Birger Lahti

Fru talman! I kväll går det undan. Försvarsutskottets betänkande 19 handlar om lagändringar. Det handlar om kärnämneskontroll och bedömningar av överensstämmelse med säkerhets- och strålskyddskrav i verksamhet med strålning.

Förslagen till beslut om lagändringar berör kärnteknisk verksamhet, strålskyddslagen samt att tillstånd för kärnteknikverksamhet ska kunna återkallas om tillståndshavaren inte följer kraven på att utföra bedömningar av överensstämmelse och avvikelsen är av väsentlig betydelse. De förslagen har även Vänsterpartiet anslutit sig till. Men man ska komma ihåg varför den här debatten över huvud taget äger rum.

Regeringen beslutade i november 2023 om ett kommittédirektiv om en översyn av gällande regler i syfte att underlätta för ny kärnkraft. Därför, fru talman, kom även dessa lagförslag upp för beslut i riksdagen. Jag har vid det här laget sagt detta många gånger i debatter i denna kammare: Regeringen försöker verkligen göra allt i sin makt för att få ny kärnkraft att framstå som något oundvikligt och som att det måste till ett beslut – gärna i går.

Nåväl, fru talman, om någon vill tro på tomten är det upp till var och en. Om någon vill tro på narrativet att kärnkraft är oundvikligt får den väl tro på det också. Jag kan sträcka mig så långt som att om vi först tittar på hur mycket vi kan livstidsförlänga de befintliga reaktorerna och ser hur tekniken vad gäller lagring, förnybart och så vidare utvecklas kan vi sedan titta på eventuell ny kärnkraft. Då vore det i alla fall på något sätt seriöst.

Regeringen vill ge en bild av att svenska folket vill bygga ny kärnkraft och att stödet är stort. Men svaret kom från Karlshamn i går. Det är en liten fingervisning, vill jag påstå, fru talman.

Man hör ofta ordet teknikneutralitet användas. Teknikneutralt ska det vara. Men när det gäller att ta hand om avfall vill man bara underlätta för den enskilda tekniken kärnkraft. Därför, fru talman, har vi anslutit oss till en reservation som pekar på just detta.

När det gäller utbyggnaden av den svenska energiförsörjningen vill Vänsterpartiet framhålla att fokus bör ligga på att bygga ut de kraftslag som är billigast och går snabbast att få på plats. Det är dock tydligt att kärnkraften, som inte tillhör de kraftslagen, kommer att vara en del av det framtida energisystemet ett tag. Hur länge står dock än så länge skrivet i stjärnorna.

Mot den här bakgrunden vill vi understryka att en långsiktig eventuell utbyggnad av kärnkraft givetvis förutsätter att den fullt ut kan bära sina egna kostnader, liksom andra energikällor. Den aktör som vill bygga kärnkraft på marknadsmässiga villkor ska vara fri att göra det, men den ska alltid bära kostnaderna för säkerhet, avfallshantering och olycksfallsförsäkring. Detta kräver enligt vår uppfattning kraftigt ökade avsättningar av kärnkraftsaktörerna för de ändamålen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkandet och önskar talmanspresidiet liksom kollegorna i andra utskott – nu försvarsutskottet – en fin sommar. Det här är nog min sista debatt för mandatperioden.

(Applåder)

Fru talman! Betänkande NU25 behandlar nya lagar om elsystemet. Jesper Skalberg gjorde mycket tydligt vad frågan gäller. Den handlar om en ny elmarknadslag, en ny lag om elektriska ledningar och ett förslag om att upphäva den nuvarande ellagen.

Helt klart handlar det även om anpassningar till EU-rätten och mer tydlighet om vems ansvar olika steg i systemet är. Det är helt klart att det finns bra saker här.

Vi har ställt oss bakom reservationerna i betänkandet, och jag yrkar bifall till reservation 3. I den reservationen framgår hur vi ser på energigemenskaper.

I propositionen föreslås att nya regler om energidelning införs för att genomföra det reviderade elmarknadsdirektivet. Det anser vi är bra – positivt. Dock går det att göra betydligt mer för att främja egenmakt och lokal förankring inom elsystemet. Det handlar om att skapa förutsättningar för att kunna bygga upp ett stabilt och robust elsystem underifrån. Enligt vår uppfattning skulle energigemenskaper kunna fylla en viktig funktion i det sammanhanget. Lärdomar från andra länder visar att när människor görs delaktiga i omställningen ökar också deras acceptans.

Energigemenskaper kan också skapa möjligheter till ödrift i vissa delar av de lokala näten, vilket givetvis ökar leveranssäkerheten. För att främja energigemenskaper ser vi ett behov av att det införs en tydlig definition av vad energigemenskap är i den svenska lagstiftningen. Det skulle göra det lättare att vidareutveckla regelstöd och andra insatser för att gynna framväxten av energigemenskaper.

Vi anser också att det behövs fler ekonomiska incitament till stöd för energigemenskaperna. Det behövs till exempel en skatteöversyn som gör det möjligt att skattefritt dela el virtuellt, och de nyttor för elsystemet som energigemenskaper bidrar med bör också återspeglas i lägre nätavgifter.

Fru talman! Jag ska inte prata mer om detta, men eftersom det är sista debatten för oss i näringsutskottet vill jag framföra mina tack. Ordföranden var inne på att vi har en bra dialog och en bra status på det vi arbetar med. Vi behandlar varandra på ett sjyst sätt, och det tycker jag är bra.

Jag tänker inte tacka presidiet än eftersom jag tydligen måste delta i en debatt på måndag om försvaret, så jag väntar till den debatten, men mina kollegor ska ha ett stort tack för bra samarbete.

Herr talman! Namnet på detta betänkande är Ny kärnkraft i Sverige – fler möjliga platser vid kusten. Det handlar, återigen, om kärnkraft och om att med alla till buds stående medel få investerare att se kärnkraft som en bra och gynnsam investering. Detta har blivit ännu tydligare i och med det som har sagts i de tidigare anförandena.

Den här gången handlar det om att ändra i miljöbalken. Lagförslagen syftar till att möjliggöra utbyggnad av kärnkraft på fler platser vid kusten samtidigt som skyddet för natur- och kulturvärden upprätthålls. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 15 juli i år. Ni hörde rätt – redan om en månad. Nu är det panik.

Nu vill regeringen alltså att fler platser efter kusten ska få den fantastiska möjligheten att få ett kärnkraftverk som granne. Jag hoppas verkligen att någon ansöker om att få smälla upp ett i Danderyd; det vore häftigt att se. Jag har svårt att tro att intresset i kuststäderna för att få ett kärnkraftverk inpå knuten är särskilt stort. Jag tvivlar. Ni fattar: Det är panik med att visa att ny kärnkraft får alla möjliga lättnader.

Står då investerarna på kö med sina miljarder för att bygga ny kärnkraft, som det har låtit? Trots att regeringen har staplat lättnader och kryddat med garantier för både investeringskostnader och pris på produktion – detta gäller även Socialdemokraterna – går det väl sisådär.

När jag tittar på vad som har hänt när det gäller att bygga ny kärnkraft de senaste 30 åren ser jag SMR som den största förändringen. Grejen är dock att sådana inte finns att köpa. Kina och Ryssland har några i drift; det verkar vara detta som kommer fram. Jag tror att man skriver att västvärlden ligger i utvecklingsfasen när det gäller SMR-reaktorer. Det är så det ser ut.

Jag förstår de kapitalägare som tvekar. Det enda som kanske gör att det går att hitta investerare är att staten, det vill säga vi skattebetalare, garanterar att de har både hängslen och livrem när de går in med pengarna.

Herr talman! Jag har sagt detta förut här i kammaren, men jag kan inte låta bli att säga det igen: Jag tror inte att något land i hela världen bygger ny kärnkraft om 30 år. Varför tror jag inte det? Jo, därför att tekniken för det förnybara och för lagring går framåt med en hiskelig fart. Priserna går också nedåt.

Jag drar min egen historia igen, herr talman – det kanske finns någon där ute som inte har hört den. Vad hade jag sagt om någon hade ringt mig för 20 år sedan och berättat hur tekniken går framåt, med solenergi och batterier, och sagt till mig att jag kommer att ha solpaneler på taket, köra en elbil som jag kan ladda hemma och köra gratis halva året? Då hade jag sagt åt personen att ringa tillbaka när den nyktrat till och frågat om den var törstig när den vaknade.

Sanningen är denna: För fem år sedan investerade vi i solpaneler på ladugårdstaket, och i april i fjol köpte min fru en begagnad elbil. Halva året pendlar hon till jobbet – det är fyra mil enkel väg – och jag ser inte en enda spänn på elräkningen för att hon kör bil. Sedan har vi alla andra resor. Vi har sex mil till affären, och jag ser inte enda spänn på elräkningen. Kom ihåg att jag bor 15 mil norr om polcirkeln!

