Ciczie Weidby

Fru talman! I dag ska vi debattera några tillägg och förtydliganden i den nya lagen om arbetslöshetsförsäkring, men det blir inte mycket till debatt eftersom ingen regeringsföreträdare har masat sig hit till kammaren. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att regeringen samma dag som den nya a-kassan träder i kraft inte vill vara här och bemöta den kritik som finns mot den nya a-kassan och de brister som finns i ett alldeles för snabbt behandlat lagförslag.

Fru talman! De tillägg och förändringar som föreslås här rättar inte till den grundläggande orättvisa som högern – alltså Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – har byggt in i den här konstruktionen, för det här handlar om klasspolitik. Regeringen har skapat en arbetslöshetsförsäkring där det går snabbare att kvalificera sig om man har hög lön. Ju mer man tjänar, desto fortare får man trygghet. Ju lägre lön man har, desto längre får man vänta. Vad betyder det här i praktiken? Jo, det betyder såklart att en ingenjör eller en banktjänsteman kvalar in snabbt medan undersköterskan, busschauffören, vårdbiträdet och den butiksanställda får stå i kö. De som redan lever på knappa marginaler och som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop får minst trygghet av alla. Det här är inget annat än en gräddfil för de rika – en ordning där höginkomsttagare premieras medan vanligt folk straffas.

Det här, fru talman, är inte bara min analys. LO har länge pekat på att regeringen urholkar försäkringen. Man varnar för att det blir ännu ett system som splittrar i stället för att hålla ihop. Kommunal säger att deras medlemmar, vårdbiträden och undersköterskor, riskerar att stå utan tillräcklig trygghet när varslen kommer. Handels lyfter fram att deltidsarbetande kvinnor i butik, som redan nu har svårt att uppfylla kraven, kommer att få det ännu svårare med regeringens konstruktion.

Fru talman! Det här handlar alltså om människor som jobbar kvällar, helger och nätter, om dem som höll Sverige uppe under pandemin, om dem som gör det tyngsta arbetet, ofta till lägst lön. Och hur tackar regeringen dem? Med en försäkring som säger: Nej, ni får vänta. Ni räknas inte riktigt på samma sätt. Ni får klara er bäst ni kan.

Detta är en politik som ökar klyftorna. Det är en politik som driver Sverige isär. Det är en politik som vi i Vänsterpartiet aldrig kommer att acceptera. Vi röstade nej till den här lagen. Vi gjorde det därför att vi står upp för en timbaserad arbetslöshetsförsäkring där varje timme räknas lika oavsett vad du tjänar. Det är det enda rättvisa. Det är det enda som kan skapa en försäkring som faktiskt är för alla.

Till regeringen vill jag säga: Ni kan fortsätta prata om arbetslinjen. Ni kan fortsätta misstänkliggöra människor som blir arbetslösa. Men vi i Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera en ordning där en högavlönad tjänsteman skyddas först och undersköterskan sist. Vi kommer att fortsätta att driva på för en arbetslöshetsförsäkring som är solidarisk, som är rättvis och som är jämlik – en försäkring som inte cementerar klasskillnader utan motverkar dem.

Fru talman! Trygghet på arbetsmarknaden ska inte vara ett privilegium för de välavlönade. Det ska vara en rättighet för alla.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Tack, statsrådet Larsson, för ditt försök att svara på alla våra frågor! För en del är fyra minuter jättelång tid, men jag förstår att den rinner iväg när man ska svara på alla frågor.

Jag tror dock att det är viktigt, inte bara för oss som ställer frågorna här i dag utan för väldigt många av dem som följer debatten nu eller kommer att se den senare, att statsrådet bemöter fler av våra konkreta frågor och framför allt att hon svarar på vad man faktiskt vill göra från regeringens sida.

Man måste erkänna att det finns en strukturell rasism, alltså säga de orden, och därmed också ta fram handlingsplaner för det. Statsrådet sa ju i sitt förra anförande att rasism och diskriminering är ett stort demokratiskt problem. I ett fritt och demokratiskt samhälle verkar vi fritt utan att diskriminera varandra.

Här kan också civilsamhället mycket väl komma in. Regeringen behöver inte alltid göra allt jobb själv. Den kan ha en nära och bra dialog med civilsamhället, med föreningar, med antirasistiska nätverk, med fackföreningar och så vidare för att se och veta vad som behövs för att vi ska komma åt olika typer av diskriminering och rasism – framför allt på arbetsmarknaden, som jag brinner mycket för, så att alla människor inte bara får höra att de ska vara med och bidra och jobba utan att det också är någonting som de tillåts göra och att deras kunskaper och utbildning gills och räknas. Jag hoppas verkligen att statsrådet kommer att svara lite grann på hur vi ska göra för att alla personer ska ha den rätten på arbetsmarknaden.

Fru talman! Välkommen säger jag till statsrådet Larsson. Vi har nämligen inte hunnit debattera med varandra än. Också jag är med i det tidigare nämnda MR-nätverket, men min vardag gör jag i arbetsmarknadsutskottet. Alla typer av arbetsmarknadsfrågor ligger mig varmt om hjärtat.

Den svenska arbetsmarknaden är som sagt hårt segregerad. Vi har en väldigt hög arbetslöshet. Då är det viktigt att veta vilka som är arbetslösa och varför. I stället för att slå på enskilda individer kan man snabbt se tydliga mönster.

Jag fördjupade mig lite grann i en rapport som länsstyrelsen tog fram för några år sedan. Tyvärr är nästan alla uppgifter fortfarande skrämmande aktuella. Jallow var inne på detta lite grann i sitt anförande, nämligen att afrosvenskar är den grupp som alltid på alla områden är mest utsatt, även inom arbetsmarknadsområdet.

Man har alltid betydligt lägre lön än den övriga befolkningen. I den privata sektorn är det ungefär 36 procent, men det ser likadant ut i det offentliga och inom landstingen. Likadant är det i fråga om arbetslöshet. Afrosvenskar har många fler arbetslösa dagar, oavsett utbildningsnivå. Det galna är att om en afrosvensk person ska kunna nå samma inkomst som övrig befolkning med treårig eftergymnasial utbildning krävs det i praktiken att man har en forskarutbildning. Det är inte bara ett utanförskap, utan det är en återvändsgränd.

