Andrea Andersson Tay

Herr talman! Livet i våra hav, sjöar och älvar utsätts för hot från flera olika håll. Mänsklig exploatering i form av överfiske, övergödning och vattenkraft har pressat flera fiskbestånd till ruinens brant. Majoriteten av fiskbestånden nyttjas inte på ett hållbart sätt. Det krävs politiska åtgärder för att komma till rätta med problemen.

I dag tas ungefär 95 procent av Sveriges totala fångster i Östersjön upp av de 20 största båtarna. Deras fångster går till produktion av djurfoder. Samtidigt vittnar småskaliga fiskare om svårigheter att få ihop tillräckligt stora fångster, och en stor del av de småskaliga fiskarna längs Östersjökusten har slagits ut. Liknande trender med minskade fångster finns längs hela den svenska kusten. För varje år försämras statusen för många bestånd.

För en långsiktigt hållbar förvaltning av fiskbestånden måste vi göra rätt prioriteringar. Vill vi ha ett storskaligt fiske med ett fåtal båtar, eller vill vi ha ett livskraftigt lokalt fiske som främjar levande kustsamhällen? Vill vi att den fiskresurs vi gemensamt förfogar över ska gå till foder för odlad fisk och kyckling, eller vill vi att fisken ska gå till mänsklig konsumtion?

Herr talman! Vi har de senaste åren hört återkommande larm om situationen för strömmingen i Östersjön. Kustfiskare och forskare vittnar om att mängden strömming har minskat kraftigt. Bristen på strömming i Östersjön har negativa effekter på hela ekosystemet och påverkar en rad arter som är beroende av strömming. En av dem är laxen. De svenska laxbestånden i Östersjön har tidigare haft en positiv utveckling, men de senaste åren har de minskat kraftigt. Orsaken verkar främst vara att färre laxar överlever sin tid i Östersjön, bland annat på grund av brist på mat.

Det snabbaste sättet att hjälpa strömmingsbestånden att återhämta sig vore att stoppa det storskaliga industriella fisket. Gör vi inte det kan strömmingen vara på väg mot kollaps. Om detta sker riskerar hela ekosystemet att förändras radikalt.

Under kommande års förhandlingar om fiskekvoter är det centralt att Sverige verkar för ett stopp för det storskaliga industriella fisket efter strömming i Östersjön för att bestånden ska få en chans att återhämta sig. Det småskaliga kustnära fisket har inte samma påverkan på bestånden och bör därför inte omfattas av stoppet. Sverige måste agera föregångsland för att skydda Östersjöns ekosystem.

Herr talman! Sverige äger inte ensamt frågan om fisket, men det är viktigt att inte använda EU som ett svepskäl för att inte agera. Vi har utrymme att själva anta nationella fiskregler i territorialhavet, även i områden där andra stater har tillträde. Det är inte rimligt att några enskilda fartyg står för en så stor andel av fisket medan flertalet får dela på en betydligt mindre del av beståndet.

Livskraftiga fiskbestånd och ett levande småskaligt fiske vore också gynnsamt för den nationella livsmedelsberedskapen i händelse av kris. Mindre båtar som kan fiska både kustnära och på öppet hav gör att fisket enklare kan ställas om. Mindre båtar kräver också mindre energi, och stora fartyg kan inte heller landa fångsten i alla hamnar.

Vänsterpartiet anser att dagens system med individuella, överförbara kvoter inte är hållbart. Systemet baseras på individuella kvoter som ges till varje båt. Kvoterna kan sedan säljas eller bytas mellan båtarna. Det är ett system som gör att kvoterna samlas hos några få båtar. Syftet när det infördes var att få ned antalet båtar, vilket gör att det i dag bara är några få stora båtar som kan leva riktigt gott på sina fångster.

Storskaligt fiske i vissa områden och under vissa tider på året riskerar att slå ut lokalt lekande bestånd. Följdeffekterna blir sämre tillgång på fisk för småskaligt kustnära fiske och storskaliga ekosystemförändringar. Dessutom har fisket för mänsklig konsumtion minskat sedan införandet av kvotsystemet, liksom lönsamheten för det småskaliga fisket. Därför menar vi att detta är ett system som måste göras om med helt andra mål i fokus. Vi vill se regionala kvoter, där en större del av fångsten hamnar på människors tallrikar inom ramen för ett ekosystemanpassat fiske.

För att uppnå ett hållbart fiske krävs också effektiva fiskerikontroller. Det gynnar de fiskare som följer regelverket. Flera granskningar visar på mycket stora problem med fusk inom det svenska fisket. Det handlar bland annat om att en art rapporteras som en annan art och att fartygen rapporterar in mindre fångster än dem som faktiskt tas upp. De största problemen är kopplade till industrifisket. Inrapporterade fångster utgör underlag för havsforskningsrådet Ices när de utfärdar råd om fiskekvoter, vilket innebär att felrapportering får allvarliga följdeffekter när beståndens storlek överskattas och kommande års fiskekvoter sätts för högt.

Herr talman! En av de arter som har drabbats allra hårdast av människans framfart är ålen, som i dag står på kanten till utrotning. Sedan 50talet har antalet ålyngel vid Europas kuster minskat med mer än 99 procent. Internationella Havsforskningsrådet förordar ett totalt fiskestopp. EU:s beslut att freda ålen sex månader om året är i det här läget helt otillräckligt. Det är också obegripligt att regeringen har öppnat för att stoppa den utfasning av licenser för ålfiske som sker i dag.

De som vurmar för att behålla ålfisket brukar hänvisa till att det är en tradition, men en tradition brukar vara något man ser framför sig att man kan fortsätta med långt in i framtiden. Det enda rimliga vore därför att stoppa ålfisket nu för att undvika att ålen försvinner helt och hållet – utan ålar, inget ålfiske.

Herr talman! Över 90 procent av de kommersiella fiskbestånden i världen är fullt utnyttjade eller överutnyttjade. Delvis som en kolonial rest hämtar europeiska fiskeflottor upp fisk från bland annat afrikanska länders vatten. Dessvärre har många av dessa länder fiskbestånd som redan är överfiskade, och i till exempel Västafrika har en stor del av det kustnära fisket helt slagits ut. Vänsterpartiet anser därför att Sverige bilateralt och genom EU och FN aktivt ska driva frågan om att motverka överfiske i Västafrika.

Herr talman! Vi har historiskt varit alltför långsamma med att agera för att fisket ska bli hållbart. Det har gett oss utarmade hav och ett småskaligt fiske på utdöende. Detta är något som vi politiker behöver ta på största allvar. Därför måste vi agera nu för att stoppa industrifisket, reformera kvotsystemet, skydda hotade arter och etablera en förvaltning som syftar till långsiktig hållbarhet och inte kortsiktig ekonomisk vinst för ett fåtal stora aktörer. Vänsterpartiet vill se ett fiske som utgår från den svenska kusten där fisken fångas och landas lokalt och som bidrar till lokal beredningsnäring och turism. Ett sådant fiske skulle vara i samklang med naturen och havets ekosystem.

Jag yrkar bifall till reservation 4.

Fru talman! Jag kan medge att regeringen har gjort vissa insatser när det gäller havsmiljö och våtmarker, även om de inte är tillräckliga. Men den stora frågan är skogen. Där gör regeringen ingenting för att förbättra för biologisk mångfald utan snarare tvärtom.

Jag kan upprepa det jag sa tidigare. Även om regeringen har återställt en del av de medel till skydd av värdefull natur som man tidigare har dragit ned på är pengarna till skydd fortfarande helt otillräckliga för att täcka det behov som finns. Det vittnas från olika delar av landet om att markägare står i kö för att få skydda sina värdefulla skogar. Det sker inte på grund av brist på resurser.

