Birger Lahti

Fru talman! Tack, Eric Palmqvist, för svaret!

Så här ligger det till: År 2022 toppade Finlands priser på bensin och diesel med drygt 3 euro. Finlands bränslepriser var högre än Sveriges 2022. När reduktionsplikten försvann vid årsskiftet 2023/24 sänktes bensinpriset med drygt 2 kronor. Mer blev det inte. Dieselpriset sänktes däremot med 4 kronor, men det blev inte 10 spänn.

Jag vill bara se till att det inte blir någon lögn som sprids om att det blev 10 kronor i skillnad när reduktionsplikten försvann, för det stämmer inte. Om man vill kalla det för Magdapriser eller Jimmiepriser kan man på sin höjd säga att sänkningen blev 4 kronor för diesel och 2 kronor för bensin. Större skillnad blev det inte; det är bara att följa prisutvecklingen.

Finland hade flera gånger innan reduktionsplikten försvann lika höga priser som Sverige, och vi kan knappast skylla på Magdalena för att Finland hade samma priser. Jag ville bara ha detta sagt så att det inte sprids någon sådan lögn.

Sedan håller jag med när det gäller höga bränslepriser. Jag tycker inte heller om dem, för jag är tyvärr fortfarande beroende av bensin- och dieselfordon. Men jag tycker bara, fru talman, att rätt ska vara rätt.

Fru talman! Jag börjar med ungefär samma beröm som Katarina Luhr gav. Det var kul att Eric Palmqvist började sitt anförande med en blick på hur fint vi har det i Norrbotten. Det var kul att höra, Eric.

Det är min nackdel som politiker att jag är ärlig av mig. Jag begärde siffror från Rut om reseavdraget. Eric Palmqvist är något på spåren. De som hade långa pendlingsavstånd förlorade. De som hade tre fyra mil in till ett samhälle och kunde ta kollektivtrafik fick hela sin resa betald. Jag borde kanske inte ha sagt det om jag varit en duktig politiker. Men min nackdel är att jag brukar vara ärlig av mig.

Jag tycker inte heller om lögner. Eric Palmqvist nämnde Magdapriser på bensin och Jimmiepriser. Jag ska ställa en fråga till Eric Palmqvist.

Hur stor var skillnaden i priset på bensin och diesel i Finland och i Sverige 2022? Det var då det var som högst. Hur stor var skillnaden då? Var det Magdapriser eller vad vi nu ska kalla Finlands bensinpriser och dieselpriser?

När sedan reduktionsplikten försvann 2023–2024, hur stor blev skillnaden mellan Magdapriser och Jimmiepriser på diesel respektive bensin?

Herr talman! Tack, ledamoten Lili André, för svaret!

Jag är glad att ledamoten säger att man ännu inte vet. Man har verkligen ingen koll. Man har dubbelriktade referenskontrakt, och man lägger flera hundra miljarder på kreditgarantier. Men man vet inte hur mycket det kommer att kosta. Man vet inte ens vem som ska betala. Det är tragiskt.

Man säger att man ska skydda konsumenterna, men vem ska ta slutnotan om det visar sig att det kostar 2 kronor per kilowattimme att producera elen? Då kommer industrin inte att bli glad. Jag är glad att ledamoten är ärlig och säger att man ännu inte vet. Man vet inte ens vem som kommer att betala kalaset.

Jag tror inte att väljarna kommer att bli glada för att det om 15 eller till och med 20 år kommer att finnas ett energislag på plats, ett gammalt till och med. Jag väntar på att ångmaskinen ska komma fram igen. Tekniken är gammal. Den har inte gått framåt alls på 50 år, utan det är precis samma teknik som användes för 50 år sedan, när man byggde senast.

Ledamoten använde själv ordet teknikneutralitet. Är det teknikneutralt när man är tvungen att lägga hundratals miljarder på stöd för att aktörerna ens ska våga börja bygga? Och man har inte ens något svar.

Jag har bara en sista fråga: Vem ska betala slutnotan när allt är på plats? Vem ska få svartepetter – är det skattebetalarna eller konsumenterna?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Lili André för anförandet.

Regeringen och Sverigedemokraterna pratar ofta om kärnkraften som att den skulle rädda hela Sverige, och i anförandet sades att Socialdemokraterna har stängt ned sex fungerande reaktorer. Menar ledamoten André och Kristdemokraterna verkligen att Socialdemokraterna har stängt ned alla sex reaktorer? Finns det alltså inget bästföredatum för reaktorer eller annat som spelar roll? Är det bara Socialdemokraternas fel att dessa sex reaktorer inte är i drift?

Jag ska ställa en fråga till. Vilket pris med dagens penningvärde tycker ledamoten André och Kristdemokraterna att svensk industri ska luta sig mot om 15 år eller när en ny reaktor kommer på plats? Man har gått ut med ett prisskydd för konsumenterna på 1,50 exklusive moms. Kan de känna sig trygga med att elen kommer att kosta 149 öre per kilowattimme? Är det drömscenariot för Kristdemokraterna?

Herr talman! Utgiftsområde 24 Näringsliv är det betänkande vi debatterar här. Eftersom riksdagsmajoriteten i det första steget av budgetprocessen har gett budgetpolitiken en annan inriktning än den jag önskar avstår jag från ställningstagande när det gäller anslagsfördelningen inom utgiftsområdet.

Jag vill inledningsvis framhålla den svenska industrins betydelse. Mycket av det som industrin producerar är avgörande för samhället, till exempel material för välfärden, byggsektorn, den gröna omställningen eller energiproduktionen. Sverige är ett litet land som är mycket beroende av export till den globala marknaden, ofta med naturresurser som insatsvara. Vi måste börja tänka nytt så att vi gemensamt kan utveckla och känna framtidshopp när det gäller att fortsatt kunna hävda oss i en föränderlig värld.

Även landsbygdsorter som bidrar med råvaror till exportindustrin, till exempel skogsprodukter, mineral eller elförsörjning, måste kunna känna att de får ut någonting av de värden som de bidrar med. Så är det inte i dag. Först då får vi sammanhållning och ett gemensamt projekt att utveckla vårt näringsliv för de utmaningar som vi står inför när hela världen behöver ställa om.

Vi, som ofta har kunnat hävda oss med kvalitet och hållbarhet, måste nu även börja hävda oss i en kontext där utsläpp av växthusgaser är något som kommer att vara avgörande för vem som är mest konkurrenskraftig.

Herr talman! Sverige behöver också ställa om till en innovationsdriven tillväxt. Det som andra länder gör billigare, och ibland kanske till och med lite bättre, måste Sverige möta med högre kunskapsinnehåll och mer resurseffektiv produktion av varor och tjänster som produceras utifrån samhällsutmaningar snarare än konsumtionsdriv. Omställningen av ekonomin sker i ett nytt ekonomiskt landskap där klimatfrågan och den växande befolkningen utgör både utmaningar och möjligheter. Forskning och utveckling måste därför ske i nära relation med industrin.

Jag vill lyfta fram de små företagen som en viktig motor för Sveriges näringsliv. De är viktiga inte bara för att de kan växa och bli stora utan också för att de i bästa fall kan driva fram nya idéer och innovationer. Sverige har goda förutsättningar att utveckla företagandet inom hållbarhet och energieffektivisering, vilket i sin tur kan påskynda omställningen av samhället.

Handeln med omvärlden är mycket viktig för Sveriges välstånd och utveckling. När det gäller den politik som förs på det här området hade jag velat se en ny inriktning med rättvisa som utgångspunkt. Människor, social rättvisa, djur, klimat och miljö bör sättas främst. Fokus bör vara på samhällsvinster för alla, inte bara på vinster för storföretagen.