Som vi tidigare har hört är afrosvenskar alltid kraftigt underrepresenterade i chefspositioner, andra högstatusyrken och så vidare. Man når i princip aldrig samma positioner som den övriga befolkningen, fastän man har samma utbildning. Det är ett glastak som är byggt av fördomar och rasism, ingenting annat. Det handlar inte om enskilda fall. Det är strukturell rasism och diskriminering.

Här måste regeringen givetvis agera kraftfullt, inte bara för de enskilda personerna utan för hela samhället. Diskriminering på arbetsmarknaden får aldrig vara en lönsam business.

Rapporten jag talar om har många olika förslag på hur man skulle kunna komma till rätta med detta. Vi har tidigare pratat om jämlikhetsdata. Stora delar av världen inser att det här är det absolut bästa sättet för att se och mäta olika typer av diskriminering. Om man inte frågar efter någonting får man heller aldrig veta svaret. Det här är otroligt viktigt, särskilt för de mest utsatta grupperna.

Mina frågor blir: Hur ser statsrådet på att ta tag i den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden så att alla kan använda sin potential och nå sina mål i arbetslivet? När inför vi jämlikhetsdata i Sverige?

Herr talman och statsministern! Adoptionskommissionens rapport visar att den svenska staten i decennier har brustit i sitt ansvar att skydda barn från olagliga adoptioner. Barn har stulits, sålts och bortförts utan föräldrarnas samtycke, ofta med statens och adoptionsorganisationernas vetskap. Kristersson har själv varit ordförande för en adoptionsorganisation.

I gårdagens partiledardebatt hävdade statsministern att han medverkade till att tillsätta utredningen, trots att beslutet togs av en annan regering. Han påstod att uppgifterna om stulna barn i Kina kom ryktesvägen, trots larm från myndigheter, medier och Kinas regering. Trots detta valde man att låta adoptionerna från Kina fördubblas.

Hur kan Ulf Kristersson nu påstå att han tar detta på allvar samtidigt som han relativiserar, skyller ifrån sig och förnekar fakta? Bör inte en statsminister ta ansvar och be om ursäkt?

(Applåder)

Fru talman! Jag var tydlig i mitt förra inlägg med att även jag känner många egenföretagare – alltifrån musiker till konstnärer och tatuerare. Jag vet precis hur mycket de arbetar. Jag vet också att flera av dem har varit tvungna att sluta, eftersom vi har en mycket, mycket sämre ekonomi. Om ett smörpaket kostar 80 spänn prioriterar människor det framför att göra en ny fjäril på armen. Jag känner definitivt till detta.

Ledamoten Camilla Rinaldo Miller får det att låta som om jag är världens ondaste och hon är världens snällaste, att jag hatar alla företag och hon älskar alla företag. Givetvis är inte världens fullt så svartvit. Jag vet att Camilla Rinaldo Miller vet att även jag åker runt i landet och träffar både stora och små företag. Jag har varit i mitt län, och jag har varit i Övertorneå och Kalmar.

Det är såklart inte så att jag inte vet hur det verkligen ser ut. Jag vet också att det är en sak med småföretagen, men jag har jobbat på de stora företagen. De finns också, och där är det inte guld och gröna skogar. Där är det väldigt högt tempo, väldigt dåliga scheman och väldigt stor skillnad mellan personerna som jobbar där med osäkra anställningar och så vidare.

Hela landet går inte runt på alla de små gulliga, pittoreska småföretagen, utan väldigt många är de här riktigt stora företagen, och de vill verkligen roffa åt sig så mycket vinst det bara går, gärna på bekostnad av dem som utför arbetet. Helst vill de inte betala höga löner och helst inte ob-tillägg heller om de hade fått bestämma.

Fru talman! Jag hörde tre frågor: Tycker jag att arbetsköparna roffar åt sig alla vinster? Tycker jag att löneutvecklingen har varit dålig de senaste åren? Känner jag några egenföretagare?

Tycker jag att alla roffar åt sig? Nej, alla roffar inte åt sig. Men självklart vill de allra flesta företagare ha vinsten. Alldeles oavsett vem som gör arbetet åt dem är det såklart så. Det är ju inte så att någon startar ett företag bara för att man är en god människa som tänker: ”Stackars! Där finns ju tre personer på torget som inte har något jobb. Jag tror att jag startar ett företag så att de har någonstans att arbeta!” Så fungerar det väldigt sällan och har väldigt sällan gjort.

Egentligen borde vi politiker inte recensera avtalsrörelsen vad gäller löner, för det är, som vi har pratat om tidigare, parternas ansvar. Men det är klart att lönerna har släpat efter väldigt länge. Jag har jobbat inom Handels i stora delar av mitt liv, och där är löneökningen väldigt dålig. Den utgår väldigt ofta från en procentsats, där 3 procent av en hög lön är mycket medan 3 procent av en låg lön inte är särskilt mycket. Utan att recensera alldeles för stenhårt kan jag därför säga att det har varit svårt att hänga med i låglöneyrkena. Det har varit mycket löneglidning.

Känner Ciczie Weidby några egenföretagare? Jättemånga! Jag har till och med flera vänner som är tatuerare – jag tänker att det syns.

Fru talman! Man kan väl inte vara emot en utredning, Adrian Magnusson? Det är ju väldigt harmlöst att göra en utredning, så det kan vi absolut göra. En utredning tittar ju nu också på hur vi ska kunna införa plattformsdirektivet i Sverige.

Den största skillnaden mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna när det gäller det här är att Socialdemokraterna och flera fackförbund – dock inte Transportarbetareförbundet, som ju skulle kunna vara det som organiserade väldigt många plattformsarbetare – säger att den svenska modellen ska ta hand om detta. Man ska så att säga organisera arbetarna och på så sätt få en ökad arbetstrygghet för de här personerna.

