulricehamn.

Av 100 procent som åker på sträckan skulle kanske 20 procent ta sig från ändstation till ändstation. Det är inte det som är idén med de nya stambanorna. Idén är, precis som jag sa i anförandet, att knyta ihop regioner med varandra. Vi ska knyta ihop städer som inte är ihopknutna i dag. Om jag ska ta mig från Göteborg, där jag bor, till Linköping låter det sig inte göras med tåg i dag. Om man bor i Jönköping och jobbar i Göteborg är det också helt omöjligt att hitta vettig pendling.

Det handlar om att knyta ihop regioner och orter med varandra. Det är ett projekt för hela landet. Jag håller alltså inte med ledamoten om att det inte skulle handla om hela landet.

Herr talman! Min partikollega Ulrika Heie, trafikutskottets ordförande, redogjorde tidigare i kväll för Centerpartiets breda politik på det stora område som vi i kväll debatterar, infrastruktur. Jag själv tänkte ägna några ord åt den fråga som kanske har varit svårast och mest på läpparna när det gäller infrastruktur, nämligen stambanor.

Ofta har vi fått höra att det är ett prestigeprojekt med stambanor. Det är en ganska konstig och märklig syn, för egentligen handlar det om ett projekt som binder samman människor, som får drömmar att komma till liv, som ger möjligheter att bo och verka i stora delar av landet och som knyter samman regioner och orter med varandra. Jag tycker inte att det är så mycket prestige. Jag tycker att det handlar om att tänka på hur människor har det och hur de kan få det bra i framtiden.

Jag är ingenjör, och jag tänkte i mitt anförande vara en aning fyrkantig och rada upp nio argument för att beslutet att stoppa stambanor är en dålig idé.

Det första är att regeringen inte meddelar en enda ekonomisk kalkyl eller konsekvensutredning runt beslutet. I över tio års tid har det pågått en planering. Olika orter och städer har väntat med sin stadsplanering. Man kanske har haft viss stadsplanering för nya stationslägen, näringslivet har stått och väntat på att etablera sig och människor har önskat bostäder och funderat på om man ska flytta till dessa orter. Vad kostar det egentligen att säga nej till stambanor? Det har vi faktiskt ingen aning om, vilket är ganska märkligt när man fattar ett så stort beslut.

Det andra är att det beslut man fattar är ett väldigt upphackat beslut. Olika delar av stambanorna ska på något vis finnas kvar, men man ger olika besked. Det kan lätt ses som att man gärna vill se en splittring hos regionerna och aktörerna. Det är ganska olyckligt. När man dessutom bygger små delar järnväg för att sedan kanske i ett senare skede förlänga dem får vi ett mycket dyrare projekt än om vi hade gjort rätt och riktigt och tagit det i sin helhet från början.

Det tredje är regionförstoringen, förmodligen den största sak vi nu går miste om - att människor och näringsliv på olika orter får en större geografisk area tillgänglig, att näringslivet kan blomstra i Jönköping, att man kan bo i Göteborg och samtidigt jobba i Jönköping eller bo i Ödeshög och kanske jobba i Borås. Detta kommer vi nu inte att få se. I stället kommer det att fortsätta vara små arbetsregioner som inte hänger samman. Det gynnar inte svensk tillväxt.

Det fjärde är godstrafiken. Det är väldigt hård belastning in till Göteborg, som flera debattörer har redovisat här. Det mesta går in på Västra stambanan, och det ska samsas med pendeltåg, fjärrtåg och regiontåg. Får vi nya stambanor på plats frigör vi också kapacitet för mer gods så att vi kan få ut vår export ur landet i Göteborgs hamn och även få in gods i Sverige och vidare ut i landet.

Det femte är det civila försvaret. Det är väl känt att när man hamnar i orostider, som vi nu har gjort i Sverige och Europa, måste fokus öka på det civila försvaret. Redundant och robust järnvägs- och spårtrafik är en av de viktigaste aspekterna för att vi ska kunna ha ett starkt civilt försvar. Den måste kunna transportera både människor och gods på ett redundant och säkert sätt.

Det sjätte är underhållet, en fråga som också varit i stort fokus här i afton. Det är rätt och riktigt som regeringspartierna säger att vi har en väldig underhållsskuld. Problemet är bara att om vi ska utföra underhåll på överbelastade järnvägar är det förfärligt svårt. Hur gör man det? Man kanske behöver stänga trafiken mellan Göteborg och Stockholm ett halvår eller ett år. Det blir nästan omöjligt utan kraftiga problem och förskjutningar i svensk kollektivtrafik. Har vi ett redundant system blir underhållet dessutom mycket lättare.