Handelspolitiken får inte heller leda till försämringar för människor i andra länder. För att handel ska kunna ske på rättvisa villkor behöver fattigare länder ges fördelar och större utrymme att driva sin egen handelspolitik. Handel ska också vara ett verktyg för att sprida grön teknik och uppmuntra länder att stärka sin klimat- och miljöpolitik.

Herr talman! Här passar det utmärkt att jag yrkar bifall till vår motivreservation 2 i betänkandet. Den handlar om beslutspunkten som gäller utrikeshandel samt export- och investeringsfrämjande.

I likhet med Vänsterpartiets budgetalternativ inom utgiftsområde 24 anser jag att följande förändringar borde ha genomförts i förhållande till vad regeringen föreslår.

Anslaget 1:2 Verket för innovationssystem: Forskning och utveckling borde ha ökats med 35 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag. Dessa pengar behövs exempelvis för forskning om hållbara byggmaterial som kan ersätta fossila byggmaterial som cement och stål.

Jag menar vidare att anslaget 1:3 Institutens strategiska kompetensmedel borde ha ökats med 73 miljoner kronor i jämförelse med regeringens förslag. Det hade möjliggjort stöd till Rise och till innovativa företag för att de ska kunna tillämpa sin forskning i statliga laboratorier. Det finns nämligen inte utrymme för småföretag att nyttja dem.

Även anslaget 1:5 Näringslivsutveckling borde ha ökats i jämförelse med regeringens förslag. Totalt borde 122 miljoner kronor ha tillförts för att finansiera flera viktiga satsningar. Drygt hälften av detta anslag borde gå till ett riktat stöd till kvinnors företagande som skulle utgöras av två delar. Den ena delen skulle syfta till att underlätta yrkesnätverkande mellan kvinnor. Den andra delen skulle syfta till att stödja kvinnors innovation.

Jag hade också velat se en ökning av anslaget 1:8 Sveriges geologiska undersökning med 20 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag. I rapporten Innovationskritiska metaller och mineral – en forskningsöversikt, som tagits fram på uppdrag av vårt utskott, konstateras att det finns en otillräcklig berggrundsgeologisk och malmgenetisk forskningsuppbyggnad i Sverige när det gäller innovationskritiska metaller och mineral och att det krävs kunskapsuppbyggnad. Pengarna räcker dock inte till. Sveriges geologiska undersökning har haft i uppdrag att kartlägga förekomsten av innovationskritiska metaller, men jag menar att myndigheten behöver mer resurser för ändamålet.

Jag vill framhålla att det är ett faktum att små företag kan ha svårt att få banklån på grund av att bankerna inte vill ta risken, speciellt på orter som har haft en negativ befolkningsutveckling. Jag anser att anslaget 1:20 Bidrag till företagsutveckling och innovation borde ha utökats med 120 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag för att Almi ska kunna påbörja ett arbete med att förbättra småföretagens möjligheter att få finansiering. Det här var ju någonting som Socialdemokraterna tog upp tidigare.

Avslutningsvis, herr talman, anser jag att ett nytt anslag borde ha införts inom utgiftsområdet för ett treårigt program för grön omställning av pappersindustrin. Det går tungt för skogsindustrin, ska ni veta – jag hoppas att det vänder om vi får fred i världen. Vänsterpartiet tycker att 250 miljoner kronor borde ha tilldelats ett sådant program för 2026. Därigenom skulle pappersindustrin kunna få stöd för investeringar som innebär energieffektivisering och ökad produktion av inhemska förnybara bränslen. Där finns stora möjligheter för den nämnda industrin att bidra ytterligare.

Summa summarum hade jag alltså velat anvisa 620 miljoner kronor mer än regeringen till utgiftsområdet.

(Applåder)

Fru talman! ”Moderna socialismen” vet jag inte.

Först och främst: Vad gäller prisbilden på ny kärnkraft finns det i dag ingen slutsumma, inte ens i era kalkyler. Vi vet inte var den kommer att landa. Vi har inget svar på om det kommer att räcka med de här 200 miljarderna, plus kreditgarantier. Det finns ingen färdig modul för er heller när det gäller vad ny kärnkraft kommer att kosta.

Vi i Vänsterpartiet har sagt att vi är beredda att livstidsförlänga befintliga reaktorer i Sverige. Vi är beredda till det eftersom er politik, den som den här regeringen har bedrivit, har gjort att vindkraftsetableringar har stagnerat av skäl som man förstår. Det finns ju ingen som vet hur morgondagen kommer att se ut.

Det vore givetvis rimligt att staten inte bara tar hand om nätet utan har ett bolag som ser till att man bygger ut förnybar elproduktion i landet och att det ägs kanske av regionerna och av samhället i stort. Då blir det i alla fall mer förutsägbart än om man låter en marknad som är så osäker som den är i dag sköta det.

Varför har vi hamnat här? Varför har man gjort ett experiment av en så pass samhällsviktig funktion som eldistribution? Det var det jag försökte lyfta i mitt anförande. Är det något som är orimligt är det detta. Jag väntar bara på att Moderaterna ska komma och försöka sälja ut andra värden vi har i Sverige. Är detta den liberala synen på samhällsviktiga funktioner i Sverige? Jag kommer aldrig att köpa det, och jag är jätteglad att vi inte är överens på den punkten.

Fru talman! Tack för frågan, Jesper Skalberg Karlsson!

Först och främst är det här en försäkring som vi vill att elbranschen ska teckna. Och om man hade infört Sverigepriser tror jag inte att den hade behövt kosta någonting alls. Man hade inte behövt införa den. I dag är det ju de kontinentala priserna som gör att prisområde 4 drabbas av höga elpriser medan vi i prisområde 1 inte har det.

Var man skulle landa prismässigt har jag tyvärr inget svar på. Man kan ju bara utgå från att regeringen tycker att 1 miljard räcker till ett elpristak på 1,50 kronor. Det är ett snittpris på 1,50 exklusive moms, som man måste gå över en hel månad innan man så att säga får betalt för det – utan krusiduller, givetvis. Men om Sverigepriser, där man exkluderar exportpriserna, hade införts i landet hade inte ens 75 öre kommit på tal.

Det är inte någon stor risk att en försäkring skulle kosta så mycket som över 1 miljard för elbranschen. Jag har svårt att tro det.

Fru talman! Jag lämnade till och med mina jeans, för jag tänkte att om jag sätter på mig släta byxor kanske regeringsföreträdarna lyssnar bättre. Vi får se.

Utgiftsområde 21 Energi är föremålet för denna debatt.

Jag skippar att gå in på budgetlagen, resultatredovisning eller indikatorer som används inom respektive utgiftsområde. Däremot, fru talman, ska jag försöka ge en bild av vad jag och Vänsterpartiet tycker helt enkelt har spårat ur, på ren svenska.

Avregleringen av den svenska elmarknaden skedde 1996. År 1994 snickrade borgarna ihop en proposition som hette Handel med el i konkurrens. Men borgarna förlorade valet, och lagen hann inte träda i kraft innan Socialdemokraterna åter vann regeringsmakten. Vad hände sedan? Jo, sossarna kopierade i stort sett Moderaternas proposition och döpte om den till Ny ellagstiftning.

När Moderaterna sålde in förslaget kunde man läsa deras argument: ”Prisbildningen anpassas till kundernas behov och förutsättningar.” När har kunden kunnat påverka prisbilden om deras förutsättningar att betala har varit dåliga? Berätta det för mig! Snacka om falsk marknadsföring, eller?

