Ludvig Ceimertz

Fru talman! Europa behöver fler företag som växer, investerar och skapar arbetstillfällen. I grunden handlar detta om människor som startar företag, utvecklar idéer, tar risker och vill växa, inte bara i Sverige eller något annat land i Europa utan på hela den europeiska marknaden.

Fru talman! Alltför ofta talar vi om den inre marknaden som om den redan vore genomförd fullt ut och beständig, men verkligheten ser annorlunda ut. För många företag innebär en expansion till andra medlemsstater fortfarande nya regelverk, nya administrativa processer och betydande kostnader. Det är en konkret tröskel för tillväxt. Det är därför detta förslag, detta initiativ och denna riktning är viktiga.

En gemensam bolagsform har potential att bli ett verkligt verktyg för företag som vill växa över gränserna. Det kan öka förutsebarheten, minska administrativa bördor och sänka kostnaderna för regelefterlevnad. Det stärker inte bara enskilda företag, utan det stärker Europas konkurrenskraft i en tid när konkurrensen från USA och Kina ökar snabbt.

Det är också viktigt att säga att detta inte på något sätt handlar om att ersätta nationella bolagsformer utan om att skapa ett frivilligt alternativ som kan fungera smidigt på hela den inre marknaden i EU.

Fru talman! Vi ska komma ihåg att dagens debatt inte i första hand handlar om förslaget om EU Inc. utan om huruvida man ska arbeta vidare med förslaget i subsidiaritetsprövningen. Frågan är därför inte om varje detalj i förslaget är perfekt utan om målet kan uppnås bättre på nationell nivå eller genom gemensamma europeiska regler.

Svaret är faktiskt tydligt, anser jag: Ett sammanhängande bolagsrättsligt regelverk kan inte åstadkommas av medlemsstaterna var och en för sig. Utan gemensamma regler riskerar vi ännu mer olika regelverk på den inre marknaden, där företag möter olika krav i varje land.

Regeringen instämmer i kommissionens bedömning att förslaget inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målsättningen. Förslaget bygger vidare på redan etablerade regler och strukturer inom EU:s bolagsrätt och innebär en stegvis vidareutveckling av de regelverk som redan finns på den inre marknaden.

Det är därför ett proportionerligt förslag som tar sin utgångspunkt i existerande regelverk och som syftar till att förenkla, inte lägga ytterligare administrativa bördor på företagen. Vi anser därför att förslaget är förenligt med såväl subsidiaritetsprincipen som proportionalitetsprincipen.

Fru talman! Det här innebär inte att alla delar är oproblematiska. I de fortsatta förhandlingarna behöver Sverige bevaka vissa frågor, inte minst när det gäller insolvensrättsliga delar och den rättsliga konstruktionen i vissa bestämmelser. Samtidigt är det viktigt att hålla isär processerna. Subsidiaritetsprövningen handlar om huruvida EU ska agera, medan förhandlingarna handlar mer om hur regelverket ska se ut.

Fru talman! I reservationen lyfter oppositionen fram en del oro och farhågor – det som det argumenteras emot – om att det skulle påverka arbetsmarknadsmodeller och kollektivavtal, men vi kan konstatera att det är tydligt att det inte är förslagets syfte.

Det handlar om en bolagsrättslig struktur för företag som frivilligt väljer den formen, inte om att reglera arbetsmarknadens parter eller ersätta nationella modeller.

Fru talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till civilutskottets förslag till beslut.

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för den fortsatta utvecklingen.

Ledamoten Nordborg sätter fingret på just en sådan sak som är problematisk när det gäller en brottsofferlag, nämligen behovet av att ha dubbelreglering i flera lagstiftningar. Det har pekats ut att vi fortsatt kommer att behöva ha regler i rättegångsbalken, skadeståndslagen, sekretesslagstiftningen, socialrätten och flera andra lagstiftningar och att vi då riskerar att få en dubbelreglering där lagstiftningar i värsta fall talar mot varandra. Det kan ge svårare bedömningar och göra det mer svåröverskådligt och mer splittrat, helt i motsats till våra intentioner bakom att vilja gå fram med en brottsofferlag. Det är ytterligare en del av problematiken, och jag tycker att Nordborg sätter fingret på den.

Hon lyfter också en annan sak som är väldigt viktig, nämligen rätten till brottsskadeersättning. Vi har sett många exempel där människor fått sin port bortsprängd, utsatts för brott utan att det gått att knyta någon gärningsman till brottet eller utsatts för stor skadegörelse. Då är det viktigt att kunna ta ett samlat grepp och ge ersättning.

Vi moderater har föreslagit en särskild brottsofferfond med tillgångar som förverkats från kriminell verksamhet. Jag tror att det vore ett väldigt bra steg att fortsätta med. Jag tror också att ligger ett viktigt symbolvärde i att deklarera att förverkade tillgångar från kriminell verksamhet ska gå direkt tillbaka till brottsoffer och inte in i statskassan. Pengar från kriminell verksamhet ska gå till stöd till brottsoffer, exempelvis brottsskadeersättningar, till civilsamhällesorganisationer eller till förebyggande sociala insatser där det behövs.

Fru talman! Tack till ledamoten Nordborg, som är den enskilda ledamot som jag har haft flest replikskiften med! Det har jag uppskattat väldigt mycket, för det har varit trevligt att diskutera. Även om vi många gånger har varit oense om lösningarna har jag uppskattat alla dessa samtal, så stort tack för det!

Låt mig nu kommentera ersättningen till brottsoffer. Regeringen menar att ett brottsoffer över huvud taget inte ska behöva ta ställning till den frågeställningen. Den som har blivit utsatt för ett brott och kanske blivit hotad eller utsatt för brott i en gängkriminell miljö, där det finns en stor gruppering runt det hela, ska inte vara den som tvingas driva personen i fråga till Kronofogden. Den människan ska inte behöva ta ställning till om han eller hon ska driva en person till Kronofogden med de konsekvenser som det i sin tur kan innebära.

Detta ska inte vara brottsoffrets ansvar, utan det ska vara staten som tar ansvaret direkt. Det ska också vara staten som tar ett helhetsgrepp om detta, och brottsoffret själv ska inte behöva göra det. Det tycker vi är rimligt.

När det gäller brottsoffers stöd och behov av upprättelse är det ett vidare perspektivskifte som regeringen lägger brett över alla reformer. Det är det vi går in med när vi gör förändringar. I straffrätten, i ersättningsrätten och i utmätningsreglerna har regeringen ett tydligt brottsofferfokus. Jag menar att det är en effektivare väg. När det gäller att samla lagstiftningen är det effektivare att samla detta hos Brottsoffermyndigheten.

Vi moderater är inte helt och hållet motståndare till en samlad brottsofferlag, men det är komplicerat att bryta ut generella lagstiftningar som inte bara hanterar brottsoffer och lägga dem i en och samma lagstiftning. Det är därför vi menar att det är något som faktiskt skulle kunna försvåra och motverka sitt syfte att ge ett starkare stöd till brottsoffer, som ju är det viktiga.

Fru talman! Stort tack, ledamoten, för frågeställningen och för att det lyfts flera viktiga saker!

Regeringen har gett ett tydligt uppdrag till Brottsoffermyndigheten att vara en samlande och sammanhållande kraft för att säkerställa att brottsoffers rättigheter kan samlas. Vi menar att detta är ett bättre sätt att samla brottsoffers rätt till stöd och brottsoffers rättigheter än att lägga det i en lång utredning som faktiskt riskerar att ge motsatt effekt. Därför har regeringen valt att göra på detta sätt.

Nu tappade jag frågeställningarna. Jag borde ha noterat dem, men Sanna Backeskog stal mitt ena block!

(SANNA BACKESKOG (S): Skyddade boenden, till exempel.)

När det gäller rätten att få sin sak prövad, vilket var den första frågeställningen, går regeringen fram med till exempel avskaffande av mängdrabatten. Varje brott har ett brottsoffer, och varje brott ska därför utredas och få konsekvenser. Jag tycker att det är viktigt med ett tydligt brottsofferperspektiv, och jag hoppas att Socialdemokraterna kan tänka sig att ställa sig bakom detta förslag i ett senare skede. Jag tror inte heller något annat.

Stödet till civilsamhället är oerhört viktigt. Det är viktigt att civilsamhället kan ha en långsiktig finansiering, och det kan gå till på olika sätt. Vi moderater har exempelvis föreslagit att man ska ta förverkade tillgångar från kriminella. De förverkade tillgångar vi tar genom exempelvis självständigt förverkande ska kunna läggas i en brottsofferfond för att finansiera stöd till brottsoffer och till civilsamhället.

Pengar som har gått från kriminell verksamhet ska på det viset gå direkt tillbaka till brottsutsatta. Jag tycker att det är en rimlig ordning, och jag hoppas att vi ska kunna komma fram med detta.

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Backeskog!

Jag vill inleda med att tacka för de vänliga orden. Jag kan fullständigt hålla med om det som sades om brottsoffren. Det är helt ömsesidigt. Vi har haft ett stort gemensamt intresse i dessa frågor och diskuterat det vid ett flertal tillfällen, vilket jag alltid har uppskattat. Stort tack för det!

Låt mig svara på ledamoten Backeskogs fråga, som har många delar. Regeringen gick fram med att vi vill se en samlad brottsofferlag för att vi vill ha ett större fokus på brottsoffer i svensk politik. Vi tycker att det under alldeles för lång tid har varit ett alltför stort och ensidigt fokus på gärningsmän och på gärningspersoners rättigheter och rätt till stöd. Vi menar att det är viktigt att flytta perspektivet till brottsoffers rättigheter och brottsoffers behov av upprättelse och stöd.

Regeringen lyfte frågan om att samla detta i en särskild brottsofferlag, men när man började titta på detta konstaterades det att det snarare riskerade att försvåra och förvärra situationen och göra det hela mer svåröverskådligt. Det riskerade att leda till fler fall där lagar står mot varandra.

Regeringen menar därför att det är en större vinst att ha ett tydligare brottsofferfokus i de lagstiftningar vi går fram med. I varje lagstiftning har vi som grundpelare att ha fokus på brottsoffers rätt till upprättelse och stöd.