Jag tycker absolut att vi måste fokusera på mer än bara skydd. Vi måste också ställa om brukandet, som jag också var inne på i mitt förra inlägg, så att man vid brukandet av skogen tar större hänsyn till biologisk mångfald.

Där tycker jag att regeringens politik lämnar en hel del övrigt att önska. Det blir intressant att se vad som kommer i regeringens skogsproposition senare under våren. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, eftersom jag antar att den kommer att baseras på den senaste skogsutredningen som går i en helt annan riktning.

Jag vill återkomma till hur jag inledde. Naturkrisen är ett hot mot människors liv och hälsa. I ett sådant läge är det djupt oansvarigt att inte göra mer för att motverka den. Vi har i dag en regering som lutar sig tillbaka och i stället vill göra så lite som möjligt.

Om vi vill finns alla möjligheter att agera. Det finns ett globalt ramverk på plats, och det finns EU-regler på plats. Vi kan enkelt använda det klimatpolitiska ramverket som en modell för ett naturpolitiskt ramverk.

Inte minst känner folket en stark kärlek till naturen. De enda som inte vill att vi ska agera och lösa problemen är de som tjänar pengar på att förstöra naturen.

Fru talman! När det gäller regeringens strategi och handlingsplan för biologisk mångfald säger Torbjörn Ebenhard, som är forskningsledare vid SLU Centrum för biologisk mångfald, att hans bedömning är att den inte alls är någon strategi eller handlingsplan.

Regeringen har inte presenterat några nya åtaganden, styrmedel eller åtgärder. Det sker samtidigt som den själv bedömer att miljömålen inte kan nås med nuvarande och beslutade styrmedel och åtgärder.

Det finns bra dokument att luta sig mot för att vända utvecklingen för den biologiska mångfalden. EU har en strategi för biologisk mångfald och nu också en naturrestaureringsförordning.

De länder som kommer att klara sig bäst enligt den brittiska larmrapporten är de som investerar i skydd och restaurering av ekosystem. Allting talar alltså för att göra kraftfulla insatser här och nu för att undvika katastrofala konsekvenser.

Den svenska regeringen har i stället gjort sitt bästa för att slippa vidta åtgärder och försöker att slingra sig undan kraven. Regeringen kämpade först emot att naturrestaureringslagen alls skulle införas och har sedan agerat för att effekterna i Sverige ska bli så små som möjligt.

Den har exempelvis valt att politiskt styra rapporteringen till EU så att den inte ska utgå från vad vetenskapen bedömer krävs för att skydda den biologiska mångfalden. Genom siffertrixande vill man få det att se ut som att Sverige redan skyddar tillräckligt mycket natur.

Fru talman! Elefanten i rummet när det gäller Sveriges arbete med biologisk mångfald är skogsbruket. Miljömålsberedningen uppskattade att det finns ungefär 1,5 miljoner hektar urskog och naturskog som inte är skyddade i Sverige. Virkesuttaget från dem står för mindre än 1 procent av den årliga avverkningen. Det här är de mest värdefulla skogarna i hela Europa, och de riskerar att bli till papper för att regeringen inte vill skydda dem.

Regeringens så kallade satsningar på skydd av skog är ju sett till hela mandatperioden i själva verket kraftiga nedskärningar. Det är miljarder som saknas för att uppfylla behoven.

Utöver att skydda de mest värdefulla skogarna måste också brukandet av resten av skogen ställas om för att bidra till att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald. Annars lyckas vi inte.

Fru talman! Jag frågade också om ministern vill verka för införandet av ett naturpolitiskt ramverk i likhet med det klimatpolitiska ramverket. Eftersom naturkrisen är ett lika stort hot som klimatkrisen är det uppenbart att ett sådant ramverk behövs. Det bör på samma sätt som det klimatpolitiska ramverket omfatta lagstiftning, målsättningar och ett naturpolitiskt råd.

Varje regering ska ta fram en naturpolitisk handlingsplan som visar vilka åtgärder som ska vidtas för att nå målen, och man ska årligen redovisa hur arbetet för att motverka naturkrisen går. På samma sätt som Klimatpolitiska rådet ska det naturpolitiska rådet utvärdera regeringens arbete.

Jag har inte hört något riktigt svar på varför vi inte borde ha ett naturpolitiskt ramverk. När vi är så långt ifrån att göra det som krävs, alltså att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald, är det ju tydligt att mycket mer behöver göras.

Varför ska då naturkrisen inte ges samma dignitet som andra samhällskriser? Det kan väl inte vara så att man inte vågar stå upp emot skogsindustrin och deras lobbyister?

Fru talman! Det var under tidigt 90-tal som både klimatkonventionen och konventionen om biologisk mångfald undertecknades. Sedan dess kan inget land hävda att man inte har förstått vad som måste göras för miljön. Det råder sedan länge enighet om att vi står inför både en klimatkris och en naturkris, alltså en kris orsakad av skenande förlust av biologisk mångfald.

År 2022 kom världens länder genom Kunming–Montreal-ramverket överens om att förlusten av biologisk mångfald ska stoppas och vändas till 2030 och att 30 procent av jordens yta ska skyddas till samma år. Vi ska också återställa 30 procent av de skadade ekosystemen. Avtalet är en viktig milstolpe i arbetet för biologisk mångfald. Romina Pourmokhtari var själv på plats och ställde sig bakom det.

Men vad har hon gjort sedan dess? I Sverige finns fortfarande inget mål om att skydda 30 procent av naturen. Resurserna till skydd av värdefull natur har skurits ned kraftigt sedan regeringen tillträdde. Ministern har först över ett år för sent lagt fram den handlingsplan för biologisk mångfald som krävs enligt det globala ramverket. När den nu finns på plats är den ändå helt otillräcklig för att lösa problemen. Åren går, och tyvärr är vi i dag längre ifrån målet att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald än vi var när regeringen tillträdde.

Fru talman! Anledningen till att man i internationella avtal fattar beslut om att skydda naturen är inte i första hand att man gillar gulliga djur eller skogspromenader. Nej, sådana beslut fattas för att vi som politiker har ett ansvar för människors liv och hälsa. Naturkrisen är ett hot mot vår välfärd, mot vår hälsa och till syvende och sist mot våra liv. Den brittiska underrättelsetjänsten slår nu larm om att flera viktiga ekosystem riskerar att kollapsa redan under 2030-talet, alltså om bara några få år. Eftersom vi är beroende av de här ekosystemen för vår tillgång till mat och vatten är det här ett akut säkerhetshot.

Ett av de ekosystem som särskilt lyfts fram i rapporten är de boreala skogarna, alltså nordliga skogar. Större delen av Sverige täcks just av sådan skog – eller täcktes av sådan skog, kanske jag ska säga, för i dag finns ytterst lite av de ursprungliga skogarna kvar. Den absoluta merparten av skogen i Sverige brukas intensivt med kalhyggesbruk, och bara en liten spillra återstår av skogar som har fått utvecklas naturligt. Många arters livsmiljöer har försvunnit, och de hotas nu av utrotning. Avverkning är en av de faktorer som har störst negativ effekt på hotade arter i Sverige.