Vad skrev då Socialdemokraterna var bra saker med avregleringen? Jo, det här: ”Den nya ellagstiftningen innebär konkurrens i handeln med el som ökar valfriheten för elkonsumenterna och skapar förutsättningar för en ökad pris- och kostnadspress inom elförsörjningen.” Valfrihet? Vänta tills vi kommer till elnäten!

Vad var då skillnaden mellan det som Moderaterna föreslog och det som sossarna sedermera antog? Jag vill påstå att det var rubriken på propositionen, ingenting annat.

Fru talman! Jag är givetvis en modern socialist som förstår och anammar också marknadsekonomi och som ser att konkurrens ger effekt på många områden. Jag brukar ibland göra tillbakablickar till mina hemtrakter och historiken, och nu ska jag göra en liten tillbakablick på min barndom.

Före juli 1972 var skogsarbetarna tvungna att själva stå för verktygen, det vill säga motorsågen. Jag kommer ihåg, fru talman, hur min far köpte en motorsåg på avbetalning. Att jag minns detta så klart beror på att när den väl var betald visste hela familjen om det, säkert därför att det då fanns lite mer pengar att röra sig med.

Varför berättar jag detta? Jo, därför att genom den utveckling som skett med marknadsekonomins fria konkurrens för motorsågar skulle jag i dag kunna köpa en ny motorsåg varje månad utan avbetalning. Om staten hade varit ägare hade den aldrig haft intresse av eller möjligheter att utveckla det på det sätt som marknaden har gjort.

Men jag ska återgå till elmarknaden. Man avreglerade en samhällsviktig funktion som även innefattade distribution av el. Jag kommer inte att skylla på vare sig röda eller blå regeringar när det gäller var vi står i dag. Jag brukar vara pragmatisk av mig, och det tänker jag försöka vara även nu. Historien kan vi inte påverka, dock kanske lära oss något av den. Men framtiden, fru talman, är vår, och den kan vi påverka.

Hur kan vi tillåta att utländska bolag köper och äger samhällsviktig infrastruktur, vilket elnät faktiskt är? Den frågan tycker jag att vi alla ska ställa oss.

Jag har inga problem med att vi har fri konkurrens när det gäller det mesta i vår omgivning, men när även de myndigheter som tittar på den civila delen i krisberedskapen nämner att kritisk infrastruktur innefattar elnät tycker jag nog att vi bör vakna till, fru talman. Elproduktion kanske kan konkurrensutsättas, men inte distribution – inte när det inte finns någon möjlighet till ”valfrihet”, som man så fint uttryckte det när det begav sig med avregleringen.

När vi hade Vattenfall Eldistribution på besök i utskottet visade de en bild med grafer och priser. Den började på 2017, och man kan fråga sig varför jämförelsebilden började på det året. Den bild som framkom var att de verkligen inte tar ut mer i avgift än vad som investeras. Jag började nästan tycka synd om Vattenfall Eldistribution.

Detta stämmer kanske med vad som finns i deras kassa i dag, men jag lovar att jag ska gå till botten med det här och se vart alla pengar som inkasserats från svenska elkunder sedan avregleringen har tagit vägen. När bolag som även äger produktion behöver nät och elledningar förstärks – hur kommer gungornas nytta till karusellen och så vidare? Det behöver vi tänka på.

Det känns inte tryggt, i alla fall inte som konsument, att höra när vår myndighet, som ska försöka reglera priserna på elnätsavgifter, säger att elnätsbolag har blivit överkompenserade genom avgifter som de får ta ut.

Senast i dag hade vi besök i utskottet av Energimarknadsinspektionen, som sa att Sverige stack ut bland de nordiska länderna mellan 2010 och 2020, alltså en tioårsperiod. Medan vi höjde elnätsavgiften med 30 procent höjde Norge med 0 procent och Finland med 3–5 procent. Vi sticker ut.

Fru talman! Den politik jag står bakom bygger på insikten att det krävs en rapp omställning av bland annat energipolitiken för att Sverige ska kunna minska utsläppen av växthusgaser och ställa om från fossilberoende till i huvudsak el.

När tåginfrastrukturen byggs ut och industrins tillverkningsprocesser skiftar till fossilfritt kommer tillgången till el att behöva öka betydligt. I vissa scenarier förutspås elanvändningen öka mångdubbelt jämfört med i dag. Att fokusera de energipolitiska satsningarna på fossilfria alternativ låter förståeligt och lockande men översätts i regeringspartiernas retorik och politik snabbt till kärnkraft, kärnkraft och åter kärnkraft. I denna kärnkraftsvurm tycks man helt bortse från det faktum att kärnkraften är farlig, ofantligt dyr och tidsödande att få på plats.

Vad som behövs i stället är ett mål om 100 procent förnybar energiförsörjning senast 2040. Kom ihåg att jag sa ett mål! Det ska vara vägledande för omställningsarbetet. Men till det behöver även ett planeringsmål fogas som inkluderar siffersatta delmål.

Regeringens fokus på 2045 som målår riskerar att medföra att viktiga investeringar och elnätsinsatser som behövs redan nu, vilket lyfts fram i tidigare anföranden, skjuts på framtiden. För att industrin ska våga satsa på omställningen måste företagen veta att det finns tillgång till fossilfri och billig el redan 2030. Detta kräver onekligen bland annat en snabb utbyggnad av den förnybara svenska elproduktionen framför regeringens oresonligt dyra och flerdimensionellt riskfyllda kärnkraftsfokus.

Genom att satsa på energieffektivisering och förnybar energi som vindenergi, solenergi, bioenergi och geoenergi är det möjligt att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. I motsats till regeringen förordar jag historiska satsningar på såväl förnybar energiproduktion som investeringar i elnät och energieffektivisering.

Jag anser att det behövs bättre incitament för vindkraft både på land och till havs. Jag förordar här möjligheter att gynna de kommuner där vindkraft byggs liksom även de närboende. Det går inte att förneka att där vindkraft liksom andra större energi- eller industrianläggningar byggs väcker det en hel del reaktioner. Det är enligt min uppfattning därför fullt rimligt att man ersätter kommuner och regioner för intrång som dessa produktionsanläggningar medför.

Vänsterpartiet har en drös med förslag på åtgärder som skulle lösa upp många knutar som är i vägen för inte bara förnybar elproduktion utan hela den gröna omställningen och framtiden för glesbygden – framför allt i Norrland, som jag känner till bäst. Läs gärna vår rapport Norrland i centrum! Ni får gärna stjäla våra förslag; då kanske vi kommer fram till något vettigt snabbare.

I takt med att den förnybara kraftproduktionen byggs ut är det även nödvändigt att kraftöverföringskapaciteten stärks och att elmarknaden reformeras.

När det gäller elnätet anser jag att det är väsentligt att det ägs av samhället genom exempelvis staten eller kommunerna.

När det gäller en reformerad elmarknad har jag och andra i Vänsterpartiet under lång tid påtalat riskerna med den prissättningsmodell som låter kontinentala priser på el smitta av sig på den svenska marknaden. Det är skillnaden. Om man i dag skulle ha på plats en ny reaktor i prisområde 4 skulle den elen gå på export alla timmar förutom kanske 140 timmar om året.

Här förordar jag i stället Sverigepriser, en modell där den inhemska marknaden separeras från exportmarknaden. Det leder till normalisering av elpriserna i Sverige samtidigt som det är möjligt att solidariskt sälja el och göra den tillgänglig för våra grannländer. I kärva ekonomiska tider ser jag det som särskilt angeläget att skydda trängda svenska elkonsumenter från höga elpriser.

Vi har givetvis avvisat pengar som är avsedda för ny kärnkraft, oavsett hur de är tänkta att redovisas.

