Eva Lindh

Fru talman! Låt mig ställa två frågor som jag hoppas att justitieministern avslutningsvis kan svara på.

Min första fråga är: Anser justitieministern härmed att han har tillräckliga kunskaper för att vidta de åtgärder som är rimliga för att komma åt den ökande korruptionen och den ökande otillåtna påverkan i samhället?

Min andra fråga är: Kan justitieministern lova mig att ta denna fråga på så stort allvar som jag anser att den bör tas? Även om Sverige bara tappat några få poäng är vi på ett sluttande plan när det gäller korruption och otillåten påverkan.

Fru talman! Precis som justitieministern säger handlar korruption inte bara om utbyte av pengar mot information eller ändring av beslut utan också om hot och trakasserier. Det är därför vi pratar om både korruption och otillåten påverkan.

Vår regering gjorde en del annat utöver att tillsätta den utredning som jag fortsatt tycker hade varit viktig. Det är bra att man tar fram en handlingsplan mot korruption och otillåten påverkan, men räcker det med det rundabordssamtal det här hänvisas till? Vi behöver ju ha bra kunskap för att verkligen veta hur det är. Till exempel har Brå visat att påverkansförsöken ökar, vilket säkerligen hänger ihop med rådande situation i Sverige. Med ökade brottsnivåer ökar också den otillåtna påverkan på myndighetspersoner, vilket är otroligt oroande.

Än så länge vet vi inte så mycket om hur det ser ut på kommunal och regional nivå. Justitieministern kanske vet, och då får han gärna dela med sig av sin kunskap. Sveriges Kommuner och Regioner har dock tagit fram en rapport som säger att problemet med otillåten påverkan i kommuner verkar öka. Men vi behöver veta hur och vad vi ska göra åt det. Det var också detta utredningen riktade in sig på för att man skulle få både ökad kunskap och förslag på åtgärder.

Det ser ut att handla mycket om vad som händer mellan den betalande offentliga sektorn och den utförande privata sektorn. Här finns stora hot och orosmoln. Det är ju knappast så att privata utförare inom offentlig verksamhet minskar, och därför behöver vi verkligen ha med oss detta och hantera det.

Jag håller med justitieministern om att vi behöver se över den straffrättsliga lagstiftningen. Givetvis behöver konsekvenserna om man ägnar sig åt korruption och otillåten påverkan bli större. Men min fråga handlar om hur vi ska motverka förekomsten. Om straffen ökar minskar kanske korruption och otillåten påverkan, men det vet vi inte. Det behövs fler åtgärder och insatser för att motverka förekomsten av detta.

Vilken kunskap har justitieministern om den offentliga sektorn och de hot och trakasserier som ökar inte bara mot statliga tjänstepersoner utan också i kommuner och regioner och om vilka åtgärder som behöver vidtas?

Fru talman! Låt mig börja med att säga några ord om vad korruption och otillåten påverkan är och varför det är så otroligt viktigt att arbeta mot detta.

Korruption och otillåten påverkan är ett gift i världen, och allt arbete som kan göras för att minska detta behöver göras. Det gäller såväl i Sverige som i andra länder. Vi ser att detta inte bara påverkar tilliten till hela samhället utan också påverkar ekonomin, fattigdomsbekämpningen och handeln - allting som har att göra med det som betyder något i våra samhällen.

Precis som justitieministern sa har vi haft ett väldigt bra arbete under lång tid. Vi har legat bra till på den så kallade rankningen, för vi har arbetat mot korruption och i alla fall i väldigt stor utsträckning varit fria från korruption. Det är verkligen viktigt.

Nu tappar Sverige. Vän av ordning kan kanske tycka att det inte är så mycket att orda om att man tappar från tredje till sjätte plats; det är ju ändå bara en rankning. Det skulle kanske inte vara så oroande om vi bara tappade i rankning, för det skulle ju kunna vara så att andra länder blir bättre. Det vore ju bra om fler länder blev bättre på att hantera korruption och blev mindre korrupta, så att det inte var möjligt att ägna sig åt otillåten påverkan.

Det som är problematiskt är att vi tappar i poäng. Även om det är lite är det en vändning som vi har sett och som jag och många med mig tycker behöver tas på väldigt stort allvar. Om vi ser att det finns svängningar där korruptionen ökar i Sverige måste vi verkligen ta det på stort allvar och jobba hårt för att komma åt det.

Justitieministern sa att det inte går att dra långtgående slutsatser, men jag tycker att man kan dra ganska långtgående slutsatser. När vi minskar i poäng behöver vi ta det på allvar.

Jag vill återkomma till en fråga som jag lyft in i denna interpellation och som jag tidigare har ställt i en skriftlig fråga till justitieministern. När det gäller korruption är ganska mycket av kunskapen dold. Vi tror att det inte bara i Sverige utan även i många andra länder finns ett mörkertal när det gäller korruption och otillåten påverkan. Vi vet inte alltid exakt hur stor korruptionen och den otillåtna påverkan är eller hur mycket detta pågår.

Därför tog den socialdemokratiska regeringen initiativ till en utredning. Utredningen fick i uppdrag att sammanställa kunskap om otillåten påverkan och korruption, analysera riskfaktorer för otillåten påverkan och korruption och föreslå åtgärder för att förebygga och bekämpa otillåten påverkan och korruption. Varför är detta så otroligt viktigt? Jo, därför att vi måste ha rätt kunskap för att kunna föreslå rätt åtgärder.

Ett av de första beslut den nuvarande regeringen fattade var att lägga ned denna utredning. Nu säger justitieministern att man har ett antal insatser på gång. Min mening är dock att vi saknar den kunskap som vi kunde ha fått genom den här utredningen när vi nu ska gå vidare och hantera detta.