Det är också därför vi har gett tydliga regeringsdirektiv till Brottsoffermyndigheten att samordna detta och ge en tydligare bild av vilka rättigheter man har som brottsoffer och vilka möjligheter till stöd som finns. Det ska finnas ett tydligt stöd när det gäller detta.

Fru talman! Ytterst handlar det inte om i exakt vilken pärm i lagstiftningen det står om brottsoffers rättigheter utan om vilken effekt lagen har i verkligheten.

Fru talman! Brottsoffer ska ges upprättelse, inte tvingas jaga sina egna skadestånd. Det känns ganska bra att uttrycka den meningen igen i denna talarstol. Jag har uttryckt den meningen i många sammanhang och i många situationer, även här. Så här i min sista kammardebatt under min tid i riksdagen känns det bra att inleda med att brottsoffer ska ges upprättelse, inte tvingas driva in sina egna skadestånd.

Ändå, fru talman, är det precis så systemet länge har fungerat i Sverige. Den som har blivit misshandlad, rånad eller utsatt för grova kränkningar har trots fällande dom alltför ofta själv behövt jaga sin egen förövare för att få ut den ersättning domstolen fastslagit. Det är inte rimligt, fru talman, och det är därför denna proposition är så viktig.

Fru talman! Med en moderatledd regering har det genomförts ett grundläggande perspektivskifte i svensk rättspolitik, från fokus på gärningsmannen till fokus på brottsoffret och samhällets behov av skydd. Farliga människor ska sitta inne, så att skötsamma människor vågar vara ute. Då måste också rättsstaten fungera för dem som utsatts för brott.

Under alltför lång tid har brottsoffer i Sverige fått bära en orimligt stor del av konsekvenserna av brott. Den som blivit rånad, misshandlad, hotad eller utsatt för sexualbrott har inte bara behövt hantera trauma, rädsla och otrygghet utan har dessutom själv tvingats navigera i ett krångligt system där staten lite för ofta tagit ett steg tillbaka och sagt: Försök själv först!

Fru talman! Det mest talande exemplet är ändå det system som vi har haft för skadestånd vid brott och som vi nu debatterar en förändring av. De som har fått rätt i domstol och fått fastslaget att de blivit utsatta för brott har ändå ofta tvingats kontakta sina egna förövare för att få ut skadestånd. I många fall har brottsoffer själva behövt gå till kronofogden och själva behövt driva processer vidare mot de personer som slagit, hotat, rånat eller kränkt dem.

Detta är, fru talman, ärligt talat ett fullständigt orimligt system, och det är just därför denna proposition är så viktig. Den signalerar ett verkligt perspektivskifte. När domen vinner laga kraft ska brottsoffret inte längre behöva jaga sin förövare. Staten ska ta över ansvaret. Brottsoffermyndigheten ska kunna betala ut ersättning direkt och därefter kräva tillbaka pengarna från gärningsmannen. Det blir inte bara en teknisk förändring – det är en principiell förändring. Det är staten som ska ta konflikten med gärningsmannen, inte brottsoffret.

Vi flyttar fokus – från gärningsmannen till brottsoffret, från förövarperspektiv till samhällsskydd och upprättelse. Vi säger att de som har blivit utsatta för brott ska mötas av ett samhälle som står på deras sida. Det handlar om rättvisa, men det handlar också om förtroende för rättsstaten.

Om människor upplever att staten inte förmår att skydda dem, inte hjälper dem och inte ens ser dem efter att brottet är begånget, då urholkas tilliten till hela systemet. Det allra minsta man kan begära är ändå att få den ersättning som man har rätt till.

Fru talman! Propositionen innehåller också flera andra viktiga förändringar. Vi föreslår att möjligheterna att utmäta ersättningar till förmån för brottsoffer ska utvidgas. Det innebär exempelvis att skadestånd, brottsskadeersättning och försäkringsersättningar i större utsträckning ska kunna utmätas för att betala skulder till brottsoffer. Det är en rimlig förändring.

Det har faktiskt funnits fall där människor som har blivit utsatta för allvarliga brott har fått rätt i domstol och ändå inte fått en krona i ersättning. Samtidigt har gärningsmannen själv från annat håll kunnat ta emot stora ersättningar som inte har gått att utmäta.

Fru talman! Just det är svårt att beskriva som något annat än ett hån mot brottsoffer. Den som är skyldig ett brottsoffer pengar ska inte samtidigt kunna skydda sina egna tillgångar bakom olika ersättningssystem. Brottsoffrets rätt till upprättelse måste väga tungt även här.

Fru talman! I denna proposition förändras även reglerna när det gäller ersättning vid frihetsberövande. Det ska bli enklare att sätta ned eller helt neka ersättning till personer som själva har försvårat utredningen, undanröjt bevis, försökt påverka rättsprocessen eller undandragit sig lagföring. Det är en rimlig förändring.

Fru talman! Det kan inte vara så att personer med tydlig koppling till kriminell aktivitet motarbetar rättsprocessen och sedan utan vidare förväntar sig statlig ersättning som om de själva helt saknar ansvar för situationen. Rättsstaten bygger inte bara på rättigheter. Den bygger också på ansvar. Den som själv bidrar till att försvåra en rättsprocess ska inte kunna räkna med att staten okritiskt betalar ut ersättning i efterhand.

Fru talman! Jag vill också uppehålla mig vid frågan om principalansvaret, alltså vårdnadshavares ansvar för skador som deras barn orsakar genom brott.

Fru talman! Nu kanske jag säger något radikalt i denna talarstol, men föräldrar har ansvar för sina barn. Här väljer Vänsterpartiet och Miljöpartiet att reservera sig mot regeringens förslag. Det är på ett sätt talande. Här blir skillnaden i synsätt väldigt tydlig.

Vi menar att föräldraansvar spelar roll, och att föräldraansvar är direkt avgörande. När barn begår brott uppstår verkliga konsekvenser för verkliga människor. Butiker vandaliseras, människor blir rånade på telefoner, människor misshandlas och fönster krossas. Då måste någon bära kostnaden. Frågan är inte om någon ska göra det, utan vem.

Vi menar att det inte är rimligt att brottsoffret ensamt ska stå kvar med konsekvenserna medan vuxenvärlden kan frånsäga sig ansvar. Det är därför som vi skärper principalansvaret och höjer beloppet till en tredjedel av prisbasbeloppet. Det är en tydlig markering av att föräldraansvar spelar roll, och att det måste vara utgångspunkten.

Låt mig också vara tydlig. Det betyder inte att domstolar ska bortse från ekonomisk utsatthet eller särskilda omständigheter. Jämkningsreglerna finns kvar. Domstolar kan fortfarande undvika orimliga resultat. Men samhället måste säga att föräldraansvar har betydelse. Föräldrar ansvarar för sina barn.

Fru talman! När oppositionens huvudsakliga invändning i ett betänkande som handlar om brottsoffer i stället handlar om omsorg om gärningspersonens situation blir det också tydligt varför ett perspektivskifte i rättspolitiken med större fokus på brottsoffret och samhällsskyddet har varit så viktigt. Vi ska inte börja i gärningsmannens situation. Vi ska börja i brottsoffrets verklighet.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag också, eftersom det har varit på tal, beröra frågan om en särskild brottsofferlag. Den frågan har lyfts fram här i dag.

Det är en fråga som Moderaterna rent politiskt var först ut med att lyfta fram. Ambitionen med en samlad brottsofferlag är i grunden god. Brottsoffer ska lättare kunna förstå sina rättigheter och få överblick över det stöd som samhället erbjuder.

Men när Justitiedepartementet började titta på frågan och hur man skulle utforma det visade det sig vara väldigt juridiskt komplicerat. Brottsoffers rättigheter finns på många ställen i generella lagar som gäller fler än bara brottsoffer. Att då bryta ut enstaka bestämmelser riskerar att göra regelverket mer splittrat, mer svåröverskådligt och i praktiken mindre träffsäkert.

Vi menar att fokus måste ligga på det som gör störst skillnad här och nu. Därför valde vi en annan väg genom att ge tydliga regeringsuppdrag att stärka Brottsofferguiden, stärka information till brottsoffer och stärka det nationella samordningsansvaret. Framför allt stärker vi brottsoffers rättigheter i praktiken, som exempelvis i denna proposition, eller för den delen i den proposition som vi diskuterade för bara för ett par timmar sedan, där vi har satt brottsoffrets perspektiv först.

Brottsoffer behöver framför allt ett system som fungerar när de utsätts för brott, inte fler år av lagtekniska omstruktureringar. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till propositionen.

Eftersom detta är min sista debatt i riksdagen innan jag i samband med valet lämnar riksdagen och också politiken vill jag rikta ett jättestort tack till hela talmanspresidiet och till alla kollegor i riksdagen på både regeringssidan och oppositionssidan.

Det har varit väldigt trevligt och väldigt lärorikt. Jag har alltid uppskattat debatter och diskussioner. Det känns tryggt att veta att när jag nu lämnar riksdagen finns det gott om kloka människor kvar här från vänster till höger som fortsätter att ta ansvar för Sverige. Tack så mycket, fru talman!

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD) och Martin Melin (L).

Herr talman! Den här propositionen innehåller ett flertal olika lagförändringar med gemensam riktning, och den är tydlig. Samhällsskyddet ska väga tyngre. Återfall i brott ska få större konsekvenser. Brottsoffer ska inte längre vara de som tvingas anpassa sina liv efter gärningsmän. Det är grundläggande.

Om man gång på gång begår nya brott ska det märkas i straffet. Om man rymmer från anstalt eller Sis ska det vara brottsligt. Om människor utsätts för hot och våld måste vi kunna se till att de slipper träffa förövaren där de bor.

Herr talman! Många delar av lagförslaget har tagits upp. Men lagförslaget är brett, så jag tänkte uppehålla mig kring vissa delar.

En central del av lagförslaget handlar om att återfall i brott ska få en betydlig skärpning i straffet. Återfall i brott ska märkas i den påföljd du får.

