Linus Sköld

Fru talman! Jag tackar Jörgen Grubb för anförandet.

Ett antal remissinstanser, främst inom musik- och kulturlivet, har uttryckt stora farhågor med anledning av denna förändring. En farhåga handlar om den pågående musikprofildöden, som jag nämnde i mitt anförande. Ett antal musikprofilklasser har redan lagts ned, och andra är på väg att läggas ned. En annan handlar om en generell försvagning av kulturens och de praktisk-estetiska ämnenas ställning i skolan.

Vi har yrkat på att regeringen ska göra en uppföljning av om dessa konsekvenser fortsätter. Om musikprofildöden hänger ihop med att regeringen har aviserat denna förändring och att huvudmännen planerar för ett snabbt införande behöver man eventuellt vidta åtgärder om man vill att musikprofilering ska finnas kvar.

Tycker Grubb att musikprofiler ska läggas ned och skolans kulturuppdrag försvagas? Varför vill han annars inte se en uppföljning av förändringen?

Fru talman! Elevens val infördes 1994. Då skrev den dåvarande utbildningsministern Beatrice Ask följande:

"Utrymmet för elevens val innebär att en elev skall kunna fördjupa och bredda sina kunskaper inom ett eller flera av timplanens ämnen. Denna fördjupning kommer med vårt förslag att kunna ske tidigare än i dag, samtidigt som vi anser att utrymmet för de egna valen självfallet bör öka i de högre klasserna. Regeringen ser möjligheten till egna val som en mycket viktig utveckling i skolan. Skolan skall härigenom kunna ta till vara elevernas speciella intressen och ge dem möjligheter att under en del av skoltiden ägna sig åt studier, som de själva har önskat och valt. Härigenom kan deras intressen, initiativ och engagemang stimuleras, vilket bör öka elevernas studiemotivation."

Detta är hämtat ur propositionen i samband med att kammaren beslutade om Lpo 94. Denna skrivning speglar delvis en tidsanda och en övertro på valfrihet som frihet, men sannolikt har man ändå rätt i slutsatsen att lärande som eleverna själva väljer eller väljer av eget intresse gör dem mer motiverade.

Elevens val har följdriktigt blivit kvar sedan dess. Detta problematiserades inte över huvud taget i den stora omläggningen av skolpolitiken 2010, då en ny läroplan och en ny skollag infördes, utan det överfördes bara i befintlig form, i princip, fram tills vi under våra år vid makten började plocka tid för att till exempel prioritera undervisning i idrott och hälsa och matematik.

Det är med elevens val som med så mycket annat i den svenska skolan: Det är otroligt olika. På vissa håll fungerar det ypperligt, och eleverna har möjlighet att välja i ett brett utbud och kan fördjupa sig eller bredda sig inom skolämnen som faktiskt intresserar dem.

På många andra håll är det verkligen inte så. Rektorer säger till Skolverket i översynen att man har svårt att få det att fungera, och jag föreställer mig att det utbud som elever har att välja på styrs mer av vilka lärare som har tid över i tjänstefördelningen på respektive skola än av vad eleverna har för önskemål. Elever väljer alltså inte det som intresserar dem utan det som rektor har bäst praktiska förutsättningar att tillgodose.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bättre anpassad undervisningstid i grundskolan, specialskolan och sameskolan

Utöver den fördjupning som kan tillgodoses praktiskt används elevens val till exempel för temadagar eller temaperioder, livskunskap, mentorstid eller annan information till eleverna. Det var ju inte tanken. Det var inte vad man skulle använda det till.

När vi har en företeelse i skolan som upprepade gånger har konstaterats vara dysfunktionell är det värt att tänka att vi ska använda tiden mer likvärdigt och mer effektivt, för viktigt lärande. Det blir också en dellösning på den stoffträngsel som Fredrik Malm så föredömligt pratade om tidigare. Jag läste samma artikel i Språktidningen om veckans nyord i oktober 2019, kopplat just till diskussionen om huruvida antiken ryms i kursplanen för historia när efterkrigstiden också ska få plats. Givetvis behöver båda få plats, och kanske timplanen behöver justeras av just den anledningen. Vad vet jag!

Som en följd av stoffträngsel gav vår regering Skolverket i uppdrag att se över timplanerna så att trängseln kan minska. Det vi tar om hand i dag är resultatet av den översynen.

Jag skulle dock vilja flagga för att det finns en risk. Flera remissinstanser har pekat på risken att kulturen och de praktisk-estetiska ämnena med den här förändringen får en försvagad ställning i skolan. Möjligheten för en skola att profilera sig försämras. Eftersom praktisk-estetiska ämnen är vanligt förekommande i elevens val riskerar elevernas möjligheter att få den typen av undervisning att försvagas av förändringen.

När det gäller klasser med musikprofil av olika slag har redan ett femtontal lagt ned eller kommer att läggas ned efter det att promemorian skickades på remiss i våras - antingen hösten 2023 eller hösten 2024. Risken är att den utvecklingen fortsätter. En uppföljning borde verkligen göras där man klarlägger förhållandet mellan avskaffandet av elevens val och den musikprofildöd som är i antågande i det svenska skolsystemet. På samma sätt minskar möjligheten till profilering i idrott eller andra ämnen.

Man kan också befara att borttagandet av möjligheten att välja praktisk-estetisk fördjupning ökar stillasittandet för en redan stillasittande uppväxande generation. Risken för negativa folkhälsoeffekter borde beaktas.

När man ändå tittar på detta kan man konstatera att tidningen Ämnesläraren har gjort en granskning av hur undervisningstiden fördelar sig mellan teoretiska och praktiska ämnen i skolan. Med den här förändringen förskjuts den från hur uppdelningen var 1994 med 70 procent teoretiska ämnen och 30 procent praktiska ämnen till en uppdelning med 80 procent teoretiska ämnen och 20 procent praktiska ämnen. Risken för en försvagad ställning för kulturen och idrotten i skolan behöver beaktas, och regeringen borde ta denna fråga på allvar och följa upp.

