Camilla Waltersson Grönvall

Herr talman! Jag vill först upplysa ledamoten om att denna fråga hör till socialförsäkringsministerns ansvarsområde.

När den här regeringen tog över tog vi över ett land med en inflation på över 10 procent. Inflationsbekämpningen fick bli den första delen i vårt arbete. Vi vet att de med absolut minst marginaler är de som får kämpa mest när värdet av våra kronor urholkas.

Sedan har vi sett till att de som tjänar minst har fått mest i skattesänkningar. Vi sänker förskoleavgiften. Vi halverar matmomsen så att varje matkasse blir billigare. Fritidskortet är en viktig del för att barn som befinner sig i utanförskap ska kunna få en meningsfull fritid. Inte minst ser vi till att bostadsbidraget för första gången på 30 år får en permanent höjning.

Detta är bara några av de delar där vi har arbetat för att just barn och utsatta människor ska kunna få bättre förutsättningar.

Herr talman! Tack så mycket, Nadja Awad, för möjligheten – även om interpellationen ursprungligen var ställd till finansministern – att återigen diskutera frågor som är väldigt viktiga!

Under denna mandatperiod har det hänt en hel del, att jämföra med tidigare mandatperioder då det har stått ganska still på området. Det är därför intressant att ledamoten väljer att ha ett så högt tonläge.

När det gäller tolktjänsten har vi infört En väg in. Det finns ett kompetenscenter på plats när det gäller personer med intellektuell funktionsnedsättning och autism, något som har efterfrågats under årtionden men som kommit på plats under den här mandatperioden. Vi har den nya nationella planen, där vi arbetar intensivt med det förslag som Myndigheten för delaktighet precis har lämnat till regeringen.

Detta är bara några exempel på det som sker just nu. Arbetet går vidare, och där är assistansen naturligtvis en oerhört viktig och prioriterad del – också att kunna få ett förstatligande av assistansen på plats. Många människor upplever i dag att de befinner sig i ett kommunfängelse.

Allt detta arbete är på väg framåt, där inget skedde under den tid då ledamotens parti stöttade den tidigare regeringen.

Än en gång: Jag råder ledamoten att placera sig framför tv:n klockan halv tio, då det kommer ytterligare nyheter som jag hoppas att framför allt personer med behov av stöd när det gäller funktionsnedsättningar kommer att glädjas åt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Som jag mycket tydligt redovisar är detta ett uppdrag som det just nu arbetas med i Regeringskansliet. Presentationen av vårändringsbudgeten och vårpropositionen var för en och en halv månad sedan. Det kan man tycka är lång tid, men det bedrivs just nu ett intensivt arbete i Socialdepartementet. Jag kan försäkra ledamoten att vi arbetar för fullt med en rad olika reformer som är kopplade till de frågor som jag är ansvarig för.

Dessutom vill jag ge ledamoten ett litet tips. Halv tio i dag skulle jag råda ledamoten att placera sig framför en skärm eller en tv. Då blir det presskonferens, och jag tror och hoppas att många kommer att bli väldigt glada över de besked som då kommer.

Men detta är alltså ett uppdrag som just nu förbereds. Det kommer att vara tydligt att Försäkringskassan, så som processerna ser ut under ett år, kommer att kunna påverka detta fullt ut inför budgetåret 2028.

Herr talman! Enligt socialförsäkringsbalken ska varje år ett schablonbelopp för assistansersättningen bestämmas och beräknas med ledning av de uppskattade kostnader som finns för att få assistans.

I 2026 års ekonomiska proposition aviserade regeringen att den avser att införa en ordning som innebär att Försäkringskassan årligen lämnar förslag till regeringen om timschablonen i assistansersättningen i sitt budgetunderlag för det kommande året.

Syftet är att skapa en bättre träffsäkerhet i beräknandet av assistansersättningen. Hur det är utformat är något som det just nu arbetas med, så jag skulle råda ledamoten att inte i förväg utgå från hur utformningen ska se ut. Detta är en fråga som just nu bereds i Regeringskansliet, och jag kommer att återkomma med en tidsplan.

För 2026 räknade regeringen upp timbeloppet med 1,5 procent och för 2025 med 3 procent. Sammantaget, både under den här mandatperioden och under den tidigare alliansregeringen, har regeringen räknat upp beloppet med större siffror än vad det underlag som ledamotens parti stöder gjorde under de tidigare åtta åren. Det gäller att också titta tillbaka och se vad man själv har gjort och hur man själv har arbetat för att detta ska fungera på rätt sätt.

Regeringen undersöker införandet av en indexering. Det har inte stått något annat i de budgetpropositioner som lagts fram, vare sig inför 2025 eller inför 2026. Det vore väldigt uppskattat om ledamoten inte valde att vara så faktaresistent. Vi har ju valt att stå här flera gånger och resonera om indexeringen.