Utöver det har vi avvisat regeringsförslaget om ett tillfälligt skydd mot höga elpriser på 1,50 per kilowattimme och i stället velat ha ett elpristak för hushåll på 75 öre per kilowattimme som finansieras genom en obligatorisk elprisförsäkringsavgift som ska bäras av elbranschen och inte av skattebetalarna. Därav att vi har 1 miljard mindre i budgetförslaget.

Som avslutning, fru talman, har vi ett särskilt yttrande. Vi deltar inte i beslutet om ramarna då vi har en budget som ska ses som en helhet.

Ursäkta att jag drog över tiden, fru talman!

Fru talman! Betänkandet NU10 behandlar regelverket för framtidens el- och gasnät. Ni hör att vi inte släpper elfrågorna så lätt. Det är andra debatten i dag om elnät och el.

Vad gäller gasnät måste jag erkänna att mina kunskaper om det området är begränsade. Därmed inte sagt att det inte skulle vara lika viktigt. Men på det här området litar jag på de slutsatser som regeringen har landat i vad gäller lagen om gasmarknadsdirektiv.

Jag kommer sedan till frågan om elnät. Jag har i flera debatter just från denna talarstol försökt berätta om hur elnätsägare har höjt sina elnätsavgifter år efter år och hur kunderna har varit rättslösa när det gäller att kunna påverka sin situation.

Jag brukar vara en enkel debattör som i mina debatter kommer med jordnära exempel från vardagen. Det närmaste jag nu kan komma på är min egen elräkning.

Så här fördelas kostnaden på min elräkning, och jag väljer oktober: Eldistribution står för 60 procent av räkningen, och resterande 40 procent är för elhandel. Om jag från hela elräkningen räknar bort det som går till staten via moms och energiskatt är det 38 procent som går till staten. Det är bara en reflektion.

Sedan ska man komma ihåg att de som valde rörligt elpris i mitt prisområde har betydligt lägre procenttal vad gäller elhandel än de 40 procent som jag har, men det är bara fram tills att Aurora Line öppnade för några veckor sedan. Vi ser konsekvenserna av det hemma hos mig.

Fru talman! När det gäller avregleringen som skedde i mitten av 90talet gjordes den givetvis med argument om konsumenternas frihet att välja. Moderaterna var de som lade fram den första motionen om avreglering av elmarknaden. Jag tror att den kom redan 1992.

Det är ingen nyhet i sig att borgarna alltid har varit emot reformer som gynnar befolkningen brett: Man kan ta allt från allmän rösträtt till sjukvård. Men man tycker om marknadsexperiment. Det som förvånade mig var att den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994 i stort sett kopierade förslaget som borgarna jobbat med och slutförde Moderaternas plan, med ett ikraftträdande av avregleringen av elmarknaden den 1 januari 1996.

När samhällsviktiga funktioner som eldistribution och elproduktion avregleras blir det i varje fall lite knepigt när det inte går att välja elnätsoperatör. Då hittar man på en myndighet som ska försöka efterlikna en marknad.

Hur funkar det då i dag med Energimarknadsinspektionen? Den har förlorat ett antal gånger när det gäller hur stora intäktsramarna får vara. Vad vi kan konstatera är i varje fall att det inte går någon nöd på bolag som äger elnät i Sverige i dag.

Nåväl. Vi får väl jobba vidare med att försöka skydda svenska folket från oskäliga kostnader. Jag och Vänsterpartiet hävdar att låga kostnader är samhällsviktigt för alla medborgare och en förutsättning för att lyckas med den gröna omställningen av hela samhället. Det är avgörande för Sveriges konkurrenskraft att vi har låga kostnader i sin helhet för att få fram el till konsumenterna.

Jag har ställt mig bakom två reservationer. Jag lyfter fram reservation 1, men jag står givetvis bakom dem båda.

Jag ska citera kort från Centerpartiets motion. Jag är glad att Centerpartiets representant har hunnit komma till kammaren. Det är en mening som jag hävdar säger det mesta: ”Här ser vi exempelvis oroande tecken på att regeringen i vissa fall gynnar nätföretagen framför elkonsumenterna på ett ensidigt sätt.”

Det speglar mycket var vi är när vi försöker att reglera det till konsumenternas fördel. Hit hör givetvis frågan om industrin, den gröna omställningen och vår konkurrenskraft i det läge vi befinner oss i.

Vi ska ha företag som, oavsett vad de håller på med, ska kunna tjäna pengar på det som de är duktiga på. Det är mycket rimligt. Men vi har sett hur höjningar på elnätsavgifter med pengar som skulle ha gått till investeringar i själva verket till stor del har gått till moderbolaget, som i sin tur delat ut stora delar till ägarna.

Om jag har pengar på banken får jag vara nöjd om jag får 2 procent i ränta. Jag tittade efter i morse för att se hur mycket jag får i ränta på mitt sparkapitalkonto. Det var 1 procent. Och det är klart att banken inte gör miljardvinster för att dela ut dem till mig. Men när bolag som har monopol på det som de säljer ska ha tvåsiffriga belopp i vinst sticker det såklart i ögonen på befolkningen, som betalar kalaset.

Jag hävdar att det endast är Systembolaget som har lika säkra kunder som elnätsföretagen.

Fru talman! När det svenska samhället elektrifierades var det naturligt att alla hushåll skulle få el indraget i sina hem. Samhället tog kostnaderna, för man ansåg att elektrifieringen är en samhällsnytta som alla ska kunna ta del av. Den by som jag kommer ifrån fick el i slutet av 40-talet, vilket egentligen var tidigt. Kostnaden tog samhället gemensamt. Visst fanns det symboliska avgifter för alla tjänster som erbjöds, men det jag vill säga med detta är att man drog kilometervis med ledning till enstaka gårdar, för vi byggde gemensamt det man tyckte var samhällsviktigt för alla medborgare.

När det gäller sådant som man förväntar sig att alla ska ha och kunna använda i dag, till exempel internet, kan kostnaden för att få samma tjänst indragen skilja med 100 000 kronor. Har vi ändrat synen på hur vi fördelar kostnader för samhällsviktig service?

Herr talman! Jag vet att några tycker att marknaden och konkurrensen är det bästa för att hålla priser nere, och jag håller med om att detta stämmer i väldigt många fall. Men när det gäller elnät, som är en monopolmarknad, blir det ungefär som att låta pyromanen vara räddningsledare för brandkåren.

Fru talman! Betänkande NU8 handlar om förbättrad utformning av EU:s elmarknad. Jag vill börja med att konstatera att orsaken till att svenska kunder fått betala ockerpriser på el, framför allt efter Rysslands krig mot Ukraina, är just vår gemensamma elmarknad med EU. Samtidigt hade Tyskland nog lite för bråttom att avveckla sin kärnkraft.

Ibland, fru talman, är det svårt att vara politiker när man vill förhålla sig till fakta och har svårt att blåljuga eller lämna relevanta fakta utanför, det vill säga att inte direkt ljuga men inte berätta allt som man själv vet.

Tyskland förlitade sig till 100 procent på rysk gas när man fattade beslutet att avveckla kärnkraften, det som kallas Energiewende. Jag kommer ihåg när vi från Energikommissionen var till Tyskland 2015. Någon berättade hur bra leveransen av rysk gas fungerade – man kunde till och med ställa klockan med exakthet efter när den skulle levereras.

Jag vill inte skylla Tysklands beslut om vilka energislag man ska ha i sin energimix för att vi har fått betala skyhöga elpriser ibland. Nej, det skyller jag faktiskt på den här regeringen och även på de andra partierna som inte har vågat ställa upp på Vänsterpartiets förslag om Sverigepriser, alltså att separera prissättningen för exportdelen. Sverigepriserna, som vi har valt att kalla dem, kommer från Bengt Ekenstiernas förslag. Han kallar det Beken-modellen. Man skulle ha sparat mycket pengar åt svenska konsumenter och regeringen om man hade infört det.

