Herr talman! Åsa Eriksson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att de finansiella samordningsförbunden även fortsättningsvis ska ha finansiering för och kunna utöka sin verksamhet.

Den så kallade Finsamlagen gör det möjligt för Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, regioner och kommuner att genom samordningsförbund finansiera samordnade rehabiliteringsinsatser.

Finsamlagen har i huvudsak varit oförändrad sedan ikraftträdandet 2004. Under senare år har flera instanser framfört synpunkter om att Finsamlagen behöver ses över. Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har specifikt pekat på behovet av att se över finansieringen av samordningsförbundens verksamhet i form av de samverkande parternas medelstilldelning och annan finansiering såsom medel från Europeiska socialfonden, ESF.

Regeringen har därför, herr talman, den 27 mars 2024 gett Försäkringskassan ett uppdrag att analysera behovet av ändringar i Finsamlagen och lämna författningsförslag om ändringar bedöms motiverade för att uppnå en ändamålsenlig resursanvändning och ett effektivt stöd för personer som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser för att komma tillbaka i arbete.

Uppdraget ska genomföras i samråd med Arbetsförmedlingen, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Regioner samt i dialog med samordningsförbunden och Nationella nätverket för samordningsförbund, NNS.

I tillägg till detta uppdrag har ISF getts i uppdrag att utvärdera samordningsförbundsfinansierade insatsers effekter på individers försörjningssituation.

Båda uppdragen ska redovisas senast den 2 december 2024.

Jag ser väldigt mycket fram emot att ta del av redovisningarna av dessa två uppdrag i december.

Herr talman! Den 27 februari i år svarade statsrådet Tenje på en interpellation som jag lämnat in. Svaret gladde mig. Statsrådet sa då också: Om det skulle vara så att det även efter denna debatt finns vissa saker som är otydliga ska jag genast ta tag i dem och på bästa sätt försöka förtydliga ytterligare.

Det var därför som jag ville hoppa in nu, när Åsa Eriksson så förnämligt lämnat in denna interpellation, för att höra om vi kan få några ytterligare svar om hur landet nu ligger. Jag är liksom Åsa Eriksson väldigt glad över att det har getts ett uppdrag att utreda hur Finsamlagstiftningen kan utvecklas. Jag tänker att det är bra.

Men de frågor som vi nu lyfter upp handlar också om här och nu. Fram tills att detta blir klart måste man faktiskt kunna jobba vidare. Det finns en del saker som verkligen är brådskande.

Herr talman! Låt mig ge en liten bakgrund till samordningsförbunden, för jag tror att ganska många som lyssnar på detta inte riktigt har koll på vad det är. Lite kort: Samordningsförbunden bedriver verkligen en viktig verksamhet, enligt det som är Finsamlagstiftningen. De är självständiga myndigheter. Finansiell och praktisk samverkan sker mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner. Man riktar sig till människor som behöver hjälp från olika aktörer med att få tillbaka sin arbetsförmåga och få stöd till egenförsörjning.

Behovet av insatser från samordningsförbunden är stort, inte minst nu när sjukfallen ökar och fler går mot arbetslöshet. De behövs inte minst just nu men naturligtvis också i framtiden.

Som jag har varit inne på är detta förstås viktigt för enskilde när det gäller att ta steg närmare att komma i arbete och ha möjligheten att få ett självständigt liv. Men det är också ett väldigt viktigt sätt för att hitta metoder och arbetsformer. Där är uppföljning och utvärdering verkligen viktigt. Det finns behov av att hitta nya former för att kunna stödja och hjälpa dem som är i behov av detta. En hel del av dessa viktiga projekt går också sedan in i den i ordinarie verksamheten, och det är verkligen bra.

För att samordningsförbunden ska kunna vara en motor för utveckling krävs det uppföljning och utvärdering. Det kan verkligen inte nog understrykas hur viktigt det är. När man nu inte kan följa upp och möjligheten att följa upp på individnivå har stoppats är jag och många med mig väldigt oroliga för att vi faktiskt inte kan se vilka insatser som verkligen gör skillnad.

En annan sak är förstås finansieringen, som Åsa Eriksson har varit inne på. Det finns en oro kring det dels för att kommuner och regioner har det tufft just nu, dels överlag.

En del av räddningen för några är att man har kunnat söka medel utifrån. Nu är den möjligheten stoppad. Framför allt är det den så kallade ESF-fonden som har varit en viktig del för samordningsförbunden men som de nu inte söka medel utifrån. Det är ju lite konstigt eftersom var och en kan göra det men inte när man samarbetar och samordnar sig på det här sättet. Att man inte ska kunna göra det är bekymmersamt.

