Eva Lindh

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som jag dock blir ganska upprörd över.

Statsrådet säger inledningsvis att han inte alls gillar det här fenomenet. Uppenbarligen ogillar han det dock inte tillräckligt för att prioritera att verkligen göra något åt det.

Han säger att det fanns mer prioriterade utredningar på hans område. Han kanske hade kunnat prioritera den här utredningen i stället för att ha en utredning om hopslagning av kommuner, något statsrådet verkar vara väldigt upptagen av. Jag hade kunnat tala om för honom vad den utredningens slutsats skulle bli, och då hade man kunnat använda de resurserna till att på allvar ta tag i det här problemet – som går inpå bara skinnet på de människor som drabbas.

Peder Björk har förklarat detta och gett en bild av vad det handlar om. Men det verkar inte vara tillräckligt illa.

Statsrådet står dessutom här och säger att detta kommer att minska – det sa han också i interpellationssvaret – och att det bara skulle handla om nyanlända. Det hade statsrådet vetat att det inte gör om han verkligen hade satt sig in i den statistik och den kunskap vi ändå har. Det är inte så att om man bara minskar antalet nyanlända kommer det här fenomenet att försvinna.

Jag har mött många kommunpolitiker som beskriver en känsla av uppgivenhet men också brist på tillit till regeringen när den inte tar frågan på allvar – faktiskt också misstro. De har engagerat sig politiskt därför att de vill göra det bästa för alla sina kommuninvånare. Nu får de ta konsekvensen av beslut som andra kommuner fattar. Det leder till frustration, och jag förstår verkligen den frustrationen.

Detta riskerar att ställa människa mot människa och kommun mot kommun. Det är en farlig utveckling. Det är en utveckling som inte gagnar ett samhälle som ska hålla ihop – vilket jag tror är det absolut bästa för alla oss och för vår gemensamma utveckling.

Välfärden och vår välfärdsstat bygger på att vi håller ihop, inte försöker bli av med ansvar till någon annan. Då måste vi, också kommunerna, kunna ställa krav på staten. Detta kan inte lösas av enskilda kommuner. Det är helt uppenbart. Det krävs nationellt ledarskap. Det krävs tydligare regler. Det krävs bättre uppföljning. Framför allt krävs det en regering som ser problemet och är beredd att agera.

Det duger inte att blunda för ett så här uppenbart och stort problem för en grupp människor, även om den här regeringen kanske räknar bort dem – det är inte deras väljare. Detta handlar inte om valresultat. Det handlar om politik och vilken stat vi vill leva i.

Tycker vi verkligen att det är okej att människor ska behöva dumpas? Det vill jag ha svar på av statsrådet, gärna i den här debatten.

Fru talman! Social dumpning låter nästan som ett tekniskt begrepp – som något administrativt som sker i marginalen. Men det handlar inte om det. Det handlar om människor, familjer som befinner sig i en utsatt situation, som får höra att det kanske vore bättre att flytta någon annanstans. Det handlar om ensamstående mammor som lämnar det lilla nätverk de har. Det handlar om personer med psykisk ohälsa som förlorar kontakten med de människor som känner dem och som vet vilket stöd de behöver. Det handlar om barn som får packa sina saker, lämna sin skola och säga hej då till sina kompisar – inte för att det är det bästa för dem utan för att vuxenvärlden inte tar ansvar. Detta är social dumpning, och det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

Fru talman! Vi socialdemokrater tror på det gemensamma ansvaret, vi tror på att kommuner ska hjälpa människor och vi tror på solidaritet. Vi tror på att ta ansvar. Det som händer i dag är att vissa kommuner får bära ett oproportionerligt stort ansvar medan andra i praktiken exporterar sina sociala utmaningar. Resultatet blir att kommuner som redan har ansträngda ekonomiska förutsättningar får ännu större utmaningar.

När ett större antal människor med omfattande stödbehov flyttar in påverkar det socialtjänsten. Det påverkar försörjningsstödet, skolan, elevhälsan, barn-och ungdomspsykiatrin, möjligheten att planera verksamheten och ofta möjligheten att få jobb.

Kommunpolitiker runt om i landet försöker göra det omöjliga. De försöker få budgeten att gå ihop och dimensionera verksamheten rätt. De ska se till att det finns tillräckligt med personal i socialtjänsten och i skolan. Men hur ska man kunna planera när man inte vet vilka behov som plötsligt uppstår för att andra kommuner inte har tagit sitt ansvar? Hur ska man kunna fatta långsiktiga beslut när verkligheten förändras, ibland över en natt?

Statsrådet sa i sitt svar att det kan förekomma att kommuner aktivt medverkar till att personer i behov av stödinsatser flyttar till en annan kommun.

Statsrådet är ansvarigt för den här frågan. Statsrådet borde veta att det är så och att det inte bara kan förekomma, utan att det förekommer. Han hade kunnat veta det mycket bättre om han inte hade lagt ned den utredning som vi tillsatte, om han verkligen hade varit intresserad av att få veta hur det verkligen ser ut eller om han på riktigt hade besökt de kommuner som larmar och sett hur det här påverkar människor och kommuner.

Jag hoppas att statsrådet åtminstone kan tänka på alla de människor som faktiskt påverkas av detta. Om man menar allvar med arbetslinjen kanske man inte skulle göra det ännu svårare att ta ett jobb, vilket det här ofta innebär. Människor flyttas från en kommun där arbetslösheten är ganska låg till en kommun där arbetslösheten är högre.

Fru talman! Jag har glömt att tacka statsrådet för svaret, så det vill jag göra. Jag tycker att det är bra att vi kan ha en sådan här debatt och diskussion, som vi har önskat, där vi klargör skillnader och ibland likheter.

Det är stora, viktiga, principiella frågor vi pratar om. Min syn på saken – vår syn på saken – är att vi måste göra allt vi kan för att stoppa slöseriet med skattepengar. Vi måste stoppa välfärdsbrottsligheten, och vi måste se till att de resurser som ska gå till sjukvården faktiskt går till sjukvården.

