Ludvig Ceimertz

Fru talman! Utgångspunkten i den här propositionen är egentligen ganska enkel. I en rättsprocess bör vi ta till vara det som är mest tillförlitligt – det som sägs nära händelsen, innan minnen bleknar och uppgifter riskerar att påverkas. Men så är det inte alltid i dag. Vår uppfattning är att tidiga förhör används i alldeles för liten utsträckning. Det är det som vi nu vill ändra.

Fru talman! Tänk er att ett vittne hörs dagen efter en händelse och att vittnesmålet tas upp med ljud och bild. De uppgifter som dokumenteras är färska och detaljerade. Månader senare kallas samma person till domstol. Minnesbilderna kan vara svagare och formuleringarna något försiktigare. Ibland har det tillkommit yttre påverkan som kan ha ändrat minnesbilder – i värsta fall hot. Ändå ges det senare förhöret störst tyngd. Det är inte, fru talman, en självklarhet att det leder till bättre avgöranden. Det är detta vi vill förändra.

Tidiga förhör ska kunna användas i större utsträckning om det inte bedöms olämpligt. Utgångspunkten ska vara att det som sägs tidigt i en förundersökning också ska kunna användas som bevisning i en domstol. Förhör som spelas in ska enligt norm kunna användas som bevisning. Detta är en viktig förändring, inte minst eftersom vi vet att uppgifter kan förändras över tid och att det i vissa fall förekommer påtryckningar mot vittnen.

Fru talman! Samma tanke går igen när det gäller vittnesattester. I dag används skriftliga berättelser sällan i brottmål, eftersom det i praktiken krävs att parterna är överens för att de ska få användas. Det innebär att uppgifter som redan finns dokumenterade inte tas till vara. När polisen exempelvis nedtecknar tidiga vittnesförhör krävs det att den misstänkte ger samtycke för att de ska få användas. Det är alltså i många fall i dag på det viset att det är den misstänkte som avgör om polisens anteckningar får användas.

Det är en märklig ordning. Nu ändrar vi så att det i stället är domstolen som ska pröva om det är lämpligt att använda en sådan nedtecknad berättelse. Det gör det möjligt att i fler fall använda relevant information utan att kräva att allting ska upprepas muntligt. Samtidigt ligger ansvaret hos domstolen att avgöra när det kan ske på ett rättssäkert sätt.

Fru talman! Även i hovrätten handlar det om att bättre ta till vara det som redan finns. Vi tar nu bort tilltrosbestämmelserna och ger hovrätten större möjlighet att självständigt värdera bevisningen utan att vara bunden av hur den har presenterats och tolkats i tingsrätten. Genom att begränsa behovet av ny bevisupptagning undviker vi omtag som innebär att bevisningen oftare blir svagare än starkare. Det bidrar till en mer ändamålsenlig överprövning.

Fru talman! Rättssäkerheten avgörs inte av hur många gånger en uppgift upprepas utan av hur tillförlitlig uppgiften är. Domstolen gör sin prövning. Den tilltalade har rätt att bemöta bevisningen, och varje uppgift behöver värderas kritiskt.

Men rättssäkerheten handlar också om kvaliteten i underlaget. Att använda tidiga dokumenterade uppgifter i större utsträckning innebär ofta att rätten får ett bättre beslutsunderlag samtidigt som det finns tydliga ramar. Domstolen ska alltid pröva lämpligheten och väga in möjligheten till ett effektivt försvar. Det är en viktig princip.

Men, fru talman, det handlar inte bara om en effektiv domstolsprocess – det handlar också om människor. Det handlar om vittnen som har upplevt och varit med om jobbiga processer. De ska inte behöva berätta om händelsen flera gånger, för det innebär många gånger en påfrestning. Genom att i större utsträckning använda det som redan dokumenterats tidigt minskar vi behovet av att låta vittnen upprepa sina vittnesmål och gång på gång återuppleva samma sak. Det innebär en mindre belastning men också en större trygghet. Vi vet också att det förekommer försök att påverka vittnen. Detta är en del i att hantera det.

När en utsaga säkras tidigt minskar risken för att den förändras i efterhand. Det stärker både bevisningen och skyddet för den enskilde.

När det gäller skyddet för den enskilde gäller samma logik kring skyddet av uppgifter om tvångsmedel. I dag handlar det inte om att vi ger nya verktyg, utan det handlar om att säkerställa att de hemliga tvångsmedel, de verktyg och de metoder som redan i dag finns inte röjs.

När uppgifter om tvångsmedel sprids kan det försvaga brottsbekämpningen. Detta kan bli följden när vi ger information om hur polisen använder dessa verktyg. Därför inför vi nu ett tydligare sekretesskydd hos Domstolsverket.

Fru talman! Det här handlar i grunden om att låta rättsprocessen utgå från den bästa bevisningen – den bevisning som domstolen bedömer som den bästa – och bygga ett system som tar vara på den i stället för att försvaga den över tid. Det handlar om att i större utsträckning kunna använda det som sägs tidigt, förenkla det som i dag är onödigt tungt och skydda de människor som medverkar i processen.

Med detta, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Under alldeles för lång tid tilläts den grova brottsligheten växa sig allt starkare i Sverige. Gängen blev fler och våldet grövre, och under det mörka rekordåret 2022 hade vi mer än en skjutning om dagen.

Den moderatledda regeringen har därför lagt om rättspolitiken i grunden, från att tidigare ha haft fokus på gärningsmannen till att nu ha fokus på brottsoffren och på samhällets behov av skydd. Planen är tydlig: att slå mot det grova våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta nyrekryteringen av barn och unga.

Herr talman! Detta uppfylls med konkret politik. Vi har gett polisen nya verktyg: preventiva tvångsmedel, säkerhetszoner och utökad kamerabevakning. Vi river sekretesshinder så att myndigheter kan agera tillsammans, och vi slår mot den kriminella ekonomin genom utökade tvångsmedel, stärkta möjligheter att ta brottsvinster och nya strukturer mot bidragsbrott och penningtvätt.

Vi genomför nu den största reformen av straffrätten sedan brottsbalkens tillkomst. Vi skärper straffen för ett stort antal brott, vi ser till att hela straffskalan ska användas och vi avskaffar mängdrabatten. Vi gör det möjligt att döma gängkriminella till dubbla fängelsestraff, och vi skärper reglerna för villkorlig frigivning. Vi inför också säkerhetsförvaring så att de farligaste återfallsförbrytarna kan hållas inlåsta under lång tid.

Herr talman! Det här har redan gett resultat. Det dödliga våldet har halverats. Skjutningarna har minskat kraftigt – med 75 procent sedan 2022 – och fler grovt kriminella lagförs och hålls borta från våra gator.

Det får dock konsekvenser. När fler döms, och när fler döms till längre straff, krävs också fler platser inom Kriminalvården för att upprätthålla det här på ett rättssäkert sätt och med hög kvalitet så att man kan minska återfallen i brottslighet.

Vi måste vara ärliga; utbyggnaden av kriminalvården kom igång alldeles för sent. Under många år byggdes det för lite. Det finns stor anledning till självkritik för den tidigare socialdemokratiska regeringen, som inte fick igång byggandet.

Den här regeringen har tagit krafttag. Vi har redan fattat beslut om över 6 000 nya platser runt om i Sverige. Det byggs nytt, det byggs ut och det dubbelbeläggs. Kriminalvårdens budget har mer än fördubblats, och utbyggnaden sker redan nu i en takt som Sverige inte tidigare sett. Det räcker dock inte. Vi måste öka takten ännu mer om vi ska kunna göra detta på ett rättssäkert sätt.

Vi gör mer än att bara bygga. Vi har exempelvis tecknat avtal med Estland om att tillfälligt hyra 600 fängelseplatser på anstalten i Tartu. Genom att hyra platser utomlands kan vi avlasta kriminalvården här och nu.

Trots att mycket har gjorts är läget ansträngt. Beläggningen är hög, trycket ökar och en central utmaning är att det tar för lång tid att bygga nytt.

