Acko Ankarberg Johansson

Fru talman! Jag tackar än en gång ledamoten för hans engagemang. Precis som jag började mitt inlägg tror jag att ledamotens engagemang bidrar till att ta bort stigmat. Ju oftare vi pratar om frågorna, ju oftare vi lyfter fram dem och talar om att det finns hjälp att få och att man har rätt att få hjälp, desto mer bidrar vi till att minska stigmat och de tabun som finns omkring detta.

Som jag sa i mitt svar till ledamoten handlar detta om både fysisk, psykisk och sexuell hälsa. Det handlar om hela människan. Vi måste ha ett holistiskt synsätt.

Jag fick frågan om regeringen tänker fortsätta med detta. Ja, vi ligger på samma nivå som tidigare regeringar i fråga om att ge stöd, så där är det ingen diskussion. Som jag har sagt tänker jag inte bara landa i att vi har bra kunskapsunderlag. Nu måste de faktiskt bli verklighet. Riksrevisionen har följt upp det som gjorts. Oppositionen och majoriteten har lagt samma pengar under en massa år till detta. Men när pengarna inte ger effekt och kvinnor runt om i landet berättar att de inte har märkt av detta, och när barnmorskor också berättar att de inte har märkt av pengarna, måste vi fundera på hur de används. Hur kan vi göra på ett annat sätt? Det kommer att vara en viktig fråga för mig.

Inte minst har jag, som jag nämnde i en tidigare interpellationsdebatt, tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner inlett ett arbete som jag hoppas kunna gå i mål med denna vecka. Jag hoppas att vi går från att hitta på en massa nya kunskapsunderlag till att implementera dem och följa upp att det blir bra - att det blir mindre administration och mer verklighet. Detta kommer att vara ett prioriterat arbete för mig framöver, och jag är glad över att ledamoten verkar tycka detsamma. Varmt tack för engagemanget! Vi fortsätter arbetet gemensamt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tycker att det har framgått av tidigare skriftliga svar, av allt arbete vi gör och av det jag har redovisat här. Regeringen tar verkligen frågan på allvar. Vi har gett uppdrag, men jag kan inte svara på hur det blir innan jag får tillbaka detta. Det är en omöjlighet. Jag måste invänta vad myndigheterna kommer tillbaka med och de kunskapsunderlag som vi har bestämt.

Men som jag har nämnt tidigare: Det intressanta är inte bara att beställa de här och få nya riktlinjer, som vi gjort under många år i Sverige. I dag har vi för många lager av kunskapsstyrning. Det intressanta är att detta också genomförs och att det är rätt underlag i fråga om vad som genomförs.

Jag håller helt och hållet med om ledamotens bedömning av effekterna när man inte får den vård man behöver. Oavsett skälet till besvären ska man alltid mötas av en vård med det bästa bemötandet. I vården ska man också kunna ställa diagnos, ge behandling och, om det behövs, rehabilitering och eftervård på bästa sätt. Det är så vår lag är utformad i Sverige. Varje region arbetar under den lagen, inte någon egen. Varje region arbetar under hälso- och sjukvårdslagen. Det är därför som man har direktvalda politiker och beskattningsrätt för att möjliggöra detta.

Men regeringen har möjlighet att också stödja i vissa frågor. Det gör vi inom cancervården, när det gäller att öka vårdkapaciteten och när det gäller kvinnors hälsa, därför att vi bedömer att det är ett område som kräver särskild prioritering och särskilt fokus, även om jag förstås är medveten om att varenda regionpolitiker vill göra allt för sina invånare. Men jag tror att regeringar behövs för att också trycka på i vissa frågor där man behöver förändra och förbättra för att det på riktigt ska bli bra för människor. Och kvinnors hälsa är en sådan fråga.

När det däremot gäller vilken behandling som man får - ledamoten var inne på hormonbehandlingar - kommer jag som minister inte att bedöma vilken behandling som en person ska få. Det är förstås en fråga för professionen. Men ledamoten sätter fingret på en viktig fråga: att man möts av en kunnig person som vet vad det innebär, vet vad som finns att erbjuda och kan ge den helhetsbedömning som man behöver i den situation som man befinner mig i.

Där är primärvården så viktig - att den är den är väl utbyggd, att man har ett rimligt antal patienter så att man kan bygga kontinuitet och lära känna sin patient och så att man förstår hur hela livet ser ut för denna person. De exempel som ledamoten ger där man misstar diagnosen, får vi väl säga även om vi är lekmän båda två, kan bero på att man inte har möjlighet att bygga kontinuitet och en relation. Om det är ett hastigt besök kan man hamna fel.

Därför är regeringens arbete med att bygga ut primärvården också mycket angeläget. Där har vi i år 3,3 miljarder kronor, och det blir ytterligare ½ miljard kronor nästa år som läggs på att förbättra primärvården och den goda och nära vården. Jag bedömer att den är mycket viktig för att vi ska kunna få en god kvinnohälsa, en god vård för kvinnor, när det gäller olika besvär och sjukdomar som man drabbas av kopplat till att man är just kvinna.

Varmt tack till ledamoten för interpellationen men också för att vi, som jag uppfattar det, gemensamt vill arbeta för att bryta stigmat men också se till att det på riktigt blir bra för kvinnor i hela landet.

Fru talman! Tack, ledamoten, för interpellationen och för det som ledamoten sa! Jag tror att ledamoten själv bidrar till att ta bort tabut. Andra ledamöter från riksdagen har tidigare gjort det - jag har haft flera interpellationsdebatter i denna fråga. Jag tror att det bidrar till att minska det tabu eller det stigma som finns kring frågorna. Varmt tack för att ledamoten och andra kollegor gör detta!

Om vi vågar berätta vad klimakteriet är och vilka konsekvenser det får är det, tror jag, större chans att kvinnor vågar söka vård. Precis som jag nämnde i den förra interpellationsdebatten berättar många att de tror att detta är något man får ta för att man är kvinna. Detta är kanske inte kopplat till förlossning, men även i detta fall tror många att det är så: att det hör ihop med att vara kvinna att lida av klimakteriet och må dåligt. Men det är inte alls så. Det finns vård och behandling att få. Det finns ofta ganska mycket inom fysioterapin, där man också kan få hjälp. Vården har möjlighet att erbjuda adekvat hjälp.

Men då måste vården, precis som ledamoten lyfter, vara inlyssnande. Vi vet att det är bättre ju mer vi kan bygga upp en primärvård med kontinuitet. Det handlar om den fasta läkarkontakten och att det är samma person så att man kan bygga en relation och lära känna varandra. Då kommer det förmodligen att vara lättare att berätta om detta. Det kommer också att vara lättare att ge den bästa vården när man vet personens hela situation.

Är det hela tiden nya personer som man möter är det risk att det blir precis så som ledamoten lyfter. Man får fel diagnos. Man hamnar fel i bedömningen. En utbyggd primärvård tror jag alltså är en viktig del av detta.

Också kvinnohälsovården måste byggas ut, så att man har de specialistkunskaper som krävs för att bistå i arbetet. Det är därför såväl denna som tidigare regeringar har satsat starkt på kvinnohälsa. Det är därför som detta finns med i Tidöavtalet, och det är därför vi har gett dessa uppdrag och särskilda pengar för det.