Därför, herr talman, sticker jag ut och frågar – med självförtroende, till och med – varför någon skulle vilja investera i ny kärnkraft om det blir tre gånger så dyrt och kräver lagring av avfall som är farligt i hundratusen år. Berätta det för mig!

Jag förstår givetvis fördelarna med kärnkraft, men varför i hela världen ska vi stressa fram det här nu? Jag har alltid tyckt att vi ska ha en bred energiuppgörelse, och det tycker jag fortfarande. Om vi om sex år ser att utvecklingen vad gäller energilagring och priser på elproduktion inte går i den takt som vi trodde kan vi börja spåna på vad det svenska elsystemet behöver för att klara elektrifieringen och klimatmålen, men jag förstår inte varför vi ska stressa fram det i dag. Att med åsnans envishet köra på kärnkraftslinjen blir för mig helt obegripligt.

Herr talman! Jag är glad att oppositionen har en gemensam reservation om att avslå propositionen. Vänsterpartiet har dock också en egen reservation, nummer 3, som jag vill yrka bifall till.

Jag tycker att alla där ute ska ställa sig denna fråga: Varför stressa fram det här? Jag är inte emot kärnkraft på något religiöst vis, men varför stressa fram det med den här farten? Det har jag svårt att förstå. Jag hoppas att svenska folket också inser det.

Herr talman! Betänkande NU27 har ett långt namn, men jag har döpt det till Regeringens våta dröm om ny kärnkraft. Allt handlar ju om ny kärnkraft. Jag hävdar det stenhårt.

Det handlar om att regeringen vill ändra lagen om kärnteknisk verksamhet, lagen om kärntekniska restprodukter och lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Förslaget innebär att utvinning och bearbetning av kärnämnen på en övergripande nivå kommer att behandlas på samma sätt som andra metaller och mineraler inom ramen för den samlade tillståndsprocessen. Förenklat betyder detta att man tittar på uran på ett helt annat sätt än i dag. Jag kommer att återkomma till alunskifferuranet.

Alla ändringar och förslag som på något sätt kan härledas till kärnkraft, som många propositioner handlat om, landar alltid i att man försöker underlätta och ge en bild av att det är bra att investera i ny kärnkraft i Sverige.

För att exemplifiera det skulle vi kunna leka med tanken att regeringen vill ge en bild av att en ny bilmodell som ska börja byggas i Sverige är jättebra. Den ska gå att köra på alla sorters flytande bränslen. Bilden som kommer fram är att elbilar inte är framtiden, utan det är just den här bilmodellen med förbränningsmotor som Sverige vill bygga. Sedan börjar man luckra upp reglerna för just den här modellen. Man kommer att ge stöd till dem som kör den här fantastiska bilen, som man anser är framtiden. Man tar bort vägskatten och ger bonus till dem som köper just en sådan här bil. Men investerarna lyser fortfarande med sin frånvaro. Då kommer man på en lysande idé: ”Vi låter människor bränna hembränt, bara de häller spriten i tanken!” Man kommer fram till att det säkert skulle underlätta. Men nej, investerarna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Jag vet att jag raljerar nu, herr talman, men det är för mycket av den här varan som till slut alltid landar i kärnkraftsfrågan.

Nu, i tider när vi skulle behöva ge vår industri och konkurrenskraft långsiktighet och förutsägbarhet, väljer den här regeringen att sätta de industrier som verkligen vill göra rätt i limbo. De vet inte vilken väg Sverige tänker ta. Ett parti i underlaget ifrågasätter till och med om LKAB ska gå in med ny teknik och göra järnsvamp eller om man fortfarande ska mura om masugnen i Luleå. Den här osäkerheten ger inte Sverige bättre konkurrenskraft. Det vi skulle behöva är att få mer tillit till politiken, inte tvärtom.

Herr talman! Brytning i alunskiffer är en verksamhet som kan få betydande konsekvenser för närområdet, och det skapar stor oro. Jag beundrar mina kollegor som har tagit replik i de här frågorna. Därför borde det vara självklart att lokalbefolkningen har inflytande över eventuell brytning i alunskiffer i närområdet. Jag förstår verkligen inte varför man nu tar bort det och påstår att det kommer något annat.

Vi anser därför att det bör införas ett kommunalt veto som avgör om sådan här verksamhet ska få bedrivas – inga konstigheter. Men när propositionen som behandlas i det här betänkandet överlämnades till riksdagen aviserade företrädare från regeringen att en utredning skulle tillsättas. Den har vi hört om i dag. Den har så att säga fräschats upp lite grann och ska nu titta på kommunernas veto och inflytande vid brytning i alunskiffer.

Vi kan konstatera att regeringen hittills inte har presenterat några konkreta åtgärder. Vi har hört i replikskiften att det är på g. Det är bra. Men eftersom vi inte litar på den här regeringen och vad den håller på med vill vi även här driva på för ett förbud mot all gruvbrytning i alunskiffer.

Allt sådant här spär bara på politikerföraktet; det ska ni veta.

Uranbrytning innebär fördyrande risker för miljön och människors hälsa. Vid brytning såväl i alunskiffer som i urberg frigörs radioaktiva ämnen – vi har hört av dem som vet det bättre precis vilka ämnen som frigörs – och tungmetaller som kan läcka ut i mark, vatten och ekosystem och orsaka långsiktiga skador.

I dag saknas säkra och beprövade tekniker som kan garantera att dessa risker kan hanteras på ett tillfredsställande sätt. Sverige har dessutom uranfyndigheter med mycket låg halt. Rickard Nordin redogjorde för skillnaderna mellan exemplet Kanada och våra låga halter på ett bra sätt. Det här innebär att brytning är förenad med omfattande ingrepp i naturmiljön utan att ge någon nämnvärd energinytta.

De negativa konsekvenserna för lokalsamhällen, biologisk mångfald, vattenresurser och markanvändning väger enligt vår mening betydligt tyngre än påstådda fördelar. Allt landar ändå i att man vill ge en bild av att vi till och med har bränsle till våra reaktorer.

Mot denna bakgrund anser vi att Sverige bör återinföra ett nationellt och tydligt förbud mot uranbrytning. Det ger inte de effekter som man skulle kunna tro, det vill säga att vi kan driva våra reaktorer med eget uran. Det är skitsnack.

Herr talman! När vi tittar på konsekvenser av den här och flera andra propositioner eller hur den här regeringen agerar kommer det fram en tydlig bild av att landsbygden, enligt regeringen, ska vara en koloni: ”Ni får inte ha makt på något sätt över er framtid.” Man pekar med hela handen och förväntar sig att befolkningen på landsbygden ska hålla tyst. Men vet ni, människor där ute har fått nog. Ni kommer att få besked om det den 13 september. Det kan jag lova.

Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall endast till reservation 3.

Fru talman! När det handlar om energieffektivisering är det helt klart att det inte finns någon molekyl som skapar energi som är effektivare än den man inte behöver använda. Så är det. Vi är alla säkert överens om det.

Fru talman! Jag ska börja med något som slog mig när jag kom hit till Stockholm 2014. Jag besökte en restaurang här i stan – jag säger inte var. Man hade enkla fönsterrutor på restaurangen! Jag var tvungen att känna om det verkligen bara var en ruta.

Hemma hos mig rangerade man ut enkla fönsterrutor på 1950-talet. Till och med i ladugården hade vi tre fönsterrutor. Men här i storstaden är det enkla fönsterrutor på en restaurang. Detta slog mig, och nog är det på plats att man tittar på detta.

Precis som Amanda Palmstierna säger kan detta med energieffektivisering bli riktigt stort. Det som vi talar om i dag är bara en liten del. Men när vi jämför den sparade energin med en reaktor snackar vi stort, givetvis.

Låt mig komma till ämnet nu. Energieffektivisering är inte bara en viktig del av EU:s energipolitik. Det är också en avgörande fråga för Sveriges framtid. Genom att använda elenergin smartare skapar vi resurseffektivitet, stärker vår konkurrenskraft och bygger ett mer hållbart samhälle. Samtidigt kan vi möta den ökande elektrifieringen och bidra till lägre elkostnader för både hushåll och företag. Här finns det mycket att säga om hur vi prissätter vår el, men jag låter bli det den här gången eftersom det inte ska handla om det.

Det är därför regeringens förslag om ett nytt mål för effektiv energianvändning är problematiskt. Regeringen vill ersätta dagens kvantitativa och mätbara mål med ett kvalitativt mål som varken är tydligt eller möjligt att följa upp, och detta har tagits upp tidigare här i talarstolen. Samtidigt har tidigare stöd för energieffektivisering tagits bort.