Kulturen i skolan borde i stället stärkas. Kultur hör ihop med bildning och ska erbjudas oberoende av socioekonomisk bakgrund till alla i den uppväxande generationen. På samma sätt är det med rörelse, idrott och hälsa. De fördelar sig ojämnt utifrån familjens socioekonomiska situation. Det är tydligt att skolan spelar en roll för att jämna ut skillnaden även här.

Jag yrkar bifall till vår reservation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bättre anpassad undervisningstid i grundskolan, specialskolan och sameskolan

(Applåder)

(forts. § 18)

Fru talman! Nej, det är inte Jakob Forssmeds ansvar hur läroplanen ska se ut. Men för ett par timmar sedan stod ansvarig minister här i kammaren och pratade om den utredning om just läroplansöversyn som ska tillsättas i morgon, och inte heller hon kunde säga något om denna åtgärd. Det är anmärkningsvärt att Jakob Forssmed inte har någon riktig uppfattning om detta när ministerns egen myndighet förordar ett införande av psykisk hälsa på schemat som en prioriterad åtgärd och Världshälsoorganisationen menar att denna åtgärd är den mest kostnadseffektiva förebyggande åtgärden.

Jakob Forssmed säger att den strategi han arbetar med är på en annan abstraktionsnivå. Men han kan ju peka på att kompetensen och kunskaperna om psykisk ohälsa behöver öka hos lärare och personal i elevhälsan. Varför kan han inte peka på samma sak för eleverna? Varför sorterar man bort eleverna? För mig är det helt obegripligt. Det har inte högre konkretionsnivå att säga att eleverna ska känna till saker om sin egen hälsa och ohälsa än vad det har att säga att lärarna ska göra det.

Min fråga förblir obesvarad eftersom Jakob Forssmed försöker undgå att svara på den genom att säga att den inte går att paketera in i detta sammanhang. Jag tycker att det är beklagligt. Mycket talar för att det vore värt att åtminstone utreda hur detta kan bidra till att barn och unga bättre kan förstå sig själva i relation till sin omvärld och att vi därigenom skulle kunna förebygga psykisk ohälsa.

Fru talman! Tack, Jakob Forssmed, för svaret!

I sin iver att undgå att svara på den fråga jag ställde om undervisning om psykisk hälsa, som var rätt specifik, riskerar ministern att göra detta till en skoldebatt. Jag ska inte göra det, men jag ska snabbt säga att jag är helt för att vi ser över hur skolan kan bli mer hälsofrämjande som organisation i fråga om vilka krav man ställer, hur kunskapsinnehållet är organiserat, hur resurserna ser ut, hur gruppstorlekarna ser ut, vilka anpassningar det finns tillgång till och så vidare.

Det handlar inte minst om stress och press, men när den här regeringen tillsätter en betygsutredning finns frågan om hur betygen påverkar den psykiska hälsan inte med som en faktor. Det är beklagligt.

Det är snarare så att när man ger ändringsdirektiv till sittande utredningar plockar man bort direktiven om att utvärdera förekomsten av det underkända betygssteget, som jag tänker är en faktor som har påverkan på den psykiska hälsan. Men det är sådant som den här regeringen inte bemödar sig om. Man vill hellre ha repressiva åtgärder i en utredning om trygghet och studiero. Det tycker jag är beklagligt, för det kommer inte att stärka skolans hälsofrämjande och förebyggande organisatoriska förmåga.

På samma sätt kommer elevhälsans organisation under regionerna - eller om det blir staten om man förstatligar sjukvården; vad vet jag - inte heller att förstärka skolans förmåga att vara hälsofrämjande och förebyggande, tvärtom. Det vill jag inte att den här debatten ska handla om. Om jag och Jakob Forssmed tillsammans kan hålla ögonen på bollen skulle jag tro att vi tar oss ur det här bättre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan är alltså hur Jakob Forssmed ställer sig till förekomsten av ett kunskapsinnehåll som handlar om psykisk hälsa på schemat. Det handlar inte om de organisatoriska frågorna.

I den behovsanalys som gjordes inom ramen för uppdraget att ta fram förslaget till en nationell strategi fanns följande skrivning med: "Skolans roll i att öka barns och ungas kunskap om psykisk hälsa och verktyg för att hantera psykisk ohälsa bör stärkas, exempelvis genom att inkludera undervisning om psykisk hälsa och förmåga att hantera livets svårigheter som en del av undervisningen."

Men i förslaget till strategi som sedan levererades, i slutprodukten, har den här skrivningen fallit bort. Den finns inte längre där.

Därför är de företrädare för civilsamhällesorganisationer som lyssnar på den här debatten och de 19 000 människor som har skrivit under namninsamlingen mycket intresserade av att få höra ministerns uppfattning. Är psykisk hälsa på schemat, sakinnehållet om psykisk hälsa, en åtgärd som ministern är bredd att överväga? Frågan är enkel. Dribbla inte bort den - ögonen på bollen!

Fru talman! Tack, Jakob Forssmed, för möjligheten att debattera ett så angeläget ämne! Som Jakob Forssmed understryker i sitt svar är åtgärder för att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid bland barn och unga av stor betydelse.

Vart fjärde barn i Sverige har återkommande psykiska besvär. Varannan 15-åring upplever psykiska besvär. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga i åldrarna 15-24 år. Förskrivningen av antidepressiva till barn och unga ökar.

Psykiska besvär får livslånga och samhällsekonomiska konsekvenser. Psykiatriska tillstånd står för hälften av sjukskrivningarna, och varannan person som är involverad i organiserad brottslighet har haft kontakt med psykiatrin.