Det sjunde är också något som har nämnts här i afton. När Europa satsar på att binda ihop städer och regioner med varandra med tåg och när man bygger Fehmarn Bält-förbindelsen, som ska vara klar 2029 och där vi får ihop regioner i södra Danmark med regioner i norra Tyskland, säger Sverige samtidigt nej. Nej, binda ihop orter i Sverige med tåg ska vi inte göra.

Det åttonde är att detta tyvärr inte är någon politik för hela landet. Man går helt miste om det perspektivet. Vad ska Harald Hansson i Hökerum tänka när lokala partiföreträdare kämpar för regionen och för att binda ihop orter när riksdagspolitikerna i samma parti samtidigt säger nej till stambanor och att man ska sluta fokusera på hela landet?

Det nionde, som jag tror är en väldigt viktig sak att komma ihåg och någonting vi kanske skulle ha kunnat komma överens om i kammaren, är att vi kunde ha talat på ett annat sätt om hastigheten. Ofta får vi höra från regeringspartierna att vi säger nej till höghastighetståg, men frågan är om vi inte hade kunnat komma överens om att bygga stambanor där vi sänkte hastigheten från 320 till 250 kilometer i timmen, precis som för all räls som byggs i Sverige. Kanske hade vi då hittat varandra. Där finns i alla fall en öppning. Därför är det olyckligt att regeringen fattar ett stoppbeslut.

Herr talman! Ska vi bygga ett starkt Sverige måste vi klara både nyinvesteringar och underhåll. Nya stambanor är väsentliga ur oerhört många perspektiv. Jag har kort redovisat nio stycken.

Jag yrkar bifall till den gemensamma reservationen 40 under punkt 13 om nya stambanor.

I detta anförande instämde Ulrika Heie (C).

Fru talman! Jag tackar så hjärtligt för svaret. Det var ganska upplysande.

Om jag förstår ledamoten rätt är det egentligen inte hög hastighet som är problemet för Moderaterna, utan det är helt enkelt ny räls och att knyta samman regioner - att låta dem som bor i Ulricehamn ha en chans att ta sig på räls till Göteborg, att förenkla för godstrafiken in mot Göteborg genom att avlasta den gamla stambanan med nya banor. Om jag förstår det rätt handlar det egentligen om att ni inte vill bygga mer räls. Men jag kanske har missförstått ledamoten. Det kanske går att komma överens om en satsning på stambanor för 250 kilometer i timmen.

Västra Götalandsregionen har skrivit ett positionspapper där alla partier är överens om hur man ser en framtid framför sig. De är väldigt eniga om att det som är viktigast är sträckan Borås-Göteborg. Den är viktigare än Alingsås-Göteborg, för om vi ska få ordning på Alingsås-Göteborg med underhåll behöver vi också en sträcka som kan avlasta.

Jag undrar hur ledamoten resonerar när de som kan tågtrafiken i VGR gör en annan bedömning än ledamoten själv av vad som är viktigast.

Fru talman! Jag har en förvånad fråga och ett erbjudande till ledamoten.

Förvåningen gäller Moderaternas inställning här. Ledamoten nämnde i sitt anförande att fullt fokus är på underhåll. Det är ett trasigt hus, och nu ska det underhållas. Jag har lärt känna Moderaterna som ett parti som siktar framåt mot teknisk utveckling och ger hopp åt människor, men nyinvesteringar finns inte på Moderaternas agenda under den här mandatperioden när det gäller infrastruktur. Det är en fråga.

Sedan har vi erbjudandet. När regeringspartierna argumenterar mot stambanor får vi ofta höra att de inte vill ha höghastighetståg, att man inte bara ska åka mellan Stockholm och Malmö snabbare än i dag. Det är inte poängen.

När vi har lyssnat på regionerna i Skåne, i Västra Götaland, i Östergötland och i Jönköpings län får vi ett unisont besked att de inte är intresserade av den höga hastigheten. Det de är intresserade av är kapacitet, räls.

I Sverige bygger man järnväg för 250 kilometer i timmen. Det gör man överallt, så min fråga som är väldigt nära ett erbjudande är om Moderaterna och regeringspartierna skulle kunna tänka sig att omvärdera sin inställning till stambanor om man strök 320 kilometer i timmen och i stället bara byggde för 250 kilometer i timmen och kunde knyta ihop Göteborg, Borås, Ulricehamn, Jönköping, från Linköping och uppåt och från Jönköping nedåt Hässleholm och Lund. Skulle situationen ändras då hos ledamoten?

Fru talman! Vi har ett alltmer försämrat säkerhetsläge i Europa och Sverige. Regeringen och riksdagen riktar stor uppmärksamhet åt att stärka det militära försvaret. Inte minst Natoprocessen är central.