Jag hör vad sjukvårdsministern säger, och jag hör vad regeringen säger. Vi menar dock att det som görs – om man nu förstärker de så kallade grindvaktsfunktionerna – ju bara är att skrapa lite på ytan på ett system som faktiskt inte fungerar. Det är ju det som är skillnaden.

Jag hör att det finns en vilja att stoppa välfärdsbrottsligheten, men om man verkligen ska dra upp den med rötterna kan man ju inte ansa lite eller bara göra något åt det värsta som blir synligt. Det här är ju faktiskt ett system som öppnar för välfärdsbrottslighet och överutnyttjande. Det är ett system där det inte krävs tillstånd för att starta till exempel vårdcentraler.

Vi vet genom de myndigheter som har granskat detta att det förekommer kriminellt utnyttjande och fusk. Det är det som är skillnaden, och det är därför jag återigen påstår att det finns ideologiska skygglappar i den här frågan. Om man på allvar vill komma åt överutnyttjandet, fusket, det kriminella utnyttjandet och slöseriet med våra skattepengar och vill att de ska gå till det de är ämnade för bör man göra något åt den här lagstiftningen.

Jag frågar därför igen: Tänker sjukvårdsministern göra någonting mer?

Fru talman! Det är tråkigt att sjukvårdsministern känner att det är som déjà vu. Jag tänker att det handlar om engagemang för en fråga. Det är också därför vi vill ha debatten igen, därför att vi är engagerade. Vi tror på vikten av att sjukvård ska ges efter behov.

Det vi säger är att intentionerna med den här lagstiftningen inte har uppfyllts eftersom man faktiskt inte har uppnått det som var tanken med lagstiftningen.

Det vi säger är också att det går att hitta en annan typ av lagstiftning som inte öppnar upp för välfärdsbrottslighet eller överutnyttjande. Det är ju vår uppgift som politiker att se utmaningarna. När ett system inte fungerar måste man vara beredd att backa och säga att det här måste vi göra om, för i vilken annan verksamhet skulle man acceptera att det pågår fusk och kriminellt utnyttjande av ett system där pengar ska gå till sjukvård?

Vi har sett gång på gång hur kommuner och regioner som genomför kontroller upptäcker felaktiga faktureringar, överdebiteringar, bristande kvalitet och ibland rena bedrägerier. Jag har i en annan debatt med just sjukvårdsministern gett exemplet från min egen kommun. När vi granskade hemtjänstföretagen var vi tvungna att säga upp 16 utförare inom äldreomsorgen för att vi hittade felaktigheter. Sundbyberg, Södertälje, Norrköping – kommunerna är många. De som verkligen har granskat har hittat de här problemen.

Problemet i regionerna är att regionerna inte kan välja bort. De kan inte säga nej till någon som vill etablera en verksamhet även om man inte har tillstånd att utföra vård eftersom man inte behöver det.

Myndigheter som polisen, Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten varnar för att organiserad brottslighet i allt större utsträckning söker sig till välfärdssektorn. Hälso- och sjukvården pekas ut som ett område där riskerna är stora och ökar. Hur kan man acceptera det?

Försvaret blir alltid att vi behöver öka kontrollen. Det ökar kostnaderna för en administration som bara växer och växer. Jag tycker att pengarna ska gå till annat. Däremot gillar jag kontroll, så jag är inte emot det. Men vi bygger upp ett system som blir som ett stort monster därför att man måste granska alla de här aktörerna så mycket. Och det är väldigt svårt att säga upp de kontrakten, även när man hittar felaktigheter. Det man säger är att det inte går att kontrollera bort detta utan att vi behöver ändra systemet.

Min fråga kvarstår. Vill man ändå ha detta, trots att Produktivitetskommissionen pekar på att det är precis det här som lagstiftningen har lett till och trots att myndigheter säger att organiserad brottslighet tar över välfärdssektorn?

Jag tror faktiskt inte att de seriösa aktörerna inom välfärdssektorn vill ha detta. Jag tror att man behöver bättre lagstiftning, bättre kontroll och bättre reglering.

Herr talman! Hälso- och sjukvården är otroligt central, och den är också väljarnas viktigaste fråga. Det är inte konstigt då det är en grundläggande trygghet att förhoppningsvis veta att man får vård och omsorg när man behöver det.

Det här utmanas, och ett av skälen till det är den lagstiftning vi nu pratar om, nämligen lagen om valfrihetssystem, LOV. När den infördes skulle det öka kvaliteten, stärka valfriheten och skapa bättre effektivitet genom konkurrens. Nu, två decennier senare, vet vi att ingenting av detta har blivit verklighet.

Jag menar att regeringen – Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – har ideologiska skygglappar när det gäller hälso- och sjukvården och specifikt när det gäller lagen om valfrihetssystem, LOV.

Som vi hörde här vet statsrådet att det finns kriminella och oseriösa aktörer i valfrihetssystemet. Statsrådet och regeringen vet alltså att det är så, och man försöker lappa och laga. Man inför nya grindvaktsfunktioner. Man säger att skattemedel ska gå till vård, inte till välfärdsbrott eller överutnyttjande, och att man ska förebygga och motverka brottslighet.

Man har alltså ett system som uppenbart öppnar för välfärdsbrottslighet och överutnyttjande av skattemedel och där skattemedel inte går till vården, det vill säga till det som pengarna är avsedda för. Att man då inte agerar är helt oförståeligt för mig. Det kan inte handla om annat än ideologiska skygglappar.

Dessutom säger statsrådet i sitt svar att man ska ta ställning till om tillståndsprövning bör införas. Med jämna mellanrum pratar jag om lagen om valfrihetssystem och problemen med den. När jag berättar att det inte ens behövs tillstånd för att etablera en verksamhet är det få människor som tror sina öron. Det verkar ju helt orimligt att man får bedriva hälso- och sjukvård utan att det krävs ett tillstånd. Det är fint om regeringen tar ställning till det.

Hur som helst vet vi nu att det är så här. Regeringens egen produktivitetskommission har i sitt slutbetänkande dragit en tydlig slutsats: LOV har inte levererat de produktivitets- och effektivitetsvinster som utlovades. Tvärtom pekar kommissionen på försämrad kostnadskontroll, svårigheter att styra resurserna dit där behoven är störst och ökade risker för välfärdsbrottslighet.