Herr talman! Det ska ändå sägas att de flesta människor som avtjänar en kriminalvårdspåföljd inte återfaller i nya brott. Samtidigt är statistiken väldigt tydlig. Att redan ha återfallit i ny brottslighet är den enskilt största riskfaktorn för att fortsätta begå brott och fortsätta återfalla i ny brottslighet.

För de personer som har sex eller fler kriminalvårdspåföljder är återfallsstatistiken hög. Över 90 procent återfaller inom tre år i brott med ny kriminalvårdspåföljd. Det innebär något viktigt. När samma personer gång på gång begår nya brott handlar det inte längre om en engångsföreteelse. Det handlar inte om personer som begår misstag. Utan det handlar om personer som systematiskt begår nya brott och skapar nya brottsoffer. Då måste vi kunna reagera tydligare.

Därför går vi nu fram med förslaget att återfall i brott ska få ett mycket större genomslag vid straffmätning vid ny brottslighet, inte av symboliska skäl utan för att det skyddar människor. Den som sitter frihetsberövad kan inte samtidigt begå nya rån, nya våldsbrott eller nya övergrepp ute i samhället. Det är en konkret brottsförebyggande åtgärd.

Herr talman! En annan del av förslaget är att vi kriminaliserar rymningar och avvikelser från anstalt, häkte och Sis. Det är anmärkningsvärt att detta inte redan var kriminaliserat i Sverige. Jag är ganska säker på att de flesta människor i Sverige tror att det är kriminellt och förbjudet att rymma från ett fängelsestraff. Men så har det alltså inte varit, och det ändrar vi på nu.

Den som avviker från rättvisan utsätter både personal och allmänhet för risker. Det gäller inte minst vid fritagningar. Vi har till exempel sett mycket allvarliga situationer på Sis-hem de senaste åren.

Vi har sett uppmärksammade rymningar från häkten och anstalter under senare år. Som sagts här, herr talman, löser en kriminalisering inte allt. Säkerhetsarbetet inom kriminalvården och inom Sis är helt avgörande. Mycket arbete har också skett, ska sägas, och mycket har förändrats. Frågan har tagits på stort allvar, och antalet rymningar från Sis och fängelser har minskat de senaste åren.

Samtidigt, herr talman, och det är viktigt att komma ihåg, har rymningarna från öppna anstalter dubblerats de senaste fem åren. Detta är ett stadigt växande problem.

För mig handlar detta om trovärdighet och om människors tilltro till rättssystemet. Det handlar också om den grundläggande principen att den som försöker undandra sig ett fängelsestraff inte ska kunna göra det utan nya straffrättsliga konsekvenser.

För den som sitter hemma vid köksbordet framstår det som självklart att den som försöker undandra sig ett fängelsestraff också ska mötas av nya påföljder. Det är precis den självklarhet som nu förs in i lagstiftningen.

Herr talman! Jag vill gå vidare till frågan om vistelseförbud, vistelseföreskrifter, permissioner och villkorlig frigivning. Även här finns ett tydligt exempel på det viktiga perspektivskifte som har skett i svensk kriminalpolitik de senaste åren. Under alltför lång tid har det varit brottsoffret som har fått bära de stora konsekvenserna. Den som har blivit utsatt har fått flytta, ändra sina vanor eller leva med oro för att möta sina förövare i sitt eget område.

Det är en felaktig ordning. Det kan inte vara den som har utsatts för brott som ska behöva anpassa sitt liv, medan gärningsmannen rör sig friare och utan tydliga begränsningar. Därför tydliggörs och stärks nu möjligheten att använda vistelseföreskrifter och geografiska begränsningar, bland annat vid villkorlig frigivning. Det handlar om att vi tydligare ska kunna säga: Du får inte vistas här. Du får inte vara i närheten av målsäganden. Du ska inte kunna dyka upp vid en arbetsplats, barnens skola eller andra miljöer där brottsoffer ska behöva känna oro.

Det är en rimlig ordning. Permission är ingen rättighet, och villkorlig frigivning innebär inte heller att man ska släppa kontrollen över personer med hög återfallsrisk eller kopplingar till kriminella nätverk. Tvärtom måste samhällsskyddet väga tyngre.

Om en person bedöms innebära en risk för fortsatt brottslighet, hot eller påverkan mot brottsoffer ska det också få konkreta konsekvenser för vilka permissioner som kan beviljas och vilka vistelseföreskrifter som gäller vid frigivning. Det kan handla om att en person som har fått permission inte ska kunna röra sig i det område där brottsoffret bor eller vistas av andra skäl. Det kan handla om tydliga geografiska begränsningar efter villkorlig frigivning för att skydda människor som har blivit utsatta för brott.

Herr talman! Detta är en avgörande del av det perspektivskifte som nu genomförs i svensk rättspolitik. Vi stärker samhällsskyddet, skärper synen på återfall, kriminaliserar rymningar och stärker skyddet för brottsoffer – helt enkelt för att det är rättvist.

Med det skulle jag vilja yrka bifall till propositionen och bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Hedersförtryck har ingen plats i Sverige. Det strider mot allt som Sverige står för. Det ska sägas tydligt och utan de relativiseringar som historiskt har förekommit.

Hedersförtryck handlar ytterst om att människor – framför allt flickor och kvinnor – fråntas sin frihet. Det handlar om kontroll av vardagen, av kläder, av umgänge, av kärlek och av sexualitet. Det handlar om att den egna viljan underordnas familjens eller släktens så kallade heder. I de allvarligaste fallen handlar det om hot, om våld, om tvångsäktenskap och om barn som förs ut ur Sverige för att giftas bort.

Detta är ett allvarligt och växande samhällsproblem, och det kräver en tydlig och konsekvent rättsstatlig reaktion. Därför är lagförslaget om skärpta regler för hedersrelaterat våld och förtryck angeläget. Det här är en proposition som täpper till luckor i lagen, stärker skyddet för utsatta och flyttar fram rättsstatens positioner.

Herr talman! Det lagförslag som ligger på bordet i dag innehåller flera viktiga delar. Mycket har redan sagts, men jag vill ändå beröra delarna i lagförslaget.

För det första utvidgas brottet äktenskapstvång. Det ska inte längre krävas att någon uttryckligen hotas eller tvingas. Även vilseledande ska omfattas. Det är viktigt eftersom hedersförtryck sällan fungerar genom tydligt uttalade hot. Verkligheten ser ofta annorlunda ut.

En ung flicka kan få höra att familjen bara ska resa för att hälsa på släkten under sommaren. Hon följer med eftersom hon litar på sina föräldrar. Men väl på plats börjar pressen, och plötsligt står hon inför ett arrangerat äktenskap som hon aldrig har samtyckt till.

Tidigare har sådana situationer varit svåra att komma åt rent juridiskt eftersom det inte alltid har gått att visa att det har varit ett tydligt hot eller ett klassiskt tvång. Förövare har kunnat gömma sig bakom att flickan trots allt följde med frivilligt. Vi ändrar nu lagen så att även manipulation, lögner och vilseledande omfattas. Detta är viktigt. Vi anpassar lagstiftningen till hur hedersförtryck faktiskt fungerar i verkligheten.

För det andra stärks skyddet mot så kallade äktenskapsresor. Brottet vilseledande till äktenskapsresa byter namn till äktenskapsresebrott och utvidgas så att även olaga tvång och utnyttjande av utsatt situation omfattas. Dessutom införs ett helt nytt brott: äktenskapsresebrott mot barn.

Detta betyder kort att samhället kan ingripa tidigare och tydligare mot vuxna som försöker föra ut barn ur landet för att gifta bort dem.

Även här täpper vi till kryphål i lagstiftningen. Det är inte rimligt att man i brottsbekämpningen i praktiken behöver vänta tills ett barn befinner sig utomlands eller har tvingats in i ett äktenskap. Det är inte rimligt att samhället inte kan ingripa fullt ut innan dess. Nu flyttas fokus framåt mot att förebygga och stoppa brott innan skadan är skedd.

För det tredje, herr talman, kriminaliseras även försök till dessa brott. Det är också viktigt. Polisen ska inte behöva stå och vänta tills ett barn faktiskt har förts bort eller gifts bort innan man agerar.

För det fjärde skärper vi straffen. Straffen för äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott höjs kraftigt. Det är inte bara symboliskt. Högre straffvärden innebär också bättre möjligheter att använda rättsväsendets alla verktyg och att prioritera dessa brott i utredningar.

En annan viktig del av propositionen handlar om hemliga tvångsmedel. Hemliga tvångsmedel ska kunna användas i utredningar om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott. Det handlar exempelvis om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Det behövs. Hedersrelaterad brottslighet sker nämligen ofta i det tysta. Den sker sällan öppet. Det är ofta flera personer inblandade – familjemedlemmar, släktingar och andra i den närmaste sociala kretsen. Beslut fattas många gånger kollektivt. Planering kan pågå länge, och tystnadskulturen är stark. Det gör att dessa brott är väldigt svåra att utreda. Den som utsätts vågar ofta inte berätta. Och omgivningen, i sin tur, tiger.

Därför måste rättsstaten ha moderna och effektiva verktyg. Hemliga tvångsmedel används redan i dag när det gäller annan grov och svårutredd brottslighet. Samma möjligheter behöver finnas också här, eftersom detta har visat sig framgångsrikt i andra avseenden. När barn riskerar att föras ut ur landet för att giftas bort kan samhället inte stå handfallet för att lagstiftningen är för svag.

Det handlar om att ge polis och åklagare rimliga möjligheter att förhindra mycket allvarliga brott mot barn och unga människor. Detta sker naturligtvis under rättssäkra former, precis som i andra fall när vi använder hemliga tvångsmedel. Rättsstaten måste helt enkelt vara starkare än hederskulturen.

Slutligen innebär propositionen också att otillåtna äktenskap aldrig ska erkännas i Sverige. Barnäktenskap, tvångsäktenskap, månggiften, fullmaktsäktenskap och äktenskap mellan nära släktingar ska inte kunna få legitimitet genom juridiska undantag. Den så kallade ventilen, som närmast obegripligt har funnits, ska äntligen tas bort. Det är en viktig principiell förändring. Tidigare har det funnits undantag. Trots att ett äktenskap egentligen strider mot svensk lag och framför allt mot våra grundläggande värderingar har det då kunnat ges legitimitet i Sverige. Det är inte rimligt, och det är nu slut med det. Ett äktenskap som bygger på förtryck ska aldrig ges legitimitet av svenska staten – punkt.