Fru talman! Det här är inte bara sorgligt utan också ett hot mot vår säkerhet. I ett läge där människor riskerar att förlora sin tillgång på mat, vatten och medicin på grund av kollapsade ekosystem måste alla länder göra sitt yttersta för att vända utvecklingen. Eftersom Sverige är särskilt beroende av importerad mat löper vi betydande risk för matbrist om ekosystem runt om i världen börjar kollapsa. I en sådan situation kommer de länder som drabbas att agera för att säkra sina egna behov av mat och vatten. Vi riskerar då eskalerande säkerhetshot. Skräck är nog det ord som bäst beskriver känslan när man hör om de här scenarierna.

Jag frågade klimat- och miljöministern vilka åtgärder hon tänker vidta för att hantera de risker för ekosystemkollapser som beskrivs i den brittiska rapporten. Svaret jag har fått här tyder på en total brist på krisinsikt. Den så kallade strategi och handlingsplan som regeringen har lagt fram är helt otillräcklig för att nå både de svenska miljömålen och de globala målen för biologisk mångfald. Vi har inte tid med den passivitet som ministern ger uttryck för. Hon menar att vi har ett robust system på plats. Det har vi inte. Vi har bra mål, men bristen på åtgärder gör att vi missar dem å det grövsta.

Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande som innehåller yrkanden om ett flertal olika övergripande miljöfrågor.

Flera av förslagen i betänkandet rör tillståndsprocesser. Ingen är emot att vi ska ha snabba och effektiva tillståndsprocesser, men risken är att man trycker på för mycket och att vi i stället får ett rättsosäkert tillstånd där företagens önskemål väger tyngre än skyddet för hälsa och miljö. Vi ska komma ihåg att vi har miljöbalken för att kunna göra en avvägning mellan exploatering och miljöhänsyn. Då är det viktigt att det görs en noggrann prövning.

Många industrier har i dag miljötillstånd på obegränsad tid trots att verksamheten kan påverka både luft och vatten negativt. Med tidsbegränsade tillstånd för stora verksamheter med stor miljöpåverkan skulle man i stället kunna ställa krav på att modern miljöteknik används när det gamla tillståndet har gått ut och verksamheten ska omprövas. Normen bör vara att det är tidsbegränsade tillstånd som ska ges vid miljöprövning, på samma sätt som i många andra länder.

Miljöbalken behöver bli ett skarpare verktyg för att nå klimatmålen såväl som de andra nationella miljömålen. Enligt FN står vi inför en trippelkris i form av global upphettning, utarmning av biologisk mångfald och spridning av föroreningar. Dessa globala utmaningar måste hanteras parallellt. Det måste också avspeglas i miljöbalken.

Herr talman! Kommunerna har i dag i praktiken vetorätt mot vindkraft. En kommun som är negativ till vindkraft kan helt enkelt låta bli att ta upp sådana ärenden och därmed helt bromsa utbyggnaden. Formerna för kommunernas inflytande över vindkraften måste därför förändras, och kravet på tillstyrkande bör tas bort. Men kommunerna ska ändå vara med i processen på ett tidigt stadium. Det är också viktigt att upprätthålla höga krav på en rättssäker prövning med hänsyn till människors hälsa och miljön. När kommuner väl säger nej är det viktigt att det motiveras tydligt. Kommunernas åsikt ska väga tungt, men i ett läge där Sverige snabbt ska gå från fossil energi till förnybar energi måste kommunernas beslut vara mer förutsägbara och rättssäkra än de är i dag.

Herr talman! Dränerade torvmarker ger utsläpp av växthusgaser, och utvinning av torv frigör stora mängder koldioxid som har lagrats under mycket lång tid. Torv klassas därför som fossilt bränsle av FN:s klimatpanel IPCC.

Vänsterpartiet välkomnar att Miljömålsberedningen har föreslagit åtgärder för att begränsa torvbrytning, till exempel genom stopp för nya tillstånd för brytning av odlingstorv, men menar att det krävs ytterligare skärpningar för att minska koldioxidutsläppen och värna kolinlagringen. Vi vill inte ha några nya torvtäkter alls, och befintliga tillstånd för torvtäkter behöver fasas ut. Vi vill också se lagstiftning som begränsar exploatering av torvmarker, eftersom exploatering av sådana marker ger högre utsläpp av växthusgaser.

Herr talman! Ämnen i kemikaliegruppen PFAS kan i dag hittas nästan överallt i miljön och i våra kroppar. Ämnena har använts sedan 1950talet och förekommer i en mängd olika produkter som bland annat textilier, pappersförpackningar, kosmetika, mobiltelefoner och brandskum. PFAS kallas också för evighetskemikalier, eftersom de inte bryts ned i naturen. De kan sprida sig långa sträckor via luft och vatten och finns därför över hela jorden. Vi vet att en rad PFAS är reproduktionsstörande, och flera misstänks vara cancerframkallande.

Inom kemikalieindustrin har riskerna med PFAS länge varit kända, men producenterna valde att inte offentliggöra denna information och dra tillbaka ämnena. I stället fortsatte de att tillverka dem i allt större mängder. PFAS har sedan spridits i miljön och till oss människor genom vattnet vi dricker, maten vi äter och de saker vi omger oss med. Att detta har kunnat ske är en skandal och ett bevis på att dagens kemikalielagstiftning inte fungerar och måste skärpas.

Det är av yttersta vikt att vi så snabbt som möjligt förbjuder de här ämnena så att situationen inte förvärras ytterligare. Kemikalieinspektionen har tillsammans med myndigheter i fyra andra europeiska länder tagit fram ett förslag som kraftigt skulle begränsa användningen av alla PFAS inom EU. Vänsterpartiet välkomnar förslaget och vill att det genomförs snarast, utan att urvattnas.

Oavsett eventuella kommande förbud är PFAS en pågående skandal som vi kommer att få leva med resten av våra liv. Några som på det mest smärtsamma vis har blivit medvetna om detta är invånarna i Kallinge i Blekinge. Efter att under flera år ovetande ha druckit PFAS-förorenat vatten har de nu de högsta uppmätta halterna i världen av PFAS i sitt blod.

Källan till utsläppet var Försvarsmaktens brandövningsplats på flygflottiljen F 17, där brandskum med PFAS användes under lång tid. Kemikalierna spred sig sedan till dricksvattnet. Forskning pågår om vilken hälsopåverkan detta har haft och kommer att få, men hittills har man kunnat konstatera ökad förekomst av bland annat njurcancer och förhöjda kolesterolvärden.

En grupp invånare har bildat PFAS-föreningen, som i många år har drivit en rättsprocess där de har krävt skadestånd av det kommunala vattenbolaget Ronneby Miljö och Teknik. Trots att det är känt att Försvarsmakten orsakade föroreningen måste invånarna av juridiska skäl vända sig till vattenbolaget med sina skadeståndskrav.

Högsta domstolen har beslutat att de som druckit det förorenade vattnet i Kallinge har rätt till skadestånd. Det är ett mycket glädjande beslut, men i grund och botten är det helt oacceptabelt att människor tvingas ta till långa och kostsamma rättsprocesser för att begära kompensation.

Händelserna i Kallinge är en skandal som visar på det fundamentala misslyckandet gällande hur kemikalier regleras. Ämnen tillåts släppas ut obehindrat, och först decennier senare ser vi de negativa effekterna.

Precis som fossilindustrin länge kände till klimathotet utan att låta kunskapen komma allmänheten till del har kemiindustrin i 50 år vetat att PFAS är giftigt, utan att slå larm. De har satt sin egen kortsiktiga vinning framför människors liv och hälsa.

