Parisa Liljestrand

Herr talman! Jag tackar återigen för dessa fantastiska berättelser som vi alla bär med oss och som är en del av hela Sveriges och vårt kulturarv.

Det är min och regeringens bedömning att den aktuella strategin för arbetet med världsarven, i synnerhet om att Sverige ska ha en restriktiv hållning för nya nomineringar, bidrar till att säkerställa en långsiktig och hållbar förvaltning av Sveriges världsarv. Den stärker Sveriges legitimitet i arbetet med konventionen. Icke desto mindre ska det inte förta att det finns många platser runt omkring i vårt land som är fantastiska och bär på en rik och stolt kulturhistoria och immateriella värden som vi alla lägger stort värde vid.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Filper för den fantastiska beskrivningen av platserna och stugorna.

Jag tror att det råder samsyn bland Sveriges Unescoaktörer om den svenska hållningen till restriktivitet i nomineringen av nya världsarv. Precis som jag har nämnt tidigare är det Riksantikvarieämbetet som håller ihop arbetet och har uppdraget från regeringen att tillämpa det och världsarvskonventionen.

Jag vill ändå säga att vi har många fantastiska platser runt omkring i Sverige, och det finns många sätt att uppmärksamma dessa platser på. När det gäller just Värmlands finnskog måste vi absolut vara tydliga med att det verkligen inte förminskar områdets värden att det inte har nominerats som världsarv.

Herr talman! Runar Filper har frågat mig om jag ser värdet i och möjligheten med att föra fram Värmlands finnskog som ett nytt världsarv enligt Unescos världsarvskonvention och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min syn på frågan.

Arbetet med världsarven omfattar många aktörer. Det är Riksantikvarieämbetet som har det övergripande ansvaret för tillämpningen i Sverige av Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv och för samordning av det nationella världsarvsarbetet. Naturvårdsverket har ansvaret för de världsarv som är naturarv. På regional nivå ansvarar bland annat länsstyrelserna för frågor om kultur- och naturmiljö, vilket också kan omfatta världsarv. Världsarven ägs och förvaltas av både privata och offentliga aktörer.

Själva grunden för Sveriges arbete med världsarven under perioden 2020–2030 utgörs av den nationella världsarvsstrategin. Den har tagits fram av Riksantikvarieämbetet på regeringens uppdrag och i samarbete med berörda myndigheter, kommuner och olika aktörer i världsarvsarbetet. Strategin innehåller bland annat en vision och övergripande mål för världsarvsarbetets aktörer, tydliggörande av ansvar och roller samt utvecklingsområden.

Av strategin framgår att Sverige ska vara restriktivt med att nominera fler världsarv. Det är klokt. En världsarvsutnämning är naturligtvis väldigt hedersam men kommer också med ett stort ansvar och krav på förvaltning och finansiering. Det är ytterst Sveriges regering som är ansvarig inför Unesco när det gäller förvaltningen av världsarven, trots att ägandeskapet för världsarven kan se olika ut. Regeringens restriktivitet är därför befogad.

Det är dessutom så att det i Riksantikvarieämbetets övergripande ansvar för tillämpningen av Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv ingår att lämna förslag på nya världsarv för regeringen att nominera till Unesco. Något sådant förslag från Riksantikvarieämbetet finns inte när det gäller Värmlands finnskog.

Det är min bedömning att aktuell strategi, i synnerhet när det gäller frågan om att nominera nya världsarv, bidrar till att säkra en hållbar och långsiktig förvaltning av Sveriges världsarv. Det stärker också Sveriges legitimitet i arbetet med konventionen.

Herr talman! Jag vill passa på att tacka ledamoten för interpellationen. Det här är en viktig fråga, och jag delar engagemanget för bevarandet av våra kulturhistoriskt viktiga miljöer i Sverige.

De skogsfinska kultur- och odlingslandskapen är inte på något sätt undantagna från detta engagemang, utan det finns alldeles tydligt hos oss bägge två. Som jag har nämnt tidigare tror jag dock inte att jag som kulturminister ska lägga mig i vilka typer av miljöer som ska omfattas av olika typer av skydd. Det är också därför regeringen har bedömt att det är bättre att frågan ligger hos myndigheterna. Men engagemanget – det har vi!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! När det kommer till länsstyrelsen vill jag passa på att återigen lyfta det vi gör innevarande år. Det handlar om de 16 miljoner som regeringen har skjutit till så att länsstyrelserna under året ska ha möjlighet att anställa.