Jag tror också att ledamoten vid det här laget är väl införstådd med att det skedde ett misstag på en presskonferens. Mänskliga misstag sker, och detta har regeringen väldigt tydligt redovisat. Därmed hoppas jag att den diskussionen är över en gång för alla.

Resonemanget har varit att vi behöver långsiktiga och stabila förutsättningar såväl för dem som tar emot assistansen som för dem som anordnar den.

Herr talman! Nadja Awad har, sammanfattningsvis, frågat finansministern om hon avser att i vårändringsbudgeten återkomma med förslag på dels en höjning, dels en indexering av assistansersättningen. Hon har även frågat vad som är motiveringen – om så är fallet – till att ministern och regeringen väljer att inte gå vidare med tillkännagivandet att årligen redovisa hur schablonbeloppet räknats fram och göra en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättningen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Den som omfattas av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, kan ha rätt till personlig assistans och assistansersättning. Syftet med personlig assistans är att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar. För de allra flesta assistansberättigade innebär personlig assistans frihet, självbestämmande och ett bättre liv. Personlig assistans innebär också en möjlighet att styra över vem som ska utföra assistansen och på vilket sätt det ska ske. Det innebär en frihet för den enskilde och ett skydd för den enskildes integritet.

Regeringen lämnar årligen förslag på nivå för timschablonen i budgetpropositionen. Regeringen avser att göra så även i år och har inte för avsikt att ändra timschablonen under innevarande år.

En välfungerande personlig assistans kräver att assistansanordnare får förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Därför föreslog regeringen i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) att schablonbeloppet för personlig assistans skulle höjas med 1,5 procent. För 2025 höjdes schablonbeloppet med 3 procent.

I syfte att öka förutsägbarheten för assistansmottagare och assistansanordnare aviserade regeringen i budgetpropositionen för 2025 (prop. 2024/25:1) och budgetpropositionen för 2026 att man avsåg att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet. Frågan bereds i Regeringskansliet.

I 2026 års ekonomiska vårproposition (prop. 2025/26:100) aviserade regeringen att den avser att införa en ordning som innebär att Försäkringskassan årligen lämnar förslag till regeringen om timschablonen i assistansersättningen i sitt budgetunderlag för det kommande året. Syftet med den ordningen är att skapa bättre träffsäkerhet i beräknandet av assistansersättningen.

Herr talman! När det gäller utredningar som har legat och dammat kan jag konstatera att det har väl aldrig dammat så mycket som under de föregående åtta åren.

Vi har varit med och tagit initiativ bland annat till ett förstatligande av assistansen. Det är ett förslag som aktivt bereds och som funktionshindersorganisationerna har efterfrågat. I opposition såg vi till att riksdagen tvingade den förra regeringen att ta fram utredningen som jag har haft den stora förmånen att få ta emot, och jag kan berätta för ledamoten att vi nu arbetar med den i mycket god dialog med funktionshindersorganisationerna, där vi mycket lyhört lyssnar till vad de ser är nödvändigt för att ta detta vidare. De har också uttryckligen sagt att det hellre får ta lite tid bara det blir rätt.

Jag delar den uppfattningen. Jag önskar att de här frågorna var lite mindre komplexa, men de är väldigt komplexa, vilket jag tror att ledamoten är väldigt medveten om.

När det gäller Göteborg tycker jag kanske att de vänsterpartistiska politiker som sitter i ledningen i just Göteborg borde fundera över vad som ligger till grund när till exempel personer som är väldigt framträdande inom paralympiska idrotter får helt nya bedömningar, trots att deras behov inte har förändrats. Detta är den kommunala ledningens ansvar, eftersom det finns en kommunal lagstiftning med LSS. Att ta ifrån människor deras stöd, ledsagning och vad det än må vara handlar alltså om vilken bedömning man gör inom Göteborgs ledning, och där sitter Vänsterpartiet med.

Stort tack för interpellationsdebatten som har varit belysande ur flera aspekter! Jag ser fram emot nya diskussioner.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Alla de delar som vi just nu bereder svarar också mot våra intentioner för att förbättra en rad olika frågor kopplade till situationen för personer med funktionsnedsättning.

Jag vet att jag i ett tidigare interpellationsutbyte med ledamoten sa att det kunde vara intressant att titta på vad man tidigare har gjort när man har haft möjligheter att påverka. Det är inte ovanligt att man svarar på enkäter utifrån ett väldigt populistiskt perspektiv. Det kan jag möjligen ha viss förståelse för, men då är det också viktigt att titta bakåt och se vad man gjorde när man var stödparti.