Vi tror att vi behöver prata om detta, ge uppdrag och förbättra kunskapsunderlaget. Vi får ett svar från myndigheter längre fram i år. Men det handlar också om att se till att vi just samtalar om att detta är något som händer och att det finns vård att få. Du behöver inte gå med besvär. Du behöver inte lida. Det finns hjälp att få från det offentliga, från hälso- och sjukvården.

Jag är väldigt glad över att ledamoten är engagerad och lyfter frågan. Jag hoppas att vi, när vi så småningom får de kunskapsunderlag som regeringen har beställt, kan hitta former för att säkerställa att detta implementeras i hela landet, så att det inte beror på var man bor vilken vård man får.

Tidigare i dag samtalade jag kort med sjukvårdsdirektören i Norrbotten. Bor man i Norrbotten är det verkligen inte möjligt att få all den vård man borde få på grund av att det är kompetensbrist. Man har inte den kompetensförsörjning man önskar inom vare sig sjukvård, tandvård eller andra delar. Man saknar personal.

I Norrbotten har vi det som vi kallar den gröna revolutionen. Det finns fantastiskt många jobb inom vissa sektorer. Men vi får inte med de andra som behöver jobba inom skola, vård, omsorg och allt annat som krävs för att hela samhället ska fungera. Vi har alltså besvärande problem med en ojämlik vård i landet.

Återigen: När vi får de riktlinjer och kunskapsunderlag vi behöver för kvinnors hälsa, där klimakteriet är en viktig del, är mitt uppdrag att se till att detta kan implementeras, genomföras, så att vi faktiskt vet att hela landet omfattas av detta. Var man än söker vård som kvinna ska man då få vård.

När vi väl har underlagen kommer jag att återkomma till riksdagen om hur vi bäst ser till att detta genomförs. Men nu är vi i skedet där vi har beställt kunskapsunderlag - jag är glad att vi har gjort det. Vi återkommer till hur vi genomför detta.

Fru talman! Lars Mejern Larsson har frågat mig hur jag kan arbeta för en förbättrad klimakterievård i Sverige.

Jag har i svar på tidigare frågor från Lars Mejern Larsson (svar på skriftlig fråga 2023/24:319 och svar på skriftlig fråga 2023/24:539) framhållit är det angeläget att hälso- och sjukvård för tillstånd och sjukdomar som främst drabbar flickor och kvinnor förbättras för att säkerställa en jämlik vård.

Vård för klimakteriebesvär är en viktig fråga som också omfattas av Tidöavtalet, och regeringen genomför satsningar på detta område genom uppdrag, vilket jag har nämnt i mina tidigare svar. Jag nämnde att regeringen bland annat har gett Socialstyrelsen ett uppdrag att genomföra insatser för en jämlik hälso- och sjukvård med fokus på sjukdomar som främst drabbar kvinnor och flickor. Jag lyfte också fram att Statens beredning för medicinsk och social utvärdering har fått ett uppdrag att ta fram kunskapsunderlag inom området kvinnohälsa. Vidare pekade jag på att Folkhälsomyndigheten har fått ett uppdrag att ta fram fördjupade kunskapsunderlag inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Arbetet ska bland annat fokusera på klimakteriets påverkan på kvinnors fysiska, psykiska och sexuella hälsa och utgå från en vetenskaplig grund. Uppdragen pågår, och vi inväntar redovisningar av dem.

Jag har i mina tidigare svar även nämnt att regeringen för 2024 avsätter 1,6 miljarder kronor för området förlossningsvård och kvinnors hälsa. Inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa har staten ingått överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner som bland annat innebär att regionerna ska genomföra insatser för att utveckla och anpassa vården för flickors och kvinnors behov.

Med det vill jag tacka Lars Mejern Larsson för frågan och ser fram emot debatten.

Fru talman! Det är inga vattentäta skott i Regeringskansliet. Alla ärenden cirkuleras i beredning mellan alla departement, så det är inga problem. Men om frågan inte finns med i interpellationen från början är det svårt, för interpellationssvaret kan inte anknyta till något som inte står där. Det är nödvändigt att ledamoten själv förtydligar vilken fråga som ställs.

Som minister har man ett uppdrag och ett förordnande. Mitt ansvar är hälso- och sjukvården, läkemedel och apotek. Jag återkommer gärna i de delarna. Framför allt är jag glad över att det finns ett sådant engagemang i riksdagen för kvinnors hälsa och för förlossningsfrågor. Detta är det nödvändigt att vi fortsätter med oavsett hur regeringsbildningen ser ut. Vi har så länge velat göra detta bättre, men ändå är det så många kvinnor som behöver en bättre vård. Vi behöver hjälpas åt på alla sätt. Varmt tack för engagemanget! Låt oss fortsätta arbetet!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack, ledamöterna, för diskussionen! Jag är förhindrad att uttala mig om socialförsäkringen eftersom det inte är mitt område. Hade ledamoten skrivit en rad om det i interpellationen hade vi kunnat förbereda ett svar, och så hade Regeringskansliet ändå avgjort vilken minister som skulle vara. Tyvärr fungerar det inte att ha underförstådda frågor, utan man måste som interpellant skriva vad man vill ställa frågor om, så får Regeringskansliet avgöra vilken minister som ska svara. Jag kan tyvärr alltså inte ge ett enda svar i de delar som berör socialförsäkringen.

Jag ansvarar inte heller för mitt partis socialförsäkringspolitik, så jag kan inte svara i den delen heller. Jag tror att ledamoten redan vet att jag inte har arbetat med de frågorna.

Men låt mig komma tillbaka till det som är huvudfrågan i interpellationen och som också Anna Vikström tar upp, nämligen hur vi går från riktlinjer till att det blir genomfört. Riksrevisionen har följt upp varenda satsning som regeringen har gjort på detta område, men det har inte gett effekt. Hur många miljarder vi än har gett, oavsett politisk färg på regeringen, har det inte gett effekt.

Vi behöver fundera på hur det funkar när man kommer med nationella riktlinjer och ger pengar - hur blir det i praktiken? Därför har jag initierat ett arbete tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner. Jag hoppas att vi kan gå i mål den här veckan och presentera hur det ser ut. Men vi behöver komma vidare i implementering och skilja mellan sådan kunskapsstyrning som inte är vägledande utan bara råd och sådan kunskapsstyrning som är vägledande och som vi måste följa. Det måste klart framgå.

Detta är ett arbete som man från Sveriges Kommuner och Regioners och från regeringens sida åtminstone hittills har uppfattat att man behöver hjälpas åt med. Staten behöver se till att den kunskapsstyrning vi har är rak och tydlig, men det ska inte vara massvis, utan den ska gå att använda i praktiken. Från regionernas sida måste man se till att inte fylla på med ännu mer kunskapsstyrning, så att folk inte vet vilken som gäller. Här måste vi gå i takt på ett bättre sätt och se till att vi har en kunskapsstyrning som är möjlig att implementera och att man vet vilka riktlinjer som ska följas, och de måste kunna följas upp. Så är det inte i dag.

Jag hoppas den här veckan kunna återkomma med ett besked om att vi kan ta oss vidare i den här frågan. Jag tror nämligen inte att vi har brist på riktlinjer, utan vi har brist på genomförande och implementering. Det handlar om att se till att kvinnor faktiskt får den vård de behöver.