Allt tyder på att en viktig förebyggande och främjande åtgärd skulle vara att barn och unga kontinuerligt får lära sig om sitt eget känsloliv, om sociala och emotionella frågor och hur man hanterar sig själv, sina känslor och andras känslor.

Folkhälsomyndigheten har vid upprepade tillfällen pekat ut detta som en åtgärd som skulle förebygga psykiska besvär bland unga. Världshälsoorganisationen pekar ut det som den prioriterade åtgärden för att förebygga psykisk ohälsa. Europeiska unionen pekar ut det som en av flera saker att göra för att stärka barns skolframgångar och psykiska välbefinnande, för att inte tala om ett antal civilsamhällesorganisationer.

Det pågår en kampanj som samlar namnunderskrifter bakom sig, och ett trettiotal civilsamhällesorganisationer har slutit upp bakom den. Namnkunniga organisationer som Bris, Rädda Barnen, Röda Korset, professionsförbunden, elevhälsan, lärarfacket, skolledarfacket och så vidare ställer upp på kravet att införa psykisk hälsa på schemat som en prioriterad åtgärd.

När jag frågar statsrådet om han är beredd att överväga någon åtgärd och om detta skulle kunna vara en fråga som behöver finnas med i strategin vill statsrådet inte svara utan hänvisar till beredningen i Regeringskansliet - som om beredningen i Regeringskansliet är en process som statsrådet inte riktigt har med att göra. Det är ett vanligt knep hos statsråd att göra så. Jag efterfrågar därför i stället statsrådets uppfattning, det vill säga ett politiskt ställningstagande. Är detta en åtgärd som skulle vara värd att överväga för att stärka det förebyggande och främjande arbetet, det vill säga införa psykisk hälsa på schemat i alla svenska grund- och gymnasieskolor?

Herr talman! Till att börja med vill jag inflika att regeringens finanspolitik gör att varken barn- och ungdomspsykiatrin eller elevhälsan kommer att mötas av ökade resurser - tvärtom. Samtliga regioner kommer att ha underskott nästa år, och över 40 procent av kommunerna kommer att ha underskott nästa år.

Jag tycker att vi behöver bygga en skola som främjar hälsa, en skola som barn och unga mår bra av att gå i. Då kan det hända att man behöver se över kunskapsinnehållet och utformningen av läroplanerna, precis som Lotta Edholm aviserar.

Det kan också hända att man behöver stärka elevhälsan. Det är jag den första att ställa mig bakom. Det som jag inte tror att man kommer att vinna på är en omorganisation av elevhälsan. Mycket lite kommer att vara vunnet, eller snarare kommer stora saker att vara förlorade, av att man flyttar chefen för elevhälsan till regionerna i stället för till skolorna. Det kommer inte att stärka skolans hälsofrämjande och förebyggande arbete.

För att främja psykisk hälsa ytterligare finns det gott om organisationer som föreslår att vi ska ha psykisk hälsa som ett kunskapsområde, inte nödvändigtvis som ett eget ämne. Det är något som bland annat ministern har rekommenderat. Poängen är att barn och unga kontinuerligt behöver få lära sig om hur deras eget känsloliv och deras emotionella jag fungerar.

Jag tycker att ministern svävar lite på målet när hon säger att det kommer att bli en bred översyn. Man skriver ju inte ett utredningsdirektiv utan att ge vissa ingångsvärden till den utredare som ska genomföra utredningen. Jag tycker därför att hon ska använda sitt slutanförande till att svara på om hon vid pressträffen i morgon kommer att säga att det ingår som en del i utredarens uppdrag att utreda om psykisk hälsa ska införas på schemat eller inte.

Herr talman! Tack, Lotta Edholm, för svaret! Jag har noterat att det just före denna debatt skickades ett pressmeddelande från Utbildningsdepartementet om att man i morgon kommer att presentera utredningsdirektiv till en läroplansöversyn.

Detta är galant, men om Lotta Edholm menar allvar med vad hon just sa - att hon funderar mycket på hur undervisning i psykisk hälsa ska te sig framöver - är det i denna läroplansöversyn som det behöver tas med. Det här är så att säga det fönster som Lotta Edholm har under denna mandatperiod.

Vi har alldeles nyss gjort en rätt stor omarbetning av läroplanerna. De tål inte att omarbetas varje år, så om det ska göras behöver det finnas med i det utredningsdirektiv som Lotta Edholm ska presentera i morgon. Kan hon lämna ett sådant besked här i dag? Kommer utformningen av undervisning i psykisk hälsa att finnas med som uppdrag till den utredning som hon tillsätter i morgon? Det vore tacknämligt.

Jag vet att de som står bakom den kampanj jag nämnde, Psykisk hälsa på schemat, och som för övrigt följer oss både från läktaren och digitalt i dag skulle vara mycket intresserade av ett sådant besked. Över 30 civilsamhällesorganisationer och, som sagt, hittills över 19 000 namnunderskrifter står bakom att ge ett sådant utredningsuppdrag.

Som jag nämnde tidigare rekommenderar också Europeiska unionen i en rådsrekommendation medlemsstaterna att införa psykisk hälsa på schemat.

Social och emotionell träning, förebyggande av mobbning samt psykisk och fysisk hälsa bör finnas i läroplanerna, från förskoleverksamhet och barnomsorg till gymnasieskolan, enligt en rådsrekommendation som antogs av ministerrådet den 28 november förra året. Detta ministerråd ingick Lotta Edholm själv i. Det betyder att Lotta Edholm har varit med och antagit en rekommendation till medlemsstaterna, och till sig själv, om att se till att dessa delar ingår i undervisningen.

Detta gör frågan ännu mer intressant. Kommer detta att finnas med i den läroplansutredning som Lotta Edholm presenterar i morgon?