Tillbaka till EU:s elmarknad. Propositionen är delad i två beslutspunkter. Vänsterpartiet och jag har valt att inte bråka om lagändringen som bland annat syftar till att genomföra de ändringar i EU:s elmarknadsdirektiv som vi har hört om i alla tidigare anföranden här och att minska antalet kvotpliktiga aktörer i elcertifikatssystemet.

Den andra beslutspunkten, som Socialdemokraterna har berättat om så bra, handlar om att nätföretag ska anvisa en elleverantör till elanvändare som saknar elleveransavtal.

En anvisad elleverantör fungerar alltså bland annat som en sistahandsleverantör i elmarknadsdirektivets mening. Det finns dock ingen reglering om förfarandet för att utse en sådan elleverantör. I propositionen anförs att det därmed är nödvändigt att reglera det här. Det kan jag hålla med om.

Regeringen anför vidare att det för närvarande pågår en grundläggande översyn, bland annat av systemet med anvisade elleverantörer, och att inriktningen för den aktuella propositionen därför bör vara att införa den reglering som är oundgängligen nödvändig för att genomföra EU:s ändringsdirektiv, som det här handlar om. Regeringen föreslår därför att nätföretag ska välja en anvisad elleverantör på ett rättvist, transparent och icke-diskriminerande sätt.

När det gäller detta, fru talman, kommer vi till en annan slutsats än regeringen. Det gäller motionen från Socialdemokraterna som syftar till att stärka och skydda konsumenterna. Jag tycker att det är på tiden att man står på konsumenternas sida när man utformar lagar. Motionen förordar ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma till riksdagen med ett förslag om upphandling av anvisade elavtal av den typ som gäller i Norge och som vi hört om.

Detta skulle innebära krav på regelbundna upphandlingar av ett anvisat elhandelsföretag. Ett sådant upphandlingsförfarande skulle medföra att elhandelsföretag fick konkurrera om de kunder som inte gjort ett aktivt val – något som i sin tur sänker elpriserna för dessa kunder. Kort sagt, fru talman, litar jag inte på att nätföretagen väljer på ett rättvist, transparent och icke-diskriminerande sätt.

Om nätföretaget även är dotterbolag till ett elproducerande bolag behöver man inte ha kommit på stubinen eller krutet för att förstå att det uppstår lite misstänksamhet när det gäller transparensen i valet av elleverantör.

Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.

Fru talman! Jag vaknar tidigt på morgonen, och nu har jag hunnit bli så hungrig att jag hoppas att mitt magkurrande inte ska höras. Men jag ska försöka hålla mig till ämnet.

Förbudet mot utvinning av uran ska tas bort, föreslår regeringen. Regeringens förslag innebär att det kommer att vara möjligt att utvinna uran i Sverige. Ändringarna innebär även att regeringens obligatoriska tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken ska begränsas till sådana kärntekniska anläggningar som prövas av regeringen enligt lagen om kärnteknisk verksamhet samt att prövningen av sådana verksamheter inte längre kommer att omfattas av det så kallade kommunala vetot. Detta har vi hört mycket om i den här debatten.

Jag håller med dem som har framhållit att det är märkligt hur man kan ändra sitt synsätt när det gäller i vilka frågor det är viktigt med kommunalt veto. Det blir lite osäkert var man hamnar.

Så agerar en regering som vill styra landet med järnhand. Om någon protesterar vill man hämnas med olika metoder, antingen det handlar om utvandring, mineral eller någonting annat. Jag tycker att det är mycket som står på spel.

Regeringen framhåller att Sverige är en stark gruvnation som kan spela en stor roll för Europas försörjning av kritiska metaller och mineral. Det håller jag med om. Jag och Vänsterpartiet håller med om att Sverige är en stark gruvnation. Vi ska värna om att det även i fortsättningen ska vara så.

Men hurdan gruvnation vi ska vara är extremt viktigt att ha med oss när vi går in i framtiden. Miljö- och klimatfrågan står högt på dagordningen i hela världen, inte bara i Sverige.

När människor blir oroliga för brytning i alunskiffer skulle man kunna säga: Så är det ju alltid – det är alltid någon som är orolig och någon som är emot saker och ting. Men vi ska nog stanna upp ett tag när det handlar om just alunskiffer. Det är lite annorlunda än andra bergarter. Det finns inga bra exempel på lyckade gruvprojekt där brytning har skett just i alunskiffer.

Det är inte konstigt att människor blir oroliga och protesterar. Den här regeringen verkar inte alls bry sig om sina invånare när det gäller den här frågan. Riskerna och svårigheterna med brytning i alunskiffer är kända för alla, inklusive regeringen. Det handlar inte bara om hälsorisker, utan riskerna för närmiljö och vatten är också högst påtagliga.

Fru talman! Jag skulle vara förvånad om inte alla andra också fått mejl, brev och samtal från oroliga människor från hela landet – inte bara Jämtland och Härjedalen. Jag var här ute och tog emot namnunderskrifter från hela landet för ett par timmar sedan. Det var närmare 28 000 sådana.

Nu ska jag citera vad regeringen säger: Att åter tillåta utvinning av uran skulle göra det möjligt för Sverige att bibehålla sin roll som en attraktiv gruvnation som kan driva utvecklingen av den gröna omställningen framåt. Det anför regeringen.

Regeringen framställer det alltså som att brytning av uran är framtiden för den gröna omställningen. Ursäkta, fru talman, men här skulle jag nästan vilja ta mig för pannan och säga: Vart är vi på väg?

Jag är själv känd för att vara en mycket pragmatisk politiker. Ofta skulle jag nog inte ens förtjäna en medalj från mitt eget parti – det vet jag. Jag bor där naturresurser har betytt mycket. De har varit helt avgörande för vår existens över huvud taget. Jag tänker på skogen, jordbruket, malmen och länets tunga industrier samt på elenergi. Mitt län har offrat mycket så att AB Sverige har fått blomstra.

Jag har verkligen grottat i vad alunskiffer är för bergart och vilka skillnader det finns mellan att bryta i den och att bryta i annan bergart. Jag säger det här för att det ska bli klart för alla att jag förstår att vi i framtiden nog måste titta på vad vi kan bidra med när det gäller mineral som blir viktig för den gröna omställningen. Det finns säkert några fyndigheter som kommer att bli aktuella för en gruva, men därmed är det inte sagt att vi säger ja till allt. Vad är det som säger att vår generation ska bryta upp allt som man hittar? Någon gång blir man kanske tvungen att säga: Vår generation säger nu nej. Att bryta uran hör inte till framtiden och framför allt inte brytning i alunskiffer.

Jag undrar hur i hela världen regeringen kan gå fram med ett förslag om att kommunerna inte ska ha någon talan när det gäller om det ska bli en urangruva i alunskiffer eller inte i kommunerna. Men det här är väl bara en bekräftelse på regeringens och Sverigedemokraternas självbild vad gäller deras plan, oavsett vad det handlar om. Om inte människor följer deras linje i gott ska den drivas och genomföras med tvång.

Fru talman! Jag och Vänsterpartiet kan inte med ord beskriva hur galet det i många avseenden känns. Demokratin är faktiskt hotad i många förslag som den här regeringen framför. Det här är bara ett.

Jag ska komma tillbaka till varför det här lagförslaget finns på bordet i dag. Man kan titta på priset på uran. Financial Times skriver att priset har gått upp med 240 procent på tre år. Det innebär givetvis att det plötsligt blir ännu svårare att få ihop en ekonomisk kalkyl för regeringens och Sverigedemokraternas våta dröm om ny kärnkraft.

