Fredrik Olovsson

Fru talman! Interpellationen har väckts därför att det är ett viktigt bolag, att det är viktigt att det sköts professionellt och att det finns frågetecken åtminstone om hur partier i regeringsunderlaget hanterar frågan och vilken påverkan detta får på bolaget. Det är därför frågan har ställts. Nu säger finansministern att det inte har så stor betydelse vad man har sagt offentligt, och detta tycker jag i så fall är väldigt bra.

Osäkerhet om finansieringsfrågor som rör Vattenfall tror jag dessutom inte är någon liten fråga. Om det råder osäkerhet eller oklarhet där under lång tid är detta i sig dåligt för bolaget, och därför är det viktigt att finansministern är tydlig och rak i sin kommunikation om dessa frågor.

Eftersom det är av stor betydelse att sköta Vattenfall och styrningen av bolaget väl kommer vi naturligtvis att återkomma till detta många gånger framöver. Vi kommer att följa hur bolaget förvaltas, precis som med alla de andra bolagen.

Jag tror själv att finansministern skulle ha mycket att vinna på att skrota den ryggsäck som hon har fått i styrgruppen till bolaget. Den hjälper inte riktigt till utan gör snarare att saker blir mer otydliga och osäkra. Vi får säkert anledning att återkomma till detta längre fram, kanske över den där koppen kaffe på Finansdepartementet.

Fru talman! Det låter återigen som att finansministern och jag är överens om hur Vattenfall bör styras. Det är i så fall väldigt betryggande att de propåer som förs fram av Sverigedemokraterna i de frågor som jag lyfte inte får någon betydelse för styrningen av bolaget. Det får väl i stället skrivas upp på SD:s vanliga konto för att skrämma upp vd:ar eller myndighetschefer för att i största allmänhet få utlopp för den typ av politik eller inriktning som de vill se.

Både när det handlar om myndighetschefer och vd:ar för bolag tror jag att det är viktigt att ägaren, regeringen, ställer upp för dem i ett sådant här läge.

Men det är förstås inte bara Sverigedemokraterna som för fram olika synpunkter om hur frågor ska skötas som kanske framför allt är styrelsens och ledningens arbete. När det gäller investeringarna i kärnkraft påbörjade, som finansministern sa, Vattenfall en förstudie om möjligheten att bygga ny kärnkraft. Detta gjorde de till och med före valet, sommaren 2022.

Däremot har statsrådet i regeringen inte alls nöjt sig med den processen. Där har man ganska detaljerade uppfattningar om hur man tycker att detta ska tas vidare. Statsministern verkar till och med ha bestämt sig för i vilket land man ska köpa reaktorer. Jag har förstått att man i Elyséepalatset har nämnt att franska reaktorer kunde vara intressant. Detta har till och med slutat med att Vattenfall har fått påringningar om att det väl är dags att teckna avtal nu.

Energiministern öppnade för en hårdare styrning bara häromdagen. Frågan är då vad en hårdare styrning egentligen innebär. Och arbetsmarknadsministern, som heller inte ingår i den här statsrådsgruppen, har exempelvis framfört att det bör vara just stora reaktorer. Hur mycket effekt har han inte sagt, men de bör vara stora i alla fall. Detta är frågeställningar som väl normalt ändå hanteras av ett bolag.

Däremot har arbetsmarknadsministern lyft fram frågan om ett samhällsuppdrag för bolaget. Det är trots allt något som kan ingå i regeringens styrning av ett statligt bolag. Då är frågan snarare om det pågår något sådant arbete på Finansdepartementet eller om den frågan diskuteras i statsrådsgruppen. Jag undrar förstås om det skulle vara möjligt att ge några indikationer om hur ett sådant uppdrag skulle kunna se ut och finansieras.

Det sista, finansieringen, är viktigt inte minst i ett läge där det handlar om investeringar på många tiotals eller kanske hundratals miljarder kronor. Samtidigt är det ett bolag som är beroende av finansiering på kapitalmarknaden och därmed har mycket att vinna på att drivas affärsmässigt men också mycket att förlora på att hamna i ett läge där man tvingas följa politiska direktiv som riskerar bolagets ekonomiska ställning och därmed i grunden också påverkar långivarnas bild av Vattenfall.

Jag tror att det är viktigt att finansministern är oerhört klar och tydlig i sitt budskap i dessa frågor.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret!

Vattenfall är ett företag med stor betydelse för omställningen av Sverige. Som nätägare och som en stor elproducent har bolaget en helt central roll i elektrifieringen av industriella processer och av transporterna i Sverige, men också faktiskt i många andra europeiska länder. Vattenfall representerar dessutom väldigt stora ekonomiska värden för staten och därmed i förlängningen också för de svenska medborgarna.

Jag påpekar i interpellationen att utgångspunkten för regeringens bolagsstyrning bör vara just ägarpolicyn och den svenska bolagsstyrningsmodellen. Det innebär, som finansministern underströk här, att bolag som ägs av staten egentligen styrs på samma sätt som privatägda bolag, med bolagsstämman som det högsta beslutande organet. Det innebär också att styrelsens ansvar är väldigt viktigt för organisationen och förvaltningen av angelägenheterna i bolaget och att det blir styrelsens ansvar att fastställa mål och strategier för bolagets verksamhet, medan bolagets ledning har ansvar för den operationella driften.