För oss socialdemokrater är sjukvården viktigast; den är nummer ett. Att förhindra att det finns kriminella och oseriösa aktörer i sjukvården är avgörande. Därför ställer jag återigen frågan till sjukvårdsministern: Kan regeringen överväga att åtminstone ta bort kravet på regionerna att ha lagen om valfrihetssystem när det gäller primärvården? Det skulle man åtminstone kunna titta på.

Herr talman! Jag vill säga tack för att statsrådet visar att det finns en öppenhet för att titta på de här frågorna. Jag ska följa det här med stort intresse.

Jag vill säga att vårt gemensamma medskick är: Sluta gena över spåren – av respekt för lokförarna och av respekt för människor. Ingen gillar ju förseningar, så lägg av!

Vi stöttar kampanjen, och vi tycker att detta är bra. Om vi kan göra mer från statligt håll för att underlätta och minska förseningstimmarna, även i det lilla – eftersom det har ökat så mycket – tror jag att det vore bra att vi gör det och att vi gör gemensam sak av detta.

Herr talman! Jag vill börja med några ord om något som kanske inte riktigt är det debatten handlar om men som ändå berörs och som jag verkligen vill säga någonting om. Det är suicid, detta tragiska och sorgliga.

Jag är socialarbetare i grunden. Det är det jag har ägnat större delen av mitt liv åt. När man är självmordsbenägen är man inte alltid kapabel att fatta rätt beslut, så det här säger jag inte för att skuldbelägga på något sätt. Men jag vet ju vad det här gör med många lokförare som har varit med om det. Det är helt fruktansvärda situationer som de hamnar i. Jag kan inte undgå att säga något om det, för det är verkligen ett djupt tragiskt människoöde när någon beslutar att ta sitt eget liv. Men det påverkar också lokförare under väldigt lång tid framöver. En del har svårt att komma tillbaka till jobbet efter att ha varit med om något sådant.

Men det vi pratar om nu är framför allt spårspringet och att undanröja det. Jag blev faktiskt lite häpen när jag hörde detta, även om jag själv åker mycket tåg och ganska ofta hör att det är spårspring: Varje dag stoppas eller sänks hastigheten för upp till 80 tåg på grund av obehöriga personer i spårområdet. Det är väldigt många stopp. Det förklarar att det, som statsrådet säger, orsakar 15 procent av förseningarna.

Det här innebär en ständig oro för lokförarna över att köra på någon. För resenärerna innebär det som sagt missade anslutningar och förseningar. Men det innebär också att polisen i de fall där den tillkallas inte kan ägna sig åt annat, så det är också en resursfråga. Det är därför jag har ställt den här frågan.

Jag hör vad statsrådet säger, och det är positivt att man kan titta vidare på detta. Det handlar ju om att minska förseningarna men också hitta bättre sätt, för vad jag hör från lokförarna är att man gör ganska olika och att det finns en del skillnader mellan de olika företagen. Det vet inte jag, för jag är inte lokförare, men jag litar på att de bilder som jag har fått till mig stämmer.

Vad kan vi göra som stat? Ja, vi ska inte gå in och säga exakt hur det här ska genomföras. Vad jag efterfrågar, och jag tolkar statsrådet som att det finns en möjlighet till det, är att vi ser över detta och ger förutsättningar för ett ändrat arbetssätt. Det skulle göra att polisen kan ägna sig åt det den ska göra, det vill säga insatser vid brott eller när någon faktiskt finns kvar på spåret. Det skulle minska förseningarna därför att det kan gå lite snabbare om man själv kan lösa det här på annat sätt, också för lokförarnas del. Jag vet att det finns stor kapacitet och att man skulle kunna göra det antingen med lokförare eller med annan utbildad personal, för det ser lite olika ut. Vad jag förstår har man i Danmark och Norge löst det på lite olika sätt.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Ingen gillar tågförseningar, särskilt inte när man har bråttom för att hämta barn eller ta sig till jobbet eller när det är ruskväder ute. Det spelar stor roll i människors vardag.

Vi talar ofta om behovet av att rusta järnvägen. Det gjorde vi också i en tidigare debatt här. Det behövs förstås. Vi behöver investera i underhåll, i moderna signalsystem och i en robust infrastruktur.

Det som intresserar mig och det som vi pratar om här är de 15 procent som beror på spårspring. Där är vi ändå på ett sätt överens, om än kanske inte om hur och var och allt det där, men det är inte det debatten handlar om nu. Det handlar om förseningar som vi faktiskt kan göra något åt redan nu.

Jag har tagit del av statistik. Enligt Trafikverket orsakar obehöriga personer i spårområdet omkring 7 600 förseningstimmar. Problemen har dessutom ökat kraftigt under senare år. Säkerheten måste naturligtvis alltid komma först. Ingen ska behöva riskera livet på våra järnvägar, och ingen vill att tåg ska köra när det finns osäkerhet kring om någon befinner sig på spåret. Det är självklart. Det är därför vi har en säkerhetsmarginal, för vi vet inte om det är någon som genar.

Det kan hända att man inte genar så snabbt som man hade tänkt. Det kan ge upphov till fara för liv och hälsa när sådant händer. Jag håller därför med och vill verkligen understryka det som statsrådet sa sist. Han uppmanade personer som genar över spåren för att spara tid att genast sluta med det. Absolut! Jag håller verkligen med.

Min fråga handlar också om vad det här innebär för tågtrafiken. När trafiken står still i dag är det ofta i väntan på polis, inte för att personen finns kvar utan för att någon måste bekräfta att spåret är fritt. Polisen gör ett viktigt arbete. Det är vi överens om. Men de har många andra uppgifter och kan inte alltid vara på plats snabbt. Konsekvensen blir att tusentals resenärer påverkas av ett system som i praktiken blivit trögt.