Jag högaktar de modiga Kallingebor som tog strid för att få upprättelse. Faktum kvarstår dock: Enskilda som förgiftas på grund av statens agerande ska inte behöva strida för sina rättigheter. Regeringen måste kliva in och erbjuda kompensation och upprättelse åt alla de som drabbas, oavsett om de bor i Kallinge eller någon annanstans och oavsett om de har haft möjlighet att driva en rättsprocess eller inte. Därför kräver jag och Vänsterpartiet att regeringen tar tag i frågan och presenterar förslag på tydligare lagstiftning om ansvar när människor utsätts för höga halter av hälsoskadliga kemikalier.

Jag yrkar bifall till reservation 20.

Herr talman! Det är ett väldigt glädjande besked. Vänsterpartiet har lagt fram liknande förslag som syftar till att lösa det här och ge stöd till de människor som drabbas. Om Moderaterna vill inleda blocköverskridande samtal för att lösa de här problemen är jag jättepositiv till det.

Människor i Kallinge har väntat väldigt länge på det här. Föroreningen har som sagt varit känd sedan 2013. Många människor har redan blivit sjuka. Jag tycker inte att det är rimligt att de ska behöva vänta längre på det här, utan det behövs en väldigt snabb lösning. Man oroar sig för sina barns framtid. Man är rädd för att få cancer. Ändå får man inga särskilda hälsokontroller, trots att man har känt till riskerna i över tio år.

Sedan är det också så att Kallinge inte är den enda plats som drabbats. Även i Uppsala har man uppdagat att höga halter av PFAS läckt ut. Det här är ett problem som växer, och det är tydligt att det krävs långsiktiga lösningar. Jag är glad att vi är överens om att problemet finns, men nu är vi inne i slutet av mandatperioden. Regeringen har haft en hel mandatperiod på sig att agera, så jag hoppas verkligen att den tar tag i det här problemet omgående.

Herr talman! I den här debatten för två år sedan ställde jag frågan till Moderaterna vad regeringen tänkte göra för att ge dem som har drabbats av PFAS-föroreningar i Kallinge upprättelse och kompensation. Jag fick inget tydligt svar då.

Sedan dess har det ändå hänt en del när det gäller PFAS. Statsministern meddelade i regeringsförklaringen i höstas att regeringen ska ta fram en nationell plan för att förhindra att PFAS sprids i våra vatten och i vår natur.

Det gläder mig att regeringen äntligen tar tag i frågan, även om vi inte har sett den nationella planen ännu. Men problemet är att PFAS redan har spridits under lång tid och att människor har blivit förgiftade. Allra värst har detta drabbat invånarna i Kallinge i Blekinge. År 2013 fick de veta att de i flera decennier druckit vatten förorenat med skyhöga halter av evighetskemikalierna PFAS. Källan till föroreningen är Försvarsmaktens användning av brandskum. Sedan föroreningarna blev kända har de drabbade inte erbjudits någonting annat än ett blodprov för att få veta hur höga halter de har i kroppen – inga särskilda hälsokontroller och ingen ekonomisk kompensation.

PFAS-föreningen i Kallinge har sagt att deras önskan är att alla som har höga halter av PFAS i blodet på grund av föroreningarna i Kallinge ska kompenseras och få den vård de behöver. De vill också se en förändrad lagstiftning för att människor som drabbas ska slippa ta till rättsprocesser för att få kompensation. Det är staten som har orsakat utsläppet, och då måste staten också ta ansvar.

Min fråga till Moderaterna här i dag är därför: Vad tänker regeringen göra för att hantera statens PFAS-skuld och ge de drabbade i Kallinge upprättelse och kompensation?

Herr talman! När jag lyssnar på anförandena från partierna i regeringsunderlaget undrar jag om man har tittat lite för mycket på årets julkalender, som visserligen är väldigt spännande. Den handlar ju om tidsresor, och det man gör från regeringens sida är att man tar åt sig äran för politik som har förts de senaste 30 åren och som egentligen har väldigt lite att göra med den här regeringens politik i dag.

Elin Nilsson säger att Sverige är en tydlig röst i EU för en starkare klimatpolitik. Jag skulle snarare säga att Sverige har gjort sig till en tydlig röst för att riva ned regleringar till stöd för klimatet och miljön.

Elin Nilsson pratar också om legitimitet. Jag skulle snarare säga att regeringen, när den backar på det här sättet, river ned befintlig klimatpolitik, ökar utsläppen och lägger bördan i knät på enskilda individer. Undersökningar visar att den svenska befolkningen i dag är djupt oroad över klimatkrisen och vill ha en mer kraftfull klimatpolitik som sänker utsläppen.

Ett långsiktigt klimatarbete fordrar kraftfulla investeringar i omställningen, välfungerande järnvägar, elektrifiering av vägtrafiken och snabb utbyggnad av havsbaserad vindkraft. Inget av detta lyckas Sverige med under den nuvarande regeringen.

För att klimatarbetet ska få bred acceptans krävs att människor känner en grundläggande trygghet och att samhället finns där när man behöver det. Det är raka motsatsen till den välfärdskris som regeringens politik skapar.

Herr talman! En dokumentär om klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari som SVT gjorde under hösten ger en intressant inblick i Liberalernas syn på klimatpolitiken. Ministern anser att Sverige är riktiga ”kingar”, överlägsna andra länder. Hon säger också att vi har gjort stora framsteg, detta samtidigt som utsläppen ökar.

Att utsläppen ökar på det här sättet på grund av aktiva politiska beslut är faktiskt något unikt. Det sker samtidigt som vi egentligen måste minska utsläppen snabbare än någonsin tidigare för att undvika klimatkrisens mest katastrofala effekter. Det finns inget utrymme att öka utsläppen nu för att minska dem mer senare.

Den bästa roll Sverige skulle kunna spela i det internationella klimatarbetet är knappast att luta sig tillbaka och låtsas att vi är bättre än andra utan att gå före och visa att en rättvis omställning med bibehållen välfärd är möjlig och nödvändig. Det finns dock ingenting i regeringens eller Liberalernas politik som möjliggör det trendbrott i riktning mot kraftigt minskade utsläpp som skulle behövas. I stället verkar de nöjda med att ligga kvar på en alldeles för hög utsläppsnivå och tycker att andra länder ska göra jobbet. Vem som helst förstår att detta inte är en fungerande taktik för att accelerera det globala klimatarbetet.

Det alla undrar är naturligtvis: Vad har Liberalerna egentligen för plan för att minska utsläppen med den hastighet som krävs?

Herr talman! I dag är det den 16 december. Det borde vara mitt i vintern, men det är sju plusgrader här i Stockholm. December har hittills varit ovanligt varm, och vi kan komma att få ett värmerekord för månaden. Enligt SMHI är det milda vädret ett tydligt tecken på klimatförändringar. Vissa talar om att en ny årstid – ovinter – ersätter vintern, och många människor känner snösorg, alltså en känsla av förlust över att vintern som vi minns den inte längre finns.

Det här är den verklighet som pågår utanför riksdagshuset, men den verkligheten syns inte i regeringens budget. Sedan de tillträde för tre år sedan har de drivit en politik som drastiskt har ökat Sveriges utsläpp. I stället för att fokusera på det viktigaste, nämligen att snabbt minska utsläppen här och nu, skjuter de klimatåtgärder framför sig.

Vi har från den här regeringens ministrar många gånger fått höra att det inte är så viktigt vad som händer med utsläppen till 2030, utan att deras fokus ligger på att minska utsläppen på längre sikt, till 2045. Tillåt mig att tvivla på sanningshalten i dessa påståenden. Det finns alltid något annat som är mer angeläget här och nu för högerpolitiker än att ta tag i gemensamma samhällsproblem, inte minst att se till att de rikaste blir ännu rikare. Så har det varit i alla tider, och det lär inte ändras till 2040.