Svaret från finansministern är i grunden väldigt förtroendeingivande. I princip verkar vi vara helt överens om hur ägarstyrningen ska se ut. Problemet är bara att ministern inte riktigt förklarar det som jag också tar upp i interpellationen, nämligen att man har skapat en styrgrupp för företaget som inte bara består av statsråd, utan också av representanter för ett parti utanför regeringen - Sverigedemokraterna. Hur detta påverkar styrningen av bolaget sägs det ingenting om i svaret.

Sverigedemokraterna har genom sin talesperson i riksdagen i de här frågorna varit väldigt tydliga med att de inte alls ser på den statliga bolagsstyrningen på det sätt som finansministern redovisade - tvärtom, faktiskt. Partiet vill aktivt sätta munkavle på bolaget, och de vill detaljreglera hur bolaget ska kommunicera. Framför allt handlar det om att Vattenfall inte ska få prata om vindkraft i positiva ordalag. Partiordföranden Jimmie Åkesson har också synpunkter på vem som ska vara verkställande direktör i bolaget - eller framför allt vem som inte ska vara verkställande direktör.

Frågan är hur detta rimmar med Elisabeth Svantessons sätt att se på styrningen av Vattenfall. Jag utgår från att dessa synpunkter inte bara har förts fram medialt utan att de också drivs i den grupp som Sverigedemokraterna numera ingår i. Det väcker några frågor som jag tänker ställa.

Har de synpunkter som Sverigedemokraterna har drivit aktivt och publikt också förts fram i regeringens ägardialog med Vattenfall? Har vd-frågan på något sätt diskuterats med styrelsen eller varit en fråga för blivande ledamöter i det valberedningsarbete som Regeringskansliet har inför stämma? Har regeringen framfört några krav på hur bolaget ska kommunicera kring olika kraftslag, så som näringsutskottets ordförande har krävt?

Detta är frågor som jag menar behöver besvaras av finansministern, som ju - statsrådsgrupp eller inte - precis som hon just sa har det yttersta ansvaret för bolagsstyrningen i regeringen.

Herr talman! Avslutningsvis tycker jag nog ändå att finansministern kunde ha en lite mer framåtlutad attityd i en fråga som är så viktig för många svenska företag. Att använda det momentum som uppstår när Portugal ändrar sina egna regler framstår ändå som ett läge som man inte ska dra ut på. Eftersom det har varit en omständlig fråga under lång tid finns det skäl att sätta igång så fort man bara kan. Varför inte redan nu boka in ett möte till nyåret? Det är egentligen bara att skicka ett sms.

Eftersom skatteavtalen är viktiga för att förenkla för företag att agera över gränserna ser jag fram emot att få fortsätta diskussionen. Om inte finansministern inom kort kan redogöra för att det påbörjats förhandlingar får vi här i kammaren fortsätta diskutera både läget i Portugal och kanske andra skatteavtal. Det är frågor som är väl värda att lyfta upp många gånger.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman och finansministern! Det är helt korrekt att det var ett orimligt system som infördes i praktiken 2009, då Portugal ändrade sin interna rätt. När den samverkade med skatteavtal som vi hade sedan tidigare blev konsekvenserna helt orimliga. Det tog alltså över tio år från 2009 innan det till sist sades upp. Det var en lång process och inte ett särskilt hastigt beslut, utan det var ganska väl grundat. Sverige var inte heller ensamt om att göra det.

Det är väl uppenbart också för portugiserna i dag att det inte har varit en särskilt framgångsrik strategi att låta rika utlänningar komma undan skatt i andra länder och sedan använda detta för att komma före i olika bostadsköer. Man har i alla fall en större plånbok att köpa med.

Jag väljer att tolka finansministern positivt och att hon ändå har som ingång och ett intresse av att förhandla med Portugal om ett nytt avtal. Det är alldeles utmärkt att Elisabeth Svantesson fortsätter att arbeta hårt för att Sverige ska ha ett brett nät av skatteavtal, inte minst eftersom de innebär att svenska företag kan agera i världen utan onödigt stora risker för att beskattas dubbelt eller allmänt krångel. När man träffar exempelvis den svenska handelskammaren i Lissabon lyfter de ju upp att det efter att avtalet har sagts upp har blivit krångligare och mer osäkert att hantera dessa frågor.

Att arbeta vidare med Portugal i närtid borde alltså vara ett utmärkt nästa steg. Att man, som finansministern lyfter fram, nu har en långt gången diskussion eller till och med förhandling med Grekland är bra för att få till det breda nätet. Men den ekonomiska relationen med Portugal är faktiskt lite större än den är med Grekland. Exporten och importen är helt enkelt lite mer omfattande. Det är därför viktigt att man kommer igång.

Min andra fråga i interpellationen handlade om det som finansministern nu tog upp: vilken inriktning man kan tänka sig på ett kommande avtal. Jag hade också med mig i bagaget att det inte är orimligt att OECD:s modellavtal utgör grunden för en sådan diskussion. Men jag skulle ändå, trots det finansministern sa, vilja fråga om det inte finns något ytterligare att säga om det mer principiella eller kanske en mer detaljerad uppfattning om hur ett sådant avtal borde se ut framöver. Jag tror att många är intresserade av frågan.