Jag förvånas lite grann över att sossarna och Centerpartiet inte går hela vägen och vill förbjuda brytning i alunskiffer. Jag hör exempel på vad lokalpolitikerna säger, men jag kommer inte att gå mer in i det.

Fru talman! Allt i det här betänkandet landar givetvis i att den här regeringen vill bygga ny kärnkraft. Detta hänger ihop med bränslet till densamma.

Som jag inledde med att säga brukar jag vara pragmatisk av mig. Jag har förstått och landat i att vi kommer att ha kärnkraft som energikälla i några decennier till. Därför anslöt jag mig till ett förslag som möjliggör sekundär utvinning av uran. Man återvinner då detta så att säga i andra högar. Det är då inklusive uran i lakvatten, sandmagasin och gråbergsupplag vid befintliga gruvor. Att tillvarata uran som biprodukt i stället för att hantera det som avfall skulle kunna förbättra förutsättningarna för vissa gruvprojekt och kanske stärka Sveriges och Europas försörjning av kritisk mineral och även uran.

Jag förstår att det här inte kommer att vara avgörande för Sveriges reaktorer, som tuffar på. Men jag tycker någonstans att det är rimligt att man tittar på om det finns möjlighet att ta till vara detta i stället för att det hamnar i avfallshögen. Vi tror att det här skulle kunna möjliggöras med mindre justeringar i den befintliga lagen utan att man tar bort förbudet mot utvinning av uran.

Fru talman! Nu ska jag berätta något som gör att jag är ytterst tveksam till ny kärnkraft och därför också till den här propositionen.

Låt oss säga att någon hade ringt upp mig för 20 år sedan och sagt att jag kommer att ha solpaneler på taket och att jag kommer att ladda min elbil gratis halva året hemma hos mig i Kaarnevaara, 15 mil norr om polcirkeln. Då skulle jag givetvis ha sagt: Ring upp mig igen när du har nyktrat till!

Men fakta är: Vi satte upp 42 paneler på det gamla ladugårdstaket för fyra år sedan. Min fru köpte en begagnad elbil i april. Hon har pendlat till jobbet i järnmalmsgruvan, Kaunis Iron. Hon har kört dit och kört för att handla mat. Kom ihåg att vi har drygt sex mil till affären. Allt det här har gjorts i ett halvår utan en enda spänn i merkostnad för elen. Jag skulle aldrig ha trott det för två decennier sedan.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att teknikutvecklingen vad gäller det förnybara, till exempel batterier, går i en obeskrivlig takt. Man blir mycket överraskad. Men vad har skett när det gäller tekniken för att klyva uranatomer? Inte mycket, vill jag hävda.

Fru talman! Jag sticker ut hakan. Man pratar om ett land som är modernt. Eric Palmqvist lyfte så fint att han såg reaktorerna tuffa på. Men jag tror inte att det kommer att byggas ny kärnkraft någonstans i världen om 30 år. Det säger jag eftersom teknikutvecklingen på andra sidan går så fort. Vi kommer att vara ett modernt samhälle men utan ny kärnkraft.

Jag förstår fördelarna med reaktorer som tuffar på i dag, men man har avfall som man fortfarande säger ska lagras i 100 000 år. Man har i en plan att det kommer att vara istid emellan och allt sådant. Det säger att man har missat mycket i den teknikutvecklingen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 i betänkandet, men givetvis står jag bakom alla mina reservationer.

Fru talman! Tack, ledamoten Beckman, för massor av åsikter!

Jag vill ge ledamoten ett tips. Vi har en motion om småföretag och politik. Läs den! Läs vår motion om landsbygd och industri! En ärlig ledamot kan i alla fall ta någonting annat i beaktande än att bara kasta ur sig massor av åsikter som inte har någon som helst bäring.

Jag har i hela mitt yrkesliv, i 30 års tid, jobbat i skogen med företagare, åkeriägare och entreprenörer. Min son är entreprenör. Att påstå att vi skulle vara emot småföretag eller företagande är nonsens. Men man kan överleva vad som helst från den här talarstolen. Man kan ljuga och komma med vad som helst och överleva det också.

Jag är glad att jag i alla fall fick det sagt och att jag kan ge ledamoten några tips på vad han kan läsa för att få en bild av vad Vänsterpartiet står för. Jag hoppas att ledamöterna från alla de andra partierna också läser dem. Då kan vi få en sansad debatt om i alla fall hur vi ser på företagen.

Sedan står jag upp för att det finns några samhällsviktiga funktioner där giriga ägare till företag inte passar in. Vårt samhälle måste hålla ihop. Om det bara är vinstjakt man är ute efter passar man inte överallt – inte i vården, skolan och andra samhällsviktiga funktioner. Människor betalar skatt och förväntar sig att landet håller ihop. Men jag har sett motionerna som Moderaterna skrivit. De vill privatisera i stort sett allt, och så har det varit länge. Jag är glad över att vi inte är överens om de sakerna.

Fru talman! Tack, ledamoten Beckman, för det här replikskiftet!

Jag är jätteglad om Beckmans föräldrar tycker att allt har fixat sig när de får tanka billigare. Det finns däremot många andra saker som många även i Boden säger inte fungerar. Detta hänger ihop med hur man prioriterar sina pengar.

Att man sänker skatter för de rikaste och att man har rot- och rutavdrag som det rinner miljarder ur har man inga problem med. Man kan stötta små kommuner och köra över dem med tvång. Det kan handla om en gruva – vilket jag egentligen inte är emot. Jag tycker att gruvor behövs, och det är många gånger en överlevnadsfråga för min landsända. Men den här regeringens syn på medborgardialog och kommunernas självstyre, som ledamoten var stolt över, håller på att urholkas i många avseenden.

Att bolagisera vatten och avlopp i flera kommuner så att kommunerna äger detta har jag absolut ingenting emot så länge det samhälleliga äger det och man har gemensamma syften till att göra det billigare. Det är mycket bra.

Jag kan bara säga att vi har olika syn på vad som är viktigt i samhället. Om det bara är att tanka sin bil billigare har Moderaterna fått det de ville, men jag vill ha ett samhälle som håller ihop. Där skiljer sig våra partier åt, och det är jag glad över.

Fru talman! Tack, ledamoten Beckman, för frågan!

Jag kan garantera att jag i varje fall inte vill bolagisera tjänsten för vatten och avlopp. Många borgerliga partier skulle göra vad som helst för att sälja ut allt som är det offentliga. Vi kan väl börja där.

Det finns i varje fall en skillnad. Om man tror att människor ska flytta till en kommun för att den i varje fall har renoverat sina vatten- och avloppsledningar kommer man att misslyckas.

Detta är en konsekvens av att man tappar folk, oavsett färg på regeringar. Det kan vi säkert vara överens om. Små kommuner som tappar folk försöker att hålla sig över vattenytan. De har redan 6 eller 7 spänn mer i skatt än i några välbärgade kommuner utanför Stockholm. Då är det inte så lätt att göra de avvägningarna.

Det finns ett dyrt badhus i Kiruna. Det ansvaret kommer jag inte att ta på mig. Jag tror att det finns många andra som kanske ligger i skiten. De blev blåsta helt enkelt.

Det frågades om vi skulle vilja förstatliga. Nej. Men staten har en roll för att få hela landet att hålla ihop. Där finns mycket att göra. Den här regeringen har definitivt visat att man använder glesbygden och norra Sverige som en koloni som man alltid har gjort. Man rör sig inte en millimeter för att närma sig ett statligt ansvar.