Den kanske viktigaste delen i mitt arbete framöver är alltså att se till att vi går från att ha en klok nationell riktlinje till att se till att det blir genomfört och följa upp hur det fungerar i praktiken.

Jag tror också att många barnmorskor skulle vilja kunna följa en födande kvinna under längre tid och ha kontinuitet i detta. Det ger ju också en tillfredsställelse i arbetet att man kan följa upp det och se att det ger effekt. Vi vet från större delen av vården att kontinuitet är bra för patienten, för kvaliteten och för patientsäkerheten, och det är också bra för ekonomin. Ju bättre kontinuitet, desto mindre blir behovet av vård i det långa loppet.

Just förlossningsskador är ett tydligt exempel på detta. Ger man inte vård i tid tvingas kvinnorna att återkomma, ibland livslångt, för de skador som blir konsekvensen. Det är alltså rakt av oekonomiskt att inte ge vård i rätt tid. Det handlar om att minska lidande, att möjliggöra ett normalt samliv och om att patienten ska kunna leva ett normalt gott liv, men det är också viktigt för ekonomin.

Det finns alltså alla skäl i världen att se till att de riktlinjer vi har efterföljs och implementeras, så att vi kan följa upp om de är bra eller inte. När vi kommer med nationella riktlinjer som inte genomförs vet vi ju inte vilken effekt de har.

Mitt arbete kommer alltså att koncentreras på att se till att detta blir genomfört och prövat, och så drar vi slutsatser gemensamt efter det. Förlossningsvården och kvinnors hälsa är ett prioriterat område. Jag är glad över att det har varit så i många år tidigare, och den här regeringen fortsätter satsningen. Men det räcker inte med bara pengar eller riktlinjer - det måste också genomföras. Det kommer att vara min prioritering.

Fru talman! Tack, interpellanten och Anna Vikström, för den här diskussionen!

Låt mig börja med att konstatera att det då och då sker svängningar i födelsetalen. Detta sker alltid, men vi bör ha det under uppsikt. Om födelsetalen går ned för mycket kommer vi nämligen att ha problem i vårt land.

Just nu är det viktigt att titta på hela spektrumet. Vad är det som gör att man vill försöka få barn tillsammans och uppfostra dem? Socialförsäkringen är förstås en jätteviktig del i det arbetet. Men i interpellantens fråga nämns inte socialförsäkringen med ett ord; då hade säkert ansvarig minister varit här. Jag är dessvärre förhindrad att svara på frågor om socialförsäkringen. Jag hoppas att interpellanten återkommer, för frågan är synnerligen intressant - även kopplat till födelsetalen, tror jag, när vi tittar på helheten.

Vi vet att även parametrar som hur socialförsäkringen är utformad liksom förskolan och det stöd man kan få är viktiga när det gäller familjers möjlighet att skaffa barn och bör finnas med i det arbete som gäller detta. Jag hoppas alltså att interpellantens frågor om de delar som gäller socialförsäkringen återkommer. Jag förutsätter att fru talmannen instämmer i att socialförsäkringen tyvärr inte ingår i mitt ansvar.

Jag går gärna vidare med diskussionen om ojämlik vård, för det är vårt stora problem. Vi kan generellt se, vilket jag också nämnde, att de flesta kvinnor upplever att de får väldigt god vård. Det ska vi komma ihåg, samtidigt som vi nu berättar om de problem och brister som finns.

Men det är ojämlikt. Även om vi har god kunskap om vikten av att förebygga exempelvis bristningar, även av grad 1 och 2, görs detta inte tillräckligt ofta. Många kvinnor lever med en känsla av att man får ta detta eftersom man fött barn. Men så är det inte. Vi behöver tidigt uppmärksamma riskerna för bristningar av alla grader och också se till att vi arbetar med detta. Det är därför det i det senaste som kom från Socialstyrelsen framgår att ett sätt är att två barnmorskor är med och bedömer situationen - för att säkerställa högsta kvalitet och att man faktiskt gör en riktig bedömning.

Jag tror att alla instämmer i att det vore helt rätt att öka barnmorskebemanningen och få säkrare förlossningar och säkrare bedömningar. Men då kommer vi till den fråga som Anna Vikström lyfter: kompetensbristen. Vi har inte tillräckligt med barnmorskor, av flera skäl.

Ett skäl är att många av dem som arbetar i dag bedömer att arbetsmiljön är så dålig att de väljer att arbeta deltid för att de inte orkar arbeta heltid. Om alla barnmorskor som i dag jobbar deltid gick upp på heltid skulle vi över en natt ha 800 fler heltidstjänster. En stor kader av barnmorskor bedömer alltså att de har för dålig arbetsmiljö för att kunna arbeta heltid.

Ett annat skäl är det faktum att man lämnar vården. Den som går in på Platsbanken ser att det finns många lediga tjänster för såväl barnmorskor som sjuksköterskor. Regionerna söker barnmorskor och sjuksköterskor men får inte fatt i dem.

Jag säger detta samtidigt som jag är fullständigt medveten om den ekonomiska kris som regionerna genomgår till följd av inflationen och det pensionsavtal man har ingått. Men det finns många lediga tjänster. Jag är glad över att regionerna sett ett tydligt behov av sjuksköterskor och barnmorskor, för det är dem vi behöver fylla på med för att få en vård som fungerar - men också en eftervård, där även fysioterapeuter och arbetsterapeuter behövs, för att vi ska kunna säkerställa att hela förloppet, före, under och efter en graviditet, fungerar väl för kvinnan.

Så för att komma tillbaka till interpellanten och Anna Vikström: Det finns väldigt mycket mer att göra i hela systemet, inom sjukvården men säkerligen också på olika sätt inom socialförsäkringssystemet. Vi behöver säkerställa att barnmorskor och sjuksköterskor vill arbeta i vården och att de har en bättre arbetsmiljö. Då kan vi minska risken för förlossningsskador så att varje kvinna som söker vård får den bästa vården.

Fru talman! Sanne Lennström har frågat mig vilka politiska åtgärder jag avser att vidta för att minska risken för förlossningsskador.

Uppföljningar visar att vården har blivit mer kontinuerlig och kunskapsbaserad. De allra flesta kvinnor anger dessutom att de är nöjda med sin förlossning och den vård de har fått i samband med förlossningen.

Det finns samtidigt fortsatta utmaningar i förlossningsvården när det gäller tillgänglig, jämlik och personcentrerad vård. Ett exempel är de väsentliga skillnader i fråga om processer och resultat som finns mellan regioner och förlossningskliniker.

Hälsofrämjande, kunskapsbaserade och metodiska arbetssätt bör stödjas i arbetet för att stärka eftervården och vid förlossningsskador. Det är i nuläget alldeles för många kvinnor som går med komplikationer som kunde ha åtgärdats i ett tidigt skede. Det bör finnas tydliga remissvägar för fysiska och psykiska besvär efter förlossningen och goda förutsättningar för rehabilitering som förebygger fysiska besvär senare i livet.

Socialstyrelsen redovisade nyligen ett förslag till en nationell plan för förlossningsvården. Den föreslagna planen fokuserar på vården vid graviditet och förlossning och under tiden efter. En nationell plan för förlossningsvården är en del av regeringens ambition att skapa en mer jämlik, nära och patientsäker vård i hela landet. Förslaget bereds nu vidare inom Regeringskansliet.

