Birger Lahti

Herr talman! Vi debatterar NU15 Regelförenkling för företag.

Onödigt krångel och dubbelarbete på grund av regler och administration ska givetvis undvikas. De ska gärna tas bort om de är i vägen. Men när jag besöker företag är det faktiskt ganska många som säger att det är rätt bra att vara företagare i Sverige. Den bilden finns också där ute.

Givetvis borde digitaliseringen göra så att administrationen minskar. Men ibland känns det som att den ökar ju mer digitala hjälpmedel det finns att få.

Jag har märkt att den gröna industriomställningen ställer nya och betydande krav på många kommuner och regioner, inte minst i de delar av landet där de stora industriinvesteringarna sker eller planeras. Det är där man märker anhopningen, och det är där som myndigheterna, regionerna och kommunerna skulle behöva stöd.

Den snabba utvecklingen innebär ofta att lokalsamhällena behöver hantera en kraftig befolkningstillväxt och ett ökat behov av bostäder, infrastruktur och kommunal service på kort tid. Det är därför jag säger att staten behöver ta ett samlat och proaktivt ansvar för att i större utsträckning stödja de kommunerna, regionerna och myndigheterna i arbetet med att möjliggöra den gröna omställningen.

Vänsterpartiet anser att effektiva och förutsägbara tillståndsprocesser är avgörande för att investeringar som bidrar till klimatomställningen ska kunna genomföras i den takt som behövs och som efterfrågas.

Jag tänker inte bli långrandig, eftersom jag inte ens hade tänkt vara med i debatten. Jag yrkar bifall till reservation 2, som vi har lagt fram tillsammans med Miljöpartiet. Där lyfter vi upp viktiga pusselbitar som skulle kunna underlätta och snabba på tillståndsprocesser. Vi står givetvis bakom vår andra reservation också, som vi har lagt fram tillsammans med Socialdemokraterna. Men vi yrkar bifall enbart till reservation 2.

Herr talman! Det jag säger är att staten måste kliva fram när det gäller att stödja kommuner, regioner och myndigheter i arbetet. Men regionerna som bidrar med naturresurser måste även få mer tillbaka ekonomiskt. Annars kommer vi inte att lyckas. Annars är risken uppenbar att vi misslyckas med den gröna omställningen.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Om Kiruna och Malmfälten skulle ha haft kvar det stöd som fanns för nybyggnation av bostäder skulle det för en trea ha betytt 2 000 kronor i lägre hyra. Då skulle vi ha haft exploatörer som skulle ha byggt där. Men de står inte i kö, för det är svårt att bygga med den kostnad det innebär.

Investeringsstödet var det första som den här regeringen tog bort. Det är något som hade hjälpt, och det hjälpte redan. Vi vet hur det fungerade i Gällivare och hur mycket lägre hyra stödet innebar. Men investeringsstödet tog alltså regeringen bort först av allt.

Jag tycker att det är en märklig prioritering av åtgärder som regeringen gör om man vill att någon ska kunna bo i norra Sverige. Jag har berättat om grafitgruvan i Vittangi. Regeringen körde över Kirunaborna och hade inget svar till dem när det gäller hur detta skulle kunna kännas som deras gruva.

Det handlar om 30–40 arbetstillfällen, och det innebär problem. Det hörs inga hurrarop från någon i Kiruna för att ett utländskt bolag får komma till skott och gräva upp våra mineraler. De kommer inte dit och öppnar en gruva för att de tycker synd om Sverige, utan de kommer givetvis dit för att tjäna pengar.

KD måste nu tänka på hur fördelningen blir. Som många andra har varit inne på: Om man inte får en samsyn i ett samhälle på att det är vår gruva och vår investering kommer man aldrig att lyckas.

Den syn som man har på den liberala sidan och i den här regeringen är att allt man försöker dela ut till landsbygden är bidrag, medan rut- och rotbidragen däremot är verkligt bra satsningar.

Fru talman och ledamoten Brodin! Jag hörde ledamoten säga i sitt anförande att vi måste öppna fler gruvor i Sverige och att det är bättre att vi öppnar gruvor i Sverige än att vi köper mineraler från skurkstater, eller vad man nu vill kalla dem.

Okej, men hur ser Kristdemokraternas plan ut för hur vi ska få människor till de här gruvorterna? Det hjälper i alla fall inte att som ministern peka med hela handen och säga: Ni får 30–40 arbetstillfällen!

Som jag sa i mitt anförande saknar inte Kiruna arbetstillfällen i dag, utan man saknar människor. Den här regeringen gör noll för att få människor att flytta. Den nordligaste ministern finns i Borlänge. Jag vill påstå att regeringen inte direkt har jobbat ihjäl sig för norra Sverige. Hur ser Kristdemokraternas plan ut för hur man får incitament för att en gruvort ska växa ihop med den gröna omställningen?

Jag hoppas givetvis att Kristdemokraterna aldrig någonsin får så stor makt. Men allt kan ju hända, så jag frågar ändå: Hur ser planen ut för Kristdemokraterna?

Herr talman! Det som har förändrats sedan kanske två decennier tillbaka är att klimatfrågan har blivit en ödesfråga för många politikområden. Eller rättare sagt måste vi politiker ta hänsyn till olika avvägningar så att Sverige når klimatmålen, och det i sin tur påverkar våra beslut på många olika områden i en kedja. Mineralpolitik är inget undantag.

När vi nu ska gå från fossilt till förnybart, hållbart och grönt behövs det ”ingredienser” för att få ihop helheten. Då krävs mineraler som förekommer i naturen och deras kemiska sammansättningar och kristallstrukturer. Det är vår utmaning i dag. Men det krävs också gruvor för att komma åt de ämnen som behövs i omställningen, och då blir det såklart ingrepp i naturen och närmiljön. Här kommer givetvis olika intressen att kollidera, eller man kommer åtminstone att bryta arm om vems intressen som väger tyngst. Alla inser att mineraler behövs, men ofta kommer man till slutsatsen ”ja, bryt, men inte här”.

Kiruna har världens största underjordsgruva för järnmalm, och i kommunen finns även en fyndighet av grafit i Vittangi. Jag har varit på plats där två gånger och försökt bilda mig en uppfattning om hur detta skulle påverka omgivningen och allt annat. Det jag kom fram till efter att ha besökt platsen och lyssnat till bolaget Talga var att om man inte kan öppna denna gruva kan man nog inte öppna en gruva någonstans i Sverige. Det var min spontana reaktion.

Nåväl, sedan kom beskedet att den lokala politiska ledningen i Kiruna vägrar att göra en detaljplan för området, vilket är nödvändigt för att komma vidare med projektet. Min första tanke var, utan att svära, vad i ”h” håller de på med? Men när jag hade lyssnat till mina partikollegor och även läst vad kommunstyrelsens ordförande framfört förstod jag dilemmat. Vad skulle 30–40 arbetstillfällen betyda för kommunen i dag? Förmodligen mer problem än framtidshopp. Kiruna saknar nämligen humankapital, människor, som kan ta de arbeten som erbjuds. Svaret från de styrande i Kiruna var tydligt: Vi klarar inte ytterligare en gruva i dag.

Jag har sagt det tidigare: Man kan inte beskylla Kirunaborna för att vara negativt inställda till gruvor, för de flyttar stora delar av staden och är beredda att flytta ytterligare 6 000 personer med bohag bara för att järnmalmen i världens största underjordsgruva ska kunna grävas upp.