Finansministern får gärna lägga till på slutet när hon tänker sig att ta kontakt med sin portugisiske kollega för att verkligen komma igång med de praktiska förhandlingarna.

Elisabeth Svantesson brukar peka på att regeringsunderlaget i riksdagen ger henne majoritet och att det som regeringen lägger fram är något som kommer att genomföras. I Portugal är det en enpartiregering som har majoritet. Då kan man väl utgå från att det som det kommer att beslutas om kommer att se ut ungefär som det förslag som har lagts fram. Det är i alla fall så jag känner portugisisk politisk kultur. Med det i bagaget torde förutsättningarna för finansministern att veta vad som ligger på bordet vara ganska stora.

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret på min interpellation.

Skatteavtal kanske inte är något allmänt känt i befolkningen, men de finns mellan olika länder och har som syfte att undvika eller lindra effekten av internationell dubbelbeskattning - när två skattesystem krockar med varandra, helt enkelt - och därmed naturligtvis också förhindra internationell skatteflykt. De kan också vara ett sätt att uppmuntra och förenkla investeringar mellan de stater som ingår avtalen.

Historiskt har vi i Sverige var framgångsrika på det här området. Vi har ett omfattande och väldigt konkurrenskraftigt nät av skatteavtal. Det har varit bra för svenska medborgare och kanske framför allt för svenska företag som vill investera och vara aktiva runt om i världen.

När det gäller Portugal hade vi alltså ett avtal som sades upp av riksdagen i enighet för något år sedan. Orsaken var att Portugal hade infört regler som gjorde att pensioner som upparbetats i andra länder, som Sverige, helt enkelt kunde tas ut till ingen eller mycket låg skatt i Portugal. Ändringen av de portugisiska reglerna fick, i kombination med det avtal som fanns sedan tidigare, helt orimliga effekter. Ganska förmögna människor kunde undgå skatt på ett alldeles uppenbart orättvist sätt.

Därför var det självklart för den förra regeringen att sätta press på Portugal och värna svenska skatteinkomster. Vi kom också överens med portugiserna om regler för att ändra på detta, precis som finansministern sa, men de genomfördes aldrig i Lissabon. Därför valde en enig riksdag att säga upp avtalet.

Sverige var inte heller ensamt om att göra detta, herr talman. Exempelvis Finland gjorde det också av samma skäl.

Nu ändrar Portugal sina interna regler vid årsskiftet. Om det är en följd av att pressen har ökat för att Sverige, Finland och andra länder har sagt upp sina avtal eller om det snarare beror på en intern portugisisk opinion mot att rika människor får helt andra förutsättningar att skaffa sig ett boende återstår väl att se. Det kanske inte heller är så viktigt i den här debatten. Hur som helst skapas nu ett helt nytt läge. Med nya regler finns också möjligheten att komma överens om ett nytt avtal.

Jag ska ärligt säga till finansministern att jag bara har fått en muntlig dragning av det här förslaget av mina partikollegor i det portugisiska parlamentet. Jag föreställer mig dock att finansministern, som har lite andra resurser, har låtit Finansdepartementet sätta sig djupare in i detaljerna.

Eftersom finansministern avslutade sitt svar med beskedet att regeringen är öppen för att förhandla ett nytt avtal med Portugal om förutsättningarna är de rätta, och också slog fast att hon har nära och bra relationer med sin portugisiske finansministerkollega, har jag två frågor: Föreligger nu förutsättningarna för att uppta förhandlingarna? Och har Elisabeth Svantesson använt eller tänker hon använda sin goda relation med Fernando Medina för att diskutera ett nytt avtal mellan Sverige och Portugal?

Ett sådant avtal skulle underlätta för investeringar och handel mellan våra länder. Det är därför en fråga som är väl värd finansministerns tid och ansträngning.

(Applåder)

Fru talman! När man lyssnar på Lars Beckman kan man tro att vi i Sverige producerar mindre el i dag än tidigare. Det gör vi inte. Vi är dessutom den största exportören i hela EU. Vi var det i alla fall 2022, och det ser inte så mycket sämre ut för innevarande år. Det är också så, precis som statsrådet sa i sitt interpellationssvar, att vi har en kraftig ökning av installerad effekt i det svenska systemet. Det är sanningen. Det Lars Beckman pratar om är något helt annat.

Dessutom är det så att det inte riktigt hjälper att vi har gjort allt detta. Det som ligger framför oss är nämligen något mycket större. Vi behöver kanske fördubbla vårt elsystem.

Vi har en fantastisk möjlighet att vara vinnare på omställningen. Industrin har viljan att ställa om och kan skapa tiotusentals jobb runt om i landet om vi behåller den ledartröja som vi har tagit på oss och faktiskt ser till att öka tempot. Då behöver vi väldigt mycket mer el de kommande åren. Det är klart att väldigt mycket av svaret då ligger i att effekthöja det som går i form av kärnkraft och vattenkraft och att sedan trycka in så mycket vind och solkraft som vi bara klarar av. Det handlar också om att bygga elsystemet så robust som det bara går med all den teknik som finns och alla de möjligheter till flexibilitet och lagring som vi kan få fram under de här åren.

Det är det som är uppdraget. Om man inte tar på sig det jobbet är budskapet till näringslivet och till alla som vill investera i omställningen i själva verket att det inte är i Sverige man ska göra det utan någon annanstans.