Nu får vi väl se om Vänsterpartiet fortsätter att vara ett stödparti, om det skulle bli ett annat valutslag och vi skulle behöva byta regering. Det är ändå tydligt att Vänsterpartiet bär ett stort ansvar för de åtta år då vi såg en förändring till det sämre.

Den här regeringen gör nu en rad olika insatser för att förändra det här. Vi tar fram kunskapsstöd och olika uppdrag för att ge kommunerna förutsättningar att ta ansvar för den lagstiftning som delvis – eller till stora delar – är ett kommunalt ansvar.

I likhet med ledamoten är jag bekymrad över att vi i dag ser att kommuner gör andra bedömningar av personer med funktionsnedsättning som har haft samma insatser under kanske 20 års tid, trots att behoven inte har förändrats. Det bekymrar mig mycket, och därför har vi också agerat.

Socialstyrelsen har bland annat fått i uppdrag att ta fram kunskapsunderlag och stöd för att rätt bedömningar kopplade till personkrets ska kunna göras. Myndigheten för delaktighet är också en väldigt viktig samordnande myndighet i arbetet med modellkommuner, nätverk, uppföljning och andra stödjande insatser. Även SKR har fått medel för att bistå i det här arbetet.

Jag vill gärna ta tillfället i akt att säga att de tio modellkommunerna Arvika, Grästorp, Kalix, Kramfors, Lessebo, Lund, Orust, Stockholm, Ulricehamn och Umeå kommer att vara väldigt viktiga för att leda arbetet, visa på goda exempel och helt enkelt nå och genomföra det nationella målet för funktionshinderspolitiken.

Här är också den nationella samordnaren, som vi i närtid kommer att kunna presentera, väldig viktig för att öka förståelsen, kunskapen och inte minst samordningen. Kommitténs granskning visar nämligen att vi saknar samordning mellan våra olika instanser. Ett exempel är förslaget om tolktjänst med en väg in som regeringen genomför.

Sammantaget gör vi en rad olika saker; jag skulle kunna tala mer om till exempel Nationellt kompetenscentrum för intellektuell funktionsnedsättning och autism och om Äldreomsorgslyftet som nu också omfattar LSS-personal. Sammantaget utgör detta på några få år mycket mer än under de föregående åtta åren när ledamotens parti var ett stödparti till den dåvarande regeringen.

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för interpellationen men också påminna ledamoten om att jag besvarar den här interpellationen i egenskap av regeringsföreträdare.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fungerar som utgångspunkt för det nationella mål för funktionshinderspolitiken som jag just beskrev. År 2024 kallade Sverige till en mycket konstruktiv dialog med FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Därefter utfärdade kommittén i sedvanlig ordning ett antal rekommendationer för Sverige, precis som man gör för andra länder.

Därefter kallade jag till mig funktionshindersorganisationerna. Jag förstod på dem att det inte hade skett vid tidigare dialoger, men för regeringen var det oerhört viktigt att utgå från vad organisationerna inom funktionshinderspolitiken sa och vilka olika rekommendationer de såg – det visade sig vara ganska många som behövde prioriteras. Det var ett väldigt konstruktivt och bra möte. Hela dialogen med funktionshindersorganisationerna har präglats av väldigt stor konstruktivitet.

Regeringen gav därefter Myndigheten för delaktighet i uppdrag att se till att information om rekommendationerna sprids, eftersom tillgången till informationen är väldigt viktig, och att fler personer kan lämna sina bedömningar när det gäller rekommendationerna. Uppdraget redovisades i februari i år, och redovisningen bereds just nu på Regeringskansliet.

Regeringen har vidtagit och planerar att vidta flera åtgärder i syfte att uppnå det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Rekommendationerna ligger alltså till grund för detta. Myndigheten för delaktighet är en väldigt viktig aktör i detta, och man har även involverat en rad andra berörda myndigheter.

Alla ministrar är ansvariga för funktionshindersfrågorna inom sina respektive portföljer, även om Socialdepartementet är en fokalpunkt och min portfölj är ett slags fokalpunkt kopplad till detta. För att få genomslag på lokal, regional och nationell nivå när det gäller de brister som vi ser behöver myndigheter inom alla olika segment involveras. Det behöver också säkerställas att det stöd som jag inledningsvis pratade om samt kunskapsstöd och annat verkligen sprids för att skapa bättre förutsättningar att involvera de regionala och lokala delarna och se till att de till fullo tar sitt ansvar.

Det här är ett ambitiöst arbete som har gjort att vi nu, efter att ha analyserat de utmaningar som finns och vilka åtgärder som behöver vidtas, kan arbeta vidare med att bereda dessa punkter inom Regeringskansliet.