Herr talman! Välfärdsbrottslighet, felaktiga utbetalningar och arbetslivskriminalitet är som en cancersvulst i vår samhällskropp. Det är en svulst som äter våra gemensamma resurser som borde gå till viktiga samhällsinsatser som äldreomsorg, skola och sjukförsäkring. Det är en svulst som äter förtroende för vårt gemensamma. Det är en svulst som drabbar människor som utnyttjas. Därför måste vi agera.

Jag har länge varit mycket engagerad i att ta tag i sekretesslagstiftningen. I början handlade det mycket om att ge möjligheter till samverkan på riktigt när jag som skolkurator eller socialsekreterare såg att en ung person var på väg in i kriminalitet. När man borde ha samordnat resurser hindrades man av sekretesslagstiftningen. Många av de gånger då jag varit som mest frustrerad när jag jobbat som socialarbetare är när det fanns en komplicerad eller komplex problembild kring en person och vi hade behövt vara flera för att hjälpa den unge, men där möjligheterna till samverkan hindrades av sekretesslagstiftningen.

Det är självklart att vi ska ha en sekretess som skyddar människor från att deras personliga uppgifter, som kan vara väldigt känsliga, sprids. Det är och ska vara en självklarhet. Den sekretessen ska vi inte ändra på. Här finns inget motsatsförhållande. Det är viktigt för den enskilde och för förtroendet för myndigheterna att man kan vara säker på att uppgifter inte sprids. Det här handlar om att kunna samverka runt en person som behöver mer och bättre hjälp.

Mot bakgrund av att det är viktigt att vi håller fast vid sekretessen och inte sprider personliga uppgifter är det väldigt bra att regeringen också föreslår att en undantagsregel införs för berörda myndigheter om att avstå från att lämna ut information om övervägande skäl talar för det, till exempel i socialtjänsten eller hälso- och sjukvården.

Fru talman! Med tiden har det blivit uppenbart för oss alla att det blir allt vanligare att sekretessen hindrar oss från att upptäcka och stoppa den välfärdsbrottslighet och vidriga arbetslivskriminalitet vi ser. Jag har mött många som arbetar med detta och läst ett antal rapporter och underlag. Bilden är tydlig. Man kan inte dela information som skulle behöva delas för att ta tag i det här, och därför är det bra att nu gemensamt göra det möjligt.

Fru talman! Låt mig ge några exempel på det vi pratar om. Det handlar om felaktiga utbetalningar, välfärdsbrottslighet och arbetslivskriminalitet.

När det gäller problemen med välfärdsbrottslighet och framför allt felaktiga utbetalningar ser vi en eskalerande brottsvåg i Sverige. Många straffskärpningar har tagits fram liksom nya sätt för polisen att arbeta. Vi har fått fler poliser. Allt det där är naturligtvis bra. Men om vi på riktigt ska knäcka gängen och ta tag i den ökande brottsligheten krävs också att vi stoppar nyrekryteringen genom tidiga insatser för att de som är på väg att dras in i kriminalitet inte ska hamna där. Vi måste strypa tillgången till pengarna.

Sekretessen har påverkat möjligheterna att ta tag i de brott som hotar samhällsgemenskapen, till exempel välfärdsbrottslighet i form av felaktiga utbetalningar eller fusk. Nu angrips kommuners och regioners välfärdsutbetalningar. Även vårdcentraler, HVB-hem, skyddade boenden och familjehem drabbas. När det inte krävs något tillstånd för att etablera en verksamhet finns en ökad risk. Det har visat sig att några vårdcentraler har skickat falska fakturor till regionen. Exemplen är många.

De felaktiga utbetalningarna, som berörs särskilt här, handlar om när en privatperson eller ett företag får eller lyckas lura sig till pengar som de inte har rätt till från någon myndighet eller kommun. Studier som genomförts visar att det handlar om mellan 13 och 16 miljarder. För många är det så stora summor att det är svårt att omfatta. Men oavsett om det är 13 eller 16 miljarder eller kanske mer är det stora summor som vi hade behövt på annat håll. Omfattningen är stor.

Det handlar framför allt om att kriminella gäng inte ska kunna försörja sig på fusk mot våra välfärdssystem. Allt det här handlar i grunden om att myndigheterna inte kan samverka och prata med varandra. Vi blir bortspelade när vi inte har möjligheten att samtala och samarbeta.

Den andra saken gäller arbetslivskriminaliteten. Det är en fruktansvärd brottslighet eftersom den utnyttjar människor i utsatthet. Man får vidriga bilder av det som händer. Det handlar om människor men också här om väldigt stora summor.

När jag besökte en av våra fackliga organisationer fick jag sitta med vid ett möte med en man och ta del av hans historia. Han är en av alla som har drabbats av arbetslivskriminalitet. Han berättade att han under ett års tid hade jobbat 70 timmar i veckan och fick ut 10 000 kronor.

Det var bara ett exempel. Det är klart att jag blir upprörd av alla bilder som vi får ta del av. Men även här kan det, när olika aktörer kan hjälpas åt och kan dela information, bli lättare att både upptäcka och åtgärda.

Fru talman! Vi befinner oss i en exceptionell tid. Sverige har stora utmaningar när det gäller att bekämpa brott och kriminalitet i alla former. Samhällskontraktet och tilliten till vårt samhälle är hotade. Allt vi kan göra för att förhindra den brottsvåg som nu eskalerar är därför viktigt att göra.

Fru talman! Kriminella har ingen sekretess. De har inga regler som säger på vilket sätt de kan dela information mellan sig. Vi vet nu att det finns personer som tipsar varandra om och hjälper till med brottsupplägg genom att dela med sig av kunskap om hur brott bäst kan begås mot vår gemensamma välfärd och vårt samhälle. Det handlar om vilka luckor som finns att utnyttja för att göra stora brottsvinster.