Vi delar den kritik som flera remissinstanser har framfört. Ett mål utan tydliga siffror och indikatorer riskerar att skapa otydlighet och göra det svårare att styra arbetet med energieffektivisering. Utan mätbarhet blir det också svårt att utvärdera om politiken faktiskt ger resultat. Det är därför bra att det har lyfts upp att man om några år bör titta på om det ens går framåt över huvud taget.

Regeringens förslag riskerar dessutom att försvåra Sveriges möjligheter att leva upp till sina klimatåtaganden inom EU och internationellt.

Det nuvarande kvantitativa målet bidrar tydligare till EU:s gemensamma målbild och ger Sverige bättre förutsättningar att ta ansvar i klimatarbetet. Vänsterpartiet menar därför att regeringens förslag bör avslås. Sverige behöver i stället ett nytt mål om effektiv energianvändning som är kvantitativt mätbart och möjligt att följa upp. Ett sådant mål skapar tydlighet, driver utvecklingen framåt och stärker både klimatpolitiken och svensk konkurrenskraft.

Mot bakgrund av detta vill jag yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! När man lyssnar på debatten verkar det som att det finns helt olika världar beroende på var man lever. Men det hör väl till.

Hela Sverige ska fungera – politik för starkare landsbygder är titeln på betänkande NU21, och det är vad vi ska debattera.

I propositionen lämnar regeringen förslag om ett förtydligande av samrådsskyldigheten i 9 § lagen om regionalt utvecklingsansvar. Enligt förslaget ska det i lagen om regionalt utvecklingsansvar tydliggöras att en regions samrådsskyldighet i fråga om organisationer ska omfatta företrädare för berörda organisationer inom det civila samhället och enskilda utbildningsanordnare inom högskoleområdet. Det är bra.

Regeringen framhåller att förslaget inte utvidgar regionernas samrådsskyldighet, utan det tydliggör att samråd endast ska ske inom länet. Vidare föreslår regeringen att det i lagen även ska föras in en hänvisning till lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det är också bra.

Vi har inga invändningar mot ändringarna i lagförslaget om regionalt utvecklingsansvar. Men jag kan tyvärr konstatera att regeringens proposition om en politik för att stärka landsbygden innehåller få konkreta förslag. Det är snarare fråga om en redogörelse för regeringens arbete.

Det finns stora och växande regionala skillnader i Sverige, och därför krävs en politik som bygger på långsiktigt engagemang, samverkan och ökat regionalt inflytande. Vidare ska staten ta ett tydligt ansvar för att säkerställa en grundläggande service i hela landet. Jag förordar således en aktiv regionalpolitik som ger alla kommuner likvärdiga möjligheter och som garanterar service, utbildning och infrastruktur i hela Sverige.

Men ärligt talat, mina kollegor, verkar regeringar – oavsett färg – ibland ta upp landsbygdsfrågor för att det ska uppfattas som att regeringen säger: Ja, vi ser er, vi hör er. Här kommer förslag som kostar nästan ingenting för staten, och vi jobbar med frågan.

Det här är vad vi har fått höra, oavsett färg på regeringen. Hyckleri, skulle jag kalla det – om det var tillåtet.

Låt oss titta på rubriken Ett starkt lokalsamhälle och en effektiv landsbygdspolitik. Vad skulle mina kollegor säga att ett starkt lokalsamhälle betyder? Vad ska ett starkt lokalsamhälle innehålla?

Först och främst påstår jag att det måste finnas människor som lever och verkar på plats och som trivs.

Jag har skrivit i mitt manus att jag ser nickningar från mina kollegor, men jag såg ingen nickning. Ni kanske inte håller med mig?

Sedan behövs givetvis ett samhälle som fungerar runt mig och min vardag. Eller hur?

Då kommer jag till den svåra biten när det gäller ett samhälle som fungerar. Vad är det vi förväntar oss av det gemensamma? Är det att barnen ska ha en bra skolgång på rimliga avstånd? Är det att förskola ska erbjudas så att föräldrarna kan jobba och få ett någorlunda rimligt liv i vardagen? Är det att man får vård när det behövs?

Polisens närvaro har man varit inne på, liksom statlig närvaro över huvud taget. Det pratas om hur den digitala världen går framåt. Ja, det gör den. Då måste det även finnas ett nät som fungerar. Mediebevakning – är det något som vi ska förvänta oss? Äldrevård, boende för dementa och hemtjänst – ska det finnas på plats i den egna kommunen? Kultur – är det lyx, eller ska det finnas något av den varan? Posten – ska den över huvud taget delas ut? Dagstidningar – är de bara för storstadsbor? Jag kan inte få någon tidning hem. Vägunderhåll – är det lyx, eller ska det vara någorlunda likvärdigt med förorterna till städerna, där det också finns småvägar? Gatubelysning – är det till för alla eller bara för Trafikverkets egen parkeringsplats?

Herr talman! Det finns många frågor som inte kommer att få svar, fast vi debatterar politik för landsbygden. Det är klart att de landsbygder och glesbygder som finns relativt nära tillväxtorter och har pendlingsavstånd till jobb och samhällsservice kommer att överleva. Men det finns även kommuner som har tappat befolkning i mer än 50 år och i dag går på knäna. De skär ned på sådant som skulle ha gett de sista halmstråna för människorna att sträcka sig efter. Samtidigt finns det kommuner som bidrar till Sveriges välstånd med stora värden i form av elproduktion, mineraler och skogsprodukter men ändå inte har råd att anställa en extra lärare, att ge stöd till civilsamhället eller att låta några gatlampor fortsätta lysa. Det är vardag där ute.

Jag är nu i den åldern att jag någorlunda kommer ihåg vad som skedde ungefär 55 år tillbaka i tiden. Jag börjar med en berättelse av en farbror som var släkt till min far.

Det var i slutet av 60-talet. Flyttbilarna körde i skytteltrafik till södra Sverige från Tornedalen. Han sa att han efter jobbveckan tog en dusch i stället för fredagsbastu, som var vanligt hos oss i Tornedalen. Han var begeistrad och förvånad över att det fanns en färdig lägenhet när han tog jobbet i södra Sverige. Han sa: Det var som om den var byggd för mig – helt fantastiskt!

Samhället hade gjort att han kunde ta jobbet och flytta dit. Bostäder fanns för alla som kom och fick jobb. Han berättade hur han står på balkongen till den här färdigbyggda lägenheten, som han tycker är till för honom, och tittar ut och betraktar fredagskvällen. Han lyssnar till tre killar som kommer förbi. De pratar den här finskan, eller meänkieli, som var mitt språk, och de uttrycker en enorm hemlängtan. De pratar om hur de blivit tvungna att lämna föräldrarna med jordbruket och allt jobb som de brukat hjälpa till med.

De här unga killarna lämnade hus, hem, nära och kära för att bidra till Sveriges välstånd och tillväxt. Den här farbrorn berättade hur dessa unga vuxna killar grät över sin situation. Men de bidrog till Sverige, för vi hade gemensamt sett till att det gick att göra det. Vi hade gemensamt byggt upp ett samhälle dit unga arbetslösa kunde flytta, och bostäder fanns.

I dag har vi brist på arbetskraft och bostäder i norra Sverige, men det man erbjuder är neddragna nattåg, släckning av gatubelysning och 30–40 arbetstillfällen i en grafitgruva i Vittangi – ministern kommer och pekar med hela handen och säger att länsstyrelsen ska göra detaljplanen. Vad man glömmer bort är att gruvan troligen skulle bemannas av fly-in/fly-out-personal. Vi har inte folk där uppe. Vi saknar människor. Regeringen pekar med hela handen, och lokalbefolkningen förväntas tiga och ta emot, oavsett hur nedsättande man behandlar dem som bor och verkar i området. Vi förväntas fortfarande vara en koloni för naturresurser som staten bara hämtar – vinsterna likaså.

Man försöker splittra lokalbefolkningen genom att slänga in brandfacklor i frågor som verkligen behöver benas ut med lokala lösningar. Jag försvarar inte Girjasdomen; den är förkastlig. Men vi kan inte backa – domen finns där. Att minska antalet renar, som regeringen och ett visst parti gjort utspel om, ger dock inget kapital för att bygga bostäder i Kiruna. Jag bara säger det.

Den arrogans mot norra Sverige som nu uppvisas saknar motstycke. Fina ord kommer inte att lösa kompetensförsörjningen, som man har varit inne på, och de samhällsutmaningar som landsbygden står inför i dag. Det behövs en rättvis fördelning av de värden som skapas där ute. Det är bara så dessa orter kan fortsätta att bidra till Sveriges välstånd. Vi behöver helt enkelt ett system där orter som bidrar till Sverige med naturresurser får rättmätig ersättning för vad de offrar.