Det som vi har föreslagit i vår kommittémotion är att titta på detta därför att vi ser att i våra grannländer Danmark och Norge, som vi ofta jämför med och som också är jämförbara, kan särskilt utbildad järnvägspersonal i större utsträckning själv konstatera att spåret åter är säkert att använda. Polisen kopplas naturligtvis in, men det är när personen finns kvar eller när brott misstänks. Det här kan innebära att antalet förseningstimmar minskar.

Jag har också tagit del av synpunkter från yrkesverksamma lokförare. De beskriver att man historiskt sett har synat av spåren från förarhytten med reducerad hastighet och att sådan kontroll i viss utsträckning förekommer än i dag. Men det görs lite olika, och det är också olika mellan de olika bolagen.

Jag vet att man har en kampanj och allt det här andra. Det är jättebra, men skulle det vara möjligt att titta på hur våra grannländer gör?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaren!

Jag vill haka på det som statsrådet sa sist, att det behövs ett samarbete. Också de som är yrkeschaufförer – både åkerinäringen och de fackliga – har många synpunkter och medskick som vi kan ta med. Det handlar inte bara om att det ska finnas en rastplats. Utformningen, det vill säga hur de ser ut, är också avgörande.

Jag ska inte förlänga debatten, för jag tycker att jag har fått bra svar. Jag hoppas att vi får se lite verkstad oavsett hur det kommer att se ut i framtiden. Jag vill dock understryka några saker när det gäller jämställdheten och att vi har fått in fler kvinnliga yrkeschaufförer. Vi vet att det här stärks när det blir en blandning och att det är bra när både kvinnor och män jobbar på en arbetsplats. Detta gäller de flesta arbetsplatser, men det gäller också yrkeschaufförer. Det var faktiskt en manlig chaufför som hörde av sig till mig och sa: Snälla, gör vad ni kan – vi vill att det ska fortsätta att bli fler kvinnliga yrkeschaufförer.

Det finns en risk här. Om det inte händer något kan det bli så att kvinnor slutar eller inte ens börjar i yrket. Jag tycker att det är viktigt att vi tar med oss detta.

När det gäller trafiksäkerheten för oss alla är det inte bra för någon om vi har trötta chaufförer ute på våra vägar. Vi ställer höga krav på yrkeschaufförerna. Det ska vi göra, men då ska chaufförerna också ha rätt att kräva av oss – av staten – att vi tillhandahåller förutsättningar som gör att de kan följa reglerna.

Stort tack för svaren! Tack för debatten och för att vi kan hjälpas åt att lyfta upp den här frågan och förhoppningsvis göra något bättre av den.

Herr talman! Jag ska erkänna att det här är frågor som jag inte har ägnat jättemycket tid åt tidigare, varken som kommunalråd eller riksdagsledamot. Men sedan människor började höra av sig och jag fick mer kunskap har jag blivit mer uppmärksam på problemen, till exempel när jag kör bil. Efter att ha satt mig in frågan vet jag att Sverige har ungefär 270 rastplatser längs de större nationella vägarna. Det låter mycket om man bara hör siffran, men med tanke på hur stort Sverige är är det väldigt lite. Detta är alltså inte bara en upplevelse eller en känsla hos yrkeschaufförerna, utan det är fakta.

Precis som statsrådet sa har det tagits en del privata initiativ, men de har inte varit långsiktiga. Kortsiktigt har det kanske blivit bättre, men när dessa rastplatser har försvunnit har det uppstått fler luckor i det nätverk som ska finnas för yrkeschaufförer.

Jag brinner för arbetsmiljö. Det är viktigt med bra arbetsvillkor för dem som jobbar, oavsett yrke, och det här är helt orimligt.

Inom många politikområden behövs både snabbhet och långsiktighet. Så även här, och det var därför jag ställde frågan. Vi gav ett uppdrag, och det var långsiktigt och bra. Men när chaufförerna hör 2029 förstår jag att de undrar om inget görs här och nu. Därför är det bra att de får höra att arbetet har påbörjats. Men finns det något mer vi kan göra tillsammans för att snabba på arbetet?

När det gäller kontroll kan en del tänka att om det inte finns möjlighet att följa reglerna, varför ska det då kontrolleras? Av just det skälet tror jag att kontrollen behöver stärkas. Det hjälper yrkeschaufförerna att vi uppmärksammar hur det ser ut och att vi stärker kontrollen, för vi vet att det här är otrygga platser. Jag har också fått höra exempel på vad som har hänt på vissa rastplatser, så det finns skäl att känna otrygghet. Att inte kunna gå på toaletten eller sköta sin hygien är också ett problem. Det finns konkreta exempel, men en stärkt kontroll ger mer underlag för att detta verkligen behöver göras och engagerar fler i dessa frågor.

Jag hoppas att denna debatt bidrar till att uppmärksamma hur läget är för många yrkeschaufförer och även visar på vårt engagemang för att förbättra förutsättningarna för dem.

Men vad tror statsrådet, kan vi hjälpas åt att snabba på arbetet?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Anledningen till att jag ställde denna interpellation var att jag hade blivit kontaktad av väldigt många chaufförer som är oroliga, som känner otrygghet och som upplever att deras arbetsmiljö och villkoren för arbetet har blivit allt sämre. Därför vill jag ställa dessa frågor.

Jag tackar naturligtvis alla dem som hört av sig. Det är bra för oss politiker att man gör det. Vi behöver bli uppmärksammade på de problem som finns ute i samhället så att vi också kan göra någonting åt dem. Då menar jag förstås inte att statsrådet har varit helt omedveten om detta. Men jag tycker det är bra att människor hör av sig.

Alla är vi överens om att transporter är nödvändiga för att samhället ska fungera – för att vi ska få varor till butiken, för att byggarbetsplatser ska hållas igång och för att industrin ska få sina leveranser. Vårt samhälle ska kunna rulla på.

Ändå finns det som sagt en fråga som inte har diskuterats särskilt mycket, även om statsrådet är medveten om den och jag nu har uppmärksammats på saken. När jag själv är ute och kör har också jag sett effekterna av detta. Vart ska yrkestrafikens fordon ta vägen när det är dags för en paus för vila?