Oavsett om högerpartierna hade varit ärliga i sitt uppsåt att minska utsläppen senare – bara inte just nu – är det dock en strategi som inte fungerar. Det vet vi som lyssnar på klimatforskningen. Utan stora utsläppsminskningar de närmaste åren kommer koldioxidbudgeten att vara förbrukad, och vi kan förvänta oss allt fler ovintrar med nya värmerekord.

Herr talman! Med en eskalerande klimatkris och skövlad natur där vattnet är förgiftat av evighetskemikalier framstår samtiden i dag som allt otryggare. I ett sådant läge måste vi politiker ställa oss frågan vad det är människor behöver som mest. Är det mer av samma sak som har skapat problemen, eller är det hopp om att politiken kan vara annorlunda och att det är möjligt med en bättre värld där vi tillsammans kan lösa problem och bygga ett välfärdssamhälle, där alla får det de behöver inom planetens gränser?

Partierna i regeringsunderlaget sitter hopplöst fast i förlegade tankemönster. Den politik de driver kommer bara att fortsätta odla pessimism och hopplöshet. De erbjuder ingen framtidstro.

Herr talman! Det är anmärkningsvärt hur regeringen presenterar nedskärningar på miljöområdet som satsningar. De gör ett nummer av att de satsar på åtgärder för värdefull natur och på miljöövervakning till havs trots att tillskottet i själva verket bara utgör en bråkdel av det de har skurit ned sedan de tillträdde. De pengar som avsätts för att skydda och vårda natur är långtifrån tillräckliga för att vända utarmningen av den biologiska mångfalden.

Regeringen säger också att de satsar på att minska spridningen av PFAS, samtidigt som de skär ned kraftigt på anslaget för sanering av förorenade områden. Om vi verkligen ska hindra ytterligare spridning av PFAS måste vi öka takten när det gäller sanering av områden som redan är förorenade.

Sammantaget är regeringens budget på utgiftsområde 20 fortfarande betydligt lägre än den var före deras tillträde, trots att forskarnas larm om klimatkris, naturkris och föroreningskris ljuder allt högre. Och för att göra situationen än värre ökar regeringen också de fossila subventionerna inom andra utgiftsområden. Resultatet av den här politiken ser vi tydligt i utsläppsstatistiken.

Herr talman! Med en annan politik kan Sverige nå klimatmålen. Med gemensamma ansträngningar och en aktiv stat kan vi förverkliga klimatomställningen, och genom investeringar på 700 miljarder kronor de kommande tio åren vill Vänsterpartiet att klimatomställningen accelereras. Med dessa investeringar skulle Sverige ta ett stort kliv mot att bli världens första fossilfria välfärdsland.

Vi vill förlänga Klimatklivet till 2035 och förstärka det till 7 miljarder per år. Vi vill också införa ett statligt stöd till kommuner för klimatanpassade och gröna städer. Vi vill främja det förebyggande arbetet för att motverka effekter av extremväder, till exempel översvämningar och värmeböljor.

Herr talman! Ett enigt forskarsamhälle varnar för att både klimat och biologisk mångfald är akut hotade och att dessa hot hänger samman. I Parisavtalet betonas vikten av att länderna skyddar och ökar kolförråd och kolsänkor. Friska ekosystem med stor artrikedom är mer motståndskraftiga mot klimatkrisen. Skydd och restaurering av naturliga ekosystem ger dessutom stora möjligheter att fånga in och lagra koldioxid.

Jämfört med regeringens budget vill Vänsterpartiet satsa 1,4 miljarder mer på åtgärder för värdefull natur. Pengarna skulle bland annat gå till restaurering av våtmarker och återvätning av torvmarker. Det är åtgärder som ger många vinster för miljön och klimatet.

Vänsterpartiet vill också satsa på skydd av värdefull natur. Vi lägger i vår budget 1,8 miljarder mer på det än regeringen. Utöver det har vi också en lika stor särskild satsning på att skydda de fjällnära skogarna. Om inte anslagen för skydd av skog kraftigt ökas riskerar oersättliga naturvärden att förloras genom avverkning. Många markägare riskerar att hamna i kläm när de inte kan få ersättning för att deras skogar skyddas, trots att de vill ha formellt skydd. Vi vet att skogsägares intresse för att skydda sina värdefulla skogar är mycket stort. I det fjällnära området finns också en stor potential för friluftsliv och turism, men ingen är särskilt intresserad av att resa för att besöka ett kalhygge.

För att slå vakt om skogens betydelse för den biologiska mångfalden och klimatet krävs en omställning av skogsbruket. Utvecklingen för den biologiska mångfalden i skogen är negativ. Hotade arter och livsmiljöer minskar. Skogar med höga naturvärden fortsätter att avverkas i stället för att skyddas. Det krävs styrmedel och regleringar för att uppnå ett hållbart skogsbruk, och de naturskogar som finns kvar i Sverige måste få ett långsiktigt skydd. För det krävs ökade statliga medel.

Vänsterpartiet vill också se ett nytt anslag för statlig medfinansiering av reningsteknik i kommuner där dricksvattnet har halter av PFAS som överskrider EU:s riktvärde. Dessa kemikalier finns spridda över hela jordklotet, och så gott som alla människor har PFAS i sitt blod. Forskningen visar att PFAS-ämnen ger negativa hälsoeffekter redan vid mycket låga halter. Det är halter som är vanligt förekommande i blodet på Sveriges befolkning. Samtidigt visar ett flertal kartläggningar att dricksvattnet på flera orter i Sverige innehåller så höga halter av PFAS att befolkningen riskerar att få i sig mer än vad som anses vara säkert.

Insatser krävs här och nu för att skydda vår hälsa. Att installera kolfilter eller att investera i annan reningsteknik är väldigt kostsamt, och därför måste staten stödja kommunerna för att säkerställa rent dricksvatten.

Sammantaget anvisar jag och mitt parti 10 miljarder mer än regeringen till utgiftsområde 20 för år 2026. Jag hänvisar till vårt särskilda yttrande.

(Applåder)

Herr talman! Jag träffade en kustnära fiskare tidigare i veckan. Han menade i varje fall att det i dag inte är möjligt för nya fiskare att etablera sig i det kustnära fisket på grund av att kvoten är begränsad. Jag tror ändå att det finns vissa problem när det gäller detta.

Jag har tidigare frågat landsbygdsministern om regeringen tänker göra någonting åt systemet med överlåtbara fiskerättigheter, ITQ-systemet, som har fått skarp kritik för att gynna det storskaliga fisket på bekostnad av det småskaliga. Då fick jag inte något tydligt svar. Därför undrar jag om regeringen nu har bestämt sig för att agera i frågan.

Herr talman! För några veckor sedan beslutade EU:s medlemsländer om nästa års fiskekvoter för Östersjön. I riksdagen har vi varit överens om att kvoterna borde sättas mycket lägre. Det är bra, även om vi från Vänsterpartiets sida ville att Sverige skulle driva på för ett stopp för industrifisket i Östersjön.

Tyvärr fortsätter andra länder att blunda för problemen, och kvoterna blev därför alldeles för höga. Nu är det viktigt att regeringen gör det man kan på hemmaplan för att skydda Östersjöns fiskbestånd.

Det är Havs- och vattenmyndigheten som ansvarar för fördelningen av den svenska kvoten. Med tanke på att regeringen säger att den vill främja det småskaliga fisket för humankonsumtion borde man rimligtvis prioritera det när kvoterna fördelas och begränsa tilldelningen till det storskaliga fisket.

