Eva Lindh

Fru talman! Andelen förskolor som drivs av bolag ökar. Några stora koncerner intar en alltmer dominerande roll. Risken ökar för oseriösa aktörer och vinstjakt precis som i grundskolan och i gymnasiet. Vi kommer att få en alltmer negativ påverkan på kvaliteten på förskolans likvärdighet och barnens omsorg. Marknadiseringen av förskolan, skolan och gymnasiet har gått för långt. Vi måste få stopp på vinstjakten nu.

Statsrådet nämner att man ska stoppa vinstutdelning för nya skolor och för dem som inte uppfyller kraven. Åtminstone Liberalerna har sett och kanske börjat förstå att det får negativa konsekvenser. Men det vi vill är att stoppa vinstjakten på totalen.

Det är upprörande att pengar som vi skattebetalare gemensamt har beslutat ska gå till barnens omsorg på förskolorna för att ge dem en bra förskola och en bra kvalitet går till vinst. Föräldrar ska kunna gå till jobbet och känna sig trygga med att den förskola som barnen går på håller en hög kvalitet och ger deras barn en bra dag.

Nu sker det på bekostnad av att någon ska ta ut pengar för att leva ett godare liv. Det sticker verkligen i ögonen på mig och så många andra. Vi måste få slut på vinstjakten nu. Därför undrar jag bara: Vad tycker statsrådet när man ser att det här förekommer? Känns det inte ont i hjärtat även på statsrådet?

Fru talman! Förskolans betydelse för barn kan inte överskattas. Det är otroligt viktigt att både barn och föräldrar känner sig trygga med den omsorg och pedagogik som barnen får på förskolan. Det gör mig därför otroligt upprörd när sådant här uppdagas: att pengar är viktigare än barnens omsorg.

Det som kanske skiljer oss från regeringen är att vi tycker att vinstförbud ska gälla. Vinstjakten ska förbjudas inom skolan. Vi föreslår att det ska bli så även på förskolans område. När vi nu ser att det här händer på allt fler förskolor också är det viktigt att ta tag i det och förbjuda vinstjakten. Pengar ska aldrig få vara styrande när det gäller förskolornas kvalitet.

Det är naturligtvis viktigt att nu ha tydlig och bra tillsyn för att vi ska kunna upptäcka om det finns brister i kvaliteten. Den behöver verkligen förstärkas. Men under tiden som tillsynen pågår kan det ju också förekomma problem. Att dessa åtgärdas är naturligtvis viktigt varje år och varje dag för barnen som går i förskolan. Därför tycker vi att ett vinstförbud ska införas, så att de här riskerna inte ska uppkomma.

Utöver tillsynen är det av största vikt att kommunerna har ett avgörande inflytande över etableringarna av fristående skolor. Det betyder mycket, för föräldrar väljer ofta en förskola som finns i närheten. Det handlar naturligtvis om att kunna klara av vardagen. Jag vet många föräldrar som säger att de inte har något annat val, antingen för att det inte ligger någon annan förskola i närheten eller för att de fristående har blivit så många att man inte kan välja en kommunal som finns i närheten.

Vi måste få stopp för vinstjakten i förskolor, grundskolor och gymnasier. Vi kan inte riskera att barn och ungdomar får en sämre utbildning för att pengajakten är det överordnade. Vi behöver gemensamt sätta stopp för detta.

Fru talman! En norsk miljardkoncern köpte upp tre förskolor i Norrköping. Nu flyr personal och föräldrar eftersom det har blivit uppenbart att ägandet främst handlat om att tjäna pengar, inte barnens omsorg. Samma företag har fått stänga grundskolor i Sollentuna och Nacka efter massiv kritik.

Under 2022 tog koncernen, där de tre förskolorna i Norrköping ingår, ut 10,9 miljoner norska kronor i aktieutdelning. De tre förskolorna i Norrköping ägs alltså av det norska företaget Dibber. Det är en multinationell koncern som finns i tio länder. De första förskolorna i Sverige köptes 2017. I dag har de 91 förskolor och 13 skolor från Malmö till Bollnäs. På några år har de blivit en stor koncern i Sverige, och de omsätter mångmiljonbelopp.

Privata storkoncerner av det här slaget är vanliga i skolans värld men ännu inte lika vanliga i förskolans värld. Den situationen kan förstås förändras om det blir märkbart att vinster kan göras på bekostnad av verksamhetens kvalitet.

I Norrköping ville koncernen till exempel få in så många barn som möjligt även om lokalerna var begränsade. Barnen skulle då köras runt i lådcyklar för att minska antalet barn i lokalerna. Som tur var godkändes inte detta av Norrköpings kommun, men det visar att vinstjakten faktiskt är desperat och kan komma att ske på bekostnad av barnen.