Det handlar om att anställa både nyutexaminerade och arbetslösa personer för att arbeta med kulturhistoriskt viktiga miljöer. Det kan vara byggnader, men det kan också vara miljöer. Det kan handla om byggnadsvård eller landskapsvård men också om kulturmiljön i övrigt inom ramen för det löpande arbete som länsstyrelsen utför.

Detta är ett arbete som pågår, och regeringen avser att följa upp det för att se hur det fungerar. Jag kan bara säga att vi får oerhört positiva preliminära signaler om att arbetet redan har gjort stor skillnad för länsstyrelsernas kulturmiljövårdande arbete. Det är naturligtvis positivt, inte bara på grund av att man kan få människor i sysselsättning på detta vis utan också för att sysselsättningen blir så pass meningsfull eftersom den handlar om att ta hand om vårt gemensamma arv.

Det här är ett sätt att stärka länsstyrelserna i deras arbete med våra viktiga kulturmiljöer, som vi alla har ett ansvar för att vårda för eftervärlden.

Herr talman! I grund och botten tror jag att vi är överens om att våra kulturhistoriskt viktiga miljöer i Sverige är värda att skydda. De behöver skyddas genom aktiv förvaltning, och detta ska möjliggöras på olika sätt via bidragsgivning och olika typer av skyddsregleringar.

I dag har vi en förvaltningsmodell som fungerar relativt bra och som jag kan konstatera har varit rätt lyckosam, givet Sveriges storlek. Det finns en flora av skyddsmekanismer som myndigheterna kan tillämpa på olika områden, och jag tror att de utifrån sin lokalkännedom och expertkunskap bäst kan göra bedömningar av vad som är extra skyddsvärt.

Detta är alldeles uppenbart en fråga som jag tror att vi alla värnar. Jag är glad att frågan om våra kulturmiljöer står högre upp på agendan nu än tidigare och att vi har ett aktivt arbete, inte minst från våra myndigheter, för att värna våra kulturhistoriskt viktiga miljöer.

Jag tror dock på modellen. Det är en god förvaltningsmodell som vi behöver värna. Regeringen har valt en modell där man låter myndigheterna, som trots allt finns närmast dessa miljöer, avgöra vad som ska skyddas och hur, på absolut bästa sätt.

Herr talman! Runar Filper har frågat mig om jag och regeringen avser att uppmuntra länsstyrelser och kommuner att bilda fler kulturreservat för att skydda de sammanhängande skogsfinska bosättnings- och odlingsmiljöerna ute i landet som har svagt eller inget skydd.

Det är viktigt för regeringen att det finns förutsättningar att bevara, använda och utveckla en mångfald av kulturmiljöer. Bidragsgivningen på området är en viktig del i detta. I syfte att skapa bättre förutsättningar för vård och utveckling av kulturmiljöer har regeringen stärkt anslaget för kulturmiljövård med 30 miljoner kronor under perioden 2024–2026.

Regeringen har i vårändringsbudgeten för 2025 stärkt länsstyrelsernas möjligheter att genomföra insatser inom ramen för arbetet med kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, till exempel inom byggnadsvård, landskapsvård och kulturmiljön i övrigt. För detta arbete tillfördes länsstyrelsen 16 miljoner kronor under innevarande år.

Även lagstiftningen är en viktig del i bevarandet av kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna har ett särskilt ansvar för kulturmiljön. Riksantikvarieämbetet ansvarar för utpekande av riksintresse för kulturmiljövården enligt miljöbalken. Det finns exempel på finnbosättningsområden som är utpekade som riksintressen, till exempel det öppna odlingslandskapet vid Skålsjön i Gävleborgs län.

Miljöbalken möjliggör även för en länsstyrelse eller en kommun att förklara ett mark- eller vattenområde som kulturreservat i syfte att bevara värdefulla kulturpräglade landskap, till exempel kulturreservatet Juhola finngård.

När det gäller att fatta beslut om vilka enskilda kulturmiljöer som ska omfattas av skyddsåtgärder har regeringen delegerat till myndigheterna att göra dessa bedömningar.