Min fråga till landsbygdsministern är: Avser regeringen att verka för att regionalkvoten och kustkvoten prioriteras samtidigt som ITQ-kvoten begränsas?

Fru talman! Just nu pågår klimattoppmötet i Brasilien, och världen är fortfarande långt från målet att begränsa upphettningen till 1,5 grader. Vi släpper ut för mycket, men utsläppen är också extremt ojämlikt fördelade. Det gäller såklart mellan länder men även i allra högsta grad inom Sverige.

Oxfam har visat att de ultrarika i Sverige, alltså den rikaste promillen av befolkningen, släpper ut mer på ett år än en medelsvensk gör på 30 år. När vi andra har minskat våra utsläpp har de ultrarika i stället ökat sina utsläpp kraftigt de senaste decennierna. De glider runt i privatjet och lyxjakter medan vanligt folk sliter. Om de rikaste inte minskar sina utsläpp kommer vi inte att klara klimatmålen.

Min fråga till klimat- och miljöministern är vad hon tänker göra för att se till att de rikaste i samhället minskar sina utsläpp i linje med vad som krävs.

Fru talman! I sin regeringsförklaring meddelade statsministern häromdagen att regeringen ska ta fram en nationell plan för att förhindra att evighetskemikalierna PFAS sprids i våra vatten och i vår natur. Det är något som Vänsterpartiet redan tidigare har föreslagit, och jag välkomnar att regeringen också har insett att det behövs.

I veckan kom alarmerande uppgifter om att försäljningen av bekämpningsmedel med PFAS har ökat med över 60 procent de senaste fem åren. Många människor blir nog chockade när de får veta att ämnen som aldrig bryts ned och som kan påverka deras möjligheter att få barn medvetet sprutas ut direkt på vår mat.

Danmark har redan beslutat om förbud mot en rad bekämpningsmedel som innehåller PFAS. Min fråga till klimat- och miljöministern är: När kommer ett förbud i Sverige?

Fru talman! Med all respekt för vad Kjell-Arne Ottosson ägnar sig åt på sin fritid tycker jag kanske inte att det är det mest intressanta att diskutera i den här debatten. Som regering har man ändå mycket större möjlighet att göra stora avtryck när det gäller vad som händer i hela landet jämfört med vad en privatperson kan göra på sin egen mark. Jag tycker kanske ändå att det är detta som ska vara i fokus för debatten, och jag tycker att det har rått en anmärkningsvärd brist på förslag om vad vi kan göra för att skydda och värna den biologiska mångfalden.

Vänsterpartiet vill absolut inte räkna på ett eget sätt när det gäller biologisk mångfald. Vi vill tvärtom följa forskningens rekommendationer. Jag skäms inte för att säga att jag tycker att Sverige ska ligga i framkant när det gäller skydd av naturen. Vi är ett av världens rikaste länder, och det har vi råd med. Jag tror att det också är vad svenska folket förväntar sig av våra styrande politiker.

Fru talman! En gång om året har vi här i kammaren en debatt om biologisk mångfald. Jag tycker att det är sorgligt att den debatten handlar om så många andra saker än biologisk mångfald.

Den som älskar naturen borde, tänker i alla fall jag, engagera sig lite mer för att bevara och restaurera den. Det engagemanget ser jag inte över huvud taget från högerpartiernas sida. Jag kan också påminna om att Vänsterpartiet inte har några som helst förslag för att förändra äganderätten, så detta ständiga upprepande av påstådda hot mot äganderätten börjar mest likna vanföreställningar.

Jag går över till frågan om krisen för den biologiska mångfalden och det sjätte massutdöendet. Det är en global kris, vilket innebär att den drabbar alla länder och även kräver åtgärder av alla länder. Vi i Sverige kan på inget sätt vara oberörda inför det här.

Jag vill också påminna om att regeringen själv faktiskt har ställt sig bakom det globala avtal för biologisk mångfald som säger att man ska skydda 30 procent av naturen och även arbeta för att restaurera natur. När jag satt i Miljömålsberedningen var det dock tvärnej från högerpartierna – från partierna som sitter i regeringen i dag – mot att införa sådana mål i Sverige.

Jag tycker att det är väldigt märkligt att man kan ställa sig bakom det här på global nivå men sedan inte vilja implementera det på hemmaplan.

Fru talman! Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige och i resten av världen är kritiskt. Forskare har konstaterat att förlusten av arter och ekosystem är ett lika stort hot som klimatkrisen. Av jordens cirka 8 miljoner växt- och djurarter riskerar nästan 1 miljon att utrotas. Vi är inne i det sjätte massutdöendet. Tidigare massutdöenden har orsakats av meteoritnedslag och geologiska processer, men den här gången är det mänsklig verksamhet som är orsaken till utrotningen.

Även här i Sverige går utvecklingen åt fel håll. Andelen rödlistade arter ökar. De största hoten mot djur och växter i Sverige är skogsavverkning och igenväxning av det öppna landskapets hagar och ängar.

Skogen utgör livsmiljö för en stor del av den biologiska mångfalden i Sverige och är hem för många hotade arter. Dagens intensiva skogsbruk påverkar många arter negativt. I stället för levande skogar med träd av alla åldrar, död ved och en blandning av trädarter består våra skogar i dag till stor del av planteringar med likåldriga granar eller tallar som avverkas långt innan de når sin maximala livslängd. Våra skogar brukas för att ge så hög ekonomisk avkastning som möjligt, och vi har ett skogsbruk som ensidigt prioriterar produktion – på den biologiska mångfaldens bekostnad.

Fru talman! I december 2022 enades världens länder om ett globalt ramverk för att stoppa artutrotningen. Enligt ramverket ska 30 procent av jordens havs- och landområden skyddas till 2030. Det är glädjande att ambitiösa mål finns på plats, men de kommer inte att nås utan ansträngning.

Sverige klarade inte att leva upp till något av de mål som sattes upp till 2020 inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. Inte heller nås något av de nationella miljömålen med direkt koppling till den biologiska mångfalden. Det är ett klart underbetyg för ett rikt välfärdsland som Sverige. Det är tyvärr också ett kvitto på att miljöhänsyn fortsatt underställs kortsiktiga vinstintressen.

För att bryta trenden krävs nya styrmedel och ett förbättrat regelverk för att jord- och skogsbruk, fiske och andra verksamheter ska bedrivas hållbart inom naturens gränser. Det krävs också att vi skyddar områden med höga naturvärden från exploatering.

Hur svarar då regeringen på det här allvarliga läget? Tyvärr svarar den med brutala nedskärningar på naturvården. Resurser till skydd och skötsel av värdefull natur har kapats sedan regeringen tillträdde. Pengar till miljöövervakning och insatser för pollinatörer har dragits in. På EU-nivå lobbar svenska ministrar till och med gentemot andra länder för att stoppa viktig lagstiftning om restaurering av natur.

Under två års tid satt jag med i Miljömålsberedningen, som bland annat hade i uppdrag att lägga fram förslag på hur Sverige ska nå både internationella åtaganden om biologisk mångfald och de svenska miljömålen. Resultatet blev ett totalt misslyckande.

Miljömålsberedningen hade chansen att lägga fram historiskt viktiga förslag om att skydda de sista kvarvarande naturskogarna och om att skydda 30 procent av den svenska naturen, vilket hade varit helt i linje med de internationella avtal som Sverige är bundet av och som den här regeringen själv har ställt sig bakom. Men det blev tvärnej från högerpartierna.