Herr talman! Jag var på ett seminarium om skogsbruket och rennäringen i går. Det framgår tydligt att båda parterna vill samsas och komma till samförstånd om hur det här ska kunna lösas. Men jag hävdar att det behövs folk som bor och verkar på plats. Tidigare var det vanligt på landsbygden att vi var självförsörjande på det mesta – ja, till och med på folk. Men det är vi inte längre. I dag saknar vi människor, inte bara i näringslivet utan även i offentlig sektor. Då blir konsekvensen att de förare som jobbar med markberedning i skogsbruket inte träffar lokalbefolkningen någonstans och att den personal som sköter ens föräldrar under sommarledigheten är inhyrd och inte känner brukarna eller lokalbefolkningen. Tror ni verkligen att detta underlättar för oss att lösa våra utmaningar inom olika näringsgrenar på landsbygden?

Vi behöver verkligen en ny inriktning, som någon var inne på, men den kanske ser annorlunda ut för mig än för Jesper Skalberg Karlsson. Vi behöver folk som kan bära upp våra landsbygder. I dag utvisar den här regeringen människor som vi är i desperat behov av för många samhällsbärande funktioner. Sedan har man mage att skryta över hur man stoppat invandringen. Jag hoppas verkligen att vi gör en game-changer, ett ord som några brukar använda, den 13 september och ser till att vi fixar den gröna omställningen, ger landsbygden rätt förutsättningar, visar att framtiden finns i ett Sverige som håller ihop och tar vara på våra olikheter på bästa sätt – inte som nu, då man vill skilja på oss människor och landsdelar.

Herr talman! Jag har aldrig under min tid som väljare eller vuxen egentligen varit rädd för ett kommande valresultat. På ett ungefär har jag vetat vad en borgerlig regering skulle innebära – man sänker skatten och privatiserar lite grann ytterligare. Första året med Reinfeldtregeringen brukade jag säga: De är i alla fall ärliga tjuvar.

Men den här gången är jag faktiskt rädd på riktigt för att sittande regering ska få fortsatt förtroende. Det som jag hoppas på är att människor där ute kommer ihåg vad moral och ärlighet betyder. Vi behöver verkligen en ny inriktning för Sverige och dess landsbygder. Men då kan vi inte låta den här regeringen fortsätta. Så är det bara.

Herr talman! Jag sätter mitt hopp till ett regeringsskifte och till att mer av de värden som skapas ute på landsbygden i form av elenergi, mineraler och skogsprodukter stannar kvar i de orter där de faktiskt utvinns.

Givetvis har vi även en jättemöjlighet till produktion av livsmedel. Det handlar om den civila beredskapen men även om det som vi gör oss av med varje dag. Det finns mycket på landsbygden. Det är den här möjligheten vi inte får missa. Vi producerar också livsmedel där.

Herr talman! Jag har så mycket att spåna om och prata om när det gäller landsbygden. Men jag ser att jag redan har dragit över tiden. Jag tänkte yrka bifall till reservation 2, men jag ändrar mig så att vi inte gör samma sak. Jag yrkar bifall till reservation 7 i stället. Och jag tackar för möjligheten att få säga det här.

Fru talman! Jag börjar med att tacka Kjell Jansson för ett bra samarbete i utskottet och för hans sista anförande i kammaren, om det blir så.

Jag måste beröra det Kjell Jansson sa om kärnverksamhet, och det håller jag med om i många avseenden. Han pratade också om att skattemedel används fel, vilket jag håller med om. Men när Stockholm till exempel privatiserar en förskola och säljer den för 3,5 miljoner när den är värd över 80 miljoner använder man också statliga pengar på fel sätt. Fingrarna i den syltburken är det faktiskt vår statsminister som har.

Nåväl. Vi debatterar nu nya verktyg för att stärka konkurrens i privat och offentlig verksamhet.

Vi i Vänsterpartiet motsätter oss regeringens förslag till ny lag om offentlig säljverksamhet. Vi ser problem med förslaget och dess konsekvenser. Vi menar att förslaget är otydligt när det gäller vilka säljverksamheter som kommer att anses vara otillbörliga och därmed kunna påverka privata aktörers möjligheter att agera på samma marknad.

Vidare kommer det att finnas svårigheter när det gäller att avgöra om offentliga aktörers säljverksamhet faller inom ramen för den kommunala kompetensen. Vi vill vidare lyfta fram att den föreslagna lagen även riskerar att begränsa offentliga aktörers möjligheter att agera och motverka marknadsmisslyckanden inom områden där det saknas privata aktörer som tillhandahåller samhällsviktig verksamhet, vilket också socialdemokraten Castro var inne på.

Enligt vår mening kan detta sammantaget riskera att i förlängningen leda till att samhällsviktig service uteblir på många mindre orter, till att angelägna offentliga initiativ hämmas och till att samhällets robusthet och beredskap försvagas. Den nya lagen riskerar även att få negativ påverkan på det privata näringslivet och på konkurrensen.

För ett tag sedan föreslogs i kammaren att alla lagförslag skulle landsbygdssäkras. Man skulle titta på hur olika lagändringar kunde påverka landsbygden på olika sätt. Här finns nu ett tydligt exempel på ett lagförslag som kan slå helt fel om man inte tar fram tydliga undantag eller helt enkelt låter undantagen bekräfta regeln på ett klokt sätt.

Det är lätt att ha en bild av att kommunerna och staten inte ska blanda sig i marknaderna. Men när det helt klart uppstår lägen där privata aktörer kan skinna samhället på ekonomiska resurser bara för att det inte finns konkurrens är det banne mig tjänstefel att inte titta på andra sätt att tillgodose verksamheten, oavsett vad det handlar om.

Ett av problemen i samhället är när monopol eller karteller sätter den populära marknadsekonomin ur spel. Detta pågår hela tiden när det gäller stora matkedjor och när det gäller monopol på elnät. Det finns även andra exempel.

Vi är överens med några andra partier om att strukturella åtgärder, i likhet med vad som föreslogs av den utredning som ligger till grund för propositionen, ytterst även bör kunna omfatta ett krav på avyttring av egendom om detta behövs.

Fru talman! Vi menar att det kan finnas omständigheter där långtgående strukturella åtgärder är det enda sättet att långsiktigt lösa ett konkurrensproblem. Krav på avyttring kan också vara motiverade ur allmän synpunkt och kan även bli föremål för rättslig prövning genom överklagande.

Jag nöjer mig med detta och yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Tack, ledamoten Brodin, för svaret!

Jag hävdar definitivt att det här hänger ihop eftersom regeringen pekar på låga elpriser. Men regeringen jobbar åt andra hållet. Man vill ha höga elpriser eftersom caset med kärnkraft annars inte blir hållbart.

Jag vill återge ett par rader. Eftersom jag inte är så duktig på språk hoppas jag att det här stämmer. Jag har fått det översatt åt mig. ”Därför uppmanar vi kommissionen att avstå från att presentera en elmarknadsreform som riskerar att skada de välbehövliga investerarnas förtroende.”

Fru talman och ledamoten Brodin! Det är precis det här jag pekar på. Man vill inte att svenska kunder ska få lägre elpriser, för det kommer inte att gynna caset med ny kärnkraft. Man försökte helt klart bromsa en reform som kommissionen ville komma fram med, som gick ut på att prissättningen på el inte skulle vara beroende av gaspriser.

Ministerns svar till kommissionen är dock tydligt: Man inte vill rucka på det här. Man vill ha höga elpriser för skåningarna.

Fru talman! Camilla Brodin! Jag nämnde i mitt anförande det brev som statsministern skrev till ansvarig EU-kommissionär. Dagen därpå följdes det av ett brev från energiministern. I det hyllar energiministern marginalprissättningen, trots att vi vet att det är den som smittar av sig så att högre priser drabbar oss i Sverige.

Hur ser ledamoten Camilla Brodin på att vi har en energiminister som inte vill skydda svenska konsumenter? Hon har skickat ett brev och framfört att hon inte vill att man rör det här. Men de som lyfter upp frågan i EU-kommissionen menar att gaspriserna smittar av sig och skapar högre elpriser, vilket även drabbar svenska kunder. Hur ser ledamoten Brodin på den utmaning som Sverige så att säga skyddar genom att säga att gaspriserna inte ska bortkopplas?

Fru talman! Ärendet NU19 heter En mer ändamålsenlig prövning av kärntekniska anläggningar. Men det skulle kunna döpas om till Regeringen försöker med alla till buds stående medel underlätta för ny kärnkraft eller något i den stilen, för det är det ärendet handlar om. Bara det man kan läsa sig till om när lagförslaget är tänkt att träda i kraft säger en hel del. Den nya lagändringen föreslås träda i kraft den 17 juni redan i år. Det är panik nu med att försöka få spaden i jorden för något som kommer att skuldsätta flera generationer och som kanske inte ens behövs. Jag är beredd att gå så långt som att säga att om vi får till en grundlig analys av läget och sedan tittar på hur mycket baskraft som behövs och om det kan uppnås på andra, rent av billigare sätt, landar vi i någonting.