Herr talman! Nadja Awad har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta inom mitt ansvarsområde med anledning av de slutsatser som Funktionsrätt Sverige har kommit fram till i sin senaste granskning, varför jag och regeringen inte fattat ett beslut om att göra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till lag och slutligen vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att konventionens rättigheter får fullt genomslag i svensk lagstiftning och i praktiken.

Regeringens funktionshinderspolitik utgår från det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Målet är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas.

Det innebär att konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ligger till grund för den politik som förs. Regeringen vidtar flera åtgärder för att stärka arbetet med att uppnå det nationella målet för funktionshinderspolitiken.

Regeringen arbetar bland annat med att ta fram en nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken. I december förra året redovisade Myndigheten för delaktighet sitt uppdrag att ta fram ett förslag till en sådan handlingsplan. Över 30 myndigheter från olika samhällsområden deltog i arbetet med att ta fram förslaget, som nu bereds i Regeringskansliet.

För att rättigheterna i konventionen ska få fullt genomslag behöver förstås även den lokala och regionala nivån bidra inom sina ansvarsområden. Därför har regeringen gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att ge stöd till kommuner och regioner i deras genomförande av funktionshinderspolitiken. Stödet ska ges i form av samordning, kunskapsstöd, utbildningar och spridning av goda exempel.

I uppdraget ingår att fördela medel till kommuner som ska kunna arbeta mer riktat med funktionshinderspolitiken, så kallade modellkommuner. I en första omgång har tio kommuner utsetts till modellkommuner.

Förhoppningen är förstås att deras arbete och lärdomar ska kunna fungera som inspiration och hjälp till fler kommuner. Uppdraget är beräknat att pågå fram till och med år 2031.

För att ytterligare stärka arbetet med att genomföra funktionshinderspolitiken arbetar regeringen med att tillsätta en nationell samordnare för funktionshinderspolitiken. Samordnaren ska bidra till ökad kunskap om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i samhället och öka samordningen av olika aktörers insatser gentemot målet för funktionshinderspolitiken.

Som jag och andra ministrar tidigare har framfört har Sverige mottagit rekommendationer från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning som rör inkorporering av konventionen i svensk lag. Dessa rekommendationer bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Fru talman! Jag riktar ett varmt tack till Seye Larsen, som är en ledamot som jag hyser den största respekt för och uppskattar att arbeta tillsammans med i socialutskottet.

De frågor som ledamoten lyfter ligger verkligen högt på regeringens agenda, och det är ett av skälen till att vi nu arbetar för ett förstatligande av assistansen. I grunden ligger en djup oro för hur olika det ser ut i Sveriges 290 kommuner, och vi arbetar nu för att föra över de cirka 5 000 assistansbeslut som ligger i kommunerna till en nationell funktion. Det ska nämligen inte vara ett lotteri när det gäller bedömningarna, utan det ska vara mycket tryggare.

Precis som ledamoten säger blir det de anhöriga som får ta den stora smällen. Den lagändring som träder i kraft den 1 juli i år och som gör att avlösarservicen kan användas även utanför hemmet kan vara en del i att göra saker och ting lättare och mer flexibla, men vi bereder just nu den stora assistansreform som har till syfte just att bedömningen ska bli mer jämlik.

Jag kan försäkra ledamoten om att vi inte försöker fördröja någonting. Den skrivelse som kommer med anledning av Riksrevisionens granskning kommer att komma så fort det bara är möjligt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Än en gång tack till Nils Seye Larsen!

Vi delar oron för att olika kommuner gör olika bedömningar. Det får givetvis inte vara så att en sådan här viktig rättighetslagstiftning blir ett lotteri utifrån var man befinner sig. Detta har också varit utgångspunkten för de utskottsinitiativ som riksdagen har lagt fram och som regeringen nu arbetar med.

Olika rapporter har visat att det förekommer begränsade kommunala riktlinjer. Samtidigt är detta ett kommunalt ansvar som kommunerna har accepterat att ta och velat ha som en kommunal lagstiftning. Kommunerna har ett ansvar att tillgodose den enskildes behov, och riktlinjer behövs för att vara ett stöd i handläggningen av rätten till insatser. Man ska dock alltid utgå från den enskildes behov.

Det ska inte vara, som ledamoten säger, en byråkratisk kamp. Låt mig ta en samlad tolktjänst som exempel. Vi vet att personer i behov av tolktjänst har behövt lägga ned väldigt mycket tid och kraft på att vända sig till olika aktörer beroende på var man behöver tolkstöd. Den samling vi nu gör, med intentionen att man ska kunna ha en väg in, handlar just om att det ska vara lätt att få rätt stöd vid rätt tillfälle.

Något annat vi har satsat på och som är väldigt efterfrågat är det kompetenscentrum för intellektuellt funktionshindrade och autism som nu har kommit på plats på Socialstyrelsen. Det här området har varit väldigt eftersatt, och det har också varit mycket stigmatisering och svårigheter att få rätt stöd och hjälp.