Det är här denna proposition kommer in och gör nytta. Vi gör så att det blir enklare att använda tidsbegränsade bygglov för anstalter och häkten. Detta innebär att kommuner även när behovet inte är tillfälligt kan säga ja till byggnation under förutsättning att det går att återställa platsen och att åtgärden i grunden uppfyller kraven för permanent bygglov.

Det är en viktig förändring, för i dag kan sådana bygglov ofta falla på att behovet inte anses vara tillfälligt. Nu öppnas i stället en möjlighet att komma igång tidigare och utan att behöva invänta en fullständig planprocess. Det gör att byggandet kan påbörjas snabbare, samtidigt som grundläggande krav på lämplighet och återställbarhet ligger fast.

Dessa tillstånd kan också gälla längre – upp till 20 år. Det ger Kriminalvården en rejäl möjlighet att på ett bra sätt använda tillfälliga lösningar samtidigt som permanenta anläggningar kan byggas ut i bakgrunden. Detta skapar stabilitet i planeringen och gör det möjligt att faktiskt investera i sådana lösningar i stället för att arbeta enbart kortsiktigt och med mindre effektiva alternativ.

Vi ger också regeringen ett bemyndigande att i ett akut läge besluta om tillfälliga undantag från plan- och bygglagen. Det handlar om att kunna förenkla eller tillfälligt frångå vissa krav på bygglov eller planprocesser för att snabbt kunna få fram nya platser där behovet är som allra störst. Detta ska användas när det finns en akut och påtaglig risk för allvarlig platsbrist som riskerar att sätta rättssäkerheten ur spel.

Detta är tidsbegränsat och ska vara proportionerligt, vilket också framgår tydligt. Det är alltså inte ett nytt normalläge. Det handlar om att skapa en nödvändig handlingsberedskap för att säkerställa att rättsstaten fungerar även i ett mycket pressat läge.

Herr talman! Under den här mandatperioden har vi flyttat fram positionerna i kampen mot kriminaliteten. Vi har skärpt straffen och gett rättsväsendet fler verktyg, och vi ser nu hur fler grovt kriminella lagförs och hålls borta från våra gator. Men vi måste också säkerställa att de som döms till fängelse kan avtjäna sina straff. Rättsstaten måste fungera hela vägen, inte bara fram till dom utan också till verkställighet.

Det är detta den här propositionen handlar om. Det berör inte bara en del av plan- och bygglagen, utan det här är en del av en helhet där vi ser till att de reformer vi genomför faktiskt fungerar i praktiken. Ytterst handlar det om något mycket större än bygglov och processer: Det handlar om att brott ska få konsekvenser, att brottsoffer ska få upprättelse och att lagar ska upprätthållas.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till propositionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)

Herr talman! Vilken effekt har då regeringens kriminalpolitik haft? Vi har sett att det dödliga våldet har halverats. Vi har sett att antalet skjutningar har minskat med 75 procent. Det är en tydlig effekt i positiv riktning; det tror jag att vi alla kan vara överens om.

Men faktum kvarstår att vi redan i dag har överbeläggning, och det beror till stor del på att utbyggnaden kom igång alldeles för sent. Trots att behovet var känt och trots att behovet växte fattades det beslut om 1 500 nya platser under en åttaårsperiod.

Sedan valet 2022 har det fattats beslut om 6 000 nya platser. Det vill säga att tempot har ökat avsevärt, trots att ledamoten Palmstierna vill få det till att det är den här regeringen som har varit segdragen.

Men faktum kvarstår att i en situation där vi i dag har överbeläggning säger man nej till snabbare utbyggnad. Man säger nej till att hyra fängelseplatser utomlands. Man säger nej till att utländska medborgare ska avtjäna sina straff i sina hemländer. Man ställer dessutom krav på att enkelceller ska vara norm, vilket kraftigt förvärrar platssituationen.

I den här situationen måste vi agera, exempelvis genom att bygga ut snabbare och öka tempot ännu mer. Där är den här propositionen väldigt viktig. Men då säger Miljöpartiet nej. Varje position kan som sagt vara rimlig var för sig och gå att diskutera. Men tillsammans bildar de en helhet som kraftigt förvärrar situationen och som faktiskt riskerar att hota rättssäkerheten om det uppstår ett ännu mer pressat läge i Sverige. Den vägen vill inte jag vandra, herr talman.

Herr talman! Jag skulle vilja stanna upp lite vid helheten i vad Miljöpartiet säger här.

Låt oss vara tydliga med vad ni i Miljöpartiet säger! Ni säger nej till att påskynda utbyggnaden genom de förslag som ligger på bordet här i dag. Ni säger nej till att hyra anstaltsplatser utomlands som kan avlasta kriminalvården här och nu. Ni säger nej till att fler utländska medborgare ska avtjäna sina fängelsestraff i sina hemländer. Ni säger dessutom att det ska vara krav på enkelceller inom kriminalvården, och det skulle kraftigt försämra kapaciteten inom kriminalvården här och nu.

Var och en av dessa positioner kan man naturligtvis diskutera enskilt, men tillsammans blir det en väldigt tydlig effekt. Det är en politik som kraftigt slår mot kapaciteten i ett system som redan i dag är mycket ansträngt.

Herr talman! Vi har överbeläggning redan i dag. Vi vet att fler döms till fängelse. Vi vet att fler döms till längre fängelsestraff till följd av nödvändiga straffskärpningar. Vi vet att det tar lång tid att bygga nya anstalter. Då måste man också ställa den avgörande frågan hur detta ska hänga ihop.

Nej till att bygga snabbare, nej till tillfälliga lösningar och nej till att hyra platser utomlands och dessutom krav på enkelceller – då återstår i praktiken bara en enda lösning, och det är att sänka straffen. Det är tidigare frigivningar, och det är att färre döms till fängelse. I en tid när det grova våldet fortfarande är omfattande och när den grova organiserade kriminaliteten fortfarande är stor, är det verkligen en linje som Miljöpartiet tar ansvar för?

Herr ålderspresident! Vi behandlar i dag regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens granskning av statens insatser vid hantering av dödsbon.

Detta rör ett område som de flesta människor möter någon gång i livet men samtidigt ofta helt saknar erfarenhet av. När en anhörig går bort ska juridiska och ekonomiska frågor hanteras samtidigt som man befinner sig i en svår situation. Det är just därför det är viktigt att systemen är tydliga, enkla och rättssäkra.

Herr ålderspresident! Riksrevisionens övergripande slutsats är viktig att bära med sig. Den övergripande slutsatsen är att systemen i huvudsak fungerar väl men att det samtidigt finns behov av modernisering. Det handlar om ett system som fungerar men som i vissa delar är föråldrat och behöver utvecklas.

Herr ålderspresident! Den tydligaste och mest konkreta iakttagelsen i rapporten handlar om digitalisering, för i dag är bouppteckningsförfarandet i grunden fortfarande pappersbaserat. Handlingar skrivs ut, undertecknas och skickas in för att sedan digitaliseras först hos myndigheten. Det är mer omständligt än nödvändigt, tar längre tid än nödvändigt och ökar risken för fel.

Samtidigt lever vi i ett samhälle där människor hanterar stora delar av sina kontakter med myndigheter digitalt. Man deklarerar, som vi gör just nu, man ansöker om föräldrapenning eller vab, man registrerar företag och hanterar bolagsärenden och man hanterar kontakt med domstolar och myndigheter genom etjänster. I många fall är det både komplexa och rättsligt viktiga ärenden. Mot den bakgrunden är det såklart orimligt att just bouppteckningar fortfarande i huvudsak ska hanteras på papper.

I denna konkreta iakttagelse har regeringen agerat, och riksdagen har redan beslutat om en proposition med en lagändring som gör det möjligt att från och med i sommar lämna in bouppteckningar elektroniskt. Det är bra, det förenklar och det är en av de mest konkreta delarna i Riksrevisionens granskning.

För den enskilde innebär det att processen blir mer överskådlig och att det blir lättare att göra rätt. För myndigheterna innebär det effektivare handläggning, kortare tider och bättre kvalitet i ärendena. För rättssäkerheten innebär det tydligare spårbarhet, säkrare identifiering och minskad risk för fel.

