Håkan Svenneling

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tänker ibland att det var bra att Miljöpartiet lämnade regeringen. Den här omsvängningen har nämligen inte skett under Tobias Billströms tid som utrikesminister, utan den skedde faktiskt i den utrikespolitiska debatt vi hade i kammaren i juni i år, då Ann Linde fortfarande var utrikesminister.

Hon signalerade då väldigt tydligt det Erdogan önskade sig när han valde att lägga krokben för Sveriges Natoansökan, nämligen att Sverige avsåg att bortse från det beslut som en enig riksdag fattade i oktober 2019, på initiativ av mig och en liberal. Alla partier ställde sig bakom det beslutet, som ledde till att ISP fattade beslut om att inte exportera till Turkiet. Man drog in två tillstånd.

Den dåvarande utrikesministern signalerade alltså under debatten i juni att det tvärtom var dags att börja exportera på nytt. Och så funkar det - ISP, Inspektionen för strategiska produkter, följer politiskt språk. Det säger generaldirektören själv om man frågar honom rakt ut. Det är därför man aldrig kan komma undan det politiska ansvaret.

Jag tycker faktiskt att den här regeringen har gjort en sak rätt, och det är att man har lagt tillbaka vapenexporten på utrikesministerns domän så att utrikesministern nu har den under sin hatt. Socialdemokraterna dribblade runt vapenexporten och lade den på justitieministern, men att hålla på med vapenexport - och vad det innebär - är i själ och hjärta utrikespolitik. Därför vill jag tacka Jacob Risberg så mycket för att han lämnade in den här interpellationen. Jag vill också tacka utrikesministern för svaret, även om det var något kort.

Som Risberg är inne på har det varit tydligt vilket språk man använder och med vilken hastighet man uttalar sig gällande Turkiet. När en bomb smällde av i Istanbul var regeringen blixtsnabb med att ge Turkiet stöd, och det är bra. Men när Turkiet bombade i Irak och Syrien var uttalandena mycket mer vaga, och det tog ganska lång tid innan de kom. Så var det trots att det står i strid med folkrätten att bomba ett annat lands territorium, vilket både Turkiet och Iran har ägnat sig åt i de norra delar av Irak som vi brukar kalla de kurdiska självstyrande regionerna.

Varför är då detta så viktigt när det kommer till Turkiet? Ja, om man är Natoförespråkare kan man ju tycka att Sverige bara borde lägga sig platt och göra vad som helst för att komma med i Nato. Men problemet vi har är att Turkiet förbereder en militär attack mot det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien som kan bli ett blodbad utan dess like.

När Turkiet gjorde samma sak en gång förut - det var efter det vi införde det förra stoppet för vapenexport till landet, 2019 - backade de kurdiska styrkorna ur. De sa: Okej, vi ser att Turkiet är på väg - vi backar ur Afrin, ställer oss på den här sidan Eufrat och försöker i stället att bygga ett kurdiskt demokratiskt samhälle här.

Nu handlar det inte om något sådant, utan nu handlar det om att Erdogan vill förgöra alla som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter både i och utanför Turkiet - och särskilt om de är kurder. Risken är därför att detta blodbad kommer att bli enormt. Att Sverige då står på angriparens sida, vilket är risken med vapenexporten till Turkiet, är det som gör att detta är så känsligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen borde göra som Jacob Risberg föreslår och faktiskt ta beslutet själv i stället för att låta en myndighet göra det. Nu avgörs det vilken sida om historien Sverige står på - och tyvärr kan det bli fel sida.

Fru talman! Utrikesministern säger att han vill agera och markera tydligt och att detta sker genom att EU och Sverige gör skarpa uttalanden som en reaktion på de två dödsstraff som har verkställts mot två demonstranter.

Låt mig ställa en ärlig fråga, utrikesminister Billström. Var har dessa uttalanden gjorts? Jag hörde dem för första gången i dag på EU-nämndens öppna sammanträde med statsministern och i kväll i ditt uttalande, vilket är bra. Är det första gången dessa uttalanden har gjorts från svensk sida, eller har de gjorts vid något annat tillfälle som jag inte känner till? EU uttalade sig i går i samband med utrikesministrarnas gemensamma FAC-möte.

Jag undrar också om detta med att kalla upp ambassadören. Frankrike har i dag kallat upp Irans chargé d'affaires i Paris. Jag undrar om Frankrike stämde av detta med EU eller om detta var ett eget initiativ av Frankrike. Är detta något man måste stämma av med EU-kretsen innan man gör det?

Ett annat land är Storbritannien. Vid första avrättningen för fyra dagar sedan kallade Storbritannien snabbt upp Irans ambassadör i London och fördömde avrättningen.

Storbritannien själva har blivit uppkallade 15 gånger under de senaste tre månaderna till det iranska utrikesdepartementet. Detta visar att det som Storbritannien gör, nämligen sätter press på den iranska regimen, har betydelse. Annars får man inte klippkort till utrikesdepartementet.

Det är dags för Sverige att vidta diplomatiska åtgärder. Vi kan gärna göra detta ihop med alla andra EU-länder, men vi kan också göra det ensamma. Det är viktigt att det sker, och därför kräver vi att ambassadören kallas upp nu. Fördöm avrättningarna rakt i ansiktet på den iranska ambassadören, Billström!