Hur ser då läget generellt ut i Sverige? Jo, precis som statsrådet nämnde minskar till exempel förekomsten av förskollärare. Man har alltså en lägre andel utbildad personal i privata än i kommunala förskolor. Det är också så att andelen förskolor som bedrivs av bolag ökar, och några stora koncerner får en alltmer dominerande roll. Risken finns att oseriösa aktörer och vinstjakt - precis som i grundskolan och gymnasiet - får allt större negativ påverkan på förskolans likvärdighet och kvalitet.

Vad behöver då göras? Vi socialdemokrater tycker att ett vinstförbud behöver utredas och införas även på förskolans område och att tillsynen av förskolan behöver förstärkas. Färre utbildade pedagoger innebär nämligen skillnad i verksamheten. En förskola ska inte bara vara en plats att vara på. Den ska också innehålla en pedagogik och uppfylla det som läroplanen säger. I Norrköpings fall finns det endast en utbildad förskollärare per barngrupp.

Vi vet att förskolan och pedagogiken där spelar stor roll för barnen här och nu men även för deras framtida kunskapsutveckling i skolan. Det var därför jag också ställde frågan om vilka åtgärder statsrådet avser att vidta när kvaliteten försämras på grund av vinstjakten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag kan konstatera att civilministern uppenbarligen tycker att det är mer okej att svara på frågor från Svenskt Näringsliv om skattestopp än att svara på en riksdagsledamots fråga om samma sak. Jag ville bara kommentera det.

Om man inte vill att kommunerna ska höja skatten ska man kanske ge dem förutsättningar att bedriva sin verksamhet utan att behöva höja skatten. Här finns en skillnad mellan det den SD-styrda regeringen står för och det vi har lagt fram, det vill säga mer resurser till kommuner och regioner så att de inte bara ska kunna upprätthålla välfärdens kärna utan också ska kunna stärka kvaliteten.

Det skulle vara intressant att höra vad civilministern har att säga om den kommunala beskattningsrätten. Olika ministrar har hänvisat till att den är viktig, och Lagrådet och flera utredningar har pekat på att begränsningar i kommuners och regioners möjlighet att höja eller sänka skatten är ett ingripande i det kommunala självstyret. Jag tycker att det kommunala självstyret är viktigt och att vi inte ska begränsa kommuners och regioners beskattningsrätt.

Sammanfattningsvis: Välfärden är viktig. Kommuners och regioners möjlighet att bedriva en bra välfärd är viktig, och då spelar beskattningsrätten en stor roll. När ministern säger att det är mycket möjligt att man kan komma fram till ett mjukt skattestopp tror jag att de flesta tänker att det är en öppning för ett skattestopp.

(Applåder)

Herr talman! Nej, det finns verkligen inget egenvärde i att höja skatt. Vi vet också att när man höjer skatten på kommunal och regional nivå innebär det, eftersom skatten är platt, att många låg- och medelinkomsttagare får det svårt. Det är just därför vi, eller regeringen, behöver fatta beslut om att ge tillräckliga resurser till kommuner och regioner för att de inte ska tvingas att höja skatten eller säga upp personal och dra ned på välfärden. Det är därför det är så otroligt viktigt att vi stöttar kommuner och regioner så att de klarar av den välfärd som vi ju verkligen värnar om.

Det finns alltså inget egenvärde i sig. Men vi måste ge kommuner och regioner möjligheter att själva klara av det uppdrag och de uppgifter de har - att klara av sjukvården, skolan, äldreomsorgen och allt annat som vi verkligen tycker är viktigt.

Om man gör indragningar i den beskattningsrätt som kommuner och regioner har påverkar detta det kommunala självstyret. Jag tycker verkligen att det är en debatt som är viktig att hålla: Hur ser vi på möjligheterna för kommuner och regioner att själva styra, vilka jag tycker är viktiga att värna? Hur ser vi på deras möjligheter att klara av den välfärd de har?

I Sverige har vi i dag ett utjämningssystem. Det är naturligtvis väldigt viktigt, eftersom kommuner och regioner har olika förutsättningar. Utjämningssystemet ska utjämna för det som man inte själv kan påverka, till exempel hur många invånare man har i sin kommun, hur långa avstånd man har och hur många som arbetar och inte. Allt detta gör, även om utjämningssystemet faktiskt är utjämnande, att kommunerna inte har helt likvärdiga förutsättningar. Vi behöver därför vara med, följa upp och ge likvärdiga förutsättningar till kommuner och regioner och dessutom förutsättningar att klara av det uppdrag de har.

Jag tänker inte kommentera detta med att sitta i utredningen eller inte. Vi har en debatt här i Sveriges riksdag. Vi kan ställa frågor om och debattera viktiga saker. Det är precis det vi gör här i kammaren i dag. Jag hoppas fortfarande att jag kan få svar på de frågor jag tog upp i min interpellation.