Kanske talar vi mindre om det civila försvaret. Samtidigt vet vi att den civila försvarsförmågan och ett motståndskraftigt samhälle är oerhört viktiga i tider av kris.

Regeringen beslutade strax före jul att skrota planerna på nya stambanor. Stambanor binder ihop landet och regioner. Måhända kan det ha varit ett oklokt beslut då ett robust och redundant järnvägsnät är en viktig komponent i det civila försvaret.

Hur resonerar statsministern om att tydligare väga in den civila försvarsförmågan när vi fattar beslut om till exempel infrastruktur, energi och livsmedelsförsörjning?

Herr talman! Studiestödet är vad vi debatterar här i dag. Vi fick en inledning från utskottets ordförande Fredrik Malm, en exposé över svensk utbildning och den standard som finns samt av vikten av ett generöst studiemedelssystem och högre utbildning. Det är glädjande att hela kammaren egentligen står bakom en sådan ordning här i landet där vi hedrar och förstår värdet av utbildning.

Det finns två aspekter. Det ena är bildning. Vi ska kunna vaccinera oss mot humbug och fake news och förstå värdet av vetenskap i relation till låtsasnyheter och googlingar på internet. Det andra är att vi har en utbildningsnivå i Sverige som är hög och gör att vi kan möta ett föränderligt arbetsliv, där vi kan flytta oss högre och högre upp och skapa mer och mer värde i våra produkter och tjänster. Där är vi eniga.

Låt mig här i kammaren i dag få lyfta fram två liberala aspekter på studiemedlen som båda syftar till att stärka studenternas situation, så att fler kan studera och ges rimliga förutsättningar att vara studenter. Det handlar dels om ett mer flexibelt studiestöd, dels om en större frihet att som student ha ett arbete vid sidan av studierna.

Arbetsmarknaden är i rörelse. Studenter är i dag i alla åldrar och kommer från olika slags bakgrund och studerar under olika omständigheter. Arbetslivet förändras. Livet förändras, men studiestöd har inte riktigt hängt med i utvecklingen.

Centerpartiet vill se en modernisering av studiestödet, så att den verklighet dagens studenter möter bättre tas om hand av ett reformerat studiestödssystem med mer flexibilitet och mer anpassning till olika förutsättningar.

Det är bra att människor vill satsa på att utbilda sig och bilda sig, både för individen och för samhället i stort. Centerpartiet vill uppmuntra och underlätta för fler att studera.

Vår första frihetsreform för studiemedel handlar om flexibilitet för studiestödet. För att öka genomströmningen och få fler i arbete vill vi i Centerpartiet som sagt ha ett mer flexibelt studiemedelssystem, ett system som premierar studenter som avslutar sina studier före utsatt tid men också är anpassat för dem med lägre studietakt, exempelvis personer som har gått anpassad gymnasieskola eller är deltidssjukskrivna. Det ger fler möjligheten till en utbildning som i förlängningen leder till jobb.

Heltidsstudier måste gå att förena med familjeliv. Det ger skäl att stärka studiemedlen. Ensamstående föräldrar är en utsatt studentgrupp ekonomiskt, och dessutom är de som endast har en gymnasieutbildning i klar majoritet bland ensamstående mammor. Det kan inte vara rätt att vi har ett studiemedelssystem som missgynnar ensamstående mammor och kvinnor.

Möjligheterna till utbetalning av tilläggsbidrag för föräldrar som studerar behöver utredas för en modern, jämställd situation. Det är liberal politik.

Vår andra frihetsreform för studiemedel handlar om det så kallade fribeloppet. Under covid-19-pandemin gjordes en viktig förändring. Fribeloppsgränsen togs bort, vilket gjorde att studenter kunde uppbära lånade studiemedel utan att behöva känna begränsningar när det gällde att ha ett arbete vid sidan av studierna. Men sommaren 2022 återinfördes inkomstprövningen för studiemedel, och fribeloppsgränsen återinträdde. Centerpartiet föreslår att det så kallade fribeloppet ska avskaffas för lånedelen av studiemedel. Det gäller alltså inte bidragsdelen utan den del som ska betalas tillbaka till staten.

Vi lyssnade tidigare till Socialdemokraterna som redovisade att det är tuffare tider för studenter, så varför inte avskaffa fribeloppsgränsen så att fler kan arbeta vid sidan av och få bättre ekonomi?

Fribeloppsgränsen innebär att det finns ett tak för hur mycket studerande får tjäna för att ha rätt till studielån. En enig riksdag avskaffade fribeloppet temporärt för att uppmuntra fler studenter att jobba under pandemimånaderna, inte minst eftersom det behövdes personal inom vård och omsorg samt restaurang- och besöksnäringen.