Här kommer man dock till pudelns kärna, nämligen att de här människorna inte alltid är anställda. Och även om de skulle vara det är det väldigt osäkra anställningar, vilket gör det väldigt svårt att organisera de här personerna. Den svenska modellen, som ofta är bra och som skulle kunna organisera bort problemet, fungerar alltså inte vad gäller plattformsarbetet.

Det rimliga är följande: Om en person har en företagslogga på sig och utför ett arbete utifrån den företagsloggan borde det också vara det företaget som betalar ut lönen. Men det heter ju plattformsekonomi av en anledning, det vill säga att arbetet utförs via en plattform. Foodorapersonen i ena änden är bara ett namn, och sedan är det någon i andra änden som köper en tjänst via plattformen. På så sätt kommer man undan hela arbetsgivar- och arbetstagarbegreppet. Det är det som är det riktigt farliga med plattformsekonomin och som hotar att förstöra hela vår svenska modell.

Vi tar ett glas cola, Adrian Magnusson, så kan jag berätta mer!

(ADRIAN MAGNUSSON (S): Mycket bra!)

Fru talman! Nej, Adrian Magnusson skulle aldrig vara illvillig. Jag ser inte hur han skulle kunna ha det i sig. Tack också så jättemycket för dina ord, Adrian Magnusson!

Det är en konstig ordning i EU – först ska man ta ställning till om ett förslag strider mot subsidiaritetsprincipen, och sedan ska innehållet förhandlas. Det är en väldigt märklig ordning. Men det är riktigt: Precis när plattformsdirektivet först presenterades ställde vi oss faktiskt på samma sida som Socialdemokraterna. Allteftersom det så kallade gigjobbandet växte – allteftersom vi började se fler och fler Ubertaxibilar och Foodora började bli vanligare – började jag dock grotta ned mig i vad som är det faktiska problemet.

Det faktiska problemet är att man alltid, eller väldigt ofta, låter de här personerna stå för all utrustning själva – men framför allt att de väldigt sällan har en anställning. Man gör dem alltså till egenföretagare. Men man gör dem inte alltid till egenföretagare med F-skatt, så som gäller andra och som gör att de har möjlighet att utnyttja alla sina rättigheter. I stället låter man ett målvaktsföretag, en tjänst, vara arbetsgivare och sättet för de här personerna att sköta sin egenanställning.

Nu har jag bara några sekunder talartid kvar, men det är alltså det här som är det stora problemet. Det finns nämligen absolut ingen som ser till att arbetsmiljöregler efterlevs. Ingen ser till att alla de rättigheter man har vid en anställning finns, och det borde vi förbjuda.

Fru talman! Sverige är ett rikt land. Vi har hög produktivitet och också stark ekonomi och välutbildad arbetskraft. Men trots detta arbetar människor i dag under större stress än någonsin. Utbrändheten ökar, sjukskrivningarna skjuter i höjden och människor går in i väggen innan de ens har hunnit fylla 40. Samtidigt ser vi att vinsterna i näringslivet slår rekord. Arbetsgivare gör miljardöverskott på det arbete som våra löntagare skrapar ihop åt dem varje dag.

Ändå hör vi från borgerliga partier att vi inte har råd att korta arbetstiden – att sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka är en utopi.

Men arbetstidsförkortning handlar inte bara om arbetstid. Det handlar om vår livstid – om människors möjlighet att orka med ett helt arbetsliv och att hinna med sina barn, sin familj, sin hälsa och sin vardag. Det handlar om rätten till återhämtning och balans.

Detta är faktiskt en fråga som har rötter just i riksdagen. För det var inte frivilliga överenskommelser som gav oss åttatimmarsdagen – det var lagstiftning. Det var inte avtal mellan parterna som införde femdagarsveckan, utan det var ett politiskt beslut.

År 1919 beslutade riksdagen att införa åttatimmarsdagen. År 1973 fick vi femdagarsvecka. Detta var stora steg som togs efter år av facklig kamp, men de krävde också att politikerna och politiken tog sitt ansvar. Det måste vi nu göra igen.

Sedan 1970-talet har produktiviteten per arbetad timme ökat kraftigt. Vi producerar mer på färre timmar än någonsin tidigare. Men dessa vinster har inte gått till arbetarna eller till arbetstidsförkortning, utan de går som vanligt bara till ökade vinster och aktieutdelningar.

Nu skulle man kunna tro att det bara är Vänsterpartiet som kräver kortare arbetstid, men så är det inte. Kommunal gör också det, för deras medlemmar orkar inte längre. Det är undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare – kvinnor som sliter i vår gemensamma välfärd, ofta med ofrivillig deltid och i stress och underbemanning.

Handels kräver samma sak. I butik, lager och ehandel är det högt tempo, fysiskt krävande och därtill ofta osäkra anställningar och dåliga scheman. Detta är inga orimliga krav. Det handlar om att få livet att gå ihop.

Det är väldigt många andra länder som har visat vägen. I Frankrike är normalarbetstiden 35 timmar i veckan enligt lag. I Belgien har man infört möjlighet till fyradagarsvecka utan lönesänkning. På Island har man testat arbetstidsförkortning brett i offentlig sektor med otroligt positiva resultat. Det gav mindre stress, högre produktivitet och nöjdare anställda. Men det är ju inte raketforskning.

Då kan man undra varför vi tvekar här i Sverige. Tyvärr har Socialdemokraterna, som historiskt har varit en drivande kraft i kampen om arbetstiden, lite grann parkerat frågan i någon frysbox och överlåtit den till arbetsmarknadens parter. Jag tycker att det är lite historielöst. Vi vet som sagt att de stora genombrotten för arbetstidsförkortning inte kommer den vägen.

Att gömma sig bakom parterna är bara ett sätt att skjuta frågan på framtiden – en framtid som aldrig kommer så länge som arbetsköparsidan och högern säger nej.