Regeringen följer både myndigheternas arbete och frågan om att värdefulla kulturmiljöer ska få rätt förutsättningar för att kunna bevaras för framtida generationer.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en viktig fråga! Att vi har fungerande medier, såväl public service som kommersiella medier, i hela Sverige är en grundförutsättning för en fungerande demokrati.

Det var därför som regeringen tog sig an att lägga om mediestödet och skapa ett helt nytt system för mediestöd som skulle främja lokal och regional journalistik som fokuserar på att det ska finnas välfungerande journalistik och journalister i hela Sverige.

Vi ser nu att behovet av en sådan översyn finns. Det är också något som vi avser att göra. Vi ser också behov av att titta närmare på mediestödet generellt, naturligtvis. Det behöver man alltid göra med den här typen av stora system.

På det hela taget kan vi ändå notera att stödet nu, efter att ha gått från att vara ett rättighetsbaserat stöd till att vara ett behovsprövat system, fungerar ganska väl.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Det är onekligen så att jag och regeringen tror att samhället är större än staten. Det har framgått tydligt när jag har haft förmånen att resa runt och träffa representanter för kulturinstitutioner, små som stora, som alla vittnar om att det finns ett stort intresse av att få vara med och dela glädjen i kulturen och vara med och medfinansiera den.

Men Sverige skiljer ut sig – och tyvärr inte på ett positivt sätt. Vi är sämst i klassen när det gäller att möjliggöra för privatpersoner, stiftelser och företag att bidra till kulturen. Därför har den här regeringen startat en utredning om breddad finansiering, som ska se över skatteincitamenten för givande. Vidare tittar vi på en ökad sponsring av kulturen, och vi tittar på matchningssystem där staten och det privata kan gå samman för att göra kulturen ännu starkare, friare och roligare.

Fru talman! Det var en otroligt fin beskrivning av Kristina Axén Olin när det gäller hur kulturen på olika vis kommer in i våra liv.

Det är dock så att kulturen också står för en stor del av de värderingar som en gång i tiden byggde ett starkt Sverige. Kulturen gör oss till det samhälle vi är i dag och till det ”vi” som vi varje dag skapar i vårt samhälle.

Jag tror att fler behöver få bli en del av den gemenskapen. De måste få känna att kulturen kan vara en plats för dem. De kanske söker vad eller vilket av de olika kulturuttrycken som kan appellera till just dem.

De frågar sig om de vågar sig in i de rummen och om det finns en plats för dem i dessa diskussioner – och framför allt om de är tillräckliga för att faktiskt ge sig in i diskussionerna.

Jag tror att en kulturkanon kan hjälpa oss att förstå oss själva och varandra på ett bättre sätt. Den kan hjälpa oss att skapa ett ännu starkare ”vi” i det svenska samhället. Framför allt kan den göra att fler vågar ta del i kulturdebatterna. De ska vara öppna för alla, inte bara för dem som fick detta med modersmjölken.

(Applåder)

Fru talman! Det är två helt olika världsbilder som Socialdemokraterna och vi i regeringen lever i; det är alldeles uppenbart.

Socialdemokraterna verkar vilja måla upp en bild av att det bara är staten som kan rädda samhället och att staten är det enda som går in som garant för att samhället ska fungera. Så är det inte.

Det verkar också som att Socialdemokraterna tror att den kostnadsökning som vi drabbades av på grund av en inflation som förra regeringen via Socialdemokraterna lät skena bara drabbade kulturarbetarna. Så är inte heller fallet. Det här är något som har drabbat hela samhället, och såväl Lawen Redar som jag vet att staten inte kan gå in och täcka upp för alla kostnader som har uppstått på alla statens kostnadsområden. Då skulle vi helt enkelt behöva ta ut 100-procentig skatt från alla i Sverige. Men det kanske är det som Socialdemokraterna ytterst vill.

(Applåder)

Fru talman! Hur studieförbunden väljer att prioritera när det gäller pengar till olika aktiviteter är faktiskt en fråga för dem.

När det kommer till regeringens prioriteringar är vi glasklara: Regeringen prioriterar barns och ungas rätt till kultur. Vi har Skapande skola, vi har stödet till kulturskolorna, vi har bemannade skolbibliotek, vi satsar på barns och ungas läsning och vi ger alla människor samma tillgång till kulturen – den kultur som många som har fått den via modersmjölken inte har delat med sig av tidigare.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med att säga att den här regeringen har gjort mer för att hantera de surdegar som låg och jäste under föregående regeringar än vad som gjordes med deras kulturpolitik.