Herr talman! Läget i kommuner och regioner är mer än ansträngt. Det är ett väldigt tufft ekonomiskt läge framför allt för regionerna. Vi har en vårdkris där man måste göra sig av med viktig personal för att kunna klara sin ekonomi. Det är naturligtvis djupt oroande.

En del kommuner har för att klara välfärden och ekonomin känt sig tvingade att höja skatten. Det är också därför som det är högre skattehöjning i år än vad det har varit tidigare. Samtidigt lägger regeringen fram två tilläggsdirektiv till utredningen om hur vi ska fördela resurserna till kommuner och regioner. En av dem handlar om ett skattestopp.

Det känns väldigt märkligt i en tid när välfärden går på knäna att det viktigaste som regeringen vill göra är att stoppa höjd skatt och inte att rädda välfärden. Om vi verkligen hade ett likvärdigt system som utjämnade skillnaderna mellan kommuner och regioner kanske det inte skulle se så ojämnt ut. Många men inte alla av de kommuner som höjer skatten gör det för att klara att hålla näsan över vattenytan och klara en likvärdig välfärd till sina invånare.

Herr talman! I Sverige har vi ett unikt och väldigt bra system där alla beslut som kan fattas nära människor också fattas där. Det är det lokala självstyret. Det innebär att i riksdagen beslutar vi inte om frågor som kan beslutas av kommuner eller regioner.

En av grunderna i det är att kommuner och regioner kan ta ut skatt. Det är denna skatt, de statsbidrag som de får från staten och också avgifter och annat som gör att de själva kan besluta om hur de ska använda de resurserna. Det är grundläggande i det kommunala självstyret.

Om man satte in ett skattestopp - oavsett om vi kallar det mjukt eller hårt eller hur det utformas - skulle det begränsa kommunernas möjligheter att själva fatta beslut om både att kunna öka sina intäkter och att kunna fördela pengarna till det som de ser att de har behov av att göra. Det skulle vara en begränsning i det kommunala självstyret om något sådant gjordes.

Nu säger civilministern i svaret att det inte är säkert att det blir så och att man inte vet hur det blir. Men att regeringen ger ett tilläggsdirektiv till utredningen ger naturligtvis en indikation. Det är så regeringen agerar. Den vill visa för en utredning att det är detta den vill att utredningen ska fokusera på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En annan sak är något som man hänvisade till under ett seminarium med Svenskt Näringsliv. Svenskt Näringsliv driver på för det som man kallar mjukt skattestopp. Om kommuner och regioner höjer skatten ska de bli av med statsbidrag. Det bekymrar mig att civilministern svarade att man inte är helt främmande för det.

Jag vill veta: Hur ställer sig statsrådet till frågan? Är han beredd att införa ett mjukt skattestopp eller ej?

Fru talman! Ja, vi har ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Vi behöver ta ett större ansvar för det civila försvaret, och vi är överens om det. Frågan är hur och om vi verkligen tycker att vi tar det ansvaret.

Jag vill börja med att säga att jag älskar det kommunala och regionala självstyret. Jag tycker att det är jättebra. Jag tycker inte att det är några större svårigheter med att avgöra vem som har ansvaret. Men om man ställer höga förväntningar på regionerna och kräver saker av dem måste man också ge resurser. Det hänger ju ihop. Man kan inte säga att regionerna ska göra en sak och sedan inte ge dem förutsättningarna att klara av detta. Det gör man ju inte i dag.

Jag vill också säga någonting om det här med vårdplatserna och att vi inte pratar om bara sängplatser. Precis som ministern är inne på här handlar det om kapacitet. Den behöver stärkas, men det går inte heller när man inte får tillräckliga resurser.

Återigen: Jag är bekymrad över den vårdkris vi har. Vi kan inte öka vårdkapaciteten när inte regionerna får förutsättningarna att göra det. Minst 600 färre anställda i Östergötland kommer inte att stärka vården. Minst 600 färre anställda i Östergötland kommer inte heller att stärka uppbyggnaden av det civila försvaret.

Jag är orolig. Jag känner att jag kommer att fortsätta vara lite orolig, men jag tackar ändå för debatten. Jag tycker att det är viktigt att vi talar om både vården och det civila försvaret, för det är väldigt viktigt både nu och i framtiden.

(Applåder)

Fru talman! Debatten ändrar villkoren för den här diskussionen. Därför börjar jag med att säga något om tillfälligheter och tillfällig svacka.

Sjukvård behövs hela tiden. Sjukvården kräver långsiktiga insatser och att den står stark inte bara vissa år utan alla år. Lider man av psykisk ohälsa behöver man hjälp nu, inte om två år. Får man en sjukdom behöver man hjälp nu, inte längre fram.