Fru talman! Arbetstidsfrågan är och har alltid varit en lika mycket politisk som facklig fråga. Jag menar att den stora fråga vi måste ställa oss är: Finns vi människor till här på jorden bara för att arbeta, eller arbetar vi för att kunna leva? Jag tänker att vi går på det senare. Visst vill vi ha ett samhälle där alla människor har tid för sina barn, för sina fritidsintressen, för sitt engagemang i föreningslivet – kanske i ett politiskt parti, vad vet jag – och ett arbetsliv som håller i längden, där vi också kan jobba hela livet utan att slitas ut.

Fru talman! Sverige håller på att förlora kontrollen över vissa delar av arbetsmarknaden. Det kan vi se med till exempel plattformsarbetet, som vi har fått dras med i ungefär tio års tid, eller gigjobb, som de ofta kallas. De jobben utförs av människor som jobbar via appar. De har ingen anställning. De har ingen trygghet. Väldigt ofta saknar de möjligheter att påverka sina villkor. Detta är inte framtiden – det är dåtiden. Det är rakt av en återgång till en oreglerad marknad där arbetaren är helt rättslös och arbetsgivaren är helt osynlig.

Plattformsföretagen hävdar inte ens att de är arbetsgivare. De hävdar att de som jobbar där är egenföretagare. Men dessa saknar i praktiken den makt och de resurser som verkliga företagare har. I själva verket är detta bara en omskrivning och ett sätt för företag att undgå ansvar, skatter, arbetsmiljölagar och kollektivavtal. Det är en antifacklig praxis i dess mest sofistikerade form.

Tyvärr är detta inte det enda hot som vi ser. Arbetsmarknaden förändras, men tyvärr förändras inte arbetsrätten med den. Vi har tvärtom fått fler och fler osäkra anställningar.

Under 2007 hittade Moderaterna på allmän visstid. Nu har detta ersatts med särskild visstid. Det är alltså en anställningsform som i princip betyder att man inte har någon anställning. Det betyder att en arbetsgivare kan anställa personer på visstid helt utan objektiva skäl.

Detta gör att till exempel unga personer, kvinnor, utrikesfödda och så vidare fastnar i ett evigt ekorrhjul av tillfälliga jobb. Det är en osäkerhet som skapar stress, hindrar livsplaner och underminerar facklig styrka.

En annan oroande utveckling är det fenomen som kallas hyvling. Det är när en arbetsgivare med hänvisning till arbetsbrist sänker sysselsättningsgraden utan att säga upp personal, alltså att man liksom hyvlar på toppen. Det innebär att människor från en dag till en annan kan förlora stora delar av sin inkomst, helt utan förvarning, utan omställning och utan att några turordningsregler gäller.

Trots att man har gjort en lagändring har det blivit tydligt att det finns kryphål här. Vi såg hur H&M hyvlade arbetstiden för 1 500 anställda. Den nya lagen har tyvärr visat sig vara tandlös.

Handels och andra förbund har krävt en ändring och vill också att hyvling ska förbjudas i lag. Det tycker Vänsterpartiet också.

Låt mig summera: Det vi ser här nu är flera uttryck för en och samma utveckling, det vill säga att makten på arbetsmarknaden, som alltid har varit ojämn, ännu mer har förskjutits till arbetsköparnas fördel. Arbetsrätten luckras upp, fackens ställning försvagas och tryggheten har urholkats till priset av människors hälsa, livskvalitet och framtidstro.

Det vi såklart måste göra är att ändra detta så att plattformsföretagen erkänns som arbetsgivare och därmed tar ansvar för arbetsmiljö och försäkringar. Visstidsanställningar ska bara användas när man verkligen kan visa att arbetsbehovet finns. Vi ska givetvis också förbjuda hyvlingar så att ingen plötsligt mister sin inkomst utan någon som helst förvarning eller uppsägning.

Fru talman! Det är dags. Jag vet att borgarna har det i sig om de vill, och om inte annat får vi byta ut regeringen om ett år. Vi måste nämligen återställa balansen på arbetsmarknaden. Vi måste stärka arbetsrätten i takt med att arbetslivet faktiskt förändras. Det handlar både om respekt för människor och om anständighet. Det handlar om ett hållbart samhälle. Det är bara så ett samhälle kan utvecklas. Ingen ska heller behöva leva i otrygghet bara för att någon annan ska kunna maximera och göra vinst på dem.

Med det vill jag tacka för ordet och, bland alla mina reservationer, yrka bifall till reservation 17.

Fru talman! Tack så jättemycket för svaret, Adrian Magnusson!

Jag har läst beslutet tidigare. Det är alltid så fantastiskt med socialdemokratiska beslut. De gör att två sidor alltid kan känna sig nöjda, för man kan alltid tolka besluten precis som man själv vill. Det visar på en finess och ett hantverk som många av oss är väldigt avundsjuka på.

Parterna ska ta sitt ansvar – absolut. Men i det här fallet är inte arbetsköparna ett dugg intresserade av att sänka arbetstiden, förutom för sig själva. Tjänstemännen på Svenskt Näringsliv har såklart kortare arbetstid; det förstår man ju. Alla vill kunna hämta tidigare på förskolan och få en bättre fritid med mindre stress och så vidare. Men de stackars knegarna ska tydligen inte få ha det på det viset.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka Adrian Magnusson och Socialdemokraterna när det gäller vad som händer om parterna inte i första hand i något slags närtid kommer överens. Både Kommunals och Handels medlemmar hör ju till förbund som inte är lika starka och har samma utgångsläge som flera andra förbund har. Metall är ett sådant fackförbund, som har lång tradition och har bra avtal. Men alla har inte den utgångspunkten.

Ska jag tolka Adrian Magnusson och Socialdemokraterna så att vi ska gå in och lagstifta om en generell förkortad arbetstid som gäller alla om parterna inte inom något slags närtid i första hand kommer överens om kortare arbetstid?

Herr talman! Tack så jättemycket, Adrian Magnusson, för ett fantastiskt anförande!