(Applåder)

Fru talman! På fredag är det tre månader sedan Jina Amini mördades av den iranska regimen. Det är också snart två månader sedan Tobias Billström tillträdde som utrikesminister i Sveriges nya regering. Innan dess satt en annan regering med en del företrädare som jag nu ser här i bänkraderna.

Det har även gått ungefär en månad sedan telefonsamtalet mellan utrikesminister Billström och den iranske utrikesministern. Om jag förstod det rätt var det ett samtal som den iranske utrikesministern kallade till, inte Billström.

Framför allt har det gått ungefär en månad sedan vi samlades här i riksdagen för första gången för att ha en interpellationsdebatt om Iran. Sedan dess har utrikesministern varit här ett par gånger och diskuterat Iran, och det är för att det är så högaktuellt och viktigt att vi agerar. Då, för en månad sedan, fylldes bänkraderna på plenisalens läktare i princip från första till sista bänk. Det var lång kö för att komma in i riksdagen och lyssna på debatten en kall tisdagskväll i november.

Regeringen har långsamt men säkert steppat upp en aning i Iranfrågan; det ska jag ge utrikesminister Billström innan jag kommer till kritiken. Samtidigt tror jag att man ska ha klart för sig att regeringen för lite av ett cirkelresonemang här som det är en viss utmaning för oss i Sveriges riksdag att förhålla oss till. Man menar att ensam inte är stark, vilket man har en poäng i, och att vi därför behöver gå EU-vägen i stället för att föra en egen Iranpolitik, trots att många av oss ledamöter menar att det skulle vara bättre om vi hade både en egen Iranpolitik i vår relation till Iran och ett EU-spår. Regeringen har snöat in på EU-spåret, och det är man väldigt tydlig med i olika typer av utrikespolitiska och andra deklarationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men man ska inte heller gå längre än EU. Man ska alltid gå precis så långt som alla EU-länder är överens om. Den som vill minst ska få bestämma hur mycket EU ska göra. Det är i det cirkelresonemanget som den svenska regeringen står fast och inte tar sig vidare i att stödja det iranska folket.

Alla håller med om att EU-enighet är viktigt och, som Billström säger i svaret, "av central betydelse" - absolut! Men betyder det att vi inte ska göra dessa ansträngningar för att stödja det iranska folket mer? Jag tycker att det är tråkigt och framför allt förödande att man inte tydligare kan peka på vad vi ska göra för att stärka kraften i EU, så att det inte är den som vill minst som ska bestämma vad EU ska göra.

Sverige tar nu över ordförandeskapet i EU från den 1 januari och har det i ett halvår. Det är en god möjlighet för Sveriges utrikesminister att sätta agendan och se till att Iran finns uppe på bordet. Vi vet ju att EU:s höga representant Josep Borrell har en förmåga att glömma allt som har med mänskliga rättigheter att göra.

Det finns mycket regeringen kan göra. Man har inte kallat upp ambassadören, trots att det har gått tre månader. Nu sker avrättningarna, och många länder runt om i världen reagerar med att kalla upp ambassadören. Markerar vi inte nu är det risk för många, många fler avrättningar framöver.

Vi borde terrorstämpla revolutionsgardet så snart vi bara kan. Det är också kopplat till att utvidga till ännu mer sanktioner riktade mot de företag som finansierar revolutionsgardet och som är en del i den politiska regimens system för att finansiera sin militär och därigenom vara en maktfaktor även i Mellanöstern i stort - i Libanon, i Irak, i Jemen och så vidare.

Men framför allt borde EU och regeringen tydligt uttala att man vill ha demokrati i Iran. Det ordet hittar man inte någonstans i något enda EU-dokument i dag ens om man letar med lupp.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med det självklara och tacka alla som under alla de år som vi i riksdagen har beslutat att skicka iväg soldater och militär personal till Mali har genomfört och varit en del av den FN-insats som vi i dag fattar det sista beslutet om. Det beslutet innebär att vi också för sista gången skickar iväg svensk personal.

För mig blev denna insats väldigt nära när en nära vän till mig skickades iväg på uppdraget. Jag upplevde den oro som jag skulle gissa att väldigt många anhöriga har upplevt när det har kommit en flash i telefonen om oroligheter i Mali på olika sätt. Man har snabbt hört av sig till honom bara för att kontrollera att allting är lugnt.

Nu har det gått bra för de svenska soldaterna, just för att de är så välutbildade. Jämfört med hur det har varit för många andra länder som har deltagit i denna insats har säkerheten än så länge, med svenska mått mätt, för våra soldater varit god. Det tror jag att väldigt många - både de som har deltagit i insatserna och de anhöriga - är väldigt glada för.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali

Mot bakgrund av regeringens proposition kan man konstatera att säkerhetsläget och utvecklingen i Mali på många sätt är en mörk läsning. Vi talar om ett av världens fattigaste länder som under lång tid har haft stora problem med väpnade konflikter, drog- och vapenhandel, kidnappningar och terrorism. Säkerhetsläget har verkligen inte varit bra under en lång tid. Fredsavtal har skrivits men sedan brutits. Vi har upplevt militära statskupper där kuppmakarna sedan inte följer ingångna avtal.

Detta har lett fram till den situation vi befinner oss i i dag, där vi är nödgade att lämna insatsen eftersom resultat inte kan uppnås på ett positivt sätt. Framför allt relaterar det till Wagnergruppens involvering i landet och att den nya militärregimen så tydligt velat närma sig och sluta avtal med Wagnergruppen för att befästa sin egen makt i området.