Herr ålderspresident! Riksrevisionen lyfter också att människor i vissa situationer kan vara sårbara och att det finns risker kopplade till oseriösa aktörer och svårigheter i tvister. Det är viktiga frågor. Samtidigt är det viktigt att se att detta i första hand handlar om att regelverken ska fungera, att myndigheter ska arbeta effektivt och att brott faktiskt ska beivras.

Regeringen anser att de problem som Riksrevisionen pekar på just här till stor del handlar om en brottslighet som behöver bekämpas, bedrägerier som behöver bekämpas och ekonomisk brottslighet som behöver bekämpas av rättsväsendet snarare än av ökad reglering. Det är därför detta är utgångspunkten också i regeringens svar i stället för att införa nya omfattande regleringar utan tydligt stöd för att det är där felet ligger.

Herr ålderspresident! Riksrevisionen pekar också på att regelverken är föråldrade, att samhället har förändrats och att familjebildningar i dag kan se väldigt annorlunda ut jämfört med när reglerna skrevs. Tillgångar kan vara annorlunda fördelade och svårare att hantera.

Mot den bakgrunden pågår också en översyn för att hantera arvsrätten, testamenten och liknande. Utredningen har presenterat sitt förslag, som nu bereds. Det är ett viktigt arbete som syftar till att göra regelverket mer modernt, mer överskådligt och bättre anpassat till dagens samhälle.

Herr ålderspresident! Sammanfattningsvis visar granskningen på behov av utveckling men också på att systemet i grunden fungerar väl. Regeringen har tagit viktiga steg för att modernisera hanteringen, inte minst genom att möjliggöra elektronisk inlämning, som är det mest konkreta, och fortsätter arbetet med att utveckla regelverket där det behövs.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde David Josefsson (M).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! Regeringen har gått fram med ett nytt lagförslag om att kriminalisera psykiskt våld för att komma åt den typ av upprepade kränkningar, nedbrytning och kontrollerande beteende i nära relation som rättsligt, tyvärr, ofta faller mellan stolarna i dag. Det är ett viktigt steg för att ingripa tidigare och stärka skyddet för framför allt de kvinnor som lever i utsatthet.

I lagförslaget beskrivs hur psykiskt våld tar sig uttryck i kontrollerande beteende som steg för steg begränsar den utsattas handlingsutrymme och skapar ett starkt beroendeförhållande. Vi vet att detta beroende i många fall byggs upp genom ekonomiskt våld, genom att begränsa tillgång till pengar, skuldsätta den utsatta partnern eller på annat sätt göra det ekonomiskt svårt att lämna en destruktiv relation.

Mot den bakgrunden vill jag fråga jämställdhetsministern på vilket sätt lagförslaget om psykiskt våld riktar in sig på den typen av ekonomiska övergrepp.

Fru talman! De allra flesta människor som avtjänar ett straff i kriminalvården begår aldrig mer något allvarligt brott. Det är viktigt att säga. Det är också något att vara stolt över i ett rättssystem som avser att både straffa brott och ge människor en ny chans att bygga upp sitt liv.

Vi vet dock också att det finns en liten grupp människor för vilka verkligheten ser annorlunda ut. Det här är människor som gång på gång begår mycket grova brott, exempelvis våldtäkter, grova våldsbrott eller övergrepp mot barn, och som efter långa fängelsestraff återfaller i exakt samma typ av brottslighet. I det läget måste samhället ställa frågan: Vem ska bära risken? Är det den som redan har visat att han kan överskrida mänskliga gränser mot en annan människa, eller är det nästa potentiella brottsoffer? Med säkerhetsförvaring ger vi ett tydligt svar på den frågan.

Fru talman! Under lång tid har svensk rätt haft ett problem i de här situationerna. Vi har möjlighet till livstids fängelse för de allra grövsta brotten, och vi har rättspsykiatrisk vård när gärningspersonen lider av en allvarlig psykisk störning. Mellan dessa båda påföljder finns dock situationer där brotten är mycket grova – det kan handla om våldtäkter, brutala våldsbrott eller grova övergrepp mot barn – och där återfallsrisken är mycket hög men där det saknas förutsättningar för att döma personen till livstid eller rättspsykiatrisk vård. Det är just den luckan i lagstiftningen som vi nu täpper till.

Den nya påföljden säkerhetsförvaring ska kunna användas i en mycket tydligt avgränsad typ av fall. Det handlar om personer som har begått allvarliga brott som innebär angrepp mot andra personers liv, hälsa, frihet eller frid. Det ska också finnas en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet.

För att påföljden ska kunna dömas ut krävs att brottsligheten är så allvarlig att den motsvarar minst fyra års fängelse. Det krävs också att det finns tidigare brottslighet av liknande slag eller att personen döms för upprepade mycket allvarliga brott vid samma tillfälle. Det krävs dessutom att domstolen, efter att det gjorts en noggrann riskutredning som Rättsmedicinalverket ansvarar för, bedömer att det finns hög risk för att personen återfaller i allvarlig brottslighet mot andra människor.

Det här är alltså inte en ny standardpåföljd – det är viktigt att påpeka, och det ska vi vara medvetna om. Detta är ett särskilt verktyg som ska användas i de fall där samhällets behov av skydd är som allra störst.

Fru talman! När en domstol dömer någon till säkerhetsförvaring ska två tidsramar fastställas.

Den första är minimitiden. Den ska motsvara det fängelsestraff som hade dömts ut om domstolen hade beslutat om ett tidsbegränsat fängelsestraff och kan vara maximalt 18 år.

Den andra är ramtiden, som ska ligga på ytterligare fyra till sex år, beroende på brottets allvar. När ramtiden närmar sig sitt slut ska domstolen pröva frågan på nytt. Om risken för nya grova brott fortfarande bedöms vara hög kan ramtiden förlängas, upp till tre år i taget och så många gånger som det behövs för att säkerställa att farliga individer är inlåsta. Det innebär att farliga människor hålls inlåsta så länge som det behövs för att skydda andra människor från att utsättas för nya allvarliga brott. Varje sådan förlängning kräver en ny prövning i domstol. Detta är alltså inte ett system som systematiskt håller människor inlåsta utan kontroll, utan det görs så länge som risken är hög.

Fru talman! Mitt vanliga värv är i kriminalvården, och jag ska därför vara extra försiktig med exempel. Jag kan dock säga att jag i kriminalvården möter många människor som verkligen försöker förändra sitt liv – människor som vill lämna brottsligheten bakom sig och som vill något annat. Det är det vanliga; det är så det brukar se ut.

Ibland möter man dock personer som får varningsklockor att ringa. För att vara helt ärlig oroar man sig för sådana personer och tänker: Du kommer snart tillbaka. Frågan är bara hur många människors liv som kommer att förstöras innan dess.

I flera fall har jag tyvärr fått rätt. Det är i just de situationerna som samhället måste ha bättre verktyg, inte för att ta hämnd utan för att ta ansvar för att skydda andra människor från att utsättas för nya grova brott.

Fru talman! Det är också viktigt att säga att denna reform inte står i motsats till rehabilitering. Det framställs ibland på det viset, men det är direkt felaktigt. Kriminalvårdens arbete med behandling, rehabilitering och återfallsförebyggande insatser är helt avgörande såväl när denna påföljd utdöms som vid andra påföljder. Där riskerna är som störst ska också insatserna vara som störst.

För dem som döms till säkerhetsstraff kan insatserna innehålla program mot våld och sexualbrott. De ska också innehålla arbete med missbruk, sociala faktorer och återanpassning. Målet är alltid detsamma: att människor ska kunna lämna kriminaliteten bakom sig.

I de situationer där risken för nya grova brott fortfarande är hög, trots intensiva åtgärder, och där personen redan tidigare har återfallit i grov brottslighet måste vi dock kunna säga: Vi kan inte ta den risken igen.