Ledamoten får mig att bli väldigt nostalgisk. Han låter precis som sossarna gjorde när jag växte upp på 70-talet. Det är verkligen härligt att höra om arbetarnas makt och hur viktigt det är att politiken lyssnar på arbetarna.

Adrian Magnusson var väldigt tydlig med att det alltid råder ett ojämlikt maktförhållande mellan dem som äger och köper arbetet och dem som säljer det. Det är därför så viktigt att politiken går in så att vi får alla lagar: semesterlagen, förtroendemannalagen, arbetsmiljölagen och så vidare. Det ska finnas en trygghet och en säkerhet.

Men det gäller inte på alla områden. När det kommer till arbetstidsförkortning är den arbetstid som vi nu har lagstiftad, och det har den alltid varit. Det måste den vara för att den ska vara rättvis. Det ska ju inte bara vara de starka fackförbunden som kan få igenom en bra arbetstid medan de som har svagare maktförhållanden inte kan det.

När Adrian Magnusson duckar och säger att det är just när det gäller arbetstiderna som parterna ska ta sitt ansvar och inte när det gäller till exempel hyvlingar och visstidsanställningar – hur resonerar han då?

Herr talman! Jämställdhet är inte ett särintresse. Det är en fråga om rättvisa, om demokrati och om makt. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Vi vet att jämställdhet inte uppstår av sig själv. Man måste kämpa för den. Den måste beslutas om, den måste finansieras och den måste genomföras.

I Sverige tjänar kvinnor fortfarande mindre än män, trots lika utbildning. Kvinnor jobbar oftare deltid, bär ett större ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet och har betydligt lägre pensioner. Kvinnor drabbas hårdare i en vårdsektor som är underbemannad, i ett skolsystem där omsorgen pressas bort och på en arbetsmarknad där tryggheten urholkas.

Det här är inte tillfälligheter. Det är givetvis konsekvenser av politiska beslut. Därför menar Vänsterpartiet att man i en jämställdhetspolitik som på riktigt utmanar den könsmaktsordning som genomsyrar vårt samhälle måste

införa heltidsnorm, så att deltidsfällan inte fortsätter att cementera kvinnors underordning på arbetsmarknaden

individualisera föräldraförsäkringen, för att skapa ett verkligt jämställt föräldraskap

bygga ut barnomsorgen

förbättra kvinnors hälsa, särskilt i förlossningsvården

sätta stopp för mäns våld mot kvinnor genom ökade resurser till kvinnojourer, förebyggande insatser, bostadsförtur för våldsutsatta kvinnor och en rättspolitik som tar kvinnors trygghet på allvar.

Men den borgerliga regeringen väljer med stöd av Sverigedemokraterna att driva en ekonomisk politik som slår hårdast mot ensamstående mödrar, mot vårdpersonal och mot andra låginkomsttagare. Det är grupper där kvinnor ganska ofta är i majoritet.

I stället för jämställdhet prioriterar den här regeringen skattesänkningar som gynnar höginkomsttagare, som av en händelse ofta är män, och privatiseringar som urholkar välfärden. Ett jämställt samhälle kräver politiskt mod. Det kräver investeringar, och det kräver en feministisk politik som sätter människors livsvillkor framför marknadens logik.

Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till reservation nummer 11.

Ledar- och assistanshundar är inte sällskapsdjur. De är hjälpmedel och ett livsviktigt stöd för personer med olika funktionsnedsättningar. De är tränade för att skapa självständighet och trygghet i vardagen. Därför har de också särskild rätt att vistas i miljöer där hundar normalt inte tillåts vara – sjukhus, olika butiker, restauranger och kollektivtrafiken. Det är en förutsättning för att människor med just assistanshundar ska kunna leva ett jämlikt liv och delta i samhället på lika villkor.

Herr talman! De som fortfarande tittar på linjär tv eller möts av reklam på annat sätt har säkert sett att MFD, Myndigheten för delaktighet, just nu har en kampanj där man påvisar att många förare av ledar- och assistanshundar fortfarande upplever stora hinder i samhället. Det kan vara just att vägra att släppa in hundarna på restauranger, på gym och i taxibilar. Så ska det såklart inte vara.

Det är ett tydligt tecken på att den lagstiftning vi har inte är tillräckligt stark i praktiken. Det måste vi göra något åt. Regeringen bör verkligen se över lagstiftningen, vars syfte är att stärka just möjligheten att ta med ledar- och assistanshundar där de behövs. Det är en fråga om tillgänglighet och likabehandling men framför allt om mänskliga rättigheter.

Herr talman! År 2015 infördes bristande tillgänglighet som en form av diskriminering i diskrimineringslagen. Det var ett jätteviktigt steg. Men tyvärr finns det fortfarande allvarliga brister i fråga om hur lagen fungerar i praktiken.

Vänsterpartiet menar att det är hög tid att genomföra en utvärdering av lagens tillämpning, särskilt med fokus på funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund. Det är väldigt viktigt att de goda intentioner som fanns när lagen antogs också får verklig effekt i människors vardag.

Herr talman! Ett samhälle där alla människor oavsett funktionsförmåga, språk och bakgrund ges möjlighet att delta och höras är ett starkare, friare och mer demokratiskt samhälle. Jag hoppas verkligen att den här regeringen kan komma fram med förslag för ett inkluderande Sverige där diskriminering motverkas i lag, i praktik och i människors vardag.

Herr talman! Man säger ofta att Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Men när man skrapar på ytan ser man ganska ofta någonting annat. Vi ser hur människor behandlas olika beroende på kön, hudfärg, religion, funktionsvariation, sexualitet eller socioekonomisk bakgrund. Diskrimineringen finns hela tiden – i arbetslivet, i vården, i skolan och i rättsväsendet. Men vi vet faktiskt inte riktigt hur diskrimineringen ser ut, och det beror på att vi inte mäter den.

Det krävs kunskap. Hur kan vi tala om lika möjligheter till jobb, bostad eller hälsa om vi inte vet hur det faktiskt ser ut? I dag saknar vi till exempel statistik som visar hur vanligt det är att personer med utländsk bakgrund diskrimineras på arbetsmarknaden eller hur tillgången till vård skiljer sig åt mellan grupper. Vi vet att det finns en ojämlikhet, men vi saknar helt verktyg för att göra någonting åt den.