Det faktum att kriminella inte har någon sekretess att förhålla sig till ger dem ett försprång. Med den här förändringen, som nu föreslås, kapar vi en del av försprånget. Mer behöver göras, men det här är ett mycket viktigt steg att ta. Nu tar vi tag i att minska den växande cancersvulsten. Det är bra att vi är eniga om att göra det.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Tack så mycket för debatten, statsrådet!

Då blir min första fråga, bara för att förtydliga: Är beskedet till samordningsförbunden att var och en ska söka, eller försöker statsrådet fortsatt jobba för att samordningsförbunden gemensamt ska kunna söka extern finansiering?

Det är viktigt att veta hur vi ska ha det framöver. Utifrån min kunskap om samordningsförbunden tänker jag att det alltid är mycket bättre om man kan söka tillsammans. Då har man också ansvaret tillsammans.

Jag tycker att det var bra att statsrådet lyfte upp de lokala arbetssätten. Där håller jag verkligen med. Allt det vi nu pratar om här - att följa upp och utvärdera - handlar inte om att samordningsförbunden måste göra likadant. Det är också bra att man kan jobba på lite olika sätt, beroende på hur förutsättningarna ser ut hemmavid. Det är dock viktigt att följa upp så att man vet vilka effekter som leder till det som är bäst för den enskilda personen. Det är förstås grundläggande.

Jag vill verkligen understryka det som Åsa Eriksson lyfte upp, nämligen att man behöver jobba tidigt i processen när man upptäcker att människor har komplex problematik. Jag har sett detta mycket under alla mina år som socionom. Vi vet att det är lite svårare när personer har behov av hjälp från flera olika håll. Finsamlagstiftningen är en bra förutsättning, och här borde vi jobba snabbare.

Sedan vill jag verkligen understryka den otillräckliga finansieringen av grundorganisationerna. När kommuner, regioner, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan får för lite pengar påverkar det samordningen och samordningsförbunden. Vi har redan sett att det är så.

Herr talman! Den 27 februari i år svarade statsrådet Tenje på en interpellation som jag lämnat in. Svaret gladde mig. Statsrådet sa då också: Om det skulle vara så att det även efter denna debatt finns vissa saker som är otydliga ska jag genast ta tag i dem och på bästa sätt försöka förtydliga ytterligare.

Det var därför som jag ville hoppa in nu, när Åsa Eriksson så förnämligt lämnat in denna interpellation, för att höra om vi kan få några ytterligare svar om hur landet nu ligger. Jag är liksom Åsa Eriksson väldigt glad över att det har getts ett uppdrag att utreda hur Finsamlagstiftningen kan utvecklas. Jag tänker att det är bra.

Men de frågor som vi nu lyfter upp handlar också om här och nu. Fram tills att detta blir klart måste man faktiskt kunna jobba vidare. Det finns en del saker som verkligen är brådskande.

Herr talman! Låt mig ge en liten bakgrund till samordningsförbunden, för jag tror att ganska många som lyssnar på detta inte riktigt har koll på vad det är. Lite kort: Samordningsförbunden bedriver verkligen en viktig verksamhet, enligt det som är Finsamlagstiftningen. De är självständiga myndigheter. Finansiell och praktisk samverkan sker mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner. Man riktar sig till människor som behöver hjälp från olika aktörer med att få tillbaka sin arbetsförmåga och få stöd till egenförsörjning.

Behovet av insatser från samordningsförbunden är stort, inte minst nu när sjukfallen ökar och fler går mot arbetslöshet. De behövs inte minst just nu men naturligtvis också i framtiden.

Som jag har varit inne på är detta förstås viktigt för enskilde när det gäller att ta steg närmare att komma i arbete och ha möjligheten att få ett självständigt liv. Men det är också ett väldigt viktigt sätt för att hitta metoder och arbetsformer. Där är uppföljning och utvärdering verkligen viktigt. Det finns behov av att hitta nya former för att kunna stödja och hjälpa dem som är i behov av detta. En hel del av dessa viktiga projekt går också sedan in i den i ordinarie verksamheten, och det är verkligen bra.

För att samordningsförbunden ska kunna vara en motor för utveckling krävs det uppföljning och utvärdering. Det kan verkligen inte nog understrykas hur viktigt det är. När man nu inte kan följa upp och möjligheten att följa upp på individnivå har stoppats är jag och många med mig väldigt oroliga för att vi faktiskt inte kan se vilka insatser som verkligen gör skillnad.

En annan sak är förstås finansieringen, som Åsa Eriksson har varit inne på. Det finns en oro kring det dels för att kommuner och regioner har det tufft just nu, dels överlag.

En del av räddningen för några är att man har kunnat söka medel utifrån. Nu är den möjligheten stoppad. Framför allt är det den så kallade ESF-fonden som har varit en viktig del för samordningsförbunden men som de nu inte söka medel utifrån. Det är ju lite konstigt eftersom var och en kan göra det men inte när man samarbetar och samordnar sig på det här sättet. Att man inte ska kunna göra det är bekymmersamt.

Eftersom Anna Tenje sa att vi skulle kunna få återkomma om detta inte är ordnat, vilket gladde mig, ställer jag frågan igen: Vad händer, och hur går statsrådet vidare?

Herr talman! Det står nu klart att Sverigedemokraterna bedriver trollfabriker i Sverige, vilket givetvis påverkar vår demokrati och oss alla.

Kommuner, regioner och lokala politiker blir också utsatta för trollfabrikernas hot, hat och desinformation. Civilministern är det statsråd som har ansvar för regeringens samarbete med landets kommuner och regioner. Vilket besked ger statsrådet till kommunsektorn när det gäller det vi nu vet om trollfabriker? Hur kommer statsrådet att agera för att säkra vårt demokratiska samhälle också på lokal nivå?