För 2024 avsätter regeringen 1,6 miljarder kronor för området förlossningsvård och kvinnors hälsa. Inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa har staten ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Regioner som bland annat innebär att regionerna ska genomföra insatser för att vårdkedjan under graviditet och förlossning ska vara sammanhållen och samordnad med god personalkontinuitet. God personalkontinuitet ökar också förutsättningarna för att förebygga komplikationer under förlossningen.

På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen även publicerat nationella riktlinjer för förlossningsvården. I de nationella riktlinjerna beskrivs bland annat att nyförlösta med misstänkta förlossningsbristningar bör undersökas av två utförare. Då upptäcks betydligt fler bristningar, och lidandet på grund av obehandlade bristningar kan minska.

Med det vill jag tacka Sanne Lennström för frågan. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Tack, alla som har deltagit i debatten!

Nu ska jag gå in på Sofie Erikssons väldigt intressanta interpellation. Låt mig säga så här: Att avstå något för ett högre syfte - var det vad Socialdemokraterna gjorde under den förra mandatperioden när de medvetet sänkte värnskatten för att behålla makten? Ja, kanske var det så.

Jag har lyssnat noga på vad Sofie Eriksson har sagt, och jag tror att hon och Jakob Forssmed ligger väldigt nära varandra i tankarna om att diskutera en samhällsgemenskap och vad som krävs för att det ska fungera. Jag tror det.

Jag tror att det är bra att få till stånd sådana samtal och att politiker ibland vågar ta steget utanför den politiska bubbla där vi alltid läser varandra illvilligt och i stället försöka förstå varandra välvilligt och till och med våga skriva på kultursidorna. Jag tror att det är välkommet att fler vågar göra detta, liksom den diskussion som ledamoten i Eriksson lyfter fram. Det är alldeles gott och väl att göra detta.

Att det sedan blev jag som besvarade interpellationen beror på de frågor som interpellanten ställt. Det är frågorna som avgör vilken minister som har ansvar för detta. Det är jag som har ansvar för regionernas ekonomi när det är sjukvården som avses. Jag beklagar att det inte blev en diskussion med skribenten själv.

Så här är det när man diskuterar sjukvården. Den är verkligen välfärdens kärna, och då måste vi tillförsäkra att vi har en långsiktighet i hälso och sjukvården. Det har vi inte nu. De pengar som kom under pandemin var välkomna, och vi sa ja till dem hela riksdagen. Men det blev rekordöverskott.

Regionerna har alltså gått från en tid med rekordöverskott 2020, rekordöverskott 2021 och ett ganska stort överskott 2022, vilket gjorde att man klarade 2023 ganska väl. Dessutom kom en förbättrad skatteunderlagsprognos, som var resultatet strax före jul, men dessa pengar har man använt för att jämna ut konjunkturen nu när inflationen kommer.

Detta visar att tillfälliga tillskott är svåra. Nu har vi gett ett tillfälligt tillskott därför att det är en tillfällig kostnad för inflation, men det är det långsiktiga arbetet som vi gemensamt behöver samla ihop oss kring. Hur tillförsäkrar vi sjukvården en stabil ekonomisk bas? Detta arbete behöver vi ta oss an tillsammans.

Tack för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar ledamöterna än en gång för inläggen.

Regionerna har det riktigt tufft. Det beror på inflationen. Det beror på det pensionsavtal man själv har tecknat och som räknas upp med inflationen. Att då säga att det är regeringen som har drivit fram krisen är rejält magstarkt.

Självklart stöttar regeringen regionerna; något annat hade varit omöjligt. Men att säga att vi ska ta över hela kostnadsbördan är helt orimligt - två parter ingår ett avtal och så ber man en tredje täcka upp för kostnaderna. Stöttar gör vi däremot.

Lite förundrad är jag över att Socialdemokraterna i dag säger att 6 miljarder saknar betydelse - 6 miljarder är ju det som var skillnaden mellan våra budgetar i höstas. Socialdemokraterna lade inte riktigt 6 miljarder mer till sjukvården är regeringen, ska jag säga, utan de lade 1 miljard mer än oss direkt till sjukvården, och sedan var det ytterligare 5 miljarder i generella statsbidrag till regionerna. Men om vi är snälla och säger att det ändå var 6 miljarder som skulle gå till sjukvården - skulle de då vara hela skillnaden i höstas men helt obetydliga nu? Det är ju en spännande tanke.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att dessa 6 miljarder har betydelse, och därför är det viktigt med beskedet. Det motsvarar 7 000 sjuksköterskor, men hur man använder dem beslutar varje region.

Precis som ledamoten Fredrik Lundh Sammeli säger har det faktiskt inte spelat någon roll vem som har styrt. Vi har regioner i dag som inte behöver göra en enda besparing och som har en stabil ekonomi - fyra stycken ungefär. De är styrda av både höger och vänster. Men vi har också regioner som har det riktigt tufft. Flertalet av dem har underliggande stora problem. De är också styrda på olika sätt. Vi kan alltså inte dra någon slutsats av detta. De har det tufft, helt enkelt.

Just det att det är så många som har underliggande problem är också ett av skälen till att vi inte bara har 6 miljarder i paketet, utan vi har även fler åtgärder. Den delegation som nu kommer att få 250 miljoner årligen i sex år ska arbeta med att ge långsiktigt stöd till regioner som behöver arbeta under flera år med att förändra strukturen för att få till en förändring som gör att pengar går till vården i stället.

Denna delegation tror jag är väsentlig. Vi ska se till att bemanna den nu. De startar den 1 juli och kommer att börja den första ansökningen den 1 januari 2025. Vi behöver jobba fram hur detta ska gå till, och det gör vi förstås i nära samverkan med SKR. Jag samtalade med dem redan i går eftermiddag om detta. Det är nödvändigt att vi ger ett långsiktigt stöd, och därför ligger det på sex år med 250 miljoner årligen. Jag tror att det är en viktig beståndsdel.

Att stödet kommer nu är dock betydelsefullt. De satsningar som regeringen har gjort totalt sett i budgeten är såklart viktiga för hela det här året. Det är en återhållsam budget för att långsamt pressa ned inflationen. Men 40 procent gick ändå till välfärden, och 40 procent gick till hushållen för att minska konsekvenserna av inflationen, och en del andra pengar förstås. Det var en tydlig satsning på hushållen och en tydlig satsning på välfärden. Det är klart att det är viktigt att kunna behålla mer av sin lön och sin pension. Detta fanns i regeringens budget som gäller i år. Det har underlättat för hushållen att klara inflationen.

Jag noterar att de som gjorde skattesänkningar för de allra rikaste, det vill säga tog bort värnskatten, det var ju Socialdemokraterna. Det gjorde man förra mandatperioden. Någon sådan förändring har vi inte sett nu, utan det är Socialdemokraterna som bär ansvar för det beslut som gjorde att de allra rikaste inte behövde betala någon värnskatt.

Är då regeringens budget tillräcklig? Det kan man inte säga med säkerhet, för varje region bär ansvar för sina kostnader och för hur man lägger ut detta. Men det är ett rejält tillskott som gör att man har möjlighet att minska besparingarna och behålla vårdpersonal. Detta kommer att vara viktigt och avgörande framöver, och denna linje kommer vi att hålla från regeringens sida.

Fru talman! Tack till ledamöterna för era inlägg och till interpellanterna som har ställt frågorna! Låt mig i nästa inlägg få återkomma till Sofie Erikssons fråga, för den förtjänar en egen omgång.