På område efter område arbetar vi med att stärka förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar, och Riksrevisionens granskning är ett viktigt bidrag till det arbete som redan pågår i Regeringskansliet.

Fru talman! Varmt tack till Nils Seye Larsen för den viktiga interpellationen i ett oerhört viktigt ämne!

Som ledamoten säkert känner till har jag vid ett flertal tillfällen varit väldigt bekymrad och uttalat mig kritiskt om att kommuner som kanske i årtionden har gjort en viss bedömning har ändrat den trots att förutsättningarna eller behoven inte har förändrats. Det här är naturligtvis något som regeringen tar på största allvar. Vi följer detta väldigt noga. Vi bereder också underlag som vi har fått in, däribland Riksrevisionens granskningar, som är otroligt viktiga för att regeringens och myndigheternas arbete ska kunna utvecklas.

Som jag beskrev inledningsvis arbetar Regeringskansliet nu med rapporten och slutsatserna i den. Vi ser fram emot att fördjupa oss i rapporten. Det är dock svårt att säga exakt när vi kommer att bli klara. Jag önskar att jag kunde göra det, men det är närmast omöjligt. När arbetet är klart – när detta har beretts – kommer vi att återkomma med en skrivelse där vi redovisar vår bedömning av de iakttagelser och rekommendationer som Riksrevisionen har gjort i den här rapporten.

Precis som ledamoten beskriver ska insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade främja jämlikhet i levnadsvillkoren. De ska också vara en del i att kunna delta fullt ut i samhällslivet, vilket belystes på ett väldigt fint sätt. Bekymren kring detta belystes också på funkisriksdagen här för ett par dagar sedan, och detta med tillgänglighet är en viktig del.

LSS-insatserna ökar på totalen, men tyvärr ser vi inte det inom alla de tio insatserna. Bland annat gäller det ledsagningen, och nu arbetar vi med den rapport som Socialstyrelsen har lämnat. En viktig del är det uppdrag Socialstyrelsen har fått i regleringsbrevet och som Socialstyrelsen också föreslår ska göras.

Det är väl ingen hemlighet att jag även under åren i opposition var bekymrad över att man kan befinna sig i kommunarrest och inte våga flyta utifall bedömningarna skulle bli sämre i en annan kommun. Detta var ett av skälen bakom det utskottsinitiativ som bland andra jag tog initiativ till. Det här är ytterligare ett exempel på en del av LSS som vi arbetar med att komplettera på olika sätt efter en, hoppas jag, lyhörd dialog med funktionshindersorganisationerna.

Fru talman! Nils Seye Larsen har sammanfattningsvis frågat mig om jag håller med om att skillnaderna mellan kommuner när det gäller bedömningar och beslut om stöd enligt LSS riskerar att skapa ett välfärdslotteri samt om jag avser att vidta några åtgärder. Nils Seye Larsen har också frågat mig hur jag avser att gå vidare med Riksrevisionens rekommendationer om justeringar och förtydliganden av LSS, om jag bedömer att statens uppföljning och tillsyn är tillräcklig för att säkerställa en mer likvärdig tillämpning av socialtjänstlagen (2005:400) och LSS samt om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min bedömning.

Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en reform som på ett avgörande sätt har förbättrat levnadsvillkoren för många personer med omfattande funktionsnedsättningar. Lagen har möjliggjort ökat självbestämmande och skapat förutsättningar för ett självständigare liv för personer som tillhör lagens personkrets. Antalet personer som har en LSS-insats ökar, men det är såklart viktigt att den enskilde får rätt insats och att insatsen håller god kvalitet.

Socialstyrelsen konstaterade i rapporten Förändringar av ledsagning över tid, som kom 2023, att det finns behov av att öka kunskapen om syftet med insatsen ledsagning men även ett mer generellt behov av stöd avseende utredningar, bedömningar av personkrets och rätt till insatser enligt LSS.

Regeringen har i regleringsbrevet för 2026 gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett sådant stödmaterial, bland annat utifrån LSS intentioner och internationella konventioner. I uppdraget ska särskilt fokus läggas på insatsen ledsagarservice. Socialstyrelsen ska delredovisa uppdraget i juni och senast i december 2026 lämna en slutredovisning av uppdraget. Syftet med uppdraget är att öka likvärdigheten i kommunernas handläggning av LSS.

Regeringen har tagit del av Riksrevisionens rapport LSS – ett kommunalt uppdrag under statens styrning och kontroll. Rapporten bereds för närvarande inom Regeringskansliet, och regeringen kommer att återkomma med en skrivelse till riksdagen.