Herr talman! Den ökande psykiska ohälsan måste tas på väldigt stort allvar, säger Lotta Edholm. Inget kunde vara mer sant. Vart fjärde barn i Sverige har återkommande psykiska besvär. Varannan 15-åring upplever psykiska besvär. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga i åldrarna 15 till 24 år. Förskrivningen av antidepressiva till barn och unga ökar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta får konsekvenser för samhällsekonomin och människors hela liv. Psykiatriska tillstånd står för hälften av sjukskrivningarna i Sverige. Varannan person som är involverad i organiserad brottslighet har haft kontakt med psykiatrin. Det finns alltså goda skäl att tänka att psykisk ohälsa ska förebyggas.

Folkhälsomyndigheten konstaterade krasst i en rapport för något år sedan att det är troligt att brister i skolans funktion har bidragit till den ökade psykiska ohälsan bland barn och unga. Det är bakgrunden till att jag har ställt den här interpellationen till ministern. Interpellationen innehåller som bekant två frågor.

Den första, om hur ministern ska agera för att skolan bättre ska förebygga psykisk ohälsa, har ministern besvarat. Hon nämner bland annat mer resurser till speciallärare och särskilda undervisningsgrupper.

När det gäller de ökade resurser som här påstås komma till skolorna skulle jag vilja invända att kommunsektorn prognostiserar ett underskott på 7 miljarder nästa år; över 40 procent av kommunerna förväntas gå med underskott nästa år som en direkt konsekvens av den här regeringens finanspolitik.

Ministern säger sedan att samverkan måste fungera bättre mellan olika instanser. För all del, men samverkan i sig kommer inte att lösa detta problem.

Sedan kommer en punkt ur Tidöavtalet, där ministern specifikt säger att man vill se över huvudmannaskapet. Det verkar vara en osedvanligt dålig idé. Den hänger ihop med det som står i Tidöavtalet men som inte fanns med i ministerns svar, nämligen ett ökat vårdfokus för elevhälsan. Då pratar vi inte om att förebygga psykisk ohälsa utan om att göra åtgärdande insatser. Vårdfokus betyder ju som bekant inte att främja psykisk hälsa, vilket är vad som skulle behövas.

Nej, den som vill främja psykisk hälsa skulle kunna titta på min andra fråga i den här interpellationen. Den handlar om undervisning i psykisk hälsa. Det finns nämligen ett stort antal organisationer, bland annat ministerns egen myndighet, som förordar att unga ska få undervisning i psykisk hälsa. Det främjar nämligen psykisk hälsa att känna till hur ens egna och andras känslor fungerar och vad man kan göra om man mår dåligt. Väldigt många står bakom den idén, såsom Världshälsoorganisationen, Europeiska unionen och Folkhälsomyndigheten.

Ministern besvarar dock inte den frågan över huvud taget, utan rundar den helt. Det kan jag bara tolka som att hon inte tänker ta något initiativ för att utreda om undervisning om psykisk hälsa bör införas. Detta följer ett olyckligt mönster.

Det pågår en kampanj för införande av psykisk hälsa på schemat - en kampanj som har samlat 19 000 namnunderskrifter när vi har den här debatten. Än så länge har de inte fått överlämnas till ministern utan man har hänvisats till att skicka dem med post.

Från min sida är frågan: Är undervisning i psykisk hälsa något som ministern redan har avfärdat eller varför undviker hon det ämnet?

Herr talman! Återigen missförstår ministern eller väljer att misstolka vad jag säger. Jag säger inte att den gröna omställningen sker bara i norra Sverige. Men den gröna omställningen sker först och har kommit längst i norra Sverige. Kompetensförsörjningsbehoven är också svårast att fylla i norra Sverige.

Det är i norra Sverige som högkonjunkturen verkar bestå, trots vikande konjunktur i resten av landet. Norrbotten och Västerbotten har fortfarande en bruttoregionalprodukt som ökar. Samtidigt verkar utflyttningen bestå. Man skulle kunna välja att göra något åt det genom att underlätta för kompetensförsörjningen där behoven är som störst.

Trots att Mats Persson säger att detta är satsningar som kommer hela landet till del står det i regeringens egen budgetproposition att de tre komponenterna i detta paket som jag har pekat ut prioriteras till Lund, Chalmers och Uppsala, inte till hela landet. Det är nästan 100 mil från Luleå till Uppsala. Åker man från Kiruna är det väl ytterligare 40 mil. Det prioriteras inte där behoven är som störst. Satsningarna på forskning, satsningarna på basår och satsningarna på fler platser hamnar inte där behoven är som störst.

Mats Persson fortsätter att låtsas som att det är en satsning för hela landet och tillskriver mig uppfattningen att den gröna omställningen inte sker på andra platser än allra längst i norr. Jag tycker att Mats Persson ska bemöta det jag säger i stället för att hitta på att jag säger något annat.

Herr talman och ministern! Det besvarar faktiskt inte frågan om utbildningsplatser. Jag har fortfarande inga invändningar mot kraftsamlingen när det gäller tekniska utbildningar. Jag ser fram emot den STEM-strategi som regeringen aviserar att de jobbar med. Jag hoppas att den kommer att innehålla saker som även Socialdemokraterna kan ställa sig bakom. Vi är som sagt eniga om att vi behöver fortsätta ha en stark ställning som ett tekniskt avancerat land - ingenjörslandet Sverige, som Mats Persson kallar det.

Det jag frågar om är hur en utökning av platserna i Lund ska leda till bättre försörjning av ingenjörer i Luleå eller för den delen Skellefteå. Mats Persson undviker konsekvent att svara på den frågan och pratar i stället om andra saker. Det är bekymmersamt.

Mats Persson måste i den 1 ½ miljarden ha adderat massor av års satsningar. Den sortens summa handlar det nämligen inte om för 2024 eller 2025. Man måste ha adderat hur mycket pengar det blir årligen över en längre tidsperiod.