Herr talman! Jag pratar såklart om jämlikhetsdata, som redan finns i väldigt många länder och som används för att upptäcka diskriminering, rikta insatser och utvärdera reformer. Det handlar inte om att registrera människor efter etnicitet eller tro utan om att samla in frivilliga och anonyma data om hur människor upplever sin vardag för att bättre kunna skydda deras rättigheter.

Men i Sverige råder en märklig tystnad. Rädslan för att dela upp befolkningen har i praktiken i stället blivit ett hinder för att motverka rasism och diskriminering. Jag menar att vi måste våga se de här strukturerna för att kunna förändra dem.

Jämlikhetsdata är en fråga om rättvisa. De är ett verktyg för att göra verklighet av de rättigheter som faktiskt finns i lagen och en viktig pusselbit i kampen mot klassamhället, mot rasismen och mot den ojämlika maktfördelning vi har i samhället. Om vi menar allvar med att alla människor har samma och lika värde måste vi också vara beredda att samla in den kunskap som behövs för att säkerställa det.

Herr talman! I stället för att redogöra för vilka olika åtgärder man har mot låt oss säga islamofobi väljer Moderaterna, det största partiet i regeringen, i den här debatten att försvara till exempel SD, vars högt uppsatta företrädare i parti och minut kränker och uttalar sig rasistiskt mot bland annat muslimer. För mindre än en vecka sedan önskade en ledamot att en av mina partikamrater skulle åka hem.

Moderaterna väljer alltså i den här debatten, som handlar om jämställdhet och diskriminering, att prata om Vänsterpartiets historia. Men man glömmer att nämna att man vid den tid då vänstern och Socialdemokraterna kämpade för allmän och lika rösträtt bildade Allmänna valmansförbundet i syfte att motverka detta och behålla konservativa värden. Och samtidigt som den samlade vänstern engagerade sig mot apartheid i Sydafrika vägrade man konsekvent att stödja ANC och stod väldigt nära Sydafrikas regim, även om man så här i efterhand har försökt redigera den historien.

Herr talman! Jag hade verkligen önskat att det största regeringspartiet tagit den här debatten på lite större allvar och behandlat förslag om åtgärder mot diskriminering och för jämställdhet. Jag kan bara hoppas på att det blir lite bättre verkshöjd på det i nästa debatt.

Herr talman! Vet ledamoten vad som också pågår här och nu? Det finns ledande sverigedemokrater som ständigt twittrar och häver ur sig hat mot muslimer och som säger att judar eller samer aldrig kan bli svenskar. Även det händer precis här och nu, men det väljer ledamoten att helt blunda för. Hon lägger i stället all sin kraft och energi på andra partier.

Inte någonstans i den här salen har någon vänsterpartist uttalat sig antisemitiskt. Inte någonstans i någon debatt har någon ledamot försvarat Hamas. Däremot har man påpekat det fruktansvärda som händer i Gaza och att det pågår en ockupation av hela Västbanken och Gaza. Det är en helt annan sak.

Då blir ju ändå frågan: Vad tycker ledamoten Merit Frost Lindberg är acceptabelt från hennes egna kamrater? Det är det ena.

Det andra jag undrar är vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att motverka diskriminering av till exempel människor med olika funktionsnedsättningar som behöver olika typer av hjälp och stöd. Det kan till exempel handla om att ledarhundar inte får komma in på olika ställen, vilket försämrar dessa människors möjligheter att leva ett fullvärdigt liv. Hur tänker regeringen arbeta mot olika former av strukturell diskriminering av funktionsnedsatta? Detta gör att de ofta har svårt att komma ut på arbetsmarknaden som alla andra.

Herr talman! För nytillkomna tittare kan jag upplysa om att det här var Merit Frost Lindbergs andra anförande där hon i princip går till full attack mot Vänsterpartiet och även låter andra partier stå till svars för någonting som hon riktar anklagelser om. Det är anmärkningsvärt med tanke på att vi ska debattera helt andra frågor. Vi ska prata om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering.

Herr talman! Det är inte antisemitism att tydliggöra och synliggöra det som just nu händer på Gazaremsan. När IPC, som mäter svält, konstaterar att hela Gazaremsan just nu håller på att svältas till döds och när olika katastrofläkare åker dit och säger att det är ett dödsläger är det inte antisemitism att ställa krav på Israel att sluta bomba och börja släppa in hjälp.

Ledamoten menar också att Vänsterpartiet ska se tillbaka på sin historia och så vidare. Då blir jag nyfiken på om ledamoten för det första kan kommentera Moderaternas historia. Partiet bildades ju faktiskt för att motverka allmän och lika rösträtt. För det andra skulle jag vilja veta varför det är helt bekymmersfritt att vurma för och krama om Sverigedemokraterna, som bildades ur ett hat mot judar.

Herr talman! Jag vänder mig till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson.

Den regering vi har nu pratar gång på gång om arbetslinjen, som innebär att människor ska vara beredda att flytta dit där jobben finns. Jag undrar hur till exempel en undersköterska eller byggnadsarbetare ska kunna ta jobb i en stad där hyrorna är skyhöga, om det finns bostäder, och bussen eller tåget inte går över huvud taget. Man fortsätter att luta sig mot att det är marknaden som ska lösa allt detta, men den har ju bevisligen misslyckats.

Hur lirar statsrådets politik med en politik som ställer hårda krav på att individen ska flytta dit där jobben finns när individen inte kan göra det och man inte tar ansvar för den samhällsstrukturen?

Fru talman! Vi har hittills i debatten hört olika beskyllningar om vems fel det är att vi har en hög arbetslöshet, och vi har också fått höra olika varianter av lösningar.