Nu när inkomstprövningen har återinförts är det mindre lönsamt för studenter att arbeta extra. Det är därför rimligt att slopa inkomstprövningen för lånedelen av studiemedlet och på så sätt stärka studenters frihet att själva bestämma över sin ekonomi. Att studera och samtidigt ha ett arbete vid sidan av kan för många vara djupt utvecklande, och dessutom får vi fler arbetade timmar i landet som stärker vår välfärd. Det är liberal politik.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 6 om fribeloppet.

Jag har presenterat två förslag med liberal politik som bygger styrka i hela landet, i varje lärosäte och i varje studievrå. Vi i Sverige är i stort behov av kompetens inom många av arbetsmarknadens områden, och vi måste ha ett studiemedelssystem som premierar studenternas situation och plats i livet. Alla är inte lika. Vi lever inte under något slags gemensam norm, utan vi är olika och har olika förutsättningar. Låt oss utveckla studiemedelssystemet så att det stärker både den enskilda studenten och Sverige i stort.

Fru talman! Min fråga går också till statsrådet Mats Persson.

Häromdagen meddelade regeringen att man avser att skärpa villkoren för arbetskraftsinvandring. Det gäller yrken med lön under 33 200 kronor per månad.

Det är bra att regeringen, likt Centerpartiet, arbetar för att till exempel doktorander och studenter vid landets högskolor och universitet kan stanna i Sverige. Kompetens utifrån behövs för vår tillväxt. Vi står inför en ny industrialisering - ett nytt och nödvändigt kliv i svensk välfärd.

Men det räcker inte att stärka upp endast höglöneyrkena. Svensk arbetsmarknad går i stycken redan på knäna. I vården, i de gröna näringarna, i handeln, bland yrkeschaufförer och bland lokförare - överallt är behovet av kompetent arbetskraft mycket stort. Ska Sverige klara av den nya industrialiseringen måste hela övriga samhället hänga med.

Hur avser regeringen stärka svensk tillväxt och välfärd genom arbetskraftsinvandring för yrken med lön under 33 200 kronor i månaden?

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för en mycket god dialog i en fråga som kanske är större än vi tror. Det handlar om svensk långsiktig konkurrenskraft och att ha infrastruktur som fungerar.

Anledningen till att jag har uppehållit mig vid stambanor och inte talat så mycket om Göteborg-Borås är att saker och ting hänger samman. Stambanor för persontrafik, arbetspendling och godstrafik är ett system som måste funka tillsammans.

Mellan Danmark och Tyskland har en ny förbindelse börjat byggas, Fehmarn Bält. Den ska vara klar 2029. I hela norra Tyskland och likaså södra Danmark ser man det som en möjlighet för näringslivsutveckling. Sträckan minskas med 16 mil, tror jag att det är.

På samma sätt måste vi tänka i Västra Götaland. När Jönköping nu inte binds ihop med Borås och Göteborg går vi miste om en otrolig chans till regionförstoring och näringslivsutveckling. Västra Götaland, Småland och Östergötland, ja hela Sverige, blir på lång sikt lidande av att stambaneprojektet skrotas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har två avslutande frågor till statsrådet. När man ska fatta ett investeringsbeslut brukar man ha ett stort konsekvens- och beräkningsunderlag. Men när man säger nej till något som pågått i tio år borde man också ha någon form av konsekvens- och beräkningsunderlag för sitt beslut. Jag undrar om statsrådet har något sådant.

Jag undrar också om beslutet på något vis är förankrat med avtalsparterna i Sverigeförhandlingen som under tio års tid har engagerat sig djupt i stadsplanering, näringslivsutveckling, bostadsbyggande och infrastruktur i sina kommuner och regioner.

Jag vill som sagt tacka för en god debatt.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka infrastrukturminister Andreas Carlson för svaret. Jag vill här i talarstolen också passa på att bjuda in till Västsverige, för det är oerhört upprörda tankar och funderingar längs hela sträckan mellan Göteborg och Borås och bort till Jönköping. Så välkommen till vår del av landet!

Det finns ett stort kommunikationsbehov, för man har verkligen inte förstått vad beslutet betyder. Om någonting nu ska utredas igen görs det inte på en eftermiddag. Det är ett ganska stort projekt att utreda en järnvägssträckning och hitta olika alternativ, så projektet kommer att försenas. Jag kan inte begripa att det kan vara på något annat sätt, och jag förstår inte hur statsrådet resonerar där.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En blinkning till Moderaterna i Hässleholm, som var nöjda med beslutet: Moderaterna i Västra Götaland är oerhört upprörda över beslutet. Det finns alltså olika tankar inom ert parti.