För den som arbetar i åkerinäringen är bristen på parkerings- och uppställningsplatser inte ett marginellt problem. Det är en daglig verklighet. Chaufförer tvingas köra runt i städer och industriområden på jakt efter en plats att stanna på. De försöker pussla ihop kör- och vilotider samtidigt som de vet att alternativen blir färre för varje kilometer. Resultatet blir stress, osäkerhet och en arbetsmiljö som inte är rimlig.

Det här handlar inte bara om bekvämligheter, utan även om trafiksäkerhet. EU:s regler om kör- och vilotider finns av ett skäl; trötta förare innebär en större trafikfara. Men vad händer när det inte finns någon plats att stanna på? Då tvingas förare att fortsätta köra, trots att vilotiden är inne, eller parkera på av- och påfartsramper, där det blir väldigt synligt för oss som inte kör yrkestrafik. Ibland måste de också ställa sig på otrygga och olämpliga platser.

Transport har gjort undersökningar. Då uppger en stor majoritet av förarna att de tvingas bryta mot regelverket för att det saknas parkeringsplatser. Staten ställer alltså krav på regelefterlevnad utan att också tillhandahålla förutsättningar för att följa reglerna. Det är förstås inte rimligt, inte trafiksäkert och heller inte rättssäkert.

Problemet blir därtill allt större. Vägtransporterna ökar. Lastbilarna blir längre och tyngre. Kapaciteten har inte riktigt byggts ut.

Jag tog dessutom upp en jämställdhetsfråga i detta. Det kommer allt fler kvinnliga chaufförer. Undersökningar visar att många av dem upplever rastplatserna eller de ställplatser som finns som väldigt otrygga. Och det handlar inte bara om var man ska ställa sig, utan det finns även en brist på hygienutrymmen och trygga miljöer att vara på.

Som statsrådet svarade finns ett uppdrag som sträcker sig fram till 2029, men problemen finns här och nu. Därför vill jag ge statsrådet en möjlighet att utveckla svaret på frågan: Finns det någonting som kan göras här och nu för att förbättra förutsättningarna för yrkeschaufförer?

Herr talman! Det är naturligtvis inte bara jag som gör bedömningen att det här inte kommer att underlätta pendlingen mellan Linköping och Norrköping. Jag väljer alltså att inte ens kommentera statsrådets nedsättande ord om min förmåga att förstå.

Det här handlar om viktiga satsningar på Östergötland och hela Sverige. Det handlar om att företagare och pendlare ska slippa stå på perrongen och vänta på försenade tåg. Det handlar om framtidstro för en viktig del av Sverige.

Regeringen har svikit Östergötland och de löften som människor har trott på. Man sviker järnvägen och även framtidstron. Kommunerna har gjort sin del. Trafikverket har också gjort en del. Nu är det upp till statsrådet som ansvarig för de här frågorna i regeringen att förklara för människor vad detta på riktigt innebär.

Statsrådet står och säger att det inte kommer att hända någonting, att stationen kommer att finnas kvar som om ingenting hänt och att det här inte kommer att innebära några problem för vare sig arbetspendling, godstrafik eller någonting annat. Det är väldigt få som gör den bedömning statsrådet gör. Vi som bor i Östergötland gör inte det. Vi är ganska eniga, också över i alla fall de flesta partigränser i till exempel Linköping och regionen. Alltså kvarstår frågan: Varför inser inte statsrådet vilket svek det här är mot Östergötland? Är det bara ett försök att blanda bort korten?

Herr talman! Jag vill med detta bara säga att det faktiskt också handlar om symbolik. Man pratar nu mycket om satsningar. Östergötland har blivit den stora förloraren. Vad beror det på?

Jag tycker att Östergötland är värt mycket bättre. Östergötland, liksom andra delar av landet, är beroende av infrastruktur som fungerar. Jag förstår inte hur statsrådet kan stå här och säga att pendlingen blir bättre mellan Norrköping och Linköping när dubbelspåret byggs ut på slätten och inte fram till Linköping. De byggs inte in i Linköping. Vi har inte särskilt mycket nytta av att det byggs ett dubbelspår fram till slätten utanför Linköping.

Statsrådet säger väldigt ofta att man nu har säkrat kopplingen mellan Stångådal och Tjust. Det är jag inte så säker på, men vi får väl se vem av oss som har rätt. Stationsläget handlar inte bara om ett stationsläge. Det handlar också om hur det ska kopplas ihop och hur vi ska få plats. Det låter på statsrådet som att det är Linköpings kommun som har hittat på det här med stationsläget. Det är ju Trafikverket som har planerat utifrån detta, och vi har anpassat oss i Linköping.

Man kan förstås tycka att en stationsbyggnad är fin. Jag ber om ursäkt, för nu låter jag lite raljant, men jag och många med mig blev ganska provocerade när statsrådet besökte Linköping och firade beslutet med tårta. Det var faktiskt ganska respektlöst – när det här väcker så mycket oro för framtiden bland många företag och invånare, inte bara i Linköping utan i hela Östergötland – att statsrådet också efter att ha besökt Linköping och varit vid stationen i en kvart tjugo minuter uttalade sig om att människor känner lättnad. Det är inte den bild jag har.

Människor känner stor frustration över att det här har tagit så lång tid och att de förhoppningar man en gång hade inte verkar bli uppfyllda. De skjuts hela tiden på framtiden. Att då komma till Linköping och fira beslutet med tårta tycker jag alltså är respektlöst.

Nåväl, det här handlar inte om någon kommunal eller regional prestige. I Östergötland är vi eniga – om inte alla så i alla fall över partigränserna – om att detta är ett stort problem inte bara för Östergötland utan i förlängningen även längre söderut dit järnvägsspåret ska leda. Där finns också en stor oro.

Jag älskar tåg. Jag tycker att det är bra av många skäl, för klimatet och för att det är ett bra sätt att resa. Men det är inte bara att det känns bra. Det handlar också om gods, företag och allting annat.

Jag undrar vilken analys regeringen har gjort av konsekvenserna för pendlingen, den regionala utvecklingen och tilliten mellan stat och kommun när man väljer att avbryta ett projekt som människor uppfattat som beslutat och pågående. Hur ska de våga lita på staten i framtiden?