De satsningar som är prioriterade till vissa lärosäten - de tre utpekade är Lund, Chalmers och Uppsala - gäller fler platser på ingenjörsutbildningar. Det gäller även basårsutbildningar, så att fler ska bli behöriga att komma in på ingenjörsutbildningen. Och det gäller de strategiska forskningssatsningarna.

Det som kommer andra lärosäten till del är en kvalitetspeng. Jag förnekar inte behovet av mer lärarledd tid så att vi kan få bättre genomströmning på ingenjörsutbildningarna. Det är mycket välkommet. Det gäller också fler utbildningar på avancerad nivå. Jag förnekar inte heller behovet av bättre möjligheter till omställning, så att människor kan vidareutbilda sig på avancerad nivå. Det är vällovligt och bra.

Men varför ligger de andra tre komponenterna för högre utbildning och forskning geografiskt så långt ifrån platserna där behoven är som störst, om syftet är att lösa kompetensförsörjningen i den gröna omställningen? Det är den frågan jag vill ha svar på, Mats Persson.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Mats Persson för tillfället att debattera ingenjörsutbildningarna och satsningarna på dem.

I denna fråga finns det gemensamma beröringspunkter mellan regeringens politik och vår egen. Ingen förnekar behovet av att stärka Sveriges ställning som ingenjörsland. Men den här debatten handlar om var utbyggnaden av ingenjörsutbildningarna hamnar någonstans. Regeringen kommunicerade denna satsning som en åtgärd för att möta kompetensbehoven som den gröna omställningen medför. Den gröna omställningen - omställningen av industrin till klimatneutrala processer - har kommit längst och ligger först allra längst norrut. Men satsningarna på att stärka ingenjörsutbildningarna landar allra längst söderut.

Mats Persson påstår felaktigt att regeringen prioriterar medel till fler platser på den yrkesinriktade utbildningen på komvux - om man med fler platser menar att fler människor ska kunna utbilda sig för de pengar man sätter av är det felaktigt att påstå det. Efter att ha påstått detta svarar han genom att prata om helt andra saker.

Låt oss bryta ned detta. Det som regeringen själv i budgeten kallar ingenjörspaketet har när det kommer till högre utbildning och forskning fem beståndsdelar: fler platser på ingenjörsutbildningarna, basårsutbildningar så att fler ska kunna bli behöriga att gå en ingenjörsutbildning, strategisk forskning inom teknisk forskning, en kvalitetspeng till dem som bedriver ingenjörsutbildningar för att få mer lärandetid och därmed bättre genomströmning och slutligen fler utbildningar på avancerad nivå så att den som redan är ingenjör ska kunna vidareutbilda sig.

Tre av dessa fem komponenter i ingenjörspaketet är prioriterade till tre utpekade lärosäten, och det är inte Luleå och Umeå. De som är utpekade är Lund, Chalmers i Göteborg och Uppsala. Det är stora lärosäten som förvisso har välrenommerade tekniska utbildningar, det är inte tu tal om den saken. Men det kommer inte att göra att vi får det lättare att kompetensförsörja Northvolt eller H2 Green Steel eller LKAB eller SSAB i de omställningsprocesser som de är i nu.

Mats Persson svarar på en annan fråga än den jag ställer. Hur ska utbyggnaden av platser på ingenjörsutbildningarna i Lund underlätta kompetensförsörjningen av H2 Green Steel i Boden? Det är den frågan Mats Persson behöver svara på, inte på hur mycket av kvalitetspengarna som hamnar i Luleå. Det var inte det jag undrade.

Jag tänker utgå från att ministern inte försöker vilseleda eller blåsa mig utan bara har missförstått frågan. Nu har han ett nytt försök. Hur tänker han att detta kommer att gynna kompetensförsörjningen av den gröna omställningen i norr?

(Applåder)

Herr talman! Som bekant delar jag min kollega Magnus Manhammars oro inför utvecklingen och över att staten flyttar fram de politiska positionerna i styrningen av folkbildningen.

Mats Persson talar i talarstolen om riktade bidrag, och det må vara en sak. Men att avskaffa den självförvaltningsmodell som har varit sättet för folkbildningen att styra sig själv är en helt annan sak. Att låta de förvaltningsuppgifter som har legat på Folkbildningsrådet gå över till myndigheter som agerar direkt på regeringens uppdrag kommer att flytta fram den politiska styrningen av folkbildningen och göra den mindre fri till sin form och framför allt till sitt innehåll.

Jag tycker verkligen att detta är en oroande utveckling, och precis som Magnus Manhammar misstänker jag att utbildningsministern inte skulle lägga fram dessa förslag om han fick välja. Jag tror dock att det största partiet i regeringsunderlaget är mycket tydligt med att Folkbildningsrådet inte ska finnas kvar.

För att sammanfatta: Stora kostnadsökningar, stora nedskärningar 2023 och nedskärningar på kommuner och regioner försätter folkhögskolorna i en mycket svår ekonomisk sits. Regeringen agerar genom att värdesäkra den låga nivå de anlade 2023, och det tycker jag inte att man ska kalla en satsning eller en prioritering. Jag tycker att man ska kalla det vad det är, nämligen en värdesäkring.

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för att vi ännu en gång får tillfälle att debattera folkbildningen i denna kammare och inte minst folkhögskolornas villkor.

Ministern vill i sitt svar göra gällande att regeringen och Socialdemokraterna har samma ambitioner med folkbildningen. Historien visar någonting annat. Om vi tittar på budgetbeslutet för 2023 innebar det stora neddragningar av anslagen till folkbildningen, främst till folkhögskolorna, från regeringen. Socialdemokraterna satte i sin skuggbudget av betydligt större belopp för folkhögskolorna.