Eftersom Anna Tenje sa att vi skulle kunna få återkomma om detta inte är ordnat, vilket gladde mig, ställer jag frågan igen: Vad händer, och hur går statsrådet vidare?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Att ingående parter kan söka ESF-medel - gott så. Men jag tror att vi vid upprepade tillfällen har varit överens om att en av nycklarna till att nå längre än vad de ingående parterna har gjort själva är just samverkan, via samordningsförbunden.

I förra veckan deltog jag i ett forskarnätverk som hade bett att få träffa oss riksdagsledamöter här i riksdagen. Även representanter för Moderaterna och Centerpartiet deltog. Flera viktiga saker som vi hade på känn kunde beläggas. En är att samverkan mellan de ingående parterna kommer in alldeles för sent för en individ. Det har ofta gått många år innan man tar till verktyget samverkan, vilket jag kan tycka att man borde göra direkt när man märker att en individ har komplex problematik och behöver stöd av flera.

Så fungerar det dock tyvärr inte i dag. Detta leder till ett väldigt stort lidande för individen, som bollas runt mellan olika myndigheter och instanser och inte får tillräckligt bra hjälp. Forskarna vittnar om att väldigt många av de här individerna dessutom har givit upp. De tror inte att de kommer att få stöd och hjälp, för de har varit med om så många misslyckade insatser som inte har lett någonstans och inte givit dem det de behöver. Det tar tid att få dem att förstå att här finns det faktiskt människor som kommer att hålla en i handen hela vägen ut till egen försörjning och till att kunna stå på egna ben varaktigt.

Forskarna har också kommit fram till att en av de första saker man prioriterar bort när det saknas resurser är samverkan. Man går då till sitt kärnuppdrag och prioriterar ned samverkan. Och detta, herr talman, hänger ihop med nedskärningarna på Försäkringskassan som regeringen gör. Detta, tillsammans med Försäkringskassans nya, mer strama syn på vad som är tillåtet i samverkan, gör att många samordningsförbund nu inte kan fortsätta med de framgångsrika insatser som de har haft.

Herr talman! De anslag som Försäkringskassan har tilldelats de senaste åren har inte räckt ens för att klara kärnuppdraget. Det konstaterar myndigheten själv i sitt budgetunderlag till regeringen. Där framgår att Försäkringskassan även i år, 2024, måste vidta betydande sparåtgärder, vilket enligt myndigheten medför konsekvenser: ökade handläggningstider, vilket vi har debatterat tidigare, sämre tillgänglighet och service, vilket vi också har debatterat tidigare, samt inbromsad utvecklingsverksamhet. Och, herr talman, jag vill lägga till försämrad samverkan på den listan.

Det här och Försäkringskassans nya skarpa ton mot samverkansförbundens försök att hitta extern finansiering, hitta lösningar, modernisera samarbetet och effektivisera får tydliga konsekvenser för individerna varje vecka. Dessutom har vi nu de senaste veckorna fått signaler om att Försäkringskassan säger nej till samordningsförbunden när de vill ha gemensam följeforskning. Nu när vi, sedan ett och ett halvt år tillbaka, inte har något system för att följa individerna vore det jättebra, herr talman, om vi i alla fall kunde ha en välfungerande och effektiv följeforskning för att se vilka insatser som är mest effektiva.

Hur i hela friden ska förbunden kunna utveckla sin verksamhet, bli bättre på att följa upp resultat och belägga vad som är mest effektivt när Försäkringskassan hela tiden stoppar alla försök till utveckling?

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt och bra att vi får möjlighet att tala om denna viktiga fråga och inte minst om ESF-medel och finansiering av Finsamverksamheten.

Denna fråga har legat på vårt bord ganska länge, och NNS, SKR, Arbetsförmedlingen, Inspektionen för socialförsäkringen, Försäkringskassan med flera har haft den uppe. Frågan har inte uppkommit ur något slags vakuum sedan regeringen tillträdde, utan den har sitt ursprung i att lagen har varit i stort sett oförändrad i två decennier sedan ikraftträdandet.

Den socialdemokratiska regeringen, där båda ledamöterna har sitt ursprung, har haft åtta år på sig att genomföra konkreta åtgärder och uppdatera lagstiftningen men valde att helt och hållet att lägga frågan åt sidan. Regeringen behandlade inte de frågor som kom från flera samordningsförbund, NNS, ISF och, inte minst, Försäkringskassan, som varit uppe i diskussionen.

Jag har nu gett Försäkringskassan i uppdrag att analysera behovet av förändringar i Finsamlagen i enlighet med de synpunkter som de olika institutionerna har inkommit med och att vid behov lämna konkreta författningsförslag, om ändringar bedöms vara motiverade för att kunna uppnå en ändamålsenlig resursanvändning och ett effektivt stöd till personer som är i stort behov av samordnade rehabiliteringsinsatser för att komma i arbete. Också jag önskar att detta arbete hade påbörjats för länge sedan - för flera år sedan, när synpunkterna började inkomma från framför allt samordningsförbunden.

