Ludvig Ceimertz

Fru talman! Regeringen har gått fram med ett nytt lagförslag om att kriminalisera psykiskt våld för att komma åt den typ av upprepade kränkningar, nedbrytning och kontrollerande beteende i nära relation som rättsligt, tyvärr, ofta faller mellan stolarna i dag. Det är ett viktigt steg för att ingripa tidigare och stärka skyddet för framför allt de kvinnor som lever i utsatthet.

I lagförslaget beskrivs hur psykiskt våld tar sig uttryck i kontrollerande beteende som steg för steg begränsar den utsattas handlingsutrymme och skapar ett starkt beroendeförhållande. Vi vet att detta beroende i många fall byggs upp genom ekonomiskt våld, genom att begränsa tillgång till pengar, skuldsätta den utsatta partnern eller på annat sätt göra det ekonomiskt svårt att lämna en destruktiv relation.

Mot den bakgrunden vill jag fråga jämställdhetsministern på vilket sätt lagförslaget om psykiskt våld riktar in sig på den typen av ekonomiska övergrepp.

Fru talman! De allra flesta människor som avtjänar ett straff i kriminalvården begår aldrig mer något allvarligt brott. Det är viktigt att säga. Det är också något att vara stolt över i ett rättssystem som avser att både straffa brott och ge människor en ny chans att bygga upp sitt liv.

Vi vet dock också att det finns en liten grupp människor för vilka verkligheten ser annorlunda ut. Det här är människor som gång på gång begår mycket grova brott, exempelvis våldtäkter, grova våldsbrott eller övergrepp mot barn, och som efter långa fängelsestraff återfaller i exakt samma typ av brottslighet. I det läget måste samhället ställa frågan: Vem ska bära risken? Är det den som redan har visat att han kan överskrida mänskliga gränser mot en annan människa, eller är det nästa potentiella brottsoffer? Med säkerhetsförvaring ger vi ett tydligt svar på den frågan.

Fru talman! Under lång tid har svensk rätt haft ett problem i de här situationerna. Vi har möjlighet till livstids fängelse för de allra grövsta brotten, och vi har rättspsykiatrisk vård när gärningspersonen lider av en allvarlig psykisk störning. Mellan dessa båda påföljder finns dock situationer där brotten är mycket grova – det kan handla om våldtäkter, brutala våldsbrott eller grova övergrepp mot barn – och där återfallsrisken är mycket hög men där det saknas förutsättningar för att döma personen till livstid eller rättspsykiatrisk vård. Det är just den luckan i lagstiftningen som vi nu täpper till.

Den nya påföljden säkerhetsförvaring ska kunna användas i en mycket tydligt avgränsad typ av fall. Det handlar om personer som har begått allvarliga brott som innebär angrepp mot andra personers liv, hälsa, frihet eller frid. Det ska också finnas en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet.

För att påföljden ska kunna dömas ut krävs att brottsligheten är så allvarlig att den motsvarar minst fyra års fängelse. Det krävs också att det finns tidigare brottslighet av liknande slag eller att personen döms för upprepade mycket allvarliga brott vid samma tillfälle. Det krävs dessutom att domstolen, efter att det gjorts en noggrann riskutredning som Rättsmedicinalverket ansvarar för, bedömer att det finns hög risk för att personen återfaller i allvarlig brottslighet mot andra människor.

Det här är alltså inte en ny standardpåföljd – det är viktigt att påpeka, och det ska vi vara medvetna om. Detta är ett särskilt verktyg som ska användas i de fall där samhällets behov av skydd är som allra störst.

Fru talman! När en domstol dömer någon till säkerhetsförvaring ska två tidsramar fastställas.

Den första är minimitiden. Den ska motsvara det fängelsestraff som hade dömts ut om domstolen hade beslutat om ett tidsbegränsat fängelsestraff och kan vara maximalt 18 år.

Den andra är ramtiden, som ska ligga på ytterligare fyra till sex år, beroende på brottets allvar. När ramtiden närmar sig sitt slut ska domstolen pröva frågan på nytt. Om risken för nya grova brott fortfarande bedöms vara hög kan ramtiden förlängas, upp till tre år i taget och så många gånger som det behövs för att säkerställa att farliga individer är inlåsta. Det innebär att farliga människor hålls inlåsta så länge som det behövs för att skydda andra människor från att utsättas för nya allvarliga brott. Varje sådan förlängning kräver en ny prövning i domstol. Detta är alltså inte ett system som systematiskt håller människor inlåsta utan kontroll, utan det görs så länge som risken är hög.

Fru talman! Mitt vanliga värv är i kriminalvården, och jag ska därför vara extra försiktig med exempel. Jag kan dock säga att jag i kriminalvården möter många människor som verkligen försöker förändra sitt liv – människor som vill lämna brottsligheten bakom sig och som vill något annat. Det är det vanliga; det är så det brukar se ut.

Ibland möter man dock personer som får varningsklockor att ringa. För att vara helt ärlig oroar man sig för sådana personer och tänker: Du kommer snart tillbaka. Frågan är bara hur många människors liv som kommer att förstöras innan dess.

I flera fall har jag tyvärr fått rätt. Det är i just de situationerna som samhället måste ha bättre verktyg, inte för att ta hämnd utan för att ta ansvar för att skydda andra människor från att utsättas för nya grova brott.

Fru talman! Det är också viktigt att säga att denna reform inte står i motsats till rehabilitering. Det framställs ibland på det viset, men det är direkt felaktigt. Kriminalvårdens arbete med behandling, rehabilitering och återfallsförebyggande insatser är helt avgörande såväl när denna påföljd utdöms som vid andra påföljder. Där riskerna är som störst ska också insatserna vara som störst.

För dem som döms till säkerhetsstraff kan insatserna innehålla program mot våld och sexualbrott. De ska också innehålla arbete med missbruk, sociala faktorer och återanpassning. Målet är alltid detsamma: att människor ska kunna lämna kriminaliteten bakom sig.

I de situationer där risken för nya grova brott fortfarande är hög, trots intensiva åtgärder, och där personen redan tidigare har återfallit i grov brottslighet måste vi dock kunna säga: Vi kan inte ta den risken igen.

Fru talman! Den som gång på gång begår mycket grova brott mot andra människor – våldtäkter, brutala våldsbrott eller övergrepp mot barn – och där risken för nya brott fortfarande är hög ska inte kunna släppas fri bara för att lagstiftningen saknar rätt verktyg. Samhället måste kunna skydda nästa potentiella brottsoffer, och det är precis därför vi inför detta.

Det är också värt att notera att stödet för denna reform i dag är brett i Sveriges riksdag. Så har det inte alltid varit. För bara några år sedan var förslag som detta mycket kontroversiella. När Moderaterna började driva frågan var den dåvarande socialdemokratiska justitieministern väldigt tydlig med att någon sådan här påföljd inte skulle införas i Sverige.

I dag finns en betydligt bredare insikt om att lagstiftningen måste kunna hantera situationer där återfallsrisken är hög och brotten mycket allvarliga. Detta säger något om hur rättspolitiken I Sverige har förändrats, och den förändringen har i stor utsträckning drivits både av hur verkligheten har utvecklats och av regeringens paradigmskifte.

Fru talman! Säkerhetsförvaring kommer att användas i ett mycket begränsat antal fall. Det handlar om en liten grupp mycket farliga återfallsförbrytare. Men i just de fallen kan konsekvenserna vara förödande för brottsoffren, för familjerna och för samhället. Därför är denna reform viktig. Den gör vårt straffsystem mer träffsäkert, den stärker samhällsskyddet och den säkerställer att farliga återfallsförbrytare inte längre faller mellan stolarna i lagstiftningen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Ja, grundläggande rättssäkerhetsprinciper är av yttersta vikt även vid den här typen av påföljd och även när vi pratar om människor som upprepade gånger begår grova brott och återfaller i nya brott.

Det som ledamoten Westerlund gav uttryck för är helt korrekt. Den här påföljden är främst avsedd för personer som återfaller i grov brottslighet, men enligt det förslag som ligger på bordet ska den också kunna tillämpas på dem som upprepade gånger har begått grova brott även om de inte blivit dömda mellan varje brott. Det är helt korrekt uppfattat. Där tycker vi olika – så kan det vara.