Fru talman! Tack än en gång för den här mycket trevliga interpellationsdebatten! Det är alltid oerhört välgörande för politiken när man visar att man kan resonera om de här samhällsproblemen i mycket god ton. Jag vill verkligen understryka att det är väldigt komplexa problem, vilket jag också sa inledningsvis. Det här är frågor som man inte kan se på ur bara ett perspektiv.

Man kan väl säga att lagrådsremissen Kommunala hyresgarantier för en socialt hållbar bostadsförsörjning är en del av svaret på ledamotens fråga. En socialt hållbar bostadsförsörjning är otroligt viktig. Det är också detta som föranleder lagrådsremissen.

Stadsmissionen ger både ris och ros. Att de även ger ros är något som man ärligt kan säga utan att klappa sig själv på axeln, vilket man ska akta sig för. Det är till exempel bra att Stadsmissionen ser hur Bostad först har fått bra genomslag. Bekymret är att det inte har fått det på fler ställen, och vår inriktning är nu att se till att det får det. Jag är väldigt glad för att Stadsmissionen har varit och är en mycket god dialogpartner. Det borgar för att förslagen kommer att mejslas ut på ett sådant sätt att de verkligen blir träffsäkra. Men det här är en komplex fråga.

Inte minst brinner jag för alla kvinnor som sitter i skyddat boende. Det är viktigt att träffa dem och höra om deras oro. Vad händer därefter? Hur kan ett långsiktigt hållbart liv med ett konkret boende se ut? Det finns så många delar i detta som vi måste vidareutveckla för att se till att det fungerar bäst för dem som är absolut mest utsatta.

Jag tackar för en god interpellationsdebatt och ser fram emot fortsatt dialog i frågan. Stort tack!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag blir naturligtvis glad närhelst jag får en interpellation på detta viktiga område. Den här gången påverkade tajmningen, även om det naturligtvis finns alla möjligheter till fler interpellationsdebatter på temat. Men när det bara är några dagar kvar tills Socialstyrelsen ska presentera sitt uppdrag och sina förslag blir det omöjligt för mig i egenskap av minister att föregripa den presentationen, vilket jag tror att ledamoten har all förståelse för. Det vore i vilket fall som helst högst olämpligt.

Jag avvaktar de förslag som kommer. Och precis som ledamoten ser jag mycket fram emot att se vad Socialstyrelsen kommer att föreslå på detta viktiga område.

Det är obligatoriskt med förebyggande arbete. En av de bästa sakerna med den nya socialtjänstlagen är att de förebyggande delarna inte längre utgör fritt valt arbete för kommunerna. Det finns faktiskt ett ska-krav kopplat till den här lagstiftningen. Man ska jobba förebyggande utifrån olika aspekter när det handlar om människor som befinner sig i utsatthet. Delar av det som ledamoten efterfrågar är alltså redan stadfäst i och med den här lagen.

När det handlar om billiga bostäder, bostadsmarknadens struktur, hyresrätter och så vidare vill jag i all vänlighet föreslå att ledamoten interpellerar den minister som är ansvarig för de frågorna. Hemlöshetsstrategin är mitt totalansvar, men de delar som ledamoten specifikt lyfter är ett annat statsråds ansvar.

Socialstyrelsen lämnar som sagt den 2 mars sina förslag kopplat till helheten. Vi kommer naturligtvis att ta de förslagen vidare.

Det är mycket man behöver göra för att hjälpa personer i utsatthet. Regeringen har arbetat mycket framåtlutat. Det handlar inte bara om att vi har höjt bostadsbidraget för första gången på 30 år – jag redovisade siffrorna för detta. Det handlar också om exempelvis sänkt matmoms och sänkta bränslekostnader. Det senare gynnar inte minst dem som bor utanför storstadsområdena. Vilken skillnad det blir när man har råd att köra sitt barn till en fritidsaktivitet eller något annat!

Det bästa stödet för barn i utsatthet är att de får se sina föräldrar gå till ett arbete och se hur de växer och mår bra när de kan försörja sig själva och sin familj. Detta är den viktigaste delen. Jag har till exempel nära studerat situationen i Hackney, där fyra generationers arbetslöshet tärt ned ganska mycket av människors självkänsla, självförtroende och tro på att de ska kunna ta sig upp ur sin svåra situation.

Den här regeringen vill se stöd som ger alla människor rätt förutsättningar att kunna arbeta för sin egen försörjning. Det vi nu gör på en rad olika områden är till exempel förstärkningar för de mest utsatta barnfamiljerna och skattesänkningar som i första hand går till låg- och medelinkomsttagarna. Det handlar om att kunna försörja sig själv.

Fru talman! Tack, Malte Tängmark Roos, för en viktig interpellation!

