Fru talman! Lars Mejern Larsson har frågat mig hur jag kan arbeta för en förbättrad klimakterievård i Sverige.

Jag har i svar på tidigare frågor från Lars Mejern Larsson (svar på skriftlig fråga 2023/24:319 och svar på skriftlig fråga 2023/24:539) framhållit är det angeläget att hälso- och sjukvård för tillstånd och sjukdomar som främst drabbar flickor och kvinnor förbättras för att säkerställa en jämlik vård.

Vård för klimakteriebesvär är en viktig fråga som också omfattas av Tidöavtalet, och regeringen genomför satsningar på detta område genom uppdrag, vilket jag har nämnt i mina tidigare svar. Jag nämnde att regeringen bland annat har gett Socialstyrelsen ett uppdrag att genomföra insatser för en jämlik hälso- och sjukvård med fokus på sjukdomar som främst drabbar kvinnor och flickor. Jag lyfte också fram att Statens beredning för medicinsk och social utvärdering har fått ett uppdrag att ta fram kunskapsunderlag inom området kvinnohälsa. Vidare pekade jag på att Folkhälsomyndigheten har fått ett uppdrag att ta fram fördjupade kunskapsunderlag inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Arbetet ska bland annat fokusera på klimakteriets påverkan på kvinnors fysiska, psykiska och sexuella hälsa och utgå från en vetenskaplig grund. Uppdragen pågår, och vi inväntar redovisningar av dem.

Jag har i mina tidigare svar även nämnt att regeringen för 2024 avsätter 1,6 miljarder kronor för området förlossningsvård och kvinnors hälsa. Inom ramen för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa har staten ingått överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner som bland annat innebär att regionerna ska genomföra insatser för att utveckla och anpassa vården för flickors och kvinnors behov.

Med det vill jag tacka Lars Mejern Larsson för frågan och ser fram emot debatten.

Fru talman! Tack, ledamoten, för interpellationen och för det som ledamoten sa! Jag tror att ledamoten själv bidrar till att ta bort tabut. Andra ledamöter från riksdagen har tidigare gjort det - jag har haft flera interpellationsdebatter i denna fråga. Jag tror att det bidrar till att minska det tabu eller det stigma som finns kring frågorna. Varmt tack för att ledamoten och andra kollegor gör detta!

Om vi vågar berätta vad klimakteriet är och vilka konsekvenser det får är det, tror jag, större chans att kvinnor vågar söka vård. Precis som jag nämnde i den förra interpellationsdebatten berättar många att de tror att detta är något man får ta för att man är kvinna. Detta är kanske inte kopplat till förlossning, men även i detta fall tror många att det är så: att det hör ihop med att vara kvinna att lida av klimakteriet och må dåligt. Men det är inte alls så. Det finns vård och behandling att få. Det finns ofta ganska mycket inom fysioterapin, där man också kan få hjälp. Vården har möjlighet att erbjuda adekvat hjälp.

Men då måste vården, precis som ledamoten lyfter, vara inlyssnande. Vi vet att det är bättre ju mer vi kan bygga upp en primärvård med kontinuitet. Det handlar om den fasta läkarkontakten och att det är samma person så att man kan bygga en relation och lära känna varandra. Då kommer det förmodligen att vara lättare att berätta om detta. Det kommer också att vara lättare att ge den bästa vården när man vet personens hela situation.

Är det hela tiden nya personer som man möter är det risk att det blir precis så som ledamoten lyfter. Man får fel diagnos. Man hamnar fel i bedömningen. En utbyggd primärvård tror jag alltså är en viktig del av detta.

Också kvinnohälsovården måste byggas ut, så att man har de specialistkunskaper som krävs för att bistå i arbetet. Det är därför såväl denna som tidigare regeringar har satsat starkt på kvinnohälsa. Det är därför som detta finns med i Tidöavtalet, och det är därför vi har gett dessa uppdrag och särskilda pengar för det.

Vi tror att vi behöver prata om detta, ge uppdrag och förbättra kunskapsunderlaget. Vi får ett svar från myndigheter längre fram i år. Men det handlar också om att se till att vi just samtalar om att detta är något som händer och att det finns vård att få. Du behöver inte gå med besvär. Du behöver inte lida. Det finns hjälp att få från det offentliga, från hälso- och sjukvården.

Jag är väldigt glad över att ledamoten är engagerad och lyfter frågan. Jag hoppas att vi, när vi så småningom får de kunskapsunderlag som regeringen har beställt, kan hitta former för att säkerställa att detta implementeras i hela landet, så att det inte beror på var man bor vilken vård man får.

Tidigare i dag samtalade jag kort med sjukvårdsdirektören i Norrbotten. Bor man i Norrbotten är det verkligen inte möjligt att få all den vård man borde få på grund av att det är kompetensbrist. Man har inte den kompetensförsörjning man önskar inom vare sig sjukvård, tandvård eller andra delar. Man saknar personal.

I Norrbotten har vi det som vi kallar den gröna revolutionen. Det finns fantastiskt många jobb inom vissa sektorer. Men vi får inte med de andra som behöver jobba inom skola, vård, omsorg och allt annat som krävs för att hela samhället ska fungera. Vi har alltså besvärande problem med en ojämlik vård i landet.

Återigen: När vi får de riktlinjer och kunskapsunderlag vi behöver för kvinnors hälsa, där klimakteriet är en viktig del, är mitt uppdrag att se till att detta kan implementeras, genomföras, så att vi faktiskt vet att hela landet omfattas av detta. Var man än söker vård som kvinna ska man då få vård.