Fru talman! Regeringen försöker med alla möjliga medel – lagändringar och garantier för investerare – få det att se ut som om det finns stort stöd för att bygga ny kärnkraft. Jag är egentligen en pragmatisk politiker. Det vet alla som känner mig sedan tidigare eller som har lärt känna mig här i mitt uppdrag som riksdagsledamot. Men sättet som man stressar fram ny kärnkraft på är inget annat än oseriöst och att lura svenska folket. Man får det att framstå som om det vore en ko på isen och enda chansen att rädda den är att sätta spaden i jorden för ny kärnkraft före den 13 september, annars väntar oss en katastrof. Det är lögn.

Hör upp, svenska folket! Regeringen vill att vi i Sverige ska ha billig el till hands. Det låter bra, och jag håller med. Men när andra länder i EU är villiga att låta gasens påverkan på elpriset bortkopplas skriver både statsministern och energiministern till kommissionen att marginalprissättningen fungerar väl och att de inte vill att man ska störa en fungerande marknad.

I den här debatten kommer vi knappast att få tydliga svar på hur det förhåller sig vad gäller dessa brev som skickades till kommissionen den 4 och 5 mars, men vi har KU-anmält statsministern för svaret han gav till partiledaren Nooshi Dadgostar under frågestunden för några veckor sedan. Där hävdade han att det var ett missförstånd av vad han skrev. Men jag tror som sagt att tolkningen kommer att göras och att sanningen kommer att segra även i den här frågan.

Varför, frågar sig kanske vän av ordning, skulle inte den här regeringen vilja ha så billig el som möjligt för svenska hushåll och svensk industri? Man skulle kunna tro att det är klart att de vill det. Men om vi kan visa på att el producerad i Sverige inte kostar skjortan och skulle kunna levereras till priser som är mycket lägre än vad marginalprissättningen levererar blir bilden av ny kärnkraft såklart sämre.

Höga elräkningar är en kassako för staten. Så är det, oavsett vem som sitter på regeringsmakten. Men vi har en tung industri som är i framkant när det gäller att ställa om. Då kan vi inte låta prestige och att den här regeringen vill visa väljare att man levererar på löften om ny kärnkraft stå i vägen. Det är det saken handlar om.

Fru talman! Det är mycket som står på spel. Ska vi med en åsnas envishet försöka få investerare att börja med ny kärnkraft i stället för att seriöst analysera investeringar i kärnkraft? Som jag sa: Jag är pragmatisk av mig. Låt oss titta på hur läget ser ut för reaktorerna som är i drift i dag! Jag hör ingenstans någon som talar om hur länge de kommer att kunna tuffa på. Kan de livstidsförlängas? Hur länge i så fall? Och så vidare.

Det behöver tas ett grepp om hela systemet under en bred energiöverenskommelse. Det är jag överens med till och med Moderaterna om. Bara så kan svenska hushåll och svensk industri få en rättvis behandling av oss politiker, som de förväntar sig. Men vi är inte där. Det har gått prestige i en mycket viktig fråga, och det kommer att bli en akilleshäl för vårt land.

Jag yrkar bifall till reservation 1, som är en gemensam reservation, som Socialdemokraternas ledamot presenterade och lyfte fram så bra i sitt anförande.

Fru talman! Vi debatterar näringsutskottets betänkande NU18, som handlar om tillståndsprövning enligt förnybartdirektivet, som många har varit inne på.

Det som ärendet handlar om är att genomföra bestämmelserna om tillståndsförfaranden i EU:s direktiv om förnybar energi. Jag vill bara beklaga det anmärkningsvärda faktum att regeringen har dragit genomförandet av EU:s förnybartdirektiv i en sådan långbänk att kommissionen har valt att stämma Sverige för att genomförandet av vissa delar i direktivet är försenat med flera år. Vi riskerar därmed att få betala vite eller böter om vi fälls i EU-domstolen, bara för att de åtgärder som implementeringen innebär gör att förnybart blir än mer konkurrenskraftigt, vilket regeringen givetvis vet, och försvårar regeringens våta dröm om ny kärnkraft.

Det är ingen nyhet att den här regeringen motarbetar förnybar elproduktion – det hörde vi till och med från några ledamöter som tillhör regeringsunderlaget. Anledningen är givetvis att ju mer billig elproduktion som kommer in i systemet, desto sämre blir förutsättningarna för ny kärnkraft. Jag förstår givetvis också fördelarna med kärnkraft.

Det är avgörande för oss som ett land med tung exportberoende industri att vi även i fortsättningen har EU:s lägsta elpriser. Det kräver att alla konkurrenskraftiga fossilfria kraftslag släpps loss och att de tillståndsprocesser som är förknippade med energiproduktion är snabba och ändamålsenliga, eftersom utdragna och oförutsebara tillståndsprocesser är ett av de största hindren för en effektiv utbyggnad av ett fossilfritt energisystem.

Jag kan konstatera att flera omfattande förändringar av de regelverk som rör tillståndsprocesser utreds eller är under beredning, och det är bra; det pågår bra grejer. Men det finns en betydande risk för att bristen på samordning och helhetssyn leder till kortsiktiga förändringar och otydliga regelverk, vilket i sin tur riskerar att skapa stor osäkerhet och längre tillståndsprövningar. Detta skulle således paradoxalt nog kunna motverka strävan efter att förkorta ledtiderna och skapa mer effektiva prövningsprocesser.

Regeringen har vid upprepade tillfällen hävdat att den prioriterar att effektivisera och förkorta tillståndsprocesser. Steget mellan ord och handling har dock ofta varit svårbegripligt långt. Vi konstaterar exempelvis att regeringen fortfarande inte har gått vidare med Miljöprövningsutredningens förslag om att, som Socialdemokraterna var inne på, införa ändringstillstånd som huvudregel i syfte att göra det lättare för verksamheter att ändra sina tillstånd.

Visst det händer saker även under den här regeringen. Nu kanske jag går händelserna lite i förväg, men nyss kom en proposition som heter Vindkraft i kommuner. Det är givetvis något som går i rätt riktning. Men kommunerna, som har makten att stoppa etableringar med sitt veto, får inga ersättningar. Kravet på kommunal tillstyrkan av vindkraftsanläggningar, det som vi kallar för det kommunala vetot, har på senare år stoppat en betydande andel av de ansökningar om tillstånd som behövs för att bygga ut vindkraften i Sverige.

Detta ser vi som mycket bekymmersamt i en tid när fossilfri kraftproduktion behövs för att det ska vara möjligt att nå klimatmålen och det dröjer så länge innan eventuell ny kärnkraft kan tas i drift. För att få fart på utbyggnaden anser vi därför att det är nödvändigt att reformera det kommunala vetot, helst i kombination med en modell för ersättning till kommuner och inte bara närboende.

Det förslag som finns och som jag nämnde, Vindkraft i kommuner, ger inte något till kommunerna. Min farhåga är att det även fortsättningsvis kommer att finnas samma tveksamhet då kommunmedborgarna inte ser fördelarna när det endast är närboende som ersätts – något som visserligen är bra. Många av de kommuner som i dag berörs och som eventuellt kommer att beröras har redan stora bekymmer med att få pengarna att räcka till det basala som kommunerna förväntas fixa.

Därför, fru talman, yrkar jag bifall till vår gemensamma reservation 5.

Fru talman! Jag hörde inget svar på det jag frågade om. Nämn en enda sak som man har fattat beslut om som har lett till lägre elpriser. Ministern lyfter ofta fram att elpriset har halverats sedan hon tillträdde. Jag fick inget svar om ett beslut som har lett till lägre elpriser.

Det här om att man vill skydda kunderna i Sverige och ha lägre elpriser stämmer inte. Den 5 mars, dagen efter att statsministern skrev till Ursula von der Leyen, som jag anförde, skrev Ebba Busch ett brev tillsammans med motsvariga i sex andra länder. Brevet är en okritisk hyllning till marginalprissättningen och hur exportmarknaden för el fungerar i dag.

Man har inte ens försökt att skydda svenska kunder från de pristoppar som det leder till. Annars håller jag med om ledamotens analys av Tysklands läge. Men vi skulle inte behöva smittas av de priserna.

Ledamoten svarade inte på min fråga. Hur kopplar ledamoten ihop Sverigepriser med att isolera sig från marknaden? Det är mycket enkla frågor för en ledamot att svara på.

Fru talman! Tack, ledamoten Brodin, för anförandet!

Ledamoten nämner att partier vill isolera sig från marknaden och nämner Sverigepriser. Jag hoppas att ledamoten kan redogöra för mig hur Sverigepriser gör att man isolerar sig från marknaden. Det är fråga ett.