Fru talman! Den som gång på gång begår mycket grova brott mot andra människor – våldtäkter, brutala våldsbrott eller övergrepp mot barn – och där risken för nya brott fortfarande är hög ska inte kunna släppas fri bara för att lagstiftningen saknar rätt verktyg. Samhället måste kunna skydda nästa potentiella brottsoffer, och det är precis därför vi inför detta.

Det är också värt att notera att stödet för denna reform i dag är brett i Sveriges riksdag. Så har det inte alltid varit. För bara några år sedan var förslag som detta mycket kontroversiella. När Moderaterna började driva frågan var den dåvarande socialdemokratiska justitieministern väldigt tydlig med att någon sådan här påföljd inte skulle införas i Sverige.

I dag finns en betydligt bredare insikt om att lagstiftningen måste kunna hantera situationer där återfallsrisken är hög och brotten mycket allvarliga. Detta säger något om hur rättspolitiken I Sverige har förändrats, och den förändringen har i stor utsträckning drivits både av hur verkligheten har utvecklats och av regeringens paradigmskifte.

Fru talman! Säkerhetsförvaring kommer att användas i ett mycket begränsat antal fall. Det handlar om en liten grupp mycket farliga återfallsförbrytare. Men i just de fallen kan konsekvenserna vara förödande för brottsoffren, för familjerna och för samhället. Därför är denna reform viktig. Den gör vårt straffsystem mer träffsäkert, den stärker samhällsskyddet och den säkerställer att farliga återfallsförbrytare inte längre faller mellan stolarna i lagstiftningen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Ja, grundläggande rättssäkerhetsprinciper är av yttersta vikt även vid den här typen av påföljd och även när vi pratar om människor som upprepade gånger begår grova brott och återfaller i nya brott.

Det som ledamoten Westerlund gav uttryck för är helt korrekt. Den här påföljden är främst avsedd för personer som återfaller i grov brottslighet, men enligt det förslag som ligger på bordet ska den också kunna tillämpas på dem som upprepade gånger har begått grova brott även om de inte blivit dömda mellan varje brott. Det är helt korrekt uppfattat. Där tycker vi olika – så kan det vara.

Min fråga, som jag uppfattade att jag fick svar på, gällde det som står i Miljöpartiets reservation om att man ska begränsa möjligheten att förlänga ramtiden mer än en gång. Det var detta som jag ställde mig frågande till. I och med att vi begränsar när man kan använda denna påföljd och begränsar reglerna för den så att den ska rikta in sig på de absolut farligaste återfallsförbrytarna menar jag att det vore direkt olyckligt att begränsa antalet gånger som ramtiden kan förlängas. Det finns ju redan i det första skedet begränsningar för när man kan använda påföljden.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Westerlund för anförandet. Det är positivt att även Miljöpartiet ställer sig bakom förslaget om säkerhetsförvaring i de stora dragen. Jag tycker att det är relevanta synpunkter som tas upp från Miljöpartiet, men jag delar inte alla slutsatser.

Jag skulle vilja lyfta en del av den reservation som Miljöpartiet yrkar bifall till. Miljöpartiet påpekar där att möjligheten att förlänga ramtiden kan leda till ett mycket långvarigt frihetsberövande och att säkerhetsförvaring i praktiken kan bli ett evighetsstraff. Jag skulle vilja säga: Ja, i vissa avseenden är det just det som är poängen.

Den här påföljden är till för personer som begår mycket allvarliga brott och återfaller i likartad allvarlig brottslighet – och dessutom har hög risk att återfalla ytterligare och förstöra människors liv. Det handlar om fall där risken för grova brott är hög, och om den risken kvarstår ska samhället ha möjlighet att skydda andra.

Vid varje förlängning av ramtiden sker en ny säkerhetsbedömning, en ny riskbedömning och en ny domstolsprövning, för att garantera rättssäkerheten. Där är det också tydligt att samhällsskyddet måste väga tungt och att det behöver bedömas som absolut nödvändigt att förlänga ramtiden.

I och med att det här ska användas väldigt restriktivt, för personer som redan har återfallit i grov brottslighet och där det bedöms vara hög risk – det vill säga inte generellt utan för enstaka, uppenbart farliga, individer – är min fråga till ledamoten Westerlund: Menar Miljöpartiet att vi ska begränsa möjligheten att förlänga ramtiden och därmed släppa ut personer som har bevisat att de kan begå allvarliga brott flera gånger bara för att ramtiden redan har förlängts en gång?

Fru talman! Nu blev det nästan ännu märkligare. Jag begärde replik när ledamoten Akhondi apostroferade mig i talarstolen. Sedan gjorde han det en gång till i debattstolen. Därför blir det ännu märkligare. Men det kan vi lämna därhän.

Jag kan ändå inte låta bli att förundras över det anförande som just hölls. Vi är ju överens. Vi är överens om att det ska vara enkelt att driva företag i Sverige. Vi behöver minska de administrativa bördorna. Vi behöver minska regelbördan. Vi behöver uppskatta företagare i Sverige. Där är vi överens.

Jag har aldrig sagt något annat. Moderaterna har aldrig sagt något annat, oavsett vad ledamoten Akhondi påstår. Det jag sa i mitt anförande var att gängkriminella inte ska kunna driva företag i Sverige. Att säga att gängkriminella inte ska få lov att driva företag är inte att försvåra för företagare att skapa tillväxt. Där är vi överens.

Det är inte att försvåra för seriösa företagare att säga att företagsmålvakter ska kunna straffas i större utsträckning och att vi ska kunna beivra det fusket. Där är vi överens.

Vilka pålagor är det egentligen som ledamoten Akhondi menar att jag skulle vilja lägga på företagen? Vi är ju överens. Ändå försöker man lägga ut några dimridåer om att vi moderater inte skulle se företagare som en viktig del av Sverige. De bidrar till svenskt välstånd och är en helt central del av det svenska samhällsbygget.

Fru talman! Den apostroferingen var jag inte riktigt beredd på! Jag är en moderat som länge har kämpat för företagares villkor, och det kom som en överraskning. Det blev tydligt men också märkligt.

Låt mig börja i en ände. Människor som driver företag i Sverige bidrar till att göra Sverige bättre. Människor lägger varje dag ned sin själ, sitt liv, många gånger sin fritid, på sina företag. Småföretag, familjeföretag och enmansföretag gör Sverige bättre. De anställer människor, bidrar med skatteintäkter, bidrar med samhällsservice, gör Sverige roligare och gör Sverige till ett bättre land. Om detta ska det inte råda några som helst tvivel. Företagare i Sverige behöver uppskattas mer än vad de beskattas.

Därför blir det lite beklämmande att när jag säger att gängkriminella inte ska få driva företag i Sverige säger ledamoten Akhondi att jag skickar ut företagspolitiken bakvägen. När jag säger att man inte ska kunna kapa företag misstänkliggör jag tydligen företagare i Sverige. När jag säger att förbudet mot att kriminella använder sig av målvakter ska utökas och att de straffen ska skärpas är Moderaterna plötsligt ett företagarfientligt parti.

Den bilden är mycket märklig. Det är beklämmande att ledamoten Akhondi väljer den vägen.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet, så att jag inte glömmer det när klockan tickar på.

När vi i dag debatterar associationsrätten handlar det i grunden om att skapa förutsättningar för att starta och driva företag. Det handlar om regler för aktiebolag, ekonomiska föreningar, stiftelser och andra juridiska personer. Det är själva infrastrukturen för vårt näringsliv och i förlängningen för vårt samhällsbygge.

Sverige är ett land som i hög grad vilar på företagande. Företagande skapar jobb, utveckling och resurser till vår välfärd. Men samma strukturer, fru talman, som gör företagande möjligt utnyttjas också av personer som inte har några som helst ambitioner att bidra till samhället utan i stället använder bolag som verktyg för att begå brott. Det är därför associationsrätten inte bara är en fråga om näringspolitik. Det är i allra högsta grad en fråga om rättspolitik.

Fru talman! Under flera år har vi sett hur organiserad brottslighet allt oftare använder företag som brottsverktyg. Siffror pekar på att så mycket som var femte person som är involverad i organiserad brottslighet har ett bolagsengagemang. Bolag används för att tvätta pengar, för att begå välfärdsbrott, för att dölja ekonomiska flöden eller för att bedriva arbetslivskriminalitet.