Det man måste se i det så kallade Sahelområdet är att det är de stora klimatförändringarna i form av minskad nederbörd och stor torka som tvingar befolkning att lämna sina hem. Fattigdomen och utsattheten ökar, och det blir helt enkelt en konkurrens om de resurser som finns på marken. Detta bidrar till att späda på etniska och kulturella konflikter, och i förlängningen leder det till ett försämrat säkerhetsläge.

Därför är det otroligt viktigt att vi tar ansvar för att bekämpa klimatförändringarna, just för att det också leder till en fredligare värld. Sverige som ett rikt och fredligt land har ett stort ansvar att på olika sätt vara en aktör på den globala arenan för fred och säkerhet men också för att stoppa klimatförändringen och bidra med ett ökat bistånd. Det kopplar in i den stora fråga som kommer att debatteras här i kammaren framöver kring Sveriges nu sänkta ambitioner för biståndet, något som oroar mig väldigt mycket.

Samtidigt kan man se att arbetet med FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet har varit någonting som Sverige fokuserat extra mycket på att implementera i det arbete som vi har bedrivit i missionerna. Det är otroligt viktigt att vi är ett internationellt föredöme i jämställdhetsarbetet och att vi ser till att det får genomslag i organisationer som FN.

Tidigare bedrev vi ju en feministisk utrikespolitik. Det var tydligen lite för mycket av en etikett för den nya moderatledda regeringen, så det har man tagit bort nu. Man undrar vad det i förlängningen innebär för den här typen av internationella insatser som missionerna till Mali faktiskt har varit.

Det är också otroligt viktigt för Vänsterpartiet att vi fortsätter att ge stöd till FN:s ledning av militära insatser i stället för att de leds av enskilda länder, som har varit fallet med en annan insats i Mali, eller av Nato eller EU. Respekten för folkrätten måste alltid finnas där som grund, och det är viktigt att det finns en inbjudan från regeringen för att man ska kunna ha förutsättningar att verka för ett fredsfrämjande arbete.

Även om vi är stora anhängare av FN och FN:s arbete för fred och utveckling måste man se FN:s brister och tillkortakommanden. FN-systemet behöver reformeras, och Sverige kan ha en framträdande roll i det om vi bryr oss. Men jag ser en ökad oro för att vi i Europa mer och mer sluter oss och inte tar ansvar för övriga världen. För mig är det därför av väldigt stor vikt att Sverige fortsätter att delta i FN-insatser, och jag är glad över de partier som i dag lyfter fram vikten av att göra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali

En trygg och säker värld kräver samarbete med andra länder. Internationell säkerhet ska vila på folkrätten, samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. Sverige ska vara en stark röst i det globala fredsarbetet för en värld med demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige ska agera fredsfrämjande, fredsskapande och fredsbevarande på en folkrättsligt förankrad grund.

Därför är det viktigt att vi är positivt inställda till internationella insatser under FN-mandat, som insatsen i Mali, och därför hoppas jag också att vi kan återkomma till nya mandat i nya insatser när möjligheterna för detta finns. Samtidigt måste vi hela tiden balansera det mot säkerheten i Sverige och förutsättningarna för vår egen försvarsmakt att ha de resurser som behövs här.

Jag hoppas och förväntar mig att den nya regeringen återkommer till riksdagen med förslag på hur Sverige ska kunna bidra till en ny FN-insats framöver. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! För två veckor sedan reste statsministern till Ankara för ett möte med Turkiets despotiske president Erdogan. Med sig på resan hade han en dröm om ett turkiskt ja till ett svenskt Natomedlemskap. Men tyvärr för statsministerns del reste han hem från Ankara utan klara besked om sin dröm.

Mycket talar för att Erdogan kommer att ta frågan om ett svenskt Natomedlemskap in i den turkiska valrörelsen i juni nästa år. Detta sker samtidigt som Erdogan gör allt för att den turkiska befolkningen ska glömma den 85-procentiga inflation som nu råder i landet genom att begå brott mot internationell rätt när han bombar i Irak och Syrien.

Men en sak var Erdogan tydlig med, nämligen att på den gemensamma presskonferensen med statsministern framföra önskemålet att få chefredaktören och journalisten Bülent Kenes utlämnad, vilket är i linje med de återkommande attacker som Erdogan gjort på journalister och oppositionella.

Hur ser statsministern på Erdogans begäran om att utlämna Bülent Kenes?

Sveriges genomförande av Agenda 2030

Herr talman! Vi debatterar skrivelsen om Agenda 2030. Detta, herr talman, är något så viktigt som en skrivelse som riksdagen beslutade om när herr talmannen satt i utrikesutskottet, om vikten av att kunna följa det arbete som regeringen gör kring Agenda 2030.

Arbetet med Agenda 2030 är väldigt övergripande då det handlar om både vad som sker här i Sverige och vad som sker globalt. Man skulle därför ha kunnat önska att det var 349 riksdagsledamöter anmälda till denna debatt i stället för en enda. Men nu är det tyvärr som det är, och jag får här själv debattera Agenda 2030.

Agenda 2030 är just en agenda fram till 2030. Det betyder att vi har åtta år kvar innan vi ska nå agendans 17 mål, som sedan är uppdelade i 169 delmål. Men agendan beslutades faktiskt redan för sju år sedan, 2015. Vi befinner oss alltså nu i mitten av den period då vi borde göra enorma framsteg för att nå agendans målsättningar.