Hemlöshet och osäkra boendeförhållanden är något som verkligen skapar en otrygghet, som i sin tur förstärker sociala svårigheter och både fysisk och psykisk ohälsa. Det är något som regeringen ser allvarligt på.

Det är samtidigt en komplex och svår fråga; jag är mycket medveten om att ledamoten är införstådd med det. Det krävs därför att det som görs måste vara både träffsäkert och långsiktigt. Det är viktigt att man i en utsatt position inte behöver vara orolig för att till exempel ett val skulle innebära tvära omkastningar.

Den hemlöshetsstrategi som nu gäller löpte på när vi tillträdde. Det är alltid viktigt att utvärdera vad som har fungerat och inte, så att man kan förstärka där det inte har fungerat lika väl. Vi önskar såklart att den hade fått ett mycket större genomslag.

Regeringen är väldigt framåtlutad i fråga om hemlöshetsstrategin. Det ser man inte minst genom att vi 2022 satsade sammantaget 30 miljoner på detta. Och de kommande åren satsas det 150 miljoner kronor. Det visar att det finns ett genuint engagemang och en vilja att möta de här problemen.

Normalt sett pekar man kanske inte ut en specifik metod. Men Bostad först, eller Housing First som den heter internationellt, har visat sig vara en väldigt framgångsrik metod. Delar av EU arbetar intensivt med den. Därför var det naturligt att peka ut den i det här fallet.

Det finns kommuner i Sverige som arbetar väldigt framåtlutat och framgångsrikt med detta. Det vill regeringen förstärka, så att kommuner som inte har kommit lika långt lär sig av de kommuner som har det. Helsingborg kan nämnas som en av de första kommunerna som började arbeta med detta och som har varit framgångsrik i sitt arbete med boendesituationen. Jag har varit på studiebesök i Helsingborg och kan konstatera att när man ser helheten runt en människa får det en helt annan effekt.

Det här är som sagt en väldigt komplex fråga, och dessutom ser också individers situationer olika ut. Därför är det viktigt att man tar ett helhetsgrepp om detta.

Jag är därför glad att ledamoten nämner den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juli förra året. Den är inriktad på att kunna ge tidiga och förebyggande insatser. Vi pratar ofta om barn och unga i gängkriminalitet när vi pratar om den, men dess syfte förtjänar verkligen att lyftas upp här, nämligen att arbeta tidigt med alla människor som på olika sätt är i behov av att få ett tidigt och förebyggande stöd.

Vi kopplar nu resurser till den, och socialtjänsten får möjlighet att arbeta med insatser utan att vara fast framför en datorskärm med långa utredningar. Det gör att man kan jobba mer aktivt mot de personer som behöver det allra mest. Därför kommer den nya socialtjänstlagen att bli en viktig del i det framåtlutade arbetet också kopplat till hemlöshet.

Fru talman! Malte Tängmark Roos har frågat mig om jag och regeringen kommer att verka för att nästa nationella strategi mot hemlöshet ska adressera även de strukturella orsakerna bakom hemlöshet samt vilka konkreta åtgärder jag anser är de viktigaste att arbeta vidare med för att bekämpa de strukturella orsakerna till hemlösheten i Sverige.

Regeringen ser allvarligt på förekomsten av hemlöshet och den omfattande utsatthet som avsaknaden av ett eget hem kan innebära. Hemlöshet är ett komplext och mångfasetterat problem som kräver långsiktigt och ihållande arbete. Regeringen har därför förlängt och förstärkt finansieringen av den nationella hemlöshetsstrategin i flera steg. Satsningen uppgår nu till 150 miljoner kronor per år 2026–2031, vilket är nästan en fyrdubbling sedan 2022.

Regeringen är mån om att den förlängda och förstärkta hemlöshetsstrategin blir träffsäker. Därför har Socialstyrelsen fått i uppdrag att följa upp den nuvarande strategin och lämna förslag på fortsatta åtgärder inom området (S2025/01181). Uppdraget ska redovisas senast den 2 mars 2026. Redovisningen kommer att ligga till grund för det fortsatta arbetet på området, och jag vill inte föregå myndighetens redovisning.

Inom ramen för hemlöshetsstrategins fjärde mål – att stärka det sociala perspektivet i samhällsplaneringen – publicerade Socialstyrelsen och Boverket den 13 februari i år ett gemensamt metodstöd: Alla behöver ett hem. Syftet är att underlätta samarbetet mellan socialtjänsten och den kommunala samhällsplaneringen samt att bidra till att motverka hemlöshet, utestängning från bostadsmarknaden och trångboddhet.

Regeringen har även, utanför ramen för den nationella hemlöshetsstrategin, vidtagit flera åtgärder som har bäring på den strukturella hemlösheten.