I vissa fall handlar det om så kallade målvakter – personer som står som företrädare för ett bolag men som i praktiken saknar kontroll över verksamheten. I andra fall handlar det om företagskapningar, där kriminella aktörer tar över kontrollen över ett befintligt bolag för att kunna genomföra bedrägerier eller andra ekonomiska brott. Det kan också handla om bolag som används för att fuska med skatter, för att kringgå regelverk på arbetsmarknaden eller för att utnyttja våra välfärdssystem.

När företag används på detta sätt, fru talman, drabbas samhället på flera nivåer. För det första drabbas de människor som utnyttjas i denna verksamhet och leds in i arbetslivskriminalitet. För det andra drabbas staten och skattebetalarna när deras pengar går till det de inte är avsedda för. För det tredje drabbas de seriösa företag som försöker göra rätt för sig men tvingas konkurrera med aktörer som bryter mot lagen. Det är därför kampen mot den kriminella ekonomin är en så central del av rättspolitiken.

Fru talman! Regeringen har under mandatperioden genomfört ett antal konkreta reformer för att stoppa företeelsen att företag används som brottsverktyg. Ett centralt exempel är lagstiftningsarbetet kring bolag och brott, som det har funnits en bred samsyn om här i kammaren. Det är positivt när det gäller att vi ska kunna ha en uthållighet och en långsiktighet.

I lagstiftningen har skyddet mot ekonomisk brottslighet stärkts på flera viktiga sätt. Företagskapning har kriminaliserats. Straffen för brott mot målvaktsförbudet har skärpts, och förbudet har dessutom utvidgats. Bolagsverket har fått stärkta kontrollmöjligheter, bland annat möjlighet att kräva personlig inställelse vid misstanke om felaktiga uppgifter, och ett mer brottsförebyggande uppdrag. Dessutom har insynen i vissa bolagsformer stärkts genom ökade krav på årsredovisningar för ekonomiska föreningar.

Detta är viktiga steg, fru talman, för att täppa till luckor som kriminella aktörer under lång tid har kunnat utnyttja.

Fru talman! För att komma åt den kriminella ekonomin räcker det inte att bara täppa till luckor i bolagsrätten, utan vi måste också komma åt dem som utnyttjar företag som brottsverktyg för att tjäna stora pengar. Man måste spåra pengarna, stoppa pengarna och ta pengarna.

Därför har regeringen också gett Polismyndigheten i uppdrag att etablera ett finansiellt underrättelsecentrum där Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket tillsammans med banker och andra finansiella aktörer snabbare ska kunna identifiera misstänkta finansiella flöden och stoppa pengar som härrör från brott.

Detta är ett konkret sätt att försvåra för kriminella att utnyttja både företag och våra finansiella system. I slutändan, fru talman, handlar mycket av den organiserade brottsligheten om just pengar. Kan vi spåra pengarna och följa pengarna kan vi också stoppa brotten.

Fru talman! Ett annat viktigt steg är de utvidgade möjligheterna till näringsförbud som trädde i kraft vid årsskiftet. Sedan den 1 januari i år kan näringsförbud meddelas i betydligt fler situationer, och den maximala tiden har förlängts så att näringsförbudet inte ska löpa ut lagom till dess att en person som har begått grova brott släpps ut ur fängelse. Vi gör det till regel att den som är gängkriminell inte heller ska kunna bedriva företag, utan den personen får näringsförbud.

Syftet är tydligt: Personer som systematiskt missbrukar företag för brott ska inte kunna bedriva näringsverksamhet. Det är ett viktigt steg för att skydda både samhället och det seriösa näringslivet.

Fru talman! Vi måste också hålla fast vid en annan grundläggande princip. Samtidigt som vi måste se hur kriminella utnyttjar företag måste vi hålla fast vid principen att det ska vara enkelt att starta och driva företag i Sverige.

De allra flesta företagare i vårt land är hederliga människor som vill utveckla sina verksamheter, skapa arbetstillfällen och bidra till samhället genom att utveckla sin passion och göra samhället bättre. De människor som gör detta ska inte mötas av onödigt regelkrångel eller administrativa bördor. Det är därför vi behöver bedriva en offensiv förenklingsagenda.

Regeringen har under mandatperioden inrättat ett förenklingsråd och ett implementeringsråd för EU-regler och gett ett trettiotal myndigheter i uppdrag att minska regelbördan för företag.

Låt mig ge ett konkret exempel, nämligen förändringen i bokföringslagen som innebär att företag inte längre behöver spara pappersoriginal av kvitton om materialet digitaliseras. Det är en reform som innebär betydande tids- och kostnadsbesparingar för många företag – en reform som gör skillnad i vardagen.

Fru talman! Regeringens arbete på detta område handlar om en balans. Å ena sidan ska det vara enkelt att starta och driva företag, å andra sidan ska det vara svårt att använda företag som brottsverktyg. Det kräver både regelförenklingar och skärpta kontrollmekanismer. Det kräver både bättre myndighetssamverkan och modern lagstiftning.

Fru talman! I det betänkande vi nu debatterar behandlas ett antal motionsförslag inom associationsrätten, bland annat om bokföringslagen, aktiekapital, revisionsplikt och näringsförbud. En del av förslagen har redan hanterats genom nyligen genomförda reformer, och en del finns med i olika utredningar som pågår medan andra inte gör det.

Fru talman! Kampen mot den kriminella ekonomin är en av våra stora rättspolitiska utmaningar. Den kampen måste föras på ett sätt som både värnar företagen och den ekonomiska dynamiken i vårt land. Företag ska skapa jobb, innovationer och välstånd; de ska inte användas som verktyg för organiserad brottslighet.

Med detta, fru talman, vill jag avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag gjorde det i början av mitt anförande, men jag kom ihåg det även nu.

(Applåder)

Fru talman! Jag inleder mitt anförande med en påminnelse för dem som lyssnar eller tittar på debatten och kanske är nytillkomna, nämligen att vi debatterar en proposition om elektronisk inlämning av bouppteckningar. Precis som väntat har vi vandrat ifrån lagförslaget mycket i debatten, av förklarliga skäl.

Propositionen kan vid en första anblick framstå som en rent teknisk fråga, men i själva verket handlar det om något mycket konkret, nämligen att göra det enklare för människor i en av livets svåraste situationer – när en anhörig har gått bort.

När någon avlider ska en bouppteckning upprättas. Den visar vilka som är dödsbodelägare, vilka tillgångar och skulder som finns och vad som ska ligga till grund för arvet. Den fyller därmed en helt central funktion i dödsboförvaltningen och fungerar ofta som en legitimationshandling för dödsboet.

Fru talman! Varje år hanterar Skatteverket ett mycket stort antal bouppteckningar. För många människor är dock detta något som man gör bara en gång i livet, ofta i sorg och i en situation där mycket annat behöver ordnas och hanteras. Mot den bakgrunden är det rimligt att staten gör sitt bästa för att förenkla processen för människor, att göra det så enkelt som möjligt för dem som drabbats. Det är det som förslaget syftar till, nämligen att göra livet lite enklare.

Lagförslaget innebär att bouppteckningar och dödsboanmälningar ska kunna lämnas in elektroniskt till Skatteverket. Samtidigt behålls möjligheten att använda pappershandlingar för den som vill det och känner sig mer bekväm med den lösningen. Det är alltså en fråga om att göra det enklare för människor, och det kan göra skillnad. Det handlar inte bara om att göra det enklare, utan det kan också minska risken för fel, förenkla för kompletteringar och bidra till kortare handläggningstid samtidigt som det blir en mer effektiv hantering för myndigheterna. Detta är ett helt naturligt steg i arbetet med att modernisera den offentliga förvaltningen, ta till vara teknik och göra det enklare för människor i vardagen.

Propositionen innehåller också några kompletterande förändringar i övrigt. Bland annat föreslås att kravet att ge in bestyrkta kopior av bouppteckningen tas bort, eftersom detta krav saknar praktisk betydelse och försvårar hanteringen. Vidare ersätter man benämningen gode män vid bouppteckningsförrättningen med förrättningspersoner, helt enkelt för att utveckla språkbruket och bli tydligare så att det inte sker en sammanblandning med annat.