Herr talman! Jag ska vara kortfattad och understryka det som Ingela Nylund Watz var inne på, alltså detta med välfärdsbrottsligheten. Vi vet att det verkligen är någonting som vi behöver ta tag i. Det finns flera delar i det. Vi kan inte ha system som underlättar för välfärdsbrottslighet. Men sekretessen och det som gör att det inte är möjligt att dela information är viktigt för att komma till rätta med detta.

Under alla år som jag har jobbat har en av de vanligaste frågorna som jag får av barn och ungdomar, även när de har blivit vuxna och återkommer, varit: Varför gjorde ni ingenting när ni såg detta?

Den största anledningen är kanske att vi inte kan samarbeta. När möjligheterna till stöd tar slut på det ena stället och man kanske behöver samarbeta - det är då som det faller, och det är då som många barn och ungdomar dras in i kriminalitet och annat. Det finns en paragraf om att man kan bryta sekretessen om det finns risk för att någon ska gå in i kriminalitet. Jag tror inte att den används så mycket som vi tror och hoppas.

Detta handlar naturligtvis om att förhindra välfärdsbrottslighet och arbetslivskriminalitet men också om att vi ska göra allt vad vi kan för att varenda unge i Sverige faktiskt ska få det stöd som de behöver och har rätt till. Då är detta en viktig del.

Sedan är det självklart så - det är där som den avvägning kommer in som också Ingela Nylund Watz tydligt poängterade och som även statsrådet har tagit upp - att vi ska klara av integriteten och klara av detta med att man ska känna tillit till att saker inte kommer ut på byn. Det som vi pratar om är att detta ska delas mellan dem som berörs, så att de kan hjälpa och stötta på bästa sätt. Men det är en klurig fråga.

Herr talman! Jag vill tacka justitieminister Gunnar Strömmer för svaret och naturligtvis också tacka Ingela Nylund Watz som har ställt interpellationen.

Jag tänkte ta mig friheten att delta i debatten eftersom det här är en fråga som jag brinner för och som jag tidigare har debatterat med statsrådet. Jag vill bara understryka behovet av att se över sekretesslagstiftningen och varför det är så viktigt med möjligheter till ett informationsutbyte.

Jag har under många år, som jag har tagit upp i debatter, arbetat som socialarbetare i olika roller, som både socialsekreterare, skolkurator och fältare. Jag har alltid sett att vi verkligen har behövt en möjlighet till informationsutbyte. Det handlar om att förebygga att ungdomar och barn hamnar i kriminalitet eller annan utsatthet.

Vi behöver varandra när vi ska hjälpa och stötta barn och ungdomar. Det gäller förstås också andra, men det är mest barn och ungdomar jag har ägnat mitt liv åt. När man till exempel ser att ett barn är på väg in i kriminalitet behöver man hjälpas åt. Det räcker inte att bara ha en bra elevhälsa, utan man måste också kunna samarbeta med polis eller andra myndigheter. Det är därför det är så otroligt viktigt att översynen av att möjliggöra informationsutbyte verkligen görs och att detta kommer på plats.

Jag har sett det som att det alltid ska handla om barnets bästa, och barnets bästa är att vi förhindrar att det hamnar i kriminalitet eller andra utsatta situationer. Det kan vi göra om vi kan hjälpas åt.

Problemet har blivit extra tydligt eftersom brottsligheten och kriminaliteten har ökat de senaste åren. Även om det varit en liten paus har ökningen nu tagit fart igen. Detta är inte över, utan vi behöver fortsätta jobba väldigt hårt för att bekämpa den brottslighet och den kriminalitet som inte bara hotar enskilda personer utan hotar hela samhället. Då har det också blivit tydligt att vi verkligen behöver detta samarbete. Kriminella har ingen sekretess, men myndigheter har det. Det innebär helt enkelt att kriminella har ett försprång.

Under pandemin blev det också tydligt att det finns sekretess även inom myndigheter. Till exempel blev vi tvungna att fatta ett beslut så att man skulle kunna prata med varandra inom Skatteverket.

Det finns alltså ett stort antal bekymmer med den lagstiftning som vi har i dag. Det är tydligt att vi behöver komma till rätta med detta och möjliggöra delning av information.

Ett annat exempel är arbetslivskriminalitet och sådant. Där behöver vi verkligen kunna dela information.

Jag betvivlar inte statsrådets vilja, särskilt inte med tanke på det svar han gav mig senast när jag ställde frågan. Detta handlar inte om att sätta åt, utan det är ett allvarligt försök till diskussion och debatt om hur vi ska komma framåt. Vi kan ju ändå se att det finns en möjlighet att komma till rätta med detta och göra förändringar.

Det Ingela Nylund Watz lyfter fram i debatten är dock viktigt: När vi väl kommer förbi detta med att vi behöver göra någonting, hur ska det då göras? Därför är jag väldigt intresserad av hur statsrådet och regeringen anser att man ska ta till vara det som har kommit in från remissinstanserna och även vilken tidsplan vi har att hantera när det gäller den här frågan.

Herr talman! Det är ju väldigt bra med bostad först, men då måste det ju också finnas bostäder att flytta in i. Det var detta som var min poäng med att vi nu har en bostadskris. Det byggs för lite bostäder, och det är väldigt oroande.

Jag vill inte verka påstridig. Men jag vill ändå ge en bild av vad det handlar om, för det kan vara människor som lyssnar på debatten och behöver få veta vad det gäller. Jag hörde om ett flickebarn som bodde tillsammans med sin ensamstående mamma. De kände sig tvingade att flytta till en annan kommun för att få det stöd som de faktiskt har rätt till. Det innebar naturligtvis stora svårigheter på många olika sätt. Det kan också innebära uppbrott från vänner, familj, nära och kära. Jag vill bara beskriva hur mycket det påverkar de människor som utsätts för detta.