Vi hoppas verkligen att det blir bättre ekonomiska tider för kommuner och regioner, men hur det än är finns vårdkrisen här och nu. Jag vill markera det eftersom det är så oerhört viktigt. Det handlar också om människor som kommer att sluta och som inte ersätts. De behövs, och de kanske inte kommer tillbaka. Det kan få långsiktiga konsekvenser, förutom det akuta läget just nu. Interpellationen gäller både vården och det civila försvaret, men det avgörande just nu är att sjukvården är underfinansierad. Därmed råder en vårdkris i Sverige.

I sin förlängning leder detta till att det inte går att bygga upp och stärka civilförsvaret på det här området. Det var därför jag frågade civilförsvarsministern om han ansåg att underfinansieringen av sjukvården stärker civilförsvaret eller inte. Jag är på allvar intresserad av att få höra den bedömningen. Tycker man att det stärker civilförsvaret eller inte? Kommer regeringen annars att agera?

Många av oss har besökt skolor, och vi träffar människor. Just när vi besöker skolorna är en av de två saker som alla tar upp oron för beredskapen, det vill säga oron för om det ska bli krig. Det är en allmän oro. Det är inte bara några som känner denna oro, utan många känner denna oro starkt. Om man då kräver att alla ska förbereda sig för krig måste också de som hänvisar till detta ta det ansvaret och bygga upp det civila försvar som vi alla är så beroende av.

Frågan kvarstår, och nu ser jag att ministern som jag ställde interpellationen till är här, så han kan också lyssna. Vi är på allvar oroliga. Det är inte så att vi väcker interpellationer för att vi tycker att det är så roligt, utan vi vill ha svar. Anser statsrådet att underfinansieringen stärker civilförsvaret? Vad anser man i så fall behöver göras om man håller med oss här som har ställt frågan och oroar oss för sjukvården här och nu? Det gäller också beredskapen och att stärka det civila försvaret.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.

Jag vill också säga några ord om bakgrunden till att jag ställde interpellationen. Vi står inför ett ganska nytt läge, och vi är helt överens om att vi behöver stärka och rusta upp vårt civila försvar. Det gör vi därför att vi har hamnat i en sådan situation, och därför blir det också viktigt att vi tittar på det civila försvaret och lokalsamhällets förmåga att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna. Där ingår hälso- och sjukvården, som är den viktigaste samhällsfunktionen i det normala läget men framför allt i kris och krig.

Den SD-styrda regeringen har vid flera tillfällen sagt att de gör en historisk upprustning av vårt civila försvar, men verkligheten ser helt annorlunda ut. Vi har en vårdkris i Sverige. Vården har inte fått tillräckligt med resurser för att klara av uppdraget just nu. Vården är därför på många sätt hotad.

Regioner tvingas till besparingar som rustar ned kvaliteten. Vi ser detta på alla håll i Sverige, inte minst i mitt eget län Östergötland. Där har man inte sagt upp personal ännu, men besparingarna innebär en minskning av personalen med minst 600 personer. Detta stärker inte vården utan försvagar den.

Detta är ett problem i sig, men anledningen till att vi ställer frågan är också att vi bekymrar oss över uppbyggnaden av vårt civila försvar. Om vi inte kan klara av sjukvården i dag blir chansen att klara av sjukvården i kris och krig väldigt mycket sämre. Underfinansieringen av vården drabbar Sveriges befolkning i form av sämre vård just nu, men den äventyrar också vår beredskap.

Under pandemin lärde vi oss många saker. En av de saker vi tydligt lärde oss var att det som fungerar bra annars, när det inte är kris, också fungerar ganska bra när vi befinner oss i kris. Vi lärde oss även att det som inte alltid fungerar så bra annars verkligen inte fungerar bättre under kris. Därför är det viktigt att vi bygger och stärker sjukvården, för vården själv - därför att vi behöver en stark vård - men också för att säkra beredskapen och vårt civila försvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är många som är bekymrade. Jag har läst vad till exempel Vårdförbundets ordförande säger, nämligen att det inte går att förbereda för krig när man skär ned i vården. Jag delar verkligen den bilden.

Jag vill också ta med en sak som jag tycker att statsrådet var inne på i sitt svar. Vem har ansvar? Är det regionerna, eller är det staten? Jag läste en artikel som Kristdemokraternas Ebba Busch och ministern, som då inte var minister, skrev. Där stod att regeringen måste kliva fram i ett krisläge som omfattar hela landet och att staten måste avlasta vårdarbetarna så mycket det går.

Det var för några år sedan. Det är annorlunda nu.

(Applåder)

Fru talman! Nej, vi är inte raljanta. Vi försöker nog bara lyfta fram en fråga utan att verka så upprörda som i alla fall jag på många sätt faktiskt är.

Jag försöker också framföra det budskap som en hel del personer har bett mig att framföra till ministern för civilt försvar. Det är framför allt människor som jobbar inom just sjukvården.