Min fråga, som jag uppfattade att jag fick svar på, gällde det som står i Miljöpartiets reservation om att man ska begränsa möjligheten att förlänga ramtiden mer än en gång. Det var detta som jag ställde mig frågande till. I och med att vi begränsar när man kan använda denna påföljd och begränsar reglerna för den så att den ska rikta in sig på de absolut farligaste återfallsförbrytarna menar jag att det vore direkt olyckligt att begränsa antalet gånger som ramtiden kan förlängas. Det finns ju redan i det första skedet begränsningar för när man kan använda påföljden.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Westerlund för anförandet. Det är positivt att även Miljöpartiet ställer sig bakom förslaget om säkerhetsförvaring i de stora dragen. Jag tycker att det är relevanta synpunkter som tas upp från Miljöpartiet, men jag delar inte alla slutsatser.

Jag skulle vilja lyfta en del av den reservation som Miljöpartiet yrkar bifall till. Miljöpartiet påpekar där att möjligheten att förlänga ramtiden kan leda till ett mycket långvarigt frihetsberövande och att säkerhetsförvaring i praktiken kan bli ett evighetsstraff. Jag skulle vilja säga: Ja, i vissa avseenden är det just det som är poängen.

Den här påföljden är till för personer som begår mycket allvarliga brott och återfaller i likartad allvarlig brottslighet – och dessutom har hög risk att återfalla ytterligare och förstöra människors liv. Det handlar om fall där risken för grova brott är hög, och om den risken kvarstår ska samhället ha möjlighet att skydda andra.

Vid varje förlängning av ramtiden sker en ny säkerhetsbedömning, en ny riskbedömning och en ny domstolsprövning, för att garantera rättssäkerheten. Där är det också tydligt att samhällsskyddet måste väga tungt och att det behöver bedömas som absolut nödvändigt att förlänga ramtiden.

I och med att det här ska användas väldigt restriktivt, för personer som redan har återfallit i grov brottslighet och där det bedöms vara hög risk – det vill säga inte generellt utan för enstaka, uppenbart farliga, individer – är min fråga till ledamoten Westerlund: Menar Miljöpartiet att vi ska begränsa möjligheten att förlänga ramtiden och därmed släppa ut personer som har bevisat att de kan begå allvarliga brott flera gånger bara för att ramtiden redan har förlängts en gång?

Fru talman! Nu blev det nästan ännu märkligare. Jag begärde replik när ledamoten Akhondi apostroferade mig i talarstolen. Sedan gjorde han det en gång till i debattstolen. Därför blir det ännu märkligare. Men det kan vi lämna därhän.

Jag kan ändå inte låta bli att förundras över det anförande som just hölls. Vi är ju överens. Vi är överens om att det ska vara enkelt att driva företag i Sverige. Vi behöver minska de administrativa bördorna. Vi behöver minska regelbördan. Vi behöver uppskatta företagare i Sverige. Där är vi överens.

Jag har aldrig sagt något annat. Moderaterna har aldrig sagt något annat, oavsett vad ledamoten Akhondi påstår. Det jag sa i mitt anförande var att gängkriminella inte ska kunna driva företag i Sverige. Att säga att gängkriminella inte ska få lov att driva företag är inte att försvåra för företagare att skapa tillväxt. Där är vi överens.

Det är inte att försvåra för seriösa företagare att säga att företagsmålvakter ska kunna straffas i större utsträckning och att vi ska kunna beivra det fusket. Där är vi överens.

Vilka pålagor är det egentligen som ledamoten Akhondi menar att jag skulle vilja lägga på företagen? Vi är ju överens. Ändå försöker man lägga ut några dimridåer om att vi moderater inte skulle se företagare som en viktig del av Sverige. De bidrar till svenskt välstånd och är en helt central del av det svenska samhällsbygget.

Fru talman! Den apostroferingen var jag inte riktigt beredd på! Jag är en moderat som länge har kämpat för företagares villkor, och det kom som en överraskning. Det blev tydligt men också märkligt.

Låt mig börja i en ände. Människor som driver företag i Sverige bidrar till att göra Sverige bättre. Människor lägger varje dag ned sin själ, sitt liv, många gånger sin fritid, på sina företag. Småföretag, familjeföretag och enmansföretag gör Sverige bättre. De anställer människor, bidrar med skatteintäkter, bidrar med samhällsservice, gör Sverige roligare och gör Sverige till ett bättre land. Om detta ska det inte råda några som helst tvivel. Företagare i Sverige behöver uppskattas mer än vad de beskattas.

Därför blir det lite beklämmande att när jag säger att gängkriminella inte ska få driva företag i Sverige säger ledamoten Akhondi att jag skickar ut företagspolitiken bakvägen. När jag säger att man inte ska kunna kapa företag misstänkliggör jag tydligen företagare i Sverige. När jag säger att förbudet mot att kriminella använder sig av målvakter ska utökas och att de straffen ska skärpas är Moderaterna plötsligt ett företagarfientligt parti.

Den bilden är mycket märklig. Det är beklämmande att ledamoten Akhondi väljer den vägen.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet, så att jag inte glömmer det när klockan tickar på.

När vi i dag debatterar associationsrätten handlar det i grunden om att skapa förutsättningar för att starta och driva företag. Det handlar om regler för aktiebolag, ekonomiska föreningar, stiftelser och andra juridiska personer. Det är själva infrastrukturen för vårt näringsliv och i förlängningen för vårt samhällsbygge.

Sverige är ett land som i hög grad vilar på företagande. Företagande skapar jobb, utveckling och resurser till vår välfärd. Men samma strukturer, fru talman, som gör företagande möjligt utnyttjas också av personer som inte har några som helst ambitioner att bidra till samhället utan i stället använder bolag som verktyg för att begå brott. Det är därför associationsrätten inte bara är en fråga om näringspolitik. Det är i allra högsta grad en fråga om rättspolitik.

Fru talman! Under flera år har vi sett hur organiserad brottslighet allt oftare använder företag som brottsverktyg. Siffror pekar på att så mycket som var femte person som är involverad i organiserad brottslighet har ett bolagsengagemang. Bolag används för att tvätta pengar, för att begå välfärdsbrott, för att dölja ekonomiska flöden eller för att bedriva arbetslivskriminalitet.

I vissa fall handlar det om så kallade målvakter – personer som står som företrädare för ett bolag men som i praktiken saknar kontroll över verksamheten. I andra fall handlar det om företagskapningar, där kriminella aktörer tar över kontrollen över ett befintligt bolag för att kunna genomföra bedrägerier eller andra ekonomiska brott. Det kan också handla om bolag som används för att fuska med skatter, för att kringgå regelverk på arbetsmarknaden eller för att utnyttja våra välfärdssystem.

När företag används på detta sätt, fru talman, drabbas samhället på flera nivåer. För det första drabbas de människor som utnyttjas i denna verksamhet och leds in i arbetslivskriminalitet. För det andra drabbas staten och skattebetalarna när deras pengar går till det de inte är avsedda för. För det tredje drabbas de seriösa företag som försöker göra rätt för sig men tvingas konkurrera med aktörer som bryter mot lagen. Det är därför kampen mot den kriminella ekonomin är en så central del av rättspolitiken.

Fru talman! Regeringen har under mandatperioden genomfört ett antal konkreta reformer för att stoppa företeelsen att företag används som brottsverktyg. Ett centralt exempel är lagstiftningsarbetet kring bolag och brott, som det har funnits en bred samsyn om här i kammaren. Det är positivt när det gäller att vi ska kunna ha en uthållighet och en långsiktighet.

I lagstiftningen har skyddet mot ekonomisk brottslighet stärkts på flera viktiga sätt. Företagskapning har kriminaliserats. Straffen för brott mot målvaktsförbudet har skärpts, och förbudet har dessutom utvidgats. Bolagsverket har fått stärkta kontrollmöjligheter, bland annat möjlighet att kräva personlig inställelse vid misstanke om felaktiga uppgifter, och ett mer brottsförebyggande uppdrag. Dessutom har insynen i vissa bolagsformer stärkts genom ökade krav på årsredovisningar för ekonomiska föreningar.

Detta är viktiga steg, fru talman, för att täppa till luckor som kriminella aktörer under lång tid har kunnat utnyttja.

Fru talman! För att komma åt den kriminella ekonomin räcker det inte att bara täppa till luckor i bolagsrätten, utan vi måste också komma åt dem som utnyttjar företag som brottsverktyg för att tjäna stora pengar. Man måste spåra pengarna, stoppa pengarna och ta pengarna.

Därför har regeringen också gett Polismyndigheten i uppdrag att etablera ett finansiellt underrättelsecentrum där Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket tillsammans med banker och andra finansiella aktörer snabbare ska kunna identifiera misstänkta finansiella flöden och stoppa pengar som härrör från brott.