Ministern pekade dock med hela handen och sa att länsstyrelsen skulle göra detaljplanen oavsett vad Kirunaborna tycker. Men jag menar att om man ska få till en känsla av sammanhållning kan man inte med våld bestämma hur Kirunabornas framtid ska se ut.

Jag säger detta med bestämdhet: Om vi inte får till ett system där mer av de värden som utvinns stannar kvar som något befolkningen ser och känner kommer vi inte att lyckas med den gröna omställningen, som det så fint heter. Detta gäller inte bara mineraler utan även andra naturresurser som utvinns lokalt.

Sverige har i internationell jämförelse en mycket låg mineralersättning, 2 promille. Jag och andra företrädare för Vänsterpartiet har under en lång tid lyft upp behovet av att höja mineralersättningen. Enligt min uppfattning bör gruvbolag bidra mer till de samhällen där de verkar, och mer pengar bör gå tillbaka till de orter där gruvbrytningen sker.

Företag som vidareförädlar sina råvaror lokalt bör kanske ha en lägre mineralavgift än de bolag som inte gör det. Avgiften bör minska i proportion till hur stor del av den brutna mineralen som vidareförädlas lokalt. Det skulle ge incitament att förädla mer lokalt och innebära att viktiga värden från utvinningen blir kvar där gruvbrytningen sker, vilket skulle främja lokalsamhällen och skapa arbetstillfällen. Lokal vidareförädling skulle även minska transporterna och vara ett steg mot en mer hållbar gruvindustri både ekologiskt och socialt.

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 8 om mineralersättningen.

I betänkandet finns en del reservationer om tillståndsprocesser, och jag tycker inte heller att det är bra när ansökningar tar flera år eller decennier. Lika illa är det om en ansökan ligger hos regeringen i åratal. Oavsett vilket beslutet blir är det bättre för alla parter att man hostar upp ett beslut. Att vi ska ha snabbare processer är kanske relevant, men att börja göra miljöprövningar lättare eller mindre omfattande kommer bara att leda till mer problem i framtiden.

Även seriösa gruvbolag inser att man inte ska stressa fram beslut. Jag förstår också att det krävs ett seriöst och noggrant genomarbetat förslag på hur tillståndsprocesser ska hanteras.

Viscarias vd Jörgen Olsson var tydlig med hur han såg på förenklade processer av ekonomiska skäl: ”Jag tycker mycket av det är skitsnack av småclowner som tror att det ska vara enkelt att öppna en gruva. De som klagar är de som inte har råd att göra en tillståndsansökan eller bedriva sådan här verksamhet. Då har jag sagt att man ska öppna korvkiosk i stället.”

Det säger mycket om att man inte ska kunna gena när det gäller en gruvbrytning som ska finnas där i decennier. Men jag säger samtidigt som jag sa tidigare: Onödig byråkrati är kanske inte heller det bästa.

Herr talman! Än en gång visar regeringen sin syn på lokalsamhällen. Att det kommunala vetot för uranbrytning togs bort visar först och främst hur regeringen ser på demokratin. Jag är ärligt talat orolig på många punkter över åt vilket håll vi är på väg. Med supersmå marginaler kör regeringen på och ändrar lagar och regler för sådant som de egentligen inte har stöd för där ute bland sina egna väljare.

Som sagt: Historien kommer att skrivas, och jag är övertygad om att de ansvariga kommer att få betala priset.

Fru talman! Näringspolitik är ämnet för den debatt som vi redan har börjat med. Det råder ingen tvekan om att partierna vill väl, vartenda parti på sitt sätt. Alla har sina lösningar, och de skiljer sig åt.

Historiskt sett har näringslivsklimatet varit bra i Sverige och följt förändringarna i samhället. Det som däremot har hänt sedan man började tro på att avregleringar ska göra samhällsservicen bättre och billigare är att oseriösa företag och aktörer har kommit in på svensk arbetsmarknad och skor sig enormt, och pengarna kan till och med finansiera kriminalitet.

I dag finns det stora problem med hur offentlig upphandling tillämpas. Alltför ofta är lägsta pris vägledande, vilket leder till att oseriösa företag vinner upphandlingar genom att hålla priserna nere på bekostnad av en god arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor.

På senare år har även kriminella gäng etablerat sig i välfärden efter att ha vunnit upphandlingar. Utvecklingen är systemhotande och måste stoppas. Inom den offentliga upphandlingen saknas bland annat nationell koordinering mellan de upphandlande myndigheterna. Det medför att oseriösa företag som upptäcks i en kommun eller region kan fortsätta att bedriva sin verksamhet i andra delar av landet. Det är helt absurt, om ni frågar mig.

För att komma till rätta med dessa problem borde regeringen först utreda möjligheten att upprätta ett system som samtliga upphandlande myndigheter och statliga och kommunala bolag måste delta i samt utreda inrättandet av en så kallad svart lista över dessa oseriösa företag.

Fru talman! Här passar det bra att jag yrkar bifall till vår reservation 5, som handlar just om hur offentlig upphandling hanteras och regler tillämpas.

Näringspolitik har ett enormt stort genomslag i hur ett samhälle kan utvecklas och hur småföretag kan startas, drivas och utvecklas. Det skulle finnas massor att säga om hur staten egentligen skulle kunna stödja, uppmuntra och främja tillväxt med förhållandevis små medel från en statsbudget om synen på vad som är osund konkurrens skulle hanteras sunt.

Det är hög arbetslöshet i Sverige. Men det bästa som regeringen använder sig av är att låta rotavdraget fortsätta med avdrag på 30 procent till högst 50 000 kronor per person i ett hushåll. Vilka är det som använder sig mest av avdraget? Inte är det arbetslösa byggnadsarbetare eller varslade undersköterskor. De har inte råd med det.

Lägg till rut, som dessa personer kan plussa på med ytterligare 25 000 kronor per person i avdrag så att de kan få sina skjortor strukna eller få sitt hem städat under tiden då de är på utlandssemester.

Vi ska komma ihåg att dessa ”bidrag”, något som den här regeringen är så emot, och som bara en liten del av befolkningen kan ta del av, också kostar.

Det är lite svårt att få exakta siffror, för regeringen vill givetvis få det att se ut som en vinn-vinn. Det ligger lite i det. Det måste jag medge. Det blir mindre svartjobb, och då trillar det även in intäkter från anställda och företagen som anställer. Ja, ni fattar. Det handlar om arbetsgivaravgifter och allt detta.

Men hur snällt jag än försöker tyda siffror och statistik landar jag i att rot kostade staten drygt 20 miljarder kronor för 2025. För rut hittar jag en siffra på 7,4 miljarder för 2023.

Om dessa avdrag skulle vara lösningen på arbetslöshet eller tillväxt skulle vi inte sitta här och oja oss över en ansträngande arbetslöshet eller hur vi bäst får näringslivet att blomstra.

Sverige är ett land som har naturresurser som är eftertraktade i hela världen, som har tung industri i världsklass, vilket vi också hört av andra, och som vill genomföra en grön omställning som ett av de första länderna i världen. Regeringen lägger miljarder på att rika personer ska kunna renovera sina villor och fritidshus i Spanien. Snacka om prioriteringar!