Om man ber andra att ta ansvar måste man också ta ansvar själv. Det var det jag försökte säga i mitt försök att travestera ministern för civilt försvar.

Under pandemin jobbade vi hårt för att ta hand om landet, som var i kris. Vi lärde oss flera saker. En av sakerna som vi lärde oss var att det som funkar före krisen, i normalläget, brukar funka i kris. Det som inte funkar i normalläget, före kris, funkar inte heller i kris.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är därför vi är många som oroar oss inte bara för vården i dagens läge utan för att vi har förstått, inte bara efter talet på Folk och Försvar, att vi behöver bygga vårt civila försvar. Och när vården står inför en vårdkris inser vi att det också kommer att innebära problem om det blir kris eller krig. Det är därför vi lyfter denna fråga - för att den är så viktig att fokusera på.

Nej, vi kanske inte har mer pengar i utgiftsområde 6, men vi har mer pengar i utgiftsområde 25, det vill säga för att bygga sjukvården stark både i normalläget och i kris och krig.

(Applåder)

Fru talman! Den SD-styrda regeringen har vid flera tillfällen sagt att den gör en historisk upprustning av vårt civila försvar. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. När Marcus Wennerström pratade om mål vill jag prata om resurser - det som är viktigt för att bygga upp det civila försvaret.

En grundläggande del i det civila försvaret är sjukvården. Det är en av de viktigaste samhällsfunktionerna, och det är avgörande att den fungerar effektivt och kan erbjuda god vård.

Sveriges civila beredskap handlar om lokalsamhällets förmåga att förebygga och hantera krig och kris samt att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna. Våra sjukhus har en avgörande roll för att hantera just kriserna, katastroferna och nödsituationerna. Försvarsmakten är mycket tydlig när det gäller regionernas ansvar för att säkra sjukvårdskapaciteten.

Men nu har vi en vård som faktiskt är hotad på många håll. Regioner tvingas till besparingar när vården i stället borde rustas för bättre kvalitet och förstärkt civil beredskap. Underfinansieringen av vårdens verksamheter drabbar nu Sveriges befolkning i form av sämre vård och riskerar dessutom att äventyra vår beredskap.

Vi har fått ett nytt säkerhetspolitiskt läge, och det påverkar oss alla. Hela vårt samhälle påverkas. Då måste vi bygga upp förmågorna, inte dra ned. Då krävs det resurser för att bygga grunden i hela vårt samhälle, till exempel vården. Våra sjukhus spelar en avgörande roll i civil beredskap och har en kritisk del i att bygga landets förmåga.

Jag vill avsluta med att bygga vidare på Marcus Wennerströms anförande. Han nämnde talet som ministern för civilt försvar höll på Folk och Försvar. Jag vill avsluta med att travestera detta tal: Är du minister för civilt försvar? Bra. Har du tagit ansvar? Om inte: Sätt igång!

(Applåder)

Herr talman! Anledningen till att vi lyfter upphandlingsregelverket är att det är en bidragande orsak till att det råder en osund konkurrens och att det förekommer välfärdsbrottslighet och fusk. Det betyder inte att all upphandling leder till detta. Men varje gång vi ser att det påverkar och får negativa konsekvenser, som i förlängningen kan sluta med arbetsplatsolyckor, måste vi tänka att vi ska ta tillbaka regelverket för att se vad vi skulle kunna förändra. Vad är det vi skulle kunna förbättra?

I flera fall, faktiskt varje år, när det har pratats om arbetsplatsolyckor lyfter man upp antalet underleverantörer som ett exempel på anledningar till att det är svårt att kontrollera detta och svårt att få till ett bra arbetsmiljöarbete. Därför lyfter vi frågan.

Just nu finns inget förslag. Vi socialdemokrater föreslår som sagt att man ska tillsätta en utredning för att undersöka hur många led man skulle kunna begränsa detta till. Som det nu är kan det finnas upp till hundratals led, vilket är orimligt. Det innebär också att ingen kan ta ansvar.

I Norge har man begränsat antalet underleverantörer till två stycken. Det har man gjort för att kunna få hejd på detta och få stopp på det missbruk som finns på arbetsmarknaden. Vi tycker att den SD-styrda regeringen ska titta på detta, och vi hoppas att den gör det och går vidare med att se om det finns någonting i regelverket som vi skulle kunna förändra.

Jag förutsätter och tror att vi alla här inne vill få hejd på det fusk och den välfärdsbrottslighet som finns och de arbetsplatsolyckor där vi har sett så hemska resultat under förra året och i inledningen av detta år.

Herr talman! Föregående år, 2023, blev verkligen ett svart år beträffande arbetsplatsolyckor. Det är inte värdigt att man ska gå till jobbet och aldrig komma hem. Det är både sorgligt och oacceptabelt. Precis som Gunilla Carlsson sa i sitt inlägg verkar de flesta olyckor ske i branscher som är väldigt hårt ansatta av arbetslivskriminalitet och där arbetsmiljöarbetet brister.