Man kan försöka justera historien genom att nu tillföra 100 miljoner kronor, vilket vi också föreslår. Men som mina kollegor mycket riktigt har påpekat har vi en pågående inflation, så kostnadsökningarna lär äta upp hela detta tillskott. Regeringen har själv räknat på en kostnadsökningstakt på 4 procent. Om man tar anslaget för folkhögskolor som är nytt och minskar det med 100 miljoner och räknar med en inflationstakt, en kostnadsökning, på 4 procent motsvarar det 94 miljoner kronor. Den faktiska förstärkningen till folkhögskolorna som regeringen bistår med är alltså 6 miljoner kronor, efter att man året före har dragit ned över 500 miljoner kronor. Att kalla detta för en prioritering av folkhögskolorna tycker jag inte är en riktig benämning.

Denna trippelstöt med minskade möjligheter för kommuner och regioner att gå in med pengar till folkhögskolornas verksamheter, minskade direktstöd förra året på stora belopp och dessutom stora kostnadsökningar får dramatiska konsekvenser.

Liksom Magnus Manhammar och Jytte Guteland har jag gjort flera besök på folkhögskolor. De vittnar alla om samma sak. Det rör sig bland annat om två klasser på lilla Älvsby folkhögskola som inte kan starta detta år. Det rör sig om vårdutbildningar och allmän kurs.

Att Magnus Manhammar sträcker ut sin hand när det gäller om vi kan göra gemensam sak och komma överens om hur framtiden ska se ut för folkhögskolorna är en stor gest. Jag hoppas att ministern tar denna utsträckta hand. Jag är lite mindre förbrödrande och tycker att regeringen inte gör vad den själv påstår sig göra. Det tycker jag är fräckt.

Herr talman! Jag tänkte i mitt slutanförande göra en kort sammanfattning av vad jag har hört Parisa Liljestrand säga i denna debatt. Det är att regeringen kommer att fortsätta med de socialdemokratiska reformer som genomfördes på kulturskolepolitikens område, och det är vällovligt.

Man kommer att hålla fast vid att underfinansiera kommunerna. Man kommer att hålla fast vid ett halverat kulturskolebidrag, och sedan kommer man att säga att kommunerna får lösa denna underfinansiering därför att det är ett kommunalt ansvar.

Ja, kommunerna kommer ju att få lösa det, men de som får betala det är barn och unga genom försämrad tillgång till kulturskolornas verksamhet, bland annat. Det finns såklart en massa annat också, men eftersom det finns många andra verksamheter som kulturskolorna konkurrerar med, som finansieras och som är ett kommunalt ansvar kommer de lagreglerade verksamheterna att ha företräde i rimliga kommunpolitikers prioriteringar. Därför kommer kulturskolorna sannolikt att få betala ett dyrt pris när ministern säger att man underfinansierar välfärden och att kommunerna får lösa det. Det är barn och elever som kommer att få betala detta.

Slutligen: Den enda ytterligare insats som jag har hört kulturministern nämna var att fritidskortet, som såvitt jag vet ännu inte finns på plats, också ska kunna användas för kulturskoleavgifter. Är detta rätt uppfattat?

Herr talman! Jag tackar Parisa Liljestrand för svaret. Jag måste säga att det hedrar ministern att hon kan omfamna vad som är socialdemokratiska reformer och driva dem vidare när de är viktiga och bra.

Det jag har efterfrågat i den här interpellationen är dock ministerns ambitioner. Regeringens engagemang är rubriken på den här interpellationen. När den enda reformen i regeringens egen politik på kulturskoleområdet är att halvera utvecklingsbidraget framstår det inte som att det finns särskilt mycket engagemang från den sittande regeringen, utan det handlar om att förvalta bra förslag som den socialdemokratiska regeringen lade fram.

Jag undrar om den moderata partistämman är så nöjd med det eftersom den senast antog som en av ståndpunkterna att alla barn och unga ska få del av konst och kultur. Jag tycker fortfarande att Parisa Liljestrand borde besvara både sina egna partimedlemmars och min fråga: Hur ska Parisa Liljestrand se till att det blir på det viset?

Det är tuffa ekonomiska tider, säger ministern. Det är tuffast ekonomiska tider för välfärden och för de ekonomiskt utsatta barnfamiljerna. År 2022, när enligt regeringen 58 000 fler elever hittade till kulturskolan, hände också en annan grej, nämligen att Haparanda stad avskaffade elevavgifterna i kulturskolan.

Jag har tagit del av uppföljningen som de har gjort av vad det fick för resultat. Det är otroligt betydelsefullt för tillgängligheten till kulturskolan att man kan hålla avgifterna nere. Elevunderlaget för kulturskolan i Haparanda stad ökade med 30 procent när avgifterna avskaffades. Antalet elever som finns inskrivna och som står i kö, alltså antalet elever som visar intresse för att delta i kulturskolans verksamhet, ökade med 30 procent när man avskaffade en så pass låg avgift som 550 kronor per termin. Men för vissa familjer är det skillnaden på att ha råd att köpa vinterjacka det året eller sätta barnet i kulturskola.

När det gäller en underfinansierad kulturskola tänker jag att en pressad kommunpolitiker i en ekonomiskt pressad situation som har kulturskolan framför sig, som inte är lagreglerad och inte har fastlagda avgiftsnivåer, kommer att vara frestad att antingen göra nedskärningar på kvalitet och tillgänglighet eller höja avgifterna. När regeringen på det här viset underfinansierar välfärden kommer det att pressa kommunpolitiker att fatta det ur kommunpolitikerns perspektiv helt rationella, men för barnens tillgång till att utöva kultur förödande beslutet att spara på icke lagreglerad verksamhet som kulturskolan.

Parisa Liljestrand är mig fortfarande svaret skyldig. Hon kan säga att regeringen tillför generella statsbidrag. Ja, det gör de nominellt, men för att värdesäkra de generella statsbidragen skulle det krävas betydligt mer än vad den här regeringen presterar. SKR:s senaste prognos säger att trots att regeringen tillför generella statsbidrag kommer var tredje kommun att gå med underskott - totalt över 7 miljarder kronor, och då har jag inte börjat med regionerna.