Vänsterpartiet har konkreta lösningar för att bekämpa arbetslösheten. För det första vill vi se stora offentliga investeringar i välfärd, i bostäder och i klimatomställning, för det skapar riktiga jobb i hela landet. När vi rustar skolor eller bygger bostäder får byggarbetare, elektriker och ingenjörer arbete. När vi stärker sjukvården och äldreomsorgen anställer vi fler undersköterskor, sjuksköterskor och vårdbiträden.

För det andra ska vi satsa på utbildning. Alla som är arbetslösa ska ha rätt till utbildning. De ska ha rätt till utbildning eller omskolning oavsett ålder eller bakgrund. Detta gör människor anställbara och rustar samhället för framtidens arbetsmarknad.

För det tredje behöver vi en aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetsförmedlingen ska givetvis inte monteras ned. Den ska byggas upp med lokalt förankrad närvaro och riktiga insatser – inte bara digitala lösningar och privata aktörer som saknar ansvar.

Fru talman! Vänsterpartiet vet att arbetslösheten inte löser sig själv. Det krävs politisk vilja och investeringar. Man kan inte bromsa i en uppförsbacke.

Vi har viljan. Vänsterpartiet har också förslagen. Det är dags att byta ut den här regeringen.

Fru talman! Förra veckan var jag i Övertorneå hos Utbildning Nord. De vittnar om hur svårt de har att ge platser till alla som faktiskt skulle vilja komma dit och skaffa sig en ny utbildning, antingen för att komplettera den man redan hade eller för att helt byta bana i livet.

Det är inte historiskt stora satsningar, även om Mats Persson får det att låta så. Det är blygsamma satsningar när man har en massarbetslöshet. När man har en massarbetslöshet måste man verkligen gasa för att investera i människor så att de kommer in i samhället.

Jag delar nämligen Mats Perssons åsikt att människor vill komma i arbete. Det vill de göra. Men det verkar inte som att den här regeringen vill ge alla människor rätt och ordentliga förutsättningar att faktiskt komma i arbete.

Fru talman! Hur kan arbetsmarknadsminister Persson stå i talarstolen och säga att det vi håller på med i dag, den viktiga debatten om hur vi ska få ned arbetslösheten och vad denna beror på, är käbbel? Det är ganska anmärkningsvärt.

Jag undrar också hur arbetsmarknadsministern kan fortsätta att negligera behovet av stora satsningar på yrkesutbildningar. Det är en stor brist. Man kan inte säga att man satsar bara lite grann. Man måste satsa mycket. När man investerar i människor och i utbildning investerar man också i samhället.

Hur kommer det sig att den här regeringen tycker att det är så mycket viktigare att satsa på skattesänkningar för de allra rikaste för att finansiera verandabyggen än att investera i människors utbildning för att komma i jobb?

Fru talman! Sverige har ett allvarligt problem. Arbetslösheten biter sig fast på en orimligt hög nivå. Över 486 000 människor står i dag utan arbete. Det är inte bara en siffra. Det är människor vars vardag präglas av oro, ekonomisk stress och en känsla av utanförskap.

Regeringen och Mats Persson däremot, verkar ganska nöjda. Man lutar sig tillbaka och hoppas att marknaden ska lösa problemen av sig själv. Men det fungerar inte så. Arbetslösheten minskar inte av tomma ord eller av att man skär ned på Arbetsförmedlingen.

Vi har en regering som prioriterar skattesänkningar för de rika framför investeringar i jobb och i välfärd. Man monterar ned trygghetssystemen och skyller på individen i stället för att ta ansvar för den arbetsmarknadspolitik som man för. Det är en politik som sviker dem som har det svårast.

Det handlar om ungdomar som aldrig har fått sitt första jobb, invandrare som möts av diskriminering på arbetsmarknaden, äldre som blir utförsäkrade i stället för att få stöd att hitta ett nytt arbete. Regeringen blundar för verkligheten och lämnar människor i sticket.

Vi i Vänsterpartiet accepterar inte den här passiviteten. Arbetslösheten är inte ett individuellt misslyckande. Det är ett politiskt misslyckande. När det krävs investeringar i utbildning, i gröna jobb och i infrastruktur, då duckar regeringen. När det krävs aktiva insatser för att matcha människor med lediga jobb, då skär man ned. Det är inte bara oansvarigt. Det är också djupt orättvist.

Fru talman! Sverige behöver en politik som tar arbetslösheten på allvar. Det är en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är en politik som ser alla de människor som är arbetslösa, som ser människorna bakom statistiken. Det är en politik som skapar hopp, trygghet och framtidstro.

Fru talman! Det är dags att sluta blunda, och det är dags att börja agera.

(Applåder)

Fru talman! På den svenska arbetsmarknaden har arbetslivskriminaliteten fått fäste. Oseriösa företag dumpar löner, utnyttjar människor och bryter systematiskt mot lagar och regler för att pressa ned kostnader och vinna konkurrensfördelar. Det är arbetare som betalar priset med usla villkor, osäkerhet och i vissa fall sina liv. Företag som följer lagar och kollektivavtal trängs ut. Och staten går miste om miljardbelopp i skatteintäkter. Den här utvecklingen är inte bara oacceptabel; den är också systemhotande.

Detta har dock inte uppstått i ett vakuum. Det är såklart en följd av politiska beslut. När alliansregeringen 2008 införde nya regler för arbetskraftsinvandring skapade man en marknad för exploatering. Reglerna för F-skatt luckrades upp. Fackens möjligheter att värna kollektivavtalsenliga villkor vid offentlig upphandling begränsades. Tillsammans lade dessa beslut grunden för den arbetslivskriminalitet vi ser i dag.

Vad gör då den nuvarande regeringen? Trots att den gärna talar om att bekämpa brott nämns arbetslivskriminalitet endast en gång i Tidöavtalet. Under de två år som den SD-stödda högerregeringen har suttit vid makten har få konkreta initiativ tagits. Det är ganska anmärkningsvärt och ett svek mot alla arbetstagare som varje dag går till jobbet med osäkra villkor och utan skydd.