Det är såklart viktigt att vi reder ut oklarheter som uppstår gällande de rättsliga förutsättningarna för samordningsförbunden att ansöka om medel från ESF, bland annat. Att Försäkringskassan och det nationella rådet, där Försäkringskassan ingår och innehar ordförandeskapet, inte längre rekommenderar samordningsförbunden att ansöka om ESF-medel baseras på deras egen bedömning. Det är nu viktigt att vi genom uppdraget till Försäkringskassan reder ut de oklarheter som finns gällande finansieringen genom ESF-medel.

Herr talman! Jag tror att jag har sagt det förr i denna talarstol att jag tycker att det är synd, onödigt och inte ett effektivt resursutnyttjande när vi låter pengar bli liggande och inte använder dem när de skulle kunna användas för att hjälpa fler tillbaka till arbete.

Med detta sagt går det att ansöka om ESF-medel som det är nu. Det är inte så att de ligger där och att svenska kommuner och regioner inte kan använda dem. Det kan de göra, och det gör också de flesta samordningsförbunden. Jag tycker ändå det är viktigt att vi har en lag som följer det vi tycker och att det reds ut ordentligt hur man kan göra enligt lagen när det gäller just samordnade insatser i samordningsförbunden. Det är just därför jag har gett ett uppdrag.

Det är viktigt att vi har tidigare insatser. Det är många käppar i hjulet, och det är inte bara Finsamlagen som är problematisk i detta avseende. Precis som ledamoten Eriksson säger går det i många fall alldeles för lång tid innan insatser görs. Inte minst i skolan har vi kanske åldersgränser nedåt där betydligt bättre och större insatser hade behövt göras tidigare för att motverka antalet hemmasittare, så att fler får en chans att inte bara att komma tillbaka till arbete utan komma i arbete helt och hållet från början.

Jag hinner inte nu, men i mitt avslutningsanförande sedan kan jag berätta en anekdot om Kalmar län. Det gäller en ny grupp som har dykt upp, som jag tycker är väldigt intressant och som vi definitivt borde diskutera mer.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: En cliffhanger i kammaren hör inte till vanligheterna.)

Herr talman! Jag får börja med att tacka för debatten. Jag ser på ledamoten Lindh att hon gärna skulle ha velat gå upp och hålla ett inlägg till. Det är kul att den här frågan engagerar så mycket. Jag tycker att det är trevligt, givet att vi har ett gemensamt intresse och ganska likartade ståndpunkter. Mer borde ha gjorts tidigare, och mer borde göras nu. Jag tror att vi kan sammanfatta det så i det avseendet.

Jag tycker att det är viktigt att tidiga insatser kommer tidigare. Jag anser att samordnade insatser ger resultat och att man borde fokusera på dem i än större utsträckning. I vissa fall kanske det är kommunerna som är drivande och gör mer själva. I andra fall är det regionerna som ligger i framkant. Ibland är det också de statliga myndigheterna som ligger på. Bäst blir det när alla är på.

Jag tackar åter för debatten. Vi får nog all anledning att återkomma, inte minst i december, när båda de två uppdrag som jag i dag har talat om kommer att redovisas för mig. Jag förväntar mig att vi får skarpa förslag, så att vi också kan ha en lagstiftning som hänger med i tiden. Det är 20 år sedan vi sist gjorde en översyn av detta. Under den tiden har också utanförskapet förändrats. Behoven har också förändrats.

Det finns definitivt mer att göra i de här frågorna. Då behöver vi ha en lag som hänger med. Vi behöver definitivt kunna utvärdera och följa upp, så att vi vet att vi gör rätt saker för skattebetalarnas pengar. Alla de här sakerna är nu igångsatta, och jag hoppas verkligen på resultat, så att vi också kan få fler i arbete.

Herr talman! Ledamoten Eriksson nämnde att det alltid är roligt med goda exempel. Här är det kanske inte ett jättegott exempel, men det är ändå en ny sak som har kommit upp. Nu är det ofta män i 30-35-årsåldern som kommer till Finsam - en grupp som vi över huvud taget inte ens sett tidigare och som vi inte riktigt har haft koll på. De har varit hemmaboende hos sina föräldrar. Nu blir föräldrarna gamla och orkar inte längre vara de som försörjer. Det är det som det handlar om. De finns i stort sett inte i våra register annars och har inte varit på arbetsmarknaden. Nu söker de hjälp och stöd för sina söner som är i 30-35-årsåldern.

Vi har ett system som gör att vi gömmer och glömmer människor i statistik eller för den delen i hemmen. Så kan vi inte ha det i Sverige. Vi måste bygga ett Sverige som håller ihop och där fler hittar fler vägar till arbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.