Det har absolut gått framåt på en del områden, men samtidigt kan vi se att det går bakåt, framför allt på global nivå. Vi har haft en pandemi som har påverkat världen i enorm omfattning. Ryssland har helt ogrundat startat krig mot Ukraina på ett oförlåtligt sätt i strid med folkrätten. I spåren av båda dessa saker ser vi inflationen öka, och därigenom får vi höjda mat och livsmedelspriser runt om i världen.

Detta gör att vi nu befinner oss på en punkt där världens utveckling inte blir bättre utan går tillbaka. Vi är i ett skede där vi måste försvara de framsteg som mänskligheten har gjort.

Det handlar om ökad ekonomisk ojämlikhet. Det handlar om ökade klasskillnader som syns i människors hälsa. Det handlar om en jämställdhet mellan kvinnor och män som står och stampar på samma plats där den stått alldeles för länge. Och framför allt handlar det om klimat- och miljömål som inte nås vare sig här i Sverige eller globalt.

I detta läge borde Sverige som land steppa upp och göra mer. Vi borde inte som den nya regeringen ge upp målsättningar som 1 procent av bni i bistånd. Man skär i det svenska biståndet på ett sätt som vi inte har sett på mycket länge.

Arbetet med Agenda 2030 är i dag inte tillräckligt bra i sin styrning gentemot statens myndigheter och när det handlar om stödet till kommuner runt om i landet. Genomförandet ska ju ske på många platser i Sverige, och då tar det en väldig tid om alla ska behöva uppfinna hjulet. Här kan staten fylla en viktig funktion genom att sprida kunskap om Agenda 2030, så att också de mindre kommunerna som inte är lika resursstarka som de stora också får goda förutsättningar för att göra sin del i genomförandet av agendans mål.

Vi i Vänsterpartiet har tidigare lyft att man borde ha en sammansatt politisk kommitté. Vi har ju det för många andra arbeten. Vi har det till exempel kring Miljömålsberedningen, där de politiska partierna tillsammans jobbar med hur man ska uppnå målen. Men tyvärr har det inte funnits någon sådan ansats från den tidigare regeringen, och än så länge har vi inte sett någon från den nya regeringen.

Det finns en nationell samordnare som jobbar, men det är lite oklart vad samordnaren egentligen lyckas åstadkomma. Det saknas också en handlingsplan för att gå från de höga ambitionerna och visionerna till att konkret peka på vad svenska myndigheter ska göra. Och kanske det viktigaste av allt: Det saknas en feministisk analys för hur vi ska minska gapet mellan kvinnor och män både i Sverige och globalt. Vi vet att de ekonomiska skillnaderna finns kvar och cementeras snarare än att minska.

För att man ska nå dit måste man ha en samstämmig politik som hänger ihop. Man måste ha förslag och politik som sätter stopp för den skatteflykt och den kapitalflykt som sker globalt över hela världen, och detta är faktiskt nästa ärende som riksdagen ska debattera här om en liten stund. Även där kommer det att fattas viktiga beslut om att göra mer än Sverige tidigare har gjort. Det är ett förslag som Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har drivit tillsammans.

Vi behöver också en lagstiftning för att höja nivån på företags arbete med mänskliga rättigheter globalt. I dag kommer globala företag alldeles för lätt undan med att dumpa mänskliga rättigheter och i förlängningen tjäna pengar på det.

Den samstämmiga politiken finns inte riktigt i dag. Politiken spretar för mycket, och man lyckas inte riktigt ta tag i de målkonflikter som finns. Den allra tydligaste frågan i detta är vapenexporten, som vi många gånger har diskuterat i den här kammaren.

Politiken är inte tillräcklig vare sig i Sverige eller globalt. Vi har alldeles för många politiska ledare som inte har ambitionen att nå agendans mål till 2030, men det gör inte att vi ska stå här och sura. Vi måste ändå fortsätta kämpa, och det är därför som det är viktigt att vi får en skrivelse med redovisning av vad som har gjorts, så att vi kan fortsätta pressen framåt.

I december 2020 beslutade denna riksdag att målen i Agenda 2030 ska uppfyllas. Vi har ett riksdagsbundet mål om att nå målen i agendan. Det handlar om ekonomiska, sociala och ekologiska mål och framför allt om det som agendan betonar: att ingen ska lämnas utanför.

Moderaterna har motionerat med anledning av den skrivelse som vi behandlar, men man har inte följt upp sin motion när man har hamnat i regeringsställning. Det visar kanske lite på den ambivalens som den nya regeringen känner inför arbetet med Agenda 2030.

Jag hoppas att den nya regeringen skärper sig och tar tag i att faktiskt uppnå agendans mål och inte försöker motarbeta dem. Men, herr talman, om två år får vi svaret, för i det tillkännagivande som riksdagen gav regeringen sa man också att en sådan här skrivelse med två års mellanrum ska läggas på riksdagens bord. Jag hoppas att det blir större debatt då, och framför allt hoppas jag att det blir högre tempo i politiken för att nå agendans mål.