Det är möjligt att Sverigedemokraterna skulle vara nöjda med den inriktningen - så låter det ibland i debatten. Men för mig som socialdemokrat - och jag hoppas att det är så för regeringen - är det precis tvärtom. Vi borde sätta högsta möjliga fart för att få fram den kraft och den energi som vi behöver. Kan inte statsrådet vara överens med mig om det?

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren! Jag tycker att tonen i mycket låter optimistisk. Det kanske inte riktigt gäller för det underlag som finns här i riksdagen; vi har hört några inspel från dem. Men det uppskattas icke desto mindre om regeringen har en annan ingång och lyssnar noga även till oss och till de befogade ambitioner vi, liksom näringslivet i stort, har att få fram åtminstone 60 terawattimmar ny el till 2030.

En stor del av lösningen ligger förstås i vindkraften. Sverigedemokraterna påminner ofta om att de inte vill se mer vindkraft i Sverige, och man kan känna att det är detta också regeringen tycker. Man försämrar förutsättningarna för att ansluta den havsbaserade vindkraften till elnäten på land, där vi ju till sist behöver elen.

Regeringspartierna valde både före och efter valet att rösta nej till en reformerad tillståndsprocess som skulle kunna ge rättssäkerhet för vindkraftsprojekten och de företag som står bakom dem. Därför ser vi nu hur färdiga parker väldigt sent i processen får ett nej fast man tidigare har fått flera ja. I ett av fallen är verken till och med beställda och tillverkade, men de får alltså inte sättas upp - i varje fall inte i Sverige. Detta hade undvikits om S-regeringens förslag hade gått igenom före valet och om riksdagen och partierna här hade röstat igenom förslaget när vi lade fram det i våras.

Men jag tar fasta på att det verkar som att incitamentsutredningen inte är lagd på is utan att vi kan hoppas på att både den reformerade process som vi har föreslagit och incitamentsutredningen kanske kan genomföras. Det skulle i så fall vara väldigt bra.

Det finns också en del andra tillstånds- och regelfrågor som man kan undra om regeringen verkligen tar på allvar. Att bygga ut elnäten är centralt - det har sagts här tidigare. Trots att det finns färdigutredda och remitterade förslag ser vi inte till dem från regeringen. De finns inte på propositionsförteckningen, och ingen talar om när de skulle kunna komma. De borde komma snabbt.

Jag ska ge ett par exempel på vad det egentligen handlar om. Ett exempel är att det borde ges undantag för högspänningsledningar från det generella biotopskyddet eller strandskyddet i miljöbalken. Man får nästan alltid dispens för detta i dag, men det tar lång tid att utreda. Därför borde lagen i stället helt enkelt ändras.

Ett annat exempel är att vi vill att luftledningar ska vara utgångspunkten för ledningar med höga spänningsnivåer. Det blir i praktiken nästan alltid så till slut, men tid och pengar läggs på att utreda och processa de här frågorna. Ett exempel är ärendet med Vattenfall och SSAB i Oxelösund, som har tagit många år. Det är en viktig fråga.

Dessa lagändringar finns alltså att lägga fram för riksdagen; de är färdiga. Vi kommer att rösta för dem. Det kommer att finnas en enorm majoritet för dessa förslag, om regeringen bara lägger fram dem.

Ett av de viktigaste förslagen är det som handlar om att göra ändringstillstånd till huvudregel. Detta kan korta en väldig massa olika tillståndsprocesser. Här har regeringen en fantastisk möjlighet. Det är nästan lite lyxigt att ha ett sådant förslag färdigutrett, liggande på sitt bord. Men då väljer regeringen att utreda detta igen så att det kommer att ta ytterligare något eller några år innan det här viktiga förslaget kan genomföras.

Frågan till statsrådet är varför dessa förslag inte läggs fram och varför ni väljer att utreda ett av dem igen, när det finns ett beredningsunderlag för en hett efterlängtad förbättring och förenkling av något så viktigt som tillståndsprocesser.

Fru talman! Jag tackar energi- och näringsministern för svaret.

Sverige har verkligen skaffat sig en stark utgångsposition i den globala kapplöpning som nu pågår och som ju drivs på av klimatomställningen. Genom nära samverkan mellan politik och näringsliv har Sverige åtminstone haft ett globalt ledarskap på det området; hur det blir framöver får vi väl diskutera. Det har hur som helst drivit fram dessa stora investeringar i vårt land, dels genom omställningen av befintlig produktion i befintliga företag, dels i nya industrier - i batterifabriker, i nya stålverk och i en fordonsindustri som ställer om och elektrifierar.

Detta leder till nya jobb, växande samhällen och en framtidstro på många orter runt om i vårt land. Ofta talas det om de stora industrierna i den norra delen av Sverige, men vi ser utvecklingen på väldigt många håll i vårt land. Inte minst ser vi investeringsviljan i Västsverige och de tiotusentals nya jobb som ligger i potten. Det visar dock även riskerna med att inte lyckas.

En helt central fråga för att lyckas med nyindustrialiseringen är att möta behovet av el i närtid. Ren och billig el är en central förutsättning för att investeringarna ska bli av i Sverige. I dag har vi ett rejält överskott av el, vilket kan exporteras till andra länder - år 2022 var Sverige det land i EU som var den största elexportören. Men utbyggnadstakten i ny elproduktion kommer nu att vika nedåt, inte minst på grund av regeringens politik. Det är nämligen för få projekt som får tillstånd - samtidigt som behoven ökar kraftigt när industrin gör verklighet av sina investeringsplaner.