Vi har tagit tag i frågan om Operan, som regering efter regering har låtit bli att hantera. Vi har kommit med förslag om hur vi ska hantera kulturinstitutionernas hyror – en fråga som Socialdemokraterna och Miljöpartiet helt har undvikit. Vi har tagit fram en kulturkanon för Sverige, som ska öka möjligheterna till gemenskap och en känsla av tillhörighet i vårt land. Frågan om vilka som ska vara bärare av den är en fråga för medborgarna i Sverige, och där har kommittén lämnat ett antal förslag som vänder sig till civilsamhället och folkbildningen.

Oppositionen verkar vilja måla upp en bild av att regeringen stryper alla resurser till folkbildningen. Det är helt fel. Regeringen lägger även fortsättningsvis över 4 miljarder kronor på folkbildningen.

(Applåder)

Fru talman! Här är det viktigt för mig att poängtera att såväl regeringen som riksdagen har valt en konstruktion för public service som innebär att politiken ska hålla armlängds avstånd och inte diskutera innehållet eller vad bolagen väljer att lägga sina pengar på. Vi tilldelar medel och ger sändningstillstånd. Därefter är det upp till bolagen att prioritera inom ramen för detta. Det finns dock, som Catarina Deremar vet, möjlighet att komma överens om någonting annat vid särskilda behov.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Catarina Deremar, för en viktig och bra fråga!

Jag är väldigt glad över att Catarina Deremar poängterade att vi faktiskt var överens om mycket i arbetet i den parlamentariska utredningen. Där var alla partier representerade, och till största delen var partierna överens om att public service behöver långsiktiga villkor och bra förutsättningar för sitt arbete.

Medelstilldelningen var vi dock inte överens om. Från regeringens och Sverigedemokraternas håll har vi enats om en medelstilldelning som kommer att ge public service över 83 miljarder på åtta år.

Marknätsfrågan är en fråga som vi bevakar särskilt. Det är därför vi har tillsatt en särskild utredning som bland annat ska titta på distributionen av public service. Vi avser att återkomma i frågan.

Fru talman! Vi kommer att ta del av de förslag som finns i utredningens betänkande. Där finns en rad förslag som kommittén har tittat på när det gäller hur vi ska se till att förvalta denna kulturkanon på bästa sätt och även se till att den lever och inte blir en hyllvärmare i framtiden. Vi kommer att remittera förslagen och arbeta vidare med dem, precis som man gör med ett vanligt betänkande, och sedan kommer regeringen att återkomma med ett förslag på hur vi ska arbeta vidare med frågan.

(Applåder)

Fru talman! Stort tack till Sara Gille för frågan!

Det är verkligen en glädje att få ta emot kulturkanonen för Sverige. Ett enkelt svar på frågan är: Nu finns kulturkanonen här. Den finns, den lever och den utvecklas redan. Det ser vi genom alla de medborgarinitiativ som har tagits runt om i hela Sverige. Det tas fram lokala kanoner, skolor plockar fram elevernas egen kanon och människor har på olika sätt engagerat sig i det som blev folkets kanon, dit det skickades in över 10 000 förslag.

Att kanonen nu finns och lever är alltså alldeles tydligt. Det är ett sätt att fortsätta bygga på den kulturkanon för Sverige som är framtagen. Hur vi sedan ska se till att förvalta kulturkanonen för Sverige fortsättningsvis kommer vi att arbeta vidare med från regeringens håll.

Herr talman! Jag förstår att frågan är bredare än bara den kyrkoantikvariska ersättningen. Men ytterst är flera av de frågor som ledamoten pekar på sådant som Svenska kyrkan måste få vara delaktig i och även fatta beslut om. Vilka kyrkor på landsbygden som hålls stängda eller inte är inte något som regeringen ska bestämma över eller ta ansvar för. Det är upp till Svenska kyrkan att fatta de besluten och göra de prioriteringarna.