Med detta vill jag yrka bifall till den reservation som finns från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som bygger på Vänsterpartiets motion.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Herr talman! Det har varit en speciell debatt som jag kommer att minnas under lång tid framöver. Fler ledamöter än vanligt har deltagit i interpellationsdebatten, och framför allt är det väldigt många åhörare här i kväll. Det tar jag verkligen med mig från denna debatt.

Många av oss vet att få politiker är bättre än utrikesminister Billström på att upprepa en talepunkt om och om igen, men argumentet blir inte bättre bara för att man upprepar det. Det är många av oss som är oroliga för att utrikesministern tänker föra en alltför eurocentrisk och framför allt antifeministisk utrikespolitik som inte möter frågor som de folkliga protesterna i Iran.

Det är bra med EU-sanktioner, men göm dig inte bakom EU, Tobias Billström! Se att Sverige har en egen Iranpolitik! Och sluta att överväga - det har du hållit på med för länge nu. Det är dags att börja agera mot den iranska regimen. Då kan du kalla upp ambassadören, du kan se till att de riktade sanktionerna mot mullorna och dem inom regimen som är ansvariga för dödandet utökas och du kan klippa sönder avtalen med Iran för att politiskt markera att regimen inte har någon legitimitet.

De dödar sitt eget folk, men folket har rest sig. Det är dags för omvärlden att också resa sig tillsammans med det iranska folket och göra skillnad här och nu. Folket i Iran ropar "zan, zendegi, azadi!" om och om igen. De säger det med livet som insats. Det känns ganska tryggt för mig att stå här i Sveriges riksdag och säga de sakerna, i förhållande till de unga tjejer och pojkar som tar makten och försöker säga det till sina rektorer, religiösa ledare och så vidare.

Vi måste göra skillnad från Sverige. Det är tydligt att Sveriges riksdag vill se ett agerande från den svenska regeringen. Jag hoppas att vi får se detta nu, omgående, från Tobias Billström.

(Applåder)

Herr talman! Vår nye utrikesminister har ju lite av en ny-på-jobbet-skylt på kavajslaget här i dag, även om den är osynlig. Han har visserligen lång politisk erfarenhet, framför allt av att stå i denna kammare och diskutera politik, men utrikespolitik är ändå ett nytt område för utrikesministern.

Jag tycker att utrikesministern ger en på många sätt bra beskrivning av läget och visar på allvaret i situationen. Men han svarar inte på den fråga som riksdagens ledamöter, och framför allt alla som sitter på läktaren, ställer här i dag: Var är den politiska markeringen från Sveriges regerings sida? När kallar du upp Irans ambassadör och markerar politiskt? Det är stor skillnad mellan att ha löpande dialog med den iranska ambassadören och att politiskt markera genom att kalla upp och markera att man tycker att regimen gör fel och fördömer den.

Jag tar ett exempel. När det gäller Ryssland och annekteringen av Krim gjorde till och med den socialdemokratiska övergångsregeringen det. Det markerade man mot. Men detta massiva dödande, med ett parlament som i ett politiskt beslut säger att de vill avrätta 14 000 människor, har vi inte markerat mot än. Jag hoppas att det händer omgående, Tobias Billström.

Jag har frågat om de här avtalen. Det handlar om att de kanske inte har så stor funktion i praktiken men är en viktig politisk markering. Att formellt säga upp dem innebär att de inte gäller.

En av överenskommelserna är undertecknad av det svenska Näringsdepartementet och handlar om Pardis Technology Park, en organisation som styrs av revolutionsgardet och är en del av den milis som står för våldet, terrorn och det pågående dödandet. Man omfattas dessutom av sanktioner från EU:s sida. Det är bara att säga upp det avtalet.

Ett annat avtal handlar om att stärka kvinnors rättigheter. Det är mellan Socialdepartementet och den dåvarande vicepresidenten för kvinnor och familjefrågor i Iran vid namn Molaverdi.

Problemet är att Molaverdi nu själv sitter i fängelse och avtjänar ett 28 månader långt straff för sitt arbete för att främja kvinnors rättigheter i Iran. Det är ett bevis på hur lite regimen bryr sig om kvinnors rättigheter.

Dessutom har Iran en stark ställning i FN:s kvinnokommission, och flera länder agerar nu för att landet ska uteslutas från kvinnokommissionen. Här kan Sverige ansluta sig till det arbetet och faktiskt göra skillnad.

Vi ser också minoriteters utsatthet, som utrikesministern beskriver. Utrikesministern inte ansvarig för det, men det pågår fortfarande utvisningar till Iran. Sådana beslut fattas.

Dessutom gömmer man sig bakom EU. När utrikesministern var här och upprepade sin talepunkt om och om igen på riksdagens frågestund för två veckor sedan var det EU som stod i fokus. Men utrikesministern ska resa till Bryssel nu på måndag, och då står Iran inte ens på dagordningen för utrikesministrarnas möte. Denna fråga, som uppenbarligen engagerar Sveriges riksdag och svenska folket i väldigt hög utsträckning, tar EU-ledarna inte ens upp på sin dagordning. Det måste utrikesministern se till, om han ska gömma sig bakom EU-ledarna.

Herr talman! Det iranska parlamentet är på många sätt ett icke-legitimt parlament. Där sitter bara män utvalda av religiösa ledare som är valda i val som gemene iranier har bojkottat. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att det är detta parlament som har uttryckt att alla som har gripits under processerna också borde avrättas.

