Fru talman! Jag tackar Johan Britz. Han har ju hållit på ett tag här i dag, så jag förstår att det börjar bli lite tröttsamt för honom.

Johan Britz svarar dock över huvud taget inte på den inledande och för interpellationsdebatten helt centrala fråga som är utgångspunkt för hela debatten. Om han inte har någon åsikt eller ignorerar huvudfrågan kan han såklart luta sig tillbaka och hänvisa till att det finns fackföreningar och en lagstiftning som lite allmänt anger vad som krävs för att räknas som en fackförening och att regeringen därför inte tänker göra något.

Fru talman! Johan Britz säger inte heller vad han anser om de exempel vi ser på försök till gula fackföreningar, vilkas syfte är att runda de legitima fackföreningar som redan finns. Jag gav också exempel på detta i min interpellation. Betyder hans ickesvar att han förnekar existensen av gula fackföreningar på svensk arbetsmarknad? Vad har vi i så fall sett exempel på i bland annat Borås? Tycker han kanske att även gula fackföreningar ska räknas som legitima företrädare för arbetstagare?

En arbetsmarknadsminister som säger sig respektera och värna den svenska modellen med självständiga parter som förhandlar om villkoren för löntagare och arbetsgivare borde väl ha något mer att säga och inte bara stoppa huvudet i sanden när jag tar upp exempel som betraktas som ett stort hot mot vår svenska modell. Eller vet arbetsmarknadsministern kanske inte riktigt vad en gul fackförening är?

Jag ger nu arbetsmarknadsministern en möjlighet att faktiskt svara på de tre frågor jag ställde i min interpellation.

Fru talman! Jag är förvånad över arbetsmarknadsministerns korta och ganska innehållslösa svar. Mitt intryck blir att regeringen inte riktigt har förstått vilket allvarligt hot dessa gula fackföreningar faktiskt utgör mot den svenska modellen. Det handlar inte om en teoretisk möjlighet eller några marginella avvikelser utan om en mycket konkret och medveten strategi från vissa arbetsköpare att försvaga den fria fackliga organiseringen och kringgå kollektivavtalen för att pressa ned löner och villkor. Det som skrämmer mig mest är att regeringen och arbetsmarknadsministern helt tycks blunda för denna utveckling.

Vi vet att den svenska modellen finns tack vare att fria och självständiga fackföreningar har haft styrkan, rätten och möjligheten att förhandla jämbördigt med arbetsgivarna. Om vi öppnar denna dörr för arbetsgivarsidan eller arbetsgivarlojala fackföreningar tappar vi ju just den viktiga balans som den svenska modellen bygger på.

Det här är bara ett sätt att låtsas att det finns facklig representation, och det handlar alltid om att driva igenom sämre villkor. Det splittrar arbetarkollektivet, underminerar riktiga förhandlingar och skapar något slags illusion av facklig ordning samtidigt som den faktiska fackliga styrkan raseras. Det är därför dessa organisationer är förbjudna eller till och med kraftigt begränsade i flera länder, och det är därför Sverige måste göra något nu.

Det går att stärka skyddet mot gula fackföreningar utan att inskränka föreningsfriheten. Detta vill jag vara tydlig med. Vi måste alltid stärka föreningsfriheten. Det handlar som sagt inte om att förbjuda människor att organisera sig, men det går att hindra arbetsgivare från att manipulera organiseringen.

Vi kan och bör lagstifta om att arbetsgivare inte får initiera, finansiera eller på andra sätt stödja en fackförening. Vi kan ställa demokratiska och transparenta krav på de organisationer som ska teckna kollektivavtal. Vi kan stärka skyddet för fackligt aktiva som utsätts för repressalier när de vägrar acceptera gult inflytande. Jag undrar: Hur ställer sig arbetsmarknadsministern till dessa åtgärder?

Vi har, som jag sa tidigare, sett exempel på flera ställen, framför allt inom lager, transport och gigekonomin. Det är ett direkt hot. Vi måste verkligen värna den svenska modellen. Återigen, arbetsmarknadsminister Johan Britz: Varför är ni så passiva inför detta hot? Kan ni tänka er att lägga fram förslag som stärker den fria fackliga organiseringen i Sverige?

Fru talman! Jag tackar för debatten, men jag vill ändå avsluta med att vara fullständigt tydlig: Gula fackföreningar är ett direkt hot. De finns bara för att splittra arbetarkollektivet, pressa ned lönerna och försvaga den fria och demokratiska fackliga organisering som hela vårt arbetsliv vilar på.

Vi vet att om arbetsgivare får välja ”sitt” fack kommer det inte att finnas någon förhandling kvar, utan det blir bara ett spel för gallerierna. Därför är jag djupt bekymrad över regeringens passivitet. I stället för att tydligt stå upp för löntagarnas rättigheter duckar man frågan, trots att vi redan i dag ser exempel på arbetsplatser där gula fack används för att undgå riktiga kollektivavtal.

Det här är inga små avvikelser, utan det är början på en utveckling som riskerar att montera ned ett av Sveriges starkaste demokratiska verktyg, det vill säga arbetarnas gemensamma styrka.

Den svenska modellen måste försvaras aktivt, varje dag. Då duger det inte att blunda när den undergrävs och vänta och se vad som händer framöver. Man måste sluta låtsas som att hotet inte finns och börja agera för att skydda fria fack, sjysta villkor och en arbetsmarknad som bygger på jämlikhet, inte arbetsköparnas dominans.