Fru talman! Det har varit en rörig inledning på mandatperioden med en regering som har tillträtt efter en ganska hetsig valkampanj och som säger att det ska ske ett paradigmskifte i Sverige. Men tyvärr har vi hittills sett att det mesta står still eller går bakåt. Vi har uteblivet elstöd, inga nya investeringar i elproduktion till havs - och nu har vi alltså skrotade stambanor för tågtrafik i Sverige.

Jag skulle vilja lyfta två texter för att illustrera hur motsägelsefullt och märkligt det hela är.

Först är det statsministerns statssekreterare PM Nilsson, den numera välbekante ålfiskaren, som har skrivit en text. Han var fram till nyligen chef för ledarsidan på Dagens Industri och skrev en ledare den 4 oktober i höstas, alldeles precis innan statsministern kallade. Så här skriver PM Nilsson: "Sverige har haft för många nybörjarregeringar som stoppat avgående regeringars trafikprojekt. Gör inte om det misstaget nu. . Att styra bort från den täta, attraktiva, lönsamma och järnvägsburna europeiska staden vore ekonomiskt vansinne och politisk idioti."

PM Nilsson fortsätter med att redogöra för tidigare regeringars klåfingrighet i långsiktiga projekt och avråder den nya regeringen från att göra samma misstag: "För dyrt, tycks M&Co tycka. Det är nys. Ett par hundra miljarder är billigt för en anläggning som ska användas i 150 år och som bygger stora och långsiktiga värden längs sträckorna."

Han skriver: "Nya banvallar med snabba tåg var en del i den förra moderat-ledda regeringens Sverigebygge. Genom att knyta ihop de större städerna i södra Sverige med ett riktigt bra järnvägsnät skulle kommunerna längs banan kunna våga satsa stort och nytt. Vilket de gjorde. I Norrköping, Linköping, Jönköping, Borås och Hässleholm projekterades planer på nya stadsdelar och företagsetableringar. Men sedan började partierna till höger svikta."

Han avslutar ganska osande: "Att stoppa dem nu vore en skandal och ett oansvarigt slöseri. En stat kan inte uppföra sig på det viset."

En stat kan inte uppföra sig på det viset - så säger alltså statsministerns statssekreterare strax innan han blir engagerad i regeringen. Det är faktiskt ganska anmärkningsvärt på många sätt.

Den andra texten är motionen från statsrådet Carlson själv, som vi har hört om tidigare i dag, som heter Bygg nya stambanor för höghastighetståg. Uppenbarligen har han nu ändrat sig.

Så min fråga är: Håller inte statsrådet Carlson med riksdagsledamoten Carlson? Håller han inte med sig själv, helt enkelt? Och vad är det som händer i Regeringskansliet? "Vad är det som händer i Borås" är en sådan där Tiktokgrej, men vad är det egentligen som händer i Regeringskansliet? Håller inte statsrådet med statsministerns statssekreterare PM Nilsson om att vi faktiskt behöver stambanor?

(Applåder)

Fru talman! Den 23 december, dagen före julafton, när folk stod hemma och griljerade skinkan, fixade med broccoli och slog in klappar, kom beskedet att stambanor i Sverige, som har utretts och diskuterats i tio års tid, avslutas och avbryts av regeringen. Det ser inte riktigt ut som att man ville ha uppmärksamhet runt en sådan nyhet, får man säga.

Jag har ägnat ganska mycket tid på sistone åt att prata med kommunpolitiker, kommuntjänstemän och näringslivet i Västsverige. Det finns ärligt talat inte någon som tycker att beslutet är bra, utan man tycker att det är dåligt.

Sedan den tidigare borgerliga regeringen initierade Sverigeförhandlingen 2014 har enorma resurser lagts på att lägga grunden för en kraftfull kapacitetsökning för Sveriges transportnät. Investeringar har utretts, förhandlats och planerats under miljontals arbetstimmar. Bara för Borås-Göteborg tror jag att 18 olika alternativ har utretts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Stat, kommun och näringsliv har investerat miljarder kronor i detta arbete. Förväntningar har byggts upp inför framtiden. Människor i och runt våra större städer har sett framför sig hur framkomligheten ökar i vardagen och hur regioner växer. Nu råder i stället förvirring, besvikelse och oro. Sverige backar in i framtiden.

Nya stambanor behövs om landet Sverige ska hänga med i tillväxten. Detta har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar vetat tidigare. Göteborg, Borås och Jönköping är tre separata arbetsmarknadsregioner i dag. Det är en del av Sverige som har en enorm outnyttjad potential. Göteborg-Borås är ett av Sveriges absolut mest trafikerade pendlingsstråk. Varje dag pendlar omkring 125 000 människor i detta stråk, men det är mindre än 1 procent som väljer tåget.