Satsningar borde givetvis göras på bland annat förnybar energiproduktion och smarta elnät, järnvägar, vägar, utbyggd kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder så att människor kan flytta. Att man lägger miljarder på rot ger inga bostäder på Malmfälten, dit människor ska flytta för industrijobben, eller vid gruvorna i norr, som också behöver folk.

De statliga industribolagen bör vidare användas för att bygga Sverige tryggare. Här har vi LKAB som ett bra exempel. Det gör givetvis Sverige mer jämlikt, ekologiskt hållbart och konkurrenskraftigt och jämnar ut de orättvisa skillnaderna mellan stad och landsbygd.

Mycket av produkterna som kommer från industrin är av samhällsavgörande karaktär. Det kan vara material som behövs för välfärden, byggandet eller omställningen. Industrin står även för många arbetstillfällen. Det måste därför finnas ett gemensamt ansvar för de samhällsavgörande industrierna. Det har vi inte i dag.

Det borde finnas en uttalad strategi för hur staten hanterar industrier som är av stor vikt över tid. Regeringen borde därför få i uppdrag att kartlägga vilka samhällsavgörande industrier och naturresurser som finns och ge förslag på hur en långsiktig plan kan upprättas.

Det finns en intressant reservation i betänkandet, om konkurrens. Vänsterpartiet stöttade bojkotten av matjättarna. Det är tydligt att när monopolet blir för stort saknas konkurrens på lika villkor. Då är det konsumenterna som förlorar, och några få – i det här fallet matkedjor – blir vinnare.

Regeringen bör införa ett marknadsundersökningsverktyg som ger Konkurrensverket möjlighet att identifiera och åtgärda strukturella problem på marknader där konkurrensen fungerar dåligt. Det skulle möjliggöra fördjupade analyser av marknadsdynamiken och ge myndigheterna befogenhet att rekommendera eller vidta åtgärder såsom krav på avyttringar eller införande av regleringar för att motverka oskäliga affärsmetoder och öka konkurrensen. Liknande verktyg används redan framgångsrikt i länder som Storbritannien och Danmark. Nyligen föreslog den finska konkurrens- och konsumentmyndigheten att ett sådant verktyg ska införas för att komma till rätta med problemen på veterinärmarknaden. Regeringen bör återkomma med lagförslag som innebär att ett marknadsundersökningsverktyg införs.

Fru talman! Tack, ledamoten Jansson, för svaren!

Jag frågade därför att många andra länder, och framför allt våra grannländer och länder på kontinenten, säger att Sverige har det mest robusta elsystemet i Europa i dag. Vi hade effektbrist 50 timmar i fjol. Det är mycket lite av de över 9 000 timmar som det talas om. Man försöker ge bilden att vi är i kris, men det stämmer inte.

Jag lämnar energifrågan. Ledamoten nämnde vilka företag som går som tåget. Jag håller med om LKAB och även om de som tillverkar krigsmateriel. Man ska komma ihåg att pengarna som man köper krigsmateriel med kommer från våra gemensamma skattemedel.

Det finns en olycklig händelse i världen som gör att alla nu vill köpa bomber och granater. Det är klart, som Kjell Jansson säger, att vi har nytta av det i dag.

Vi kan ta frågan om åtta timmars arbetsdag. Det är mycket möjligt att det finns länder som det går bättre för. Jag har sett det när jag mött maskinförare som kommer från andra länder. De har inte ens tänder kvar. De har suttit i maskinen så länge att de inte ens har haft råd att gå till tandläkaren, men de jobbar på hårt. Det är inte det jag vill se i mitt Sverige.

Jag kan nämna några saker som Moderaterna var emot. Man sa nej till allmänt barnbidrag 1947. Man sa nej till tre veckors semester 1951. Man sa nej till fri sjukvård 1953. Man sa nej till ATP 1959. Man sa nej till fyra veckors semester 1963. Jag kan fortsätta hur länge som helst.

Borgarna har alltid varit emot det som merparten av våra knegare skulle tjäna på. Jag tycker att det är synd att man återigen hamnar där.

Fru talman! Jag tycker bra om Kjell Jansson som person, men jag kunde inte låta bli att begära replik. Vi står i olika fållor i politiken, och jag vill ställa några frågor till ledamoten.

Ledamoten anförde i sitt anförande att man bygger upp ett robust energisystem, återigen. Jag förstår att det handlar om kärnkraft. När övriga världen tittar på Sveriges elsystem säger de att det är det mest robusta i hela världen i dag. Har ledamoten koll på hur många timmar vi inte hade, så att säga, tillräckligt med effekt i fjol? Man brukar ju säga: Vi har el, men vi har inte effekt. Hur många timmar var vi nettoimportörer? Har ledamoten koll på det?

Sedan lyfte ledamoten detta med att de i Polen vill jobba tolv timmar. Det är möjligt. Jag har själv jobbat mycket, kanske för mycket ibland. Men tycker ledamoten att allt är bra nu och att vi inte ska ha några fler reformer för arbetare i Sverige?

Det är ingen hemlighet att jag har en lång lista här, som jag kan läsa upp, om vad Moderaterna har varit emot när det gäller att göra reformer för vanliga människor. Det handlar om allt som har gjort det bättre för dem som jobbar där ute. Vill ledamoten att jag läser upp listan? Den är lång, men jag kan läsa upp den om några vill höra vad Moderaterna har varit emot.

Menar ledamoten att vi borde ha tolv timmars arbetsdag för våra knegare i Sverige?

Fru talman! Jag ska försöka hålla mig till näringspolitiken. Reservationen som ledamoten pekar på handlar också om ett handelsavtal.

Som jag sa används handelsavtal för att pressa stater att göra det som är rätt utifrån våra internationella åtaganden och regler. Vårt partis syn är att Israel inte gör det i dag.

Ledamoten tar upp två ledamöter som har blivit uteslutna. Det var av precis den anledningen: Vi tycker inte att det är rätt väg att gå att hamna i den fållan. Men jag lämnar det därhän.

Min fråga kvarstår: Har ledamoten träffat människor som var vid dessa checkpoints på 80- och 90-talet och såg hur man behandlade människor som skulle ta sig till jobbet genom muren och försöka vara människor på andra sidan? Man har pressat bort palestinier i decennier. Det är en ockupation som sker, men få tar till sig den biten.

Jag sätter inga värderingar på vilken kristen syn man har, men när ett land är ockuperat och en D4 kommer och puttar omkull ens hus är det inte konstigt att det är konflikter där.

Det som nu pågår kommer inte på lång sikt att lösa de här konflikterna. Därför var vår ambition att peka på handelsavtal som ett verktyg för att visa att vi kan bättre.

Fru talman och ledamoten Fransson! Ledamoten inledde med att peka på en av våra reservationer, reservation 2, säkert med avsikten att få en replik. Ledamoten sa att den var en provokation. Jag vill hävda att det är en provokation när en ledamot från ett parti som har kommit till och vuxit fram med hatet mot judar som grund kommer och anklagar mig för att provocera när jag talar om ett handelsavtal, något man använder i världen för att sätta press på länder som man inte tycker spelar med de regler vi har satt upp i världen.

Jag tycker att Israel är ett bra land. Det finns mycket bra där. Men ledningen i det landet beter sig illa i dag och har så gjort i decennier.

Har ledamoten någon gång träffat människor som varit vid Israels checkpoints på 80-talet och sett hur man behandlade palestinier och hur de nedvärderades? Jag hoppas att ledamoten någon gång träffar de här människorna och pratar med dem.