Herr talman! De här nya och förändrade lagarna är inte en isolerad reform. Det är en del av ett mycket större arbete. Den moderatledda regeringen har ända sedan tillträdet bedrivit ett systematiskt arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Vi skärper lagstiftningen mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Vi stärker skyddet mot äktenskapsresor. Vi inför starkare utreseförbud för barn. Vi bekämpar könsstympning. Vi kriminaliserar oskuldskontroller och oskuldsingrepp. Och vi förbjuder kusinäktenskap.

Det senare är det faktiskt viktigt att tala klarspråk om, för kusinäktenskap är inte någon oskyldig kulturfråga. Det är ofta en del av hedersstrukturer där familjer och släkter vill kontrollera framför allt flickors liv och sexualitet. Valet av partner blir en familjeangelägenhet snarare än att handla om individens fria val.

Polisen och åklagaren, herr talman, har också beskrivit hur kusinäktenskap förekommer i ärenden som är kopplade till grov organiserad brottslighet – detta för att befästa lojalitet och kontroll. Trots detta valde en tidigare socialdemokratisk minister att kalla frågan om kusinäktenskap för – citat – en genuin skitfråga när utredningen tillsattes. Det är högst anmärkningsvärt.

Herr talman! Låt mig vara tydlig. För oss moderater är hedersförtryck allt annat än en skitfråga. För den flicka som inte får välja vem hon ska leva med är det inte en skitfråga. För den pojke som lever under hot och kontroll är det inte en skitfråga. Och för den unga kvinna som förs ut ur landet för att giftas bort är det inte en skitfråga.

Det handlar om frihet, om trygghet och om människovärde.

Herr talman! Det är därför viktigt att regeringen nu faktiskt har infört ett sjunde jämställdhetspolitiskt delmål för att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck. För första gången erkänner staten fullt ut hedersförtryck som ett särskilt samhällsproblem som kräver egna insatser, egna verktyg och ett långsiktigt arbete. Det här handlar inte bara om brottsbekämpning. Det handlar i grunden om vilket samhälle Sverige ska vara.

Herr talman! Hedersförtryck har ingen plats i Sverige. Ingen flicka ska tvingas in i äktenskap. Ingen ska föras ut ur landet för att giftas bort. Ingen ska leva under hot och kontroll för att upprätthålla en familjs heder.

Därför skärper vi lagstiftningen. Vi täpper till luckor som tidigare funnits. Vi stärker skyddet för barn och unga och ger rättsväsendet bättre verktyg att agera.

Det handlar ytterst om frihet och om rätten att själv forma sitt liv och följa sina drömmar.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till propositionen och be om ursäkt för att jag drog över talartiden något.

Herr talman! Sverige hade under många år en kriminalpolitik som inte hängde med i utvecklingen. Samtidigt som den grova organiserade brottsligheten blev brutalare, mer internationell och mer tekniskt avancerad och växte sig allt starkare hindrades rättsväsendet från att arbeta effektivt och fick använda föråldrade verktyg. Det håller den här regeringen på att stegvis förändra.

Det dödliga gängvåldet har halverats de senaste åren. Uppklaringen av de grövsta våldsbrotten har ökat kraftigt. Exempelvis skjutningarna har gått från cirka 25 procent i uppklaringsgrad till att gärningspersoner 2025 greps i nästan samtliga fall. Dessutom grips och lagförs fler gängledare. Detta är ett resultat av en konsekvent omläggning av svensk kriminalpolitik, och det ger effekt.

Herr talman! Det krävs naturligtvis en bred palett av åtgärder för att trycka tillbaka brottsligheten. Ingen reform är ensam tillräcklig, utan det behövs en konsekvent riktning för ett tryggare Sverige. Denna kurs måste ligga fast.

Herr talman! En viktig del i att bekämpa det grova våldet har varit utbyggnaden av kamerabevakningen i Sverige. Moderaterna var i valrörelsen 2022 tydliga med att vilja öka övervakningskamerorna i Sverige. Det sattes ett mål om 5 000 poliskameror mot de 948 kameror som fanns då. Sedan den moderatledda regeringen tillträdde har polisens kameraförmåga kraftigt byggts ut. Vid utgången av 2025 var antalet nästan 4 000. Vi är nära målet om 5 000.

Herr talman! Moderaterna vill fortsätta bygga ut kamerabevakningen och har nu satt ett nytt mål om 10 000 kameror till år 2029. Det handlar om fler fasta kameror, fler mobila kameror, fler drönare och fler ANP-kameror, som kan läsa registreringsnummer och hjälpa polisen att spåra kriminella.

Detta har inte skett av sig självt, herr talman. Det är ett resultat av politiska beslut. Den moderatledda regeringen har genomfört omfattande reformer för att göra det enklare för polisen att använda kamerabevakning. Tillståndsprocesserna har förenklats. Byråkratin har minskat. Polisen har dessutom fått betydligt större möjligheter att snabbt sätta upp kameror i brottsutsatta områden och på platser där grov kriminalitet förekommer.

Resultaten är tydliga. Kameran hjälper polisen att identifiera gärningsmän. Den hjälper till att säkra bevisning och lösa mord, sprängningar och skjutningar. Kamerabevakning är i dag ett helt centralt verktyg för att förebygga och utreda brott och på så vis öka tryggheten i Sverige. Alla människor ska kunna känna sig trygga i sitt bostadsområde, på väg hem från jobbet och när barnen går till skolan eller träningen.

Utvecklingen ska inte stanna vid det, och här kommer denna proposition med ansiktsigenkänning i realtid in på ett viktigt sätt.

Herr talman! Kriminella nätverk använder modern teknik varje dag. De har krypterade telefoner. De rör sig snabbt mellan olika platser och planerar våldsbrott digitalt. De försöker undvika upptäckt genom att hela tiden ligga ett steg före. Därför måste också polisen ha moderna verktyg. Det är precis vad denna proposition handlar om.

Polisen får redan i dag använda ansiktsigenkänning i efterhand i brottsutredningar. Om en övervakningskamera fångar en misstänkt gärningsman kan polisen analysera materialet i efterhand och jämföra bilder mot register eller annat material, även med hjälp av AI.

Det som nu föreslås är däremot att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen också får möjlighet att använda AI-baserad ansiktsigenkänning i realtid. Skillnaden är viktig. Det handlar inte längre bara om att kunna lösa brott i efterhand utan om att ingripa medan någonting händer, eller ännu hellre innan det händer. Det handlar om att förhindra allvarlig brottslighet där brottsoffer får sina liv förstörda.

Herr talman! Låt mig ge ett exempel. Föreställ er att ett barn har blivit bortfört. Polisen har tillgång till bilder på barnet och misstänker att barnet förs genom större offentliga miljöer, såsom tågstation, köpcentrum eller flygplats. I dag är det fullt möjligt för polisen att fånga upp rörelsemönster på kameror, men de får inte ta hjälp av AI för att hitta det eller reda i det.

Med denna lagstiftning ges polisen möjlighet att använda AI-baserad ansiktsigenkänning i realtid för att snabbt lokalisera barnet och ingripa innan situationen förvärras och innan ett barn förs utomlands. Det handlar alltså inte om teknik bara för teknikens skull utan om att ge polisen möjlighet att rädda liv och skydda människor i situationer där varje minut kan vara avgörande. Av just detta skäl använder många andra länder redan sådan teknik.

Herr talman! Det här är inte ett system för generell övervakning av vanligt folk. Det handlar om att använda tekniken riktat mot specifika personer vid mycket allvarlig brottslighet. Det är också viktigt att förstå att EU:s AI-förordning uttryckligen öppnar för just detta.

Utgångspunkten i EU är att en realtidsbaserad biometrisk identifiering ska vara förbjuden. Men EU har samtidigt konstaterat att det finns situationer då demokratiska länder måste kunna använda tekniken för att skydda människor och bekämpa grov brottslighet. Därför finns det redan i dag inarbetade undantag för bland annat terrorism, människorov, människohandel och annan allvarlig våldsbrottslighet. Det är dessa undantag som vi nu använder.

Herr talman! Det finns de som menar att staten inte ska använda den här typen av teknik. Jag delar inte den uppfattningen. Alternativet är inte ett samhälle utan teknik. Alternativet är ett samhälle där de kriminella använder tekniken medan rättsstaten avstår, och det vore ansvarslöst.

När polisen har möjlighet att förhindra ett våldsdåd, hitta ett kidnappat barn eller gripa en farlig gärningsman innan fler människor skadas tycker jag att samhället också ska ge polisen verktyg att göra det. Det handlar ytterst om trygghet och om människors frihet att leva vanliga liv utan rädsla för kriminalitet och våld.

Herr talman! Den här regeringen bygger steg för steg upp en modern och stark brottsbekämpning. Vi ser till att polisen får fler kameror och bättre möjligheter till kamerabevakning och att polisen kan använda tekniken effektivare mot grov kriminalitet.

Moderaterna vill fortsätta på den inslagna vägen och står fast vid målet om 10 000 poliskameror i Sverige. Vi vet att kameror, rätt använda, hjälper polisen att förebygga brott, lagföra gärningsmän och skapa trygghet för människor. Med detta yrkar jag bifall till propositionen.

Fru talman! Vi debatterar en proposition om ändamålsenliga utmätningsregler och utökad distansutmätning. Det är en proposition som innehåller ett flertal konkreta förändringar för att effektivisera och modernisera utsökningsförfarandet. Förslagen innebär möjligheter att få skulder betalda, högre värden vid försäljning av utmätt egendom och ett mer ändamålsenligt system för både myndigheter och enskilda. I grunden handlar det om något ganska enkelt: Beslut ska kunna verkställas, och när tillgångar finns ska de kunna säkras. Om skulder ska betalas måste staten ha fungerande verktyg att se till att det blir på det viset. Här debatterar vi hur reglerna kan bli bättre.