Detta är ett konkret sätt att försvåra för kriminella att utnyttja både företag och våra finansiella system. I slutändan, fru talman, handlar mycket av den organiserade brottsligheten om just pengar. Kan vi spåra pengarna och följa pengarna kan vi också stoppa brotten.

Fru talman! Ett annat viktigt steg är de utvidgade möjligheterna till näringsförbud som trädde i kraft vid årsskiftet. Sedan den 1 januari i år kan näringsförbud meddelas i betydligt fler situationer, och den maximala tiden har förlängts så att näringsförbudet inte ska löpa ut lagom till dess att en person som har begått grova brott släpps ut ur fängelse. Vi gör det till regel att den som är gängkriminell inte heller ska kunna bedriva företag, utan den personen får näringsförbud.

Syftet är tydligt: Personer som systematiskt missbrukar företag för brott ska inte kunna bedriva näringsverksamhet. Det är ett viktigt steg för att skydda både samhället och det seriösa näringslivet.

Fru talman! Vi måste också hålla fast vid en annan grundläggande princip. Samtidigt som vi måste se hur kriminella utnyttjar företag måste vi hålla fast vid principen att det ska vara enkelt att starta och driva företag i Sverige.

De allra flesta företagare i vårt land är hederliga människor som vill utveckla sina verksamheter, skapa arbetstillfällen och bidra till samhället genom att utveckla sin passion och göra samhället bättre. De människor som gör detta ska inte mötas av onödigt regelkrångel eller administrativa bördor. Det är därför vi behöver bedriva en offensiv förenklingsagenda.

Regeringen har under mandatperioden inrättat ett förenklingsråd och ett implementeringsråd för EU-regler och gett ett trettiotal myndigheter i uppdrag att minska regelbördan för företag.

Låt mig ge ett konkret exempel, nämligen förändringen i bokföringslagen som innebär att företag inte längre behöver spara pappersoriginal av kvitton om materialet digitaliseras. Det är en reform som innebär betydande tids- och kostnadsbesparingar för många företag – en reform som gör skillnad i vardagen.

Fru talman! Regeringens arbete på detta område handlar om en balans. Å ena sidan ska det vara enkelt att starta och driva företag, å andra sidan ska det vara svårt att använda företag som brottsverktyg. Det kräver både regelförenklingar och skärpta kontrollmekanismer. Det kräver både bättre myndighetssamverkan och modern lagstiftning.

Fru talman! I det betänkande vi nu debatterar behandlas ett antal motionsförslag inom associationsrätten, bland annat om bokföringslagen, aktiekapital, revisionsplikt och näringsförbud. En del av förslagen har redan hanterats genom nyligen genomförda reformer, och en del finns med i olika utredningar som pågår medan andra inte gör det.

Fru talman! Kampen mot den kriminella ekonomin är en av våra stora rättspolitiska utmaningar. Den kampen måste föras på ett sätt som både värnar företagen och den ekonomiska dynamiken i vårt land. Företag ska skapa jobb, innovationer och välstånd; de ska inte användas som verktyg för organiserad brottslighet.

Med detta, fru talman, vill jag avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag gjorde det i början av mitt anförande, men jag kom ihåg det även nu.

(Applåder)

Fru talman! Jag inleder mitt anförande med en påminnelse för dem som lyssnar eller tittar på debatten och kanske är nytillkomna, nämligen att vi debatterar en proposition om elektronisk inlämning av bouppteckningar. Precis som väntat har vi vandrat ifrån lagförslaget mycket i debatten, av förklarliga skäl.

Propositionen kan vid en första anblick framstå som en rent teknisk fråga, men i själva verket handlar det om något mycket konkret, nämligen att göra det enklare för människor i en av livets svåraste situationer – när en anhörig har gått bort.

När någon avlider ska en bouppteckning upprättas. Den visar vilka som är dödsbodelägare, vilka tillgångar och skulder som finns och vad som ska ligga till grund för arvet. Den fyller därmed en helt central funktion i dödsboförvaltningen och fungerar ofta som en legitimationshandling för dödsboet.

Fru talman! Varje år hanterar Skatteverket ett mycket stort antal bouppteckningar. För många människor är dock detta något som man gör bara en gång i livet, ofta i sorg och i en situation där mycket annat behöver ordnas och hanteras. Mot den bakgrunden är det rimligt att staten gör sitt bästa för att förenkla processen för människor, att göra det så enkelt som möjligt för dem som drabbats. Det är det som förslaget syftar till, nämligen att göra livet lite enklare.

Lagförslaget innebär att bouppteckningar och dödsboanmälningar ska kunna lämnas in elektroniskt till Skatteverket. Samtidigt behålls möjligheten att använda pappershandlingar för den som vill det och känner sig mer bekväm med den lösningen. Det är alltså en fråga om att göra det enklare för människor, och det kan göra skillnad. Det handlar inte bara om att göra det enklare, utan det kan också minska risken för fel, förenkla för kompletteringar och bidra till kortare handläggningstid samtidigt som det blir en mer effektiv hantering för myndigheterna. Detta är ett helt naturligt steg i arbetet med att modernisera den offentliga förvaltningen, ta till vara teknik och göra det enklare för människor i vardagen.

Propositionen innehåller också några kompletterande förändringar i övrigt. Bland annat föreslås att kravet att ge in bestyrkta kopior av bouppteckningen tas bort, eftersom detta krav saknar praktisk betydelse och försvårar hanteringen. Vidare ersätter man benämningen gode män vid bouppteckningsförrättningen med förrättningspersoner, helt enkelt för att utveckla språkbruket och bli tydligare så att det inte sker en sammanblandning med annat.

Fru talman! I propositionen redovisas också – som mycket i debatten i dag har handlat om – två tidigare tillkännagivanden från riksdagen. Det ena tillkännagivandet gäller kvalitetssäkring i vårdnadsutredningar. I juni 2024 gav regeringen Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd och Socialstyrelsen i uppdrag att stärka socialtjänstens arbete med riskbedömningar i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Uppdraget syftade till att stärka kvaliteten i dessa utredningar i bred mening. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det tillkännagivandet har tillgodosetts.

Det andra tillkännagivandet handlar om digital bekräftelse av föräldraskap före barnets födelse. Nu företräder jag inte regeringen, som påpekades för en stund sedan, men jag företräder ett parti som sitter i regeringen. Vi stod bakom tillkännagivandet att ta fram förslag om att göra det möjligt att bekräfta föräldraskap innan barnets födelse – i samband med att lagen förändrades 2021.

Sedan dess har vi följt hur den nya lagen har utvecklats och vilken effekt den har gett. Det är bara att konstatera att den lagstiftning som den förra regeringen genomförde, med ett brett stöd i kammaren bland annat från oss, har blivit lyckosam. Nu är det möjligt att på ett enkelt sätt hos Skatteverket bekräfta föräldraskap digitalt efter ett barns födelse. En stor andel av landets föräldrar väljer att göra så. Verkligheten har därmed förändrats i stor utsträckning jämfört med när tillkännagivandet gjordes. Eftersom vi inte längre ser de problem som fanns då har regeringen gjort bedömningen att tillkännagivandet är tillgodosett eftersom den förändringen har varit effektiv.

Fru talman! Det är viktigt att lagstiftning utvecklas i takt med samhället. När tekniken ger oss nya möjligheter att göra myndighetskontakter enklare, snabbare och ändamålsenliga är det viktigt att vi följer med. Propositionen är ett bra exempel på detta, och den är en del i ett större arbete där vi skapar regler som förenklar myndighetskontakter. Det handlar om förenklingar för människor i svåra situationer, effektivisering av myndigheternas arbete och modernisering av regelverken utan att tumma på rättssäkerheten. Mot den bakgrunden menar jag att regeringens förslag är väl avvägt och välkommet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och därmed propositionen.

Herr talman! Kriminaliteten i Sverige är mångfasetterad och ser ut på många olika sätt. Ett växande problem handlar om bedrägerier, bland annat mot konsumenter. Det har utvecklats till ett av de större problemen för enskilda människor i Sverige. Inte minst äldre drabbas ofta av telefonbedrägerier, nätbedrägerier eller olika typer av digitala bedrägerier. Kriminella lurar människor att lämna ifrån sig pengar eller känsliga personuppgifter.

Den här brottsligheten orsakar inte bara ekonomiska förluster utan också ett stort lidande för de människor som drabbas. Vi vet att intäkterna från brotten ofta finansierar annan brottslighet. Min fråga till civilminister Erik Slottner, som även ansvarar för konsumentskyddet, är vad regeringen gör när det gäller att skydda och att minimera skadorna bland de konsumenter som blir lurade och utsätts för bedrägerier.