Jag är inte ute efter att söka konflikter, men handelsavtal har alltid använts. Man använder dem i dag. Det vore på sin plats att visa att det som landet nu håller på med inte är okej. Det är brott mot mänskligheten och mycket annat. Nu får de också god hjälp av en stor stat på andra sidan Atlanten.

Jag vill bara höra vad ledamoten tycker om sitt eget partis grund och tillkomst. Det kom ju till utifrån hatet mot judar.

Herr talman! Min fråga kommer att gå till energi- och näringsministern.

Det är ingen hemlighet att Aurora Line togs i drift i november. Som riksdagsledamot från norra Sverige har jag aldrig fått så många samtal om elpriser från det elprisområdet som nu. Pensionärer ringer och säger: Min pension är på 11 000 och elräkningen på 10 000. Det är svårt att svara en sådan person vad problemet är, men helt klart finns det en koppling mellan utlandsförbindelsen Aurora Line och de höga priserna i norra Sverige sedan den togs i drift.

Hur ser regeringen på att vi har en utlandsförbindelse som gör att vi smittas av högre priser? Om priserna har gått upp med 300 procent kan man inte bara säga att det beror på kylan.

Fru talman! Tack, Jesper Skalberg Karlsson, för frågan!

Det vore jättemärkligt om inte havsvinden skulle blåsa på vintern och om det inte skulle ge mer effekt om vi investerar i havsvind som ger, låt oss säga, 70 terawattimmar till år 2030. Då har jag missat något, och jag tror att även Jesper Skalberg Karlsson kan ha missat något. Havsvindkraft är mer stabil än landbaserad vindkraft, och även den landbaserade fungerar på vintern.

Man använder ord som kapa kablar. Vänsterpartiet har aldrig påstått att vi ska kapa några kablar till kontinenten. Det enda Vänsterpartiet säger är att det inte är rimligt att vi har en prissättningsmodell som gör att vi, när vi har ett överskott, smittas av de priser som man är beredd att betala på kontinenten.

Vi har sett exemplet Aurora Line 1, som togs i drift för två tre månader sedan. Jag har aldrig fått så många samtal från medborgare i norra Sverige som nu. Det ringer pensionärer som säger att de har en pension på 11 000 men att de fått en elräkning på 10 000, något som aldrig hänt förr. Det beror på att de i Finland var beredda att köpa vår el, och då fick vi högre priser i elprisområde 1.

(forts.)

Fru talman! Låt mig först kommentera det som sades i replikskiftena nyss.

Det är imponerande om Socialdemokraterna har så stor makt att de kan påverka inflationen även i Finland. Man får intrycket att det var Socialdemokraternas fel att inflationen låg på skyhöga nivåer 2022. Finland hade dock ungefär samma inflation. Det är imponerande om man kan sälja in narrativet att allt är Socialdemokraternas fel.

Jag går tillbaka till det jag tänkte säga, och jag börjar med någonting positivt för en gångs skull. Riksdagen är ju överens i en fråga som handlar om energipolitik. Det gäller det som kommer efter den här debatten; jag tror att näringsutskottets ordförande och Fredrik Olovsson kommer att säga någonting om det.

Det som EU-kommissionen försöker sig på är att använda flaskhalsintäkter från svenska elkunder till investeringar i utlandskablar från Sverige. Deras klåfingrighet går mig på nerverna, måste jag säga. Det finns 65 eller 85 miljarder – beroende på vem man lyssnar på – som skvalpar hos Riksgälden. Kommissionen försöker nu ta 25 procent av dessa pengar och använda dem exempelvis till fler kablar ut från Sverige. Som jag sa är vi i alla fall överens i den här frågan, och det är jag glad över.

Fru talman! Nu är det slut på det roliga. Vi brukar inte vara överens om allt på energipolitikens område. Jag ska gå in på det som enligt mig och Vänsterpartiet är misslyckanden vad gäller energipolitiken.

Jag tar mig friheten att börja med att beskriva vad som hänt under de senaste dryga tio åren. År 2014 var det högsta elpriset 1 krona och 12 öre per kilowattimme i prisområde 4 och 42 öre per kilowattimme i prisområde 1. Vi exporterade 15,6 terawattimmar. Det högsta pris för el som någonsin betalats av en svensk betalades den 30 augusti 2022 mellan 19.00 och 20.00. Priset var 8 kronor och 50 öre i prisområde 4.

Säger inte detta någonting om den modell som vi prissätter vår egenproducerade el med? Vi exporterade 33 terawattimmar under 2022. Om inte merparten av svenska folket tycker att något är fel med systemet när dylikt är fakta vet jag inte hur faktaresistent man kan bli.

Fru talman! Jag kommer att återkomma till Vänsterpartiets syn vad gäller lösningen på problemet. Vi har inte någon reservation om detta, men jag återkommer till vår politik. Det gäller den dysfunktionella prissättningsmodell som drabbar svenska elkunder i dag.

Ytterligare något som hände 2016 var att den socialdemokratiska regeringen slöt en energipolitisk överenskommelse med Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det var egentligen en bra uppgörelse, där man till exempel fastslog att kärnkraft kan byggas på befintliga platser så länge det görs på marknadsmässiga villkor, det vill säga utan statligt stöd. Jag och Vänsterpartiet hade svårt att ansluta på grund av en skrivning i ett kongressbeslut, men det är historia i dag.

En sak ska man nog vara ärlig med: Det är inte bra när energipolitiken är föremål för valfläsk vart fjärde år. Det gagnar inte Sverige.

Fru talman! Jag går tillbaka till överenskommelsen från 2016. Moderaterna och KD kom på att det inte är lätt att få investeringar i ny kärnkraft när det står att det ska vara 100 procent förnybart i energisystemet till 2040. De ville använda sig av ordet fossilfritt i stället för ordet förnybart, och därför lämnade de uppgörelsen 2019.

Vad hände sen? Jo, de vann valet och bildade regering med hjälp av Sverigedemokraterna, oaktat det som Ulf Kristersson lovade Hédi Fried.

Nåväl – de lovade att ny kärnkraft skulle byggas och att första spadtaget skulle tas inom mandatperioden. Men det hjälpte inte att byta ut ordet förnybart mot ordet fossilfritt. Investeringarna lyser med sin frånvaro, så nu är man ute efter att finansiera ny kärnkraft med statliga garantier – kosta vad det vill.

Hur gärna jag än skulle vilja har jag svårt att förstå de andra partiernas inställning. Om man inte ger utrymme för andra tankar även om det visar sig att vi kan få tillräckligt med produktion och effektbalans med andra pusselbitar, som till och med är billigare, har det blivit religion att kärnkraft behövs.

Till dem som lyssnar på debatten måste jag ge ett exempel på vad som händer nu. Det är fakta, och det är den utveckling som sker nu. För ett tag sedan investerade Skellefteå Kraft i en uppgradering av Rengård vattenkraftverk som kan öka effektuttaget från 35 till 71 megawatt, det vill säga en fördubbling av effektuttaget. Hur många sådana exempel finns i våra vattenkraftverk? Allt sådant måste utvärderas och konsekvensanalyseras innan vi skuldsätter kommande generationer för något som kanske inte ens behövs.