Det bud som regeringen lade i går var nödvändigt, för regionerna dignar just nu under konsekvenserna av inflationen på de pensionskostnader man har. Det är en tillfällig kostnad som drabbar dem 2023 och 2024 men förhoppningsvis ganska lite 2025 därför att vi långsamt pressar ned inflationen. Det rör sig alltså om en tillfällig händelse som kräver tillfälligt stöd. Det är därför nödvändigt att regeringen stöttar.

Regeringens och samarbetspartiets uppfattning när vi i går gemensamt presenterade förslaget är att vi ska göra allt vi kan för att vårdpersonal inte ska behöva sägas upp. Kan regeringen styra att det blir exakt så? Nej, självklart inte. Vi har ett regionalt självstyre som framgår i lag. Regeringen kan inte fatta beslut om det som direktvalda politiker fattar beslut om. Det vet alla, och ingen har förespeglat någon att vi skulle ta över regionernas ansvar för sjukvård just nu. Detta prövas i en statlig parlamentarisk utredning.

Men det besked vi gav i går är kopplat till det vi har sett hända i våra regioner nu, där omkring 5 600 personer är varslade. Jag är medveten om att alla varsel inte brukar falla ut. Men en stor del av dem berör vårdpersonal, och därför har vi nu gett besked om ett sektorsstöd som går direkt till regionerna, som motsvarar 7 000 sjuksköterskor. Det innebär att man har möjlighet att minska ned på de varsel som är gjorda.

I går vid presskonferensen framgick att vi ska behålla vårdpersonal så långt det är möjligt men att vi samtidigt också måste jobba med de andra frågorna, som har tillåtits bli större än de hade behövt vara. Vårdfokus, som är Vårdförbundets egen tidning, har år efter år visat att antalet anställda som jobbar långt från vården har ökat, och färre av dem som anställs jobbar nära vården. Det ska vara det omvända; fler som jobbar nära vården ska anställas. Det handlar om medicinska sekreterare, undersköterskor, sjuksköterskor, logopeder, fysioterapeuter, läkare och alla de andra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Denna utveckling måste vi vända, och därför är det klokt att en del regioner - Östergötland är en av dem - nu tittar på om de har gett uppdrag eller inrättat funktioner som kanske inte är nödvändiga och som också belastar sjukvården med detaljredovisning, nya administrativa rutiner och möten som gör att man inte får tid med patienterna. Den delen av varslet behöver man alltså hålla fast vid, för vi behöver frigöra resurser för vårdpersonal.

Regeringens stöd motsvarar alltså 7 000 sjuksköterskor, och varje region har att hantera detta på sitt sätt. Flera - inte alla förstås; SVT hade en fin redovisning av detta i fredags - har lagt varsel. Andra har valt att införa anställningsstopp, och där gör pengarna det möjligt att jobba på andra sätt för att behålla vårdpersonal. Den frågan äger varje regionpolitiker, som nu får bedöma läget.

Jag noterar också att man gärna blandar ihop saker när det gäller frågan om hur stort underskott SKR i sin prognos i oktober bedömde att det skulle bli för hela 2024. Den frågan behöver man grunna lite extra på, för det är inte samma sak som de besparingar som regionerna gör. Prognosen grundar sig på det man räknade fram gällande skatteunderlagets utveckling och de skattehöjningar som hade gjorts; det gällde Örebro län vid det tillfället.

Vilka besparingar som de facto görs beslutades dock delvis senare, en del till och med i början av det här året. Det är de förändringar man gör som påverkar vårdpersonalen som regeringen har tagit sikte på. Det är därför vi ger ett stöd som motsvarar 7 000 sjuksköterskor och som möjliggör för regioner att mildra besparingarna och göra vad de kan för att behålla vårdpersonal.

Fru talman! Yasmine Bladelius har frågat statsministern hur han avser att inom sitt ansvarsområde verka för att regionerna inte ska behöva säga upp personal.

Sofie Eriksson har frågat socialministern vilka initiativ han avser att ta i fråga om att exempelvis avstå några delar av statens stora överskott och tillgångar för att tillfälligt bistå regionerna i deras vårdkris. Sofie Eriksson har också frågat socialministern vilka initiativ han avser att ta i fråga om att omfördela resurser för att finansiera den gemensamma vården på längre sikt med till exempel förändrad skattepolitik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Yasmine Bladelius har frågat mig om statsministern och jag är överens om att regeringen ska se till att ingen sägs upp i den svenska sjukvården, och om svaret är ja, vilka initiativ jag är beredd att ta. Yasmine Bladelius har också frågat mig när regionerna kan förvänta sig att få ta del av ökade statsbidrag så att de inte behöver säga upp vårdpersonal.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på alla interpellationerna.

Fru talman! Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i region- och kommunsektorn, något som har redovisats flera gånger här i riksdagens kammare. Förutsättningarna ser mycket olika ut i regionerna. Behovet av att genomföra besparingar varierar utifrån den ekonomiska situation som varje region befinner sig i. Det finns exempel på regioner som har behov av att låna till driften, medan andra har starkare och stabilare ekonomiska grundförutsättningar.

Det ekonomiska läget är komplext med en hög inflation kombinerat med en hög räntenivå som påverkar alla delar av samhället - välfärden, företagen och hushållen. Regeringen har följt frågan noga och nyligen gett besked om ytterligare ett ekonomiskt tillskott till regionerna, om 6 miljarder kronor. Tillskottet kommer utan formella motkrav för att kunna användas under 2024, men regeringens uttalade förväntan är att regionerna använder pengarna för att undvika uppsägningar av vårdpersonal inom kärnverksamheten.

I budgetpropositionen för 2024 har regeringen utöver detta aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Jag har i flera debatter konstaterat att det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården och att verksamheten till stor del finansieras av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för alla kostnadsökningar, men regeringen har ett ansvar att också stötta när det är svårt. Vi tar det ansvaret samtidigt som politiker på alla nivåer behöver arbeta med att prioritera kärnverksamheter.

Regeringen har nu gett besked om utökade ekonomiska tillskott till regionerna. Samtidigt vill jag understryka att utökade ekonomiska tillskott inte är den enda lösningen på sjukvårdens utmaningar. Jag vill i sammanhanget särskilt lyfta att personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och den grund som hälso- och sjukvården vilar på. Regeringen har därför gett Socialstyrelsen, med Nationella vårdkompetensrådet i spetsen, ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso och sjukvårdens kompetensförsörjning. Den nationella planen ska bland annat visa vilka insatser som behövs för både befintlig och ny vårdpersonal för att förbättra kompetensförsörjningen. Uppdraget ska redovisas senast den 31 maj 2024.

Med detta vill jag tacka Yasmine Bladelius och Sofie Eriksson för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Herr talman! Jag nämnde att detta redan finns med i lagstiftningen, det vill säga om en huvudman har en brottslig bakgrund är det möjligt att utesluta denne. Det står redan med i exempelvis lag om valfrihetssystem.

Men det saknas sekretessbrytande bestämmelser för att kunna ta del av allt. Vissa saker har redan förbättrats i kommunerna, inte minst områden som städ och bygg. Där har det skett mycket. Men man har inte haft ögonen på vård och omsorg, och det måste man ha.