Fru talman! En viktig del av den här propositionen handlar om utmätning på distans. Distansutmätning är redan i dag ett effektivt verktyg för att hitta och säkra utmätbar egendom. Nu utvidgas möjligheten till biträde vid distansutmätning till fler brottsbekämpande myndigheter. Det är en viktig förändring. Den kan verka liten, men det är faktiskt en viktig förstärkning. Vi vet att tillgångar ibland kan flyttas snabbt när personer misstänker att myndigheter är på väg att agera. Detta gäller rent generellt vid skulder och utmätningar.

Fru talman! Det finns också en tydlig koppling till organiserad brottslighet och kriminell ekonomi. Då måste våra brottsbekämpande myndigheter kunna arbeta snabbare och mer samordnat. Därför är det viktigt att vi utökar möjligheten för Kronofogden att ta hjälp av fler brottsbekämpande myndigheter. Det innebär att myndigheter som redan i dag genomför kontroller och ingripanden ska hjälpa till snabbare med att säkra egendom som annars riskerar att försvinna.

Det kan handla om att polisen, tullen och Kustbevakningen i samband med kontroller upptäcker kontanter, fordon, dyra klockor eller annan värdefull egendom hos personer som har skulder och där tillgångarna riskerar att flyttas undan. Det kan då uppstå tidsfördröjningar mellan olika myndigheter, men nu förbättras möjligheten att agera direkt. Det stärker möjligheten att verkställa beslut och driva in skulder.

Det är också viktigt i arbetet mot den kriminella ekonomin. Vi vet att organiserad brottslighet många gånger bygger på tillgångar och pengar som omsätts snabbt och hålls undan från myndigheter. Det handlar inte bara om kontanter utan även om fordon, båtar, smycken och andra tillgångar som man kan flytta snabbt. Kan vi bli snabbare på att identifiera och säkra sådana tillgångar blir det svårare för kriminella att bygga upp och behålla ekonomiska värden samtidigt som skulder lämnas obetalda. Det här är därför ett ganska bra exempel på hur praktiska förändringar i lagstiftningen kan stärka arbetet mot organiserad brottslighet genom att ge bättre möjligheter att arbeta effektivare i vardagen. Här finns det en bred enighet i Sveriges riksdag, vilket jag är glad över.

Herr talman! Den här propositionen innehåller också flera förändringar av hur utmätt egendom ska säljas. Fast egendom ska i större utsträckning kunna säljas genom moderna försäljningsformer, exempelvis auktioner. Bostadsrätter ska kunna säljas under hand, till exempel genom fastighetsmäklare. Det är rimliga och viktiga moderniseringar. Dagens regler bygger på äldre försäljningsformer som inte alltid fungerar särskilt effektivt. Om fler spekulanter kan delta digitalt ökar också möjligheten till att egendomen säljs till ett bättre pris.

Detta är viktigt. När värdet på utmätt egendom blir högre förbättras möjligheten att reglera skulder. Den som har rätt till betalning får bättre möjligheter att få betalt, samtidigt som den skuldsatte kan gynnas av att större delar av skulden täcks genom försäljningen. Detta gäller inte minst bostadsrätter. Det är i dag inte ovanligt att bostadsrätter har väldigt stora ekonomiska värden. Då är det också rimligt att försäljningen sker på ett sätt som ligger närmare hur bostadsmarknaden fungerar, för allas skull – både för dem som har skulder som ska utmätas och för dem som ska ha betalt.

Herr talman! Propositionen innehåller också förändringar rent lagmässigt gällande löneutmätning och sambors gemensamma kostnader. Här ska vi vara noga med att påpeka att det egentligen inte innebär några förändringar i verkligheten vad gäller löneutmätning när sambon har skulder. Det handlar i stället om hur Kronofogden ska beräkna det så kallade förbehållsbeloppet, alltså hur mycket pengar den skuldsatte ska få behålla för normala levnadskostnader innan löneutmätning sker. Det handlar om kostnader för boende och livsmedel och andra kostnader som är nödvändiga för att livet ska fungera.

Om en skuldsatt lever tillsammans med en sambo eller make i ett gemensamt hushåll påverkar det de kostnader som den enskilde har att bära. Men, herr talman, det påverkar också redan i dag hur beräkningen görs. Kronofogden utgår inte i dag från att den som lever som sambo plötsligt skulle vara ensamstående utan tittar på hushållets gemensamma kostnader och hur dessa ska fördelas mellan parterna. Om en sambo har en inkomst tas den därför med i beräkningen – inte för att sambon ska bli betalningsansvarig för skulden utan för att man ska bedöma sambons förmåga att bidra till hushållets gemensamma kostnader, exempelvis boendekostnader.

Kostnaderna fördelas proportionellt efter inkomsterna. Det är en ganska rimlig ordning. Det handlar inte om att sambor ska betala varandras skulder. Det handlar om att löneutmätning ska bygga på en realistisk bedömning av hushållets faktiska ekonomi och levnadskostnader. Kronofogden agerar så redan i dag. Nu tydliggörs detta också i lag, vilket ger bättre förutsägbarhet för alla inblandade parter. I Socialdemokraternas reservation beskrivs detta som helt svårbegripligt. Men om man är en så stor motståndare till att göra på det här viset, varför föreslår man då inte förändringar av hur det fungerar i dag? Det är det enda som är svårbegripligt.

Herr talman! Sammantaget innehåller propositionen flera förändringar som gör utsökningsförfarandet modernare och effektivare. Det handlar om bättre möjligheter att säkra tillgångar innan de försvinner. Det handlar om bättre samverkan mellan myndigheter. Det handlar om modernare försäljningsformer som kan ge högre värden och bättre möjligheter att reglera skulder. Det handlar också om att ge staten bättre praktiska verktyg att arbeta mot den kriminella ekonomin och motverka att tillgångar hålls undan från utmätning. Det är konkreta och väl avvägda förändringar som stärker både effektiviteten och rättssäkerheten.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 22.)

Fru talman! Vi debatterar en proposition om ändamålsenliga utmätningsregler och utökad distansutmätning. Det är en proposition som innehåller ett flertal konkreta förändringar för att effektivisera och modernisera utsökningsförfarandet. Förslagen innebär möjligheter att få skulder betalda, högre värden vid försäljning av utmätt egendom och ett mer ändamålsenligt system för både myndigheter och enskilda. I grunden handlar det om något ganska enkelt: Beslut ska kunna verkställas, och när tillgångar finns ska de kunna säkras. Om skulder ska betalas måste staten ha fungerande verktyg för att se till att det blir på det viset. Här debatterar vi hur reglerna kan bli bättre.

Fru talman! En viktig del av den här propositionen handlar om utmätning på distans. Distansutmätning är redan i dag ett effektivt verktyg för att hitta och säkra utmätbar egendom. Nu utvidgas möjligheten till biträde vid distansutmätning till fler brottsbekämpande myndigheter. Det är en viktig förändring. Den kan verka liten, men det är faktiskt en viktig förstärkning. Vi vet att tillgångar ibland kan flyttas snabbt när personer misstänker att myndigheter är på väg att agera. Detta gäller rent generellt vid skulder och utmätningar.

Fru talman! Det finns också en tydlig koppling till organiserad brottslighet och kriminell ekonomi. Då måste våra brottsbekämpande myndigheter kunna arbeta snabbare och mer samordnat. Därför är det viktigt att vi utökar möjligheten för Kronofogden att ta hjälp av fler brottsbekämpande myndigheter. Det innebär att myndigheter som redan i dag genomför kontroller och ingripanden ska hjälpa till snabbare med att säkra egendom som annars riskerar att försvinna.

Det kan handla om att polisen, tullen och Kustbevakningen i samband med kontroller upptäcker kontanter, fordon, dyra klockor eller annan värdefull egendom hos personer som har skulder och att tillgångarna riskerar att flyttas undan. Det kan då uppstå tidsfördröjningar mellan olika myndigheter, men nu förbättras möjligheten att agera direkt. Det stärker möjligheten att verkställa beslut och driva in skulder.

Det är också viktigt i arbetet mot den kriminella ekonomin. Vi vet att organiserad brottslighet många gånger bygger på tillgångar och pengar som omsätts snabbt och hålls undan från myndigheter. Det handlar inte bara om kontanter utan även om fordon, båtar, smycken och andra tillgångar som man kan flytta snabbt. Kan vi bli snabbare på att identifiera och säkra sådana tillgångar blir det svårare för kriminella att bygga upp och behålla ekonomiska värden samtidigt som skulder lämnas obetalda. Det här är därför ett ganska bra exempel på hur praktiska förändringar i lagstiftningen kan stärka arbetet mot organiserad brottslighet genom att ge bättre möjligheter att arbeta effektivare i vardagen. Här finns det en bred enighet i Sveriges riksdag, vilket jag är glad över.

Herr talman! Den här propositionen innehåller också flera förändringar av hur utmätt egendom ska säljas. Fast egendom ska i större utsträckning kunna säljas genom moderna försäljningsformer, exempelvis auktioner. Bostadsrätter ska kunna säljas under hand, till exempel genom fastighetsmäklare. Det är rimliga och viktiga moderniseringar. Dagens regler bygger på äldre försäljningsformer som inte alltid fungerar särskilt effektivt. Om fler spekulanter kan delta digitalt ökar också möjligheten till att egendomen säljs till ett bättre pris.

Detta är viktigt. När värdet på utmätt egendom blir högre förbättras möjligheten att reglera skulder. Den som har rätt till betalning får bättre möjligheter att få betalt, samtidigt som den skuldsatte kan gynnas av att större delar av skulden täcks genom försäljningen. Detta gäller inte minst bostadsrätter. Det är i dag inte ovanligt att bostadsrätter har väldigt stora ekonomiska värden. Då är det också rimligt att försäljningen sker på ett sätt som ligger närmare hur bostadsmarknaden fungerar, för allas skull – både för dem som har skulder som ska utmätas och för dem som ska ha betalt.