Utan ökad elproduktion kommer det svenska elöverskottet att vändas till ett underskott och göra Sverige beroende av import för att täcka nettobehovet. Jag menar att detta är en orimlig ingång och utveckling. Andra nordiska länder, resten av EU och USA väntar inte på att den svenska regeringen ska komma upp på banan här i närtid, utan de ökar tempot här och nu för att komma ifatt och springa förbi.

Fru talman! Ebba Busch och jag har i grunden samma ambitioner: att bygga ut elproduktionen på lång sikt. Vi vill närmast fördubbla den till 2045. Men det är trots allt en vision i fjärran, och i värsta fall kan varken Ebba Busch eller jag riktigt utvärderas och ställas till ansvar 2045. Det gör kanske att saker inte får ett tillräckligt tempo här och nu.

Det är därför vi socialdemokrater, som Monica Haider alldeles nyss sa, har föreslagit ett nytt energipolitiskt mål till 2030 om minst 60 terawattimmar fossilfri el. Vi ser att det går att effekthöja kärnkraften och vattenkraften samt att vi måste få in mer sol och vind. Det är så vi kan ta oss dit. Nivån är väl avvägd för att klara de ökade behov som kommer från nyindustrialiseringen och elektrifieringen. Nivån är dessutom väl vald, för vi ser att investeringarna kommer att hamna någon annanstans om vi inte lyckas med detta. Då går investeringarna oss förbi.

Därför är frågan om statsrådet är beredd att göra vad som krävs till 2030 och se till att vi får ett sådant mål från regeringen - samt åtgärder som gör att vi kan nå det till 2030.

Fru talman! Jag tror nog att det var på sin plats att berätta för Sverigedemokraternas ledamöter vad Sverige egentligen är. Det är inte alltid ni vet det. Så det kan vara på sin plats att ge en liten historisk återblick på vad som har byggt Sverige starkt. Där har vi socialdemokrater alltid varit de som står främst. Det är oss man kan lita på när det verkligen behövs. Det tror jag också att den här regeringen så småningom kommer att upptäcka.

När det handlar om kärnkraften kommer vi att ha kärnkraft under överskådlig tid i Sverige, antagligen till och med de reaktorer som går i dag eftersom de antagligen kommer att livstidsförlängas. Vi tycker att det är bra att de dessutom effekthöjs, framför allt om det kan ske snabbt. Det är bra.

Detsamma gäller för vattenkraften och för vindkraften. Det handlar om den befintliga vindkraften som faktiskt kan leverera mer om man uppgraderar den, vilket kommer att kunna ske de kommande åren, men vi kommer också att behöva bygga ut - vilket vi nu är överens med regeringen om när det gäller en del havsbaserad vindkraft. Frågan är bara vad Jessica Stegrud och Sverigedemokraterna tycker om detta, för vi hör ju varenda gång ett sådant beslut fattas hur fel det är, vilka problem det skapar och hur vedervärdigt det blir om vi går den vägen.

Det är bra om regeringen orkar stå emot. Det kanske man gör en stund till, men risken är väl att man får betala dyrt i någon förhandling så att det blir lite sämre för Sverige på ett annat sätt i stället.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt föraktfullt att prata om att politiker fikar. Man har i så fall dålig förståelse för hur svensk politisk tradition ser ut och för vad vårt land egentligen i grunden är.

Vi har under väldigt lång tid varit en samarbetsdemokrati, där vi räcker ut handen till varandra. Det kan handla om alltifrån liberaler och socialdemokrater som ordnar rösträtten till fack och arbetsgivare som kommer överens om den svenska modellen eller socialdemokrater och bondeförbundare som - föraktfullt, då - kohandlade fram de viktiga frågorna. Och så här kan vi fortsätta.

Det har varit väldigt viktigt för Sverige att vi håller ihop och gör saker tillsammans. Det är inte så konstigt, för vi är ett ganska litet land - om än stort på många områden, och framgångsrikt. Så det är klart att vi behöver göra mer tillsammans.

Dessutom är det precis som Jessica Stegrud sa i sitt anförande och som Rickard Nordin sa förut om Uniper: Det är viktigt för näringslivet och för den som vill investera att det finns långsiktighet. Det är ett problem för Sverige att vi har så mycket av kortsiktighet nu. Det borde vi alla kunna se, bli överens om och försöka göra något åt, även om det ibland är väldigt svårt.

De fikasamtal som Stefan Löfven hade under sina år i regeringen ledde från att industrin i Sverige var "basically gone", som statsminister Reinfeldt sa när han åkte till världsmöten, till att industrin är på tå på ett fantastiskt sätt. Man anställer. Jag var i Ludvika i går och såg framtidstron, med alla människor som ska in i de verksamheterna - som dessutom hänger ihop med den elektrifiering som nu sker.

Det är fantastiska möjligheter. Vi borde ta dem genom att bli överens, i vårt fall med regeringen. Men regeringen får väl bestämma vilka de bjuder in.