Mina svar har handlat om just företag. Det är sällan det handlar om enskilda, utan det är fråga om företag. Men det stör mig att detta inte en enda gång har prövats i någon kommun eller region utifrån de avtal som redan finns, utan det har skett via skattelagstiftningen. Jag vill - och det står i lagstiftningen - att avtal ska följas upp. Allmänheten ska ha tillgång till alla nödvändiga uppgifter, och kommunallagen är långtgående i det avseendet. De följs inte upp fullt ut i dag.

Jag vill gärna att den lagstiftning som finns prövas. Regeringen kommer att fortsätta med alla åtgärder som finns med bland annat skärpt lagstiftning. De träffar nästan enbart företag, men även några få enskilda. Samtidigt som regionerna behöver använda den lagstiftning som finns arbetar vi med att förstärka och förbättra lagstiftningen så att de får fler verktyg. Använd det som redan finns så att vi får veta var gränsen går! I dag vet vi inget eftersom inget har prövats.

Många lagar är tydliga, och de finns inte utan skäl, men jag tror att vissa bestämmelser som finns i LOU måste föras över till LOV. Dessutom måste varje region och kommun först göra en värdering innan de ingår avtal; ska de ingå avtal och på vilka villkor? Det mandatet har kommuner och regioner fullt ut, och vi hoppas att de använder mandatet. Varenda skattekrona ska gå till välfärden, och det är prioriterat för regeringen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag instämmer verkligen i att tilliten är riskfaktorn. Jag måste kunna lita på att när jag lägger mina gemensamma skattepengar går de till det som är tänkt.

Det gäller att komma på dem som går in i vården inte för att verka i vården utan för att sno pengar därifrån. Redan i dag har kommuner och regioner möjlighet att granska vartenda avtal de ingår. Men det är alldeles uppenbart att de inte lyckas hitta dem.

Det är till del för att de inte har vinnlagt sig om det. De har inte gått igenom vad det finns för människor bakom. Men det är också till del för att de inte har kunnat ta del av all sekretessbelagd information och att de inte har kunnat dela information. Även om en myndighet har hittat något som är problematiskt med en utförare har den inte kunnat dela det med någon annan. Det är det arbete som vi just nu gör.

Jag skulle kunna stå här och säga att det är en mängd regeringar som har misslyckats, för det är det verkligen. Vi vet att det var redan tidigt 2010 någonstans som alla uppmärksammade problemen inom assistansen. Regeringar har kommit och gått. Vi har ännu inte hanterat den frågan på ett tillräckligt bra sätt.

Det fortsatte när många människor kom hit som ensamkommande och behövde komma till ett HVB-hem, ett hem för vård och boende. Det öppnades många som inte var tänkta för att ge unga människor hjälp och boende utan för att tjäna pengar och ibland som kriminell verksamhet.

Det har fortsatt på område efter område. Nu är det hälso- och sjukvården som står på tur. Man kan se att det är väldigt många regeringar som har passerat. Det är väldigt mycket som borde har gjorts, men det har inte gjorts.

Därför är det många utredningar på gång. Det kommer att ta lite tid innan alla dessa har landat, men det är nödvändigt att gå igenom alla dessa områden. Om man inte kan få dela information kommer inte kommuner och regioner att kunna göra de fullständiga kontroller som de behöver göra av dem som de ingår avtal med.

Det finns väldigt tydligt i de flesta lagstiftningar. Ser man någon som finns med i sammanhanget och som har en brottslig bakgrund och är dömd för något är det skäl för uteslutning. Men om man inte får del av uppgiften, hur ska man då kunna utesluta och hantera det?

Det är många sådana exempel som vi möter i dag när vi lyssnar till kommuner och regioner. Vi frågar: Varför har inget hänt? Varför finns inte ett enda domslut där man har prövat lagarna? Vi har inte det.

De gånger vi har tagit fast bovarna är det genom skattelagstiftningen eller någonting annat. Det visar att befintlig lagstiftning med alla stödjande funktioner med sekretessbrytande bestämmelser inte är tillräckligt.

Det är där vi nu arbetar. De lagar som finns ska kompletteras med mer informationsmöjligheter och fler sekretessbrytande bestämmelser så att vi kan fullgöra uppdraget. Det finns inte någon enda kommun eller region som är nöjd med situationen.

Just nu ser vi att flera regioner utökar sin verksamhet. Det har Region Stockholm gjort sedan länge. Västra Götaland ligger inte långt därefter. Men sedan har det nästan inte varit någon annan som uppmärksammat problemet.

Nu har man börjat göra det i Skåne, och Halland har anslutit. Östergötland, Uppsala och många fler är igång. Det börjar verkligen komma, och jag är glad för det. Men de kan inte göra detta själva, utan vi måste göra nödvändiga lagändringar.

Ivo kom redan 2019 med 40 olika förslag där de tyckte att det behövdes skarpare verktyg. Den förra regeringen genomförde ett och ett halvt av dem. Vi fortsätter nu, men det är många kvar. Många regeringar har underlåtit att göra saker. Jag är glad att arbetet är på gång, men vi måste upprätthålla trycket. Jag är också glad att riksdagen är aktiv i frågan, vilket innebär att när förslagen landar på riksdagens bord kommer vi att hitta en bred enighet i att skärpa lagar på många olika håll. Det behöver vi.

Herr talman! Jag vill börja med det som ledamoten skrev i sin interpellation och som jag tror att vi är helt överens om - att detta är en fråga som delvis är passé därför att tillsyn och tillståndsgivning har förändrats sedan dess när det gäller speciallivsmedel. Dessutom har vi ett bra utredningsunderlag som vi nu arbetar med för att kunna gå vidare till.

När det gäller välfärdsbrottslighet i allmänhet är det en bred palett av åtgärder som regeringen har vidtagit. Jag var i socialutskottet senast i december och redogjorde för dem, herr talman, och jag tar mig friheten att gå igenom några av dem här.

Som ledamoten nämnde har vi ökat pengarna till Ivo för att man ska kunna öka tillsynen. Men vi gör många fler saker.

I juni fattade vi beslut om att ta fram en katalog över vårdgivare i Sverige. Det saknas helt och hållet. Det har aldrig funnits i Sverige. Det gör att myndigheterna inte ens kan samordna de uppgifter som kommer upp. Vi vet inte vilka som är vård- och omsorgsgivare i Sverige.

Det uppdraget gav vi i juni. Det arbetet pågår med full fart från Ehälsomyndigheten. Det kom för ett tag sedan en delrapport som jag gärna rekommenderar för läsning. Det visar på behovet av att kunna samordna uppgifter mellan myndigheter. Att kunna samordna uppgifter kommer att bli en viktig del i att få fram den nationella katalogen.

När vi kommer dit inser vi också att det kommer att vara svårt juridiskt att säkerställa att vi får dela uppgifter mellan myndigheter. Men regeringen bedömer att det är nödvändigt att gå vidare i de delarna.

Vi har redan nu tagit emot en utredning med förslag som förväntas att kunna träda i kraft den 1 januari. Det betänkandet bereds just nu. Det handlar om att kunna förbättra möjligheter att kunna överföra information mellan brottsbekämpande myndigheter.

Vi har också tillsatt en särskild utredare som ska titta på förbättrade möjligheter att göra det i en särskild ordning. Vi hoppas kunna få en rapport om det redan i augusti och sedan ett slutresultat.