Det här är nämligen en regering som kännetecknas av total likgiltighet inför hoten mot naturen. Lyssnar man på de senaste årens debatter om biologisk mångfald i den här kammaren inser man att högerpartiernas inlägg i anmärkningsvärt stor utsträckning handlar om hur de vill döda fler vilda djur snarare än om hur vi kan lösa krisen för den biologiska mångfalden.

Det är galenskap, för det här är en kris som i allra högsta grad drabbar oss själva. Ju mer mångfalden i naturen minskar, desto mer ökar jordbrukets och skogsbrukets sårbarhet för torka, översvämningar och stormar. Ju fler arter som dör ut, desto mer minskar möjligheten att i naturen hitta botemedel mot sjukdomar och tekniska lösningar på framtidens utmaningar.

För egen del tycker jag dock att djur och natur förstås har rätt att finnas bara för sin egen skull. Jag har förmånen att bo granne med ett naturreservat, och jag blir lika glad varje gång jag är där. Det är fint att tänka att det här är natur som ska bevaras för all framtid. Men kanske kan jag inte ens känna mig säker på det längre, för jag vet att det finns gott om politiker på högersidan som vill göra det enklare att upphäva naturreservat. Ja, vi som älskar naturen lever verkligen i en svår och sorglig tid.

Fru talman! Klimatet och tillståndet i ekosystemen hänger ihop. Stora mängder kol binds till exempel i haven, som också producerar en stor del av det syre som finns på jorden. För att de här ekosystemtjänsterna fortsatt ska fungera krävs att havens ekosystem bevaras och att den biologiska mångfalden värnas.

Forskning på kustekosystem har visat att det finns risk att de här miljöerna, som normalt binder mycket kol, i framtiden i stället kan bli utsläppskällor om miljötillståndet blir sämre. Klimatkrisen och havsförsurningen förstärker effekterna av andra havsmiljöproblem som övergödning och syrefria bottnar, vilket påverkar havens motståndskraft.

Trots ett omfattande och långvarigt åtgärdsarbete för en bättre havsmiljö finns det fortfarande mycket som visar att miljötillståndet i Västerhavet och Östersjön inte är bra. De största problemen är kopplade till övergödning, farliga ämnen, fysisk exploatering och fiske. Den svåra problematiken med syrebrist och döda bottnar i Östersjön består.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det kan ge resultat när man väl tar till skarpa miljöåtgärder. På flera platser vid kusterna ser man positiva effekter av att utsläpp av fosfor och kväve har åtgärdats genom bättre rening. Havsörnarna var på 1970-talet nästan utrotade, men i dag har de kommit tillbaka. Förbud mot miljögifter har varit en mycket viktig faktor för denna framgång, vilket visar att politiska beslut gör skillnad.

Fru talman! För att vända den negativa trenden för naturen och den biologiska mångfalden behövs givetvis åtgärder inom en lång rad områden utöver dem jag har tagit upp här i dag. Vi behöver ett jordbruk som i mycket större utsträckning främjar artrikedom, där våtmarker bevaras och där djuren får gå ute. Vi måste också begränsa användningen av miljögifter i jordbruket. Den fysiska planeringen måste ta större miljöhänsyn.

Avslutningsvis vill jag återknyta till det jag sa i inledningen. Vi befinner oss i det sjätte massutdöendet. Artutrotningen tillsammans med den globala upphettningen och de föroreningar mänskligheten släpper ut samverkar i en planetär trippelkris. Ingen kommer att lämnas oberörd av dess konsekvenser.

Eftersom det är vi människor som har försatt oss i den här allvarliga situationen är det bara vi som kan och måste lösa den. Därför behövs politiskt ledarskap. Vi ska fortsätta bruka jord, skog och hav, men vi måste göra det på ett hållbart sätt. Ytterst är det naturens bärkraft som måste sätta gränserna för vad vi kan göra.

Jag yrkar bifall till reservation 10.

(Applåder)

Fru talman! Regeringen föreslår i sin proposition ändringar i fiskelagen och miljöbalken. Ändringarna i fiskelagen innebär bland annat att bemyndigandet att meddela föreskrifter om krav på tillstånd och villkor för att odla fisk och andra vattenlevande djur tas bort. I miljöbalken föreslås en ändring som innebär att allt utförande av anläggningar för vattenbruk undantas från kravet på tillstånd för vattenverksamhet.

Vänsterpartiet ser positivt på ett hållbart vattenbruk som bedrivs kretsloppsbaserat, ökar möjligheterna till sportfiske och turistfiskeverksamhet och bidrar till livsmedelsförsörjningen. Men detta måste ske utan att det samtidigt äventyrar miljön och den biologiska mångfalden. Regelförenklingar är bara bra så länge de inte leder till att skyddet för miljön blir svagare.

Vattenbruk i öppna system, där fiskar föds upp i kassar i sjöar eller hav, bidrar till övergödning. Det är också vanligt att fiskar rymmer eller sprider smitta till omgivningen. Slutna system på land är betydligt säkrare, och det är sådana vi bör uppmuntra.

Tyvärr medför regeringens förslag om att ta bort kravet på odlingstillstånd enligt fiskelagstiftningen ökade risker.

Den prövning av vattenbruk som görs enligt fiskelagstiftningen i dag kommer inte att få någon motsvarighet i miljölagstiftningen. Länsstyrelsen kan enligt fiskelagen ställa krav på verksamhetsutövare, och tillstånd kan enklare återkallas om verksamheten missköts.

När odlingstillstånden tas bort samtidigt som fiskodlingar med mindre än 40 tons foderförbrukning bara blir anmälningspliktiga och inte kräver tillstånd medför det risk för spridning av smitta eller spridning av oönskade fiskarter eller fiskstammar från mindre odlingar. Även mindre anläggningar för vattenbruk kan orsaka stor skada på miljön. Denna kritik har framförts i remissvar från flera länsstyrelser.

Flera remissinstanser tar också upp riskerna med att länsstyrelsernas kompetens inom vattenbruk inte kommer att tillvaratas i lika stor utsträckning som tidigare om odlingstillstånden ersätts med en anmälan. I stället kommer ansvaret för att sätta upp villkor och utöva tillsyn att hamna på kommunerna, som kommer att ha svårt att upprätthålla rätt kompetens för uppdraget. Det gör att vi riskerar att hamna i ett läge där liknande verksamheter i olika kommuner bedöms helt olika. Därför vill jag och mitt parti att riksdagen avslår propositionen i den del som avser förändringar i fiskelagen.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Enligt FN:s internationella resurspanel är ineffektiv resursanvändning orsak till hälften av världens växthusgasutsläpp och 90 procent av förlusten av biologisk mångfald. Resursförbrukningen är ojämnt fördelad både globalt och nationellt. En mer jämlik fördelning av resurser är en förutsättning för att en kraftigt minskad total resursanvändning ska kunna kombineras med en bra materiell standard för alla. Omställningen till ett hållbart samhälle måste märkas mest bland dem som i dag har störst klimatpåverkan och som förbrukar mest resurser.

År 2022 presenterades för första gången en kartläggning av hur cirkulär Sveriges ekonomi är. Denna analys av hur Sverige konsumerar material visar att Sverige bara är cirkulärt till 3,4 procent. Det globala genomsnittet ligger i år ungefär på det dubbla. När det kommer till resursanvändning per capita visar det sig att Sverige hör till de värsta länderna i världen. Vårt materialfotavtryck behöver minska med 70–80 procent för att vi ska kunna hålla oss inom de planetära gränserna.