(Applåder)

Fru talman! Det är intressant att Mats Green lyfter upp frågan om Ringhals 1 och 2. Det är ju lite av en följetong nu i regeringskretsarna, där ni uppenbarligen har kommit fram till samma slutsats som alla andra - det är bara Sverigedemokraterna kvar - nämligen att det inte går att rädda på några rimliga villkor. Det är bra om det blir fler som ser verkligheten så som den ser ut. Då kan man lägga detta åt sidan.

Den andra frågan, som jag inte hann svara på i min förra replik, handlade om att de 60 terawattimmarna ingår i de 300 som Tidöpartierna vill få på plats till 2040. Det är helt sant, och det innebär väl att man kan sätta denna typ av mål, vilket ifrågasattes tidigare. Det är naturligtvis fullt möjligt att göra det. Det verkar inte riksdagsbundet än, men det kanske blir det.

Det är klart att de ingår. Men grejen är bara den att om vi inte nu får in mer el i det svenska systemet och inte får på plats alla de investeringar som svenska företag och nya intressenter vill få på plats i vårt land, med nya jobb, ny välfärd och bättre konkurrenskraft, kanske dessa inte blir kvar. Då har vi inte de stora näringsgrenar som använder mycket el i dag. Det är så allvarligt detta är.

Det är därför vi vill peka på det kortare perspektivet. Och vi är inte ensamma. Även många industrier och branschförbund pekar på att detta måste fram här och nu, och då måste vi använda alla kraftslag vi kan använda. Gör mer med vattenkraften, och effekthöj där det går. Gör mer med kärnkraften, och effekthöj där det går. Bygg ut vindkraften, och gör om gammal vindkraft så den blir ännu mer effektiv. Det är väl de redskap vi har till vårt förfogande.

Vi vill peka på att det är viktigt att göra detta. Vi gör det gärna tillsammans med andra och i samtal som kan göra energipolitiken mer långsiktig.

Fru talman! Mats Green och hans parti var ju väldigt glada när överenskommelsen med det här målet och de förutsättningar som gavs till kärnkraften bestämdes, först i överenskommelsen 2016 och sedan också i den proposition som de röstade för 2018. Det var väl det sista som hände den sommaren, innan riksdagen stängde butiken och gick hem.

Det här har inneburit att vi ser effekthöjningar i kärnkraft. Det innebär också att vi på ett väldigt tydligt sätt har fått en diskussion om livstidsförlängningar men också, nu när framför allt elpriserna har blivit höga, en diskussion om att bygga ny kärnkraft - vilket är fullt möjligt inom ramen för den överenskommelse och med det mål som vi har i dag. Det har vi varit väldigt överens om.

Det väcktes farhågor om att teknikutvecklingen på kärnkraftsområdet hade gått så långt när det handlade om SMR:er att regelverket inte var uppdaterat. Då gav Magdalena Anderssons regering uppdrag till myndigheten att ta fram en uppdatering. Man kommer att slutrapportera i sommar. Bilden som Mats Green vill sätta är alltså inte riktigt sann. Den sätts av politiska skäl, inte för att man vill elsystemets eller det svenska näringslivets bästa.

Vi kommer under mycket lång tid att ha kärnkraft i Sverige. Vi socialdemokrater tycker att det är en rimlig utveckling i det här läget. Vi har dessutom möjligheten att se ny kärnkraft byggas. Vi får exempelvis se vad den översyn som det statliga bolaget påbörjade under vår tid i regeringsställning landar i framöver.

Men vi var ju överens om det här. Ni tyckte att det här var väldigt bra. Och nu beskriver ni just precis det som om det skulle vara ett stort problem. Det blir inte riktigt trovärdigt, framför allt inte när vi trots allt är den största elexportören och har de lägsta elpriserna - om än för höga - i EU.

Fru talman! Det som är avslöjande här är att regeringssidan säger att det inte kommer att finnas någon kraft för industrierna. Det kommer inte att finnas någon möjlighet att investera i Sverige under de kommande fem sex sju åtta nio åren. Det är beskedet som nu ges här. Det går alltså inte att öka elproduktionen i det här landet över huvud taget. Det går inte att få de här industrierna på plats. Det är beskedet. Det är vad alla investeringscontrollrar nu kommer att höra. Det går inte.

Jag pratar inte om ett kraftslag; jag pratar om alla kraftslag. Vi behöver maxa allt vi har de kommande åren. Det innebär att vi ska göra allt vi kan av vattenkraften och allt vi kan av kärnkraften, som de senaste åren har effekthöjt och där det finns ytterligare lite utrymme längre fram under den kortare period som jag pratar om.

Men det väldigt sorgliga budskapet från regeringssidan är att det inte blir någon stor omställning. Det kommer inte att bli det som näringslivet vill ha, för det går inte.

Vi tror faktiskt att det är precis tvärtom. Vi måste göra ännu mycket mer. Vi behöver göra allt vi kan. Det kommer inte alltid att vara enkelt, och vi kommer att behöva göra det på lite olika sätt. Vi kommer att behöva hjälpas åt. Vi kommer att behöva dela på effekten på ett smartare sätt exempelvis i Norrland, där vissa nu blockerar och andra får stå och vänta.

Det finns saker vi kan göra för att komma igång. Jag tycker att vi ska sätta oss ned och jobba med detta tillsammans, för då har Sverige fantastiska möjligheter som vi inte ska spela bort på energipolitiskt tjafs.