Fru talman! I propositionen redovisas också – som mycket i debatten i dag har handlat om – två tidigare tillkännagivanden från riksdagen. Det ena tillkännagivandet gäller kvalitetssäkring i vårdnadsutredningar. I juni 2024 gav regeringen Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd och Socialstyrelsen i uppdrag att stärka socialtjänstens arbete med riskbedömningar i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Uppdraget syftade till att stärka kvaliteten i dessa utredningar i bred mening. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det tillkännagivandet har tillgodosetts.

Det andra tillkännagivandet handlar om digital bekräftelse av föräldraskap före barnets födelse. Nu företräder jag inte regeringen, som påpekades för en stund sedan, men jag företräder ett parti som sitter i regeringen. Vi stod bakom tillkännagivandet att ta fram förslag om att göra det möjligt att bekräfta föräldraskap innan barnets födelse – i samband med att lagen förändrades 2021.

Sedan dess har vi följt hur den nya lagen har utvecklats och vilken effekt den har gett. Det är bara att konstatera att den lagstiftning som den förra regeringen genomförde, med ett brett stöd i kammaren bland annat från oss, har blivit lyckosam. Nu är det möjligt att på ett enkelt sätt hos Skatteverket bekräfta föräldraskap digitalt efter ett barns födelse. En stor andel av landets föräldrar väljer att göra så. Verkligheten har därmed förändrats i stor utsträckning jämfört med när tillkännagivandet gjordes. Eftersom vi inte längre ser de problem som fanns då har regeringen gjort bedömningen att tillkännagivandet är tillgodosett eftersom den förändringen har varit effektiv.

Fru talman! Det är viktigt att lagstiftning utvecklas i takt med samhället. När tekniken ger oss nya möjligheter att göra myndighetskontakter enklare, snabbare och ändamålsenliga är det viktigt att vi följer med. Propositionen är ett bra exempel på detta, och den är en del i ett större arbete där vi skapar regler som förenklar myndighetskontakter. Det handlar om förenklingar för människor i svåra situationer, effektivisering av myndigheternas arbete och modernisering av regelverken utan att tumma på rättssäkerheten. Mot den bakgrunden menar jag att regeringens förslag är väl avvägt och välkommet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och därmed propositionen.

Herr talman! Kriminaliteten i Sverige är mångfasetterad och ser ut på många olika sätt. Ett växande problem handlar om bedrägerier, bland annat mot konsumenter. Det har utvecklats till ett av de större problemen för enskilda människor i Sverige. Inte minst äldre drabbas ofta av telefonbedrägerier, nätbedrägerier eller olika typer av digitala bedrägerier. Kriminella lurar människor att lämna ifrån sig pengar eller känsliga personuppgifter.

Den här brottsligheten orsakar inte bara ekonomiska förluster utan också ett stort lidande för de människor som drabbas. Vi vet att intäkterna från brotten ofta finansierar annan brottslighet. Min fråga till civilminister Erik Slottner, som även ansvarar för konsumentskyddet, är vad regeringen gör när det gäller att skydda och att minimera skadorna bland de konsumenter som blir lurade och utsätts för bedrägerier.

Herr talman! Detta är en bra proposition. Mitt inlägg skulle kunna sammanfattas med att detta är ett väldigt bra lagförslag. Det breda stöd som finns för förslaget visar också på just det.

Reglerna om försök, förberedelse och stämpling till brott är gamla. De är i grunden utformade för en annan tid. Brottsligheten i dag är inte analog på samma sätt, utan den är i större utsträckning digital och nätverksbaserad. I dag handlar det i större utsträckning om beställda brott.

När flera personer planerar ett mord via en chatt är det för sent att ingripa när vapnen har avlossats. När en rekryterare lägger ut uppdrag till en 14-åring är det för sent att ingripa när pengar har bytt ägare. När vuxna män systematiskt söker kontakt med barn över internet är det för sent att ingripa när övergreppet är fullbordat. Rättsstaten måste kunna ingripa tidigare, och det är just det som detta handlar om.

Det här är förslag som tydligt tar sikte på den organiserade brottsligheten. I grunden handlar det om att utvidga straffansvaret för olika förstadier till brott – försök, förberedelse och stämpling. Det kan låta tekniskt, men i praktiken handlar det om någonting mycket konkret: att ge brottsbekämpande myndigheter möjlighet att ingripa tidigare och att bryta förlopp innan allvarliga brott har fullbordats.

Det innebär till exempel att polisen kan byta ut narkotika eller vapen mot ofarliga substanser eller attrapper utan att riskera att lagföringen faller. Det innebär att man kan agera på digitala plattformar när någon försöker rekrytera eller åtar sig att utföra grova våldsbrott. Det innebär också att fler gärningar på planeringsstadiet – sådant som i dag kan falla mellan stolarna – blir straffbara.

Detta är en avgörande skillnad, herr talman. Om vi ska komma åt den organiserade brottsligheten räcker det inte att vi lagför den som trycker på avtryckaren, utan vi måste också nå den som planerar, den som rekryterar och den som beställer. Med det här kommer vi åt en större grupp individer i den organiserade brottsligheten.

Samtidigt, herr talman, förbereds ett förslag om en ändring i grundlagen för att göra det möjligt att kriminalisera deltagande i kriminella gäng. Det kommer att göra en avgörande skillnad och innebära att vi kan ta ännu längre steg. Tyvärr förlorade vi fyra år på grund av att Socialdemokraterna tidigare var starkt emot detta, men det är glädjande att se att vi nu verkar kunna nå bred enighet i den här frågan. Det är väldigt positivt.

Herr talman! I samband med detta lagförslag kan jag nämna den berömda vapenattrappen. Högsta domstolens avgörande i vapenattrappsmålet fick konsekvenser som jag inte tror att någon här inne är nöjd med, vilket tydligt manifesteras i form av enigheten när det gäller detta förslag. Polisen bytte ut riktiga vapen mot en attrapp för att skydda människor och ta bort möjligheten att fullborda brott. Det ledde till att personen som hade tänkt utföra brottet inte kunde dömas, eftersom man hade undanröjt själva faran.

Det är inte rimligt att polisen inte kan skydda människor mot allvarliga brott utan att lagföringen faller. Detta ändrar vi på nu. Om en person tror att han hämtar ett skarpt vapen, eller narkotika, är det hans uppsåt och hans brottsplan som ska bedömas – inte huruvida polisen lyckats förhindra eller förebygga brott.

Vi vill att polisen ska förebygga och förhindra brott. Då behöver uppsåtet bedömas. Därför inför vi nu en tydlig regel. Om faran är utesluten till följd av en myndighets åtgärd för att bekämpa brott ska straff ändå kunna dömas ut. Det är en rimlig, avgränsad och nödvändig förändring som stärker polisens möjligheter att använda kontrollerade leveranser, byta ut vapen eller narkotika och skydda hotade personer utan att riskera att hela brottmålet faller. Vi stärker möjligheten att förebygga och förhindra allvarliga brott innan de sker och utan att försvaga möjligheten till lagföring.

Herr talman! För att bekämpa den organiserade brottsligheten måste vi bryta nyrekryteringen. Detta lagförslag tar sikte på en del när det gäller nyrekryteringen av barn. När gängkriminella lockar och utnyttjar barn och utlovar stora summor pengar eller andra betalningsmedel måste vi kunna agera tydligare. I dag krävs det att betalning faktiskt har lämnats eller tagits emot för att det ska räknas som förberedelse, men det ändrar vi nu. Det ska räcka att betalning utlovas. Den som lägger ut ett uppdrag som innefattar grovt våld och som är riktat till unga på sociala medier ska inte kunna gömma sig bakom att pengarna ännu inte har betalats.

Vi träffar också dem som anskaffar hjälpmedel, använder krypterade telefoner för planering eller sammanställer instruktioner för brott. Vi flyttar fokus till föremålets roll i brottsplanen och gör det svårare att vara organisatör i bakgrunden. Det gör det svårare att vara beställare, och det är detta led vi behöver slå mot.