Herr talman! Detta är en bra proposition. Mitt inlägg skulle kunna sammanfattas med att detta är ett väldigt bra lagförslag. Det breda stöd som finns för förslaget visar också på just det.

Reglerna om försök, förberedelse och stämpling till brott är gamla. De är i grunden utformade för en annan tid. Brottsligheten i dag är inte analog på samma sätt, utan den är i större utsträckning digital och nätverksbaserad. I dag handlar det i större utsträckning om beställda brott.

När flera personer planerar ett mord via en chatt är det för sent att ingripa när vapnen har avlossats. När en rekryterare lägger ut uppdrag till en 14-åring är det för sent att ingripa när pengar har bytt ägare. När vuxna män systematiskt söker kontakt med barn över internet är det för sent att ingripa när övergreppet är fullbordat. Rättsstaten måste kunna ingripa tidigare, och det är just det som detta handlar om.

Det här är förslag som tydligt tar sikte på den organiserade brottsligheten. I grunden handlar det om att utvidga straffansvaret för olika förstadier till brott – försök, förberedelse och stämpling. Det kan låta tekniskt, men i praktiken handlar det om någonting mycket konkret: att ge brottsbekämpande myndigheter möjlighet att ingripa tidigare och att bryta förlopp innan allvarliga brott har fullbordats.

Det innebär till exempel att polisen kan byta ut narkotika eller vapen mot ofarliga substanser eller attrapper utan att riskera att lagföringen faller. Det innebär att man kan agera på digitala plattformar när någon försöker rekrytera eller åtar sig att utföra grova våldsbrott. Det innebär också att fler gärningar på planeringsstadiet – sådant som i dag kan falla mellan stolarna – blir straffbara.

Detta är en avgörande skillnad, herr talman. Om vi ska komma åt den organiserade brottsligheten räcker det inte att vi lagför den som trycker på avtryckaren, utan vi måste också nå den som planerar, den som rekryterar och den som beställer. Med det här kommer vi åt en större grupp individer i den organiserade brottsligheten.

Samtidigt, herr talman, förbereds ett förslag om en ändring i grundlagen för att göra det möjligt att kriminalisera deltagande i kriminella gäng. Det kommer att göra en avgörande skillnad och innebära att vi kan ta ännu längre steg. Tyvärr förlorade vi fyra år på grund av att Socialdemokraterna tidigare var starkt emot detta, men det är glädjande att se att vi nu verkar kunna nå bred enighet i den här frågan. Det är väldigt positivt.

Herr talman! I samband med detta lagförslag kan jag nämna den berömda vapenattrappen. Högsta domstolens avgörande i vapenattrappsmålet fick konsekvenser som jag inte tror att någon här inne är nöjd med, vilket tydligt manifesteras i form av enigheten när det gäller detta förslag. Polisen bytte ut riktiga vapen mot en attrapp för att skydda människor och ta bort möjligheten att fullborda brott. Det ledde till att personen som hade tänkt utföra brottet inte kunde dömas, eftersom man hade undanröjt själva faran.

Det är inte rimligt att polisen inte kan skydda människor mot allvarliga brott utan att lagföringen faller. Detta ändrar vi på nu. Om en person tror att han hämtar ett skarpt vapen, eller narkotika, är det hans uppsåt och hans brottsplan som ska bedömas – inte huruvida polisen lyckats förhindra eller förebygga brott.

Vi vill att polisen ska förebygga och förhindra brott. Då behöver uppsåtet bedömas. Därför inför vi nu en tydlig regel. Om faran är utesluten till följd av en myndighets åtgärd för att bekämpa brott ska straff ändå kunna dömas ut. Det är en rimlig, avgränsad och nödvändig förändring som stärker polisens möjligheter att använda kontrollerade leveranser, byta ut vapen eller narkotika och skydda hotade personer utan att riskera att hela brottmålet faller. Vi stärker möjligheten att förebygga och förhindra allvarliga brott innan de sker och utan att försvaga möjligheten till lagföring.

Herr talman! För att bekämpa den organiserade brottsligheten måste vi bryta nyrekryteringen. Detta lagförslag tar sikte på en del när det gäller nyrekryteringen av barn. När gängkriminella lockar och utnyttjar barn och utlovar stora summor pengar eller andra betalningsmedel måste vi kunna agera tydligare. I dag krävs det att betalning faktiskt har lämnats eller tagits emot för att det ska räknas som förberedelse, men det ändrar vi nu. Det ska räcka att betalning utlovas. Den som lägger ut ett uppdrag som innefattar grovt våld och som är riktat till unga på sociala medier ska inte kunna gömma sig bakom att pengarna ännu inte har betalats.

Vi träffar också dem som anskaffar hjälpmedel, använder krypterade telefoner för planering eller sammanställer instruktioner för brott. Vi flyttar fokus till föremålets roll i brottsplanen och gör det svårare att vara organisatör i bakgrunden. Det gör det svårare att vara beställare, och det är detta led vi behöver slå mot.

Herr talman! I dag krävs det enligt lagtexten att någon i samråd med någon annan beslutar om gärningen för att det ska vara fråga om stämpling till brott. Detta har tyvärr tolkats relativt snävt, vilket har gjort att mer informella eller successivt framväxta överenskommelser ibland har fallit utanför det straffbara området. Det ändras nu.

I stället införs ett tydligare rekvisit: Den som kommer överens med någon annan om att en gärning ska utföras ska kunna dömas för stämpling när sådant ansvar är föreskrivet. Det krävs alltså inte längre ett formellt eller uttryckligt beslut, utan det räcker att parterna har nått ett samförstånd.

Herr talman! Jag ska också nämna något om den senaste tidens omfattande nyhetsrapportering om sexuella övergrepp mot barn och hur vuxna män systematiskt söker upp barn i digitala miljöer, ofta i olika forum och chattar avsedda för just barn. Där bygger männen upp relationer, instruerar, manipulerar och planerar grova övergrepp.

Med detta lagförslag flyttas samhällets ingripandepunkt också när det gäller sexualbrott i digital miljö. Vi gör det tydligare att brottsplanering på nätet inte är en gråzon. Den som sammanställer eller sprider manualer för hur sexuella övergrepp mot barn ska genomföras kan göra sig skyldig till förberedelse. Den som skaffar konto, uppträder under falsk identitet och söker kontakt i syfte att begå övergrepp kan straffas för förberedelseansvar. Den som i chattar når ett samförstånd om att övergrepp ska genomföras kan dömas för stämpling.

Vi säkerställer också att den som planerar att begå ett övergrepp ska kunna dömas även om polisen har lyckats upptäcka och ta över kommunikationen. Man ska alltså inte kunna gå fri bara för att polisen har tagit över kommunikationen. Det är en avgörande förändring att man nu ska kunna agera och ingripa innan skadan är skedd.

Regeringens arbete mot sexualbrott mot barn är dock mycket bredare än vad som omfattas av denna proposition. Vi skärper straffen, och vi stärker möjligheten att i större utsträckning använda hemliga tvångsmedel. Vi ser även över möjligheten att använda provokativa åtgärder, och en utredning har presenterats för att ta fram nya åtgärder. Vi arbetar också för bättre informationsutbyte.

Just denna proposition bidrar genom att tidigarelägga ingripandepunkten så att övergrepp stoppas innan de sker och innan brottsoffer skapas. Vi ska inte bara döma i efterhand.

Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen och avslutar precis som jag började: Detta är en väldigt bra proposition.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar i dag civilutskottets betänkande CU15, som är ett motionsbetänkande om ersättningsrätt och insolvens- och utsökningsrätt. Det är ett omfattande betänkande med ett stort antal motionsyrkanden inom flera varandra närliggande områden: skadestånd, brottsskadeersättning, skuldsanering, utmätning och preskription.

Här är det viktigt att understryka att detta att motioner avslås inte betyder att frågan saknar betydelse. Det betyder framför allt att vi har en proaktiv regering som bedriver ett omfattande reformarbete.

Herr talman! På söndag infaller internationella brottsofferdagen. Det är en dag som påminner oss om att rättsstaten ytterst visas i hur vi behandlar dem som har utsatts för brott. Brottsoffer ska få upprättelse och inte behöva jaga sin egen ersättning.

I dag lämnas brottsoffer alltför ofta åt sitt öde när de ska få ut det skadestånd som de har rätt till. Det är fullständigt orimligt att den som har utsatts för brott också ska behöva jaga sin egen förövare för att få ut den utdömda ersättningen.