Jag tycker att det är synd - och jag har beklagat det förut - att utredningen inte fick fortsätta. Även om nu länsstyrelserna får ett uppdrag hade vi av utredningen kunnat få veta hur det ser ut, vilka beslut vi måste fatta och på vilka grunder. Vi hade också fått förslag på initiativ eller åtgärder för att de facto stoppa social dumpning. Jag hoppas verkligen att vi kan komma dithän och att vi tillsammans kan hitta förslag för att stoppa detta ovärdiga som sker i Sverige i dag.

Stort tack för debatten!

Herr talman! Jag kanske ska börja där civilministern slutade, i utredningen om utjämningssystemet. Vi vet nu att utjämningssystemet inte utjämnar när det handlar om social dumpning. Det innebär att den kommun som tar emot inte till så stor del kompenseras för kostnaderna när detta sker. Om man skulle kompensera skulle det alltså innebära väldigt stora förändringar i utjämningssystemet - bara som en del av ett svar.

Liksom min partikollega vill jag säga att vi inte bara är ute efter hur man kan kompensera. Vi är ute efter hur vi kan stoppa social dumpning.

Om man skulle kompensera skulle det naturligtvis underlätta för kommunerna och därmed också för de personer det handlar om eftersom det skulle finnas mer resurser för att stödja och hjälpa i de kommuner som de kommer till. Men fenomenet social dumpning är mer problematiskt än så. Det innebär att en person som har svårigheter, vilket det ofta handlar om, blir förflyttad eller genom aktiv medverkan flyttar till en annan kommun, som ofta har sämre förutsättningar för att hjälpa personen att skapa sig ett självständigt liv. Som min kollega var inne på är det jättesvårt att göra bedömningar om detta, för vi vet inte allt vi skulle vilja veta. Men i de flesta fall får man det sämre därför att man blir flyttad från en rikare kommun till en kommun med högre arbetslöshet och sämre ekonomiska förutsättningar. Det är nämligen ofta där det finns bostäder, för att vara helt klar.

Det innebär att detta inte är något positivt för den enskilde. Man flyttas inte till en kommun där det är lättare att få jobb eller där förutsättningarna är bättre för att skapa ett självständigt liv, utan precis tvärtom. Detta är alltså ett problem i sig. Det är därför vi efterfrågar åtgärder för att stoppa social dumpning.

Inte bara under denna debatt utan också i tidigare debatter har civilministern hänvisat till att detta väldigt mycket handlar om nyanlända. Jag kan inte argumentera emot eftersom vi inte vet tillräckligt. Men den bild jag får är inte att detta är ett problem som skulle försvinna bara för att antalet nyanlända minskar. Detta drabbar även människor med svårigheter generellt. Jag är väl medveten om att antalet nyanlända är lägre nu eftersom vi socialdemokrater vände den politiken och minskade antalet som kom till Sverige. Men jag tror inte att detta kommer att innebära att fenomenet med social dumpning försvinner.

Jag tycker också att det är viktigt att det, vilket har lyfts, ser olika ut. En kommun kan få väldigt många det ena eller det andra året. Det handlar lite om hur sökljuset är inställt. Det innebär också att detta är svårplanerat.

Jag vill också i mina sista ord lyfta in barnen. Detta drabbar även barn, och det är svårt för dem.

Herr talman! Jag tackar civilministern så mycket för interpellationssvaret. Det är inte första gången vi debatterar just detta. Senast tror jag att vi gjorde det i slutet av augusti förra året, för ungefär ett halvår sedan.

Varför gör vi då det här igen? Varför ska civilministern få stå här och svara på frågan och debattera? Jo, det här är naturligtvis en otroligt viktig fråga för oss som står här och debatterar men framför allt för de människor som drabbas och för de kommunpolitiker som ömmar och värnar om dem men ser stora svårigheter i att hantera frågan.

Bara den här veckan har jag pratat med tre kommunpolitiker som vittnar om hur det ser ut. Det ser förstås ut på olika sätt. En del har blivit förflyttade, och den kommun som aktivt medverkat till att flytta personen har betalat de första två månadshyrorna. Andra har inte gjort det. Men det som man ser som en linje i detta är att de människor som har känt sig tvingade att flytta verkligen har gjort det. En del kommuner har sagt att det är ett val mellan att sluta få stöd och att flytta. Det är alltså en tuff utmaning för väldigt många personer, och det som sker är ovärdigt.

En av anledningarna till denna situation är att många kommuner tidigare inte har byggt olika slags bostäder som det är möjligt för människor att flytta till. Alla kan inte bo i villa. Vissa har inte andra möjligheter än att bo i hyresrätt, men en del kommuner har inte byggt sådana. Nu har vi ett läge där det nästan inte byggs alls. Vi har en bostadskris här i Sverige. Det har minskat med någonstans mellan 60 och 70 procent under det här året - jag minns inte riktigt. Detta kommer att förvärra förutsättningarna för den här gruppen och förstås för alla människor i hela Sverige som söker ny bostad. Det kommer att förvärra situationen.

Hur som helst har vi ett läge där det som vi kallar social dumpning av människor existerar. Jag tror att det är 105 personer - jag kommer inte ihåg den exakta siffran, men det är över 100 - som har larmat om att de varit utsatta för social dumpning eller det som civilministern kallar för aktiv medverkan. Det har skett vid flera tillfällen, och det finns människor bakom detta.