Herr talman! Den här debatten handlar om så mycket – om räls men också om tillit. Den handlar om tillit mellan staten och kommunerna, tillit mellan staten och invånarna i Östergötland och tillit till att ett statligt löfte faktiskt betyder någonting.

I Östergötland har människor, företag och kommuner planerat sina liv och sin framtid utifrån att Ostlänken – det handlar alltså om utbyggda spår genom Östergötland och mellan orter i Östergötland – skulle byggas hela vägen in till Linköping och vidare. Det har inte varit någon hemlighet – tvärtom.

Idén om Ostlänken föddes redan på 1990-talet. Under olika regeringar har planeringen fortsatt. Sverigeförhandlingen gjordes. Tillåtlighetsbeslut fattades. Trafikverket tog fram järnvägsplaner. Kommunerna gjorde sitt arbete.

Linköpings kommun har lagt ned stora resurser för att möta statens krav. Man har tagit fram detaljplaner, genomfört utredningar och avsatt personal under många år. Det gjorde man inte för att man kände för det. Man gjorde det för att staten bad kommunen att göra det. Och nu säger regeringen: Tack för hjälpen! Men vi ändrade oss.

Under många år har nämligen staten genom Trafikverket pekat ut en riktning. Kommuner har anpassat sin planering. Avtal har tecknats. Linköpings kommun gjorde det som förväntades. När konsekvenserna blir uppenbara får kommunerna höra att de borde ha förstått bättre. Det är inte så man bygger ett land.

Statsrådet – jag tackar för svaret – säger att regeringen gör historiskt stora infrastruktursatsningar. Vi har kanske olika syn på det och vad det här ska räcka till och hur mycket som äts upp av inflation och annat. Men oavsett detta är storleken på den nationella planen uppenbarligen inte svaret för Östergötland.

Det är faktiskt så att företag, invånare och kommuner har planerat efter detta. Man kan ju inte sitta med armarna i kors och hoppas att staten menar allvar. Jag har själv varit kommunalråd i Linköping. Jag har varit med om när planer har tagits fram och förväntningar har byggts. Men nu när regeringen ändrar sig väljer regeringen att lägga skulden på kommunen.

Herr talman! Jag har hört flera olika siffror. Jag har också ställt en skriftlig fråga till infrastrukturministern om de besparingar som han har angivit. I dag – här och nu – läste infrastrukturministern att det handlar om besparingar på 8 miljarder kronor. Jag har några gånger hört 3 miljarder från Trafikverket. Jag har hört 2 miljarder. Men det som inte har räknats med är alternativkostnaderna. Vad kostar det att låta kapacitetsbristen bestå? Vad kostar det när människor fortsätter att stå på perrongen och vänta på försenade tåg? Vad kostar det när företag får svårare att rekrytera och när kommuner och invånare inte längre kan lita på statens besked? De kostnaderna finns ju också, när eventuella miljardinvesteringar faktiskt inte kan bli av, eftersom vi är beroende av järnvägen.

Herr talman! Den 1 januari i år sänkte regeringen åldersgränsen för fri tandvård från 23 till 19 år. Konsekvensen ser vi redan nu: Antalet unga som går till tandläkaren har minskat kraftigt. För många mellan 20 och 23 år blir kostnaden helt enkelt ännu ett hinder i en redan pressad vardag, och det är just det som är problemet.

Den här regeringen har gång på gång fattat beslut som gör livet svårare för unga. Unga möter i dag en rekordhög ungdomsarbetslöshet. Många söker jobb efter jobb utan att få fotfäste på arbetsmarknaden. Samtidigt är bostadsmarknaden närmast stängd. Att få ett förstahandskontrakt är för många en avlägsen dröm, och den som försöker köpa sin första bostad möts av höga trösklar. Köerna till stöd vid psykisk ohälsa är långa. Alltför många unga får vänta månader på hjälp, eller till och med år, när de mår som sämst. Samtidigt visar undersökningar att framtidstron bland unga sviktar. De känner oro för sin ekonomi, sin bostadssituation och sina möjligheter att bygga ett tryggt vuxenliv. I det läget väljer regeringen att ta bort den fria tandvården för denna grupp.

Socialministern kanske tänker att det här är överord. Det är det inte. Jag möter väldigt många unga som känner att detta är en del i att regeringen inte satsar på de unga utan snarare tar bort det som förut åtminstone var en möjlighet.

Herr talman! Tandhälsa är inte en lyx utan en del av den grundläggande hälsan. Vi vet att förebyggande insatser tidigt i livet minskar risken för att drabbas av större problem senare. Det gäller inte bara hälsan i allmänhet utan naturligtvis även tandhälsan.

Vi vet att ekonomiska hinder leder till att människor skjuter upp den vård de egentligen behöver. Några måste välja mellan mat och mediciner. En del väljer mellan att köpa mat, att betala hyran och att gå till tandläkaren. Därför handlar den här frågan inte bara om tänder utan även om jämlikhet, om prioriteringar och om vilket budskap vi skickar till unga människor. Budskapet från regeringen verkar vara: ”Ni får klara er själva.” Men unga förtjänar bättre än så. De förtjänar en politik som investerar i deras framtid, ger möjlighet till arbete och bostad, kortar köerna till stöd vid psykisk ohälsa och ger möjlighet att bygga en bra tandhälsa för resten av livet.

Socialministern säger i sitt svar att tandvården ska fortsätta vara god. Ja, men vi har ju god tandhälsa därför att vi är många som har haft möjlighet att gå till tandvården tidigt – till folktandvården eller någon annan. Det har heller inte varit en ekonomisk fråga huruvida man ska fortsätta – eller börja – gå till tandläkaren regelbundet. Det är därför det här är ett tufft beslut. Är socialministern beredd att ompröva det beslutet?

Herr talman! Jag ska ge källorna till finansmarknadsministern, men jag kommer inte att ägna hela den korta tid som återstår åt detta.