Vi har lämnat flera uppdrag till tillsynsrelaterade utredningar som också är viktiga. Det gäller hela fältet. Det handlar inte bara om sjukvården, utan vi arbetar tyvärr med hela välfärdsfältet.

Vi har gett uppdrag åt Socialstyrelsen att kartlägga och analysera kommuners och regioners eget arbete så att det som myndigheter respektive kommuner och regioner gör dockar i varandra.

Vi har sedan tidigare gett uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga förskrivning av läkemedel som inte görs inom ramen för en vårdgivare. Den delrapporteringen kom i förra veckan eller kommer i denna vecka. Jag är lite osäker, men jag har tagit del av redovisningen.

Det är en av de saker där vi behöver veta mycket mer. Än så länge har vi mer anekdotisk information om hur det kan gå till, som vi väl har allihop. Men vi behöver veta på riktigt. Det underlaget har vi nu fått från myndigheten, och vi kommer att gå vidare i det arbetet.

Vi har också gett uppdrag till Brottsförebyggande rådet att titta på vad man kan göra för att påverka det som kallas för insider. De är med och påverkar i alla dessa delar. Det kan vi se inte minst i hälso- och sjukvården.

Vi har exempel på att någonstans där man levererar läkemedel eller medicintekniska produkter är det någon som kör fram en pall precis framför en garageport. Men sedan går man hem från jobbet. De vet var pallen står. På natten kommer de och tar det som finns där. Det är Tramadol, som de använder väldigt ofta för att kunna begå de fruktansvärda brott som de gör inom gängen.

Det finns insider på många olika håll. De kan tycka att de är en väldigt liten del och kanske inte ens tänker att de begår ett brott. Men de gör det, och de är delaktiga i allt detta.

Vi fortsätter förstås också arbetet med Utbetalningsmyndigheten. Vi tillsatte en ny utredning i förra veckan som handlar om när man använder sin legitimation som brottsverktyg och med stöd av den begår en brottslig handling.

Det är en stor mängd åtgärder som vi nu gör för att komma åt välfärdskriminaliteten. Den tar pengar från de resurser som vi behöver i sjukvården, men det förstör också tilliten i samhället att någon kan nyttja systemet på det sättet. Att sjukvården används för att begå brott är så upprörande. Därför måste vi göra alla dessa åtgärder på en gång.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om jag avser att agera för att se över regelverket när det gäller apotek och vårdcentraler mot bakgrund av det som nu framkommit i medierna om att flera apotek och privata sjukvårdsrådgivare fuskat sig till offentliga medel genom att felaktigt begära ersättning för läkemedelskostnader.

Det är Läkemedelsverket som har det huvudsakliga tillsynsansvaret över apoteksverksamhet. Inom ramen för sin tillsyn kan myndigheten bland annat besluta om förelägganden och ytterst återkalla ett apotekstillstånd.

De oegentligheter som beskrivs i den artikel som Eva Lindh refererar till ligger ett antal år tillbaka i tiden. Sedan dess har Läkemedelsverket utvecklat sitt arbete med både tillståndsgivning och tillsyn. I det senaste ärendet om återkallelse av apotekstillstånd fattade myndigheten beslut inom ett par månader efter det att man upptäckt bristande regelefterlevnad. Jag vill också poängtera att myndighetens generella bedömning är att svenska apotek inte används för kriminell verksamhet. Sedan omregleringen av apoteksmarknaden år 2009 har ett tiotal apotekstillstånd återkallats av Läkemedelsverket. Detta ska sättas i relation till att det för närvarande finns cirka 1 400 fysiska öppenvårdsapotek.

Det aktuella fallet rör speciallivsmedel, där apoteken själva kan bestämma priset för dessa produkter. Detta är också en bidragande orsak till att flertalet regioner har valt en lösning där de själva sköter upphandlingen och distributionen av dessa produkter utan inblandning av apoteken. Utredningen om subventionering av speciallivsmedel till barn (S 2022:09) föreslår i sitt betänkande Speciallivsmedel till barn inom öppen hälso- och sjukvård (SOU 2023:71) att denna ordning ska regleras i lag. Förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Treklöverutredningen (S 2021:09) har föreslagit att regleringen som innebär att läkare som förskriver läkemedel inte får äga apotek även bör omfatta bolagskoncerner för att därmed täcka helheten.

Treklöverutredningen har också lämnat förslag om uppgiftsskyldighet mellan de myndigheter som bedriver tillsyn på apoteksområdet. Enligt förslaget ska Läkemedelsverket, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket och Inspektionen för vård och omsorg kunna dela uppgifter som respektive myndighet behöver för sin tillsyn. Därutöver föreslår utredningen att Läkemedelsverket och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket ska få förbättrade möjligheter att ta ut sanktionsavgifter, vilket kommer att verka avskräckande för de apoteksinnehavare som överväger att begå regelöverträdelser.

Treklöverutredningens förslag bereds inom Regeringskansliet.

Avslutningsvis vill jag framföra att regeringen tar frågan om välfärdsbrottslighet på största allvar. Ett flertal myndighetsuppdrag har getts i syfte att motverka denna typ av kriminalitet.

Herr talman! Tack, ledamoten, för kompletterande inlägg!

Jag håller helt med om behovet av stöd. Det var därför regeringen gjorde rätt tidigt, redan i höstas, och kommer att återkomma.

Att förändra vårt generella välfärdssystem till ett försäkringssystem har aldrig varit på bordet. Det finns inte en sådan diskussion - ja, möjligtvis i Vänsterpartiet. Och jag kan notera, herr talman, att det enda initiativ som just nu tas för att bevara ett privat initiativ i Region Stockholm är med Vänsterpartiets hjälp. Man måste kanske titta på när det är rätt och när det är fel, och jag är glad att Vänsterpartiet är med och möjliggör att behålla ett privat initiativ därför att det är bra för patienterna. Det måste ju vara det som är vårt fokus, inte driftsformen utan om det är en verksamhet som uppfyller de kvalitetskrav vi har. Har vi själva beslutat om ett ersättningssystem som vi tycker är rimligt och om att följa upp det ska vi förstås använda oss av det och se till att patienterna får den vård som de behöver, antingen i egen regi eller av en privat eller idéburen utförare.

Det som har setts senast för att bevara ett privat alternativ är alltså med Vänsterpartiets hjälp. Tack för diskussionen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! I den budget som regeringen lade fram i höstas var det 40 miljarder totalt. 40 procent av resurserna gick till välfärden. 40 procent gick till hushållen för att de skulle klara inflationen. Det som blev över gick till alla de andra delarna av statens budget. Det var en tydlig prioritering från regeringen: Det är välfärden som måste prioriteras. Sjukvården var den del som fick mest pengar av helheten.

Vi gav också generella statsbidrag. Då handlar det om hur man förvaltar dem lokalt. Jag vill säga: Allt som en region gör är inte kärnverksamhet. Vi kan tala om sjukvården, just det som är sjukvårdspersonalens uppgifter och allt det som undersköterskor, medicinska sekreterare, sjuksköterskor, läkare, logopeder, fysioterapeuter och alla andra gör. Det är vårdpersonalen, de som möter patienter. Men vi har också väldigt mycket annat.