Man ville med tvång få människor att flytta bort från kommunerna, och man ville med tvång öppna en gruva. Det man inte kan göra med gott gör man med tvång. Det är lite typiskt för det som den här regeringen försöker driva. Men det är inte vår linje.

Vi vill inte förstatliga. Kommuner ska ha sitt självstyre. Men de kommuner som inte fixar det behöver hjälp.

Fru talman! Det var kul att lyssna på replikskiftet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Jag är glad att Socialdemokraterna nämner små kommuner och landsbygden. Det är jättebra, men när det börjar bli sådan panik som jag ser i min landsända önskar jag nästan ibland att det åtminstone fanns någon som kom och sket. Vi saknar människor.

Nu handlar det om Riksrevisionens rapport om tillgången till kommunalt vatten och avlopp. Om det är något som skulle kunna kallas för en tickande bomb är det nog vatten- och avloppsanläggningar i många kommuner. Riksrevisionen har granskat om statens insatser gentemot kommunerna i fråga om deras ansvar att tillhandahålla allmänna vattentjänster är effektiva.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens insatser brister i flera avseenden, vilket sammantaget leder till att insatserna inte är effektiva.

Om vi tittar på hur statens roll har förändrats historiskt blir det återigen en bild av att staten tar mindre och mindre ansvar för det gemensamma och framför allt för glest befolkade kommuner. Svartepetter hamnar återigen hos dem.

Redan 1944 gick staten in med 30 procent av kostnader för investeringar i va. Då var det inte på landsbygden, kan jag tala om för er. På 1950-talet, när det blev fart på utbyggnaden, stod staten för 75 procent av kostnaden för utbyggnaden. När reningsverk började byggas tog staten oftast mer än 50 procent av kostnaderna. Men i dag lånefinansierar de flesta kommuner sina reinvesteringar.

Fru talman! Jag är egentligen inte rätt person att debattera ämnet. Men jag bor i en kommun som definitivt har fått medborgarna att lära sig hur avgifter tas ut och vad dessa är avsedda för. Detta gäller enligt 30 § vattentjänstlagen: Avgifter som kommunen tar ut från brukarna av de allmänna vattentjänsterna ska följa självkostnadsprincipen. Det innebär att det totala uttaget inte får överskrida det som behövs för att täcka de kostnader som är nödvändiga för att ordna och driva va-anläggningen. Medel får under vissa förutsättningar avsättas till en fond för framtida nyinvesteringar. Jag kommer att återkomma lite till det senare. När va-kollektivet fått höjda taxor med 70 procent på ett bräde, då kan jag lova er att det blir reaktioner.

Jag konstaterar att det finns massor av kommuner som har va-anläggningar som är 70 år gamla. Det finns anläggningar som byggdes för några hundra användare, och i dag kan det vara en eller två familjer som nyttjar funktionen av anläggningen.

Det finns små kommuner som har tappat över halva sin befolkning. Min hemkommun har tappat sin befolkning från 15 000 till 5 700. Men längden på ledningar kan vara densamma. Man behöver inte vara raketforskare för att dra slutsatsen att det kommer att kosta för kollektivet eller för brukarna.

Detta är återigen något som man verkligen måste titta mer på. Kommuner som i dag taxerar in de högsta skatterna är nog oftast de kommuner som tappat mest i befolkning, men de förväntas fixa det.

Det som Riksrevisionen säger i sin rapport är att regeringen har tillsatt flera utredningar som i varierande grad har tittat på frågor som är direkt relaterade till vattentjänstlagen, men den har vidtagit få åtgärder.

Det är inte rimligt att kommunen höjer taxorna med 70 procent, som i min hemkommun, och sedan visar det sig att man överdebiterat kollektivet med flera miljoner. Sedan använder man pengarna till att förbättra resultatet i kommunsektorn. Så får det väl inte gå till, inte heller enligt lag.

Det är dags att man en gång för alla går till botten med den här frågan på riktigt. Därför yrkar jag bifall till reservation 1. Det som vi föreslår i reservationen räcker inte hela vägen. Det vet jag, men vi måste börja någonstans.

Det som kan bli övermäktigt för flera småkommuner måste vi börja hantera gemensamt. Jag är jätteglad att Socialdemokraterna gav en liten vinkning om att så kommer att ske.

Herr talman! Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun, när man är ersättare och försöker sätta sig in i ett ämne där man inte är hundra.

Vänsterpartiet välkomnar givetvis regeringens försök att skapa ett enklare regelverk för bygglov. Men tyvärr är det ingen enkel uppgift att ta sig an den komplexa plan- och bygglagen. Resultatet av regeringens ansträngningar är en proposition som i flera delar inte är tillräckligt genomarbetad, även om jag tycker att flera delar går i rätt riktning. Dessutom saknas viktiga konsekvensanalyser vad gäller både den kommunala myndighetsutövningen och våra byggda livsmiljöer i stort. Kort och gott innebär förslagen att många och stora förändringar ska genomföras, dessutom på orimligt kort tid.

Syftena med propositionen är enligt regeringen i huvudsak två, dels att ”underlätta att fler bostäder kan skapas”, dels att ”öka fastighetsägares möjligheter att bestämma över hur den egna fastigheten ska utvecklas”. Vi i Vänsterpartiet ställer oss dock, liksom flera remissinstanser, ytterst tvivlande till att det nya regelverket för bygglov kommer att leda till några som helst förbättringar eller förenklingar. Vi menar i stället att det är ännu ett steg i att inskränka kommunernas självstyre och ett underkännande av kommunernas plankompetens.

Herr talman! Låt mig utgå från att regeringen anser att plan- och bygglagens grundläggande krav på bebyggelsen trots allt ska gälla också i framtiden. Sett ur det perspektivet blir de nu föreslagna reformerna ännu ett sätt för regeringen att gynna villaägare på bekostnad av de flesta andra invånare, i och med att man slopar förprövning och bygglovsavgifter. Vi är givetvis införstådda med att det inte är så att alla som bor i villa är rika miljonärer som bara vill göra fel. Det finns många som säkert skulle ha behov av att få enklare regler och billigare tillstånd för att kunna bygga ett attefallshus eller ett ytterligare bostadsutrymme. Men kostnaderna för denna utökade ”frihet för villaägarna” kommer i stället i form av ökade kostnader för tillsyn från kommunernas sida. Vi har hört om riskerna för att man kan göra fel. Det kan gå åt andra hållet – det kan finnas saker som man inte tänker på när man själv är byggherre.

Vänsterpartiet är nämligen långt ifrån ensamma om att göra bedömningen att den minskade lovplikten kommer att leda till en betydande ökning av tillsynen. Det vi med säkerhet vet är att det kommer att drabba alla skattebetalare, även dem som bor i hyresrätter.

Alltså ska 3 miljoner hyresgäster, som redan är ekonomiskt missgynnade jämfört med villaägarna, behöva betala inte bara för villaägarnas köksrenoveringar med rotavdrag utan även för deras byggavgifter i form av kostnader för kommunernas tillsyn.

Herr talman! Det har alltid varit fastighetsägaren som inom vissa ramar bestämmer över utvecklingen av den egna fastigheten. Den friheten är inte kopplad till huruvida en åtgärd kräver bygglov eller inte.

Den stora skillnaden med regeringens förslag är att fastighetsägaren nu själv får ta reda på – och stå till svars för, som vi hört i exemplen från Socialdemokraterna – om åtgärden uppfyller plan- och bygglagens alla krav.

Ett av problemen med regeringens förslag som rör lovplikten är att frågan inte är tillräckligt genomarbetad. Jag håller med om att det finns mycket som jag skulle vilja se. Jag kommer i slutet av mitt anförande att ta lite exempel på sådant jag störs över på landsbygden.