När vi väl har underlagen kommer jag att återkomma till riksdagen om hur vi bäst ser till att detta genomförs. Men nu är vi i skedet där vi har beställt kunskapsunderlag - jag är glad att vi har gjort det. Vi återkommer till hur vi genomför detta.

Fru talman! Jag tycker att det har framgått av tidigare skriftliga svar, av allt arbete vi gör och av det jag har redovisat här. Regeringen tar verkligen frågan på allvar. Vi har gett uppdrag, men jag kan inte svara på hur det blir innan jag får tillbaka detta. Det är en omöjlighet. Jag måste invänta vad myndigheterna kommer tillbaka med och de kunskapsunderlag som vi har bestämt.

Men som jag har nämnt tidigare: Det intressanta är inte bara att beställa de här och få nya riktlinjer, som vi gjort under många år i Sverige. I dag har vi för många lager av kunskapsstyrning. Det intressanta är att detta också genomförs och att det är rätt underlag i fråga om vad som genomförs.

Jag håller helt och hållet med om ledamotens bedömning av effekterna när man inte får den vård man behöver. Oavsett skälet till besvären ska man alltid mötas av en vård med det bästa bemötandet. I vården ska man också kunna ställa diagnos, ge behandling och, om det behövs, rehabilitering och eftervård på bästa sätt. Det är så vår lag är utformad i Sverige. Varje region arbetar under den lagen, inte någon egen. Varje region arbetar under hälso- och sjukvårdslagen. Det är därför som man har direktvalda politiker och beskattningsrätt för att möjliggöra detta.

Men regeringen har möjlighet att också stödja i vissa frågor. Det gör vi inom cancervården, när det gäller att öka vårdkapaciteten och när det gäller kvinnors hälsa, därför att vi bedömer att det är ett område som kräver särskild prioritering och särskilt fokus, även om jag förstås är medveten om att varenda regionpolitiker vill göra allt för sina invånare. Men jag tror att regeringar behövs för att också trycka på i vissa frågor där man behöver förändra och förbättra för att det på riktigt ska bli bra för människor. Och kvinnors hälsa är en sådan fråga.

När det däremot gäller vilken behandling som man får - ledamoten var inne på hormonbehandlingar - kommer jag som minister inte att bedöma vilken behandling som en person ska få. Det är förstås en fråga för professionen. Men ledamoten sätter fingret på en viktig fråga: att man möts av en kunnig person som vet vad det innebär, vet vad som finns att erbjuda och kan ge den helhetsbedömning som man behöver i den situation som man befinner mig i.

Där är primärvården så viktig - att den är den är väl utbyggd, att man har ett rimligt antal patienter så att man kan bygga kontinuitet och lära känna sin patient och så att man förstår hur hela livet ser ut för denna person. De exempel som ledamoten ger där man misstar diagnosen, får vi väl säga även om vi är lekmän båda två, kan bero på att man inte har möjlighet att bygga kontinuitet och en relation. Om det är ett hastigt besök kan man hamna fel.

Därför är regeringens arbete med att bygga ut primärvården också mycket angeläget. Där har vi i år 3,3 miljarder kronor, och det blir ytterligare ½ miljard kronor nästa år som läggs på att förbättra primärvården och den goda och nära vården. Jag bedömer att den är mycket viktig för att vi ska kunna få en god kvinnohälsa, en god vård för kvinnor, när det gäller olika besvär och sjukdomar som man drabbas av kopplat till att man är just kvinna.

Varmt tack till ledamoten för interpellationen men också för att vi, som jag uppfattar det, gemensamt vill arbeta för att bryta stigmat men också se till att det på riktigt blir bra för kvinnor i hela landet.

Fru talman! Jag tackar än en gång ledamoten för hans engagemang. Precis som jag började mitt inlägg tror jag att ledamotens engagemang bidrar till att ta bort stigmat. Ju oftare vi pratar om frågorna, ju oftare vi lyfter fram dem och talar om att det finns hjälp att få och att man har rätt att få hjälp, desto mer bidrar vi till att minska stigmat och de tabun som finns omkring detta.

Som jag sa i mitt svar till ledamoten handlar detta om både fysisk, psykisk och sexuell hälsa. Det handlar om hela människan. Vi måste ha ett holistiskt synsätt.

Jag fick frågan om regeringen tänker fortsätta med detta. Ja, vi ligger på samma nivå som tidigare regeringar i fråga om att ge stöd, så där är det ingen diskussion. Som jag har sagt tänker jag inte bara landa i att vi har bra kunskapsunderlag. Nu måste de faktiskt bli verklighet. Riksrevisionen har följt upp det som gjorts. Oppositionen och majoriteten har lagt samma pengar under en massa år till detta. Men när pengarna inte ger effekt och kvinnor runt om i landet berättar att de inte har märkt av detta, och när barnmorskor också berättar att de inte har märkt av pengarna, måste vi fundera på hur de används. Hur kan vi göra på ett annat sätt? Det kommer att vara en viktig fråga för mig.

Inte minst har jag, som jag nämnde i en tidigare interpellationsdebatt, tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner inlett ett arbete som jag hoppas kunna gå i mål med denna vecka. Jag hoppas att vi går från att hitta på en massa nya kunskapsunderlag till att implementera dem och följa upp att det blir bra - att det blir mindre administration och mer verklighet. Detta kommer att vara ett prioriterat arbete för mig framöver, och jag är glad över att ledamoten verkar tycka detsamma. Varmt tack för engagemanget! Vi fortsätter arbetet gemensamt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.