Med en ny tågförbindelse skulle restiden mellan Göteborg och Borås kunna sjunka från dagens 60 minuter med buss till 35 minuter med tåg, och om hela sträckan byggs ut med ny järnväg kan restiden mellan Göteborg och Jönköping sjunka från två timmar med buss till 50 minuter med tåg. Vi skulle då ha en arbetsmarknadsregion med betydande möjlighet för kompetensförsörjning och samtidigt ge människor möjlighet att bo i ett mycket större geografiskt område.

Göteborg-Borås är i dag Sveriges minst attraktiva pendeljärnväg. Det är ett sorgebarn, eller en museijärnväg om man så vill, från 1894. Tågets medelhastighet är 68 kilometer i timmen. Både bil och buss är betydligt snabbare. I dag passerar 1 400 bussar Kallebäcksmotet, som är infarten till Göteborg österifrån. Det är uppriktigt sagt inte riktigt klokt.

Från Västsverige är signalerna är tydliga. Om projektet skjuts upp försenas det med åtminstone fem till tio år, i värsta fall under oöverskådlig tid. Statsrådet säger i interpellationssvaret att trafikstarten inte ska försenas trots nya utredningar. Det finns uppriktigt sagt inte någon som tror på det.

Min fråga nu gäller också beslutet om sträckan Göteborg-Borås, där inriktningen är att utreda en modifierad lösning. Jag undrar, statsrådet: Vad betyder det att inriktningen är att undersöka en ny lösning? Vad betyder inriktning? Vad betyder detta beslut för Göteborg-Borås? Politiker och tjänstemän i kommunerna längs sträckan vet inte svaret.

(Applåder)

Fru talman! Ja, Centerpartiet är mycket intresserat av att borra. Vi borrar gärna tillsammans och utvecklar det här politikområdet. Som jag meddelade i det förra replikskiftet har vi den här mandatperioden valt inställningen att vara en konstruktiv opposition. "Konstruktiv" betyder i det här fallet att vi tillsammans med såväl övriga oppositionspartier som regeringspartier och stödpartier vill diskutera hur vi kan utveckla högskole- och universitetsområdet.

Låt mig återkomma till våra budgetprioriteringar, så att detta blir klart. Vi har valt en total omslutning i vårt förslag till statsbudget som är lika stor som i regeringens budget. Samtidigt har vi velat behålla en arbetslinje, för vi tror att det kommer att göra samhället rikare om folk kommer i arbete hellre än att de får bidrag. Vi tror också att ett bibehållet bistånd är en väg som ett rikt land som Sverige kan ta. Det gör att vi på olika politiska områden har varit tvungna att spara en liten krona här och en liten krona där. Det har varit fallet även för universitets- och högskoleområdet.

Fru talman! Jag får återkomma till svaret jag gav nyss. Vår budget på det här utgiftsområdet innebär en marginell skillnad i relation till regeringens förslag. Jag tror inte att vi ska göra alltför stor sak av det här.

Jag delar Camilla Hanséns bild att personalen, forskarna, lärarna och ledningarna på universitet och högskolor är under hårt tryck. Det är ett väldigt intensivt arbete. Det hårda trycket beror många gånger på att politiken år ut och år in har givit fler och fler uppdrag till just universiteten och högskolorna. Vi har till exempel nu med omställningsstudiestödet en fråga som man gärna ser att universiteten och högskolorna ska ta ansvar för. Samtidigt har vi yrkeshögskolor med en otrolig hit rate på 90 procent som får arbete efter studier. De skulle kunna kliva in och göra större insatser. Vi ser också att näringslivet kan kliva fram och ta delar av uppdragen.

Det handlar om hur man prioriterar. Kvalitet och kvantitet är ganska olika saker. Ska vi sikta på kvalitet kan vi ha en diskussion om hur vi till exempel organiserar universitets- och högskoleområdet för att kunna spara pengar och samtidigt öka kvaliteten.

Fru talman! Jag tror inte att ledamoten behöver känna särskilt stor oro, för utbildning, högre utbildning och forskning är frågor som ligger högt uppe bland Centerpartiets prioriteringar den här mandatperioden. Det vi nu gör är att vi i relation till regeringen har 1,5 procent mindre satsningar just i den här budgeten.

Det finns inget direkt orsakssamband mellan antalet kronor och ören och kvaliteten i högre utbildning och forskning. Det handlar också om vilka prioriteringar man gör inom högskolesektorn. Det är inte med säkerhet så att vi behöver ha en stor mängd forskare för att åstadkomma en hög kvalitet. Man kan jobba med lite färre forskare och lite färre anställda men ändå nå en högre kvalitet. Det är fullt möjligt. Vi i kammaren ska inte tro att antalet kronor och ören är samma sak som kvalitet. Det gäller egentligen inom alla utgiftsområden, och det är viktigt.