När vi och den socialdemokratiskt ledda regeringen fick höra om detta tillsatte vi en utredning för att se förekomsten av det och vilka insatser som man skulle kunna göra. Men det tog inte särskilt lång tid innan den nya SD-styrda regeringen lade ned utredningen om social dumpning. Några svar har vi ändå hunnit få, för utredningen hann titta på detta lite grann. Men de svar som vi verkligen skulle behöva får vi nu inte. Det gäller både hur det ser ut i stort och vilka insatser vi behöver göra. Därför ställer jag frågan i dag: Vad avser civilministern att göra?

Herr talman! Jag behöver kanske egentligen inte säga mer. Anna-Belle Strömberg har tydligt lyft fram vad det handlar om. Jag känner verkligen igen det.

Jag tänker också på alla kostnader som det här innebär. Jag tror att man glömmer det ibland. Det handlar inte bara om kostnader för abonnemang som skulle ha sagts upp. När man pratar med människor får man också höra om alla dessa inkassokrav. Det har avtalats att räkningen inte ska betalas eftersom abonnemanget har sagts upp. Men när den då inte betalas, enligt överenskommelsen, går det till inkasso. Det går vidare till Kronofogden, eller vad det nu är. Det påverkar faktiskt människor. Det är kostnader. Det är vanmakt. Det är tid. Men det är också skam och skuld som man sätts i därför att de här företagen inte gör det de är ålagda.

Det är bra att statsrådet förstår, känner igen och ser den här situationen. Jag tycker också att det verkar bra att statsrådet är öppen för det om vi kommer med initiativ till förändringar. Men min fråga är om statsrådet kommer att ta initiativ till förändringar på det här området eftersom vi ju nu vet att det inte fungerar.

Herr talman! Tack, Anna-Belle Strömberg, för en väldigt viktig interpellation som jag verkligen är personligt berörd av! Det var därför jag valde att delta i debatten och ge lite inblick i hur det kan vara och fungera.

I går ringde min mamma till mig. Även om hon inte vill säga det själv är hon lite äldre. Hon är 85 men menar att det inte har med ålder att göra att hon faktiskt inte kan det där med teknik. Mina föräldrar har inte mobilt bank-id. Jag hjälper dem med allt som har med deras ekonomi att göra, av massor av olika skäl.

Min mamma sa att hon behövde komma i kontakt med en kundtjänst. Det gick inte att komma fram. Då ringde jag. Jag tänkte att jag skulle be dem att ringa upp min mamma. Det gick inte att komma fram. Det var fullständigt omöjligt om man inte hade mobilt bank-id. Det har inte mina föräldrar.

Jag vet att detta inte är något som drabbar bara mina föräldrar. Varje gång jag berättar för vänner eller bekanta om hur det fungerar får jag väldigt många igenkänningsnickningar och "Det där är vi också utsatta för".

Fem månader tog det att säga upp ett abonnemang för mina föräldrar. Jag vågar inte ens räkna hur många timmar jag satt i telefonkö för att komma fram. Man lovade att det skulle sägas upp, att det nu var klart, och så kom det en ny räkning. Jag ringde igen. Det lovades att det skulle sägas upp, och det kom en ny räkning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ohållbart för väldigt många människor, mig också, att ha det på det här sättet. Något måste vi tillsammans göra för att det ska bli enklare att komma fram och bara säga exempelvis: Kan ni vänligen ringa upp min mamma? Eller att säga upp abonnemang, som Anna-Belle Strömberg tog upp. Det ska vara lika enkelt som att skaffa ett - och det, kan jag understryka, är det inte. Detta är bara två exempel på hur det är och fungerar i väldigt många fall.

Jag skulle kunna nämna, men det tänker jag inte göra, vilka företag det handlar om. Det är en lång lista. Detta är bara bevis på att det faktiskt inte fungerar.

Jag är också nyfiken på att höra vad statsrådet tänker och vilka avsikter som finns. Vilka insatser kan man göra för att få stopp på att det fungerar som det gör nu? Kan man underlätta för att det ska gå att komma fram och att säga upp? Det finns många som kan ge vittnesbörd om att det fungerar på det här sättet i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ska börja med det positiva: Jag tycker att det är väldigt bra att statsrådet lyfter den demokratiska insynen och förutsättningarna för den kommunala demokratin. Jag håller helt med om att detta är viktigt, och alla de här besluten måste fattas under de förutsättningarna. Det är otroligt viktigt.

Jag har inte - och jag hoppas att statsrådet inte tolkar det så - läst utredningen som att det bara skulle handla om mindre kommuner. Mitt exempel var att det är svårare med både samverkan och sammanläggningar när avstånden är långa och kommuninvånarna få. Det var bara min beskrivning av att det då är svårare med sammanläggningar. Men det är också svårare med samverkan, och de här kommunerna har det redan tufft och kan inte heller göra de besparingar som andra kommuner kan genom att samverka tätare. Min poäng var att de därför får det tuffare på flera olika sätt. Det är därför jag tänker att det är viktigt att ta med sig att förutsättningarna för kommunerna är olika.

Jag tolkar det som att statsrådet inte just nu har några förslag på att det vare sig ska vara tvingande eller något annat, utan att statsrådet ska titta på det som utredningen kommer med. Sedan får vi se vad som händer. Det är min tolkning av det statsrådet säger.

Jag vill dock ändå lägga till något. Statsrådet talade om historiskt sett stora satsningar. Historiskt sett har regionerna det svåraste läge de har haft sedan 90-talet. Det sker historiskt stora förändringar. Jag tog exemplet med min egen hemregion Östergötland, där nu 900 anställda inom vården varslas. Det är ett tufft läge; det vill jag verkligen understryka. Allt vi kan göra för att stötta kommuner och regioner för att rädda välfärden är viktigt.

