Herr talman! Karin Rågsjö har frågat mig om jag och regeringen avser att sammankalla riksdagspartierna till ett krismöte för överläggningar om vårdkrisen och föreslå en extra ändringsbudget för att möta vårdkrisen. Karin Rågsjö har även frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att förbättra vårdpersonalens arbetsmiljö.

Regeringen och jag själv är medvetna om den nuvarande ekonomiska situationen i kommunsektorn. I budgetpropositionen för 2024 har regeringen aviserat extra tillskott till regionerna de kommande åren för att stärka hälso- och sjukvården. Anslagen inom hälso- och sjukvårdspolitiken för 2024 uppgår sammantaget till cirka 67 miljarder kronor inklusive läkemedelsförmånen. Dessutom tillkommer regionernas andel av det generella statsbidraget.

Jag har i flera tidigare debatter konstaterat att det är sjukvårdshuvudmännen, med direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt, som ansvarar för hälso- och sjukvården och att verksamheten finansieras till stor del av just skatter. Staten kan inte fullt ut kompensera för de kostnadsökningar som kommunsektorn har. Politiker på alla nivåer behöver arbeta med att prioritera kärnverksamheter. Regeringen följer samtidigt frågan noga och är beredd att vid behov vidta ytterligare åtgärder.

Jag håller riksdagen underrättad om läget i vården genom de relativt frekventa besöken i socialutskottet och avser i nuläget att även fortsättningsvis följa den ordinarie strukturen för utskottsarbetet.

Med det vill jag tacka Karin Rågsjö för frågorna och ser fram emot debatten.

Herr talman! Tack, ledamoten, för de väldigt viktiga och angelägna frågorna! Ledamoten lyfter ju många frågor som berör sjukvården.

Låt mig börja med det sista som ledamoten tog upp, nämligen medarbetarnas arbetsmiljö. Den brister i dag. Ansvaret för detta ligger förstås hos arbetsgivaren, men regeringen försöker stödja och stötta i det uppdrag man har gett till Nationella vårdkompetensrådet, som just handlar om att vi behöver konkreta åtgärder så att fler orkar arbeta heltid och att fler ska orka stanna kvar.

Många lämnar yrket eller går ned i tjänst för att jobbet är för tungt. Det fulla arbetsmiljöansvaret har ju arbetsgivaren, men regeringen kommer att återkomma med förslag.

Just nu ligger 27 eller 28, tror jag, förslag från vårdkompetensrådet på bordet. Dem ska man arbeta med i vår, och de kommer framemot juni månad. De kommer att vara viktiga för hela sektorn att arbeta med framöver.

Har regeringen då agerat när regionerna har berättat att de har problem med att hantera inflationens konsekvenser med det pensionsavtal som de har? Ja, vi kom med ett sektorsbidrag i höstas som går direkt till att betala pensionerna. Det har ingen koppling till någon annan del i sjukvården, utan det var ett stöd för att hantera de ökade kostnaderna för pensioner till följd av det avtal man hade ingått.

Eftersom inflationen medförde att kostnaderna förra året ökade med över 8 procent - sådan var ju inflationen det tidigare halvåret - satte man under sommaren en siffra, och det är den man har fått betala hela det kommande året. I somras satte man siffran 9,14 procent. Det var höjningen, och den får regionerna betala hela 2024. Även om vi nu alla märker att inflationen långsamt går ned kommer regionerna att få bära kostnaden hela detta år. Det påverkar ju ekonomin, och regeringen kommer därför att återkomma så snart som det är möjligt.

Men det är inte lämpligt att bara säga att man ska komma med pengar. Jag noterar att Vänsterpartiet inte har fått stöd för de 15 miljarder som man föreslog. Det var uppenbarligen inget annat parti som stöttade det, utan man återkom med nya initiativ.

Regeringens uppfattning är att det behövs stöd på många olika sätt. Det finns en del regioner som behöver låna för att klara driften samtidigt som det finns tre fyra stycken som inte behöver göra en enda besparing. De andra ligger däremellan, många av dem med underliggande ekonomiska problem. Man har, enkelt uttryckt, haft fler anställda än man har haft budget för. Det innebär att allt tippar över ända när inflationen kommer och påverkar pensionsavtalet.

Hur ska vi då stödja och stötta på bästa sätt, så att vi inte om ett halvår eller ett år är tillbaka i samma situation? Vi måste nu mer långsiktigt förändra regionernas situation. Då behövs med all säkerhet någon form av pengatillskott men också andra åtgärder, liksom förstås att de som är ansvariga politiker och har valts av sina invånare regionalt också gör sin del av arbetet, för merparten av alla pengar kommer ju från den skatt som man betalar regionalt. Den styr varje regionfullmäktige över.

Men staten behöver bistå. Det är därför som vi har gett stöd, och vi kommer att återkomma. Vad vore vi om vi inte hade en välfärd och en sjukvård som fungerar? Det är nödvändigt att vi ger stöd och stöttning, och vi kommer att återkomma så snart som det är möjligt.