Jag vill avsluta med det som det här faktiskt handlar om. Det handlar om att bedrägerier finansierar organiserad brottslighet. Det handlar om att enskilda människor, privatpersoner och företagare, drabbas. De här brotten minskar inte. Det måste väl ändå finansmarknadsministern erkänna? Antalet brott har ju inte minskat, utan det är fler som drabbas. Det är långsiktiga besparingar som man blir av med.

Brotten ser också otroligt olika ut. Nu har det också kommit en ny dom som innebär att det kan bli svårare för privatpersoner att kräva att banken ska stå för en del av det som de har blivit av med. Det här innebär att finansmarknadsministern inte har mindre att göra utan mer. Hur ska ministern hantera detta?

Jag menar att det här inte bara är ett ekonomiskt brott utan även organiserad brottslighet. Här får Sverige ett väldigt dåligt omdöme. Vad säger finansmarknadsministern om detta? OECD ser de förändringar som den här regeringen har gjort under de här fyra åren – de flesta av dem har vi naturligtvis ställt oss bakom eftersom vi tycker att de är bra – men man bedömer att de är otillräckliga. De gör inte att vi kommer att kunna komma åt vare sig den ekonomiska brottsligheten eller bedrägerierna.

Är finansmarknadsministern nöjd, eller finns det något annat som finansmarknadsministern är beredd att överväga om han får nytt mandat efter höstens val?

Herr talman! Efter fyra år som finansmarknadsminister återkommer ministern fortfarande gång på gång till vad som har gjorts och inte gjorts tidigare. Han borde ta ansvar för sin egen politik under de fyra år då han själv har styrt.

Det låter som att finansmarknadsministern är nöjd med hur situationen ser ut när det gäller bedrägerier i Sverige. Det skulle inte jag vara om jag var finansmarknadsminister. Bedrägerierna fortsätter, så jag tror att Moderaterna kanske inte har tittat på den statistik som finns. Vi har stora problem med bedrägerier, och många känner stor oro.

Finansmarknadsministern säger att han har svarat på alla mina frågor, men det har han ju inte. Jag tänker därför att jag ska återgå till att försöka få svar på de frågor jag har ställt.

Ministern har väldigt ofta talat om de samtal han hade med bankerna under 2023 och 2024. Jag undrar om han är lika nöjd med vad som kommit ut av de samtalen som han är med hur statistiken över bedrägerier ser ut.

Det finns fortfarande oerhört mycket kvar att göra, och jag har till exempel ställt frågan om ministern bedömer att dagens nivå av transparens ger bankkunder tillräckliga möjligheter att fatta informerade beslut i valet av bank. Flera gånger har finansmarknadsministern nämligen sagt att detta inte är något som man ens behöver titta på; det är bara att ringa till bankerna och begära ut statistiken, så får man det man behöver.

Finansmarknadsministern kanske ska titta på exempelvis det som Villaägarna gjorde. Man valde att ta ministern på orden och frågade bankerna om deras bankbedrägeristatistik, för att se om informationen faktiskt går att få ut i praktiken. Resultatet visar att det inte går: 23 banker sa nej, och resten svarade inte, trots påminnelser.

Det man åtminstone skulle kunna överväga, men som finansmarknadsministern inte kommenterar, är en ändring så att det går att få ut statistik på aggregerad nivå. Valfrihet, som Moderaterna väldigt ofta säger sig värna, bygger nämligen på att människor ska kunna göra informerade val. Statsrådet har dock sagt att det är väldigt svårt att förstå den statistiken och att den kan vara svår att tolka. Men enligt ministern klarar ju svenska folket mycket väl att jämföra skolresultat, vårdköer, räntor, avgifter och energipriser, så varför skulle människor inte klara av att jämföra den statistik som bankerna skulle kunna ha möjlighet att ta fram?

Jag undrar därför fortfarande hur statsrådet ställer sig till detta. Är han beredd att göra någonting åt det? Är statsrådet nöjd med att OECD indirekt säger att Sverige är sämst i klassen när det gäller hanteringen av ekonomisk brottslighet? Är han väldigt nöjd också med det? Jämfört med andra länder är det i Sverige i dag väldigt svårt att åtala en juridisk person, det vill säga ett företag. Är statsrådet beredd att göra någonting åt det för att på allvar få bukt med den ekonomiska brottslighet som bedrägerierna är en del av?

Herr talman! Bedrägerier är i dag ett av Sveriges snabbast växande brottsområden. Varje dag utsätts privatpersoner och företagare för avancerade bedrägerier, där livsbesparingar och företagskapital kan försvinna på några minuter. Vi har 90 polisanmälda bankbedrägerier om dagen plus ett betydande mörkertal av icke-anmälda bankbedrägerier.

Polisen varnar för en kraftig ökning av bedrägerier riktade mot äldre. Jag möter många pensionärsorganisationer, och efter varje möte när jag har tagit upp de här frågorna kommer människor fram och berättar om hur man själv, anhöriga eller vänner har blivit lurade. De tar inte upp det när alla hör, men de tar upp det efteråt. De berättar om förlorade besparingar, om oro och om skam. Många känner just skam, trots att det egentligen är förövarna som borde känna skam.

Jag vill också lyfta småföretagarnas situation, för tusentals småföretag drabbas varje år av bedrägerier. Många saknar juridiska resurser och ekonomiska marginaler. Organisationen Företagarna har visat att fler företagare rapporterar ekonomiska förluster till följd av bedrägerier i dag än för bara några år sedan. Samtidigt uppger 38 procent av företagarna att de aldrig anmäler brott som de utsätts för.

Det här är inte bara ett konsumentproblem med svåra och väldigt sorgliga effekter för dem som drabbas. Det är också en av den organiserade brottslighetens viktigaste inkomstkällor. Vi talar ofta om skjutningar och sprängningar när vi diskuterar gängkriminalitet, vilket är förståeligt. Det våld som fortfarande plågar vårt land måste bekämpas med full kraft. Men om vi ska förstå den organiserade brottsligheten måste vi också förstå det här: Bakom vapnen finns pengarna, och bakom pengarna finns i allt större utsträckning bedrägerier och naturligtvis den ekonomiska brottsligheten i stort.