Herr talman! Propositionen innehåller också förändringar rent lagmässigt gällande löneutmätning och sambors gemensamma kostnader. Här ska vi vara noga med att påpeka att det egentligen inte innebär några förändringar i verkligheten vad gäller löneutmätning när sambon har skulder. Det handlar i stället om hur Kronofogden ska beräkna det så kallade förbehållsbeloppet, alltså hur mycket pengar den skuldsatte ska få behålla för normala levnadskostnader innan löneutmätning sker. Det handlar om kostnader för boende och livsmedel och andra kostnader som är nödvändiga för att livet ska fungera.

Om en skuldsatt lever tillsammans med en sambo eller make i ett gemensamt hushåll påverkar det de kostnader som den enskilde har att bära. Men, herr talman, det påverkar också redan i dag hur beräkningen görs. Kronofogden utgår inte i dag från att den som lever som sambo plötsligt skulle vara ensamstående utan tittar på hushållets gemensamma kostnader och hur dessa ska fördelas mellan parterna. Om en sambo har en inkomst tas den därför med i beräkningen – inte för att sambon ska bli betalningsansvarig för skulden utan för att man ska bedöma sambons förmåga att bidra till hushållets gemensamma kostnader, exempelvis boendekostnader.

Kostnaderna fördelas proportionellt efter inkomsterna. Det är en ganska rimlig ordning. Det handlar inte om att sambor ska betala varandras skulder. Det handlar om att löneutmätning ska bygga på en realistisk bedömning av hushållets faktiska ekonomi och levnadskostnader. Kronofogden agerar så redan i dag. Nu tydliggörs detta också i lag, vilket ger bättre förutsägbarhet för alla inblandade parter. I Socialdemokraternas reservation beskrivs detta som helt svårbegripligt. Men om man är en så stor motståndare till att göra på det här viset, varför föreslår man då inte förändringar av hur det fungerar i dag? Det är det enda som är svårbegripligt.

Herr talman! Sammantaget innehåller propositionen flera förändringar som gör utsökningsförfarandet modernare och effektivare. Det handlar om bättre möjligheter att säkra tillgångar innan de försvinner. Det handlar om bättre samverkan mellan myndigheter. Det handlar om modernare försäljningsformer som kan ge högre värden och bättre möjligheter att reglera skulder. Det handlar också om att ge staten bättre praktiska verktyg att arbeta mot den kriminella ekonomin och motverka att tillgångar hålls undan från utmätning. Det är konkreta och väl avvägda förändringar som stärker både effektiviteten och rättssäkerheten.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 22.)

Fru talman! Det finns våld som syns, och det finns våld som framför allt märks genom vad det gör med en människas liv – att någon gradvis tystnar, begränsas, isoleras, börjar tassa försiktigt i sitt eget hem och mister tron på sitt eget omdöme. Detta är psykisk misshandel. Det är våld.

Varje år mördas omkring 15 kvinnor i Sverige av en man som de har eller har haft en relation med. Bakom varje fall av dödligt våld finns också ett långvarigt mönster av kontroll, rädsla och nedbrytning som ofta har pågått under lång tid innan fysiskt våld sker.

Mäns våld mot kvinnor är ett av vår tids största frihetsproblem, och det psykiska våldet är ofta själva kärnan i den kontroll som utövas i en destruktiv relation. Det börjar sällan med slag, utan det börjar med att någon successivt tar makten över en annan människas vardag och över hennes rörelsefrihet, relationer och beslut. Det kan handla om krav på att få veta var kvinnan är och vem hon träffar och om att läsa meddelanden och kontrollera hennes mobil eller att ständigt ifrågasätta hennes val och beteenden.

Många gånger handlar det också om ekonomiskt våld, fru talman, vilket vi precis samtalade om här. Det handlar om att inte få tillgång till sina egna pengar, att hindras från att arbeta, att behöva redovisa varje inköp och att tvingas dra på sig skulder eller att göras ekonomiskt beroende av den person som samtidigt utövar kontrollen.

Fru talman! Det psykiska våldet består sällan av en enda handling. Det handlar om ett mönster som växer fram över tid. Den som utsätts anpassar sig gradvis – inte för att hon vill utan för att undvika konflikter, hot eller nya kränkningar. Till slut har livsutrymmet krympt så mycket att det som tidigare hade varit helt otänkbart har blivit vardag.

Det är viktigt att säga att det psykiska och kontrollerande våldet är allvarligt i sig. För många människor är det just den ständiga kontrollen, rädslan och nedbrytningen som blir det mest långvariga och mest begränsande. Samtidigt vet vi också att den typen av kontrollerande beteende ofta föregår en eskalering till fysiskt våld och i värsta fall dödligt våld. Det är därför samhället måste bli bättre på att upptäcka och förstå de mönster av kontroll och psykiskt våld som förekommer långt innan det synliga våldet börjar.

Under lång tid har rättsordningen haft svårt att fånga just den här typen av systematisk nedbrytning, fru talman. Enskilda handlingar har ibland betraktats var för sig trots att det är den samlade effekten för den utsatta som har varit djupt destruktiv. En samling av mindre händelser blir helt förödande, och det är den verkligheten som vi nu möter med en särskild straffbestämmelse om psykiskt våld.

Det är viktigt att vara tydlig med vad detta innebär. Det handlar inte om att kriminalisera allmän otrevlighet eller relationskonflikter. Bestämmelsen är därför avgränsad och tar sikte på upprepade kränkningar, hot, tvång och övervakning som sammantaget är ägnade att allvarligt skada en persons självkänsla. Det är en viktig avgränsning, för det handlar om att människor systematiskt bryts ned genom kontroll och rädsla. Det handlar också om att rättsväsendet måste kunna se helheten – själva kontrollmönstret – och inte bara varje enskild handling isolerad från det större sammanhanget.

Fru talman! Jag tycker att det är särskilt viktigt att lyfta just ekonomiskt våld här. Det är nämligen en form av våld som länge har varit osynliggjord trots att konsekvenserna kan vara mycket allvarliga. Den som kontrollerar en annan människas ekonomi begränsar också hennes frihet och självständighet. Ekonomiskt våld handlar ytterst om makt – om att skapa beroende och göra det svårt att lämna relationen. Det sker sällan isolerat utan vävs ofta samman med hot, isolering och andra former av psykiskt våld.

Det är också därför den nya straffbestämmelsen om psykiskt våld är utformad för att fånga just upprepade kontrollerande beteenden och den samlade nedbrytning som utsatta lever under. Det handlar om att rättsligt kunna komma åt det ekonomiska våldet, något som både utredningen och flera remissinstanser har lyft fram som viktigt.

Fru talman! Det gäller också den digitala kontroll som blivit allt vanligare i nära relationer: att installera spårningsappar, kräva ständig platsdelning, läsa meddelanden eller övervaka kontakter och rörelsemönster. Det är ett sätt att utöva kontroll och skapa rädsla, och för den som utsätts innebär det att aldrig riktigt få vara i fred. Med detta lagförslag kommer vi straffrättsligt åt detta beteende.

Fru talman! Denna straffbestämmelse har också en lite bredare ansats eftersom psykiskt våld och kontrollerande beteenden förekommer även i andra sammanhang. Det kan handla om att flickor och kvinnor begränsas i sina livsval, sin rörelsefrihet, sitt umgänge eller sin möjlighet att själva fatta beslut om sin vardag och framtid. I vissa fall handlar det också om kontroll kopplat till religiös klädsel.

Här får vi vara tydliga: Det är inte klädseln i sig som är problemet, utan problemet uppstår när en människa inte själv får välja. Det uppstår när någon tvingas till exempelvis religiös klädsel eller när hot, skam, social kontroll eller rädsla används för att tvinga någon att leva på ett visst sätt. Det uppstår när familjens eller omgivningens krav blir viktigare än individens frihet och självbestämmande. Ingen flicka eller kvinna ska behöva leva under den typen av kontroll och begränsning.

Fru talman! Omvändelseförsök lyftes här tidigare. Det är en särskild form av psykiskt våld, och detta lagförslag innebär att samhället även tar ett viktigt steg för att bättre komma åt omvändelseförsök riktade mot hbtqi-personer. I Sverige ska varje människa kunna leva öppet och fritt oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.

Ändå vet vi att människor i dag utsätts för påtryckningar, hot och psykisk press i syfte att få dem att förändra, dölja eller förneka vem de är. Det kan handla om krav på att dölja sin identitet, om hot om utfrysning från familjen och om skuldbeläggande, isolering eller påtryckningar kopplade till religion eller andra sociala sammanhang. För vissa handlar det också om hot om att skickas utomlands mot sin vilja eller att utsättas för så kallade behandlingar eller ritualer i syfte att förändra sexualiteten.

Detta är försök att kontrollera och bryta ned en annan människas identitet, och det är viktigt att tydligt säga följande: Ingen människa ska behöva gömma sig för sin familj eller pressas att avstå från att leva som den man är. Det är därför det är viktigt att lagstiftningen nu tydligare kan fånga upp upprepade hot, tvång och kränkningar som används i sådana omvändelseförsök.

Fru talman! Psykiskt våld är verkligt våld. Det kan vara precis lika nedbrytande som fysiskt våld. Ibland är det mer långvarigt, och ibland är det svårare att läka ifrån. För många kvinnor är det just det psykiska och ekonomiska våldet som gör att friheten successivt försvinner.

Ingen lagstiftning kommer ensam att lösa mäns våld mot kvinnor. Det krävs kunskap, förebyggande arbete, stöd till brottsoffer och ett rättsväsen som förstår hur kontrollvåld faktiskt fungerar. Men samhället måste också ha lagar som bättre speglar verkligheten – lagar som ser det som tidigare varit osynligt och som bättre fångar det systematiska förtrycket bakom kontroll, hot och nedbrytning.

Ingen människa ska behöva leva i rädsla i sitt eget hem, fru talman. Ingen människa ska få sitt livsutrymme krympt bit för bit tills friheten har försvunnit. Och ingen människa ska behöva känna att samhället inte ser det våld hon lever i bara för att det inte lämnar blåmärken.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Det finns våld som syns, och det finns våld som framför allt märks genom vad det gör med en människas liv – att någon gradvis tystnar, begränsas, isoleras, börjar tassa försiktigt i sitt eget hem och mister tron på sitt eget omdöme. Detta är psykisk misshandel. Det är våld.