Att ett parlament fattar ett sådant beslut är så vidrigt att man har svårt att fatta det. Men det är vår uppgift i det här demokratiskt legitimt valda parlamentet, Sveriges riksdag, att höja våra röster och ta chansen att fördöma den iranska regimen och politiskt markera och göra skillnad för det iranska folket. Det är vårt ansvar. Vi måste ta det.

(Applåder)

Herr talman! Jag har interpellerat den nye utrikesministern Tobias Billström om Sveriges Iranpolitik, med anledning av de folkliga protesterna mot regimen efter dess brutala mord på den unga kvinnan Jina Mahsa Amini.

Sverige har en Iranpolitik som under alldeles för lång tid har varit både slapp och njugg när det gäller regimens återkommande brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av det egna folket, särskilt dess minoriteter. Sverige har under alltför lång tid satt en tilltro till att en ökad handel också skulle leda till ett ökat moderat styre i Iran. Denna tilltro måste få ett slut, och det är bra om vi kan börja med det i dag i Sveriges riksdag.

För er som ser denna debatt på tv måste jag säga det som är uppenbart för oss som är här i kammaren: Det är sällan som en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag en kall och regnig tisdagskväll i november drar så mycket intresse och åhörare. Alla människor som är här i kväll visar på det stora folkliga engagemang som finns i Sverige för att vi politiker ska lyssna och förändra Sveriges Iranpolitik.

Nu, utrikesministern, är ansvaret ditt. Det räcker inte med att uttala slagord som "jin, jiyan, azadi!" - det måste följas av politisk handling.

Jag har inför dagens interpellationsdebatt ställt fyra frågor till utrikesministern. Den första handlar om att kalla upp Irans ambassadör till Sverige och fördöma regimens våld och dödande. När en använder begreppet "kalla upp" brukar det avse att ambassadören träffar antingen utrikesministern eller dennes kabinettssekreterare för att markera frågans politiska tyngd.

Herr talman! Utrikesministern ger i dag ett otydligt svar, där han försöker slingra sig och få det att låta som om Sverige har en tydligare linje mot Iran än vad som faktiskt har skett. Det duger inte.

Min andra fråga handlar om att utöka de riktade sanktionerna mot de ansvariga i den iranska regimen. Sverige har genom EU och FN under lång tid haft sanktioner mot Iran. Tyvärr har dessa ofta bara drabbat det iranska folket hårt, inte dess regim. För en månad sedan hade utrikesutskottet och EU-nämnden diskussioner om införandet av nya sanktioner. Den dåvarande S-regeringen förmedlade att de nya sanktionerna skulle vara tuffa och skicka en tydlig signal.

Tyvärr, herr talman, var detta inte sant. Sanktionerna den 17 oktober omfattade endast åtta personer och tre organisationer. När mer än 14 000 har gripits och hundratals, ja, kanske tusentals, har dödats av regimen i de folkliga protesterna är detta inte att införa sanktioner mot de ansvariga.

Min tredje fråga berörde straffrihet för dem som står bakom våldet och dödandet. Vi kan inte låta mördarna komma undan. Det finns en möjlighet för länder som Sverige att utreda och lagföra brott oavsett var de är begångna. Den möjligheten måste vi använda. Även dagens övergrepp ska en dag straffas.

Min fjärde och sista fråga handlade om det avtal som den förra utrikesministern Ann Linde undertecknade när hon och dåvarande statsministern Löfven reste i Iran i februari 2017. Jag frågade också utrikesministern om detta i samband med riksdagens frågestund för två veckor sedan.

Utrikesministern konstaterar i sitt svar att de faktiska samarbetena i avtalen i nuläget är små. Men avtalens politiska betydelse ska inte underskattas. De undertecknades i en tid när dåvarande regering signalerade ett ökat närmande till och samarbete med regimen i Iran. Att i dag, liksom kvinnorna i Iran klipper sitt hår, klippa avtalen med Iran skulle vara en tydlig politisk signal till regimen att Sveriges Iranpolitik nu ändras och att mullornas våld och dödande får konsekvenser.

Herr talman! Utrikesministern står inför ett val. Att säga slagord som "jin, jiyan, azadi!" kräver också politisk handling. I dag vill Sveriges riksdag se denna handling.

Herr talman! Jina Amini, Nika Shakarami och Sarina Esmailzadeh är tre unga kvinnor som för alltid har skrivit in sig i historieböckerna för sin modiga kamp mot den iranska regimen. I över 40 dagar har det iranska folket demonstrerat och gjort motstånd mot en av världens mest auktoritära regimer i Iran.

I februari 2017 gjorde dåvarande statsminister Stefan Löfven tillsammans med utrikesministerns företrädare Ann Linde en mycket omdebatterad resa till Iran. Med sig hem från resan tog man fem undertecknade avtal om samarbete mellan demokratin Sverige och det totalitära Iran.

Jag undrar om den nya utrikesministern Tobias Billström, likt kvinnorna i Iran som klipper av sig sitt hår i protest mot regimen, är beredd att säga upp och klippa avtalen med den iranska regimen.

(Applåder)

Fru talman! Anna Starbrink säger att Natomedlemskapet är på väg att hända. Men det står två auktoritära ledare i vägen, Orbán och Erdogan.