Herr ålderspresident! Vad fint att jag ändå fick något svar om förväntningarna. Jag har verkligen på allvar funderat över tankarna innan man tillsatte utredningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Själv är jag delvis uppvuxen i en kommun som slogs samman 1971. Det är inte konvulsioner, men det är fortfarande lite svårt att kännas vid att man är en del av den större kommunen. Det är svårt, och det betyder en del.

Med det sagt är det inte så att man inte ska göra det när det finns förutsättningar för det. Men vi vet att det inte finns förutsättningar för att frivilligt slå samman kommuner.

En annan sak som vi har sett är att samverkan har betytt mycket. Det är den frivilliga samverkan mellan kommuner. Det kan vara allt från att man har gått samman i förbund eller att man samverkar på väldigt många olika sätt. Det gör väldigt många olika kommuner. Det har inneburit mycket, och det gör stor skillnad för kommunerna att kunna samarbeta. Det är bra.

Frågan är om statsrådet ser möjligheter till att underlätta för det. Det finns trots allt en del hinder för samverkan. Det skulle kanske göra en större skillnad för kommunerna än vad utredningen kan innebära. Med fog sagt har jag respekt för utredningen liksom vad den har kommit fram till. Men jag tänker att det finns saker som ändå kan tas på allvar.

Min poäng här är att många av de till befolkningsandelen mindre kommunerna är väldigt stora till sin yta. Det innebär större svårigheter för samverkan och framför allt för sammanläggningar. Ser statsrådet detta? Och finns det några möjligheter för det här?

Jag ska nämna ett exempel, och det gäller räddningstjänsten. I de kommuner som är till ytan stora men som har få invånare kostar räddningstjänsten väldigt mycket mer pengar. Det är alltså en opåverkbar faktor vi pratar om. Man kan inte påverka detta, utan det är väldigt dyrt med räddningstjänst.

Många kommuner runt om i landet har löst problemet att det är svårt och dyrt att få ihop detta genom att slå ihop sina räddningstjänster. Det har visat sig att alla kommuner som är mindre till ytan har tjänat ekonomiskt på att slås ihop. Men de till ytan stora kommunerna har inte möjligheter att göra detta, och det innebär att de inte kan sänka sina kostnader på samma sätt som andra kommuner. Jag skulle gärna vilja höra om statsrådet har några tankar om detta och om det finns några initiativ att ta när det gäller just detta.

Jag fick inte svar på min sista fråga. Det kanske beror på att den är lite för ideologisk och retorisk, men jag ställer den igen. Om ministern nu ser att speciellt de mindre kommunerna i glesbygd, och regionerna, har stora problem också i dag - finns det då några andra initiativ? Jag har ju sett att regeringen inte gör bedömningen att man behöver ge kommuner och regioner de resurser som vi socialdemokrater tycker att de borde få. Finns det några förslag på detta, eller ska man bara vänta ut situationen och låta det bli bättre, eventuellt, på sikt?

Herr ålderspresident! Sveriges kommuner och regioner befinner sig i en mycket svår situation ekonomiskt. Senast i förrgår varslades 900 anställda inom sjukvården i min region Östergötland. Många kommuner och regioner vittnar om hur svårt de har att klara det som hör till välfärden och det viktiga arbete som görs där. Vi har en vårdkris i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet tillsatte en utredning för en tid sedan som nu presenterade sina konklusioner. Den handlade om kommunsammanslagningar, eller kommunsammanläggningar som vi säger. Jag har en fråga som jag inte ställde i interpellationen. Jag undrar om statsrådet väntade sig något annat svar än det som kom.

Det blir lite märkligt att i den här situationen när kommuner och regioner har det väldigt tufft ställa frågan till kommunerna om de frivilligt vill göra sammanläggningar. Vi vet att många inte har förutsättningarna för det. Det man tänkt skulle kunna underlätta för kommuner med sammanläggningar har inte funnits med i utredningen.

Det som är tänkt med sammanläggningar är att två kommuner som ligger nära varandra ska slå sig ihop och bli till en kommun. Det är tuffa beslut. Ibland kan det behövas. Men om det ska göras brukar man säga, och det visar också forskningen, att det måste ges någon typ av incitament för att kommunerna skulle vilja göra den här ändå ganska dramatiska förändringen att slås ihop.

Nu har utredningen kommit till sina slutsatser. Slutsatsen är precis det som statsrådet har sagt här: Det saknas intresse bland mindre kommuner för att inleda ett arbete med sammanläggningar. Det föreligger därmed inte några förutsättningar för frivilliga kommunsammanläggningar i dagsläget.

Jag har tre frågor till statsrådet. Den första frågan är: När det nu inte finns intresse för frivilliga sammanläggningar, kommer regeringen att överväga antingen insatser för att få kommuner att slås ihop, eller överväger statsrådet tvingande sådana? Det måste väl ändå ha funnits en tanke med att be någon utreda det när de flesta ändå visste vad svaret skulle bli, och på vad man skulle göra om svaret blev det som man ändå kunde räkna med att det skulle bli.

Den andra frågan är: Om inte statsrådet ser sammanläggningar som en framkomlig väg, vilka initiativ ser statsrådet då för att ta tag i den situation som är för kommuner och regioner? Uppenbarligen är det inte att tillföra mer resurser, trots att vi ser ett stort behov av det. Finns det andra insatser som statsrådet ändå tänker att man skulle kunna göra för att underlätta för kommunsektorn i det tuffa läge som många befinner sig i?

Den tredje frågan är: Om man ändå ser att de mindre kommunerna har tuffa förutsättningar och har problem och utmaningar, har statsrådet något besked till dem? Eller tänker man vänta ut situationen och se hur det går?

Herr ålderspresident! Förra gången statsrådet och jag debatterade dessa frågor - bankernas övervinster och situationen för hushållen - ställde statsrådet, enligt mejl som jag har fått, 48 frågor till mig, men han svarade inte på så många av mina frågor.