Energiministern har hävdat flera gånger att det är svårt eller omöjligt att ta ut mer effekt ur vårt elsystem på grund av att det är så många volatila produktionsslag. Men nyligen kom Svenska kraftnät ut med siffror för 2025 som visade att hela 3 700 megawatt nya uttag hade accepterats. Ministerns narrativ att endast kärnkraft kan ge sådana effekter stämmer således inte.

Klimatkrisen är akut, och det behövs ett systemskifte för att snabbt ställa om Sverige och minska utsläppen. För att åstadkomma en snabb och omfattande klimatomställning behöver delar av samhället elektrifieras. Så är det bara. Det tror jag faktiskt att alla partier är överens om.

Som en av Europas största exportörer av el är det svenska energisystemet att betrakta som robust. Produktionsnivåerna från svensk vattenkraft, kärnkraft och vindkraft är intakta, och produktionskostnaderna har inte ökat nämnvärt under de senaste åren. Ändå drabbas svenska familjer och industrier mycket hårt av det dysfunktionella prissättningssystemet, som gör att vi smittas av de högre priserna på kontinenten när vi exporterar dit.

Jag och andra företrädare för Vänsterpartiet har under lång tid påtalat riskerna med den prissättningsmodell som råder. Vi förordar därför en modell där den inhemska marknaden separeras från exportmarknaden. Denna modell, som kallas Bekenmodellen eller Sverigepriser, innebär att den el som konsumeras i Sverige prissätts först, och sedan exporteras överskottet till gällande europeiska priser. Modellen innebär att Sveriges fyra elprisområden kvarstår, för att inte äventyra industrins tillit till den billigare elen i norra Sverige, men separeras från den el som går på export.

Jag besökte SSAB för några veckor sedan. De tänker investera 53 miljarder i ny teknik, vilket innebär en ljusbågsugn och vätgasreducering. När jag frågade hur stor betydelse de låga elpriserna i norra Sverige har svarade de att de är avgörande.

Jag är alltså starkt kritisk till att regeringen inte har gjort tillräckligt för att skydda de svenska elkunderna från de hiskeliga pristoppar som de drabbas av i dag. Som vi har hört här har regeringen i budgeten presenterat ett högkostnadsskydd för el som ger stöd om elpriset på en månad överstiger 1,50 i genomsnitt. Enligt Vänsterpartiet är detta helt otillräckligt utifrån det som händer i dag. Vi har föreslagit ett skydd som ger stöd om priset överstiger 75 öre, och det ska finansieras med elbolagens övervinster, med en försäkring, inte via skattsedeln.

Utöver det förslag om Sverigepriser som jag har försökt redogöra för och som skulle göra elen billigare för svenska konsumenter ser jag att våra elnätsägare utnyttjar systemet genom att höja sina elnätsavgifter så mycket som möjligt. Här borde staten ta på sig ledartröjan och se till att samhället äger mer av infrastrukturen för samhällsviktig funktion, vilket eldistribution är.

Sedan är det, som vi har hört, något på gång som kommer att ge ytterligare prishöjningar på våra elräkningar, nämligen de så kallade effekttarifferna. Det är ett EU-förslag igen, såvitt jag förstår. Det är typiskt att EU ska försöka bestämma över hur vi ska ta betalt för användningen av våra elnät vid effekttoppar.

Fru talman! Jag vill lyfta fram vår reservation 2 i betänkandet, som handlar om att vi behöver ha siffersatta delmål. För att detta ska vara möjligt behövs som sagt långsiktiga och välgrundade energipolitiska beslut som ger stabila förutsättningar för de investeringar som krävs. Ett led i detta är, enligt min uppfattning, en ambitiös målbild som inte enbart tar sikte på önskvärda förhållanden i en avlägsen framtid, där ny kärnkraft tycks vara regeringens lösning på allt.

Regeringens fixering vid 2045 som målår gör att investeringar i förnybart skjuts upp. Till skillnad från regeringen anser jag att det behövs tydliga delmål för hur mycket el som måste tillkomma. Vi har redan hört om våra delmål här från andra partier, nämligen: 12 terawattimmar per år, med täta uppföljningar, gärna oftare än vart femte år, och kanske 70 terawatttimmar till år 2030.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Det är känt att det finns en fyndighet av grafit i Nunasvaara utanför Vittangi. Kommunpolitikerna i Kiruna var inte så pigga på att börja göra en detaljplan för den. Deras svar var att de inte bemästrar att ha en gruva till. Regeringen körde över lokalpolitikerna, och länsstyrelsen gjorde detaljplanen. Svaret från ministern blev: Ni får ju 30–40 arbetstillfällen.

Jag vill fråga ledamoten: Varifrån ska Kirunaborna få de 30–40 som ska arbeta i gruvan? De har i dag 600 öppna arbetstillfällen hos Arbetsförmedlingen plus några hundra till hos entreprenörer.

Man kan inte anklaga Kirunaborna för att vara emot gruvdrift. Kom ihåg att Kiruna har världens största underjordsgruva med järnmalm. De är inte emot gruvdrift, men de säger hur saker och ting förhåller sig. De orkar inte med en gruva till när de inte har människor till det.

Vad är svaret från Kristdemokraterna till Kirunaborna när regeringen kör över lokalpolitikerna och säger att de ju får 30–40 arbetstillfällen i Vittangi? Vilka är det som ska jobba där? Hur ser planen ut från regeringen och Kristdemokraterna?

Jag vill passa på att förtydliga att jag tidigare yrkade bifall till reservation 9.

Herr talman! Ledamoten André från KD säger att den här regeringen gör allt rätt och att allt är frid och fröjd.

Vi vet att regeringen vill ändra på till exempel miljöprövningssystemet för gruvor. Det ska gå snabbare att söka tillstånd och bli billigare att öppna en gruva. Det kom kritik från Viscarias vd. Han är i alla fall medveten om vad det handlar om när det gäller att söka tillstånd och jobbar med dessa frågor. Hans kritik var klockren: Små clowner ska inte komma hit och försöka öppna en gruva. Öppna en korvkiosk i stället.

Jag vill fråga ledamoten om det är svårt och dyrt att öppna en gruva i Sverige. Vänsterpartiet påstår inte att vi ska överimplementering av något. Men om det är något Sverige ska vara stolt över är det att vi har höga miljökrav och vet vad vi håller på med när det handlar om att öppna en gruva.

Är Kristdemokraternas syn att det ska vara enklare att öppna en gruva i Sverige?

Herr talman! Egentligen borde jag börja med att kräva handelsavtal med landsbygden i Sverige. Så känns det ibland. Mina kollegor har pratat om handelsavtal, och där kommer det fram att det ska vara rättvist när vi handlar med varor och tjänster. Jag landar i samma sak när jag tänker på Sveriges landsbygd.

Vi ska debattera regional utvecklingspolitik, betänkande NU12. I budgetpropositionen för 2026, utgiftsområde 19 Regional utveckling, framhåller regeringen att målet för politiken är att skapa utvecklingskraft i hela landet med stärkt lokal och regional konkurrenskraft. Det låter så fint, så fint. Vi hörde nyss i den moderata ledamotens anförande att hela Sverige ska ha samma förutsättningar. Det håller jag med om. Det kommer även jag fram till i mitt anförande.