Vi i Centerpartiet har under den här mandatperioden valt att säga att vi är en konstruktiv opposition. För oss betyder det att vi kommer att opponera oss så fort regeringen och stödpartiet lämnar förslag som vi tycker går i fel riktning för vårt land. "Konstruktiv" betyder att vi gärna vill bidra till att utveckla politiken. Jag ser fram emot ett samarbete under mandatperioden där vi kan ta frågor om högre utbildning och forskning vidare, för det är, som jag sa i mitt huvudanförande, otroligt viktigt för vårt välstånd.

Fru talman! Jag tackar så hjärtligt för frågan, som är bra och naturlig. I tabellerna har vi marginella sänkningar över linjen. Det beror på att vi har ett annat sätt än regeringen att räkna upp kostnaderna.

Centerpartiets totala budget ska ses som en helhet. När det gäller omslutningen har vi valt att ha en budget i samma storleksordning som regeringens. Vi gör inte som Vänsterpartiet - överfinansierar och riskerar vår ekonomiska stabilitet över tid - utan håller oss på samma nivå.

Totalt sett har Centerpartiet gjort ett antal prioriteringar. Till exempel vill vi behålla den svenska traditionen av att vara ett varmt land med ett stort bistånd. Vi vill också till skillnad från regeringen gå på arbetslinjen och ha sänkta skatter. De reformerna kostar en del pengar, och då måste man hitta några kronor på andra ställen. Men iakttagelsen är riktig.

Fru talman! I Sverige har vi två parallellsamhällen där personer inte deltar i eller ser sig själva som en del av samhället i stort. Vi har dels gängmiljöerna i utanförskapsområdena med hedersvåld, skjutningar och allmän otrygghet, dels den högernationalistiska miljön med hat, ofta i sociala medier, som tyvärr föder sådana som Visbymördaren Theodor Engström. Gemensamt för dessa båda miljöer är att människorna där ofta inte har en plats på arbetsmarknaden och att de ofta saknar utbildning.

Varför har vi universitet? Varför har vi högre utbildning? Varför har vi forskning?

Det korta svaret är att vi tror att det lönar sig för oss människor och vårt samhälle. Det är av godo för vårt välstånd och för att vi människor ska ha ett bättre liv på alla plan. Den högre utbildningen och forskningen ger oss längre liv, rikare liv, större förståelse och mer sammanhang. Den gör oss mer bildade, så att vi kan känna respekt och förståelse för dem som tänker annorlunda. Vi begriper att det finns klimatförändringar och att vaccinationer hjälper. Det gör samhället säkrare när vi genom bildning kan känna mer tillit till varandra.

För oss i Sverige är det av extra vikt att dessutom ligga i framkant, då hela vårt välstånd bygger på att vi kan konkurrera med produkter och tjänster med högt kunskapsinnehåll. Vi konkurrerar inte med låga löner, utan vi konkurrerar med kunskaper och med bildning.

Men jag vill backa ett steg och reda ut frågan om den högre utbildningens och forskningens väsen lite noggrannare för att vi ska förstå vilken politik som bör bedrivas.

Akademin har två karaktärsdrag: att vara en plats för nyfikenhet och att vara en plats för lyhördhet.

Att vara en plats för nyfikenhet är också att vara en plats för den fria tanken, att stå opåverkad av industriellt inflytande, att stå opåverkad av politiskt inflytande och att stå opåverkad av forskningsfinansiärers olika slags idéer om vad som är viktigast.

Men att vara en plats för nyfikenhet handlar inte bara om den fria tanken som sådan utan också om den rätta tanken. Med den rätta tanken kan vi avse sökande efter sanning, att ständigt vara kritisk till rådande sanning och att vilja falsifiera det som vi i dag håller för sant genom nya upptäckter och nya insikter som prövas och verifieras i vetenskapliga studier.

Sålunda är akademins nyfikenhetssärdrag en plats inte endast för fri tanke utan också för rätt tanke. Kanske är några här i salen bekanta med Thomas Thorilds bevingade ord från 1794, som står i gyllene bokstäver över ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala. Där står: "Tänka fritt är stort men tänka rätt är större." Lite beroende på vad Thorild egentligen menade kanske vi i dag kan konstatera att akademin är en plats för fri tanke av hög kvalitet som leder oss till nya insikter.