Det här får naturligtvis allvarliga konsekvenser på väldigt många olika sätt. Hur upphandlingar sker påverkar detta arbete och i förlängningen också antalet arbetsplatsolyckor. Att ställa krav på arbetsmiljö redan vid upphandlingen förebygger förstås både arbetsplatsolyckor och arbetssjukdomar. Det är också ett effektivt sätt att hindra oseriösa företag från att skaffa sig konkurrensfördelar genom att bryta ut arbetsmiljölagen för att vinna anbud.

Men antalet underleverantörer påverkar också. Framför allt påverkar det hur arbetet planeras och genomförs. Det påverkar även ansvarsutkrävandet. Man använder underleverantör på underleverantör i flera led. Till slut har inte huvudentreprenören någon koll.

Byggbranschen hör till de värst drabbade branscherna när det gäller arbetsplatsolyckor. I flera år har byggbranschen toppat Arbetsmiljöverkets inte så angenäma lista över antalet dödsfall på arbetsplatser. Dessutom gav Byggmarknadskommissionen 2021 en väldigt dyster bild av branschen - den är präglad av kriminalitet, skattefusk, svartarbete och många led av underleverantörer.

Johan Lindholm, som är ordförande för fackförbundet Byggnads, har beskrivit det så här: Det råder en osund konkurrens med kedjor av underleverantörer för att pressa priser. Hundratals företag kan jobba på en enda arbetsplats. Ingen tar ansvar fullt ut, och det får ödesdigra konsekvenser.

På en arbetsplats där det finns många underleverantörer i kombination med att de anställda kommer från flera olika länder försvåras också det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Det blir oöverskådligt, och som sagt tar ingen riktigt ansvar.

Många gånger blir svaret att vi ska öka inspektionerna. Det behövs. Arbetsmiljöverket ska göra fler oanmälda inspektioner på arbetsplatser nästa år. Problemet är väl att man inte får mer resurser för att göra det. Frågan är vad det kommer att innebära i verkligheten. Men oavsett inspektioner är inte heller det tillräckligt. Vi behöver göra mer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är arbetsgivarna som har ansvar för arbetsmiljön. Det är där förändringen behöver ske. Vi kommer inte, som någon har sagt, att kunna inspektera oss till en bra arbetsmiljö. Vi behöver göra stora förändringar samtidigt. Vi behöver ha inspektioner, och vi behöver förbättra arbetsmiljöarbetet. Då blir också regelverket för upphandlingar så avgörande.

Förutom det som Gunilla Carlsson har ställt frågor om till civilministern vill jag fråga: Är man beredd att titta på problemet med så många underleverantörer och att ingen riktigt tar ansvar?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret och för omdömet. Det uppskattas.

Vi nämner 38 miljarder i denna debatt därför att vi inte vet. Vi, framför allt Björn Wiechel, har ju varit väldigt tydliga här: Kan det bli noll? Kan det bli 1 miljon, 1 miljard eller upp till något annat? Jag vill verkligen inskärpa det: Det är just för att vi inte vet - det är ju ett så enormt spann av pengar - som vi ställer frågan.

Jag minns också när finansministern ställde den fråga hon nämner på ett utskottsmöte. Det var en helt berättigad fråga och ett rimligt svar. Det måste naturligtvis gå att ändra i en återhämtningsplan när man byter regering. Men då måste man komma med någonting annat, och det är det som är problemet här. Jag står inte här i debatten för att prata om reduktionspliktens vara eller inte vara utan för att prata om konsekvenserna av beslut som regeringen har fattat och som också kan komma att påverka Sverige lite, ganska mycket eller mycket.

Det är väl där någonstans som vår fråga kvarstår: Vad kan vi räkna med, och hur kommer det att se ut i framtiden?

Fru talman! Den här debatten handlar, möjligtvis, om totalt 38 miljarder svenska kronor. Vi vet inte. Finansministern säger att hon inte vet, och precis som Björn Wiechel sa kan det vara 1 miljon kronor eller 38 miljarder.

Bara för att ge en bild av hur mycket pengar det kan handla om kan jag säga att det är nästan fyra gånger så mycket som regeringen i budgeten satsade på välfärden i generella statsbidrag. Jag tycker inte att det är tillräckligt med resurser till kommuner och regioner, men det är ändå en budgetpost på totalt 10 miljarder. De pengar som vi, kanske, kan prata om är alltså 3,8 gånger så mycket som regeringen säger är den stora satsningen på kommuner och regioner.