Med en moderatledd regering får vi ändring på detta. När en dom om skadestånd har vunnit laga kraft ska brottsoffret kunna få sin ersättning direkt, utan att först behöva driva processen vidare och ensam jaga den som har utsatt honom eller henne för brott. Brottsoffermyndigheten bör självklart betala ut ersättningen och därefter kräva tillbaka beloppet av gärningspersonen.

Detta är en tydlig systemförändring där ansvaret flyttas från brottsoffer till staten. Det är en del av det paradigmskifte som genomförs inom kriminalpolitiken, där brottsoffer, inte förövare, står i centrum. Detta borde ha varit en självklarhet för länge sedan, men under våren kommer en proposition till riksdagen där det kan bli verklighet.

Den utredning som ligger till grund för propositionen innehåller också förslag som innebär underlättad frivillig betalning av brottsskadestånd genom nedsättningar, slopade avgifter vid snabb betalning och begränsningar av ytterligare utmätningsförbud, så att fler ersättningar kan tas i anspråk till förmån för brottsoffer, för det är rättvist. Det stärker brottsoffers faktiska möjligheter att få betalt och inte bara få rätt i domstol.

Herr talman! När vi talar om brottsoffer måste vi också tala om våldets olika former. Så sent som i dag fattade regeringen beslut om en proposition om att kriminalisera psykiskt våld. Det är en viktig reform, för våld är inte bara fysiskt. Det kan vara systematiskt kontrollerande, nedbrytande och framför allt ekonomiskt.

Ekonomiskt våld är en realitet i många relationer. Det kan handla om att en partner skuldsätter den andra, kontrollerar inkomster, hindrar tillgång till bankmedel eller manipulerar den gemensamma ekonomin. När en sådan relation upphör aktualiseras dessutom en bodelning där tillgångar och skulder ska fördelas. Om ekonomiskt våld har förekommit kan den utsatta parten gå in i bodelningen med omfattande skulder i sitt namn, helt utan ekonomiska marginaler. Samtidigt finns det ett brott och ett skadeståndsanspråk där frågan om ersättning blir avgörande.

Här möts på något sätt civilrätten och kriminalpolitiken. Då gäller det att vi får ordning på bodelningar och på det ekonomiska våldet för att kunna möta de allvarliga ekonomiska konsekvenser det kan få för den enskilde, och vi måste stärka skyddet mot våld i nära relationer. Då måste ersättningssystemet fungera i praktiken. Då får inte brottsoffer utlämnas till ytterligare processer för att få ut ersättning.

Herr talman! En stor del av detta betänkande handlar om överskuldsättning. Hushållens skulder har under lång tid ökat mycket. Här vill jag dock påpeka att det inte nödvändigtvis är dåligt att ta lån. En fungerande lånemarknad är tvärtom en förutsättning för en fungerande ekonomi. En fungerande lånemarknad är viktig för att människor ska kunna köpa en bostad och för att människor som inte har tillgång till kapital på andra sätt ska kunna göra större investeringar. Det är viktigt i vårt samhälle att det finns en god möjlighet att låna pengar.

Men den stora ökningen av konsumtionslån utan säkerhet – de så kallade blancolånen har nästan fördubblats på tio år, herr talman – är ett stort problem. Det leder till att människor sätts i kläm. Det är en utveckling som riskerar att leda till långvariga skuldproblem och i värsta fall social utsatthet.

Här agerar regeringen på flera fronter. För det första har konsumentskyddet redan stärkts kraftigt. Banktillstånd krävs numera för att lämna eller förmedla konsumtionslån. Ränte- och kostnadstaket har utvidgats till att omfatta fler konsumentkrediter. Räntetaket har sänkts från 40 till 20 procentenheter över referensräntan, och möjligheten att förlänga löptider har begränsats.

För det andra har ränteavdraget för denna typ av skadliga lån utan säkerhet trappats av. Det är nu helt avskaffat från och med 2026. Det är inte rimligt att riskfyllda konsumtionslån utan säkerhet ska uppmuntras genom skatteavdrag. Detta har vi nu fasat ut.

För det tredje har regeringen tillsatt en stor utredning om bland annat så kallade evighetsgäldenärer. Utredningen ska analysera och ta fram förslag om absolut preskription, ändrad avräkningsordning så att kapital betalas före ränta och avgifter samt förändringar i skuldsaneringsreglerna för att långvarigt skuldsatta ska kunna ta sig vidare. Detta är ett genomgripande arbete. Det är inte punktvisa insatser utan en systematisk översyn av hur vi förebygger och hanterar överskuldsättning.

Herr talman! Vi har också stärkt den finansiella stabiliteten genom att lägga in centrala kreditrestriktioner, exempelvis amorteringskrav och bolånetak, i lag. Vi höjer bolånetaket till 90 procent av bostadens värde för den som köper en ny bostad. Det skärpta amorteringskravet tar vi sedan bort, medan det ursprungliga amorteringskravet ligger fast.

Att minska amorteringskravet just för den grupp som köper sin första bostad – det är ofta småbarnsfamiljer – stärker hushållens ekonomi och minskar risken för ytterligare riskfyllda krediter. Samtidigt begränsas tilläggslånen på bostaden till 80 procent av bostadens värde för att upprätta en god amorteringskultur över tid och minska risken för för stora lån.

Riksbankens roll i makrotillsynen stärks genom att den får ett större ansvar för den kontracykliska kapitalbufferten. Genom detta stärker vi att bankerna bygger upp motståndskraft i goda tider så att de kan stå stadigt när konjunkturer vänder. Det är en ansvarsfull makrotillsyn och en viktig del i att minska risken för framtida finansiella kriser.

Herr talman! Detta är en avvägd reform för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, värna en sund amorteringskultur och säkra stabiliteten i det finansiella systemet.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga: Brottsoffer ska få ersättning utan att driva processen själva. Skuldsatta hushåll behöver skydd mot oansvarig kreditgivning. Båda delarna handlar om rättsstatens trovärdighet. Där arbetar regeringen brett, långsiktigt och systematiskt.

Mot den bakgrunden vill jag yrka avslag på samtliga motioner som behandlas i betänkandet.

Herr talman! Den grova organiserade brottsligheten i Sverige drivs i stor utsträckning av pengar, konsumtion och möjlighet till attraktion.

Det handlar inte bara om narkotikahandel eller andra traditionellt illegala marknader, utan det handlar i stor utsträckning även om legala marknader där kriminella utnyttjar, missbrukar och fuskar med systemen. Det handlar om välfärdssystemen och bidragssystemen, att man undandrar sig momsbetalningar, att man använder företag för svartarbete och penningtvätt och att man väljer att kringgå regler på den legala marknaden snarare än operera enbart på de illegala marknaderna.

Eftersom pengar är en stor drivkraft bakom kriminaliteten behöver vi slå mot dem för att komma åt den organiserade brottsligheten. Vad avser statsministern att göra ytterligare för att komma åt pengarna – föregripa att samhället luras på dem, det vill säga ta dem innan de försvinner?

Herr talman! Min fråga går till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall.

Vi vet att många barn och unga i Sverige dras in i kriminalitet. Vi vet också att många av dessa barn är kända av socialtjänsten sedan länge. Bland dem som begår de grövsta brotten finns också en stor överrepresentation av barn som har varit placerade i samhällets omsorg, på familjehem, HVB-hem och liknande. Det har i sig lett till ökad risk att begå brott, begå grövre brott och fastna i kriminalitet. Detta är frågor som socialtjänstministern och regeringen har varit väldigt engagerade i ända sedan tillträdet.

I tisdags mottog socialtjänstministern den nationella samordnarens utredning om den statliga sociala barn- och ungdomsvården, som föreslår ett antal åtgärder. Det handlar om mer anpassade platser och ett större statligt ansvar. Min fråga blir: Vilka av dessa åtgärder anser socialtjänstministern vara mest prioriterade och mest brådskande att genomföra för att förhindra att barn dras in i kriminalitet?

Fru talman! Vi debatterar i dag ett förslag som innebär att skyldigheten att hållbarhetsrapportera enligt de nya EU-reglerna skjuts upp med två år för vissa företag. Det handlar alltså om en justering av tidpunkten för tillämpningen.

Som framgår i propositionen och i civilutskottets betänkande har Europeiska kommissionen lagt fram ett ändringsdirektiv som uttryckligen kräver att medlemsstaterna skjuter upp rapporteringsskyldigheten för företag som annars skulle börja omfattas från och med det räkenskapsår som inleddes den 1 januari 2025. Syftet är att ge tid för att ta fram ett enklare och mer ändamålsenligt regelverk som gör det enklare för företagen att rapportera. Det är alltså en obligatorisk implementering av EU-beslut. Sverige gör det som andra medlemsstater nu också gör.