Akademin är ju dock inte bara en plats för nyfikenhet och fri tanke utan även en plats för lyhördhet för samhällets behov på kortare sikt. Hur genomför vi bäst en elektrifiering av industrisektorn? Hur botar vi cancer bäst? Hur förstår vi sociala mönster i utanförskapsområden?

Lyhördheten är den andra sidan av myntet. Hur kan kunskaper effektivt komma samhället till del? Hur utbildar vi för arbetsmarknadens behov? Samverkan med samhällets aktörer är oerhört viktigt för vårt land och faktiskt också en paradgren - vi hamnar ofta i topp i internationella jämförelser när det gäller exempelvis innovationer.

Oron nu gäller egentligen forskningens kvalitet. Kvaliteten på svensk forskning ser ut att dala. Det är en tidig signal om att kvaliteten på våra produkter och tjänster också riskerar att dala med tiden, vilket vore förödande för vår välfärd.

En bidragande orsak är förmodligen en allt mindre självständig och fri forskning i Sverige. På senare tid, med de forskningspropositioner som legat, har fokus alltmer riktats mot innovation och nyttiggörande - mot det lyhörda hållet. Likaså har finansieringen till universitet och högskolor alltmer tiltat åt det hållet. Centerpartiet vill reda noggrant i denna fråga om balans och utveckling av svensk högre utbildning och forskning.

Nyfikenheten och lyhördheten definierar den moderna akademin. Båda behövs, och de behöver varandra. Men det är inte alldeles enkelt vare sig för lärosätenas ledningar eller för politiken att hantera dessa båda sidor av det akademiska myntet. De flesta lärosätena är myndigheter, och detta är ärligt talat en konstruktion som dåligt vaccinerar mot politisk klåfingrighet.

Vi vill från Centerpartiets sida verka för att lärosätena ska bli mer autonoma och ges ytterligare möjligheter att utforma sin verksamhet efter sina förutsättningar. Vi vill även stärka den akademiska friheten och fokusera mer på ökad kvalitet.

Centerpartiet vill också för arbetsmarknadens, breddens och hela landets skull att lärosäten ska finnas i hela landet och där ges ytterligare möjligheter att utforma sin verksamhet efter regionala förutsättningar. Högskolor är ofta regionala motorer.

Jag vill också säga några ord om yrkeshögskolan.

Centerpartiet har varit med och byggt ut yrkeshögskolan både under allianstiden och i samarbete med den förutvarande regeringen inom ramen för januariavtalet. Det är viktiga utbildningar som möter arbetsmarknadens behov och utgår från företagen och från arbetsmarknadens behov av kompetens.

Våra yrkesliv blir längre. För att fler ska kunna och vilja arbeta längre måste det bli lättare att byta karriär senare i livet. Yrkesutbildningar passar både för personer som precis gått ut gymnasiet och för dem som vill komplettera sin tidigare utbildning efter att ha arbetat i många år. Vi behöver ha ett mer agilt utbildningssystem, så att man kan omskola sig senare i livet, och möjliggöra både korta och långa utbildningar inom yrkeshögskolan.

Yrkeshögskolan har visat sig vara en mycket lyckad satsning, där över 90 procent av alla som tar examen får jobb efter fullgjorda studier. Det är en succéhistoria som Centerpartiet har drivit på och vill fortsätta att utveckla.

Folkhögskolorna har stor frihet att utforma sina kurser utifrån den profil som skolan har. Det gör att det är lättare för kursdeltagarna att utforma sin utbildning efter de behov, intressen och förkunskaper som varje elev har genom både korta och långa utbildningar. Vi vill underlätta ytterligare för folkhögskolorna att vara en del av människors livslånga lärande.

Centerpartiet föreslår en förstärkning av Nationellt centrum för kvinnofrid. NCK bedriver en mycket viktig verksamhet, som bland annat inkluderar en stödlinje. För att möta det ökade trycket på stödlinjen samt det stora behovet av utbildning och kompetensstöd föreslår Centerpartiet en ökning i budgeten med 20 miljoner kronor.

Centerpartiet föreslår vidare en satsning på studenters psykiska hälsa, inklusive utformandet av ett system som tillåter studenter att vara deltidssjukskrivna. Av denna anledning föreslås att anslag 2:64 ökar med 8 miljoner kronor i relation till regeringens budgetförslag.

Jag vill summera genom att säga att det är oerhört viktigt att vi för kvalitetens skull och för Sveriges konkurrenskrafts skull ser till att vi får mer autonoma och fristående lärosäten, till exempel i form av stiftelser. Utan oberoende forskning och utbildning har vi svårare att identifiera, förstå och lösa samhällsproblem. Den akademiska friheten och yttrandefriheten går hand i hand och måste försvaras och varje dag utvecklas.