Vi socialdemokrater är ansvarsfulla politiker även i opposition. För oss är det otroligt viktigt att få veta hur landet ligger. Vad är det vi riskerar? Hur agerar regeringen för att säkra att åtminstone de pengar som skulle ha kommit Sverige till del faktiskt gör det framöver?

Den fråga som Björn Wiechel ställer här i dag är verkligen rimlig. Vi har försökt ställa den vid otaliga tillfällen i finansutskottet och inte fått något svar. Så vad tänker finansministern göra? Och även om hon garanterar att det inte handlar om hela beloppet - hur mycket pengar pratar vi om?

Fru talman! Det krävs absolut insatser för att långsiktigt stärka konkurrensen i banksektorn, men det tar tid. Det jag pratar om är vad som behöver ske nu.

Det som vi i vår socialdemokratiska regering gjorde var att införa en tillfällig skatt på elproducenternas övervinster. Likaväl kan vi nu införa en skatt på bankernas övervinster för att den också ska gå till något viktigt. Det som vi ser i Sverige i dag, det som är verkligheten, är att höginkomsttagare har skyddats medan löntagarna fått betala för den ekonomiska krisen. De som har det ekonomiskt tufft just nu är verkligen utsatta och måste låna pengar för att köpa mat till sina barn. Det är inte värdigt Sverige.

I vår budget har vi ett stort antal konkreta förslag på vad vi skulle vilja göra, förutom det som vi gjorde hösten 2022 - läget ser annorlunda ut i dag. Vi vill förstärka genom ett tillfälligt barnbidrag och en tankrabatt och har många andra förslag till åtgärder för att hjälpa dem som är ekonomiskt utsatta, för de behöver det.

Vi har faktiskt inte fått något svar från finansministern. Kommer den här SD-styrda regeringen att göra några insatser för att stötta de familjer och personer som är särskilt utsatta i den svåra ekonomiska kris som vi har i Sverige i dag? Jag vill ha svar på den frågan.

(Applåder)

Fru talman! Det är ganska intressant. Här radas upp ett antal svårigheter som många vanliga svenskar ute i Sverige just nu upplever. Jag tycker verkligen att det är ovärdigt ett land som ska vara en välfärdsstat att människor måste be om att få stöd och måste låna pengar till att köpa mat.

Jag vill kommentera en del av det som Jan Ericson tog upp här i talarstolen. Vi är helt eniga om att vi måste hantera inflationen. Inflationen är dålig för ekonomin. Den är dålig för familjerna. Den drabbar dem som redan har det tufft.

När det gäller hur man hanterar inflationen är det uppenbart att det finns stora skillnader. Tydligen går det väldigt bra att sänka skatten mycket för höginkomsttagare samtidigt som man bekämpar inflationen, men man kan inte hjälpa dem som har det tufft just nu. Detta är märkligt. Det är detta som är skillnaden. Politik gör skillnad. Vi har ett annat sätt att hantera det. Vi tycker att ett mer jämlikt samhälle är vad vi bör eftersträva.

Vi får stöd i detta från många håll, också från många ekonomer. OECD säger till exempel att det är mycket bättre med jämlika länder därför att det är bra för tillväxten. Människor mår bättre, men det är också bra för ekonomin. Därför borde vi vara överens om att vi bör sträva efter ett samhälle där alla blir mer jämlika. Just nu ökar klyftorna. LO:s rapport Makteliten, som man har sammanställt sedan 1950-talet, visar hur klyftorna har ökat från 1980, då de var som minst, fram till nu.

Jag vill säga något för att vi har olika perspektiv på hur verkligheten ser ut. Jag har under många år jobbat med människor som har det svårt och tufft ekonomiskt, i normalläget. Varje gång jag läser en rapport om hur läget ser ut i landet i dag hör jag en av alla som jag har träffat och som sa så här: Den som säger att pengar inte spelar roll har aldrig haft dåligt med pengar.

Det handlar nämligen inte bara om att klara av att sätta mat på bordet, vilket är tufft nog, utan det tar över hela ens liv när man funderar över hur man ska klara månaden och få det hela att gå ihop. Yasmine nämnde väldigt bra hur detta påverkar barnen i Sverige. Det måste vi komma ihåg. Vi måste höra dessa röster. Vi måste förstå vad som ligger bakom alla rapporter. Först då kanske vi verkligen vill göra skillnad.

Jag upplever inte att den SD-styrda regeringen känner så. Man har fortfarande en del av den politik som vi hade i vår budget för hösten 2022, men läget är helt annorlunda nu än när regeringen tog över. Det behövs fler insatser för att hjälpa de familjer som har det tufft nu.

(Applåder)

Fru talman! Vi har ett välfärdssamhälle i gungning. Det är bilden som vi nu ser av Sverige. Den ekonomiska situationen drabbar vanliga människor hårt, och ojämlikheten ökar.