Det handlar om enskilda brottsoffer, men det handlar naturligtvis också om Sveriges förmåga att ta tag i den ekonomiska brottsligheten och den kriminella ekonomin. OECD har riktat skarp kritik mot Sveriges arbete mot företagsrelaterad ekonomisk brottslighet och internationell korruption. OECD konstaterar att för få utredningar leder till åtal, att för få åtal leder till fällande domar och att företag sällan hålls ansvariga i den omfattning som internationella standarder kräver.

Det borde ha varit en väckarklocka för regeringen. Om vi ska slå mot den kriminella ekonomin måste vi också angripa de finansiella flödena och de bedrägerier som göder den organiserade brottsligheten.

Polisen säger själva att de inte kommer att kunna utreda bort bedrägeribrotten. De är för många, och uppklaringsprocenten är för låg. Endast 2–3 procent av de anmälda brotten klaras upp. Därför måste fokus ligga på att förebygga brotten.

Herr talman! Mina frågor har varit många, och jag delade därför upp dem i två olika interpellationer. Nu valde statsrådet att lägga ihop de två interpellationerna till en. Det kan jag bara beklaga, eftersom det ger oss kort tid att debattera detta.

Jag hoppas ändå att statsrådet kan ge svar på de frågor som jag har ställt.

Herr talman! Kvalitet uppstår inte av sig själv. Kvalitet kräver personal, kompetens och tid.

Det var därför jag frågade statsrådet vilka konkreta åtgärder som ministern avser att vidta för att kommunerna ska ha de ekonomiska förutsättningar som krävs för att stärka äldreomsorgen och möta de växande behoven. Inte en enda gång har jag hört statsrådet svara på den frågan.

Jag har hört statsrådet prata om att höja kraven. Absolut, vi ska ha höga krav. Hon pratar om att höja statusen för personalen. Ja, jag håller med. Hon pratar också om att höja kompetensen bland chefer. Jag håller med om detta också.

För att personalen ska kunna göra ett bra arbete krävs dock resurser och tid. Men varje gång vi har en debatt pratas det bara om kommunernas ansvar. Men vi har ett ansvar. Vi som sitter i regering och riksdag har ett ansvar för att ge kommunerna förutsättningar att öka kvaliteten inom äldreomsorgen. Det ska göras för personalens skull, för att man inte ska behöva springa sönder sin dag.

Det gör ont i hjärtat varje gång jag träffar undersköterskor, till exempel, som säger att de går hem med ont i hjärtat därför att de inte har kunnat ge de äldre som bor på boendet vad de behöver. Jag har talat med hemtjänstpersonal som kommer hem till någon äldre och inte har kunnat ge den omsorg och den vård som den äldre behöver. Det är det här det handlar om.

Om vi ska kunna prata om att vi verkligen satsar på äldreomsorgen behöver vi ge långsiktiga finansiella förutsättningar för en äldreomsorg av hög kvalitet. Det är de äldre värda, och det är all personal som kämpar hårt i äldreomsorgen också värd. Men jag har inte hört någonting om det från statsrådet.

(Applåder)

Herr talman! Finanspolitiska rådet har konstaterat att det har skett en ambitionsminskning inom välfärden. Ivo har påpekat allvarliga brister i äldreomsorgen. PRO:s kartläggning visar att kommuner redan nu tvingas göra neddragningar. Det sker samtidigt som behoven ökar. Det är inte hållbart.

Äldreomsorgen är inte bara en budgetpost bland alla andra. Den är, skulle jag vilja säga, ett löfte mellan generationer. Den äldre generationen som har varit med och byggt upp Sverige ska kunna känna sig trygg. Människor ska veta att de får det stöd som de behöver på ålderns höst med trygghet, kontinuitet och värdighet.

Vi socialdemokrater stannar inte vid att påpeka eller beskriva problemen. Vi har också förslag för att lösa dem. Vi vill genomföra en miljardsatsning för mer personal i äldreomsorgen. Det handlar om fler kollegor för den som redan arbetar i verksamheten, att minska stressen, att förbättra arbetsmiljön och att skapa bättre kontinuitet. Det handlar naturligtvis framför allt om att ge äldre människor den tid de förtjänar.

Omsorg handlar inte bara om att utföra insatser. Det handlar väldigt mycket om relationer, trygghet och mänskliga möten. Det kräver tid och också resurser. Det är därför som vi vill förstärka bottenplattan för statsbidragen till kommunerna så att kommunerna ska veta vad som gäller och kunna planera långsiktigt.

Vi har en särskild satsning på äldreomsorgen med nästan 2 miljarder. Vi vill permanenta Äldreomsorgslyftet. Där är vi överens; vi sjunger Äldreomsorgslyftets lov. Det är verkligen förtjänt. Det behövs inte bara nu utan också i framtiden.

Vi har sagt att vi behöver ha ett tydligare fokus på språkutbildning. Många gör ett bra jobb, men de behöver också förstärka kunskaperna i det svenska språket. Det är självklart. Precis som äldreministern säger handlar det om medicinsk säkerhet. Det handlar också om att kunna förstå och förmedla vad som behövs mellan personal och den äldre. Vi tycker att man ska kunna läsa svenska på arbetstid och få stöd att nå upp till de krav som verksamheten ställer.

Herr talman! Långsiktigt måste äldreomsorgen få mer pengar. Det är inte bara kommunernas ansvar. Det är också statens ansvar. Vi måste också avskaffa den minutstyrning som alltför länge har gjort omsorgen till ett schema snarare än ett mänskligt möte.

Där finns en skillnad. Flera av oss har jobbat i äldreomsorgen. Men minutstyrningen har blivit allt hårdare och styr nu väldigt mycket av verksamheten. Ibland handlar det om att kunna ta den där tiden till att sitta ned med den äldre, att lugna den personen och att göra den trygg. Man sparar oro och också tid för att man ska kunna göra någonting tillsammans, den äldre och personalen.

Jag tycker inte att vi får riktigt besked om huruvida statsrådet anser att äldreomsorgen behöver mer resurser och mer långsiktiga resurser för att kunna klara av det otroligt viktiga uppdraget. Det behövs både för de äldres skull och för att uppvärdera det arbete som personalen utför i äldreomsorgen.