Jag har fått en fråga, men statsrådet har fortfarande inte svarat på de frågor som jag har ställt. Så jag tänkte, liksom statsrådet, inte svara på den, utan jag ska försöka få svar på mina frågor.

Statsrådet verkar väldigt stolt över den nya politiska inriktningen. Det är väl bra - det ska förstås ett statsråd vara. Men jag är inte så nöjd. Vi har en ekonomisk kris, vi har vårdkris, vi har bostadskris, vi har bland de lägsta tillväxterna i Europa och vi har en kris för många hushåll som har det väldigt tufft i dag - det som vi pratar om.

Jag undrar fortfarande om statsrådet är nöjd med de insatser man har gjort, mot bakgrund av att ensamstående föräldrar som jobbar hårt ändå måste låna pengar för att kunna sätta mat på bordet till sina barn. Statsrådet ser att skuldsättningen har ökat med 17 procent - det är väl ändå ett tecken på att många där ute kämpar?

Detta bryr jag mig om. Detta tycker vi socialdemokrater är upprörande och inte värdigt det här landet. Saker måste göras. Därför har vi förslag på insatser och ett sätt att finansiera dem, och det eldar inte på inflationen. Detta har statsrådets närmaste chef, finansministern, också sagt. Vi har en ansvarsfull budget.

Herr ålderspresident! Jag vill tacka Patrik Björck för denna viktiga interpellation. Detta är verkligen avgörande frågor för väldigt många människor runt om i Sverige. Jag tackar också för att statsrådet är här och tar den här debatten.

Många svenskar drabbas väldigt hårt just nu - inte alla, för ojämlikheten ökar, men många svenskar drabbas väldigt hårt. Vi vet att över 40 procent av de ensamstående föräldrarna måste låna för att köpa det mest basala, det vill säga mat, och betala för bostaden. Det är inte rimligt och inte värdigt ett land som Sverige att det ska vara på det här sättet.

Skulderna har, precis som Patrik Björck skriver i sin interpellation, ökat dramatiskt. De har ökat med 17 procent jämfört med förra årsskiftet. Antalet skuldsatta har ökat i hela landet och i alla åldersgrupper; det är 23 467 personer fler än för ett år sedan. Det är alltså 23 467 fler som drabbas av detta här och nu men som naturligtvis kommer att få dras med detta under lång tid framöver.

Jag har under flera år av mitt arbetsliv jobbat med människor som har stora skulder. Det påverkar inte bara ekonomin, utan det påverkar hela livet. Jag kan se vad som döljer sig bakom alla siffror, alla de personer som faktiskt finns där bakom.

Niklas Wykman säger i sitt svar att det görs en hel del och att regeringen har gjort insatser. Men mot bakgrund av det vi ser här och nu, att människor måste låna till mat och att allt fler måste skuldsätta sig, är frågan om Niklas Wykman tycker att detta är tillräckligt och att regeringen har gjort det den kunnat göra för att stötta de hushåll som nu drabbas av den ekonomi som vi har i Sverige med en ekonomisk kris.

Samtidigt vet vi som sagt att det inte drabbar alla. Patrik Björck lyfter fram en sektor som verkligen inte har gått minus, nämligen storbankerna. Storbankerna har under 2023 tjänat 230 miljarder kronor på höjda räntor. Det är enorma pengar för dessa höjda boräntor som människor nu kämpar med. Det är faktiskt på de räntorna som storbankerna har gjort de här stora vinsterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi socialdemokrater föreslår att man ska ta en bankskatt och en del av de övervinsterna - inte hela övervinsterna utan en del av övervinsterna - för att de pengar som storbankerna har tjänat på sina bankkunder ska föras tillbaka till dem som verkligen behöver stöttning nu.

Jag tycker att det verkligen är värt det. Statsrådet har nämnt ett antal saker som man behöver göra för att öka konkurrensen mellan bankerna. Det står vi bakom; det är klart att vi behöver göra det, men det är ju på längre sikt. Det vi pratar om här och nu är den svåra ekonomiska utsattheten som många har just nu. Vad vill statsrådet göra åt detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommunala frågor

Herr talman! Det är ju fint att det finns en utredning som ska utreda sådant som gäller skolan. Jag hoppas verkligen att den kommer fram till bra förslag. Jag är tveksam, men jag hoppas, för det behöver verkligen göras någonting när det gäller skolan och vinsterna.

Men hur är det med vården? Ekobrottsmyndigheten säger att hälso- och sjukvården har blivit en kassako för kriminella organisationer. Det är miljontals kronor som skulle gå till vården men som hamnar hos kriminella organisationer. De tar resurser från välfärden. Är det inte upprörande? Är det inte någonting som Sverigedemokraterna vill göra någonting åt?

Frågan är alltså: Kommer Sverigedemokraterna att göra någonting när det gäller vinster i välfärden, inte bara på skolområdet utan också på de andra områden där vi ser att både välfärdsbrottslighet och vinstuttag - jag blandar lite här - dränerar välfärden?

Under de sekunder jag har kvar vill jag också passa på att säga att vi tog ansvar för sjukvården. Vi hade en pandemi under förra mandatperioden. Vi gav resurser för att vården, skolan och omsorgen skulle klara de utmaningar man hade. Det var också därför som en hel del kommuner, men inte alla, gick med överskott.

Sverigedemokraterna måste ta ansvar för sin politik för vården, skolan och omsorgen. Just nu blöder sjukvården. Man måste säga upp folk. I till exempel Östergötland kommer det att komma varsel, och det kommer att påverka kvaliteten och arbetsvillkoren och göra att det blir längre köer för människor att få den vård de behöver.