Frågan är inte tillräckligt genomarbetad på utredningsnivå och utgör därför inte heller en tillräcklig grund för ny lagstiftning. Bygglovsutredningen hade helt enkelt för kort tid på sig för att genomföra sitt arbete. Även denna kritik delar Vänsterpartiet med en rad remissinstanser.

Ett annat problem är att det de senaste åren har kommit en lång rad utredningar som fått begränsade uppdrag som handlat om att utreda enbart specifika delar av regelverket. Detta är inte det enda exemplet.

Faktum är att alla dessa mindre justeringar som gjorts genom åren i själva verket sammantaget har bidragit till att byggregelverket blivit ännu mer komplext och snårigt. Det har snarare försvårat än förenklat tillämpningen. Det är något som också Bygglovsutredningen konstaterade.

Vi menar att förändringar måste göras mer samlat än vad som hittills varit fallet och anser därför att regeringen i stället bör återkomma med en helt ny proposition med en mer genomarbetad översyn av hela byggregelverket. En sådan bör också innehålla en fullständig konsekvensbeskrivning, något som saknas i den proposition vi diskuterar i dag.

Vänsterpartiet vill särskilt lyfta fram ett par av de många områden där det saknas seriösa konsekvensanalyser. Det gäller miljö, klimat, tillgänglighet och kulturmiljö. Vi menar att det är allvarligt, eftersom förändringar i plan- och bygglagstiftningen har långtgående effekter för samhällets ekologiska, sociala och rättsliga strukturer.

Även när det gäller tillgänglighet saknas konsekvensanalyser. Liksom flera remissinstanser menar Vänsterpartiet att det kräver särskild kompetens att utforma byggnader på ett tillgängligt sätt och att det därför är troligt att en minskad förprövning också leder till minskad efterlevnad av kraven.

Det är inte det första bakåtsträvande förslaget som denna regering lägger fram när det gäller tillgänglighet. Alldeles nyligen handlade det om att försämra tillgängligheten i studentbostäder. Vänsterpartiet anser inte att försämringar för människor med funktionsnedsättning hör hemma i ett sådant modernt samhälle som Sverige.

Herr talman! Innan jag går in på mitt yrkande om vår reservation vill jag ta ett exempel som många inte tänker på. Det finns byar längs älvar och sjöar i småkommunerna som snart inte har befolkning att göra det som man kräver av en kommun. Vi saknar folk.

Ibland skulle man vilja ge medalj till varenda en som bygger någonting över huvud taget. Där är det många regler som sätter stopp, oavsett om det är strandskyddet eller någonting annat.

Arjeplog har 8 727 sjöar men bara 2 578 invånare. De har tillgång till 3,4 sjöar per invånare. Ändå är det svårt att bygga. Ibland skulle man nästan önska att vem som helst som bygger någonting över huvud taget skulle få en medalj. Vi saknar människor där uppe.

Herr talman! Jag kommer nu till vår reservation. I Vänsterpartiets följdmotion har vi yrkat på att riksdagen i första hand bör avslå propositionen Ett nytt regelverk för bygglov och rikta ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma med en bättre genomarbetad proposition.

I andra hand, om förslagen trots allt röstas igenom, anser vi att tiden för ikraftträdandet bör senareläggas till den 1 juli 2026. Det är för att kommunerna, berörda myndigheter och övriga aktörer ska ha en rimlig tid och chans att klara av de utmaningar som förslaget innebär. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr ålderspresident! Nu har jag kanske chansen att betala tillbaka lite talartid.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens lagförslag om ersättning till radio- och tv-företag vid privatkopiering. Lagförslagen innebär att radio- och tv-företag inkluderas i en ersättningsordning för privatkopiering samt att regeringens rätt att meddela föreskrifter tydliggörs. Så långt är vi överens.

Utskottet föreslår vidare att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden om olika immaterialrättsliga frågor. Utskottet hänvisar bland annat till pågående arbete, vilket vi hörde i ett replikskifte här.

För att se skillnaderna gällande vilka som lyckas komma framåt i att försvara sin immaterialrätt bör man dock ha hela bilden framför sig. För att stärka innovationskraften anser jag att patent hos småföretag, startup-företag och uppfinnare behöver säkerställas. Patenträttegångar är väldigt dyra, vilket gör att få vågar ta risken att inleda en rättslig process.

Bland andra Europeiska kommissionen och FN:s immaterialrättsorgan World Intellectual Property Organization – eller Wipo, som det förkortas – har studerat dessa frågor. Sammanfattningsvis har de kommit fram till att reglerna för rättegångar är en grundpelare i patentsystemet, att kostnadsfördelning har en fundamental betydelse, att tidsutdräkten till det rättsliga utslaget har stor betydelse och att data för jämförelse mellan olika system saknas.

I Sverige tar rättegångarna lång tid jämfört med liknande rättegångar i andra delar av världen. Jag tycker därför att regeringen bör utreda hur patenträttigheterna kan stärkas och hur obalansen mellan parterna kan minimeras vid rättegångar.

Herr ålderspresident! Jag yrkar bifall till reservation 9, som beskriver precis det här.

Herr ålderspresident! Tack, Josef Fransson, för svaret!

Fyra år är svaret på frågan om hur lång tid det tog från det att Skellefteå Kraft började söka tillstånd för att byta ut en turbin till dess att effekten fördubblades. Rengårds kraftstation heter stationen – du kan googla på det efter debatten. Och det finns många sådana exempel.

Det är ingen som vill bygga ut en ny älv. Det finns inte på kartan; det tror jag att alla är överens om. Men det finns stor potential i vattenkraften, som ledamoten själv var inne på, om man har ett helt älvsystem med många kraftstationer och samkör dem. Det finns mycket att göra, och jag hävdar inte att alla kommer att göra det på fyra år. Men ledamoten sa att det kommer att dröja decennier innan man får effekter, och det stämmer inte heller.

Det var därför jag reagerade och begärde replik. Man kan inte bara svartmåla. Jag har sagt det tidigare: Man kan säga vilka lögner som helst i talarstolen och komma undan med det. Därför ville jag ha sagt att det inte är sant att det skulle ta decennier. Det finns effekt att ta.

Jag ställde en fråga till regeringspartiet Moderaterna som jag nu vill ställa till Sverigedemokraterna, som ju i många andra sammanhang vurmar för marknadsmekanismer och marknadskrafter. Säg att man hade gått ut och sagt: Vem kan leverera dessa systemnyttor i prisområde 4, och till vilken prislapp? Det finns många olika system. Jag vet inte alls vad det skulle handla om, men kärnkraften är inte det allenarådande svaret på den frågan. Men säg att man skulle testa att fråga om någon ville räkna på detta och vilket pris det då skulle bli. Tror inte Sverigedemokraterna att någon aktör då skulle säga: ”Det här fixar vi, och det blir inte med kärnkraft”?

Låt mig vara tydlig: Jag säger inte detta för att jag inte tror att också kärnkraften har sina fördelar utan för att jag vill spara pengar.

Herr ålderspresident! Tack för anförandet, Josef Fransson!

Anförandet landar hela tiden i att alla kraftslag förutom kärnkraft är dåliga. Det är den tolkning man gör när man lyssnar på Josef Franssons anförande. Jag tänkte inte begära replik, för jag är så hungrig efter den långa debatten, men jag kunde inte låta bli att ställa en fråga.

Ledamoten sågar helt möjligheterna att höja effekten på vattenkraften och säger att det skulle ta decennier. Då frågar jag: Vet Josef Fransson hur lång tid det tog för Skellefteå Kraft att dubblera effekten på ett vattenkraftverk i Skellefteälven från det att beslutet fattades till dess att stationen började producera dubbel effekt? Låt höra!