Fru talman! Innehållet i förändringen är i grunden ganska enkelt. För stora företag i den så kallade andra vågen, alltså företag med över 250 anställda eller motsvarande omsättnings- och balansnivåer, flyttas det första tillämpningsåret till det räkenskapsår som inleds närmast efter utgången av 2026. För små och medelstora börsnoterade företag samt små och icke-komplexa institut skjuts tillämpningen upp till det räkenskapsår som inleds efter utgången av 2027.

Det innebär inte att hållbarhetsrapporteringen försvinner, utan det innebär att företag som ännu inte har börjat rapportera får mer tid att förbereda sig och, framför allt, att EU kan slutföra arbetet med att förhandla fram förenklade regler, något som många i både näringslivet och myndigheter har efterfrågat för att få en mindre byråkratisk process för att få fram syftet med hållbarhetsrapporteringen.

Fru talman! Vi har hört argument om att uppskjutandet skulle försämra både svensk konkurrenskraft och transparensen. Det är förvisso glädjande att Miljöpartiet har börjat engagera sig för svensk konkurrenskraft. Det såg vi inte jättemycket av när vi pratade om företagsspionage nyss, men det är glädjande.

Faktum är att det är just konkurrenskraften som är i fokus här. Europa har under lång tid dragits med lägre produktivitetstillväxt än andra stora ekonomier. En omfattande regelbörda har identifierats som bidragande orsak till att den europeiska produktiviteten har varit lägre än i andra stora ekonomier. Detta är bakgrunden till att kommissionen nu arbetar för att minska de administrativa kostnaderna för företag, inte minst på området för rapportering.

Fru talman! Att införa ett nytt och omfattande rapporteringskrav före arbetet med förenkling och framför allt innan medlemsstaterna kommit överens om den slutliga utformningen vore inte vare sig rimligt eller ansvarsfullt.

Det är också viktigt att påpeka att de företag som redan omfattas av reglerna, den så kallade första vågen, fortsatt ska hållbarhetsrapportera. Transparensen försvinner alltså inte, utan den utökas i långsammare takt för de grupper som ännu inte börjat rapportera. Syftet är att invänta de diskussioner och förhandlingar som just nu pågår om utformningen så att det blir enkelt och effektivt och fyller sitt syfte.

Det finns en reservation i civilutskottet om att Sverige ska driva på i EU för att dra tillbaka uppskjutandet. Detta tror jag vore olyckligt, och civilutskottet avstyrker därför förslaget, med rätta.

Regeringen kommer vid behov att följa upp konsekvenserna av lagstiftningen på lämpligt sätt, men det är inte rimligt att riksdagen redan nu ger regeringen instruktioner som går helt emot de direktiv som redan antagits, när det förhandlas vidare på EU-nivå.

Sverige ska naturligtvis vara en aktiv röst i EU, men att driva på för att riva upp beslut som syftar till att skapa ett mer proportionerligt och konkurrenskraftigt regelverk vore inte förenligt med våra intressen. Det skulle i praktiken innebära att svenska företag snabbare än andra belastas med ett mer omfattande regelverk, som dessutom riskerar att göras om inom kort. Det vore skadligt för svensk konkurrenskraft, utan att det ger de positiva miljöeffekter som är syftet med hållbarhetsrapporteringen.

Fru talman! Sammanfattningsvis är det ett väl avvägt förslag. Det skapar rimliga förutsättningar för svenska företag, och det ger EU och medlemsstaterna tid att färdigställa det arbete som redan pågår för att få ett enklare system och en mindre administrativ börda. Detta gynnar svensk och europeisk konkurrenskraft, och det är bra för de syften som vi försöker uppnå med hållbarhetsrapporteringen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Detta handlar inte på något sätt om att misstänkliggöra en viss grupp eller vissa människor. Detta handlar om att stoppa människor som på uppdrag av främmande stater ägnar sig åt företagsspionage i Sverige – åt att skada svenska intressen och svensk säkerhet.

Det handlar inte om att ge Polismyndigheten fri tillgång till Migrationsverkets register för att man ska kunna finkamma det. Det handlar inte om att söka människor hos Migrationsverket. Det handlar om att svensk polis, när man har fingeravtryck eller ansiktsbild, ska kunna jämföra med uppgifter hos en annan svensk myndighet, i det här fallet Migrationsverket, för att kunna säkerställa identiteten när inga andra metoder anses vara tillräckliga, fru talman. Det handlar just om att vi vill värna integriteten och tar det på stort allvar.

Men det är, precis som ledamoten Palmstierna säger, ytterst en avvägning man måste göra. Hur ska vi förhindra den grova organiserade brottsligheten, både den som sker inhemskt i Sverige och den som med stöd av främmande makt sker mot Sveriges säkerhet? I den avvägningen är det märkligt att Miljöpartiet alltid hamnar i att bromsa och stoppa när det handlar om att ge svenska myndigheter de verktyg som behövs för att skydda Sverige.

Jag är glad att vi i övrigt har en bred enighet i denna kammare och i Sveriges riksdag, men det är tråkigt att Miljöpartiet ännu en gång säger nej. Vi får hoppas att det inte i framtiden blir ett fortsatt veto i svensk rättspolitik.

Fru talman! Tack, ledamoten Palmstierna, för repliken och för frågan!

Ja, det stämmer att det finns en bred enighet för den här propositionen, vilket är positivt. Det finns en bred ansats i hela Sveriges riksdag att täppa till luckan i lagstiftningen. Man kan fundera på varför detta inte har skett tidigare, men det är ändå positivt att det nu finns en bred enighet.

Vi kan dock konstatera att Miljöpartiet säger nej till en användning av Migrationsverkets register för biometriska slagningar för att säkerställa en identitet när inga andra vägar är möjliga. Det gör man med anledning av att detta skulle vara djupt kränkande för de människor som kan tänkas finnas i registret. Man kan också se det som ett rätt effektivt sätt att avföra samtliga människor som finns i registret från vidare utredning.

Anledningen till att just Migrationsverkets register är väldigt attraktivt i det här fallet är att det handlar om statsstött spionage. Det handlar om att främmande stater försöker komma åt svenska företagshemligheter och svenska myndigheters säkerhetsarbete. Just eftersom det rör sig om främmande stater är det i Migrationsverkets register som möjligheten att få träff är störst. Det är också detta som denna utredning pekar på.

Alltid när vi jämför biometri eller annat behöver vi göra en avvägning mellan integritet och effektivitet. I just detta fall, fru talman, tillstyrker alltså samtliga remissinstanser utom en förslaget. Samtliga partier i Sveriges riksdag utom ett tillstyrker förslaget. Totalt är det alltså ett parti och en remissinstans som tycker att detta är dåligt. Resten tycker att det är bra, effektivt och ett bra sätt att skydda Sverige.

Fru talman! Svenska företag och forskningsmiljöer måste kunna skydda sina viktigaste tillgångar: sina företagshemligheter. Det här är ofta information som rör innovation, teknik, utveckling och säkerhet. I dag, fru talman, finns det en lucka i lagen. Om du har haft laglig tillgång till känslig information, exempelvis som anställd, men sedan missbrukar förtroendet har det inte varit straffbart. Detta är inte rimligt, och det är inte hållbart. Därför föreslår regeringen nu att ett sådant agerande ska kriminaliseras. Det här gäller tekniska företagshemligheter, det vill säga de hemligheter som är avgörande för våra företag, vår forskning och vår konkurrenskraft.

Propositionen handlar inte bara om en ny straffbestämmelse utan innehåller flera viktiga delar.

För det första: Det blir ett brott att röja eller utnyttja tekniska företagshemligheter även för den som haft laglig tillgång till dem. Det täpper till en lucka som alltför länge har varit öppen.

För det andra: Det blir straffbart även att försöka eller förbereda den här typen av brott. Straffskalan skärps vid grova fall.

För det tredje: Den som drabbas ska kunna begära vitesförbud och skadestånd direkt i brottmålet.

För det fjärde: Om det finns misstanke om att främmande makt ligger bakom ska polisen få använda hemliga tvångsmedel, till exempel övervakning eller dataavläsning, precis som de redan får vid terrorism och andra grova brott.