Det är däremot vårt ansvar att se till att Svenska kyrkan har medel – det är därför vi kommer tillbaka till finanserna – och kan göra bra prioriteringar inom ramen för den verksamhet man bedriver. Det kyrkliga kulturarvet är en stor del av det.

I den skrivelse som vi lämnade ifrån oss till riksdagen konstaterades också att de två största frågorna när det gäller hur vi ska hantera vårt kyrkliga kulturarv är framför allt finansieringen och beredskapsarbetet. Det är det som träffar regeringen och riksdagen i det arbete som vi har framför oss.

Men detta är självklart ett arbete som måste göras hand i hand. Staten och Svenska kyrkan måste göra det gemensamt och tillsammans. Vi har en uppbyggd process för hur sådant ska gå till, med kontrollstationer, årliga rapporter och samtal däremellan. Jag ser fram emot att fortsätta det arbetet även framöver.

Det är klart att vi alla önskar en bred samsyn i viktiga frågor. Det här är viktiga frågor när det gäller vårt gemensamma kulturarv. Jag ser också fram emot att vi kan ha bra samtal framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Vad gäller översyn återrapporterar Svenska kyrkan varje år. Vi får en årlig rapport över hur man har använt anslaget, vad anslaget har räckt till och vad man har gjort för prioriteringar inom ramen för anslaget. Det är också de årliga rapporterna som sedan ligger till grund för de diskussioner man har när man når en kontrollstation och ska se hur man ska få pengarna att räcka på bästa sätt. De årliga rapporterna finns, och de låg till grund för den kontrollstation som fanns tidigare, som vi nu har fattat beslut om i fråga om budgeten, och kommer att så göra även framöver.

Herr talman! Jag måste ändå få stanna upp vid ledamotens beskrivning av tidigare regeringars arbete. Det är klart att man som opposition har ett uppdrag att granska regeringen. Det välkomnar jag. Men jag tycker ändå att det är på sin plats att påminna såväl ledamoten som kammaren om vad den tidigare regeringen faktiskt gjorde. Då är det helt relevant att ta fram fakta, nämligen att fyra S-ledda regeringar inte gjorde något åt den kyrkoantikvariska ersättningen.

Ledamoten menade att pengarna räckte fram till 2015. Det må så vara. Men 2019 hävdar ledamoten att man inte kunde lägga fram några medel på grund av omvärldsläget och pandemin, det vill säga de prioriteringar man var tvungen att göra. Jag respekterar det. Jag förstår att precis som den här regeringen måste göra prioriteringar var även ledamotens regering tidigare tvungen att göra prioriteringar.

Låt mig påminna ledamoten om vilket läge vi har i Sverige och världen i dag. Vi har ett krig i vårt närområde. Vi har ett höjt säkerhetsläge i och utanför Sverige. Omvärldsläget är allt annat än lugnt och stilla just nu, och det ställer mycket höga krav på oss att arbeta med vår beredskap och säkerhet såväl nationellt som internationellt.

Vi har gått med i Nato, och vi har haft en inflation på 11 procent som vi ärvde från S-regeringen. Och Sverige befinner sig i en lågkonjunktur. Trots dessa omständigheter valde den här regeringen att prioritera frågan om den kyrkoantikvariska ersättningen och faktiskt lägga 30 miljoner kronor mer. Det tänker jag ändå är en signal till ledamoten om vad regeringen tycker och vill när det kommer till det svenska kyrkliga kulturarvet.

Herr talman! Jag kan konstatera att jag inte kan uttala mig om budgetar som inte har förhandlats eller presenterats än. Frågan om pengar är något som jag får återkomma till längre fram.

Men ibland, herr talman, häpnar man. Låt mig återigen påminna både ledamoten och kammaren om det faktum att fyra socialdemokratiska regeringar och två kontrollstationer hann passera när man inte lade en krona på den kyrkoantikvariska ersättningen. Det är såklart välkommet att Socialdemokraterna nu engagerar sig i frågan, men jag kan konstatera att inte heller ledamoten har ett svar på hur man ska finansiera de 210 miljoner kronorna som ledamoten hävdar saknas. Jag kan också konstatera att av de 563 punkter och politiska beslut som fattades på S-kongressen, från ledamotens parti, handlade inte en enda om den kyrkoantikvariska ersättningen.

Det är väl kul att S åtminstone visar intresse i frågan i talarstolen i riksdagen.