Varje år mördas omkring 15 kvinnor i Sverige av en man som de har eller har haft en relation med. Bakom varje fall av dödligt våld finns också ett långvarigt mönster av kontroll, rädsla och nedbrytning som ofta har pågått under lång tid innan fysiskt våld sker.

Mäns våld mot kvinnor är ett av vår tids största frihetsproblem, och det psykiska våldet är ofta själva kärnan i den kontroll som utövas i en destruktiv relation. Det börjar sällan med slag, utan det börjar med att någon successivt tar makten över en annan människas vardag och över hennes rörelsefrihet, relationer och beslut. Det kan handla om krav på att få veta var kvinnan är och vem hon träffar och om att läsa meddelanden och kontrollera hennes mobil eller att ständigt ifrågasätta hennes val och beteenden.

Många gånger handlar det också om ekonomiskt våld, fru talman, vilket vi precis samtalade om här. Det handlar om att inte få tillgång till sina egna pengar, att hindras från att arbeta, att behöva redovisa varje inköp och att tvingas dra på sig skulder eller att göras ekonomiskt beroende av den person som samtidigt utövar kontrollen.

Fru talman! Det psykiska våldet består sällan av en enda handling. Det handlar om ett mönster som växer fram över tid. Den som utsätts anpassar sig gradvis – inte för att hon vill utan för att undvika konflikter, hot eller nya kränkningar. Till slut har livsutrymmet krympt så mycket att det som tidigare hade varit helt otänkbart har blivit vardag.

Det är viktigt att säga att det psykiska och kontrollerande våldet är allvarligt i sig. För många människor är det just den ständiga kontrollen, rädslan och nedbrytningen som blir det mest långvariga och mest begränsande. Samtidigt vet vi också att den typen av kontrollerande beteende ofta föregår en eskalering till fysiskt våld och i värsta fall dödligt våld. Det är därför samhället måste bli bättre på att upptäcka och förstå de mönster av kontroll och psykiskt våld som förekommer långt innan det synliga våldet börjar.

Under lång tid har rättsordningen haft svårt att fånga just den här typen av systematisk nedbrytning, fru talman. Enskilda handlingar har ibland betraktats var för sig trots att det är den samlade effekten för den utsatta som har varit djupt destruktiv. En samling av mindre händelser blir helt förödande, och det är den verkligheten som vi nu möter med en särskild straffbestämmelse om psykiskt våld.

Det är viktigt att vara tydlig med vad detta innebär. Det handlar inte om att kriminalisera allmän otrevlighet eller relationskonflikter. Bestämmelsen är därför avgränsad och tar sikte på upprepade kränkningar, hot, tvång och övervakning som sammantaget är ägnade att allvarligt skada en persons självkänsla. Det är en viktig avgränsning, för det handlar om att människor systematiskt bryts ned genom kontroll och rädsla. Det handlar också om att rättsväsendet måste kunna se helheten – själva kontrollmönstret – och inte bara varje enskild handling isolerad från det större sammanhanget.

Fru talman! Jag tycker att det är särskilt viktigt att lyfta just ekonomiskt våld här. Det är nämligen en form av våld som länge har varit osynliggjord trots att konsekvenserna kan vara mycket allvarliga. Den som kontrollerar en annan människas ekonomi begränsar också hennes frihet och självständighet. Ekonomiskt våld handlar ytterst om makt – om att skapa beroende och göra det svårt att lämna relationen. Det sker sällan isolerat utan vävs ofta samman med hot, isolering och andra former av psykiskt våld.

Det är också därför den nya straffbestämmelsen om psykiskt våld är utformad för att fånga just upprepade kontrollerande beteenden och den samlade nedbrytning som utsatta lever under. Det handlar om att rättsligt kunna komma åt det ekonomiska våldet, något som både utredningen och flera remissinstanser har lyft fram som viktigt.

Fru talman! Det gäller också den digitala kontroll som blivit allt vanligare i nära relationer: att installera spårningsappar, kräva ständig platsdelning, läsa meddelanden eller övervaka kontakter och rörelsemönster. Det är ett sätt att utöva kontroll och skapa rädsla, och för den som utsätts innebär det att aldrig riktigt få vara i fred. Med detta lagförslag kommer vi straffrättsligt åt detta beteende.

Fru talman! Denna straffbestämmelse har också en lite bredare ansats eftersom psykiskt våld och kontrollerande beteenden förekommer även i andra sammanhang. Det kan handla om att flickor och kvinnor begränsas i sina livsval, sin rörelsefrihet, sitt umgänge eller sin möjlighet att själva fatta beslut om sin vardag och framtid. I vissa fall handlar det också om kontroll kopplat till religiös klädsel.

Här får vi vara tydliga: Det är inte klädseln i sig som är problemet, utan problemet uppstår när en människa inte själv får välja. Det uppstår när någon tvingas till exempelvis religiös klädsel eller när hot, skam, social kontroll eller rädsla används för att tvinga någon att leva på ett visst sätt. Det uppstår när familjens eller omgivningens krav blir viktigare än individens frihet och självbestämmande. Ingen flicka eller kvinna ska behöva leva under den typen av kontroll och begränsning.

Fru talman! Omvändelseförsök lyftes här tidigare. Det är en särskild form av psykiskt våld, och detta lagförslag innebär att samhället även tar ett viktigt steg för att bättre komma åt omvändelseförsök riktade mot hbtqi-personer. I Sverige ska varje människa kunna leva öppet och fritt oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.

Ändå vet vi att människor i dag utsätts för påtryckningar, hot och psykisk press i syfte att få dem att förändra, dölja eller förneka vem de är. Det kan handla om krav på att dölja sin identitet, om hot om utfrysning från familjen och om skuldbeläggande, isolering eller påtryckningar kopplade till religion eller andra sociala sammanhang. För vissa handlar det också om hot om att skickas utomlands mot sin vilja eller att utsättas för så kallade behandlingar eller ritualer i syfte att förändra sexualiteten.

Detta är försök att kontrollera och bryta ned en annan människas identitet, och det är viktigt att tydligt säga följande: Ingen människa ska behöva gömma sig för sin familj eller pressas att avstå från att leva som den man är. Det är därför det är viktigt att lagstiftningen nu tydligare kan fånga upp upprepade hot, tvång och kränkningar som används i sådana omvändelseförsök.

Fru talman! Psykiskt våld är verkligt våld. Det kan vara precis lika nedbrytande som fysiskt våld. Ibland är det mer långvarigt, och ibland är det svårare att läka ifrån. För många kvinnor är det just det psykiska och ekonomiska våldet som gör att friheten successivt försvinner.

Ingen lagstiftning kommer ensam att lösa mäns våld mot kvinnor. Det krävs kunskap, förebyggande arbete, stöd till brottsoffer och ett rättsväsen som förstår hur kontrollvåld faktiskt fungerar. Men samhället måste också ha lagar som bättre speglar verkligheten – lagar som ser det som tidigare varit osynligt och som bättre fångar det systematiska förtrycket bakom kontroll, hot och nedbrytning.

Ingen människa ska behöva leva i rädsla i sitt eget hem, fru talman. Ingen människa ska få sitt livsutrymme krympt bit för bit tills friheten har försvunnit. Och ingen människa ska behöva känna att samhället inte ser det våld hon lever i bara för att det inte lämnar blåmärken.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Det är helt uppenbart att vi är överens om problembilden samt att vi i stort är överens om att detta är ett bra lagförslag och att vi till dels kommer åt också det ekonomiska våldet. Det är positivt, och det är positivt att det i kammaren finns en bred enighet i samtliga partier om detta.

Det jag ändå hakar upp mig lite grann på, fru talman, är det som handlar om att propositionen säger att det inte finns någon tydlig definition. Det var ju lite det som var problematiken i utredningens initiala skede och som gjorde att man fick ta ett större omtag. För att komma åt just det ekonomiska våldet behövde vi fokusera på mönstret av handlingar i det stora sammanhanget.

Med dagens lagstiftning döms varje handling för sig, och problematiken är ju inte varje enskild handling utan mönstret av handlingar. Här är vi helt överens, naturligtvis. Det var också därför jag invände. Ja, detta är ett problem, och ja, propositionen tar sikte på just det ekonomiska våldet.

Det som togs upp tidigare var ju att definitionen var en del av problemet som gjorde att utredningen behövde arbetas om utifrån remissinstansernas svar och utifrån de brottsbekämpande myndigheternas svar. Om vi ska komma åt det ekonomiska våldet behöver vi alltså gå den här vägen i stället, och regeringen har lagt fram lagförslaget för att faktiskt kunna komma åt det ekonomiska våldet på det sätt som de brottsbekämpande myndigheterna har gett uttryck för är möjligt.

Fru talman! Det är helt uppenbart att vi är överens om problembilden samt att vi i stort är överens om att detta är ett bra lagförslag och att vi till dels kommer åt också det ekonomiska våldet. Det är positivt, och det är positivt att det i kammaren finns en bred enighet i samtliga partier om detta.

Det jag ändå hakar upp mig lite grann på, fru talman, är det som handlar om att propositionen säger att det inte finns någon tydlig definition. Det var ju lite det som var problematiken i utredningens initiala skede och som gjorde att man fick ta ett större omtag. För att komma åt just det ekonomiska våldet behövde vi fokusera på mönstret av handlingar i det stora sammanhanget.

Med dagens lagstiftning döms varje handling för sig, och problematiken är ju inte varje enskild handling utan mönstret av handlingar. Här är vi helt överens, naturligtvis. Det var också därför jag invände. Ja, detta är ett problem, och ja, propositionen tar sikte på just det ekonomiska våldet.

Det som togs upp tidigare var ju att definitionen var en del av problemet som gjorde att utredningen behövde arbetas om utifrån remissinstansernas svar och utifrån de brottsbekämpande myndigheternas svar. Om vi ska komma åt det ekonomiska våldet behöver vi alltså gå den här vägen i stället, och regeringen har lagt fram lagförslaget för att faktiskt kunna komma åt det ekonomiska våldet på det sätt som de brottsbekämpande myndigheterna har gett uttryck för är möjligt.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag håller med om i princip allt som ledamoten Backeskog gav uttryck för i talarstolen. Det här är en väldigt angelägen proposition, och det är ett väldigt angeläget lagförslag i vilket vi träffar en blind fläck som länge har osynliggjorts i rättsväsendet. Det löser inte alla problem när det gäller mäns våld mot kvinnor – långt därifrån – för det är en omfattande problematik och ett av vår tids största bekymmer. Det är dock en proposition i helt rätt riktning, och jag håller med om mycket av det Sanna Backeskog sa.