Sist men inte minst: I allvarliga fall ska polisen också kunna göra biometriska jämförelser, till exempel kolla om fingeravtryck eller ett foto från en övervakningskamera finns i Migrationsverkets register. Det är ett kraftfullt verktyg för att kunna identifiera en misstänkt som ägnar sig åt företagsspionage på uppdrag av främmande makt.

Varför är detta så viktigt? Jo, det är viktigt för vår innovationskraft. Svenska företag investerar enorma belopp i forskning och utveckling. Om andra kan stjäla resultaten utan att straffas undergrävs viljan att satsa. Det här förslaget stärker både innovationsklimatet och Sveriges konkurrenskraft.

Det är också viktigt för vår ekonomiska säkerhet. Företagshemligheter är i dag en måltavla för både konkurrenter och främmande makt. Det är ingen fiktion, utan det är verklighet. Den här lagen stärker vårt skydd mot spionage mot våra jobb och våra idéer.

Det är dessutom viktigt, fru talman, för att möta hotet från statsstyrd verksamhet. Vi vet att främmande makt och stater aktivt försöker komma åt känslig svensk teknik. Därför måste vi ge våra myndigheter rätt verktyg att kunna agera.

Fru talman! Mot denna bakgrund väcker Miljöpartiets reservation en del frågor. De motsätter sig bland annat att polisen vid de allra mest allvarliga brotten ska få göra biometriska jämförelser mot Migrationsverkets register för att identifiera en gärningsperson. Detta är faktiskt anmärkningsvärt. Vi talar om fall där det finns exempelvis fingeravtryck eller foton och där brottet kan vara beställt av främmande stat. Vi vet att till exempel Kina, Ryssland och Iran aktivt angriper Sverige. Att i det läget säga till polisen att de fingeravtryck och de bilder de har inte ska få användas för en identifiering därför att det kan kränka integriteten är märkligt, framför allt om uppgifter redan finns hos en svensk myndighet som kan samarbeta.

Det här är ett tydligt exempel på hur Miljöpartiet gång på gång ställer sig i vägen när vi vill ge samhället bättre verktyg mot grov brottslighet. Det visar vad som står på spel. Om Socialdemokraterna ännu en gång ger Miljöpartiet avgörande inflytande över rättspolitik är det just reformer som denna som inte kan bli av.

Fru talman! Med den här propositionen stärker vi skyddet för svensk teknik, svensk forskning och svensk säkerhet. Vi ger våra myndigheter rätt verktyg att kunna möta en modern hotbild, och vi visar att Sverige aldrig kommer att vara ett lätt mål. Med detta vill jag yrka bifall till propositionen.

(Applåder)

Herr talman! Propositionen vi nu debatterar är ytterligare ett steg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Att beslagta de kriminellas vapen och döma de kriminella för grova våldsbrott räcker inte, utan vi måste också slå mot det som gör brottsligheten lukrativ, mot ekonomin bakom, mot pengarna. Det är genom dem makten byggs upp. De kriminella gängen har egna system, men de använder våra bolagsformer och våra spelregler för att tvätta, förflytta och återinvestera sina vinster.

Organiserad brottslighet i Sverige omsätter enligt beräkningar 100–150 miljarder kronor per år. För att sätta det i ett perspektiv motsvarar det ungefär vad samtliga Icabutiker i hela landet omsätter per år. Pengarna genereras inte bara genom narkotikahandel och utpressning utan genom att företag används som brottsverktyg för att dölja svartarbete, fuska till sig bidrag eller tvätta pengar från bedrägerier. Bolag används som skal, inte för att skapa jobb och tillväxt utan för att dölja brott.

Om vi ska kunna bekämpa den organiserade brottsligheten måste vi strypa den kriminella ekonomin, för den utgör drivkraften och attraktionskraften. En del i detta är att stoppa kriminellas tillgång till företagsformen. Regeringens proposition utvidgar möjligheten att i fler fall och under längre tid meddela näringsförbud för kriminella.

I propositionen föreslås fem centrala förändringar.

För det första slopas kravet på att ett brott måste ha koppling till en näringsverksamhet. Det innebär att en person kan förbjudas att driva företag även om brottet inte skedde inom ramen för ett bolag.

För det andra ska den som har gjort sig skyldig till organiserad eller systematisk brottslighet, typiskt sett en gängkriminell, kunna meddelas näringsförbud. Med andra ord ska personer som på ett strukturerat eller upprepat sätt deltar i grov kriminalitet inte kunna driva bolag i Sverige.

För det tredje förlängs tiden ett näringsförbud kan gälla – detta så att näringsförbudet inte upphör samtidigt som man släpps ut från en anstaltsvistelse. Man ska inte kunna kliva ut från en anstalt och gå rakt tillbaka in i näringslivet.

För det fjärde införs en presumtionsregel. I normalfallet ska det meddelas näringsförbud, om inte uppenbara skäl talar emot.

För det femte stärks Kronofogdemyndighetens möjlighet att bedriva tillsyn på detta område.

Jag inledde med varför detta är viktigt. Organiserad brottslighet handlar om så mycket mer än det våld vi ser. Mycket handlar det om pengar och hur kriminella systematiskt utnyttjar företagsformen för att tvätta pengar, fuska till sig bidrag, ägna sig åt olika bedrägerier, lura äldre och dölja svartarbete. Med detta förslag gör vi det svårare för gängkriminella att driva bolag. Detta blir ett verktyg för att strypa den kriminella ekonomin genom lagändringar som kan ge konkret effekt.

Herr talman! Bolag ska bygga samhället, inte bryta ned det.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde David Josefsson (M).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Sverige står mitt i en historisk rättspolitisk förändring. Regeringen har inlett den största offensiven mot brottsligheten i modern tid. Det handlar inte bara om hårdare tag utan om att bygga ett rättssamhälle som fungerar i varje led. Vi stärker hela rättskedjan från polisens möjligheter att utreda brott och domstolarnas förmåga att döma till Kriminalvårdens kapacitet att verkställa straff på ett rättssäkert, effektivt och samhällsbyggande sätt.

Fru talman! Regeringen har tydligt flyttat fokus i kriminalpolitiken från gärningsmannen till brottsoffret. Brottsoffrets perspektiv sätts i första rummet, straffen ska spegla brottets allvar och den som återfaller i brott ska möta tydligare konsekvenser. Den som väljer att delta i gängkriminella miljöer, exempelvis, vill vi kunna döma till dubbla straff. Med vår politik kommer fler att sitta i fängelse under en längre tid.

Lika viktigt som tydliga konsekvenser är att straffet ska leda till något, vara meningsfullt och innehålla det som krävs för att bryta och förhindra risken för nya brott. Ett fängelsestraff handlar ytterst om att skydda samhället och ge brottsoffer upprättelse men också om att ge den dömda möjlighet att lämna kriminaliteten bakom sig. Det kräver en kriminalvård som har kapacitet, verktyg och möjlighet att arbeta med de intagna, säkerställa det återfallsförebyggande arbetet, förbereda för tiden efter avtjänat straff och se till att det finns möjligheter för detta.

Till följd av hur kriminaliteten utvecklats i landet, till följd av straffskärpningar och till följd av polisens nya verktyg att agera och klara upp brott har trycket på svensk kriminalvård vuxit sig historiskt högt. Det byggs nu nya anstalter på över 50 platser i landet. Det byggs i Kalmar och Kristianstad, där jag själv hade förmånen att delta när det första spadtaget togs för två veckor sedan. Det byggs på flera ställen runt om i landet, för denna utbyggnad är nödvändig. Även om nya anstalter byggs och resurserna ökar kommer trycket att vara väldigt högt under väldigt lång tid. Därför måste vi använda Kriminalvården på ett effektivt och klokt sätt.

Den här propositionen ger utökad möjlighet att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning. Förslagen stärker Kriminalvården och det återfallsförebyggande arbetet och gör att vi kan hindra att människor återfaller i nya brott utan att man för den sakens skull tummar på straffets kärna, nämligen att ge brottsoffer upprättelse och skydda samhället. Det handlar inte om att mildra straff. Det handlar om att använda utdömda fängelsestraff på ett klokt sätt för att skydda samhället, stödja återanpassning och värna förtroendet.

Propositionen innehåller tre centrala delar.

Den första delen är en utökad möjlighet till verkställighet i bostad med elektronisk övervakning, från dagens sex månader till ett år och sex månader. Vid de längre straffen – över sex månader – ska det göras en fördjupad lämplighetsbedömning där brottets karaktär, risken för återfall och brottsoffrets situation ska vägas in för att säkerställa att detta används där det är lämpligt, träffsäkert och säkert.