I mars 2025 infördes ändringar i lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Ändringarna innebär bland annat att kommunerna ska ersätta sina riktlinjer för bostadsförsörjningen med handlingsplaner senast före utgången av den mandatperiod som inleds efter valet 2026. I handlingsplanerna ska kommunerna redogöra för behovet av tillskott av bostäder, exempelvis för att motverka hemlöshet. Ändringarna innebär vidare att kommunerna ska ta hänsyn till behovet av samordning med andra kommuner i planeringen och genomförandet av åtgärder, såsom avseende ekonomiskt svaga hushålls boendesituation och hemlöshet. Ändringarna tydliggör också att kommunala bostadsförmedlingar kan förmedla bostäder genom förturer och reservationer utan att det påverkar deras rätt att ta ut köavgift av sökande. Med anledning av detta har regeringen gett Boverket i uppdrag att informera om de utökade möjligheterna att förmedla bostäder efter behov, särskilt genom förtur till stadigvarande boende för våldsutsatta personer (LI2024/02396).

Regeringen har även höjt bostadskostnadsgränser för barnfamiljer inom bostadsbidraget, för att bostadsbidraget i högre grad ska vara kopplat till de faktiska bostadskostnaderna. De övre bostadskostnadsgränserna för barnfamiljer höjdes den 1 januari 2026 med 1 500 kronor per månad för familjer med ett barn och med 2 000 kronor för familjer med två eller flera barn.

Vidare finansierar regeringen statsbidrag till kommuner för att stärka arbetet med att hjälpa våldsutsatta att ordna stadigvarande boende. Detta är viktigt i sammanhanget eftersom många kvinnor i hemlöshet rapporterar att våldsutsatthet är en bakomliggande orsak till deras situation.

Förra veckan beslutade regeringen också om lagrådsremissen Kommunala hyresgarantier för en socialt hållbar bostadsförsörjning. I lagrådsremissen föreslås bland annat att det ska införas ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om en skyldighet för kommuner att ställa hyresgarantier. I förlängningen kan det här förslaget till exempel motverka osäkra boendeförhållanden, utestängning från bostadsmarknaden, vräkningar och hemlöshet. Bemyndigandet föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för frågan!

Ledsagningen är en del av den LSS-lagstiftning som en borgerlig regering fick på plats i början av 90-talet. Det är en viktig lagstiftning. Den handlar om att kunna ta del av samhället på samma villkor som alla andra.

Vi i regeringen är naturligtvis oerhört bekymrade över att vi ser att kommunerna i allt större utsträckning inte tar det här ansvaret. Därför arbetar vi med en rad olika delar. En del som vi fick in i det nya regleringsbrevet till Socialstyrelsen är tagen från just den rapport som ledamoten hänvisar till. I den fanns ju en rad förslag, och en del handlade om att utarbeta en vägledning för kommunerna så att man kan göra likartade, jämlika bedömningar över hela landet, vilket tyvärr inte är fallet i dag.

Det här uppdraget är ett viktigt steg i att säkerställa just ledsagningen i landet.

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket till Ludvig för frågan!

Ledamoten sätter fingret på en enormt viktig fråga. Ska vi stoppa kriminaliteten och bryta rekryteringen av unga måste vi jobba förebyggande.

Socialdemokraterna har haft hög svansföring i denna fråga, men det hände närmast ingenting under deras år i regering. Det var helt enkelt åtta förlorade år.

Vi, däremot, har fått på plats en ny förebyggande socialtjänstlag, med 10 miljarder i finansiering. Samordnaren efterfrågade en starkare statlig styrning i dessa frågor. Vi arbetar för att få en nationell placeringsfunktion på plats för att förbättra vårdkvaliteten för våra barn.

Men vi behöver också fler familjehemsplatser. Samordnaren föreslog även mer utbildning och stöd till våra familjehem. Det tror jag är helt avgörande för att få fler att våga ta detta stora och väldigt viktiga ansvar.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Det stämmer som ledamoten säger att regeringen bedriver ett omfattande arbete för att på alla sätt och vis stärka skyddet för utsatta barn. För en vecka sedan trädde en ny lagstiftning i kraft som tar ambitionen ett steg vidare. Det handlar om att identifiera och säkerställa att fler yrkesgrupper, till exempel ordningsvakter, nu får en skyldighet att orosanmäla när de ser att något bör orosanmälas.

Men det handlar också om att fler myndigheter och personer hos myndigheter ska få en anmälningsskyldighet, till exempel Åklagarmyndigheten och människor anställda hos Försäkringskassan. Det är av otroligt stor vikt att alla som befinner sig i sammanhang med barn och som upptäcker att något är fel, där våld kan förekomma, agerar så att socialtjänsten och ansvariga myndigheter i sin tur kan agera runt barnen för att förhindra våld mot barn.