Fråga två: Vad har energiministern, som tillhör samma parti som ledamoten, gjort? Nämn någonting som energiministern har gjort! Hon lyfter ofta fram att elpriset har halverats sedan hon tillträdde.

Det jag frågar om är alltså vad ministern har gjort som har lett till lägre elpriser. Nämn någonting som hon har gjort som har lett till lägre elpriser.

Herr talman! Vi debatterar nu näringsutskottets betänkande NU17 Elmarknadsfrågor.

Regeringen framhåller att utbyggnaden av elsystemet och utvecklingen av elmarknaden behöver ske utifrån ett systemperspektiv och på ett samordnat och teknikneutralt sätt. När det gäller ett teknikneutralt sätt måste jag säga att om det är något den här regeringen har blivit känd för är det väl att tekniken är utpekad och tydlig. Det handlar om kärnkraft, kärnkraft och efter det kärnkraft.

Jag skulle inte ha något emot om marknaden kraftigt hade pekat ut ett kraftslag som även investerare tror hårt på. Men så är inte fallet.

Hör upp nu, om det är någon som lyssnar där ute! Energiministern lyfter ofta fram att elpriset har halverats sedan hon tillträdde posten. Men nu kommer jag till en fråga som jag tycker att många ska granska. Vilka beslut har regeringen eller ministern tagit som har lett till lägre elpriser jämfört med kaoset 2022? Kom ihåg vad jag sa! Det handlar om elpriset. Att man köper röster med energiskatt och sådana grejer är en annan sak. Men vad har lett till lägre elpriser?

Om vi synar vad regeringen och energiministern har sagt i Bryssel framgår det tydligt att man inte vill skydda svenska elkunder.

Det finns även i EU starka röster för att ta bort gasens extrema prispåverkan på EU:s elpriser. Kommissionens ordförande har försökt ta fram olika förslag och underlag för en omdesign av marginalprissättningen på elmarknaden. Men hör och häpna – den 4 mars skriver statsministern till EU-kommissionens ordförande att han motsätter sig att man tar bort gasens påverkan på elen. Det skulle nämligen strida mot en konkurrensutsatt marknad, där marginalprissättningen säkerställer att efterfrågan tillgodoses till lägsta kostnad.

Man vill alltså att denna höga gasprispåverkan ska fortsätta. Därigenom vill man ge signaler till investerare. Det är så jag tolkar det. Den här regeringen söker nu med ljus och lykta efter investerare till ny kärnkraft. Det är klart att de här konsekvenserna uppstår. I och med att man inte vill ta bort gasens prispåverkan är man beredd att offra svenska hushåll och företag för sin våta dröm om ny kärnkraft. Kom ihåg vad jag säger: Om marknaden pekade ut det skulle jag inte vara emot det. Då vore man tvungen att acceptera att det är det här som ses som det viktiga.

Fru talman! Alla vet att politik är smutsigt. Man försöker nedvärdera sina motståndare och lyfta upp sig själv eller sitt parti. Detta gäller även på det här politikområdet – det är ingen skillnad. Men för att vi ska klara en snabb och omfattande klimatomställning, vilket är nödvändigt, måste delar av samhället elektrifieras. Det tror jag att nästan alla är överens om. Det gäller transporter, industri och andra verksamheter som i dag är beroende av fossila bränslen.

Rysslands invasion av Ukraina och den efterföljande energikrigföringen har skakat Europas energimarknader. Elpriserna har rusat, inte minst därför att många EU-länder inte tagit klimathotet på tillräckligt stort allvar och därför inte ställt om till fossilfria alternativ i tid.

Sveriges situation är dock annorlunda. Sverige är Europas största exportör av el, och det svenska energisystemet får betraktas som mycket robust och tillförlitligt. Produktionen från vattenkraft, kärnkraft och vindkraft är stabil, och produktionskostnaden har inte ökat nämnvärt under de senaste åren. Ändå drabbas svenska hushåll och industrier hårt av prisutvecklingen på kontinenten.

Jag och mina partikamrater i Vänsterpartiet har länge varnat för riskerna med rådande prissättningsmodell, som gör att kontinentens elpriser smittar av sig på den svenska marknaden. Vi menar att det är en grundläggande svaghet i systemet. Därför förespråkar vi modellen med Sverigepriser, där den inhemska marknaden tydligt separeras från exportmarknaden.

Modellen med Sverigepriser innebär att den el som används i Sverige prissätts först och att överskottet därefter exporteras till de priser som gäller på den europeiska marknaden. Det blir ingen skillnad för dem som köper av oss. Det är centralt att el som går på export inte ska styra priset för svenska elkunder. Modellen innebär också att Sveriges fyra elprisområden i alla fall på kort sikt ligger kvar, så att industrins tillit till den billiga elen i norra Sverige inte äventyras – det är på grund av den som man investerar där.

Jag anser att regeringen skyndsamt bör återkomma med konkreta förslag om hur Sverigepriser kan införas. Regeringen bör dessutom agera aktivt på EU-nivå och tydligt deklarera Sveriges avsikt att införa den här modellen.

I linje med detta bör givetvis samrådsprocess inledas med de övriga medlemsstaterna, särskilt våra nordiska grannländer, för att klargöra tekniska frågor och fastställa en tidsplan för införandet. Som framgår av det anförda är jag starkt kritisk till att regeringen inte har gjort någonting, eller i alla fall inte tillräckligt, för att skydda de svenska elkunderna från mycket höga elpristoppar.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Det är klart att regeringen ”passar” när det gäller att skydda svenska hushåll och företag; den vinner själv på det koncept som råder i dag. Systemet berikar kraftproducenterna, statskassan och givetvis Vattenfall, vårt eget bolag, som äger både produktion och elnät. Det ger pengar tillbaka till staten, vilket givetvis är bra ur ett perspektiv. Momsen läggs på alla elfakturor och går direkt till statskassan. Lägg därtill flaskhalsintäkterna, som vi var inne på. De hamnar hos Riksgälden. Sedan finns det giriga EUländer som vill komma åt dem. Där är vi i alla fall överens, för att hitta någonting positivt.

Fru talman! Låt mig vara tydlig. Att elproduktion och eldistribution blivit som vilken marknadsvara som helst är ett misslyckande, åtminstone ur konsumenternas synvinkel. Det måste väl alla som fått sin elräkning hålla med om. Varför har man släppt kontrollen över samhällsviktig funktion som el? Det är för mig helt obegripligt.

Man försöker förmå landsbygdsbefolkningen att säga ja till vindkraftsparker. Argumentet är att vi behöver mer el till omställningen av industrin och transporterna och till att rädda klimatet. Så långt är det givetvis bra. Men sedan uppdagas det att produktionen är såld till utlandet på långtidskontrakt och att elen används i serverhallar som i sin tur ägs av andra länder. Då förstår ni väl att många som ser det här känner sig lurade och frustrerade? Sedan finns det givetvis teknik som vi inte kan styra, men det är ett faktum att det är på långtidskontrakt som utländska bolag köper produktionen. Lägg därtill att staten är den stora vinnaren när det gäller de intäkter som trillar ned genom energiskatten och momsen. Vad blir då kvar till de kommuner som upplät närmiljön till dessa snurror? Ja, inte så mycket som man hade hoppats på i alla fall.

Fru talman! Jag är övertygad om att mer av de resurser som utvinns ute i landet måste bidra till de kommuner där produktionen sker. Först då får vi acceptans och kan bygga ut elproduktionen i takt med den omställning som behövs. Ni ska veta att det är mycket som står på spel. Det handlar om vår konkurrenskraft och vilken typ av industri som kan stå stark i morgondagens omvärld.

Herr talman! Vi debatterar NU15 Regelförenkling för företag.

Onödigt krångel och dubbelarbete på grund av regler och administration ska givetvis undvikas. De ska gärna tas bort om de är i vägen. Men när jag besöker företag är det faktiskt ganska många som säger att det är rätt bra att vara företagare i Sverige. Den bilden finns också där ute.

Givetvis borde digitaliseringen göra så att administrationen minskar. Men ibland känns det som att den ökar ju mer digitala hjälpmedel det finns att få.

Jag har märkt att den gröna industriomställningen ställer nya och betydande krav på många kommuner och regioner, inte minst i de delar av landet där de stora industriinvesteringarna sker eller planeras. Det är där man märker anhopningen, och det är där som myndigheterna, regionerna och kommunerna skulle behöva stöd.

Den snabba utvecklingen innebär ofta att lokalsamhällena behöver hantera en kraftig befolkningstillväxt och ett ökat behov av bostäder, infrastruktur och kommunal service på kort tid. Det är därför jag säger att staten behöver ta ett samlat och proaktivt ansvar för att i större utsträckning stödja de kommunerna, regionerna och myndigheterna i arbetet med att möjliggöra den gröna omställningen.