Vi har hört från flera hjälporganisationer att antalet människor som söker stöd har mer än fördubblats. Köerna för att få ut en matkasse ringlar långa. En av fyra ensamstående föräldrar har behövt låna pengar för att kunna köpa mat till sina barn. Skulderna ökar, och det påverkar naturligtvis människor nu men också för lång tid framöver. Pensionärer som har arbetat ett helt yrkesliv har nu inte råd att åka och hälsa på sina barnbarn. Människor som inte kan arbeta, alltså personer med någon typ av funktionsnedsättning, blir allt fattigare.

Det är faktiskt också fler och nya grupper som söker stöd. Det handlar om de ensamstående mammorna, som sagt, som inte kan sätta näringsriktig mat på bordet till sina barn. Det som har varit fallet i andra länder ser vi nu också i Sverige - det som där kallas working poor, människor som har flera jobb för att klara ekonomin men ändå inte får livet att gå ihop. Så ser verkligheten ut i Sverige i dag. Det är ovärdigt.

Vi är många som ser och faktiskt anser att denna regering inte tar situationen på allvar. Det verkar som att det inte finns någon plan för att underlätta för alla som nu sliter och som känner av inflationen och höjda räntor in på bara huden. Den ekonomiska krisen drabbar vanliga svenskar väldigt hårt just nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men denna kris drabbar till synes inte alla. Medan vanliga människor kämpar och sliter gör storbankerna rekordvinster på det tuffa ekonomiska läget. De är inte bara lönsamma, utan de tar ut rekordvinster.

Regeringens politik innebär att höginkomsttagare inflationsskyddas. De skattesänkningar som regeringen har genomfört gynnar allra mest höginkomsttagare. De får ut mer pengar i kronor räknat, och då ökar dessutom ojämlikheten i Sverige. Detta borde en ansvarsfull regering ta tag i.

Det finns dock en fråga där finansministern och jag är överens, och det är att inflationen måste bekämpas. Den är skadlig för ekonomin, och den slår också hårt mot oss alla och särskilt mot dem som har det ekonomiskt tufft. Men kampen mot inflationen innebär inte att regeringen inte kan göra någonting. Vi har dessutom samtidigt med en fortsatt hög inflation, även om den är på väg nedåt, en lågkonjunktur.

Politiken kan faktiskt agera. Det har vi visat i vår budget. Det innebär att man kan stötta de familjer och de personer som har det väldigt svårt ekonomiskt men också kan stötta välfärden, som är så enormt viktig, särskilt i dessa tider.

Det är tuffare nu än vad det var för ett år sedan, och jag tycker att regeringen borde ta denna situation på allvar. Detta är inte värdigt Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till Nordenministern Jessika Roswall.

Förra året var några parlamentariker från Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet på kvinnotoppmötet i New York. Bland annat hölls ett seminarium som var välbesökt och uppskattat just för att parlamentariker var med. Nordiska rådets välfärdsutskott ville gärna fortsätta samarbetet eftersom jämställdhetsfrågan är enormt viktig och kvinnotoppmötet en viktig arena för att driva på jämställdheten i Sverige, Norden och världen. Men nu har Nordiska ministerrådet tackat nej till samarbetet.

Denna fråga är viktig för hur vi samarbetar i Norden. Det är avgörande att vi gör detta tillsammans. Det är viktigt för jämställdheten. Det är också viktigt för demokratin att vi hittar bra sätt att samarbeta.

Fru talman! Resurser till välfärden är verkligen avgörande. Men ibland låter det som om regeringen säger att det bara handlar om en tillfällig svacka, och även om det bara skulle vara en tillfällig svacka är tiden nu för dessa unga människor. Denna otroligt viktiga tid i deras liv kommer ju inte tillbaka. Stödet till barn och unga vuxna som har problem med psykisk ohälsa måste finnas nu, inte framöver eller om några år.

När kommuner och regioner nu faktiskt drar ned, för det är ju så det ser ut i verkligheten, uppstår svårigheter som inte går att ta igen sedan. Min stora oro är därför att det ska vara tuffa år framöver oavsett vad som händer. Jag oroar mig för alla de unga som har psykisk ohälsa. Vi borde ge dem allt det stöd som de behöver.

Låt mig bara säga - och jag hoppas att statsrådet inte ser detta som ett hot utan som ett löfte - att jag kommer att fortsätta att följa frågan. Jag brinner för detta. Jag tycker också att vi gemensamt ska följa detta, som jag skrev i min interpellation, för vi kan lära oss mycket tillsammans i Norden. Vi har likvärdiga förutsättningar och kan lära oss av varandra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jämställdhet är viktigt, att det blir goda förutsättningar för både flickor och pojkar. Därför tackar jag för debatten, och jag tackar också för det utförliga svaret. Vi kanske ses här igen i en uppföljande debatt framöver för att se vad som händer. Jag hoppas verkligen att det blir insatser för pojkarna också.