När man säger att man ska fullfölja det skamliga avtalet med Turkiet innebär det en omsvängning från Liberalernas sida från att förut ha drivit på för att stoppa vapenexporten till Turkiet till att nu säga ja till det. Det kommer att innebära att fler kurder utvisas från Sverige. Framför allt kommer det att innebära att vår röst tystas för demokrati och mänskliga rättigheter, och det är jag djupt oroad över.

Fru talman! Även jag vill säga grattis till Anna Starbrink och önska henne varmt välkommen hit. Det ska bli intressant att följa hennes resa här i Sveriges riksdag.

Ledamoten tog upp det svenska Natomedlemskapet och den ansökan som den förra regeringen lämnade in. Hon lyfte också indirekt fram att den nya regeringen avser att fullfölja det skamliga avtal som den förra regeringen undertecknade i samband med Madridtoppmötet i somras.

Vi går nu in i en militär allians med Turkiet, och för mig är Turkiet en diktatur, oavsett vad vår nye utrikesminister säger. För Liberalernas del innebär det en ganska tydlig omsvängning. Ni har ju velat ha ett Natomedlemskap men också varit tydliga förespråkare av kurdernas rättigheter. Tidigare ville ni att man skulle slänga ut Turkiet. Nu har ni luddat till det och kallar det i stället för något slags demokratigranskning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänpolitisk debattFörsvarspolitik

Frågan är: Hur ska vi kunna kämpa för kurdernas rättigheter samtidigt som vi går i allians med Erdogans diktatur?

Fru talman! Det är det som oroar en, att man är beredd att tumma på mänskliga rättigheter när man vill gynna svenska intressen i utrikespolitiken, som man skriver i regeringsförklaringen.

Allmänpolitisk debattInternationella frågor och utrikespolitik

Jag hoppas att Magnus Berntsson kan vara med och kalla Exportkreditnämnden till utskottet för att diskutera den skamliga Turkietaffären, som inte finns med i avtalet men som tydligt hänger samman med det. Turkiet behöver lån till sitt infrastrukturprojekt, och det är vi svenska skattebetalare nu med och betalar.

Fru talman! Även jag vill välkomna Magnus Berntsson till utrikespolitiken och Sveriges riksdag och till det viktiga uppdraget som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna.

Jag tyckte att det fanns mycket intressant i Berntssons anförande. Han pratade om att vi måste vara beredda att ta konsekvenser, även om det drabbar oss själva, när det gäller handeln, om det handlar om diktaturer.

Jag kräver inte att man som ny ledamot har koll på alla skandaler och händelser som vi har jobbat med tidigare. Men det har varit problem kring EKN, Exportkreditnämnden. Man beviljade lån till svenska företag för att de sedan skulle exportera till Belarus. Under valrörelsen har det varit en händelse när det gäller Turkiet, där samma sak har skett. Man undrar om det hänger ihop med det skamliga avtal som den förra regeringen tecknade med Turkiet.

Det är det här som gör att vi på vänstersidan är oroliga när man tar bort biståndsministern och lägger detta under handelsministern och pratar om att handel och bistånd hänger ihop. Betyder det att vi ska säga upp våra demokratiska ambitioner och i stället ha handel som mål?

Fru talman! Det finns en viss glädje i att det fortfarande finns kristdemokrater som har en förhoppning om ett enprocentsmål. Tyvärr gör det ingen skillnad när man sedan kommer att rösta för en budget som inte innehåller ett enprocentsmål. Det har heller ingen betydelse att man före valet lovade sina väljare detta när man faktiskt inte klarar av att leverera det.

De som får betala priset för det här är kvinnorna runt om i världen som inte kommer att få stöd från FN i samma utsträckning. Jag är djupt oroad över hur den här nedskärningen kommer att slå globalt mot världens fattiga, särskilt mot de kvinnor som utsätts för sexuellt våld.

Fru talman! Jag tror ingen av oss är oberörd av den lista som Magnus Jacobsson läser upp. Det är en vidrig del av mänsklighetens historia. Sexuellt våld mot kvinnor och barn måste få ett slut, men vi ser att det återupprepar sig i konflikt efter konflikt världen över.

Därför hugger det i vårt hjärta när vi får reda på att Sveriges bistånd sänks med ungefär 15 procent, om vi får tro medieuppgifterna. Det är för att vi vet att bistånd globalt går till arbete mot sexuellt våld mot kvinnor. Sveriges tidigare utrikesminister Wallström inrättade, innan hon blev utrikesminister, ett särskilt arbete inom FN mot sexualiserat våld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänpolitisk debattInternationella frågor och utrikespolitik

Därför undrar man dels varför Kristdemokraterna har gått med på att sänka biståndet, dels om ni är beredda att höja anslagen till arbetet med SRHR globalt i det svenska biståndet.

Fru talman! Margareta Cederfelt har rätt i att jag även har riktat blicken mot den förra regeringen. Utrikesminister Linde var inte glad i Håkan Svenneling. Jag skrev en debattartikel så sent som förra veckan om att hon borde ha kallat upp Irans ambassadör. Men nu är hon inte utrikesminister. Nu är det i stället en M-märkt minister som sitter i Rosenbad och i Arvfurstens palats. Då är det dags att en moderatledd regering omgående kallar upp ambassadören. Om man klarar av att säga att Turkiet är en demokrati borde man klara av att säga att Iran är en diktatur.