Vänsterpartiet anser att effektiva och förutsägbara tillståndsprocesser är avgörande för att investeringar som bidrar till klimatomställningen ska kunna genomföras i den takt som behövs och som efterfrågas.

Jag tänker inte bli långrandig, eftersom jag inte ens hade tänkt vara med i debatten. Jag yrkar bifall till reservation 2, som vi har lagt fram tillsammans med Miljöpartiet. Där lyfter vi upp viktiga pusselbitar som skulle kunna underlätta och snabba på tillståndsprocesser. Vi står givetvis bakom vår andra reservation också, som vi har lagt fram tillsammans med Socialdemokraterna. Men vi yrkar bifall enbart till reservation 2.

Herr talman! Det jag säger är att staten måste kliva fram när det gäller att stödja kommuner, regioner och myndigheter i arbetet. Men regionerna som bidrar med naturresurser måste även få mer tillbaka ekonomiskt. Annars kommer vi inte att lyckas. Annars är risken uppenbar att vi misslyckas med den gröna omställningen.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Om Kiruna och Malmfälten skulle ha haft kvar det stöd som fanns för nybyggnation av bostäder skulle det för en trea ha betytt 2 000 kronor i lägre hyra. Då skulle vi ha haft exploatörer som skulle ha byggt där. Men de står inte i kö, för det är svårt att bygga med den kostnad det innebär.

Investeringsstödet var det första som den här regeringen tog bort. Det är något som hade hjälpt, och det hjälpte redan. Vi vet hur det fungerade i Gällivare och hur mycket lägre hyra stödet innebar. Men investeringsstödet tog alltså regeringen bort först av allt.

Jag tycker att det är en märklig prioritering av åtgärder som regeringen gör om man vill att någon ska kunna bo i norra Sverige. Jag har berättat om grafitgruvan i Vittangi. Regeringen körde över Kirunaborna och hade inget svar till dem när det gäller hur detta skulle kunna kännas som deras gruva.

Det handlar om 30–40 arbetstillfällen, och det innebär problem. Det hörs inga hurrarop från någon i Kiruna för att ett utländskt bolag får komma till skott och gräva upp våra mineraler. De kommer inte dit och öppnar en gruva för att de tycker synd om Sverige, utan de kommer givetvis dit för att tjäna pengar.

KD måste nu tänka på hur fördelningen blir. Som många andra har varit inne på: Om man inte får en samsyn i ett samhälle på att det är vår gruva och vår investering kommer man aldrig att lyckas.

Den syn som man har på den liberala sidan och i den här regeringen är att allt man försöker dela ut till landsbygden är bidrag, medan rut- och rotbidragen däremot är verkligt bra satsningar.

Fru talman och ledamoten Brodin! Jag hörde ledamoten säga i sitt anförande att vi måste öppna fler gruvor i Sverige och att det är bättre att vi öppnar gruvor i Sverige än att vi köper mineraler från skurkstater, eller vad man nu vill kalla dem.

Okej, men hur ser Kristdemokraternas plan ut för hur vi ska få människor till de här gruvorterna? Det hjälper i alla fall inte att som ministern peka med hela handen och säga: Ni får 30–40 arbetstillfällen!

Som jag sa i mitt anförande saknar inte Kiruna arbetstillfällen i dag, utan man saknar människor. Den här regeringen gör noll för att få människor att flytta. Den nordligaste ministern finns i Borlänge. Jag vill påstå att regeringen inte direkt har jobbat ihjäl sig för norra Sverige. Hur ser Kristdemokraternas plan ut för hur man får incitament för att en gruvort ska växa ihop med den gröna omställningen?

Jag hoppas givetvis att Kristdemokraterna aldrig någonsin får så stor makt. Men allt kan ju hända, så jag frågar ändå: Hur ser planen ut för Kristdemokraterna?

Herr talman! Det som har förändrats sedan kanske två decennier tillbaka är att klimatfrågan har blivit en ödesfråga för många politikområden. Eller rättare sagt måste vi politiker ta hänsyn till olika avvägningar så att Sverige når klimatmålen, och det i sin tur påverkar våra beslut på många olika områden i en kedja. Mineralpolitik är inget undantag.

När vi nu ska gå från fossilt till förnybart, hållbart och grönt behövs det ”ingredienser” för att få ihop helheten. Då krävs mineraler som förekommer i naturen och deras kemiska sammansättningar och kristallstrukturer. Det är vår utmaning i dag. Men det krävs också gruvor för att komma åt de ämnen som behövs i omställningen, och då blir det såklart ingrepp i naturen och närmiljön. Här kommer givetvis olika intressen att kollidera, eller man kommer åtminstone att bryta arm om vems intressen som väger tyngst. Alla inser att mineraler behövs, men ofta kommer man till slutsatsen ”ja, bryt, men inte här”.

Kiruna har världens största underjordsgruva för järnmalm, och i kommunen finns även en fyndighet av grafit i Vittangi. Jag har varit på plats där två gånger och försökt bilda mig en uppfattning om hur detta skulle påverka omgivningen och allt annat. Det jag kom fram till efter att ha besökt platsen och lyssnat till bolaget Talga var att om man inte kan öppna denna gruva kan man nog inte öppna en gruva någonstans i Sverige. Det var min spontana reaktion.

Nåväl, sedan kom beskedet att den lokala politiska ledningen i Kiruna vägrar att göra en detaljplan för området, vilket är nödvändigt för att komma vidare med projektet. Min första tanke var, utan att svära, vad i ”h” håller de på med? Men när jag hade lyssnat till mina partikollegor och även läst vad kommunstyrelsens ordförande framfört förstod jag dilemmat. Vad skulle 30–40 arbetstillfällen betyda för kommunen i dag? Förmodligen mer problem än framtidshopp. Kiruna saknar nämligen humankapital, människor, som kan ta de arbeten som erbjuds. Svaret från de styrande i Kiruna var tydligt: Vi klarar inte ytterligare en gruva i dag.

Jag har sagt det tidigare: Man kan inte beskylla Kirunaborna för att vara negativt inställda till gruvor, för de flyttar stora delar av staden och är beredda att flytta ytterligare 6 000 personer med bohag bara för att järnmalmen i världens största underjordsgruva ska kunna grävas upp.

Ministern pekade dock med hela handen och sa att länsstyrelsen skulle göra detaljplanen oavsett vad Kirunaborna tycker. Men jag menar att om man ska få till en känsla av sammanhållning kan man inte med våld bestämma hur Kirunabornas framtid ska se ut.

Jag säger detta med bestämdhet: Om vi inte får till ett system där mer av de värden som utvinns stannar kvar som något befolkningen ser och känner kommer vi inte att lyckas med den gröna omställningen, som det så fint heter. Detta gäller inte bara mineraler utan även andra naturresurser som utvinns lokalt.

Sverige har i internationell jämförelse en mycket låg mineralersättning, 2 promille. Jag och andra företrädare för Vänsterpartiet har under en lång tid lyft upp behovet av att höja mineralersättningen. Enligt min uppfattning bör gruvbolag bidra mer till de samhällen där de verkar, och mer pengar bör gå tillbaka till de orter där gruvbrytningen sker.

Företag som vidareförädlar sina råvaror lokalt bör kanske ha en lägre mineralavgift än de bolag som inte gör det. Avgiften bör minska i proportion till hur stor del av den brutna mineralen som vidareförädlas lokalt. Det skulle ge incitament att förädla mer lokalt och innebära att viktiga värden från utvinningen blir kvar där gruvbrytningen sker, vilket skulle främja lokalsamhällen och skapa arbetstillfällen. Lokal vidareförädling skulle även minska transporterna och vara ett steg mot en mer hållbar gruvindustri både ekologiskt och socialt.

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 8 om mineralersättningen.

I betänkandet finns en del reservationer om tillståndsprocesser, och jag tycker inte heller att det är bra när ansökningar tar flera år eller decennier. Lika illa är det om en ansökan ligger hos regeringen i åratal. Oavsett vilket beslutet blir är det bättre för alla parter att man hostar upp ett beslut. Att vi ska ha snabbare processer är kanske relevant, men att börja göra miljöprövningar lättare eller mindre omfattande kommer bara att leda till mer problem i framtiden.

Även seriösa gruvbolag inser att man inte ska stressa fram beslut. Jag förstår också att det krävs ett seriöst och noggrant genomarbetat förslag på hur tillståndsprocesser ska hanteras.

Viscarias vd Jörgen Olsson var tydlig med hur han såg på förenklade processer av ekonomiska skäl: ”Jag tycker mycket av det är skitsnack av småclowner som tror att det ska vara enkelt att öppna en gruva. De som klagar är de som inte har råd att göra en tillståndsansökan eller bedriva sådan här verksamhet. Då har jag sagt att man ska öppna korvkiosk i stället.”