Det är politikens ansvar att införa regleringar och styrmedel för att uppnå ett mer resurseffektivt samhälle. Initiativ från marknaden och konsumenterna kan ta oss i rätt riktning, men det kommer att vara otillräckligt för att vi ska nå en hållbar cirkulär ekonomi. Tyvärr är det här ett politikområde där man från regeringens sida säger att man tycker att det är viktigt men samtidigt gör väldigt lite i praktiken.

I en cirkulär ekonomi är livslängden på material och produkter längre och utvinningen av naturresurser mindre. För det krävs miljöanpassad, giftfri produktion och att avfall används som en resurs. Det handlar om att i ökad utsträckning återanvända, reparera, återvinna, hyra och dela varor. För att det ska fungera krävs att konsumenter får relevant information och att det skapas strukturer som möjliggör för människor att dela och återbruka varor i vardagen. Det borde i alla lägen vara det enklaste och billigaste alternativet, men tyvärr ser det inte alls ut så i dag.

Vänsterpartiet har länge jobbat för åtgärder som förlänger livslängden på det vi producerar. Vi vill införa förbud mot planerat åldrande och förbjuda handeln att slänga nya varor och mat som går att äta. Vi vill också öka kraven på producenterna för att underlätta återvinning och återanvändning. Vi ser att det behövs styrmedel som gör att det blir dyrare att använda nyutvunna råvaror än återvunna.

Herr talman! För att material ska kunna cirkulera i samhället krävs också att de är giftfria. Tyvärr är vi långt ifrån det målet i dag. Det är både skrämmande och upprörande att vi har kemiska ämnen på marknaden i Sverige och i Europa som kan ge allvarliga hälsoskador och orsaka förödande effekter i miljön.

Enligt FN står mänskligheten på global nivå inför tre stora kriser: global upphettning, förlust av biologisk mångfald och föroreningar. Vår användning av kemikalier bidrar till alla dessa tre kriser. Kemikaliebranschen ligger trea på listan över de sektorer inom industrin som släpper ut mest växthusgaser globalt. En stor del av de kemikalier som produceras är skadliga för människors hälsa och för andra arter och bidrar därmed till förlust av biologisk mångfald. Ett exempel är att antalet insekter har minskat dramatiskt de senaste decennierna till följd av användning av bekämpningsmedel.

En stor majoritet av EU:s medborgare oroar sig för hur deras hälsa påverkas av kemikalier i vardagsprodukter. Det är inte utan anledning. Användningen av hormonstörande ämnen och PFAS har beräknats kosta EU-länderna mångmiljardbelopp varje år i sjukvårdskostnader och minskad produktivitet. Ett forskningsprojekt som har samlat in prover från tusentals människor runt om i Europa visar på utbredd förekomst av hälsoskadliga kemikalier i våra kroppar, i många fall på nivåer som man vet innebär risker för hälsan.

Vid bedömning av kemikalier borde försiktighetsprincipen gälla. Den innebär att förebyggande åtgärder ska vidtas när det finns farhågor om hot mot hälsa eller miljö, även om det råder osäkerhet. Inga nya kemikalier borde börja användas innan deras effekter har utretts.

EU-kommissionen antog 2020 en kemikaliestrategi som syftar till att förbättra skyddet för hälsa och miljö och främja innovation av säkra och hållbara kemikalier. Det är viktigt att den höga ambitionsnivån i kemikaliestrategin omsätts i lagstiftning. Framför allt EU:s kemikalielagstiftning Reach är i stort behov av förbättringar. En uppdatering av Reach är aviserad sedan länge men har skjutits upp efter påtryckningar från kemikalieindustrin. Det är av yttersta vikt att revideringen av Reach genomförs så snabbt som möjligt och med en hög ambitionsnivå.

En rad kemikalier som används i dag måste begränsas eller förbjudas. Det handlar till exempel om bisfenoler, ftalater och bromerade flamskyddsmedel. Inte minst handlar det om PFAS. PFAS hittas i dag nästan överallt i miljön. Ämnena finns i en mängd olika produkter och har spridits över hela jorden. I dag vet vi att de är hälsoskadliga.

Inom kemikalieindustrin har riskerna länge varit kända, men de valde att inte offentliggöra den informationen. I stället har de fortsatt att tillverka kemikalier i allt större mängder, som därmed har kunnat spridas i miljön och till människor genom vattnet vi dricker, maten vi äter och de saker vi omger oss med. Att det har kunnat ske är ett bevis på att dagens kemikalielagstiftning inte fungerar och måste skärpas.

De som har drabbats allra hårdast av PFAS-föroreningar är de boende i Kallinge i Blekinge. På grund av Försvarsmaktens användning av brandskum med PFAS förorenades deras vattentäkt, och de har nu världens högsta halter i blodet. Trots att de har förgiftats på grund av statlig verksamhet har de inte fått någon hjälp eller kompensation från staten. Det här är en av de största kemikalieskandalerna i Sveriges historia, där 5 000 personer har blivit förgiftade och kämpat i över tio år för upprättelse, men där staten inte har gjort någonting för att hjälpa dem. Så borde det inte kunna gå till i Sverige. De drabbade måste få tillgång till förebyggande hälsokontroller.

Herr talman! Det är av yttersta vikt att vi så snabbt som möjligt förbjuder PFAS. Kemikalieinspektionen har tillsammans med myndigheter i fyra andra europeiska länder tagit fram ett förslag som kraftigt skulle begränsa användningen av ämnena inom EU. Men nu kommer oroande signaler från den moderata svenska EU-kommissionären om att hon bara vill förbjuda ämnena i konsumentprodukter och inte inom alla användningsområden. Liknande tongångar hörs från andra företrädare för regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Det gör mig väldigt bekymrad. Från Vänsterpartiets sida välkomnar vi däremot Kemikalieinspektionens förslag och vill att det genomförs snarast utan att urvattnas. Därför yrkar jag bifall till reservation 52.

Det är ett politiskt ansvar att förbjuda PFAS men också att bromsa spridningen av ämnena genom bättre tillsyn och sanering av förorenade områden. Regeringen och Sverigedemokraterna tar oss i helt fel riktning när de i sin budget skär ned på de myndigheter som ska arbeta med just detta.

Herr talman! Erfarenheten från de senaste decennierna lär oss att det inte räcker att förbjuda enstaka ämnen i enstaka produkter. Det räcker inte heller att se till att konsumenter får bättre information. Kemikalielagstiftningen måste stärkas i grunden. Industrin måste kunna bevisa att ämnen behövs och att de inte är skadliga innan de får användas. Låt oss slippa fler skandaler med giftiga ämnen som skadar människor och miljö!

(Applåder)

Herr talman! Det stämmer att ett arbete pågår i dessa frågor. Det råder dock även stor enighet bland experter om att detta arbete inte är tillräckligt och att ambitionsnivån nu ser ut att bli för låg. Den moderata EU-kommissionären Jessika Roswall har ju uttalat att hennes ambition är att förbjuda PFAS i konsumentprodukter och inte inom industrin, och det blir ett stort problem eftersom den stora användningen av PFAS finns inom industrin. Människors hälsa skyddas alltså inte på det sättet.

Anledningen till att ambitionsnivån har sänkts är just att industrins lobbyister bromsar förslagen. Det finns ingen vetenskaplig anledning att backa här.

Jag saknar också svar från Moderaterna om vad man mer kan göra på svensk nivå för att hantera de problem vi redan har i Sverige. Vad görs för de människor som redan har blivit drabbade av föroreningar av exempelvis PFAS? Kallinge är ju det värsta exemplet, där 5 000 personer har blivit kraftigt förgiftade och i över tio år har fått driva en rättsprocess om detta alldeles på egen hand. De har inte fått något som helst stöd från staten. Vad gör regeringen för de människorna?