Regeringen lägger knappt 4,9 miljarder till ändamålet. Jag hävdar inte att det skulle ha blivit någon gigantisk skillnad med våra ytterligare 70 miljoner i samma utgiftsområde. Men, herr talman, i decennier har Sverige låtit landsbygden självdö, oavsett färg på regering. Det finns så många orter som bidrar med så mycket till det här landet. Om ni försöker sälja in till dem att det här är en rättvis fördelning, då går ni bet. Fråga dem!

Att tillåta en hel landsända att självdö bara för att göda statskassan – för det är det vi gör – och för att kunna bygga tunnelbana i Stockholm sticker i ögonen på befolkningen när tidningen har slutat komma, när länstrafiken har slutat köra och när lanthandeln har stängt. Då börjar den negativa spiralen att snurra snabbare och snabbare.

Vi har länge haft en prioritering där vi har råd att lägga statliga pengar på hushållsnära tjänster som städning, fönsterputsning, gräsklippning, kanske poolrengöring eller att få en Ikeamöbel hopsatt. De här tjänsterna kostade 7,5 miljarder i fjol. Den regionala utvecklingen får alltså 4,9 miljarder.

Man ska skapa utvecklingskraft i hela landet, skriver regeringen. Ska det ske genom att man pekar med hela handen och säger till kommunerna att de inte har någon talan när utländska bolag ska öppna en gruva eller för delen låta bryta uran? Jag är övertygad om, herr talman, att utvecklingen som växer fram med befolkningen blir en utveckling som försvaras av medborgarna och därmed också en kraft som förenar människor som ska bära denna utvecklingskraft.

Många delar av landet som har drabbats av utflyttning och som skulle behöva statligt stöd – jag säger inte bidrag – bara för att få det basala att fungera känner inte att staten ser dem. Återigen förväntas dessa delar av landet vara koloni för AB Sverige, som i sin tur slår sig för bröstet i Bryssel när man tar sig an förordningar eller direktiv om hur vi ska bidra till den gröna omställningen.

Det fanns en tid när samhället såg till att fixa de utmaningar som vi hade framför oss. I höstas berättade jag om en kollega som körde taxi i mitten av 60-talet när man behövde arbetskraft i södra Sverige. Han körde taxi från Finland och tog med sig arbetslösa killar. Då var det färdigt med bostäder och flyttbidrag. Allt stod färdigt och klart så att de kunde ta sig an jobbet. Funkar det så i dag? Var i Kiruna ska de bo? Var ska de bo i de orter där det saknas folk? Kommunerna matchar inte det som man förväntar sig ska finnas. Varför bygger den fantastiska marknaden inte där? Det är någonting som vi beslutsfattare missar. I dag förväntar sig staten att någon annan ska kratta manegen så att AB Sverige återigen kan ta vinsterna – och landsbygden får vara koloni för allt som den gröna omställningen kräver.

I dag har vi en regering som gett myndigheterna i uppdrag att slänga ut människor bara för att de har en annan hudfärg, inte tjänar tillräckligt eller för att de inte är svenskar. Sverige har en integrationsskuld som måste betas av, säger man, och då är den strama migrationspolitiken ett måste. Smaka på det! Snacka om att det har skett en förändring i vårt land – slänga ut människor som vi behöver! Man använder sig av argumentet om integrationsskuld, men det är fel människor vi slänger ut om den skulden ska betalas.

Vart är vi på väg? Den frågan måste vi ställa oss.

Vi inser nu att den gröna omställningen med allt vad den innebär i form av mer elenergiproduktion, fler gruvor och mer från skogen är en del av lösningen. Mycket ska nu komma från de orter som en gång släppte sina ungdomar och tömde sina gårdar. Nu ska orterna bidra med mineraler, elkraft, skogsprodukter och upplevelser för turister. De ser norra Sverige som en park där de ska lindra samvetet eftersom de har exploaterat sin egen natur.

Herr talman! Jag får som riksdagsledamot givetvis många samtal och mejl från medborgare. De kontaktar mig på många olika vägar, även de digitala vägarna. Men ingen fråga har väckt så många reaktioner som elmarknaden efter att januariräkningen har kommit i brevlådan i norra Sverige.

Jag kan berätta om ett telefonsamtal från en pensionär. Hen sa: Jag har en pension på 11 000 netto, och elräkningen för januari är på 10 000. Ni förstår att det inte är lätt att försöka säga vad personen ska göra. Jag förstår frustrationen.

Herr talman! Jag förstår att vi kommer att debattera el vid senare tillfälle. Att bo på landsbygden förknippas givetvis med utmaningar. Många gånger är förståelsen inte tillräcklig bland oss beslutsfattare. Det vore egentligen ett krav att alla riksdagsledamöter ska sättas på bussar, och de ska köra efter varandra från Skåne till Karesuando – i januari. Sedan ska bussarna stanna alla gånger man ser ett tomt hus med frostiga rutor. Sedan ska det samtidigt sättas upp en skylt där det framgår hur mycket orten bidrar till bnp per capita. Då kan man känna på avstånden och se vilka som bidrar till AB Sverige.

Herr talman! Jag är övertygad om en sak, nämligen att vi inte kommer att lyckas med den gröna omställningen om vi inte får med oss lokalbefolkningen i orter där det återigen förväntas att de ska bidra med naturresurser men bara få småsmulor tillbaka i betalning.

Vi saknar människor, och vi saknar rättmätig ersättning för vad vi offrar. Den här chansen får Sverige inte tappa. De glesa regionerna på den svenska landsbygden bidrar med allt från elproduktion och mineraler till skogsprodukter, men de måste få rättmätig ersättning tillbaka. Då får vi givetvis tillväxt, som det är så populärt att berätta om. Den blir hållbar och accepterad. Endast då kan vi få den positiva bild som behövs för att få framtidstro och inflyttning. I dag är det svårt att sälja in orterna med 30 graders kyla, mycket mygg på sommaren, hög skatt och den sämsta servicen. Då är det inte lätt att få människor att flytta dit.

Jag yrkar bifall till reservation 9.

(Applåder)

Herr talman! Den här kvällen skulle bli lång om jag skulle säga allt jag tänkt på när jag hört anförandena. Men rubriken för det betänkande vi debatterar är 2025 års redogörelse för företag med statligt ägande.

När det gäller de statligt ägda bolagen anser jag att staten bör använda sitt ägarskap för att tillgodose samhällsnyttiga ändamål. Kravet på lönsamhet i statliga bolag ska därför inte gå före samhällsnyttan, om det finns mer värden i samhällsnyttan än vad som kan räknas i kronor och ören.

De statliga bolagen ska användas aktivt för att bygga Sverige tryggare, mer jämlikt och ekologiskt hållbart, för att öka konkurrenskraften och inte minst för att jämna ut orättvisa skillnader mellan stad och landsbygd. Låt mig ta ett exempel som drabbar många i glesbygden just nu. Själv kan jag till exempel inte längre få hem någon dagstidning mer, för Postnord har inget krav på sig att ge service med tidningsutdelning. Då måste man fråga sig: Använder vi vårt bolag till samhällsnytta för medborgarna?

Jag sprang på en gammal bild från 1933. På bilden ser man en skidåkare med en postsäck på ryggen. Det var postgången till en by. Posten kom en gång i veckan. Snart är mina byar på samma servicenivå som 1933. Det hörs rykten om att man ska utreda att ha postgång bara en gång i veckan.