(Applåder)

Fru talman! Det absolut viktigaste budskapet i det jag sa i dag och det vi skriver i vår motion är att vi vill se samling kring energipolitiken med gemensamma mål.

Vi tycker att det är dåligt i grunden att regeringen går fram på egen hand utan att skaffa sig en rejäl grund här i riksdagen. Det hade varit ett mycket bättre sätt att hantera frågorna på. Nu har regeringen inte gjort det. Men vi vill inte vara tråkiga och bara säga nej, utan vi vill lyfta in vad som skulle kunna bli en diskussionsfråga i de samtal som vi gärna vill se komma på plats. Där handlar det också om det kortare perspektivet, för vi behöver föra till mer elproduktion in i detta system.

Sedan har Camilla Brodin helt rätt i att vi socialdemokrater har drivit fram vindkraften, precis som vi drev fram vattenkraften och drev fram kärnkraften en gång i tiden. Det är det som gör att vi har en energimix som är fossilfri, där vi har överskott som vi också kan exportera till andra länder. Det är därför som industrier vill komma till Sverige. Det är just den här kombinationen, tillsammans med duktiga företagare och välutbildad arbetskraft som kan processindustrin, som gör att vi nu får alla dessa enorma investeringar.

Men nu sitter inte jag i majoritet längre. Det är Camilla Brodin som gör det, så min fråga till henne är: Om ni tycker att det mål som vi har lagt på riksdagens bord inte är tillräckligt för att vi ska få fram mer el till 2030 och om Sverige går från att vara exportkungen i EU till att bli importberoende, hur ska ni då se till att vi inte tappar det försprång som vi har skaffat?

Fru talman! Just nu pågår en global kapplöpning där länder och företag gör allt för att ställa om för att klara av att minska sina klimatutsläpp på ett sätt som kan skapa nya jobb, förbättra konkurrenskraften och öka välståndet.

I den tuffa konkurrensen har Sverige tagit sig fram till den globala ledarklungan. Med politiska beslut och en nära samverkan mellan politik och näringsliv ligger vi allra längst fram på många olika områden. Befintliga företag investerar inte bara för att överleva utan för att vinna nya marknadsandelar. Nya företag står på rad för att investera i nya branscher och använda vårt land som bas för sin gröna verksamhet.

Orsaken till den positiva utvecklingen är att det finns en kraftigt växande global efterfrågan på det som är fossilfritt och förnybart. Men om den svenska potentialen verkligen ska förverkligas krävs elektrifiering på ett sätt som vi inte har sett på 50 år. Elanvändningen kommer att behöva öka kraftigt, på sikt kanske till och med fördubblas eller mer därtill. Och det kommer att kräva ny generering från alla fossilfria kraftslag. Det är verkligen så att alla kraftslag behövs.

Den svenska produktionen av el har i decennier varit i det närmaste helt fossilfri. Utbygganden av vattenkraften, kärnkraften och vindkraften har gjort den svenska elmixen klimatsmart. Det mål som regeringen nu vill att riksdagen ska ta ställning till är egentligen att det ska fortsätta att vara så om 17 år. Det behöver förstås i sig inte vara fel, utan det är en förutsättning att vi inte ändrar på den saken. Men så defensiv behöver man faktiskt inte vara. Vi behöver helt enkelt en mer kraftfull styråra för politiken, och det här är inte det. Sällan har väl ett nytt mål upplevts som så futtigt på ett område som kräver så mycket.

Målet för energipolitiken har precis som Jessica Stegrud sa tidigare sin grund i energiöverenskommelsen från 2016. Moderaterna och Kristdemokraterna röstade då för förslaget när det lades fram i riksdagen. Anledningen var det Jessica Stegrud återgav ur propositionen, vågar jag mig påstå, nämligen att det inte var ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft och inte heller innebar någon stängning av kärnkraft på grund av politiska beslut. Tvärtom gjordes tydligt att man kunde investera i nya reaktorer. Dessutom förbättrade politiken kärnkraftens konkurrenskraft. Det gjordes genom sänkt beskattning och genom att bättre förvalta Kärnavfallsfonden, vilket sänkte kostnaderna för avsättningar med något öre per kilowattimme. Det var oerhört viktigt eftersom elpriserna var låga, och förväntades fortsätta att vara låga, samtidigt som behovet av investeringar för att nå upp till de nya säkerhetskraven var desto större.

Vi socialdemokrater menar förstås att det är helt okej att diskutera en ny målformulering för energipolitiken, inte minst för att den elektrifiering som nu genomförs ställer nya stora krav. En sådan diskussion om målet hade antagligen varit en alldeles utmärkt första frågeställning i en bred blocköverskridande samtalsomgång, i varje fall för en regering som har ambitionen att skapa breda majoriteter över blockgränserna och som vill skapa stabilitet och långsiktighet.

Grunden för ett mål för energipolitiken bör förstås vara att den ska harmoniera med den klimatpolitik vi ska föra. År 2045 ska politiken på många områden ha lett fram till nettonollutsläpp i Sverige. Det har förstås betydelse att det finns långsiktiga mål. Men riskerna är förstås att man missar det som behöver hända precis här och nu om målsikten är lite för lång. Där riskerar vi att hamna, och det är det som är problemet.