Tidningen Vårdfokus, som är Vårdförbundets egen tidning, har flera år i rad visat att antalet personer som jobbar långt från vården har ökat mer än antalet personer som jobbar vårdnära. Det innebär enligt min uppfattning att man inte har prioriterat kärnverksamheten, och då måste vi kunna göra någon förändring. När man hamnar i besparingstider är det där man ska börja.

Man kan fortfarande göra ett fantastiskt gott jobb, men frågan är om det är detta som är nödvändigt när man behöver prioritera. Sedan ska vi komma ihåg att ganska många administrativa saker är politikdrivna. Vi vill ha nya underlag och nya jämförelser. Det brukar sippra ned till att vårdpersonalen, som jobbar närmast patienterna, ska fylla i en ny enkät och gå på nya möten. Det blir en administrativ börda för medarbetarna. När det gäller politikdriven administration har vi en hel del att göra så att vi inte belastar vården med det som i stället borde vara pengar som går direkt till vårdpersonalen. Jag tycker att vi ska vara självkritiska på alla nivåer och börja arbetet med att göra besparingar där.

Ta som exempel Karolinska Universitetssjukhuset! En period hade de fler chefer än vårdplatser. Jag är glad att de har ändrat det så att de nu har fler vårdplatser än chefer. Det är ett exempel på att man behöver göra förändringar och granska sin egen verksamhet.

Har regeringen låtit bli att göra något? Nej, verkligen inte. Som sagt: Redan i höstas gjorde vi detta. Vi kommer att återkomma, men det handlar också om hur man ger stöd.

Under pandemin gavs pengar generellt. Det var också det som ledde fram till rekordöverskott för regionerna och kommunsektorn 2020, 2021 och delvis 2022. Man har alltså gått från en situation med rekordöverskott - pengarna kunde inte användas, för de var tillfälliga - till en situation med jättestora underskott. Det är klart att det är en stor förändring. Men man måste också fråga sig: Varför användes inte alla de miljarder som vi gemensamt var överens om under 2020, 2021 och 2022? Hur tog man ansvar för dem?

Detta gör att det har varit stora svängningar i sektorn. Jag tror att det vi behöver nu är en långsiktighet. Det handlar om att försöka hitta en form där varje region hittar en bättre balans framåt, så att man vet att när man anställer medarbetare kan det vara uthålligt. Det handlar också om att se till att man förbättrar arbetsmiljön.

Just nu söks det många sjuksköterskor i hela landet. Det finns många lediga tjänster i Platsbanken men inte så många som väljer att söka dem. Det innebär att de frågor som ledamoten lyfter i första inlägget, arbetsmiljöfrågorna, är angelägna. Vi kommer inte att klara kompetensförsörjningen om vi inte förbättrar arbetsmiljön. Det kommer att vara avgörande för sjukvården framöver att man klarar kompetensförsörjningen, och staten kommer genom regeringens stöd att återkomma med bidrag på olika sätt i detta.

Herr talman! Tack, ledamoten, för de väldigt viktiga och angelägna frågorna! Ledamoten lyfter ju många frågor som berör sjukvården.

Låt mig börja med det sista som ledamoten tog upp, nämligen medarbetarnas arbetsmiljö. Den brister i dag. Ansvaret för detta ligger förstås hos arbetsgivaren, men regeringen försöker stödja och stötta i det uppdrag man har gett till Nationella vårdkompetensrådet, som just handlar om att vi behöver konkreta åtgärder så att fler orkar arbeta heltid och att fler ska orka stanna kvar.

Många lämnar yrket eller går ned i tjänst för att jobbet är för tungt. Det fulla arbetsmiljöansvaret har ju arbetsgivaren, men regeringen kommer att återkomma med förslag.

Just nu ligger 27 eller 28, tror jag, förslag från vårdkompetensrådet på bordet. Dem ska man arbeta med i vår, och de kommer framemot juni månad. De kommer att vara viktiga för hela sektorn att arbeta med framöver.

Har regeringen då agerat när regionerna har berättat att de har problem med att hantera inflationens konsekvenser med det pensionsavtal som de har? Ja, vi kom med ett sektorsbidrag i höstas som går direkt till att betala pensionerna. Det har ingen koppling till någon annan del i sjukvården, utan det var ett stöd för att hantera de ökade kostnaderna för pensioner till följd av det avtal man hade ingått.

Eftersom inflationen medförde att kostnaderna förra året ökade med över 8 procent - sådan var ju inflationen det tidigare halvåret - satte man under sommaren en siffra, och det är den man har fått betala hela det kommande året. I somras satte man siffran 9,14 procent. Det var höjningen, och den får regionerna betala hela 2024. Även om vi nu alla märker att inflationen långsamt går ned kommer regionerna att få bära kostnaden hela detta år. Det påverkar ju ekonomin, och regeringen kommer därför att återkomma så snart som det är möjligt.

Men det är inte lämpligt att bara säga att man ska komma med pengar. Jag noterar att Vänsterpartiet inte har fått stöd för de 15 miljarder som man föreslog. Det var uppenbarligen inget annat parti som stöttade det, utan man återkom med nya initiativ.

Regeringens uppfattning är att det behövs stöd på många olika sätt. Det finns en del regioner som behöver låna för att klara driften samtidigt som det finns tre fyra stycken som inte behöver göra en enda besparing. De andra ligger däremellan, många av dem med underliggande ekonomiska problem. Man har, enkelt uttryckt, haft fler anställda än man har haft budget för. Det innebär att allt tippar över ända när inflationen kommer och påverkar pensionsavtalet.

Hur ska vi då stödja och stötta på bästa sätt, så att vi inte om ett halvår eller ett år är tillbaka i samma situation? Vi måste nu mer långsiktigt förändra regionernas situation. Då behövs med all säkerhet någon form av pengatillskott men också andra åtgärder, liksom förstås att de som är ansvariga politiker och har valts av sina invånare regionalt också gör sin del av arbetet, för merparten av alla pengar kommer ju från den skatt som man betalar regionalt. Den styr varje regionfullmäktige över.

Men staten behöver bistå. Det är därför som vi har gett stöd, och vi kommer att återkomma. Vad vore vi om vi inte hade en välfärd och en sjukvård som fungerar? Det är nödvändigt att vi ger stöd och stöttning, och vi kommer att återkomma så snart som det är möjligt.

Herr talman! Karin Rågsjö har frågat mig om jag och regeringen avser att sammankalla riksdagspartierna till ett krismöte för överläggningar om vårdkrisen och föreslå en extra ändringsbudget för att möta vårdkrisen. Karin Rågsjö har även frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att förbättra vårdpersonalens arbetsmiljö.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. I budgetpropositionen för 2024 har regeringen aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. Anslagen inom hälso- och sjukvårdspolitiken för 2024 uppgår sammantaget till cirka 67 miljarder kronor inklusive läkemedelsförmånen. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Jag har i flera tidigare debatter konstaterat att det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården och att verksamheten finansieras till stor del av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Politiker på alla nivåer behöver arbeta med att prioritera kärnverksamheter. Regeringen följer samtidigt frågan noga och är beredd att vid behov vidta ytterligare åtgärder.

Jag håller riksdagen underrättad om läget i vården genom de relativt frekventa besöken i socialutskottet och avser i nuläget att även fortsättningsvis följa den ordinarie strukturen för utskottsarbetet.

Med det vill jag tacka Karin Rågsjö för frågorna och ser fram emot debatten.