Den andra delen är införandet av en ny verkställighetsform: ett kontrollerat boende med elektronisk övervakning som är ett mellanting mellan anstalt och att avtjäna straffet i sin egen bostad. Den dömde bor i ett särskilt boende där Kriminalvården har ansvar och full koll på den intagnes dagar. Rörelsefriheten är starkt begränsad, men arbete, behandling och andra särskilda åtgärder kan tillåtas. Man har tydlig kontroll och kan arbeta med återfallsförebyggande åtgärder.

Den tredje delen är att vi samlar detta i en ny lag som ersätter dagens lagstiftning om intensivövervakning.

Fru talman! Detta är i grunden ingenting nytt i Sverige. Vi tar sikte på någonting som har funnits under lång tid och som har fungerat väldigt väl. Möjligheten att avtjäna straff i kontrollerat boende är visserligen en helt ny reform men ändå något vi har arbetat med länge, liksom elektronisk övervakning.

Vi vet att personer som avtjänar sitt straff med elektronisk övervakning löper lägre risk att återfalla i brott än den som avtjänar kortare straff på anstalt. Studier visar att intagna som avtjänar sitt straff genom elektronisk övervakning har större möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden och få ett större stöd. Dessutom minskar risken för återfall.

Det här är ingen slump. När verkställigheten sker nära vardagen under kontroll och med krav på arbete, behandling och struktur i vardagen minskar risken att man faller tillbaka. Det gör denna reform viktig.

Möjligheten att kunna avtjäna sitt straff på ett särskilt boende är också något som redan finns i dag. Det gäller dock inte för hela strafftiden, utan som en del när man avslutar sin strafftid. Efter att man avtjänat halva straffet kan man få flytta till ett så kallat halvvägshus. Vi ser att det ger god effekt för att minska återfallen i brott när man successivt återanpassas till samhället.

Detta är något som propositionen bygger vidare på. Vi ser vad som fungerar och gör mer av det. Det här är bra för återanpassningen och för att säkerställa att återfallen i brott minskar.

Fru talman! Det återfallsförebyggande arbetet är inte en sidofråga för kriminalvården; det är en kärnuppgift. För varje person som återfaller i brott skapas nya brottsoffer, ny otrygghet och nya kostnader, både mänskliga och ekonomiska. Därför är det viktigt att vi kan bryta detta.

Genom att fler människor, som har ordnade sociala förhållanden med ett arbete och en bostad, har möjligt att avtjäna sitt straff på detta kontrollerade sätt, då det är lämpligt, frigörs platser och kapacitet för Kriminalvården att arbeta mer effektivt, strukturerat och aktivt gentemot dem som sitter på anstalter. Det skapar större möjligheter även för dessa. Det här är ett konkret förslag som tar politiken framåt.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! I dag debatterar vi en proposition som tar sikte på fyra företeelser: oskuldskontroller, oskuldsintyg, oskuldsingrepp och underlåtelse att avslöja eller förhindra barnäktenskap.

Oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp är inte medicinska handlingar, fru talman, utan de är övergrepp och ska behandlas som övergrepp. De är integritetskränkande, saknar helt vetenskaplig grund och kan ge livslånga konsekvenser för de flickor som utsätts.

Regeringen föreslår därför i sin proposition att dessa handlingar ska kriminaliseras både inom och utom hälso- och sjukvården, vilket är viktigt. Oavsett om det finns samtycke eller ej ska det kriminaliseras att utföra denna typ av kontroller och ingrepp och att utfärda denna typ av intyg. Den som utför en oskuldskontroll eller ett oskuldsingrepp ska kunna dömas till fängelse.

I propositionen föreslår vi också ett underlåtenhetsansvar vid tvångs- eller barnäktenskap. Den som har konkret vetskap om att ett barn riskerar att giftas bort men väljer att blunda ska kunna hållas ansvarig. Den som kan agera och finns i barnets närhet måste kunna agera, fru talman, för vi vet att just tystnaden, lojaliteten och rädslan ofta är det som gör att unga flickor lämnas ensamma när de behöver hjälp som mest. Med den här lagen sätter vi ned foten. Att blunda när ett barn ska giftas bort blir inte längre acceptabelt, utan det blir straffbart. Det blir en plikt att agera.

Fru talman! Detta är en del av regeringens breda arbete mot hedersförtrycket. Sedan vi tillträdde har vi steg för steg byggt ett starkare skydd. Det finns studier som pekar på att uppemot 240 000 unga i Sverige lever under hedersförtryck. I en studie i Botkyrka uppgav över 40 procent av flickorna i nionde klass att de är oroliga för att någon annan ska bestämma deras framtida partner. Detta handlar inte om marginella problem utan om ett systematiskt förtryck av framför allt unga flickor som pågår här och nu i Sverige.

Det är ett stort svek att vi inte har agerat tidigare. Det vi gör här i dag borde vi ha gjort för länge sedan.

Arbetet med att bygga ett starkare skydd mot hedersförtryck är en helhet. Det handlar inte om punktinsatser utan om ett stort arbete på flera områden. Detta är en av många viktiga delar, men vi måste gå fram med en helhet.

Den här regeringen går fram med flera åtgärder.

Bland annat går regeringen fram med förbud mot kusinäktenskap, vilket av ledande socialdemokrater har kallats för en genuin skitfråga. Men vi vet att kusinäktenskap ofta används som en del av hederskulturen för att hålla ihop släkter, kontrollera flickors liv och överföra hedersnormer till nästa generation. Därför föreslår regeringen att kusinäktenskap ska förbjudas i svensk lag och att utländska kusinäktenskap inte ska erkännas. Detta är en markering mot de strukturer som upprätthåller hedersförtryck och ett sätt att skydda barn och unga från tvång.

Regeringen skärper också lagstiftningen mot tvångs- och barnäktenskap. Vi har sett hur förövare har försökt kringgå lagen genom att flytta över gärningen till andra länder eller genom att kalla det något annat. Därför skärper regeringen lagstiftningen så att den gäller inte bara äktenskapet utan även förberedelser och försök och att föra någon utomlands för att giftas bort. Detta gör att staten kan ingripa tidigare.

Fru talman! Regeringen skyddar även barn genom mer omfattande utreserestriktioner. Vi vet att flickor riskerar att skickas utomlands under förevändning av semester eller familjebesök, men i själva verket ska de giftas bort eller i värsta fall könsstympas. Regeringen har gett landets kommuner och socialnämnder möjlighet att stoppa detta genom mer omfattande utreseförbud, för barn ska inte behöva sätta sig på ett flyg med vetskapen att de aldrig mer ska få bestämma över sina liv. Det är ett konkret verktyg som redan används och som har gett stor effekt. Många barn har hindrats från att föras utomlands. Det är positivt, men det räcker inte.

Regeringen skärper också lagstiftningen mot könsstympning. Det är ett av de grövsta övergrepp som kan begås mot flickor. Regeringen har förtydligat att svensk lag gäller även om ingreppet begås utomlands, och straffen har skärpts. Den som begår detta brott ska inte kunna gömma sig bakom gränser, traditioner eller tystnad.

Regeringen har också antagit ett omfattande åtgärdsprogram, Fri och trygg utan våld och förtryck. Det tar ett helhetsgrepp med över hundra åtgärder. Detta kan som tidigare nämnts inte hanteras med punktinsatser, utan det krävs ett helhetsgrepp.

Fru talman! Hedersförtryck har ingen plats i Sverige utan strider mot allt Sverige står för. Vi är ett land som ska bygga på jämställdhet och individens frihet. Flickor och kvinnor ska inte kontrolleras av sin familj, reduceras till sin familjs heder eller tvingas till äktenskap mot sin vilja. De ska ha samma rätt som alla andra att gå i skolan, träffa vänner, drömma om framtiden och välja sin partner. I Sverige är flickor ingen annans egendom utan individer med rätt till frihet och integritet.

Regeringens proposition är ett viktigt steg på den vägen. Oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp kriminaliseras. Underlåtenhetsansvar för att stoppa barnäktenskap införs. Helheten förstärks genom förbud mot kusinäktenskap, utreseförbud för barn, skärpt lag mot könsstympning och ett omfattande åtgärdsprogram mot våld och förtryck. Detta gör regeringen för att varje barn, varje flicka och varje kvinna ska veta att staten står på deras sida, inte förövarens.

Fru talman! Sverige ska vara ett land där barn växer upp fria från hedersförtryck, där barn inte ska behöva oroa sig och där lagarna är skarpa, stödet starkt och budskapet tydligt: Hedersförtryck hör inte hemma i vårt land.

(Applåder)