Parisa Liljestrand - hur ska alla barn kunna få jämlik tillgång till att delta i kulturskolans verksamhet med den här politiken?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för att vi i den här sena timmen får debattera en så viktig fråga som kulturskolan.

Jag noterar att ministern i huvudsak lämnar två svar på min fråga om hur hon ska agera för att uppnå en jämlik tillgång till kulturskola för alla barn.

Det första svaret är att den är kommunal. Det andra svaret är att det finns ett antal statliga insatser som fortsatt är aktuella. De räknas upp som målsättningar för statens stöd till kulturskolorna: utvecklingsbidraget, Kulturskolecentrum och Kulturskoleklivet - alla insatser som infördes av den socialdemokratiska och miljöpartistiska regering som föregick statsrådets ämbetsperiod.

Därför kvarstår frågan: Vad ska statsrådet göra framöver för att tillse att alla barn har jämlik tillgång till kulturskolan? Jag tycker att det är rimligt att hon levererar ett svar på detta. Handlar det bara om att vidmakthålla det som är socialdemokratisk politik på detta område?

Kulturskolorna är kommunala, understryker statsrådet. Hur går det då? Jo, var tredje kommun prognostiserar underskott med den finanspolitik som den moderatledda regeringen har aviserat för 2024 - totalt 7 miljarder i underskott för kommunsektorn.

Det riktade statsbidraget, som i budgetpropositionen för 2023 halverades till 100 miljoner, infördes 2016, då på samma nominella nivå som gäller för innevarande år och som nu har aviserats i budgetpropositionen för 2024, nämligen 100 miljoner. Om statsbidraget skulle värdesäkras så att det räckte till samma saker som 2016 hade det behövt vara 129 miljoner 2023 och sannolikt ytterligare några miljoner 2024. Jag tror att regeringen har antagit 4-procentiga kostnadsökningar i sin budget, så det betyder ytterligare 4 procent. Någonstans just under 135 miljoner skulle förmodligen behövas för att statsbidraget 2024 skulle räcka till samma saker som det räckte till 2016, när det infördes.

Det kommunala ansvaret, som ministern understryker, leder till stor ojämlikhet när det gäller tillgången till kulturskolan. Vissa kommuner bedriver ingen kulturskola alls. Andra tar ut jättehöga avgifter. Ytterligare andra har avreglerad verksamhet. Vissa har en eldsjäl, som utgör hela kulturskolan, och andra har en stor bredd av instrument och aktiviteter som man kan välja mellan som elev.

När man tittar statistiskt på vilka som deltar i kulturskolans verksamhet blir det uppenbart att typeleven är en flicka i åldern nio till elva, med föräldrar med eftergymnasial utbildning och med etniskt svensk bakgrund. År 2020 deltog 177 000 elever i kulturskolan. Statsbidraget 2022 på 200 miljoner räckte enligt regeringens egna budgettexter till att 58 000 nya elever fick ta del av kulturskolans verksamhet. En halvering av bidraget lär alltså få dramatiska konsekvenser sett till hur många som blir utan möjlighet att delta i kulturskolans verksamhet.

Min fråga kvarstår alltså. Hur ska ministern agera för att den ekonomiska kris som kommunerna nu upplever inte ska bli en kulturskolekris? Och hur ska hon se till så att alla barn har jämlik tillgång till kulturskolans verksamhet?

(Applåder)

Fru talman! Eric Palmqvist och jag deltar i samma debatt, och han ingår i den partigrupp i den här kammaren som håller i kopplet på den där regeringen. Därför får han faktiskt tåla att jag efterfrågar hans uppfattningar också.

Jag tycker att man kan ana av Eric Palmqvists senaste inlägg i debatten att han tycker att tandvården kan regleras, det vill säga att man kan styra hur etableringar av ny tandvård ska få gå till, och att han också tycker att bredbandsutbyggnad eventuellt kan regleras, eftersom han har ambitionen att bygga ut den även där det är glest befolkat. Det borde betyda att man inte ska behöva göra det på marknadsmässig grund. Det var de två embryon till svar som jag tycker att Eric Palmqvist gav. I övrigt gav han irrelevanta kommentarer om våra systerpartier.

Jag tycker att ministern ignorerade mina frågor om det finns någon av alla de verksamheter jag räknade upp - apotek, bredband, järnvägsunderhåll, vägunderhåll, sjukvård, äldreomsorg, personlig assistans, skola, elhandel, bilbesiktning, arbetsförmedling, förskola och tandvård - som ministern tycker det skulle vara värt att reglera, så att samhällskontraktet håller även för dem som bor i glesbygden. Då kan man få en tid hos bilbesiktningen, få tag i dyra läkemedel som den avreglerade apoteksmarknaden inte vill lagerföra eller få vård i tid. Finns det någon av dessa verksamheter som Peter Kullgren skulle tycka att det var viktigt att man styrde hårdare så att samhällskontraktet håller?

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka Eric Palmqvist för en viktig fråga: Finns det kreativa lösningar på landsbygdernas problem? Jag tycker att det är en suveränt välställd fråga. Det är bara synd att debatten här kommer att handla om allt annat än kreativa lösningar. En stor del av de problem som räknas upp i interpellationen och som berörs i ministerns svar bygger ju på den samlade högerns strukturrationalisering av samhällskontraktet.

Låt mig förklara. Eric Palmqvist tar några exempel i sin interpellation: utbildning, tandvård, sjukvård, bilbesiktning och veterinärservice. Man kan fortsätta listan över avreglerade och privatiserade verksamheter med apotek, bredband, järnvägsunderhåll, vägunderhåll, skola, elhandel, arbetsförmedling och förskola - det tar aldrig slut.