Herr talman! I den budget som regeringen lade fram i höstas var det 40 miljarder totalt. 40 procent av resurserna gick till välfärden. 40 procent gick till hushållen för att de skulle klara inflationen. Det som blev över gick till alla de andra delarna av statens budget. Det var en tydlig prioritering från regeringen: Det är välfärden som måste prioriteras. Sjukvården var den del som fick mest pengar av helheten.

Vi gav också generella statsbidrag. Då handlar det om hur man förvaltar dem lokalt. Jag vill säga: Allt som en region gör är inte kärnverksamhet. Vi kan tala om sjukvården, just det som är sjukvårdspersonalens uppgifter och allt det som undersköterskor, medicinska sekreterare, sjuksköterskor, läkare, logopeder, fysioterapeuter och alla andra gör. Det är vårdpersonalen, de som möter patienter. Men vi har också väldigt mycket annat.

Tidningen Vårdfokus, som är Vårdförbundets egen tidning, har flera år i rad visat att antalet personer som jobbar långt från vården har ökat mer än antalet personer som jobbar vårdnära. Det innebär enligt min uppfattning att man inte har prioriterat kärnverksamheten, och då måste vi kunna göra någon förändring. När man hamnar i besparingstider är det där man ska börja.

Man kan fortfarande göra ett fantastiskt gott jobb, men frågan är om det är detta som är nödvändigt när man behöver prioritera. Sedan ska vi komma ihåg att ganska många administrativa saker är politikdrivna. Vi vill ha nya underlag och nya jämförelser. Det brukar sippra ned till att vårdpersonalen, som jobbar närmast patienterna, ska fylla i en ny enkät och gå på nya möten. Det blir en administrativ börda för medarbetarna. När det gäller politikdriven administration har vi en hel del att göra så att vi inte belastar vården med det som i stället borde vara pengar som går direkt till vårdpersonalen. Jag tycker att vi ska vara självkritiska på alla nivåer och börja arbetet med att göra besparingar där.

Ta som exempel Karolinska Universitetssjukhuset! En period hade de fler chefer än vårdplatser. Jag är glad att de har ändrat det så att de nu har fler vårdplatser än chefer. Det är ett exempel på att man behöver göra förändringar och granska sin egen verksamhet.

Har regeringen låtit bli att göra något? Nej, verkligen inte. Som sagt: Redan i höstas gjorde vi detta. Vi kommer att återkomma, men det handlar också om hur man ger stöd.

Under pandemin gavs pengar generellt. Det var också det som ledde fram till rekordöverskott för regionerna och kommunsektorn 2020, 2021 och delvis 2022. Man har alltså gått från en situation med rekordöverskott - pengarna kunde inte användas, för de var tillfälliga - till en situation med jättestora underskott. Det är klart att det är en stor förändring. Men man måste också fråga sig: Varför användes inte alla de miljarder som vi gemensamt var överens om under 2020, 2021 och 2022? Hur tog man ansvar för dem?

Detta gör att det har varit stora svängningar i sektorn. Jag tror att det vi behöver nu är en långsiktighet. Det handlar om att försöka hitta en form där varje region hittar en bättre balans framåt, så att man vet att när man anställer medarbetare kan det vara uthålligt. Det handlar också om att se till att man förbättrar arbetsmiljön.

Just nu söks det många sjuksköterskor i hela landet. Det finns många lediga tjänster i Platsbanken men inte så många som väljer att söka dem. Det innebär att de frågor som ledamoten lyfter i första inlägget, arbetsmiljöfrågorna, är angelägna. Vi kommer inte att klara kompetensförsörjningen om vi inte förbättrar arbetsmiljön. Det kommer att vara avgörande för sjukvården framöver att man klarar kompetensförsörjningen, och staten kommer genom regeringens stöd att återkomma med bidrag på olika sätt i detta.

Herr talman! Tack, ledamoten, för kompletterande inlägg!

Jag håller helt med om behovet av stöd. Det var därför regeringen gjorde rätt tidigt, redan i höstas, och kommer att återkomma.

Att förändra vårt generella välfärdssystem till ett försäkringssystem har aldrig varit på bordet. Det finns inte en sådan diskussion - ja, möjligtvis i Vänsterpartiet. Och jag kan notera, herr talman, att det enda initiativ som just nu tas för att bevara ett privat initiativ i Region Stockholm är med Vänsterpartiets hjälp. Man måste kanske titta på när det är rätt och när det är fel, och jag är glad att Vänsterpartiet är med och möjliggör att behålla ett privat initiativ därför att det är bra för patienterna. Det måste ju vara det som är vårt fokus, inte driftsformen utan om det är en verksamhet som uppfyller de kvalitetskrav vi har. Har vi själva beslutat om ett ersättningssystem som vi tycker är rimligt och om att följa upp det ska vi förstås använda oss av det och se till att patienterna får den vård som de behöver, antingen i egen regi eller av en privat eller idéburen utförare.

Det som har setts senast för att bevara ett privat alternativ är alltså med Vänsterpartiets hjälp. Tack för diskussionen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.