(Applåder)

Fru talman! Jag delar Margareta Cederfelts analys och hennes uppmaning att diskutera detta mer. Men framför allt måste vi gå från ord till handling. Det kan den nya moderatledda regeringen se till att vi gör. Det iranska folket behöver mer än bara vackra ord här i denna kammare. Man behöver faktiskt se konkret att Sveriges nya regering kallar upp Irans ambassadör. Det är inte ens svårt, och kraven i protesterna sträcker sig ännu längre än så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänpolitisk debattInternationella frågor och utrikespolitik

Man kan även införa mer omfattande sanktioner, precis som mot ryska oligarker. Ledarnas och mullornas barn är väldigt ofta runt och festar i Europa och USA och på andra platser och lever lyxliv. Vi skulle kunna dra åt och se till att de får reseförbud och sanktioner riktade mot sig i stället. Än så länge har EU och Sverige varit alldeles för svaga i sin respons.

Vänsterpartiet har länge stött den kurdiska kampen för mänskliga rättigheter och frihet. Redan 1979 väckte vi vår första motion om detta här i Sveriges riksdag.

Fru talman! Den första fråga som den nya utrikesministern Tobias Billström borde ta tag i är att omgående kalla upp Irans ambassadör i Sverige till UD. Den iranska regimen har under decennier brutit mot mänskliga rättigheter och varit en av världens mest auktoritära regimer. De senaste månaderna har våldet varit än grymmare, särskilt mot unga kvinnor. Under den senaste protestvågen, som startades av mordet på Jina Amini, har hundratals, kanske tusentals, dödats. Nyligen erkände en av de höga militära cheferna att genomsnittsåldern bland dem som gripits är 15 år.

I måndags beslutade EU om utökade riktade sanktioner mot regimens elit, och det är bra. Men det är inte tillräckligt, eftersom så få personer och organ listades. Det iranska folket förtjänar mer av oss. Deras kamp är bokstavligen en kamp på liv och död. De måste höra våra röster varje dag som stöd för deras kamp och uppror. Vi ska inte låta regimen komma undan. Straffrihet ska inte råda. I juli i år dömde svensk domstol en iransk man till livstids fängelse för mord och folkrättsbrott. Likt dem som på 80-talet torterade människor i iranska fängelser ska dagens mördare en dag ställas inför rättvisans kammare och dömas för sina brott. En dag ska alla mördare dömas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmänpolitisk debattInternationella frågor och utrikespolitik

Fru talman! Den senaste tiden har vi kommit mycket närmare ett kärnvapenkrig än på mycket länge. Det är djupt oroande och en varningsklocka för hur lätt despoter tar på mänsklighetens livsmiljö och existens. Likgiltigheten inför klimatförändringen är en liknande frågeställning.

Rysslands oförlåtliga attack på Ukraina ska vi för alltid fördöma. Putin har visat hur han har förvandlat Kreml till en kleptokrati som suger ut och dödar sitt eget folk för sina egna imperialistiska maktambitioners skull. Men det ukrainska folket satte sig i vägen. Det har de senaste åtta månaderna visat att det vägrar låta sig underkuvas. Med stöd från omvärlden har det heroiskt stått upp för att försvara sitt land mot en hänsynslös och brutal angripare som inte drar sig för att dagligen begå krigsbrott som nu kan räknas i tusental.

De omfattande sanktionerna mot Ryssland har tillsammans med vårt militära stöd varit viktiga för den ukrainska militärens framgångar, men nu avgörs långsiktigheten i vårt stöd. Då krävs mer än militära resurser. Snart är vintern här. I ett land i ett pågående krig riskerar den sköra välfärdsstaten att haverera. Hur ska vi rädda alla vid en eventuell kärnvapenattack? Ukrainas ekonomi har redan krympt med en tredjedel. Ska Ukraina ha långsiktig motståndskraft måste våra löften om långsiktigt stöd såväl humanitärt och militärt som till återuppbyggnad förverkligas. En del borgerliga politiker försöker nu så split genom att attackera politiska motståndare i stället för att poängtera den enighet som vi har i Sverige. Det är en annan sak att föra en politisk debatt om hur vi ger stöd och vara orubblig i sitt stöd till det ukrainska folket. Motsatsen är att vara en auktoritär stat där det fria ordet just inte är fritt.

Fru talman! Den nya utrikesministern Billström har inlett mycket svagt, med en eurocentrisk utrikespolitik utan feministisk analys, med nedskärningar i biståndet, med borttagande av enprocentsmålet och med ett förakt för internationella organisationer. Att dessutom tro att ett land har demokrati bara för att det finns ett parlament man kan ringa är både svagt och anmärkningsvärt. Låt mig säga sanningen: Turkiet är ingen demokrati under Erdogans regim. Allt detta kommer att göra Sverige till ett mycket litet land i internationella sammanhang, tror jag.

(Applåder)

Fru talman! Ett klassiskt sätt i utrikespolitiken att inte svara på en fråga är att göra en resa någon annanstans på vårt jordklot. Jag skulle vilja att Margareta Cederfelt återvänder till Centralasien och till den risk som finns när vi nu drar in på kärnstöd och bistånd till FN:s organisationer och som i dag ges till folk i Centralasien som lever under otroligt svåra omständigheter. Man har historiskt levt under förtryck av både Ryssland och Sovjetunionen men ser nu också det kinesiska intresset öka.

Vad är deras chans om vi drar oss undan? Vad är deras chans att slippa leva under ett auktoritärt styre, vilket de faktiskt gör i många länder i dag?