I Sverige har elproduktionen ökat kraftigt de senaste åren. Sverige är Europas största exportör av el. Efter den här mandatperioden riskerar Sverige att gå miste om den positionen. Tvärtom pekar våra expertmyndigheter på att Sverige kommer att vara nettoberoende av el - från exportör till importör - och därmed också ha ett ökat beroende av andra. Det är det som riskerar att hända på närmare sikt.

Vi socialdemokrater lyfter i den här frågan upp behovet av att ha ett mål på kortare sikt för att understryka den starka vilja vi har att få in ny elproduktion i systemet. Redan till 2030 tycker vi att det behövs minst 60 terawattimmar fossilfri el. Alla kraftslag behövs.

Fru talman! Ett nytt riksdagsbundet mål borde också sättas efter en bred diskussion och i gemensam överenskommelse som ger stadga och trovärdighet över tid. Det är inte någonting man ensidigt snickrar ihop på departementet och skickar över till riksdagen och hoppas att alla ska rösta för. Ett mål som siktar 17 år fram i tiden är nog inte bara något som redan har uppnåtts när det har beslutats. Vi vill också fokusera på att få mer elproduktion på plats snabbt. Sverige var EU:s största elexportör. Redan nästa mandatperiod riskerar vi att vara beroende av import från andra länder.

Jag står förstås bakom samtliga reservationer i ärendet, men jag yrkar bifall till reservation 2. Det skulle nämligen ge en tydlig signal till alla aktörer som vill investera i Sverige att vi är rätt land att satsa på och rätt land att växa i, om vi också vågar säga att det de närmaste åren kommer mer elproduktion till stånd i vårt land.

Precis som Sverige har ett elöverskott har jag ett visst tidsöverskott, men det var andra som behövde det.

(Applåder)

Herr talman! Det finns en hel del exempel på att enskilda hushåll får hundratusentals kronor i elstöd, och det har i medierna rapporterats om ett exempel där stödet överstiger 700 000 kronor.

Det kan dessutom vara så att många enskilda som får så här stora belopp inte alls har betalat onormalt mycket för sin el, eftersom man kan ha haft ett lågt, bundet elpris under perioden. Man kan alltså i praktiken ha fått hundratusentals kronor i bidrag fast man inte har haft motsvarande ökade kostnader.

Samtidigt har många människor i vårt land inte fått någon hjälp alls från regeringen. Det gäller framför allt dem som bor i den norra delen av Sverige. Jag undrar om Ebba Busch var medveten om att det skulle bli så här när beslutet om elstödet fattades och, om det var så, varför man helt enkelt inte gjorde någonting åt den här uppenbara orättvisan.

Fru talman! Jag tycker ändå att det är beklagligt att man väljer att sprida den typ av påståenden som kan leda till att man får uppfattningen att saker och ting inte sköts på rätt sätt, att det kan vara så att man missgynnats och att det finns grupper av hushåll som inte får det de har rätt till i ett väldigt svårt läge. Det är dåligt att den typen av yttranden sprids när det inte finns någon grund för dem. Jag hoppas verkligen att statsrådet ser till att vara helt övertygad om, och vet, att det hon säger framöver stämmer när hon sprider den typen av uppfattningar.

Det finns heller ingen fristående granskning av hur det nya elstödet kommer att skötas i den meningen att det finns möjlighet till en fri, offentlig debatt och insyn i alla detaljer. Det är i stället en sekretessbelagd verksamhet under de kommande 20 åren. Det är naturligtvis också en brist om man vill ha rättssäkerhet.

Det blir också ganska avslöjande att när regeringen konstruerar ett stöd för gaskonsumenter blir det exakt likadant som det som redan ifrågasätts. Det vore bra om de eventuella svagheter som finns i stödet som regeringen skickat på remiss, om det finns brister och det är uppfattningen på departementet, ändå åtgärdas så att man inte behöver höra att gaskunder går miste om sina stöd framöver. Det skulle vara djupt olyckligt.

Fru talman! Jag har vänt mig mot att statsrådet försökt skapa frågetecken kring om det förra stödet verkligen betalats ut. Det är i sig märkligt att man vill lyfta en sådan fråga när man inte har någon som helst grund för det. Det är ju inte så att Kammarkollegiet har sagt att det är något problem med stödet, som jag uppfattat saken, utan det har statsrådet gjort helt på egen hand.

Ännu konstigare blir det när man nu vet att regeringen använder samma modell för sitt gasstöd. Alldeles nyligen remitterades ju förslaget till förordning för ett gasstöd riktat till de konsumenter som har gas till uppvärmning. Det är jättebra. När jag efterfrågade ett sådant i december sa statsrådet att något sådant inte var på gång. Det är jättebra att det är det nu.

Men hur ska gaspengarna komma ut till konsumenterna? Ska det ske genom Försäkringskassan och den modell som Ebba Busch nu talat sig varm för som rättssäker och stabil - om än med mitt tillägg att den är hemlig och sekretessbelagd - eller blir det enligt samma modell som det tidigare elstödet, som hon påstår är rättsosäker och där hon sprider en teori att man inte kan veta om någon verkligen får pengarna?

Fru talman! Ebba Busch använder samma modell som hon nyss kallat rättsosäker. Modellen för utbetalningar är i princip densamma, nästan paragraf för paragraf, i förordningen. Det hänger förstås inte riktigt ihop. Statsrådet får gärna reda ut argumenten i sitt nästa anförande.