Herr talman! I dag krävs det enligt lagtexten att någon i samråd med någon annan beslutar om gärningen för att det ska vara fråga om stämpling till brott. Detta har tyvärr tolkats relativt snävt, vilket har gjort att mer informella eller successivt framväxta överenskommelser ibland har fallit utanför det straffbara området. Det ändras nu.

I stället införs ett tydligare rekvisit: Den som kommer överens med någon annan om att en gärning ska utföras ska kunna dömas för stämpling när sådant ansvar är föreskrivet. Det krävs alltså inte längre ett formellt eller uttryckligt beslut, utan det räcker att parterna har nått ett samförstånd.

Herr talman! Jag ska också nämna något om den senaste tidens omfattande nyhetsrapportering om sexuella övergrepp mot barn och hur vuxna män systematiskt söker upp barn i digitala miljöer, ofta i olika forum och chattar avsedda för just barn. Där bygger männen upp relationer, instruerar, manipulerar och planerar grova övergrepp.

Med detta lagförslag flyttas samhällets ingripandepunkt också när det gäller sexualbrott i digital miljö. Vi gör det tydligare att brottsplanering på nätet inte är en gråzon. Den som sammanställer eller sprider manualer för hur sexuella övergrepp mot barn ska genomföras kan göra sig skyldig till förberedelse. Den som skaffar konto, uppträder under falsk identitet och söker kontakt i syfte att begå övergrepp kan straffas för förberedelseansvar. Den som i chattar når ett samförstånd om att övergrepp ska genomföras kan dömas för stämpling.

Vi säkerställer också att den som planerar att begå ett övergrepp ska kunna dömas även om polisen har lyckats upptäcka och ta över kommunikationen. Man ska alltså inte kunna gå fri bara för att polisen har tagit över kommunikationen. Det är en avgörande förändring att man nu ska kunna agera och ingripa innan skadan är skedd.

Regeringens arbete mot sexualbrott mot barn är dock mycket bredare än vad som omfattas av denna proposition. Vi skärper straffen, och vi stärker möjligheten att i större utsträckning använda hemliga tvångsmedel. Vi ser även över möjligheten att använda provokativa åtgärder, och en utredning har presenterats för att ta fram nya åtgärder. Vi arbetar också för bättre informationsutbyte.

Just denna proposition bidrar genom att tidigarelägga ingripandepunkten så att övergrepp stoppas innan de sker och innan brottsoffer skapas. Vi ska inte bara döma i efterhand.

Herr talman! Jag yrkar bifall till propositionen och avslutar precis som jag började: Detta är en väldigt bra proposition.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar i dag civilutskottets betänkande CU15, som är ett motionsbetänkande om ersättningsrätt och insolvens- och utsökningsrätt. Det är ett omfattande betänkande med ett stort antal motionsyrkanden inom flera varandra närliggande områden: skadestånd, brottsskadeersättning, skuldsanering, utmätning och preskription.

Här är det viktigt att understryka att detta att motioner avslås inte betyder att frågan saknar betydelse. Det betyder framför allt att vi har en proaktiv regering som bedriver ett omfattande reformarbete.

Herr talman! På söndag infaller internationella brottsofferdagen. Det är en dag som påminner oss om att rättsstaten ytterst visas i hur vi behandlar dem som har utsatts för brott. Brottsoffer ska få upprättelse och inte behöva jaga sin egen ersättning.

I dag lämnas brottsoffer alltför ofta åt sitt öde när de ska få ut det skadestånd som de har rätt till. Det är fullständigt orimligt att den som har utsatts för brott också ska behöva jaga sin egen förövare för att få ut den utdömda ersättningen.

Med en moderatledd regering får vi ändring på detta. När en dom om skadestånd har vunnit laga kraft ska brottsoffret kunna få sin ersättning direkt, utan att först behöva driva processen vidare och ensam jaga den som har utsatt honom eller henne för brott. Brottsoffermyndigheten bör självklart betala ut ersättningen och därefter kräva tillbaka beloppet av gärningspersonen.

Detta är en tydlig systemförändring där ansvaret flyttas från brottsoffer till staten. Det är en del av det paradigmskifte som genomförs inom kriminalpolitiken, där brottsoffer, inte förövare, står i centrum. Detta borde ha varit en självklarhet för länge sedan, men under våren kommer en proposition till riksdagen där det kan bli verklighet.

Den utredning som ligger till grund för propositionen innehåller också förslag som innebär underlättad frivillig betalning av brottsskadestånd genom nedsättningar, slopade avgifter vid snabb betalning och begränsningar av ytterligare utmätningsförbud, så att fler ersättningar kan tas i anspråk till förmån för brottsoffer, för det är rättvist. Det stärker brottsoffers faktiska möjligheter att få betalt och inte bara få rätt i domstol.

Herr talman! När vi talar om brottsoffer måste vi också tala om våldets olika former. Så sent som i dag fattade regeringen beslut om en proposition om att kriminalisera psykiskt våld. Det är en viktig reform, för våld är inte bara fysiskt. Det kan vara systematiskt kontrollerande, nedbrytande och framför allt ekonomiskt.

Ekonomiskt våld är en realitet i många relationer. Det kan handla om att en partner skuldsätter den andra, kontrollerar inkomster, hindrar tillgång till bankmedel eller manipulerar den gemensamma ekonomin. När en sådan relation upphör aktualiseras dessutom en bodelning där tillgångar och skulder ska fördelas. Om ekonomiskt våld har förekommit kan den utsatta parten gå in i bodelningen med omfattande skulder i sitt namn, helt utan ekonomiska marginaler. Samtidigt finns det ett brott och ett skadeståndsanspråk där frågan om ersättning blir avgörande.

Här möts på något sätt civilrätten och kriminalpolitiken. Då gäller det att vi får ordning på bodelningar och på det ekonomiska våldet för att kunna möta de allvarliga ekonomiska konsekvenser det kan få för den enskilde, och vi måste stärka skyddet mot våld i nära relationer. Då måste ersättningssystemet fungera i praktiken. Då får inte brottsoffer utlämnas till ytterligare processer för att få ut ersättning.

Herr talman! En stor del av detta betänkande handlar om överskuldsättning. Hushållens skulder har under lång tid ökat mycket. Här vill jag dock påpeka att det inte nödvändigtvis är dåligt att ta lån. En fungerande lånemarknad är tvärtom en förutsättning för en fungerande ekonomi. En fungerande lånemarknad är viktig för att människor ska kunna köpa en bostad och för att människor som inte har tillgång till kapital på andra sätt ska kunna göra större investeringar. Det är viktigt i vårt samhälle att det finns en god möjlighet att låna pengar.

Men den stora ökningen av konsumtionslån utan säkerhet – de så kallade blancolånen har nästan fördubblats på tio år, herr talman – är ett stort problem. Det leder till att människor sätts i kläm. Det är en utveckling som riskerar att leda till långvariga skuldproblem och i värsta fall social utsatthet.

Här agerar regeringen på flera fronter. För det första har konsumentskyddet redan stärkts kraftigt. Banktillstånd krävs numera för att lämna eller förmedla konsumtionslån. Ränte- och kostnadstaket har utvidgats till att omfatta fler konsumentkrediter. Räntetaket har sänkts från 40 till 20 procentenheter över referensräntan, och möjligheten att förlänga löptider har begränsats.

För det andra har ränteavdraget för denna typ av skadliga lån utan säkerhet trappats av. Det är nu helt avskaffat från och med 2026. Det är inte rimligt att riskfyllda konsumtionslån utan säkerhet ska uppmuntras genom skatteavdrag. Detta har vi nu fasat ut.

För det tredje har regeringen tillsatt en stor utredning om bland annat så kallade evighetsgäldenärer. Utredningen ska analysera och ta fram förslag om absolut preskription, ändrad avräkningsordning så att kapital betalas före ränta och avgifter samt förändringar i skuldsaneringsreglerna för att långvarigt skuldsatta ska kunna ta sig vidare. Detta är ett genomgripande arbete. Det är inte punktvisa insatser utan en systematisk översyn av hur vi förebygger och hanterar överskuldsättning.