Fru talman! Den förra regeringen tog flera viktiga steg. Den tillsatte en nationell delegation mot arbetslivskriminalitet, etablerade regionala center, stärkte myndighetssamverkan och lade fram en nationell strategi med 45 konkreta åtgärder. Vänsterpartiet stod givetvis bakom mycket av det arbetet. Men den här regeringen verkar ha dragit i handbromsen.

Vänsterpartiet menar inte bara att den nationella strategin ska återupptas och att man ska ta tag i alla de åtgärderna; den måste också utvecklas. Sekretessreglerna, som försvårar för myndigheternas informationsutbyte, måste såklart ändras. Och ett myndighetsgemensamt kansli bör inrättas, så att man kan stödja de regionala centren på ett bättre sätt. Vi vill också se en tipsfunktion för fackligt förtroendevalda. De är nämligen ofta de första som upptäcker oegentligheter på arbetsplatserna.

Fru talman! Det handlar inte bara om brott utan också om människors hälsa. Arbetsmiljön på svensk arbetsmarknad är i kris. Slimmade organisationer, hårt styrda arbeten, höga prestationskrav och låg bemanning har blivit vardag. Stressrelaterad psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning, särskilt bland kvinnor i kontaktyrken. Samtidigt ser vi att alltför många arbetsplatser präglas av maktlöshet, brist på inflytande och ökande otrygghet.

Bakom detta ligger år av nedskärningar, marknadsanpassningar och en förskjutning av maktbalansen till arbetsgivarnas fördel. När effektivitet mäts i Excelark i stället för i välmående människor får vi just en arbetsmiljö där priset blir skador, sjukdomar och till och med dödsfall.

Under alliansregeringens tid, 2006–2014, försvagades det förebyggande arbetsmiljöarbetet och Arbetsmiljöverket kraftigt. Arbetslivsinstitutet lades ned, och utbildningsmedel till skyddsombud drogs in. Vänsterpartiet var med och rättade till en del av detta under mandatperioden 2014–2018 då vi återinförde bidrag till just regionala skyddsombud och inrättade en ny myndighet för arbetsmiljökunskap.

Men den sittande regeringen saknar helt ambitioner på arbetsmiljöområdet. Man ger inte Arbetsmiljöverket tillräckliga resurser, och man satsar mindre på arbetsmiljöarbete än våra nordiska grannar gör. Arbetstagarna betalar med sin hälsa.

Fru talman! Arbetsmiljön måste vara trygg – för alla. Men så ser det inte ut i dag. Hbtqi-personer utsätts i högre grad för diskriminering, mikroaggressioner och mobbning på jobbet. Transpersoner är särskilt utsatta. Ett heteronormativt klimat på arbetsplatsen tvingar människor att dölja vilka de är, vilket såklart påverkar både hälsa och arbetsinsats. Trots det har regeringen inte presenterat ett enda konkret förslag för att till exempel förbättra hbtqi-personers arbetsmiljö.

Rasismen genomsyrar också hela arbetsmarknaden. Afrosvenskar är överrepresenterade i lågstatusyrken och diskrimineras i rekryteringsprocesser. Studier visar att arbetssökande med utländskt klingande namn bedöms utifrån sin bakgrund, inte sina kvalifikationer. Rasismen är givetvis inte bara orättvis, utan den är också ineffektiv och slösar med kompetens. Också här är regeringens svar tystnad.

Fru talman! En viktig pusselbit i det förebyggande arbetet är skyddsombuden. De är arbetstagarnas ögon och öron på arbetsplatsen. Men antalet skyddsombud minskar, och många av dem vittnar om en tuff arbetsmiljö, trakasserier från arbetsgivare och brist på stöd och tid. Nu står många arbetsplatser helt utan skyddsombud.

Vi måste stärka skyddsombudens roll, inte försvaga den, som det finns regeringspartier som överväger att göra. Det är facken som ska utse skyddsombud. Det är grunden i den svenska modellen, som regeringen ofta säger att den står bakom. Vi välkomnar Arbetsmiljöverkets senaste rapport, som tydligt visar att det är bättre stöd, utbildning och respekt som behövs, inte att luckra upp vem som utser skyddsombud.

Fru talman! Vi ser också hur regionala skyddsombud stoppas från att göra sitt jobb. Otydliga regler och politiskt motstånd hindrar dem från att komma in på de arbetsplatser där de behövs som mest. Vänsterpartiet vill därför se en utökad tillträdesrätt. Skyddsombuden måste kunna verka även där det saknas medlemmar eller där det finns så kallade falska skyddskommittéer, det vill säga kommittéer som inrättats utan fackligt inflytande och som i praktiken fungerar på arbetsgivarens villkor.

Fru talman! Det är oacceptabelt att människor fortfarande dör på jobbet. Trots nollvisionen för dödsolyckor sker en arbetsrelaterad dödsolycka nästan varje vecka. Vänsterpartiet vill se kraftfulla åtgärder. Vi föreslår att en statlig kriskommission tillsätts för att ta ett helhetsgrepp. Vi vill införa ett utvidgat rådighetsansvar så att beställare också får ansvar för arbetsmiljön när flera aktörer är inblandade. Vi kräver en skärpning av lagen, hårdare sanktioner och prioritering av arbetsmiljöbrott inom rättsväsendet.

Här vill jag passa på att yrka bifall till reservation nummer 1.

Fru talman! Svenska arbetstagare förtjänar trygga jobb, en sund arbetsmiljö och fungerande skydd. Vi får aldrig vänja oss vid att människor dör på jobbet. Vi får aldrig acceptera att människor blir sjuka av stress, att rasism styr vem som får jobb eller att transpersoner tystas i fikarummet. Arbetslivet ska inte vara en plats för rädsla, utan det ska vara en plats för trygghet, utveckling och värdighet.

Arbetslivskriminalitet, dödsolyckor och utbrända undersköterskor är inte naturlagar. Det är följden av politiska val, och det är fullt möjligt att vända utvecklingen. Det som krävs är politisk vilja. Regeringen har valt att vända ryggen åt arbetarna. Vänsterpartiet väljer att stå kvar.

(Applåder)