Om Sverige ska hålla ihop och det ska finnas förutsättningar för utveckling i hela landet behöver man ha likvärdiga grundläggande förutsättningar oavsett var man bor.

De statligt ägda bolagens egentliga ägare är den svenska befolkningen, och dessa bolag har därför ett särskilt ansvar för att människor i hela landet ska ha samma tillgång till service och andra samhällsviktiga funktioner. Det är min uppfattning att samhällsnyttan alltid bör stå i fokus för ägarstrategin, samtidigt som verksamheten bedrivs ekonomiskt effektivt, givetvis.

Jag menar därför att målsättningen i ägarstrategin ska ses över i de fall då viktiga samhällsintressen står i konflikt med de statligt ägda bolagens vinstkrav.

Vidare bär de statligt ägda företagen ett stort ansvar för vad deras egna investeringar och verksamhet har för effekt på de platser där de verkar. Här har jag mycket att säga om Vattenfall och Jokkmokk, men det låter jag bli den här gången. Deras ansvar behöver klargöras, och det behöver också förtydligas hur de statliga företagen ska kunna ta ansvar.

De statliga företagen har även ett särskilt demografiskt ansvar och spelar en nyckelroll när det gäller hur samhället möter olika utmaningar. Regeringen bör därför tillsätta en utredning om de statligt ägda företagens ansvar för att möta demografiska utmaningar, såsom avfolkning, åldrande befolkning och regional obalans, liksom företagens roll i att bidra till en mer jämlik samhällsutveckling.

Det måste sättas tydliga ramar för hur de statliga bolagen ska ta sitt ansvar och för hur detta ska konkretiseras i det dagliga arbetet.

Herr talman! Jag tar mig friheten att ge er ett exempel, där Sveaskog enligt mig faktiskt inte bidrar till en positiv landsbygdsutveckling, vilket de dock skulle kunna om viljan fanns.

En bekant till mig ringde till Sveaskog lokalt och frågade ifall hen skulle kunna köpa björklångved som ligger efter en skogsbilväg bara några kilometer från byn där hen bor. Sveaskog har gallrat i området, och därför finns det nu virke vid vägen. Det är en bra gallring, förresten, och allt har blivit utfört som det ska när man sköter skog aktivt. Svaret som personen fick var: Javisst – det kostar 880 kronor plus moms och frakt per kubikmeter. Med den kunskap jag har är jag övertygad om att Sveaskog inte får denna summa när de säljer sitt virke. Frakt för virket ska de bekosta, antingen till kusten eller till något värmeverk i närområdet. De ville alltså ha 1 200 kronor per kubikmeter. Det får de aldrig!

Ett sådant här sätt att bemöta den lokalbefolkning som ännu kämpar för att bo kvar i skogsbygder är inget annat än att motarbeta möjligheten att bo kvar. Ofta handlar det till och med om gamla skogsarbetare som kämpar med en låg pension och som skulle gynnas om de fick köpa björk till uppvärmning av huset. Denna typ av agerande från ett statligt bolag är för mig helt obegriplig.

I dag är det superviktigt att människor får förutsättningar att befolka de delar av landsbygden som i dag är näst intill utdöda. Vi kan inte möta alla de utmaningar som vi står inför: den gröna omställningen, det civila försvaret, livsmedelsförsörjningen och så vidare. Att göra allt detta utan fastboende befolkning kommer inte att lyckas. Tro mig! Lägg därtill småkommuner som kämpar med personalförsörjningen. De statliga bolagen måste helt enkelt bidra med mer, för det kan de.

Jag har hört vad borgarna tycker om utförsäljningar. Jag motsätter mig generellt utförsäljningar av statligt ägda företag och vill i stället att staten ska vara en aktiv ägare till sina bolag som genom ägardirektiv säkerställer att bolagen används för att stödja teknikutveckling, driva miljö- och klimatarbetet och skapa sysselsättning. Möjligheterna till vidareförädling av svensk industri är generellt stora. Skogs, gruv- och stålindustrin har potential att öka sin förädlingsgrad, vilket skulle ge ett ökat antal arbetstillfällen i landet, minska transportkostnaderna och öka exportintäkterna. Det är någonting som kan främjas genom en aktiv statlig styrning av de statligt ägda företagen samt genom forskning och samverkan med de övriga i näringslivet. Regeringen bör därför arbeta för att de statligt ägda företagen ska verka för en ökad förädling i syfte att skapa arbetstillfällen och öka exportvärdet.

I dagsläget har de statliga bolagen en nästan jämn könsfördelning i sina styrelser, och andelen kvinnor som innehar rollen som styrelseordförande har ökat. Men engagemanget för ett jämställt näringsliv får inte stanna vid ledningsgruppen. Jag anser att de statligt ägda bolagen har ett särskilt ansvar för att aktivt arbeta för att jämställdhet ska genomsyra hela företagsorganisationen.

Herr talman! Härutöver kan jag konstatera att Israels brutala krigföring mot Gaza har lett till katastrofal förödelse. Minst 60 000 människor har dödats. Andra har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter bombningarna. Svälten är utbredd. Bristen på medicin och sjukvård är akut, och de humanitära villkoren är fruktansvärda. Det är min uppfattning att omvärlden behöver införa skarpa sanktioner mot Israel. Den här regeringen bör därför se till att statligt ägda bolag inte handlar med Israel så länge Israels folkmord i Gaza och ockupationen av Palestina pågår.

Herr talman! Innan jag avslutar mitt anförande måste jag framföra hur orolig jag är för den syn på de statliga företagen som den här regeringen har, som vi har hört. Det gäller egentligen alla borgerliga partier. Berätta för mig vad som har blivit bättre med den liberala synen och alla privatiseringar som har skett gentemot landsbygdens befolkning! Jag tänker på Apoteket och på Bilprovningen, som någon hyllade här. Ring till Gällivareborna och hör hur det är! Ring Gällivareborna och hör om de har fått tid för besiktning och om det är 20 mil som de ska åka när de inte får tid! Hur lyckat är detta? Jag tänker på järnväg, elnät, skolor och vårdinrättningar.

Det finns skäl att börja titta på hur AB Sverige, med staten som en huvudaktör, gör det bästa för medborgarna på lång sikt och inte bara titta på hur kapitalägare ska kunna tjäna på sådant som människor inte kan välja bort. Varför är man rädd för någonting som vi äger gemensamt? Det fattar jag helt ärligt inte, herr talman.

Herr talman! Jag ska inte glömma bort att yrka på någonting. Vi ställer oss givetvis bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet.

Fru talman! När man hör mycket lögner brukar man ibland säga: Hoppas man hittar hem.

Vi debatterar nu utgiftsområde 19 Regional utveckling. Jag ska försöka ge en bild av hur det ser ut på små orter i inlandet, framför allt i Norrbotten eftersom jag känner till deras öden bäst. Som jag har sagt många gånger här i talarstolen hade min hemkommun en gång i tiden 15 000 invånare. I dag är vi nere på 5 700 invånare. Men det är en bra kommun på många sätt, och den bidrar i högsta grad till AB Sveriges bnp.

Att ekonomin är illa skött just nu är en sak, och här finns ett och annat att önska. Men att tillåta en hel landsända att självdö bara för att göda statskassan och bygga tunnelbanor i Stockholm sticker i ögonen på oss. När skolorna är nedlagda sedan länge, när tidningen har slutat komma, när länstrafiken har slutat köra och när lanthandeln har stängt börjar den negativa spiralen snurra ännu snabbare. Små kommuner saknar även folk och kan inte bemanna skolor och äldrevård utan måste ta in hyrpersonal som kostar tre gånger så mycket.