Högerns enda sätt att driva igenom sina skattesänkningar är att effektivisera dessa verksamheter. Avregleringar och privatiseringar bygger på marknadsmässig grund, och marknaden trivs som bekant bäst där det finns många och köpstarka kunder. Då kan man fråga sig varför dessa avreglerade och privatiserade verksamheter som bedrivs på marknadsmässig grund inte levererar service där människor bor glest. Jag skulle vilja höra Eric Palmqvist svara på frågan: Vilka av de uppräknade verksamheterna, som nu är styrda med effektivitet och drivs på marknadsmässig grund, tycker Eric Palmqvist ska återregleras och styras av andra värden än effektivitet?

Förresten kan Kullgren svara på samma fråga: Finns det verksamheter och service som samhällskontraktet, bara att man är medborgare i landet och betalar skatt, ska ge en tillgång till oberoende av om man bor i stad eller i glesbygd? I så fall borde Kullgren också vara för att återreglera ett antal av de uppräknade verksamheterna.

Det är mitt inlägg i den här debatten. Jag tycker att den på riktigt skulle kunna handla om kreativa lösningar. Hur ska vi se till att det finns jämlik tillgång till läkemedel i hela landet? Hur ska vi se till att järnvägsunderhållet, vägunderhållet och skolan fungerar i hela landet?

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att även Anders Alftberg ska, som jag vädjade till Lotta Edholm om i mitt inledningsanförande, sluta låtsas som att vinstuttagen är bra för svenska elever. Sluta låtsas som att de leder till ökad kvalitet! Sluta låtsas som att det är bra för elevernas utbildning att aktiebolag kan dela ut vinst till ägarna! Kan vi bara sluta låtsas det? Det är inte så.

Den som har intresse av att tjäna pengar måste göra vad den kan för att dölja eventuella brister i sin verksamhet. Ryktet är som bekant allt för en skolhuvudman som vill tjäna pengar. Vi har debatterat även detta förut, Lotta Edholm - hur skolor gärna förskönar bilden av sin egen verksamhet i sin marknadsföring.

Samtidigt omfattas ju inte friskolor av offentlighetsprincipen. Detta ger anställda som vill varna för brister mindre trygghet att göra det. Det ger medierna sämre förutsättningar att granska verksamheten.

Denna typ av bristande transparens är också en bidragande orsak till behovet av en allt större inspektion. Om man på riktigt ville åtgärda dessa problem hade en bra första åtgärd varit att införa offentlighetsprincipen i de fristående skolorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det vi på riktigt behöver göra är att stoppa vinstintresset och öka transparensen så att vi inte måste dränka skolans personal i en ny flodvåg av administration.

(Applåder)

Herr talman! Till att börja med måste jag bemöta Anders Alftbergs påstående om "socialdemokratisk passivitet".

Det är ju Anders Alftbergs parti som tillsammans med den samlade borgerligheten har stoppat vartenda förslag som vi har lagt fram i den här kammaren under de senaste två mandatperioderna, förslag som hade kunnat komma till rätta med de här problemen. Hade Anders Alftberg suttit här då hade han röstat nej till våra förslag om att begränsa vinstuttagen, för det gjorde hans parti. Det gjorde Liberalerna också. Vartenda förslag som vi har lagt fram. Det har inte funnits någon socialdemokratisk passivitet. Det har funnits sverigedemokratisk vilja att bevara vinstuttagen. Det är vad som har funnits, och den finns kvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men nu vill man se ut som om man gör något. Regeringen och Sverigedemokraterna är ivriga att se ut som att de ska göra något åt det här problemet eftersom det finns folkligt stöd för att göra något åt det. Men de är så ivriga att de tar i så att de håller på att spricka, och vad det kommer att göra är att knäcka lärarkåren och skolledarna under en ny flodvåg av administration.

Det handlar inte om att vi avvisar regeringens pengar till Skolinspektionen, som Lotta Edholm talar om här. Hon vet att det inte är sant. Det handlar om att vi tänker att linjen att ge Skolinspektionen ett helt nytt uppdrag som ska bygga på att granska kvalitetskriterier kommer att utlösa en helt ny flodvåg av administration i verksamheten.

Det kostade 6 miljoner att inspektera regelefterlevnaden i Thorengruppens skolenheter - regelefterlevnaden, inte kvaliteten. Det nya uppdraget kommer att vara att inspektera också kvaliteten. Hur mycket ska det få kosta, Lotta Edholm, att se ut som att man gör något åt vinstuttagen?

Jag tycker att det är fräckt att stå här och hitta på och tillskriva mig uppfattningar om min politik, både av Alftberg och av Edholm.

Vi har länge trott att vi skulle behöva betala friskolornas vinstuttag bara en gång. Det vill säga att de pengar som läcker ur systemet, som skulle gå till barnens utbildning, skulle vi bara behöva betala en gång. Men med den här regeringens politik, den här regeringens envetna skydd av bolagens möjligheter att ta ut vinst, kommer vi att få betala dem igen i mer resurser till tillsyn och igen i ökad administration och byråkrati ute på skolenheterna.

Det här kommer att ta resurser från undervisningen. Varenda krona som Lotta Edholm tillför Skolinspektionen hade man kunnat använda för att göra insatser som landar i verksamhet i stället för i tillsyn. Varenda timme som en rektor lägger på att svara på Skolinspektionens frågor hade rektorn kunnat lägga på sitt pedagogiska ledarskap i stället.

Den kostnaden kan inte Lotta Edholm bortse från, och därför tycker jag att hon borde svara på min fråga i stället för att gå till låga attacker och lägga ord i munnen på mig. Hur mycket ska byråkratin få kosta? Hur mycket ska det få kosta att bevara vinstuttagen, Lotta Edholm?

(Applåder)