Det jag invänder mot handlar om ekonomiskt våld, något som Sanna Backeskog lyfte upp. Ekonomiskt våld är ett stort problem. Det är ett kontrollerande beteende som sakta bryter ned människor och som gör att de fastnar i en långvarig beroendeställning. Vi måste ta detta på stort allvar.

Fru talman! Den här propositionen om psykiskt våld tar sikte på just det ekonomiska våldet. Att komma åt det ekonomiska våldet är ett av syftena med propositionen, och jämställdhetsministern lyfte när hon ganska nyligen var i kammaren fram att just det ekonomiska våldet är syftet med propositionen.

Min fråga till Backeskog är: Menar ledamoten att vi behöver gå tillbaka till de skrivelser som i den första utredningen om detta fick så mycket kritik av remissinstanserna att vi behövde göra om stora delar av utredningen? Vi behövde ta fram nya lagförslag för att kunna kriminalisera det kontrollerande beteendet och de kontrollerande handlingarna och för att kunna bedöma detta i ett stort sammanhang och därmed faktiskt kunna träffa det ekonomiska våldet och få till en straffrättslig påföljd.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag håller med om i princip allt som ledamoten Backeskog gav uttryck för i talarstolen. Det här är en väldigt angelägen proposition, och det är ett väldigt angeläget lagförslag i vilket vi träffar en blind fläck som länge har osynliggjorts i rättsväsendet. Det löser inte alla problem när det gäller mäns våld mot kvinnor – långt därifrån – för det är en omfattande problematik och ett av vår tids största bekymmer. Det är dock en proposition i helt rätt riktning, och jag håller med om mycket av det Sanna Backeskog sa.

Det jag invänder mot handlar om ekonomiskt våld, något som Sanna Backeskog lyfte upp. Ekonomiskt våld är ett stort problem. Det är ett kontrollerande beteende som sakta bryter ned människor och som gör att de fastnar i en långvarig beroendeställning. Vi måste ta detta på stort allvar.

Fru talman! Den här propositionen om psykiskt våld tar sikte på just det ekonomiska våldet. Att komma åt det ekonomiska våldet är ett av syftena med propositionen, och jämställdhetsministern lyfte när hon ganska nyligen var i kammaren fram att just det ekonomiska våldet är syftet med propositionen.

Min fråga till Backeskog är: Menar ledamoten att vi behöver gå tillbaka till de skrivelser som i den första utredningen om detta fick så mycket kritik av remissinstanserna att vi behövde göra om stora delar av utredningen? Vi behövde ta fram nya lagförslag för att kunna kriminalisera det kontrollerande beteendet och de kontrollerande handlingarna och för att kunna bedöma detta i ett stort sammanhang och därmed faktiskt kunna träffa det ekonomiska våldet och få till en straffrättslig påföljd.

Herr talman! I sommar tar Kriminalvården över ansvaret för unga som begår grova brott. Detta är en stor och viktig förändring, för under lång tid har vi haft ett system som inte har varit tillräckligt bra för just denna grupp.

Nu byggs särskilda ungdomsavdelningar upp inom Kriminalvården med mindre grupper, hög personaltäthet, tydlig struktur, trygghet och fokus på att bryta en kriminell livsstil. I detta arbete finns en sak som är väldigt viktig, och det är skolgången. Den här gruppen ungdomar behöver ha en god skolgång. Vi behöver säkerställa att den fungerar, för det är en viktig skyddsfaktor för att förhindra nya brott.

Mot den bakgrunden skulle jag vilja fråga justitieministern: Hur säkerställer justitieministern att Kriminalvårdens ungdomsavdelningar kommer att ha en god skolgång? Hur går exempelvis arbetet med att rekrytera behöriga lärare så att dessa ungdomar kan få en bra chans att minska risken för återfall i brott?

Herr talman! I sommar tar Kriminalvården över ansvaret för unga som begår grova brott. Detta är en stor och viktig förändring, för under lång tid har vi haft ett system som inte har varit tillräckligt bra för just denna grupp.

Nu byggs särskilda ungdomsavdelningar upp inom Kriminalvården med mindre grupper, hög personaltäthet, tydlig struktur, trygghet och fokus på att bryta en kriminell livsstil. I detta arbete finns en sak som är väldigt viktig, och det är skolgången. Den här gruppen ungdomar behöver ha en god skolgång. Vi behöver säkerställa att den fungerar, för det är en viktig skyddsfaktor för att förhindra nya brott.

Mot den bakgrunden skulle jag vilja fråga justitieministern: Hur säkerställer justitieministern att Kriminalvårdens ungdomsavdelningar kommer att ha en god skolgång? Hur går exempelvis arbetet med att rekrytera behöriga lärare så att dessa ungdomar kan få en bra chans att minska risken för återfall i brott?

Fru talman! Utgångspunkten i den här propositionen är egentligen ganska enkel. I en rättsprocess bör vi ta till vara det som är mest tillförlitligt – det som sägs nära händelsen, innan minnen bleknar och uppgifter riskerar att påverkas. Men så är det inte alltid i dag. Vår uppfattning är att tidiga förhör används i alldeles för liten utsträckning. Det är det som vi nu vill ändra.

Fru talman! Tänk er att ett vittne hörs dagen efter en händelse och att vittnesmålet tas upp med ljud och bild. De uppgifter som dokumenteras är färska och detaljerade. Månader senare kallas samma person till domstol. Minnesbilderna kan vara svagare och formuleringarna något försiktigare. Ibland har det tillkommit yttre påverkan som kan ha ändrat minnesbilder – i värsta fall hot. Ändå ges det senare förhöret störst tyngd. Det är inte, fru talman, en självklarhet att det leder till bättre avgöranden. Det är detta vi vill förändra.

Tidiga förhör ska kunna användas i större utsträckning om det inte bedöms olämpligt. Utgångspunkten ska vara att det som sägs tidigt i en förundersökning också ska kunna användas som bevisning i en domstol. Förhör som spelas in ska enligt norm kunna användas som bevisning. Detta är en viktig förändring, inte minst eftersom vi vet att uppgifter kan förändras över tid och att det i vissa fall förekommer påtryckningar mot vittnen.

Fru talman! Samma tanke går igen när det gäller vittnesattester. I dag används skriftliga berättelser sällan i brottmål, eftersom det i praktiken krävs att parterna är överens för att de ska få användas. Det innebär att uppgifter som redan finns dokumenterade inte tas till vara. När polisen exempelvis nedtecknar tidiga vittnesförhör krävs det att den misstänkte ger samtycke för att de ska få användas. Det är alltså i många fall i dag på det viset att det är den misstänkte som avgör om polisens anteckningar får användas.

Det är en märklig ordning. Nu ändrar vi så att det i stället är domstolen som ska pröva om det är lämpligt att använda en sådan nedtecknad berättelse. Det gör det möjligt att i fler fall använda relevant information utan att kräva att allting ska upprepas muntligt. Samtidigt ligger ansvaret hos domstolen att avgöra när det kan ske på ett rättssäkert sätt.

Fru talman! Även i hovrätten handlar det om att bättre ta till vara det som redan finns. Vi tar nu bort tilltrosbestämmelserna och ger hovrätten större möjlighet att självständigt värdera bevisningen utan att vara bunden av hur den har presenterats och tolkats i tingsrätten. Genom att begränsa behovet av ny bevisupptagning undviker vi omtag som innebär att bevisningen oftare blir svagare än starkare. Det bidrar till en mer ändamålsenlig överprövning.

Fru talman! Rättssäkerheten avgörs inte av hur många gånger en uppgift upprepas utan av hur tillförlitlig uppgiften är. Domstolen gör sin prövning. Den tilltalade har rätt att bemöta bevisningen, och varje uppgift behöver värderas kritiskt.

Men rättssäkerheten handlar också om kvaliteten i underlaget. Att använda tidiga dokumenterade uppgifter i större utsträckning innebär ofta att rätten får ett bättre beslutsunderlag samtidigt som det finns tydliga ramar. Domstolen ska alltid pröva lämpligheten och väga in möjligheten till ett effektivt försvar. Det är en viktig princip.

Men, fru talman, det handlar inte bara om en effektiv domstolsprocess – det handlar också om människor. Det handlar om vittnen som har upplevt och varit med om jobbiga processer. De ska inte behöva berätta om händelsen flera gånger, för det innebär många gånger en påfrestning. Genom att i större utsträckning använda det som redan dokumenterats tidigt minskar vi behovet av att låta vittnen upprepa sina vittnesmål och gång på gång återuppleva samma sak. Det innebär en mindre belastning men också en större trygghet. Vi vet också att det förekommer försök att påverka vittnen. Detta är en del i att hantera det.

När en utsaga säkras tidigt minskar risken för att den förändras i efterhand. Det stärker både bevisningen och skyddet för den enskilde.

När det gäller skyddet för den enskilde gäller samma logik kring skyddet av uppgifter om tvångsmedel. I dag handlar det inte om att vi ger nya verktyg, utan det handlar om att säkerställa att de hemliga tvångsmedel, de verktyg och de metoder som redan i dag finns inte röjs.

När uppgifter om tvångsmedel sprids kan det försvaga brottsbekämpningen. Detta kan bli följden när vi ger information om hur polisen använder dessa verktyg. Därför inför vi nu ett tydligare sekretesskydd hos Domstolsverket.

Fru talman! Det här handlar i grunden om att låta rättsprocessen utgå från den bästa bevisningen – den bevisning som domstolen bedömer som den bästa – och bygga ett system som tar vara på den i stället för att försvaga den över tid. Det handlar om att i större utsträckning kunna använda det som sägs tidigt, förenkla det som i dag är onödigt tungt och skydda de människor som medverkar i processen.

Med detta, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)