När jag söker på vad regional utveckling är får jag fram följande – jag vet inte om det är AI eller inte, men jag hoppas att det är fakta: ett brett arbete för att stärka hela landets utvecklingskraft genom att minska skillnader mellan regioner, med fokus på hållbar utveckling inom områden som ekonomi, infrastruktur, kompetensförsörjning, miljö och social välfärd, där olika aktörer samverkar för att utnyttja platsens unika potential. Det handlar om att skapa livskraftiga regioner med likvärdiga möjligheter till boende, arbete och välfärd.

Det ni, kollegor! Visst låter det bra? Är det inte dags att vi kavlar upp ärmarna och gör verkstad av dessa ord?

På DN Debatt i går skrev en boende i min hemkommun Pajala om en händelse hon drabbades av i våras. När deras gård brann kunde hon inte ringa 112. Hon skrev att hon skrek i panik men att det inte gick att nå 112. Detta är i Sverige 2025. Säger inte det rätt mycket om vårt misslyckande med den regionala utvecklingen? Man klipper kopparkablarna innan ett fungerande alternativ finns på plats. Varför? Jo, för att det tydligen är för dyrt att underhålla fungerande telefoni. Jag är inte emot ny teknik, absolut inte. Men den nya tekniken ska väl vara för alla i vårt land? Här blir det så tydligt att glesbefolkade kommuner alltid lever på nåder.

Vi måste få till en regionalpolitik värd namnet. När slutade man bry sig om regionalpolitik i det här landet? När industrin skrek efter arbetskraft var det befogat att ge människor möjlighet att flytta till orter där det fanns jobb. En god vän som i dag är drygt 80 år och som jag jagar med berättade att när han körde taxi i norra Finland skulle han köra finska killar till Övertorneå i Sverige, för dit hade det kommit fyra stora svenska företag som sökte arbetskraft. Vi pratar tidigt 60-tal. Om de antog jobberbjudandena fick de bostad, och hade de bohag fick de flytten betald. Det var inte bara Tornedalen och norra Sveriges landsbygd som dränerades på ungdomar. Även delar av Finland bidrog till Sveriges tillväxt och välfärd.

Det var en tid då samhället gemensamt mötte utmaningarna. Staten och näringslivet såg tillsammans till att vi fick välfärd och tillväxt. I dag förväntar sig staten i stället att någon annan ska kratta manegen så att AB Sverige kan ta vinsterna medan landsbygden får vara en koloni för allt som den gröna omställningen kräver.

I dag har vi en regering som har gett myndigheter i uppdrag att slänga ut människor bara för att de har en annan hudfärg eller inte är tillräckligt svenska. Att kristna människor står upp för detta har jag svårt att svälja. Snacka om att det har skett en förändring i vårt fina land! Jag frågar som i tv-programmet: Vart är vi på väg? Den frågan måste vi ställa oss.

Nu kommer den gröna omställningen med allt vad den innebär av mer energiproduktion, fler gruvor och mer skogsbruk. Mycket av det ska nu ske på de orter som en gång släppte iväg sina ungdomar och tömde sina gårdar. Nu ska dessa orter bidra med mineral, elkraft, skogsprodukter och upplevelser för turister som ser norra Sverige som en park dit de ska komma för att lindra sitt samvete för att de har exploaterat sin egen natur.

Vi kan tillgodose många av dessa önskningar för Moder Svea, men det får inte leda till att utarmningen av dessa orter bara fortsätter och att vardagen bara blir svårare för var dag som går. Vi kan inte fortsätta på den banan längre.

Vi saknar människor – humankapital – i många delar av landet, där urbaniseringen har dragit fram som värst. Nu ska jag återigen, fru talman, ta ett tydligt exempel från min landsända. Om vi inte får människor att flytta till gruvstäderna och landsbygden i Norrbotten blir det fly in/fly out-personal som bor i baracker som torkar mitt arsle när jag blir dement och gammal. Jag skojar inte, fru talman.

Vi måste få till ett system där mer av de värden som produceras till vårt gemensamma AB Sverige går tillbaka till dessa orter, som faktiskt offrar sina naturresurser. Först då kan vi göra orterna attraktiva så att det blir intressant att flytta till dessa glömda delar av Sverige.

Fru talman! Jag är övertygad om att om vi får till ett system där naturresursernas värden fördelas på ett mer rättvist sätt kommer utvecklingen att leda till levande landsbygdssamhällen. Jag säger bara: Det vore fel att inte göra något i det här läget. Vore det inte rättmätigt om ersättning tillföll de kommuner och regioner där bränslet till vår tillväxt och välfärd grävs upp?

Återigen: Jag är övertygad om att det som i dag beskrivs som lyx i förorterna till storstäderna kan bli det som de orter som nu håller på att självdö kan erbjuda i morgon till de familjer som har det tufft när det gäller trångboddhet, arbetslöshet och segregerad skola eller arbetsplats.

De skulle kunna få billiga hyresrätter där naturen finns bakom knuten, en skola där alla elever får samma förutsättningar och en gård där drömmen om djur och tystnad blir verklighet. Ja, inte vet jag, men det är exempel på sådant som skulle kunna bli verklighet med en annan politik och fördelning. Om vi hade det skulle det inte vara svårt att locka dessa familjer att flytta till en ljusare framtid, men då behövs en annan syn på fördelning av resurser.

Jag deltar inte i beslutet till anslag men tackar för ordet.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Vad gäller beredskapsflygplatser och inrikesflyg finns det massor av regionala flygplatser som kan göra exakt samma sak som Bromma, med tanke på vilket litet antal flyg som avgår därifrån.

Swedavia har varit tvunget att hålla Bromma flygplats under armarna, vilket har fått till följd att alla andra små flygplatser i landet har varit tvungna att dra ned på personal och spara pengar så att Swedavia kan hålla en tom flygplats under armarna. Det är inte rimligt. Jag vill påstå att det är dåligt använda skattepengar.

Jag är själv beroende av flyget. Jag skulle inte kunna ha det här uppdraget om jag inte hade en liten flygplats i Pajala. Sedan byter jag i Luleå och kan ta mig hit. Jag är alltså medveten om värdet av flyget i Sverige, men med tanke på den kostnad som Bromma orsakar Swedavia är det enligt mig och Vänsterpartiet inte rimligt att hålla Bromma under armarna. De flyg som kommer till Bromma skulle rymmas på Arlanda. Arlanda har problem med långa avstånd, och jag vill påstå att logistiken ibland inte alls är bra, men det är inte rimligt att staten bekostar Bromma – med Swedavias pengar – medan andra flygplatser måste göra besparingar.

Jag går vidare till elpriset. Om det är någon gång vi har exporterat mycket el är det faktiskt under de här åren. Vi har bara varit nettoimportberoende under 140 timmar. Det är inte dessa 140 timmar som har gjort att vi har höga elpriser, utan det är systemet med marginalprissättning som har gjort att vi har smittats av de här elpriserna. Det handlar inte om att det skulle vara politiskt styrt. Om man hade velat åtgärda detta skulle man ha infört Bekenmodellen för att få Sverigepriser. Då hade problemet varit borta.