Herr talman! Vi har också stärkt den finansiella stabiliteten genom att lägga in centrala kreditrestriktioner, exempelvis amorteringskrav och bolånetak, i lag. Vi höjer bolånetaket till 90 procent av bostadens värde för den som köper en ny bostad. Det skärpta amorteringskravet tar vi sedan bort, medan det ursprungliga amorteringskravet ligger fast.

Att minska amorteringskravet just för den grupp som köper sin första bostad – det är ofta småbarnsfamiljer – stärker hushållens ekonomi och minskar risken för ytterligare riskfyllda krediter. Samtidigt begränsas tilläggslånen på bostaden till 80 procent av bostadens värde för att upprätta en god amorteringskultur över tid och minska risken för för stora lån.

Riksbankens roll i makrotillsynen stärks genom att den får ett större ansvar för den kontracykliska kapitalbufferten. Genom detta stärker vi att bankerna bygger upp motståndskraft i goda tider så att de kan stå stadigt när konjunkturer vänder. Det är en ansvarsfull makrotillsyn och en viktig del i att minska risken för framtida finansiella kriser.

Herr talman! Detta är en avvägd reform för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, värna en sund amorteringskultur och säkra stabiliteten i det finansiella systemet.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga: Brottsoffer ska få ersättning utan att driva processen själva. Skuldsatta hushåll behöver skydd mot oansvarig kreditgivning. Båda delarna handlar om rättsstatens trovärdighet. Där arbetar regeringen brett, långsiktigt och systematiskt.

Mot den bakgrunden vill jag yrka avslag på samtliga motioner som behandlas i betänkandet.

Herr talman! Den grova organiserade brottsligheten i Sverige drivs i stor utsträckning av pengar, konsumtion och möjlighet till attraktion.

Det handlar inte bara om narkotikahandel eller andra traditionellt illegala marknader, utan det handlar i stor utsträckning även om legala marknader där kriminella utnyttjar, missbrukar och fuskar med systemen. Det handlar om välfärdssystemen och bidragssystemen, att man undandrar sig momsbetalningar, att man använder företag för svartarbete och penningtvätt och att man väljer att kringgå regler på den legala marknaden snarare än operera enbart på de illegala marknaderna.

Eftersom pengar är en stor drivkraft bakom kriminaliteten behöver vi slå mot dem för att komma åt den organiserade brottsligheten. Vad avser statsministern att göra ytterligare för att komma åt pengarna – föregripa att samhället luras på dem, det vill säga ta dem innan de försvinner?

Herr talman! Min fråga går till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall.

Vi vet att många barn och unga i Sverige dras in i kriminalitet. Vi vet också att många av dessa barn är kända av socialtjänsten sedan länge. Bland dem som begår de grövsta brotten finns också en stor överrepresentation av barn som har varit placerade i samhällets omsorg, på familjehem, HVB-hem och liknande. Det har i sig lett till ökad risk att begå brott, begå grövre brott och fastna i kriminalitet. Detta är frågor som socialtjänstministern och regeringen har varit väldigt engagerade i ända sedan tillträdet.

I tisdags mottog socialtjänstministern den nationella samordnarens utredning om den statliga sociala barn- och ungdomsvården, som föreslår ett antal åtgärder. Det handlar om mer anpassade platser och ett större statligt ansvar. Min fråga blir: Vilka av dessa åtgärder anser socialtjänstministern vara mest prioriterade och mest brådskande att genomföra för att förhindra att barn dras in i kriminalitet?

Fru talman! Vi debatterar i dag ett förslag som innebär att skyldigheten att hållbarhetsrapportera enligt de nya EU-reglerna skjuts upp med två år för vissa företag. Det handlar alltså om en justering av tidpunkten för tillämpningen.

Som framgår i propositionen och i civilutskottets betänkande har Europeiska kommissionen lagt fram ett ändringsdirektiv som uttryckligen kräver att medlemsstaterna skjuter upp rapporteringsskyldigheten för företag som annars skulle börja omfattas från och med det räkenskapsår som inleddes den 1 januari 2025. Syftet är att ge tid för att ta fram ett enklare och mer ändamålsenligt regelverk som gör det enklare för företagen att rapportera. Det är alltså en obligatorisk implementering av EU-beslut. Sverige gör det som andra medlemsstater nu också gör.

Fru talman! Innehållet i förändringen är i grunden ganska enkelt. För stora företag i den så kallade andra vågen, alltså företag med över 250 anställda eller motsvarande omsättnings- och balansnivåer, flyttas det första tillämpningsåret till det räkenskapsår som inleds närmast efter utgången av 2026. För små och medelstora börsnoterade företag samt små och icke-komplexa institut skjuts tillämpningen upp till det räkenskapsår som inleds efter utgången av 2027.

Det innebär inte att hållbarhetsrapporteringen försvinner, utan det innebär att företag som ännu inte har börjat rapportera får mer tid att förbereda sig och, framför allt, att EU kan slutföra arbetet med att förhandla fram förenklade regler, något som många i både näringslivet och myndigheter har efterfrågat för att få en mindre byråkratisk process för att få fram syftet med hållbarhetsrapporteringen.

Fru talman! Vi har hört argument om att uppskjutandet skulle försämra både svensk konkurrenskraft och transparensen. Det är förvisso glädjande att Miljöpartiet har börjat engagera sig för svensk konkurrenskraft. Det såg vi inte jättemycket av när vi pratade om företagsspionage nyss, men det är glädjande.

Faktum är att det är just konkurrenskraften som är i fokus här. Europa har under lång tid dragits med lägre produktivitetstillväxt än andra stora ekonomier. En omfattande regelbörda har identifierats som bidragande orsak till att den europeiska produktiviteten har varit lägre än i andra stora ekonomier. Detta är bakgrunden till att kommissionen nu arbetar för att minska de administrativa kostnaderna för företag, inte minst på området för rapportering.

Fru talman! Att införa ett nytt och omfattande rapporteringskrav före arbetet med förenkling och framför allt innan medlemsstaterna kommit överens om den slutliga utformningen vore inte vare sig rimligt eller ansvarsfullt.

Det är också viktigt att påpeka att de företag som redan omfattas av reglerna, den så kallade första vågen, fortsatt ska hållbarhetsrapportera. Transparensen försvinner alltså inte, utan den utökas i långsammare takt för de grupper som ännu inte börjat rapportera. Syftet är att invänta de diskussioner och förhandlingar som just nu pågår om utformningen så att det blir enkelt och effektivt och fyller sitt syfte.

Det finns en reservation i civilutskottet om att Sverige ska driva på i EU för att dra tillbaka uppskjutandet. Detta tror jag vore olyckligt, och civilutskottet avstyrker därför förslaget, med rätta.

Regeringen kommer vid behov att följa upp konsekvenserna av lagstiftningen på lämpligt sätt, men det är inte rimligt att riksdagen redan nu ger regeringen instruktioner som går helt emot de direktiv som redan antagits, när det förhandlas vidare på EU-nivå.

Sverige ska naturligtvis vara en aktiv röst i EU, men att driva på för att riva upp beslut som syftar till att skapa ett mer proportionerligt och konkurrenskraftigt regelverk vore inte förenligt med våra intressen. Det skulle i praktiken innebära att svenska företag snabbare än andra belastas med ett mer omfattande regelverk, som dessutom riskerar att göras om inom kort. Det vore skadligt för svensk konkurrenskraft, utan att det ger de positiva miljöeffekter som är syftet med hållbarhetsrapporteringen.

Fru talman! Sammanfattningsvis är det ett väl avvägt förslag. Det skapar rimliga förutsättningar för svenska företag, och det ger EU och medlemsstaterna tid att färdigställa det arbete som redan pågår för att få ett enklare system och en mindre administrativ börda. Detta gynnar svensk och europeisk konkurrenskraft, och det är bra för de syften som vi försöker uppnå med hållbarhetsrapporteringen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)