Det säger mycket om att man inte ska kunna gena när det gäller en gruvbrytning som ska finnas där i decennier. Men jag säger samtidigt som jag sa tidigare: Onödig byråkrati är kanske inte heller det bästa.

Herr talman! Än en gång visar regeringen sin syn på lokalsamhällen. Att det kommunala vetot för uranbrytning togs bort visar först och främst hur regeringen ser på demokratin. Jag är ärligt talat orolig på många punkter över åt vilket håll vi är på väg. Med supersmå marginaler kör regeringen på och ändrar lagar och regler för sådant som de egentligen inte har stöd för där ute bland sina egna väljare.

Som sagt: Historien kommer att skrivas, och jag är övertygad om att de ansvariga kommer att få betala priset.

Fru talman! Näringspolitik är ämnet för den debatt som vi redan har börjat med. Det råder ingen tvekan om att partierna vill väl, vartenda parti på sitt sätt. Alla har sina lösningar, och de skiljer sig åt.

Historiskt sett har näringslivsklimatet varit bra i Sverige och följt förändringarna i samhället. Det som däremot har hänt sedan man började tro på att avregleringar ska göra samhällsservicen bättre och billigare är att oseriösa företag och aktörer har kommit in på svensk arbetsmarknad och skor sig enormt, och pengarna kan till och med finansiera kriminalitet.

I dag finns det stora problem med hur offentlig upphandling tillämpas. Alltför ofta är lägsta pris vägledande, vilket leder till att oseriösa företag vinner upphandlingar genom att hålla priserna nere på bekostnad av en god arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor.

På senare år har även kriminella gäng etablerat sig i välfärden efter att ha vunnit upphandlingar. Utvecklingen är systemhotande och måste stoppas. Inom den offentliga upphandlingen saknas bland annat nationell koordinering mellan de upphandlande myndigheterna. Det medför att oseriösa företag som upptäcks i en kommun eller region kan fortsätta att bedriva sin verksamhet i andra delar av landet. Det är helt absurt, om ni frågar mig.

För att komma till rätta med dessa problem borde regeringen först utreda möjligheten att upprätta ett system som samtliga upphandlande myndigheter och statliga och kommunala bolag måste delta i samt utreda inrättandet av en så kallad svart lista över dessa oseriösa företag.

Fru talman! Här passar det bra att jag yrkar bifall till vår reservation 5, som handlar just om hur offentlig upphandling hanteras och regler tillämpas.

Näringspolitik har ett enormt stort genomslag i hur ett samhälle kan utvecklas och hur småföretag kan startas, drivas och utvecklas. Det skulle finnas massor att säga om hur staten egentligen skulle kunna stödja, uppmuntra och främja tillväxt med förhållandevis små medel från en statsbudget om synen på vad som är osund konkurrens skulle hanteras sunt.

Det är hög arbetslöshet i Sverige. Men det bästa som regeringen använder sig av är att låta rotavdraget fortsätta med avdrag på 30 procent till högst 50 000 kronor per person i ett hushåll. Vilka är det som använder sig mest av avdraget? Inte är det arbetslösa byggnadsarbetare eller varslade undersköterskor. De har inte råd med det.

Lägg till rut, som dessa personer kan plussa på med ytterligare 25 000 kronor per person i avdrag så att de kan få sina skjortor strukna eller få sitt hem städat under tiden då de är på utlandssemester.

Vi ska komma ihåg att dessa ”bidrag”, något som den här regeringen är så emot, och som bara en liten del av befolkningen kan ta del av, också kostar.

Det är lite svårt att få exakta siffror, för regeringen vill givetvis få det att se ut som en vinn-vinn. Det ligger lite i det. Det måste jag medge. Det blir mindre svartjobb, och då trillar det även in intäkter från anställda och företagen som anställer. Ja, ni fattar. Det handlar om arbetsgivaravgifter och allt detta.

Men hur snällt jag än försöker tyda siffror och statistik landar jag i att rot kostade staten drygt 20 miljarder kronor för 2025. För rut hittar jag en siffra på 7,4 miljarder för 2023.

Om dessa avdrag skulle vara lösningen på arbetslöshet eller tillväxt skulle vi inte sitta här och oja oss över en ansträngande arbetslöshet eller hur vi bäst får näringslivet att blomstra.

Sverige är ett land som har naturresurser som är eftertraktade i hela världen, som har tung industri i världsklass, vilket vi också hört av andra, och som vill genomföra en grön omställning som ett av de första länderna i världen. Regeringen lägger miljarder på att rika personer ska kunna renovera sina villor och fritidshus i Spanien. Snacka om prioriteringar!

Satsningar borde givetvis göras på bland annat förnybar energiproduktion och smarta elnät, järnvägar, vägar, utbyggd kollektivtrafik, energirenoveringar och nybyggnation av lokaler och klimatsmarta bostäder så att människor kan flytta. Att man lägger miljarder på rot ger inga bostäder på Malmfälten, dit människor ska flytta för industrijobben, eller vid gruvorna i norr, som också behöver folk.

De statliga industribolagen bör vidare användas för att bygga Sverige tryggare. Här har vi LKAB som ett bra exempel. Det gör givetvis Sverige mer jämlikt, ekologiskt hållbart och konkurrenskraftigt och jämnar ut de orättvisa skillnaderna mellan stad och landsbygd.

Mycket av produkterna som kommer från industrin är av samhällsavgörande karaktär. Det kan vara material som behövs för välfärden, byggandet eller omställningen. Industrin står även för många arbetstillfällen. Det måste därför finnas ett gemensamt ansvar för de samhällsavgörande industrierna. Det har vi inte i dag.

Det borde finnas en uttalad strategi för hur staten hanterar industrier som är av stor vikt över tid. Regeringen borde därför få i uppdrag att kartlägga vilka samhällsavgörande industrier och naturresurser som finns och ge förslag på hur en långsiktig plan kan upprättas.

Det finns en intressant reservation i betänkandet, om konkurrens. Vänsterpartiet stöttade bojkotten av matjättarna. Det är tydligt att när monopolet blir för stort saknas konkurrens på lika villkor. Då är det konsumenterna som förlorar, och några få – i det här fallet matkedjor – blir vinnare.

Regeringen bör införa ett marknadsundersökningsverktyg som ger Konkurrensverket möjlighet att identifiera och åtgärda strukturella problem på marknader där konkurrensen fungerar dåligt. Det skulle möjliggöra fördjupade analyser av marknadsdynamiken och ge myndigheterna befogenhet att rekommendera eller vidta åtgärder såsom krav på avyttringar eller införande av regleringar för att motverka oskäliga affärsmetoder och öka konkurrensen. Liknande verktyg används redan framgångsrikt i länder som Storbritannien och Danmark. Nyligen föreslog den finska konkurrens- och konsumentmyndigheten att ett sådant verktyg ska införas för att komma till rätta med problemen på veterinärmarknaden. Regeringen bör återkomma med lagförslag som innebär att ett marknadsundersökningsverktyg införs.

Fru talman! Tack, ledamoten Jansson, för svaren!

Jag frågade därför att många andra länder, och framför allt våra grannländer och länder på kontinenten, säger att Sverige har det mest robusta elsystemet i Europa i dag. Vi hade effektbrist 50 timmar i fjol. Det är mycket lite av de över 9 000 timmar som det talas om. Man försöker ge bilden att vi är i kris, men det stämmer inte.

Jag lämnar energifrågan. Ledamoten nämnde vilka företag som går som tåget. Jag håller med om LKAB och även om de som tillverkar krigsmateriel. Man ska komma ihåg att pengarna som man köper krigsmateriel med kommer från våra gemensamma skattemedel.

Det finns en olycklig händelse i världen som gör att alla nu vill köpa bomber och granater. Det är klart, som Kjell Jansson säger, att vi har nytta av det i dag.

Vi kan ta frågan om åtta timmars arbetsdag. Det är mycket möjligt att det finns länder som det går bättre för. Jag har sett det när jag mött maskinförare som kommer från andra länder. De har inte ens tänder kvar. De har suttit i maskinen så länge att de inte ens har haft råd att gå till tandläkaren, men de jobbar på hårt. Det är inte det jag vill se i mitt Sverige.

Jag kan nämna några saker som Moderaterna var emot. Man sa nej till allmänt barnbidrag 1947. Man sa nej till tre veckors semester 1951. Man sa nej till fri sjukvård 1953. Man sa nej till ATP 1959. Man sa nej till fyra veckors semester 1963. Jag kan fortsätta hur länge som helst.

Borgarna har alltid varit emot det som merparten av våra knegare skulle tjäna på. Jag tycker att det är synd att man återigen hamnar där.